Dags att vara realist kring VM-laget

Om ett par veckor sätter jag mig på ett plan som tar mig mot Winnipeg, Kanada. Det skall bli grymt kul – och spännande.

Vårens landskamper har dock gjort att jag skruvat ner förväntningarna rätt rejält. Tar vi oss till OS får vi nog vara glada. Pia Sundhage:s lagbygge har ju skakat gång på gång och även om laget även gjort flera bra insatser har man saknat den jämnhet som behövs i ett mästerskap.

I går fick vi veta vilka spelare som skall försöka upprepa och helst förbättra succén från Tyskland 2011. Som jag skrev då blev jag besviken på hur truppen är formerad. Den besvikelsen hade jag gemensamt med nästan alla andra damfotbollstyckare.

Nu ingår det ju i vårt jobb att sticka ut hakan. Och en sak skall klargöras direkt.

I ett mästerskap är det oftast cirka 15 utespelare som får betydande speltid. Det är framför allt hur de 15 utespelarna presterar som är avgörande för hur det går för laget.

Kring de 15 spelarna finns en stor enighet. Vi tyckare är alltså överens med Sundhage om kärnan i VM-truppen.

Däremot tycker jag och många andra att Sundhage tänkt fel kring uttagningen av de fyra–fem sista spelarna. Mer om det strax. Först tänkte jag bara repetera hur truppen ser ut:

Målvakter (3):
Hedvig Lindahl (Chelsea, England), Carola Söberg (Kif Örebro) och Hilda Carlén (Piteå).

Backar (8):
Elin Rubensson (Göteborgs FC), Sara Thunebro (Eskilstuna), Lina Nilsson, Emma Berglund och Amanda Ilestedt (FC Rosengård), Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin (Linköping) och Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).

Mittfältare (7):
Caroline Seger (PSG, Frankrike), Linda Sembrant (Montpellier, Frankrike), Lisa Dahlkvist (Kif Örebro), Emilia Appelqvist (Piteå), Malin Diaz och Olivia Schough (Eskilstuna) och Therese Sjögran (FC Rosengård).

Forwards (5):
Lotta Schelin (Lyon, Frankrike), Sofia Jakobsson (Montpellier, Frankrike), Kosovare Asllani (PSG, Frankrike), Jenny Hjohlman (Umeå IK) och Emma Lundh (AIK).

Reserver:
Marija Banusic (Chelsea, England) och Mimmi Löfwenius (LSK Kvinner, Norge).

I min värld bör de spelare som placeras längst ut på bänken i truppen bestå av några jokrar – alltså spelare som kan ändra en matchbild – och några framtidsnamn. Med tanke på skadesituationen hade jag förstått om Sundhage hade valt 17+2 säkra kort och nöjt sig med två jokrar och två framtidsnamn.

Det blev dock varken några jokrar eller framtidsnamn. Visst är jokrarna Banusic och Löfwenius med på listan – men de båda spelarna är ju i nuläget inte aktuella för inhopp i några matcher. Istället väljer Sundhage att fylla ut bänken med spelare som Lundh (född 1989), Appelqvist (1990), Schough och Carlén (1991) samt Thunebro (1979).

Jag tycker inte att någon av de här spelarna håller VM-klass i nuläget. Jag känner inte heller att någon av dem kan ändra en matchbild och jag tror inte att någon av dem kommer att ingå i stommen i ett framtida landslag.

Vår förbundskapten pratar gärna om hur viktigt det är att ha rutin. Jag är den förste att hålla med om att rutin är oerhört viktigt. Men jag menar att det är Sundhages ansvar att ge rätt spelare den nödvändiga rutinen. Med sin uttagning hade hon chansen att ge tre–fyra svenska framtidsspelare den bästa erfarenheten av alla – mästerskapserfarenhet.

För skall man ändå ha med spelare som styrkemässigt ännu inte är uppe på VM-nivå kan man ju faktiskt tänka lite längre. Det gjorde inte Sundhage, utan hennes val föll på Thunebro och ett gäng okej allsvenska spelare i 25-årsåldern. Synd.

Framförallt förvånar den överraskande uttagningen av Lundh. Hur gick resonemanget där? AIK-forwarden har varit halvskadad och har bara gjort två mål på sina 22 senaste damallsvenska matcher. Det är knappast något som kommer att skrämma upp VM-nationers backar.

Nu får förstås gärna Emma Lundh och de andra svenska VM-spelarna som jag har ifrågasatt täppa igen käften på mig i Kanada. Det är till och med önskvärt – vi behöver nog få till ett par rejäla genombrott i mästerskapet för att det skall bli succé.

