Kategoriarkiv: Lina Nilsson

Född: 17 juni 1987.
* Från Ystad. Slutade efter säsongen 2017. Var en offensiv och spelskicklig ytterback. Främsta meriterna är VM-bronset 2011 och EM-bronset 2012. Spelade även i OS 2012. Tog SM-guld med LdB FC Malmö såväl 2010, 2011 som 2013 och med FC Rosengård 2014 och 2015. Spelade kvartsfinal i Champions League 2012, 2013, 2015, 2016 och 2017.

Den stora årskrönikan över 2017

Publicerad den av
1

Ett år är alldeles strax slut, och det är därmed dags för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.

2017 kommer vi i första hand minnas som året där Nederländerna vann EM-guld på hemmaplan, och där flera landslag reste sig mot ojämlikheten inom fotbollen. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.

Här är årets…

Assist: I allsvenskan stod Kristianstads Amanda Edgren för den läckraste framspelningen. Det var mot LB07 som hon trollade friskt inför KDFF:s 2–0-mål. Se konstnumret 1.15 in på det här klippet:

Baksmälla: Den drabbade svenska mästarinnorna Linköping, som föll med pinsamma 6–0 hemma mot Eskilstuna i matchen där hemmapubliken skulle fira sitt mästarlag. För övrigt samma Eskilstuna som en vecka tidigare hade rasat ihop och förlorat med 5–1 mot nedflyttningshotade Göteborg.

Bottenranking: I höstas, när Pia Sundhage lämnade över Sveriges landslag, var det nere på rekordlåga elfte plats på världsrankingen. Under slutet av året steg vi till plats 10, men det är ändå den lägsta plats Sverige haft vid ett årsskifte.

Bästa spelare: Det var Lieke Martens, i varje fall såtillvida att hon vann enligt alla, stora officiella priser. Fast personligen håller jag Pernille Harder lite, lite högre. Att just Martens, Harder och Sam Kerr har varit de tre bästa tycker de flesta – typ alla utom Fifa.

Dans: Den bjöd Österrike på i den mixade zonen efter var och varenda skräll i EM-slutspelet. Och österrikiskorna stod ju för en hel hög skrällinsatser.

Diamantbollen: Gick till Kosovare Asllani. Välförtjänt efter att hon gjort en säsong där hon hållit en stabilt hög nivå.

EM: EM som helhet sammanfattades här. och den svenska EM-insatsen sammanfattade jag i det här inlägget. Jag har ännu rätt många bilder kvar att publicera. De lär läggas upp under de kommande dagarna.

Fall: Det stod Mark Sampson för. Englands tidigare förbundskapten gick in i året som en av damfotbollens mest firade och respekterade ledare. Hans fall i höstas blev tungt. Det fanns massor av bottnar i fallet, men det började med det här.

Firande 1: Nederländerna hade många skäl till firande under sitt hemma-EM. Så här såg det ut före matcherna:

Och firandet nådde förstås sin kulmen efter guldet:

Firande 2: Danmark skrällde sig till EM-final genom att bland annat slå ut Norge och Tyskland, Europas två bästa nationer, rent historiskt sett. EM-silvret skulle förstås firas på Rådhusplatsen:

Firande 3: Österrike gick in i EM som det tredje lägst rankade laget. De lämnade som det tredje bästa, utan att förlora en enda match. Klart att det skulle firas:

Franska nerver: De franska nerverna satt förstås på Frankrike. Laget hade varit bäst i världen under våren, men när EM kom var formen som bortblåst. Man var först snubblande nära att åka ut redan i gruppspelet. Sedan blev det respass direkt i kvartsfinalen, mot England. Frankrike har således fortfarande aldrig tagit medalj i ett stor seniormästerskap.

Funktionär: Det handlar förstås om den planskötare som skulle visa Tysklands förbundskapten Steffi Jones att det gick alldeles utmärkt att spela EM-fotboll på Spartastadions något regnblöta gräsmatta…

Gamla meriter: Hade Carli Lloyd som till och med själv blev överraskad och närmast bedrövad (se klippet) när hon i januari vann Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Sannolikt tyckte juryn att hennes insatser från 2015 var så bra så att de skulle räknas dubbelt…

Jobbigaste hjärnskakningar: De drabbade Lotta Schelin och Jennifer Falk, som båda missade stora delar av säsongen. Man håller ju tummarna för att få se båda återställda på planen igen nu till våren.

Konflikter: Det brann till mellan spelare och förbund på många håll under året. Några exempel är Danmark USA, Irland och Argentina, samt i viss mån även Brasilien. Även Sverige fick sin släng av sleven på hösten, när landslagsspelarna hotade med att bojkotta fotbollsgalan.

Längst gick de danska spelarna, som strejkade bort VM-kvalmatchen mot Sverige. Uefa var oväntat snälla i sin första dom för det tilltaget. Men domen är överklagad, så vi får se hur det slutar för danskorna.

Korsbandsskador: Som vanligt blev det en ganska lång lista över spelare som ådrog sig den jobbigaste av fotbollsskador. Bland annat fick vi tre korsbandsskador under EM-slutspelet. Här är ett urval av drabbade: Emilia Brodin (hette Appelqvist när hon skadade sig), Sofia Jakobsson, Johanna Rasmussen, Linda Hallin, Denise Sundberg, Amy Rodriguez, Julie Trustrup, Annica Svensson, Kim Little, Elena Sadiku, Valentina Cernoia, Lisa Makas, Line S Jensen, Sarah Bergman och Johanna Rytting Kaneryd.

En extra tanke här skänker jag förstås till extremt otursförföljda Sadiku. Må trenden äntligen vända för henne under 2018.

View this post on Instagram

Påväg hem till Malmö, lyssnar på min favoritmusik och tänker på vad jag har gått igenom dessa 4 senaste veckorna och mina tårar bara rinner ner. Först blev jag förstörd att mitt korsband slets av för 3e gången i samma knä. Tänkte på olika tankar som att min karriär är över, vad som skall hända hädanefter osv. Men sen hände det som inte fick hända, efter titthålsoperationen så fick jag en infektion. En infektion som var så allvarlig och aggressiv att jag bara ville ge upp, sova och inte vakna mer. En smärta jag aldrig upplevt innan. Tänker tillbaks och mina tårar rinner fortfarande ner, för utan er, mina vänner och familj. Så skulle jag ha gett upp och säkerligen inte suttit på det här tåget påväg hem. Ni gav mig styrka när jag inte orkade kämpa mer och såg till att jag inte var ensam. Ni grät med mig när jag hade som ondast, ni höll om mig när jag vred på mig av smärtan och ni fick mig att skratta även fast jag egentligen inte ville. Jag blev till och med matad när jag inte hade orken att äta själv. Jag har fått ett helt annat perspektiv på mitt liv. Är så tacksam att jag har 2 ben, trodde ett tag att de skulle amputera mitt ben. Är så tacksam för det mina skador har gett mig, den här styrkan att inte ge upp utan att kämpa fast det gör så jävla ont och sedan övervinna det. Att stå som en vinnare. Är så tacksam för mina fantastiska vänner, min älskade familj, underbara laget och Sveriges sjukvård. Är så tacksam för all kärlek jag får uppleva. Det är så sjukt att det man tycker är så viktigt blir så oviktigt när hälsan inte är bra. Tack till er alla som hört av sig till mig, stöttat mig och tagit hand om mig under mitt livs värsta upplevelse. Efter 7 operationer på SÖS och 3 veckor på sjukhuset så fick jag veta igår att mitt infektionsvärde låg på 7(under 5 är normalt) för 4 veckor sen låg den på över 300. Jag klarade det, vi klarade det, tillsammans! Nu väntar en lång resa tillbaks, men jag är inte orolig, allt kommer lösa sig, har ju trots allt världens bästa människor runt mig ❤️

A post shared by Elena Sadiku (@coachsadiku) on

Lönelyft: Fick de norska landslagsspelarna sedan herrlandslaget gått med på att dela jämnt med damerna. Även om det inte är direkt kopplat till lönefrågan, finns en koppling, och man minns ju gärna hur norska landslagsmannen Mats Möller Dahlie försvarade damfotbollen i somras:

View this post on Instagram

Da jeg var 15 år gammel flyttet jeg til Manchester, hvor jeg spilte for Manchester United i tre år. Der møtte jeg en machokultur og en garbedrobekultur som var ny og uvant, og som har preget meg siden. «Don’t show you are cold» fikk jeg beskjed om på benken, iført shorts og T-skjorte i minusgrader. Det var bare ett eksempel på hvordan de ønsket å herde oss til å bli det de mente var «real men». Og mye av det var bra. Jeg trengte å bli herdet, for du kan ikke synes synd på deg selv hvis du skal lykkes i fotballen, og slik er jeg glad for at jeg gikk den veien jeg gikk. Men hvordan mange så på jenter og kvinner, det preger meg fortsatt i dag. Jeg tror mye er blitt annerledes i den tradisjonelle engelske fotballkulturen i løpet av de siste årene, for jeg ser mange tegn til at store klubber tar jenter og fotball på et helt annet alvor nå, men i den fotballkulturen jeg var en del av var kvinner og fotball en vits. Det ble bare latterliggjort. Det var en ekkel generell holdning til hva kvinner skulle være og skulle gjøre, som var totalt dominerende. Jeg vet ikke om de tenkte over det selv, sannsynligvis ikke, men det fikk meg til å tenke. For jeg vokste opp og spilte med jenter som nå er blitt Europas beste. Jeg vet nøyaktig hvor hardt de har jobbet, og det er hardere enn de fleste uansett kjønn. Derfor forakter jeg alle som ikke viser jentene respekt, som slenger dritt og skriver dritt i kommentarfeltene nærmest for moro skyld. Sammen med holdningene jeg møtte i England for en del år siden, er det en påminnelse om at likestillingen kanskje ikke er kommet langt likevel. Ja, jeg tror vi har kommet lenger i Norge, men hvis alle ser seg selv i speilet, så tror jeg mange av oss vil finne ut at de kan bedre. Jeg sier ikke at alle må se på, men jeg synes vi skal støtte jentene våre hundre prosent, og det starter med oss menn. Heia Norge og lykke til i EM!

A post shared by Mats Møller Dæhli (@matsdaehli95) on

Miss: Tre Gintraspelare kom ensamma med det tomma målet i hemmamötet med Barcelona i Champions League. Det visade sig dock vara svårare än man kan tänka sig att få in bollen…

Mål 1: Kristianstads belgiska forward Tine Schryvers är en av världens bästa frisparksskyttar. Det visade hon när Rosengård kom på besök:

Mål 2: Årets hårdaste nick kom från Schweiz Ana-Maria Crnogorcevic, ett mål som länge såg ut att skicka ut Frankrike ur EM:

Mål 3: Kristianstadsbacken Therese Ivarsson slog till med en cykelspark hemma mot LB07 i höstas:

Mål 4: Ada Stolsmo Hegerberg är i första hand en duktig straffområdesspelare. Men Lyons norska måldrottning kan även slå till från distans. Titta bara här:

Mål 5: Årets chipp stod Turbine Potsdams Tabea Kemme för. Det här målet i toppmötet med Freiburg är helt enkelt mästerligt:

Mål 6: Linköpings Marija Banusic hade en mycket bra vårsäsong. Hon inledde även hösten på ett lysande sätt. Bland annat genom att vrida in den här godbiten mot Kif Örebro:

Mål 7: Lyons Claire Lavogez tog det här inspelet från Pauline Bremer i steget, och skickade bollen rakt upp i krysset. Någon läckrare halvvolley sågs väl knappast under året?