Dags att ta ett litet skutt från rutin till realism. I Eric Hilmersson:s krönika från dagens Göteborgs-Posten går att läsa:

”Det höjdes några kritiska röster som menade att Sundhage är feg som inte ger fler unga spelare chansen. Själv talade hon om realism.”

Låt oss vara realistiska i det läge som landslaget befinner sig i. Vårens stora problem har varit försvarsspelet. Backlinjen har fått mycket skit, men tänker man på vilken typ av spelare som befinner sig framför i planen så saknas det elaka bollvinnare på mittfältet. Varken Seger, Sjögran/Diaz eller Jakobsson/Asllani har försvarsspel som sina främsta egenskaper.

Där är plötsligt skadade Lisa Dahlkvist det stora hoppet – och Linda Sembrant andrahandsalternativet. Är det realistiskt att tro att vi kan får VM-framgång med de lösningarna?

Jag tycker att det känns som att Sundhage spelar ett mycket högt spel här.

Men saken är ju den att det trots allt finns en annan elak bollvinnare i truppen, en spelare med betydligt mer mittfältsvana än mittback Sembrant – jag tänker förstår på Nilla Fischer. Samma Fischer som varit lysande som mittback i välorganiserade Wolfsburg under vintern har under samma period darrat i landslaget.

Nu är omskolningen av Fischer vår förbundskaptens baby. Men Pia Sundhage har redan börjar riva upp sitt tänkta spelsätt. Och om hon tittar förutsättningslöst på sin VM-trupp kommer hon att inse att den innehåller betydligt fler dugliga mittbackar än centrala bollvinnare. Därmed borde det alltså vara mest realistiskt att använda Fischer som…

8 tankar om “Dags att vara realist kring VM-laget

  1. Vad gäller rollen som ‘elak bollvinnare’ på mittfältet så saknas det i denna trupp och det är synd att Frida Östbergs (och mitt) val Petra Larsson inte fick chansen där då ju hon är precis den typen av spelare landslaget desperat behöver. Larsson är expert på att krypa under skinnet på motståndarnas stjärnor genom sitt småfula närkampsspel och få dom att försvinna ur matcherna och hon har ju tidigare bildat ett lysande mittfältspar med Seger även om det var några år sedan.

    Jag var ju också helt på Östbergs linje när det kommer till Magdalena Ericsson som varit lysande så här långt i LFC och som definitivt inte hade gjort bort sig vare sig som vänster- eller mittback. Där tycker jag Sundhage gjorde en dundermiss som tog med Ilestedt istället då Ericsson dels kan spela både till vänster och i mitten av backlinjen och faktiskt också är bättre på båda positionerna är Rosengårdsspelaren. Kan ju tillägga att Ericsson kändes mer given för mig än både Samuelsson och Rohlin (för att ingen ska tro det handlar om vilken klubb hon spelar i).

    Mest upprörande för mig är emellertid att våra två mest formstarka målvakter, nämligen Lundgren och Musovic, båda spolas till förmån för två målvakter som inte känns som trygga alternativ om det skulle skita sig och Lindahl drar på sig en skada eller svajar i målet. Av Sundhages uttalande kring målvaktsvalen så verkar det ju inte heller varit målvakternas skicklighet som avgjort utan att de stöttar varandra på ett bra sätt. Med tanke på vad Lindahl har sagt vid tidigare tillfällen om att hon vill känna sig säker på sin plats så kan man ju tolka det som att Lundgren och Musovic hade blivit för ‘obekväma’ då de båda säkert ser sig som bättre än Lindahl och att de därför fick stanna hemma.

    Denna tes förstärks också av det faktum att ‘lojala’ bänknötare som inte förväntar sig någon speltid fått företräde framför vinnarskallar som Ericsson, Larsson, Rolfö m fl som inte skulle sitta tysta på bänken om ‘sämre’ spelare gick före dom i kön. Jag hoppas förstås att mina spekulationer är fel och jag bara överanalyserat denna trista trupputtagning en smula.

    • Jag tror absolut att du kan ha rätt i att man hellre väljer en sämre fotbollsspelare till bänken om denne lovar att ta med sig ett gott humör till Kanada. Lite förstår jag det, för stämningen i truppen är viktig. Men det får ju inte gå till överdrift. Det är trots allt så att varje trupp också behöver ett stort antal viljestarka vinnarskallar.

  2. Truppen blev inte riktigt vad man hoppades på men var den förväntade. Tänker inte spekulera i varför Sundhage valt att ta med vissa spelare istället för andra eftersom det är poänglöst att spekulera i sådant vi egentligen inte vet nåt om. Hur som helst, redan då Sundhage anställdes visste man ju att hon inte är en förbundskapten som testar många spelare utan istället håller fast vid en liten spelargrupp som får spela väldigt mycket. Så gjorde Sundhage även under sin tid som förbundskapten för USA, trots den stora antalet högklassiga fotbollsspelare som finns där. Håller helt med i resonemanget om Nilla Fischer, men det känns tyvärr helt osannolikt att förbundskaptenen skulle flytta upp Fischer på mittfältet.