Mål 8: Årets volley drog Frankfurts kanadensiska landslagsspelare Sophie Schmidt i väg mot Freiburg i våras:

Mål 9: Sam Kerr vräkte in mål under året, både för Sky Blue, Perth Glory och Australiens landslag. Flera av dem var högst sevärda, inte minste den här bicycletan:

Mål 10: Det gjorde förstås fler riktigt snygga mål under året. Från damallsvenskan har jag ett solomål från Tabitha Chawinga, två bomber från Emma Jansson och ett vänsterskott i krysset från Olivia Schough. Tyvärr är det inte så lätt att hitta de där målen. Damallsvenskan.tv borde vara bättre på att dela med sig av de godbitar som tillkommer i serien.

Mästarinnor: Årets stora vinnare var förstås Europamästarinnorna för landslags, Nederländerna och för klubblag, Lyon.

Medan Nederländerna tog klara segrar i alla sina matcher i EM behövde Lyon straffläggning, som avgjordes först i åttonde omgången innan PSG besegrades i Champions Leaguefinalen. Lyon vann för övrigt också franska ligan.

Här är ett gäng andra mästarinnor fast på nationell nivå: Linköping, Wolfsburg, LSK Kvinner, Fiorentina, Atletico Madrid, Portland Thorns, NTV Beleza och Melbourne City.

Nominering: Fifa gav ett gäng gamla storspelare i uppgift att ta fram världens tio bästa spelare. Det gick så där. De där storspelarna var nog bättre på planen än de har koll på modern fotboll.

Dessutom är Fifas pris till världens bästa spelare upplagt på ett sådant sätt att det är mer Jerringpriset än Bragdguldet, alltså mer popularitet än jury. Följden blev att Fifa i slutet av september presenterade en finaltrio där två av namnen gav priset ett löjets skimmer.

Carli Lloyd hade ju nämligen nämligen haft ett mycket svagt år. Och Deyna Castellanos har ännu inte några större meriter från seniorfotboll. Tack och lov vann ju till slut Lieke Martens.

Nya storlag: Juventus startade damlag i somras, och har omgående visat allvar i sin satsning. Klubben tappade inte en enda poäng under sitt premiärår.

Pappersstrul: Inträffade egentligen redan 2016, men offentliggjordes under årets allra första dagar. Det var PSG som hade använt en icke registrerad spelare mot Albi, och som tappade ledningen i den franska ligan på slarvet.

Paragrafrytteri: Svenska fotbollförbundets tävlingskommitté som förklarade att Vittsjö GIK inte fick spela hemma på IP i damallsvenskan om man inte ökade antalet sittplatser under tak från 640 till 800. Tack och lov löste Vittsjö saken.

Personligen är jag sådan att jag tycker att regler skall följas. Men ibland blir det bara löjligt. Och det här var i högsta grad ett sådant fall, dessutom var det ett fall där ingen skulle drabbas.

Publiklag: Portland Thorns drog återigen flest åskådare av alla lag i världen. Årets snitt hamnade på 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.

Dessutom är Portland ett lag som tar ”herrpriser” för sina biljetter. Således är man det lag i världen som har överlägset störst publikintäkter. Många damfotbollsklubbar borde åka till Portland och kolla hur man bär sig åt för att upprätthålla intresset.

I Sverige vann återigen Eskilstuna United publikligan, den här gången med ett snitt på 1612 åskådare. Även Piteå och Rosengård kom upp på fyrsiffrigt publiksnitt. Totalt blev snittet i damallsvenska 809 åskådare, en knapp sänkning jämfört med 2016.

Räddning: Den stod Österrikes och Bayern Münchens Manuela Zinsberger för i EM, på Amandine Henry:s skott.

Spelarflykt: Under året drabbades damallsvenskan av en rekordstor brandskattning på toppspelare. Följande damallsvenska toppspelare presenterades som nyförvärv av utländska klubbar under kalenderåret 2017: Stina Blackstenius, Gaelle Enganamouit, Marta Vieira da Silva, Amanda Ilestedt, Lieke Martens, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tabitha Chawinga, Claudia Neto, Jonna Andersson, Erin McLeod, Julia Spetsmark, Kristine Minde, Anita Asante och Ella Masar McLeod.

Visst har det även varit en viss inflyttning av toppspelare, bland annat i form av Anja Mittag, Caroline Seger, Kosovare Asllani och Simone Boye Sörensen. Men det hindrar inte att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark internationellt sett. Och det finns inget som tyder på att trenden kommer att vända.

Skrällgäng 1: Österrike. Jag varnade för Österrike inför EM, men min varning gällde att de skulle ha en chans att ta sig vidare ur gruppspelet.

Men jag hade aldrig kunnat ana att de skulle lämna Nederländerna med bronsmedaljer efter att inte ha förlorat någon match i spel. Österrike charmade inte någon med publikfriande spel. De gjorde det med fantastisk organisation och ett makalöst uppoffrande arbete. Dessutom hade de en av EM:s allra bästa målvakter i Manuela Zinsberger – hon släppte bara in ett mål på 510 minuters spel. Fantastiskt bra gjort.

Österrike vann sin grupp efter seger mot Schweiz, kryss mot Frankrike och seger mot Island. Sedan vann man på straffar mot Spanien i kvarten, innan man åkte ut i semifinal på straffar mot Danmark. I semifinalen missade Österrike dessutom en straff under ordinarie tid:

Skrällgäng 2: Är förstås nämnda Danmark. Framför allt var det en jätteskräll att laget trots tidigt underläge mot Tyskland lyckades vända och vinna EM-kvartsfinalen med 2–1. De senaste 20 årens europeiska dominanter var besegrade och utslagna.

Danmark tog sig sedan till final, där man som bekant föll mot Nederländerna i det som kan ha varit årets allra bästa fotbollsmatch.

Skrällgäng 3: På svensk mark var helt klart Assi från Kalix årets skrällag. De var med i kampen om en damallsvensk plats ända in i slutomgångarna i elitettan.

Skrällgäng 4: Island. Laget gjorde ett ok EM-slutspel, men blev ändå poänglöst. Utdelningen kom i efterhand. För i VM-kvalet skällde man till rejält och slog Tyskland på bortaplan med 3–2. Då blev isländskorna så här glada:

Skyttedrottningar: Englands Jodie Taylor blev årets stora skyttedrottning. Hon vann ju skytteligan i EM närmast före Nederländernas Vivianne Miedema.

Fast många skulle kanske ändå säga att Miedema var årets målskytt i Europa. Hon vann ju nämligen också skytteligan i Champions League tillsammans med Zsanett Jakabfi, Wolfsburg. Båda gjorde åtta mål.

Kollar vi liga för liga vann ju Tabitha Chawinga skytteligan i damallsvenskan på fantastiska 26 mål. Resultatet är extra stor eftersom hon gjorde det för ett lag som åkte ur, Kvarnsveden. I elitettan vann Växjös Anna Anvegård på 33 mål.

I Frankrike delade Lyonduon Ada Stolsmo Hegerberg och Eugenie Le Sommer på skyttligasegern med 20 mål vardera. Frankfurts Mandy Islacker var bästa målskytt i Frauen-Bundesliga för andra året i rad. Den här gången på 19 mål. I NWSL vann Sam Kerr på rekordnoteringen 17 mål.

Höstens skyttedrottning var tveklöst Ada Stolsmo Hegerberg. Norskan gjorde 31 mål på 16 matcher för Lyon. Sannolikt har hon redan avgjort skytteligan i Champions League, trots att hon bara spelat fyra matcher där. På dem har hon dock gjort 13 mål, vilket blir svårt att toppa. Turneringsrekordet ligger på 14. En notering Hegerberg har bra chanser att slå.

Snällaste: Jonna Andersson, som tog sig till landslaget som back utan att dra på sig en enda varning under hela karriären. Mot Rosengård på senhösten sprack dock sviten. Där drog Andersson på sig ett rätt billigt gult kort i en duell med Anja Mittag.

Sparkade tränare: Jack Majgaard Jensen tvingades lämna Rosengård under hösten och när Kif Örebro i princip redan var klart för nedflyttning fick Martin Skogman byta arbetsuppgifter. Tvärtom var det i elitettan, där Växjös Pierre Persson fick gå när laget i praktiken var klart för uppflyttning.

Efter säsongen tvingades även mästartränaren Kim Björkegren lämna sitt jobb. Även Stefan Rehn fick tacka för sig i Göteborg.

På landslagsnivå var det ett tungt år för franska förbundskaptener. Både Oliver Echouafni och Bruno Bini (som ledde Kina) tvingades söka nya jobb. Även Brasiliens Emily Lima fick lämna jobbet. Det tyngsta fallet drabbade ju ändå Englands Mark Sampson. Se ovan.

Spridning bland segrarna: Konkurrensen inom damfotbollen blir allt större. Det märks på spridningen av segrare i årets större turneringar. Den blev så här:

EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz
Ostasiatiska mästerskapen: Nordkorea

Ingen av stormakterna den senaste tioårsperioden; USA, Tyskland och Japan lyckades alltså ta någon titel under 2017.

Svenska bakslag 1: FC Rosengård blev avklätt av Barcelona i vårens kvartsfinal i Champions League. Det spanska laget vann med totalt 3–0.

Svenska bakslag 2: FC Rosengård blev avklätt av Chelsea i höstens åttondelsfinal i Champions League. Det engelska laget vann med totalt 4–0.

Svenska cupmästarinnor: Blev FC Rosengård för andra året i rad. Cupmästarinnor i andra länder blev bland annat Wolfsburg, Lyon, Manchester City och Avaldsnes.

Svenska mästarinnor: Linköpings FC försvarade sitt guld. Man var inte lika svårslagna och suveräna som 2016. Men LFC vann ändå med nio poängs marginal till slut, vilket förstås är väldigt starkt.

Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Caroline Seger både i Frankrike och i Champions League, Nilla Fischer i Tyskland, Stephanie Öhrström i Italien och Julia Molin på Cypern.

Tack och adjö: I år har bland annat följande spelare tackat för sig: Sofia Lundgren, Lina Nilsson, Carola Söberg och Christie Rampone. Tack.

Tårar: 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg grät sig först ur EM, sedan också ur det norska landslaget.

Tårta: Den bakades i Skottland och var en hyllning till Eskilstuna United.

Utspel: Var många, och ett stort antal levererades från Malmö och frispråkige Jack Majgaard Jensen. Han började i mars med att hårt kritisera svensk talangutveckling samt matchningen av landslaget i Algarve cup. I april var han kritisk mot hur Pia Sundhage matchade skadade Lotta Schelin. Och i september vände han sig mot domarnivån i damallsvenskan.

Det var en genomgång av lite av varje. Jag har garanterat missat en hel del godbitare. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2018!

Nilsson slutar – oroande diagnos för Schelin

Publicerad den av
5

Lina Nilsson

I eftermiddag (15.30) spelar FC Rosengård sin första match i vinterns Champions League. Man gör det utan Lina Nilsson, som verkar tvingas sluta med fotbollen, och Lotta Schelin, som drabbats av en whiplashskada.

Mer om skadenyheterna strax. Först tänkte jag bara konstatera att matchen i Cluj tydligen skall streamas, men var den går att se verkar ännu oklart. Så här skrev klubben i går på sitt Twitterkonto:

Uppdaterat i efterhand: Här är en länk som skall funka:

Nu på förmiddagen kommer dock matchen alltså i skymundan av ett par skadebesked. Det första handlar om Lina Nilsson, som i en artikel i Sydsvenskan säger att hon sannolikt tvingas sluta till följd av sin ryggskada:

”Jag har nog gjort mitt, ja. Innerst inne har jag bestämt mig. Det finns ett liv efter fotbollen också”

Artikeln är pluslåst, vilket gör att jag inte kan läsa mer än intressen. Men klart är att det här är ett väldigt tungt tapp för FC Rosengård. Nilsson har varit ett väldigt bra anfallsvapen med sitt fina passningsspel och goda speluppfattning. Hon har saknats rätt rejält den senaste tiden, där jag helt enkelt tycker att Rosengårds uppspel har hållit för dålig klass.

Bristen på duktiga ytterbackar är ju för övrigt jättestor inom svensk damfotboll. I princip har vi numera bara en av god internationell klass, och det är Jessica Samuelsson. Sannolikt kommer Rosengård därför att få titta utomlands för att hitta en ersättare till Nilsson, om de inte vill skola om någon – eller vågar satsa på sina egna, unga talanger.

Ett tips till unga, talangfulla spelare är förresten att sikta in sig på ytterbacksplatsen – där är vägen in i landslaget klart kortast. En orsak är säkert att de bästa talangerna i princip alltid placeras centralt i sina flicklag, eftersom det är bäst för laget.

Lotta Schelin

Så till Lotta Schelin. GP:s Joel Tivemo blev den reporter som tog upp Schelinfrågan på allvar, och äntligen börjar vi få svar på hur det egentligen står till med Schelin.

Först producerade Tivemo den raka nyheten om att Schelin är sjukskriven, sedan följde han upp med att fråga landslagsläkare Mats Börjesson om hur det kom sig att Schelin spelade så mycket i EM. Nu har även Aftonbladet klivit in och ger oss beskedet att det är en form av whiplash- eller pisksnärtsskada som drabbat Rosengårdsstjärnan.

Oroväckande är att Rosengårds läkare inte vågar kommentera om skadan kan avsluta karriären. För det innebär ju just det, att skadan kan avsluta karriären. Därmed inte sagt att den kommer att vara slutet på Schelins framgångsrika karriär, men den kan vara det.

Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Publicerad den av
17

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

Förvänta dig inga överraskningar i kväll

Publicerad den av
2

19.30 i kväll presenterar Pia Sundhage sin EM-trupp. Presskonferensen sänds av SVT2. Den ska även gå att se på Fotbollskanalen.

Speciellt spännande lär det dock inte bli. Efter snart fem år med Sundhage vet vi ju att hon går stenhårt på sin grupp och att det är ålder, rutin och förmåga att sprida glädje som är viktigaste parametrarna när bänkspelare väljs ut.

Därför fick ju exempelvis då 36-åriga Therese Sjögran den sista platsen till hemma-EM för fyra år sedan på bekostnad av flera unga talanger. Just det valet blev ju dock succé. Däremot tyckte jag att flera av de spelare som fick åka med till VM i Kanada för två år sedan åkte på rent turistvisum. De var varken aktuella för spel i mästerskapet, eller för ett framtida landslag.

Nu behöver ju inte Sundhage tänka det mista på framtiden, vilket gör att chansen att några unga talanger finns med på kvällens lista är närmast obefintlig. Som det sett under våren är det nog egentligen bara 1,5 mittfältsplatser som Sundhage funderat över. Resten har varit klart sedan länge.

Så här kommer truppen att se ut:

Hedvig Lindahl

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Här vore det en jätteskräll om någon annan än de tre nämnda togs ut. Zecira Musovic var med i kampen i våras, men är nu borta. Personligen hade jag helst sett att Göteborgs Jennifer Falk funnits med i truppen, men nu är ju hon borta på grund av hjärnskakning, vilket gör det lätt att strunta i henne.

Sveriges fyrbackslinje

Backar:
Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.

Här känns det självklart att Sundhage tar ut de sex första. Och Glas har varit första inhoppare på ytterbacksplats, vilket bör göra att hon tar den sjunde och sista platsen. Personligen hade jag gärna sett Nathalie Björn i truppen, men hennes lilla chans till uttagning försvann nog med skadan på senaste landslagssamlingen.

Carli Lloyd med Caroline Seger i ryggen

Mittfältare:
Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Lina Hurtig och Julia Spetsmark (Josefin Johansson).

De sex första är självklara. Jag tror nämligen att Rubensson har en given plats, även om hon är skadad. Jag tror även att Hurtig har en plats, hon har stått högt på Sundhages lista sedan OS – vilket bör innebära uttagning. Men här har nog Sundhage funderat lite.

Den sista mittfältsplatsen är den enda som känns öppen. Men inte mer än att det lär stå mellan Spetsmark och Johansson. Eftersom Sundhage velat ha med någon form av ”skräll” i sina truppen tror jag att Spetsmark får chansen. Det innebär i sin tur att Josefin Johansson återigen skulle hamna precis utanför en mästerskapstrupp. Personligen tycker jag att Katrin Schmidt borde ha haft en självklar plats i truppen, men så lär det inte bli.

Fridolina Rolfö, Mimmi Larsson och Josefin Johansson

Forwards:
Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson.

Det känns självklart att de här fem finns med i truppen, även om Larsson gjorde en svag insats mot USA på senaste samlingen.

Jag kommer inte att ta ut någon egen EM-trupp den här gången, det känns inte meningsfullt. Däremot har jag lekt lite och tagit ut ett gäng lag som Peter Gerhardsson skulle kunna har som utgångspunkt när han tar ut sina första trupper i höst.

Här är sex alternativa landslagselvor uttagna utifrån lite olika utgångspunkter:

Lirarlandslaget:
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Lina Nilsson – Johanna Rytting Kaneryd, Lina Hurtig, Irma Helin, Tove Almqvist – Malin Diaz och Marija Banusic.

Det fysiska laget:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson – Hanna Folkesson, Petra Johansson, Lisa Dahlkvist, Katrin Schmidt – Stina Blackstenius och Mimmi Larsson.

Dörrknacklandslaget (de som står precis utanför startelvan):
Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Hanna Folkesson, Petra Andersson, Emilia Appelqvist, Lina Hurtig – Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Utmanarlandslaget (de som aldrig riktigt fått chansen):
Jennifer Falk – Hanne Gråhns, Marina Pettersson Engström, Mia Carlsson, Nathalie Björn – Sandra Adolfsson, Katrin Schmidt, Petra Johansson, Julia Roddar – Amanda Edgren – Mimmi Larsson.

Veteranlandslaget (30+):
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Linda Sembrant, Marina Pettersson Engström, Lina Nilsson – Nilla Fischer, Sandra Adolfsson – Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Katrin Schmidt – Lotta Schelin.

Ungdomslandslaget (21 eller yngre):
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Sejde Abrahamsson, Freja Olofsson – Ebba Wieder, Ellen Löfqvist – Johanna Rytting Kaneryd, Anna Anvegård, Tove Almqvist – Stina Blackstenius.

Veronica Boquete

* Det var lite lek med namn. Jag antar att Spaniens förbundskapten Jorge Vilda inte lekte när han tog ut sin EM-trupp. Men noterbart är att han inte har med storstjärnan Vero Boquete bland sina 23 spelare. Det är ingen jätteskräll, för vårens uttagningar har antytt att det skulle bli så.

Likväl hajar man till när ett land utelämnar sin allra mest meriterade spelare i en mästerskapstrupp. Och man kan ju slå fast att Vilda och Pia Sundhage inte har gått i samma skola, för risken att Sundhage skulle strunta i att ta ut Sveriges motsvarighet till Vero, Lotta Schelin, i en landslagstrupp är ju obefintlig.

Även utan Vero är dock den spanska truppen otroligt stark. Det här är faktiskt ett lag som skulle kunna gå hela vägen i sommar:

* Slutligen har Rosengård gjort klart med Amanda Ilestedt:s ersättare i mittförsvaret. Man fortsätter att satsa danskt. Malmöklubbens nya mittback är nämligen den danska EM-spelaren Simone Boye Sørensen – ett mycket spännande förvärv.

Hela den danska EM-truppen finner du här.

 

Fransk final, 30+ och helgens damallsvenska matcher

Publicerad den av
11

Som väntat blir det en helfransk final i Champions League. Jag såg stora delar av Lyon–Manchester City, och även om Lyon aldrig var riktigt illa ute levde matchen trots allt hela vägen – vilken man ju inte hade förväntat.

Det är ju nämligen högst oväntat att Lyon nu har förlorat två raka hemmamatcher i WCL med 1–0. I går gjorde man det trots att man dominerade spelet och att Manchester City inte förmådde skapa mycket av egen kraft. Målet fick ju exempelvis Carli Lloyd till skänks av Sarah Bouhaddi:

Under matchen imponerades jag mest av Wendie Renard och Saki Kumagai. Deras skicklighet är grunden i Lyons spel. Renard är snabb, stark, passningssäker, bra i luftrummet – hon har i princip alla de egenskaper en mittback önskar. Kumagai är bolltrygg, passningsskicklig, placeringssäker och alltid spelbar – en klockren defensiv innermittfältare.

Saki Kumagai

Att man sedan har tre av världens allra bästa forwards gör ju inte saken sämre. I går var ingen av dem speciellt effektiv, men så lurades Lyon också på ett par kanonlägen av domaren.

Det är ju så tråkigt att det på höginternationell nivå ofta är domaren som är klart sämst på planen. Så var det även i den här matchen. Bland annat missade den schweiziska huvuddomaren en given straff när Karen Bardsley mejade ner Alex Morgan vid straffområdesgränsen. Domaren dömde också bort Lyon när Morgan fick öppet läge i Citys straffområde efter en nickduell. I andra riktningen fick målskytten Lloyd gult kort efter att ha stått för en klockren brytning.

Morgans straffsituation var ännu mer solklar än den här som PSG fick straff mot Barca för:

I finalen blir förstås Lyon storfavoriter. PSG är bra, men det känns som att det bara är nerver som kan sänka Lyon i Cardiff.

Innan jag går vidare till damallsvenskan tänkte jag rapportera om skilda världar för fjolårets två största stjärnor i serien.

Publiken i Wolfsburg gav stående ovationer när Pernilla Harder byttes ut efter 61 minuter och tre mål mot Mönchengladbach i dag. I USA däremot frågasattes Marta av egna lagkaptenen Ashlyn Harris. Hårt att ge sig på en lagkompis som knappt varit i laget i en vecka…

Så till damallsvenskan. Innan jag går in på matcherna tänkte jag bara berätta om en liten upptäckt jag gjort i dag.

Jag funderade lite över lite äldre och rutinerade svenska spelare, och började kolla hur många i damallsvenskan som fyllt 30 år. Av de svenska spelarna hittade jag bara sju stycken. Inte ens om man lägger man till de (Lina Nilsson, Hanna Pettersson och Sandra Adolfsson) som kommer fylla 30 under kalenderåret får man ihop en elva.

Jag kan ha missat någon, men här är de svenska 30+-spelare jag hittade i året damallsvenska:

* Carola Söberg,
* Annica Svensson,
* Marie Salander,
* Lisa Dahlkvist,
* Katrin Schmidt,
* Madeleine Tegström,
* Lotta Schelin .

Utomlands finns ytterligare fem svenska elitspelare som fyllt 30, i Hedvig Lindahl, Stephanie Öhrström, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Caroline Seger. Men jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Jag hade inte tänkt på att vi har sådan brist på rutinerade svenska spelare.

Så till matcherna i den tredje omgången. Det började med Örebro–Hammarby, en match jag bara har sett den första halvleken av. Där var Hammarbys inledande press imponerande vass. Den första kvarten var Bajen överlägset, och stressade sönder ett betydligt mer namnkunnigt motstånd. Man hade betydligt bättre passningskvalitet och hade så långt överlägset mycket större bolltrygghet.