  3. Varför inte ta med t.ex Stina Blackstenius. Hon har gjort bra ifrån sig i damallsvenskan och gjort 2 mål. Vilket är relativt mycket med tanke på hur många Linköping har gjort totalt. Dessutom en supertalang som behöver rutin. Hur tänker man då med Emma Lundh. Hennes tid i AIK har varit blek och dessutom är inte hon heller 100% matchredo. Visserligen har hon gjort 2 mål i landslaget på typ 8 landskamper men ändå??

  4. Några reflektioner inför VM:
    Att media hetsar upp sig om Musovic vara eller icke vara i VM säger väl det mesta om just truppen. Att den är beige, grå och tråkig.
    Hävdar fortfarande att hon mår bättre av att stanna hemma och träna inför EM i juli. Att åka med för att ”se och lära” och att sitta på läktaren i en månad i Kanada känns väl inte helt rätt.
    På ett långt VM-läger får hon heller inte den bästa träningen, utan får hoppa in lite här och där, som passar den övriga truppen.
    På hemmaplan kan hon däremot träna på de detaljer som hon vill förbättra.
    Spara energi till Israel i stället, det lär nog krävas en del i det landet – i 35 graders värme.
    Detta med ”gott humör i truppen”, eller brist på, är och har aldrig varit ett problem i landslaget. De som sitter och surar eller är ledsna för att de inte får speltid tar Schelin och Seger hand om. På ett väldigt bra sätt. Svenskar har alltid varit förbannat bra på att ta hand om sina egna spelare. Acceptans är väl ett passande ord.
    Däremot finns det några tjejer som blir sura och ledsna i landslaget för att de inte får spela när de både känner och vet att de är bättre än vissa andra spelare. Försvarar inte Asllanis reaktion från i fjol när hon gick ut i media och berättade om sin frustration att inte få spela. Men jag kan förstå hennes reaktion och kan acceptera att hon till slut måste få ventilera sina åsikter när inte landslagsledningen varken lyssnar eller kan hantera situationen. Det ska inte vara på det sättet att det sitter 5-10 spelare runt om i landet (Magda Ericsson m fl) som känner att de är bättre än de som nu finns med i VM.
    Dom bästa ska spela i VM. Punkt slut.
    Sen är det upp till ledningen att hantera den situationen. Men uppenbarligen klarar de inte av det.
    Det finns t ex inga spelare i herrlandslaget som kommer med i truppen för att de är ”goa gubbar”. De kommer med för att de är bland Sveriges 23 bästa spelare.
    Lika bra att ta allt på en gång…
    Att sätta en spelare som högerback i ett landslag i ett VM som aldrig någonsin (okay, något enstaka inhopp) spelat på den positionen är inte rätt.
    Och att dessutom flytta en given högerback i ett av Europas bästa klubblag till vänsterback (utan vänsterfot!) är heller inte rätt i ett VM.
    Väldigt mycket snack om vem som ska spela mittback med Fischer. Hon (och Hedvig Lindahl) borde i stället få välja ytterbackar som de känner sig säkra tillsammans med!
    Återkommer – efter VM…!

  5. Förstår mig inte på en del av er här ?? Ni gnäller över att det inte kommer nya spelare?? Lundh är ju ny spelare bra teknik, att hon inte gör mycket mål i AIK är nog inte bara hennes fel !! jag tror mycket på att att man väljer sina favoriter framför dom bästa spelarna, vilka anfallare i Sverige idag är bättre än Hjolman o Lundh, vilka mittfältare är bättre än Sembrant o Diaz, det är ju betydligt lättare att hitta mittfältare, nä dom har sina favoriter, helt klart, och kanske med all rätt, hade jag varit förbundskapten hade jag säkert haft många andra spelare i laget, alltså mina favoriter,
    Sofia Lunden

    Magdalena Eriksson
    Jasmin Nejato
    Amanda Ilsket
    Lina Nilsson
    Magdalena Eriksson

    Assange
    Seger
    Fiser
    Hurtig

    Elin Rubensson
    Lotja Schlingmann

    Sen finns det en drös med talanger jag sett i Stockholm som även dom hade fått chansen under tiden eller i framtiden

    Malin Diaz
    Irma Helen
    Petra Andersson
    Madeleine Stegvis
    Jessica Thorin
    Johanna Rytting-Kanerud
    Zebra Musicera ..givetvis,

    Tänk vad ni skulle sagt om jag tagit ut dessa till VM i Kanada ☺

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.