Även om Hammarby gjorde det bra kan jag inte låta bli att vara besviken på Örebros start. Laget var passivt, och visade upp ett otroligt svagt passningsspel. Så dålig kvalitet får inte ett lag med massor av landslagsmeriterade eller -aspirerande spelare ha i sitt uppbyggnadsspel. Faktum är att hemmaspelarna inledningsvis såg ut som träben, eller som att de spelade i träskor.

Det kändes faktiskt som att Örebrospelarna varken hade kompetens eller någon strategi för hur de skulle spela sig förbi en hög press. Mitt i halvleken bedarrade dock Bajens press, samtidigt som Örebro började få ordning på sitt passningsspel. Hemmalaget jobbade sig in i matchen och lyfte spelet, dock utan att kunna spela till sig en enda riktig målchans före halvtidsvilan.

Eller, en bra chans hade man ju. Örebro blev ju faktiskt bestulet på ett mål av domaren Malin Johansson. För det är ju ett otroligt svagt domslag att ge Emma Holmgren frispark när målvakten släppte in en frispark från mittplan i 28:e minuten.

Målet berodde ju på bristfällig tajming från Holmgren, inte på någon ojusthet. Jag har haft höga förväntningar på Holmgren inför hennes debutsäsong i damallsvenskan, men i de tre första omgångarna har målvaktstalangen inte hållit den nivå jag hoppats på. Hon har blandat och givit alldeles för mycket. Vi får se om hon kan lyfta sig framöver.

I den andra halvlek jag bara sett höjdpunkter från reste sig till slut Örebro och Julia Spetsmark gjorde två snygga mål. Örebro känns som ett mittenlag.

Kul för Hammarby att ta första poängen, och dessutom lyfta över nedflyttningsstrecket. De passerade den andra nykomlingen, LB07 som vek ner sig rejält i vattenmassorna på Limhamns IP i omgångens andra match. Så där håglöst får inte Malmölaget uppträda om man skall spela vidare i damallsvenskan även 2018. De fina intentionerna från de två första omgångarna var som bortblåsta.

Kristianstad däremot visade klass i Skånederbyt. 3–0-segern måste ha smakat mumma för Elisabet Gunnarsdottir och hennes spelare. Faktum är att laget hade elva raka damallsvenska matcher med insläppta mål bakom sig, och man hade inte gjort fler än två i en damallsvensk match sedan mötet med AIK i sista omgången 2015 (seger med 5–0).

Nu höll man nollan och gjorde dessutom tre mål i samma halvlek. Det här kan visa sig bli en nyckelseger för KDFF. Inte minst om det visar sig att det lossnade för tvåmålsskytten Amanda Edgren. Jag har gillat hennes irrationella och kreativa spelstil ändå sedan jag såg henne göra korta inhopp för Göteborg. Edgren har potential att vara en damallsvensk stjärna – om hennes självförtroende bara når samma nivå som hennes talang.

Om det var monsunregn i Malmö i går var det snö i Piteå i dag. Där inledde hemmalaget genom att visa dåligt självförtroende i mötet med Kvarnsveden. Framför allt fick Madelen Janogy stora darren när chanserna dök upp. Även hon fick dock spräcka nollan till slut – något Piteå kan ha nytta av framöver.

Jag har gillat Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. I dag visade hon mod och tajming när hon nickade in de två första målen. Medan övriga spelare duckade eller tittade bort gick Karlernäs distinkt mot bollen.

Utöver Karlernäs var matchens huvudpersoner June Pedersen – seriens bästa hörnläggare hade tre assist, samt duon Hilda Carlén och Tabitha Chawinga. Chawinga hade en handfull högkaratiga målchanser, men varje gång stod Carlén i vägen. Pitemålvakten är oftast bra på närspelet, i dag var hon briljant. Det var verkligen en match som passade Carlén, och hon visade hög klass.

Chawinga däremot får fila lite på avsluten. Kanske att hon kan gå i skola hos Marija Banusic. I dag hade jag hoppats för kolla in skytteligaledaren mer noggrant. Men hon var inte i speldugligt skick, och följde matchen från läktaren.

Då klev i stället Jessica Samuelsson fram som matchvinnare. Högerbacken vikarierade som högerforward, och när även Kristine Minde tvingdes kliva av i paus var det Samuelsson som stod för tyngden i LFC:s anfall. Faktum är att jag skrattade till lite när Samuelsson missade tajmingen vid något inlöp på inlägg i början av matchen. Jag tänkte, att ”ok då, hon är ju back egentligen”.

Men därefter omvärderade jag min bild av Samuelssons löpningar i straffområdet. Den rörelse hon hade vid 1–0-målet var nämligen bättre än vad man brukar får se från flera av våra landslagsforwards. Har ni tillgång till höjdpunkterna på damallsvenskan.tv, kolla gärna hur Samuelsson stannar till, backar (och får samtidigt med sig Hallbera Gisladottir någon meter bakåt) innan hon sätter fart in i den lucka som bildats. Högklassigt forwardsarbete!

Även om det satt hårt åt var ju LFC:s seger helt i sin ordning. Lina Hurtig var väldigt bra ute på vänsterkanten, men hamnade inte i avslutningslägen. Tove Almqvist var också bra, och hade tre kanonchanser. Avsluten var dock både för tama och för snälla. Skönt då för LFC att Samuelsson var på hugget. Två mål, ett ribbskott och ett friläge är ju mer än godkänt facit för en vikarie…

Slutligen några ord om elitettan. Där är Växjö och Assi enda fullpoängarna efter tre omgångar. Växjö vann tippade toppmötet med Umeå med 1–0 efter mål av Anna Anvegård på frispark. Jag har inte sett det, men det är officiellt bokfört som självmål eftersom bollen tydligen ändrade riktning på en Umeförsvarare.

Assi vann klart mot Sundsvall och känns som ett stabilt mttenlag, kanske med chans på övre halvan. Om Kalixgänget däremot hänger med i kampen om de allsvenska platserna någon längre period skulle det vara en skräll.

Känslan efter tre av 26 omgångar är att kampen om de två topplatserna kommer att stå mellan Växjö, Umeå, Kalmar och kanske även AIK.

Däremot verkar det som att jag övervärderade Mallbacken rätt rejält när jag såg dem göra en bra halvlek mot Göteborg FC i våras. Värmländskorna står på noll poäng och får nog svårt att blanda sig i den absoluta toppstriden.

Vid dagens förlust i Kalmar gjorde Amanda Fredriksson hattrick. Det går att se på den här länken. Apropå Kalmar har deras lagkapten Mathilda Johansson Prakt dragit av korsbandet, och därmed spelat klart för i år.

 

Grov domartavla, briljant Harder och stolt bloggare

Publicerad den av
8

Kvartsfinalerna i Svenska cupen bjöd på ganska väntade resultat. De tre klara favoriterna vann, och den ovissa matchen avgjordes på straffläggning.

Därmed har vi kvar Linköping, Kvarnsveden, Djurgården och Rosengård i turneringen.

Men Rosengård kom undan med blotta förskräckelsen i Piteå. Hemmalaget skulle ju ha haft straff i matchens slutskede. Jag såg att Piteå-Tidningens bloggare kallade det otur att inte hemmalaget fick domslutet med sig.

Så kan man se det. Jag ser det snarare som en mycket svag domarinsats. Att ingen av tre domare kan se det där tydliga regelbrottet är för dåligt. För jag hoppas verkligen inte att det var av feghet som den självklara straffen uteblev…

Vilket som är det alltid lika tråkigt att konstatera det, men här avgjorde dåliga domare matchen. Straffsituationen kommer för övrigt 4,10 in i klippet. Just innan, 4,00 faller Amanda Ilestedt:s segermål:

Noterbart från matchen var att Piteå ställde upp sitt lag 3–4–3. Det där kan ju förstås likaväl bli 5–4–1, ändå intressant att ett rätt utpräglat 4–4–2-lag som Piteå under Stellan Carlsson testar nya vägar.

Kollar man in Rosengårds elva vilades Marta från start på grund av en överansträng ljumske. I övrigt matchade Jack Majgaard Jensen det han anser är sin starkaste elva för tillfället. Det innebar följande spelare (vet inte om jag ställt upp dem helt rätt): Zecira Musovic – Lina Nilsson, Ilestedt, Emma Berglund, Ali Riley – Anita Asante, Ebba Wieder – Lieke Martens, Ella Masar McLeod, Sanne Troelsgaard – Lotta Schelin.

Noterbart alltså att Wieder går före en sannolik startspelare i EM, Hanna Folkesson. Rosengårdstränaren uttalade sig om petningen av Folkesson i Sydsvenskan inför förra helgens träningsmatch mot LFC:

”Hon har lyckats bra i landslaget men har haft det svårt att övertyga hos oss. Hanna har mer att visa.”

Det blir spännande att se vilken elva Rosengård mönstrar mot Barcelona på onsdag. Får danska Troelsgaard ge plats åt Marta då?

Wieder är alltså ett spännande namn i Rosengård. Wieder är även ett spännande namn i Bayern München. I dagens tyska toppmatch fick nämligen två spelare födda i juni 2000 speltid för Bayern. Forwarden Verena Wieder (född 26 juni 2000) byttes in på slutet, medan mittfältaren Sydney Lohmann (19 juni 2000) spelade från start. Av de båda 16-åringarna imponerad Lohmann mest, hon visade att hon är en spelare att lägga på minnet. Lohmann imponerade framför allt med en god förstatouch och förmågan att slå sin motståndare. Hon blir spännande att följa.

Bayern förlorade dock med 2–0, mycket beroende på en briljant Pernille Harder som gjorde det första och spelade fram till det andra. Se höjdpunkterna här.

Jag skall villigt erkänna att jag varit lite tveksam till alla ohämmade hyllningar av Harder de senaste åren. Att hon har en underbar bolltouch har jag inte tvekat på, men jag har tyckt att hon varit lite tunn, och att hon vikt ner sig i avgörande lägen. Därför har jag funderat på hur hon skulle klara sig i den tuffa tyska ligan.

Men nu är det bara att bocka och buga. Harder har inlett tiden i Wolfsburg fullständigt lysande. Hon har fått ett lag som jag tyckt varit lite stelt och tråkigt det senaste året att blomstra. Känslan är att Wolfsburg faktiskt kan få uppleva en fantastisk vår. Man är favoriter i cupen, har bra läge på ligaguldet och kan mycket väl fälla Lyon i Champions League. Det dubbelmötet i kvartsfinalen blir något i hästväg.

För Bayern ser det däremot lite mörkare ut. Avståndet upp till serieledande Turbine Potsdam är nu sex poäng, och till tvåan Wolfsburg har man fyra pinnar. Risken finns att man missar höstens upplaga av Champions League – om man inte vinner den pågående förstås…

Den tyska skytteligan har sannolikt Frankfurts Mandy Islacker redan avgjort. Hon gjorde alla tre målen i dag när Essen besegrades med 3–0. Totalt har Islacker nu gjort 16 mål – dubbelt så många som tvåan Vivianne Miedema.

I Frankrike går Lyon mot ett nytt guld. De senaste veckorna har alla hot mot Caroline Seger:s lag försvunnit. Först blev det spikat att PSG fråntas fyra poäng för att man missat att sätta upp en spelare i startelvan i premiäromgången. Sedan föll PSG borta mot Olympique Marseille med 2–0 i går, vilket gör att Lyon nu leder med sju poäng med sex omgångar kvar. Guldstriden är alltså avgjord.

Däremot skiljer numera bara en poäng mellan PSG och Montpellier i kampen om andraplatsen. Stina Blackstenius visade vägen för Montpellier med sitt tidiga 1–0-mål när Guingamp besegrades med 2–0 i dag.

Noterbart i den franska skytteligan är att Sofia Jakobsson ligger kvar på andraplatsen, bara ett mål bakom ledande Eugenie Le Sommer, det trots att den långtidsskadade svenskan inte spelat sedan i januari.

Vid en fortsatt rundtur i Europa konstaterar jag att Kosovare Asllani var bänkad i Manchester Citys första tävlingsmatch för året. Här har vi ytterligare en landslagsmittfältare som kommer att få kämpa för sin speltid i vår, för nu har ju Carli Lloyd anslutit till City.

City vann med 1–0 efter ett segermål från Lucy Bronze som jag sätter under vinjetten ”målvaktstavla”:

I FA-cupen noteras att prestigederbyt på herrsidan mellan lagen från norra London, Arsenal och Tottenham, inte är lika intressant i damfotbollen. Arsenal vann nämligen med 10–0 mot lokalkonkurrenten i dag.

Nästa anhalt blir Italien, där Patrizia Panico i veckan kommer att bli historisk. Hon hoppar nämligen in som förbundskapten för Italiens U16-landslag för pojkar i veckan. Det är förstås ett otroligt stort steg i Italien – och i världen, att ett pojklandslag leds av en kvinna.

När leder en svensk kvinna för första gången ett herr- eller pojklandslag?

Slutligen är jag väldigt stolt den här helgen, av flera skäl. Först passerade som bekant bloggen en miljon sidvisningar, sedan fick en av spelarna från det division IV-lag jag tränar i Borås debutera för Barcelona FA i högsta ligan i Cypern.

Amanda Kjöllerström är namnet på Sveriges senaste utlandsexport. Hon har alltså gått direkt från ett mittenlag i division IV till tabelltrean i Cyperns förstaliga. Det är snabbt marscherat. Och det gör hennes före detta tränare omåttligt stolt.

När hon spelade för min klubb gjorde hon sådana här mål:

Genomgång av damallsvenskan 2016

Publicerad den av
16

Den damallsvenska säsongen 2016 är över, vi har gratulerat Linköping till guldet, beklagat att Umeå och Mallbacken tvingas lämna samt hälsat LB07 och Hammarby välkomna in i finrummet till nästa år.

Årets damallsvenska var en ojämn serie. Det kan man inte minst utläsa av lagens olika målskillnader. Där noteras att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad.

När jag tippade tabellen inför avspark i april delade jag in serien så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Det blev inte riktigt på det viset, utan serien delades istället i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som var avhängda i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

När man kollar mitt tips lyckades jag bara pricka placeringen för ett lag, Kristianstad. Även om jag bara var en placering ifrån på sex lag, kan jag inte ge mig själv godkänt.

När det gäller publiksnittet stannade det på 815, vilket var en minskning från fjolårets 907.

Nu när spelarna gjort sitt på planen drar den mest intensiva säsongen igång för sportkommittéer och styrelser. Många spelare sa tack och hej i lördags, och nu har silly season dragit i gång på allvar.

Här är lite tankar lag för lag kring säsongen som varit, och om framtiden:

1) Linköpings FC
Mitt tips: 2

När jag tippade trodde jag inte LFC besatt den jämnhet och vinnarinstinkt som krävs för att vinna SM-guld. Oj, vad fel jag hade.

Laget har i år visat både fantastisk jämnhet och grym vinnarinstinkt. Man har dessutom klarat sig bra på skadefronten. Att gå genom en serie utan förlust är alltid imponerande, att göra det på högst nivå är makalöst bra. Makalöst bra är även poängskörden på 62 av 66 möjliga. Det innebar att segermarginalen till slut blev klara tio poäng.

Inför säsongen satte jag även frågetecken på målvaktssidan, men Cajsa Andersson klarade sig bra och höll nollan hela elva gånger.

LFC är värda alla hyllningar för insatsen den här säsongen. Fler tankar om varför man tog guldet finns i det här inlägget.

Klubben är även värd hyllningar för hur den jobbar med att göra talanger till landslagsspelare. Det är imponerande att se hur spelarna tar för sig på högsta nivå.

Däremot kan jag inte rakt igenom hylla klubbens arbetssätt. Jag kan nämligen inte släppa att LFC (och Göteborg) gör minimalt för den grundläggande talangutvecklingen. Man har ju bara två lag (A och F19) och saknar helt ungdomsverksamhet.

Man jobbar istället med att värva in juniorlandslagsspelare, ofta spelare som redan har etablerat sig i damallsvenskan. Där sköter man alltså förädlingsprocessen på ett utmärkt sätt, men jag föredrar ju utan tvekan föreningsmodeller där man tar ansvar för hela processen från flick- till världsspelare.

Det om det. Nästa år skall man återigen på allvar utmana världsspelarna i Champions League – en turneringen där man misslyckades förra året.

Om det skall bli succé den här gången krävs det att man gör en bra vinter på spelarfronten. Klart är att Mariann Gajhede Knudsen slutar.

Mariann Gajhede Knudsen

Mariann Gajhede Knudsen

Sedan väntar vi ju alla på besked från toppduon i skytteligan, Stina Blackstenius och Pernille Harder. Blackstenius sa först att hon skulle berätta om framtiden innan avresan till Papua Nya Guinea, men så blev det inte. Vi och LFC lär få avvakta några veckor till i den frågan.

I båda fallen lär ju LFC knappast kunna matcha de löner som europeiska toppklubbar kan erbjuda. Klubben kämpar ju med att få ihop sin ekonomi. Det handlar alltså mycket om att spelarna skall vara lockade av den sportsliga utmaningen att även föra klubben till framgång i Champions League.

När det gäller Harder går det knappast att hitta en likvärdig ersättare. Den typen av lirare växer ju liksom inte på träd… Och Blackstenius skulle nästan vara lika svår att täcka upp för. De båda gjorde ju tillsammans 42 mål – fler än tio av seriens lag.

Spekulationerna kring tänkbara nyförvärv är i gång. Lina Hurtig är det som känns mest troligt på kort sikt. Utöver henne har även Tabitha Chawinga nämnts, men hon lär bli dyr då hon har löpande kontrakt med Kvarnsveden. Även Kosovare Asllani kopplas till klubben. Hon har sagt att hon längtar hem, men även hon har kontrakt som löper över nästa år.

2) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Jag hade Rosengård som stor guldfavorit. Det tipset fanns det ingen anledning att ändra efter våren, där jag tycket att man var seriens bästa lag.

Hösten blev tyngre, och till slut var det hela tio poäng upp till guldplatsen. Dock berodde det inte huvudsakligen på att Rosengård var dåligt. I fjol vann klubben guldet på 51 poäng. I år samlade man 52 poäng – och var ändå långt efter. Linköping var helt enkelt var bättre den här gången.

För Rosengård kostade det förstås att tunga nyförvärvet Gaelle Enganamouit knappt hunnit spela i den vita dressen ännu. Att Sara Björk Gunnarsdottir lämnade i somras är en annan viktig faktor till att Malmöklubben tappade lite stabilitet under hösten. Dessutom hade man ett slitsamt spelschema, som bidrog till att man inte orkade haka på LFC.

Enganamouit, Andonova och Marta

Enganamouit, Andonova och Marta

På plussidan fanns Marta, som var fantastisk hela året. Snacket om att hon är slut kan vi glömma, för i år har vi verkligen fått se den gamla Marta igen. Visst har stjärnan haft en hel del skador de senaste åren, vilket hållit henne tillbaka. Men att hon inte är lika överlägsen som för tio år sedan beror mer på att övriga närmat sig än att Marta tappat.

Känslan är att det blir en ganska lugn silly season för Rosengård, alltså att klubben är rätt nöjd med vad man har. Det är väl på målvaktssidan man behöver göra bredda. Där var det lite darrigt under året.

Man har förstås talangfulla Zecira Musovic. Hon är en av de svenska målvakter som har potential att dominera i luftrummet – vilket framtidens damfotbollsmålvakt måste kunna. Alltså är hon en av kandidaterna till att ta över efter Hedvig Lindahl. Musovic vågar gå ut, och hon blir allt bättre på de höga bollarna. Lovande.

Rosengård har även intressant, egenfostrad talang i truppen. Under hösten har jag sett en mycket intressant utveckling hos Ebba Wieder. 18-åringen kom till klubben som tioåring, och hon växer för varje gång man ser henne. Hon borde vara aktuell för att bli A-landslagsspelare redan under 2017. Den som tar över efter Pia Sundhage nästa sommar borde ta sig en rejäl titt på Wieder.

3) Eskilstuna United
Mitt tips: 4

United tappade bara en placering jämfört med ifjol. Trots det var laget klart svagare i år. Man lyckades inte fullt ut fylla hålen efter Petra Johansson (Larsson) och Gaelle Enganamouit.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson

Visst var Mimmi Larsson ett piggt nytillskott som tillsammans med Marija Banusic täckte upp för de 18 mål Enganamouit gjorde i fjol. Duon Larsson och Banusic gjorde nämligen exakt 18 mål ihop, fördelat på tolv respektive sex.

Det blev ”bara” sju färre mål än i fjol. Då slutade man på 50 poäng och målskillnaden 41–15. I år blev det 38 poäng och 34–26 i mål. Som synes låg en stor del av problematiken i defensiven. Landslagsmålvakten Emelie Lundberg saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade i fjol.

Ändå förstås starkt att till slut lägga beslag på det lilla silvret. En orsak är förstås att man fortsätter att vara väldigt starka på fasta situationer. Och i publikligan fortsätter man att vara ett guldlag. Där blev det seger med ett snitt på fina 1 897. Bra jobbat.

Nu väntar en spännande vinter, där man plötsligt har fått konkurrens om sponsorerna av nya herrallsvenska laget AFC. Det blir spännande att se var det innebär för Uniteds spelarbudget.

Rita Chikwelu

Rita Chikwelu

Om pengar finns borde man satsa hårt på att hitta en pådrivare på centralt mittfält. En drömvärvning hade nog varit Umeås Rita Chikwelu.

4) Piteå IF
Mitt tips: 3

Piteå fortsätter att vara ett mycket stabilt och svårspelat lag. Trots att man tappade landslagsspelare som Emilia Appelqvist och Pauline Hammarlund inför säsongen och ersatte med klart mindre namnkunnigt folk blev det andra raka medaljen.

Anmärkningsvärt är att man slutade fyra med minusmålskillnad. Det säger en hel del om hur ojämn årets damallsvenska har varit. Det säger också en hel del om att Piteå tagit hem åtta uddamålssegrar samtidigt som man åkt på några stora förluster, med 0–4 på Strandvallen i Mallbacken som värsta smällen.

På hösten var Pitelaget extra stabilt. Det blev i och för sig förlust i Göteborg i sista omgången, men inför den matchen hade man nio raka utan förlust. Starkt.

Starkt är också att man behåller greppet om publiken, årets snitt på 1 125 räckte till tredjeplats i publikligan.

Inför säsongen åkte man alltså på några tunga tapp på spelarsidan. Dessutom drog Hanna Pettersson av korsbandet. Man valde att ersätta svenskt – och man gjorde det bra.

Ronja Aronsson

Ronja Aronsson

Piteå är den klubb som har flest spelare i F20-VM i Papua Nya Guinea. Och av dem som är där borde duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist snart även knacka på dörren till A-landslaget. Aronsson är en av våra allra mest intressanta ytterbackar och Löfqvist växer på centralt mittfält.

När jag såg henne i somras tyckte jag att hon spelade rätt försiktigt. Men i Göteborg i lördags såg jag att Löfqvist är väl värd nomineringen till årets genombrott. Hon är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Irma Helin.

Noterbart är att Piteå inte verkar nöjt med spetsen i anfallsspelet. För lagets hetast spelare på senhösten, Tempest-Marie Norlin, får inget nytt kontrakt. Kanske att man här spanar mot grannen Umeå och deras djupledslöpare Jenny Hjohlman.

Viktigt för Piteå är förstås också att få behålla sina sörlänningar, inte minst målvakt Carlén.

5) Kopparbergs Göteborg FC
Mitt tips: 6

Göteborg slutade långt ifrån den strid om Champions Leagueplats som man drömde om i våras. Lagets förvandling de senaste åren är för övrigt anmärkningsvärd.

2014 kom man på tredje plats i tabellen, tre poäng från andraplatsen. Man hade ett publiksnitt på 723 personer. Sedan dess har man nu tappat alla sina äldre spelare, plus publiken och medieintresset i Göteborg. Känslan är att det kan ta flera år innan KGFC klarar av att utmana om guldet igen.

Under säsongen har de båda utländska inslagen i truppen, Loes Geurts och Andrine Stolsmo Hegerberg lämnat, och i lördags gjorde veteranerna Sara Lindén och Anna Ahlstrand sina sista matcher. Därmed är bara tränare Stefan Rehn och duon Catrine Johansson och Beata Kollmats kvar av laget från 2014. För klubbledningen blir det förstås extra viktigt att vårda kulturbärarna Johansson och Kollmats.

Beata Kollmats

Beata Kollmats

För man kan säga mycket om Göteborg FC, men kontinuitet är inte ett ord som passar in på klubbens verksamhet de senaste åren.

På kuppen har man alltså även tappat publiken. Årets snitt på 378 är rent ut sagt odugligt. Men trenden har varit fallande, man hade bara 472 i fjol. Dessutom har nu Göteborgstidningarna minskat sin bevakning av laget ganska rejält. I slutet av säsongen har GP bara skrivit några rader per match.

En orsak är förstås den stora genomströmningen av spelare. Klubben har inte lyckats profilera sina stjärnor som man gjorde för några år sedan. Klubbledningen står alltså inför rätt många utmaningar inför framtiden.

Det blev alltså till slut en femteplats, men man kunde lika gärna blivit trea. En svag period med fyra raka förluster i september förstörde medaljdrömmarna. Tolv poäng på de sista fem omgångarna räckte inte för att nå pallen.

Offensivt levererade nyförvärvet Pauline Hammarlund under hela året. 22-åringen slutade sexa i skytteligan på tolv mål. Lindén gjorde en stark säsong och låg med sitt spelsinne bakom väldigt mycket konstruktivt. Där har man en intressant ersättare i truppen i Annahita Zamanian. Hon har verkligen fin blick för spelet och blir spännande att följa. För att vara aktuell för större uppgifter än damallsvenskan måste nog dock 18-åringen även lära sig att försvara.

Annahita Zamanian

Annahita Zamanian

Det riktigt stora glädjeämnet i Göteborg är ändå målvakten Jennifer Falk. Hon når fina 86 i räddningsprocent och är därmed etta i seriens målvaktsliga. Sju nollor på 15 matcher imponerar också. I lördags kollade jag in Falk lite extra. Hon är kort, men väldigt modig. Jag imponerades bland annat av hur bra hon hanterade June Pedersen:s vassa hörnor. Som jag ser det måste Falk in i landslagstruppen på allvar nu direkt. Göteborgsmålvakten är redan nu den som är närmast Hedvig Lindahl.

6) Djurgården
Mitt tips: 12

45 procent av experterna på den damallsvenska upptaktsträffen placerade Djurgården i mitten av tabellen. Jag satte Stockholms representat på sista plats.

De 45 procenten fick rätt – jag var däremot helt fel ute. Trots en svag start tog sig Djurgården upp på tabellens övre halva – trots att man slutade på minusmålskillnad.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Det här var helt enkelt ett fint lagbygge, där man prioriterade defensiv stabilitet. Med nyförvärv som Gudbjörg Gunnarsdottir, Emilia Appelqvist och Katrin Schmidt trodde jag också att man skulle klara försvarsspelet bra. Men jag satte stora frågetecken för forwardssidan.

Där gav Mia Jalkerud mig svar på tal. Hon gjorde nio mål och visade att hon håller i högsta serien. Bra jobbat. Spetsar man truppen med ytterligare någon vass forward kan nog Djurgården ta ännu något steg nästa år.

En fråga som hängt med ett tag är hur det går med Schmidts svenska medborgarskap. Är hon aktuell för landslaget under 2017?

Det tråkigaste med Djurgården är att det tyvärr knappt är någon som bryr sig om laget. 4139 hade varit årets näst bästa publiksiffra – om den gällt en match. Tyvärr handlar summan om samtliga Djurgårdens åskådare under hela säsongen.

Man kom nämligen sist i publikligan med svaga snittet 376. Faktum är att DIF hade tre av seriens fyra sämsta publiksiffror. Damallsvenskan har verkligen det svårt att hävda sig i storstäderna.

7) Vittsjö GIK
Mitt tips: 5

Jag trodde att Vittsjö skulle kunna bli en av årets stora positiva överraskningar. Det blev man väl kanske inte. Tvärtom känns det som att det nordskånska laget har smugit sig genom den här säsongen. Man har varken varit fågel eller fisk – det har hela tiden varit mittemellan.

Våren bestod bland annat av en del tränarstrul. Halvvägs hade man bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket. På hösten fick man tidigt marginal till bottenstriden och kunde spela avslappnat.

Clara Markstedt

Clara Markstedt

Man saknade länge någon utpräglad målskytt a la Jane Ross, men Clara Markstedt fick i alla fall igång målskyttet på hösten och blev till slut bäst med sex fullträffar. Linda Sällström var näst bäst med fem.

När jag sett laget har Sandra Adolfsson varit utropstecknet. Hon har gjort stor nytta på mittfältet, både som bollvinnare och pådrivare.

8) Kif Örebro
Mitt tips: 7

Laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. Under hösten skaffade Örebro sig dock en såpass stor marginal att man kunde spela avslappnat.

Under sommaren gjordes ett tränarbyte när Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in. Bytet skulle vara en del av ett mer långsiktigt organisationsarbete. Skogman fick utöver träningen också ansvaret för bland annat scoutingen.

Jag gissar att han scoutat forwards i höst, för klubbens bästa målskytt Melissa Tancredi (åtta mål) lägger ju nämligen av. Slutar gör även Tancredis landsmannina från Kanada Marie-Eve Nault. Kanske att man redan har Tancredis ersättare i truppen, eller hur är statusen med Sarah Michael?

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Viktigt för klubben var förstås att Lisa Dahlkvist stannar även över 2017. Det beskedet ger Kif en stabil ryggrad på mittfältet, där man ju även har talangfulla Michelle De Jongh.

Noterbart är att Örebro är en av de klubbar Pia Sundhage gärna kollar lite extra på när hon skall nominera landslagsspelare. I år har ju exempelvis Hanne Gråhns och Julia Spetsmark fått debutera i A-landslaget.

9) Kvarnsvedens IK
Mitt tips: 11

Borlängelaget imponerade under sin premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höstsäsong, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen. Om inte Kristianstad hade kvitterat i 94:e i näst sista omgången hade sista matchen mot Djurgården varit om en plats på övre halvan.

Kvarnsveden inledde starkt, men fick inte riktigt den utdelning i poäng som man förtjänade sett till spelet. Flera gånger åkte man på kostsamma och sena baklängesmål. Efter halva säsongen var avståndet ner till nedflyttning bara fyra mål.

Under sommaren agerade klubben och stärkte upp offensiven med Tiffany Weimer och Elizabeth Addo. Och elva omgångar senare hade marginalen till nedflyttningsstrecket vuxit till hela tio poäng. Starkt.

Tränare Jonas Björkgren tyckte att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Jag vet inte om jag täcktes in av kritiken, men tänker inte sparka mig själv som bloggare än på ett tag…

Man kan ju förstås inte skriva om Kvarnsveden utan att nämna Tabitha Chawinga. Hon blev till slut trea i skytteligan på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, då tror jag hon hade kunnat vinna hela skytteligan.

Chawinga är kontrakterad över nästa år, och klubben jobbar hårt på att även förlänga med övriga nyckelspelare. Personligen tycker jag att de borde lägga kraft på att hitta en stabil målvakt, för jag tycker att det trillat in lite för många enkla baklängesmål. Med en bättre sistautpost kan Kvarnsveden helt klart vara ett lag för övre halvan nästa år.

10) Kristianstads DFF
Mitt tips: 10

KDFF kämpade sig kvar till slut. Och jag tycker att man var väl värda att hänga kvar, rent sportsligt. Ekonomiskt sett är jag däremot betydligt mer kritiskt inställd till klubben.

Men vi tar sporten först. Man har haft jätteproblem med målskyttet hela vägen. Halvvägs hade man gjort minst mål av alla. Så långt spelade man ofta rätt bra och skapade chanser för en klart bättre tabellplacering. På hösten tyckte jag att man tappade lite av de fina spelet, men man höll sig ändå på rätt sida strecket under större delen av tiden.

Men tränare Elisabet Gunnarsdottir och de andra kunde som bekant inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Elisabet Gunnarsdottir

Elisabet Gunnarsdottir

Nu har klubben både fått nytt kontrakt och elitlicens, men man har fått kämpa stenhårt för båda. Ekonomiskt har det genomförts ett stålbad under säsongen, och nu måste man ha handbromsen åtdragen i sin satsning.

Klubben kan helt enkelt inte bygga ett lag som saknar täckning i budgeten en gång till. Det måste vara slut på alla kriser om man skall få tillbaka trovärdigheten hos hemmapubliken. För det lag som hade drygt 800 åskådare i snitt 2011 och 2012 har nästan haft hälften de senaste två åren. Det trots att man har flera Skånederbyn nuförtiden.

11) Umeå IK
Mitt tips: 8

2000-talets svenska och europeiska storklubb hade som mål att vinna SM-guld 2017. Och visst kan det bli guldhattar om ett år, men inte i allsvenskan utan i elitettan.

Själv tippade jag UIK som åtta inför serien, men jag varnade för att man kunde åka ut om skadeeländet fortsatte. Det gjorde det.

Damfotbollsstaden Umeå hade två klubbar i högsta serien säsongen 2008. Umeå Södra FF åkte ur damallsvenskan det året och ur elitettan 2014. Klubben hade problem med ekonomin och bytte skepnad tidigare i år. Man heter numera Team Thorengruppen och kom i år tvåa i division I Norrland.

Även UIK har stora problem med ekonomin. Dessutom verkar man ha en svag klubbledning, som stod för ett uppmärksammat tränarbyte i somras. Ekonomiska och organisatoriska problem är inga bra saker att ha med sig i bagaget när man skall resa ner en division.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Fotbollsmässigt spelade man länge naivt i årets serie. Man hade en risktagning i passningsspelet som var för stor. Ofta föll man på eget grepp i matcherna. Jag hörde att Hanna Folkesson efter sista omgången menade att laget inte var förtjänt av att åka ur. Jag skulle nog säga att hon har fel. UIK anno 2016 var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Nu väntar en väldigt viktig vinter för klubben. En ödesvinter.

Eftersom Pia Sundhage gillar UIK har man en mängd spelare som är på gränsen till landslaget. Alla dem riskerar man nu att tappa. Kvartetten Folkesson, Lina Hurtig, Hanna Glas, Jenny Hjohlman är förstås högintressant för andra klubbar. Det kan sannolikt även målvakterna Malin Reuterwall och Tove Enblom vara.

Malin Reuterwall

Malin Reuterwall

Viktigast av alla är nog ändå Rita Chikwelu, kan UIK bygga laget kring henne i elitettan finns hoppet om en snabb återkomst. Men med ihålig plånbok är det svårt att bygga lag.

Det som är positivt är dock att UIK har en mycket bra egen verksamhet, och att man har många talanger att plocka upp underifrån. Vi får hoppas att saker och ting faller ut väl, för då klubben man ha nytta av att få göra en återstart i en lägre serie. Men som sagt, en väldigt viktigt vinter väntar.

12) Mallbackens IF
Mitt tips: 9

Den värmländska klassikerklubben var för svag både längst fram och längst bak. Man lyckades aldrig ersätta varken Jennifer Falk eller Mimmi Larsson. Därför spelar man i elitettan 2017.

Det borde svida extra mycket för Julia Karlernäs, som nu har åkt ur damallsvenskan tre av de fyra senaste åren.

Sarah Bergman

Sarah Bergman

Klart nu är att man tappar Sarah Bergman, som aviserat att hon vill spela kvar i damallsvenskan. Sannolikt blir man även av med flera av sina utländska spelare. En viktig punkt är att hitta en stabil målvakt, för bristfälligt målvaktsspel har varit en av de stora faktorerna till att laget åker ut.

Mallbacken har åkt ur allsvenskan förr – och kommit tillbaka. För en liten klubb från en liten ort blir det dock svårare och svårare att hävda sig. Men förhoppningsvis finns det tillräcklig kultur och tillräckligt engagemang och kunnande för att åter skapa ett allsvenskt lag.

I lagbygget blir det viktigt att behålla en kulturbärare som Frida Broström samt värmländska produkter som Karlernäs och Emelie Andersson. En annan nyckel till framgång i elitetttan vore att få ha kvar Madelen Janogy. Hon gjorde fem mål i år, men skulle garanterat vara ett kanonbra vapen i elitettan.

Det är förstås tråkigt för Värmlandsfotbollen att QBIK åkte ur elitettan. Men för Mallbacken är det nog trots allt inte negativt, det borde ju ge viss fördel på spelarmarknaden.

Skytteligan:

Slutligen några ord om skytteligan. Tio i topp fick ju följande utseende:

Pernille Harder

Pernille Harder

1) Pernille Harder 23 mål (2:a i mitt tips)
2) Stina Blackstenius 19 mål (4:a)
3) Tabitha Chawinga 15 mål (6:a)
4) Marta Vieira da Silva och Ella Masar McLeod 13 mål (7:a respektive ej med på mitt tips)
6) Pauline Hammarlund, Lieke Martens och Mimmi Larsson 12 mål (5:a, ej med på tipset respektive nämnd som bubblare)
9) Kristine Minde 11 mål (ej med på mitt tips)
10) Mia Jalkerud 9 mål (ej med på mitt tips)

I mitt tips lyckades jag alltså pricka in fem av de tio på topplistan – det är jag inte nöjd med. Min etta, Gaelle Enganamouit, hade garanterat varit med om hon inte blivit knäskadad. Men annars har jag inte mycket att försvara mig med.

Det är förresten tre svenska spelare på topp tio, det är bättre utfall än vi haft de senaste åren. Innan jag sätter punkt tänkte jag lista lite fler svenska spelare, och våra landslagsspelare:

13) Felicia Karlsson 7 mål
14) Marija Banusic och Clara Markstedt 6 mål
16) Bland annat Fridolina Rolfö och Lotta Schelin 5 mål
34) Bland annat Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Julia Spetsmark och Michelle De Jongh 3 mål
50) Bland annat Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanne Gråhns, Lina Hurtig, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson och Irma Helin 2 mål
78) Bland annat Tove Almqvist, Jonna Andersson och Jessica Samuelsson 1 mål

Av de som fått speltid i A-landslaget i år blev följande mållösa i allsvenskan: Lisa Dahlkvist, Josefin Johansson, Lina Nilsson, Hanna Folkesson, Petra Andersson, Nathalie Björn och Malin Diaz.

Om LFC:s guld och Umeås landslagsspelare

Publicerad den av
12

Det har hunnit gå några timmar sedan Linköpings FC säkrade klubbens andra SM-guld. Det är ingen kvalificerad gissning att spelare, ledare och supportrar är mitt inne i det välförtjänta guldfirandet.

En och annan bild av guldglädjen har delats i olika sociala medier.

På sociala medier har även gratulationer trillat in från många olika håll.

I segerglädjen noterar jag att en del LFC-supportrar gör en stor grej av att Rosengård har större budget. Och visst stämmer det att pengar gör skillnad över tid. Den klubb som har störst budget vinner flest titlar. Men den vinner inte automatiskt alla titlar.

Skillnaden i budget i damallsvenskan är inte så stor att det är självklart att Rosengård skall vinna varje år. Det är fullt möjligt att uppstickare kan sno åt sig titeln då och då. Så Linköpings guld är inte så konstigt.

Visst har Rosengård 12,6–7,2 i budgetmiljoner. Men det är fler faktorer än pengar som spelar in i fotboll. Och Linköping har haft flera av de andra på sin sida. Mer om det strax.

Först skall jag bara konstatera att jag var snett ute i mitt damallsvenska guldtips. Jag tippade ju nämligen bara Linköping som tvåa inför säsongen. Jag försöker bygga mina tips så lite som möjligt på gissningar och så mycket som möjligt på sådant jag själv har sett. Och visst, jag hade sett LFC imponera enormt mot Göteborg i Svenska cupen i vintras.

Men jag hade ju också fjolåret i bakhuvudet. Till mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.

I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.”

Nu är damallsvenskan avgjort, och vi vet att LFC faktiskt har blivit jämnare och någon måltorka har vi inte sett skymten av. Faktum är att Linköping har varit stabilt på en mycket hög nivå hela säsongen, en imponerande hög nivå.

Jag har funderat lite på hur det är möjligt. Jag tycker för övrigt fortfarande att Rosengård har en högre högstanivå. Och ett på många sätt stabilare lag. Men Linköping har haft den vassare spetsen – och fler matchvinnare. Dessutom har man klarat försvarsspelet bra, trots att det fanns frågetecken där inför säsongen.

Några punkter som vägt över för LFC i kampen med Rosengård är längden på säsongen och slitaget på spelarna. I och med att Rosengård spelat i Champions League både vår och höst fick man en kortare försäsong.

Man har totalt sett spelat fler tuffa matcher och också dragit på sig klart fler skador. Exempelvis är det ju blytungt att Gaelle Enganamouit knappt dragit på sig den vita dressen ännu. Dessutom tappade Rosengård Sara Björk Gunnarsdottir i somras, och med henne försvann även en hel del karaktär.

Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

LFC hade alltså en lugnare försäsong och lade spelschemat smart så man även skaffade sig en veckas sommarledighet, något Rosengårds OS-spelare gick miste om. Det tror jag kan ha varit en väldigt avgörande faktor. Och så har LFC varit ovanligt skadefritt.

Visst drog Fridolina Rolfö på sig en skada under OS. Men av nyckelspelarna noteras att Pernille Harder och Stina Blackstenius har spelat i samtliga 20 matcher. Samma sak med Claudia Neto, Kristine Minde samt viktiga ytterbackarna Jessica Samuelsson och Jonna Andersson. Och mittbackarna Magdalena Eriksson och Janni Arnth har spelat 19 respektive 18 matcher.

Den kontinuiteten i startelvan är mer värd än de extra miljoner Rosengård har till spelarlöner.

Känslan är ju att Rosengård till slut fallit på det tuffa spelschemat. De senaste 17 dagarna har man spelat fem matcher, inklusive en resa till Island. Man har helt enkelt inte orkat. Två förluster och ett kryss på de tre senaste matcherna håller ju inte om man skall kunna vinna SM-guld.

Speciellt inte om man har en så stark huvudkonkurrent som Linköping.

Det om guldstriden. Nu flyttar jag snabbt fokus till botten av den damallsvenska tabellen. När serien var halvvägs var halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Då hade Kif Örebro och Vittsjö elva poäng vardera. Trion Kvarnsveden, Umeå och Mallbacken stod på nio och sist låg Kristianstad på åtta.

Nio omgångar senare har Kvarnsveden, Vittsjö och Kif Örebro säkrat sina kontrakt genom att ta mellan nio och tolv poäng vardera. Övriga tre lag har tillsammans tagit elva poäng – och då har de haft två inbördes möten. Kristianstad, Mallbacken och Umeå är verkligen botten, och egentligen förtjänar inget av dem mer än något annat att hänga kvar.

Det som förbryllar är dock hur landslagsspelartäta Umeå kan ligga sist i tabellen. Jag roade mig med att ur minnet lista hur många spelare de damallsvensk klubbarna har som varit uttagna till svensk A-landslagssamling minst en gång under 2015 eller 2016. Här är listan – rätta mig gärna om jag har gjort något fel:

Linköping          6
(Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tove Almqvist, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius)
Rosengård        5
(Zecira Musovic, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Lina Nilsson och Lotta Schelin)
Piteå                  3
(Hilda Carlén, Josefin Johansson och Irma Helin)
Eskilstuna         7
(Emelie Lundberg, Nathalie Björn, Malin Diaz, Petra Andersson, Olivia Schough, Marija Banusic och Mimmi Larsson)
Göteborg           5
(Jennifer Falk, Elin Landström, Freja Hellenberg, Elin Rubensson och Pauline Hammarlund)
Djurgården        1
(Emilia Appelqvist)
Vittsjö                0
Kvarnsveden    0
Örebro               5
(Carola Söberg, Hanne Gråhns, Lisa Dahlkvist, Michelle de Jongh och Julia Spetsmark)
Kristianstad      1
(Mia Carlsson)
Mallbacken       1 
(Antonia Göransson)
Umeå                 5
(Malin Reuterwall, Hanna Glas, Hanna Folkesson, Lina Hurtig och Jenny Hjohlman)

Naturligtvis tillkommer ett antal utländska landslagsspelare i flera av klubbarna.

Men det är ändå noterbart att UIK alltså nästan har haft lika många spelare på svenska landslagssamlingar 2015 och 2016 som övriga lag på tabellens undre halva. Visst, jag vet att UIK:s landslagsspelare varit skadedrabbade, men ändå. Noterbart också att Örebro är en favorit hos Pia Sundhage.

Alla Umeås fyra landslagsmeriterade utespelare deltog i hela eller delar av gårdagens match i Mallbacken – och alla fyra gjorde mig besviken. En landslagsspelare kan inte dominera varje gång den är på planen, men den bör visa inställning. Den bör visa vägen för sina lagkompisar.

Jag tyckte att Umeås svenska stjärnspelare såg uppgivna ut. Den enda som visade vinnarvilja och jävlar anamma var Rita Chikwelu. Hon är den UIK-spelare som kan gå rakryggad, även efter förlusten på Strandvallen. Övriga behöver höja sig ett par nivåer om UIK skall hänga kvar.

Rita Chikwelu

Rita Chikwelu

Nu kan ju Umeå räddas av att de båda konkurrenterna är lika svaga. Kristianstad har förtvivlat svårt att göra mål, trots att man skapar rätt mycket. Det var liksom ingen slump att lagets fullträff vid 2–1-förlusten i Piteå var ett självmål av Piteås Faith Ikidi. Matchen KDFF–UIK i sista omgången kan mycket väl bli helt avgörande för vilket lag som åker ur.

När det gäller Mallbacken har jag ju flera gånger räknat ut laget. Men dagens resultat ger ändå värmländskorna lite hopp. Man måste ta minst två poäng – troligen fler – mot Linköping och Rosengård. Om guldstriden hade levt skulle jag säga att det var omöjligt.

Nu kommer varken LFC eller Rosengård ha något att spela för, vilket förbättrar Mallbackens chanser något. Det innebär dock inte att det känns speciellt troligt att Mallbacken är damallsvenskt 2017.

Dock måste jag säga att jag tycker att Mallbacken hade en mycket intressant startelva i den andra halvleken mot Umeå. Tidigare under året har Mallbacken lidit av förlusterna av Jennifer Falk och Mimmi Larsson. Avsaknaden av stabilitet längst bak och tyngd längst fram har varit gigantisk. Men nu fick tränare David Uvenclir in alla de spelare jag gillar mest i hans trupp, de mest spelskickliga. Med det laget i fler matcher hade kanske läget varit annorlunda.

* Så en kort titt på elitettan. Där tog Hammarby ett steg närmare damallsvenskan i dag genom 2–1-seger borta mot Östersund. Bajen har tre poängs försprång på Växjö med två omgångar kvar att spela.

Stockholmslaget har kvar att möta nedflyttningshotade Sundsvall borta och seriesegrarna LB07 hemma. Växjö skall till Kungsbacka och avslutar med Smålandsderby hemma mot Kalmar. Det känns som att det kan bli ett rysarslut i den här kampen.

I dag blev det för övrigt klart att IF Böljan (Falkenberg), Assi IF (Kalix) och Västerås BK 30 är nya lag i elitettan nästa år. Grattis alla tre.

* Så ett kort internationellt svep. I tyska Frauen-Bundesliga vann Potsdam seriefinalen mot Essen med 2–0. Potsdam leder tabellen på maximala 15 poäng. Essens förlust innebär att de ligger kvar på tio poäng och tappade andraplatsen till Wolfsburg (13 poäng). Även Freiburg (11 poäng) smet förbi.

Wolfsburg hade flyt. Man vann mot bottenlaget Hoffenheim med 2–1 efter att Alexandra Popp satt segermålet i matchens absoluta slutskede. Nilla Fischer gjorde för övrigt Wolfsburgs första mål.

* I Frankrike fortsätter Sofia Jakobsson att prestera. Hon gjorde Montpelliers andra mål i 2–1-segern borta mot Juvisy. För svensk del kommer ju Jakobssons formtopp tyvärr alldeles för sent. Hon har ju en mycket svag landslagssäsong bakom sig. Men kul att hon äntligen hittat toppformen igen, och hoppas att den sitter i länge.

I tabellen har Lyon, PSG och Montpellier full poäng efter fem spelade omgångar. Om två veckor möts PSG och Montpellier i ett intressant toppmöte.

* I Japan är det jämnt kring ”slutspelsstrecket”. Serien delas ju upp efter 18 omgångar, och med 17 omgångar spelade är fem av sex slutspelslag klara: NTV Beleza, Inac Kobe Leonessa, Parceiro Nagano, Vegalta Sendai och Albirex Niigata.

Tre lag slåss om den sista platsen. Jef United har 20 poäng, Urawa Reds har 19 och Iga Kunoichi har 18. Iga och Jef möts i sista omgången, medan Reds ställs mot suveräna serieledarna Beleza.

* I Norge är LSK nu bara två poäng ifrån ett nytt guld. Precis som Linköping har LSK bara tappat fyra poäng på 20 omgångar. I dag besegrades Vålerenga med 3–0.

I veckan åkte ju LSK ur Champions League, trots att man hade vunnit hemma mot PSG med 3–1. Det franska storlaget vände dock och vann hemma med 4–1.

Som jag ser det fick man dock stor hjälp av den svenska domaren Sara Persson. Hon dömde nämligen fransk straff redan efter två minuter. En högst tveksam straff. För som jag ser det tar Sherida Spitse bollen. Se själv här:

* I morgon är det alltså lottning till Champions League och semifinaler i F19-VM. Då får vi se vilka Rosengård och Eskilstuna ställs mot i åttondelsfinal. Då får vi även veta om Japans skickliga F17-lagkapten Fuka Nagano har kvar chansen att bli den första spelare någonsin att vinna guld i två F17-VM.

Tankar om den damallsvenska seriefinalen

Publicerad den av
5

Till slut har jag nu också sett den damallsvenska seriefinalen – och det var en högst sevärd, och mycket bra fotbollsmatch.

En match där båda lagen visade stort taktiskt kunnande, där Rosengård hade det bättre anfallsspelet, men där Linköping ändå vann utan att man tyckte att det var uppseendeväckande orättvist.

För trots att LFC var rejält underlägset när det gäller avslut hade man rätt bra defensiv kontroll. Laget visade att det klarar av att stå upp försvarsmässigt mot topplag även med sitt i grunden hyperoffensiva spelsystem. Det är imponerande, och det är självklart stort beröm till Martin Sjögren. Men förstås även till spelarna som klarade av att genomföra det taktiska upplägget.

Linköping spelade smart – och så har man ju Kristine Minde. Jag måste säga att jag blev vansinnigt glad över att det var just norskan som avgjorde matchen. Hon är ju en av damallsvenskans allra bästa spelare, ändå får hon sällan stå i centrum. Spelar man i samma lag som Pernille Harder (18 mål) och Stina Blackstenius (16 mål) hamnar man lätt i skymundan, även om man som Minde nu satt dit tio fullträffar.

Och det som gör Minde speciell är att hon inte bara är en pålitlig målskytt. Hon är det hon behöver vara för dagen; högerback, mittback, central mittfältare, yttermittfältare eller spjutspets spelar ingen roll, hon fixar alla uppgifter med ackuratess. Jag har aldrig sett henne som målvakt, men är övertygad om att hon även skulle fixa det. Minde är helt enkelt en tränares dröm.

Spel- och chansmässigt var alltså Rosengård egentligen det något bättre laget. Men man saknade den där riktiga spetsen – och så hade man inte heller någon tur. För visst blev Malmöklubben bland annat berövad en straff i 62:a minuten, vid ställningen 0–0?

Titta på Instagramklippet nedan, som ju för övrigt är filmat precis ur domare Pernilla Larsson:s vinkel. Det är ju ganska tydligt att Pernille Harder rör sig in mot bollbanan och att hon lutar sig åt höger och håller ut armen, och på så sätt gör sig större. Som jag tolkar handsregeln är det där en solklar straff. Nu är ju den där handsregeln inte helt lätt att tolka, så ni som har domarutbildning får gärna komma med er syn på saken.

https://www.instagram.com/p/BLWSN8mBgFo/

Klart är att om domare Larsson hade varit konsekvent i sitt dömande skulle hon ha dömt straff. Hon blåste nämligen frispark för en hands på Lina Nilsson ute vid sidlinjen i den första halvleken. I den situationen kom bollen från mycket närmare håll än i Harderläget. Och blåser man frispark mot Nilsson måste man döma straff mot Harder.

Nu kom Linköping undan i den här situationen. Och skall man vinna en tajt guldkamp måste man ha lite flyt. Det hade verkligen LFC i söndags, för Rosengård hade ju dessutom tre bollar i målramen.

Så till lite spelarkritik. Det var ju huvudsakligen de defensiva spelarna som imponerade mest. För matchen var ju lite av en uppvisning i lagspel, framför allt i hur man håller ihop sitt lag. I Linköping har jag lyft fram Minde. Där är det även svårt att få förbi Claudia Neto. Hos Rosengård var Marta kanske inte så bra som jag hade trott att hon skulle vara. Fast hon tillhörde ändå planens allra bästa aktörer. En positiv överraskning var Iva Landeka. Har inte imponerat på mig tidigare. Men nu visade hon att hon har kvalitet att lysa även i stormatcher.

Matchens stora besvikelser var ju tyvärr Lotta Schelin och Stina Blackstenius. De skulle utgöra djupledshoten i respektive lag, men ingen av dem lyckades få tajma sin löpningar. Båda blev också utbytta på ett tämligen tidigt stadium. Det är ju förstås också ett gott betyg till respektive backlinje.

När det gäller Blackstenius blev jag även besviken på att hon inte ställde upp på intervju med SVT i halvtid. Jag hoppas att det fanns något bra skäl till beslutet. För jag tycker att det är en del av spelarnas jobb att ge intervjuer, även i seriefinaler.

Apropå SVT och halvtid var det däremot ett väldigt bra halvtidssnack mellan Rosengårds ordförande Håkan Wifvesson och Linköpings klubbdirektör Maria Hagström. Kul också att de stod bredvid varandra och såg matchen.

Jag satt ju hemma i tv-soffan och kikade på drabbningen i efterhand. Då hade jag redan en bild av hur det skulle se ut, för först hade jag kollat förbundets livescore. Den sa 5–10 totalt i avslut, varav 4–3 på mål och 1–1 i målställning.

Sedan såg jag höjdpunkterna från damallsvenskan.tv. Där reagerade jag över att det var 0–3 i bollar i målställningen. Visst hade LFC och Minde ett stolpskott, men det var ju avblåst för offside, och skall förstås inte räknas.

När jag såg det blev jag lite intresserad av att jämföra liverapporteringen med matchen. Man vet ju tyvärr att statistiken ofta ger en rätt hemmabetonad bild av matchen. Därför hade jag upp liverapporteringen när jag kikade igenom matchen.

Det visade sig att man lagt på avslut för hemmalaget och dragit från för bortalaget. De riktiga siffrorna skall vara 3–13 i avslut. Det här har förstås bara akademisk betydelse, men ändå. Faktum är att Rosengård hade lika många bollar i målramen som Linköping hade avslut totalt.

Jag hoppas att den snedvridna statistiken var ett olycksfall i arbetet. För faktum är ju att man som hemmalag inte har något att vinna på att ”snygga till” skottstatistiken. Tvärtom är det ju hemmalagets målvakt som blir lidande, då hon riskerar att få sämre räddningsstatistik än hon förtjänar.

När jag ändå är inne på ämnet tycker jag att SvFF bör förfina statistiken. Man borde lägga till ”täckta avslut” för skott som räddas av utespelare och så bör man hitta ett upplägg där alla bollar som tar i målramen hamna kolumnen för avslut i målställning. Om målvakten räddar bollen i stolpen bör skottet alltså både räknas som skott mot mål och räknas som boll i målställningen.

Så till publiksiffran. 6 221 i regn är förstås väldigt bra. Inte minst med tanke på att LFC bara hade totalt 9 449 på de första nio matcherna. Förhoppningsvis kommer många av söndagens besökare tillbaka den 5 november för att fira de svenska mästarinnorna…

* Natten mot måndagen såg jag en final till, den i amerikanska NWSL. Det var en match som startade fantastiskt bra, men sedan tappade lite i spelkvalitet.

Även om NWSL-finalen hade allt man kan kräva av spänning, med kvittering i förlängningens sista övertidsminut och straffar, tyckte jag ändå att den damallsvenska seriefinalen var mer högkvalitativ. Kanske är det för att jag gillar taktisk fotboll.

Men den damallsvenska seriefinalen innehöll färre missar. Både matchens första och sista mål är ju exempelvis målvaktstavlor. Sabrina D’Angelo, som var snett ute vid 1–0-målet reste sig dock och blev till slut stor guldhjälte för Western New York Flash genom att rädda tre av Washingtons straffar.

Personligen tycker jag att det känns lite konsigt att ligafyran tar hem titeln, men det är ju så det amerikanska systemet är uppbyggt. Efter fyra NWSL-säsonger har fortfarande inte segrarna i grundserien vunnit guld.

Jag hade valt ett annat forwardspar

Publicerad den av
8

På svenskfotboll.se har Pia Sundhage presenterat den elva som skall representera Sverige borta mot Danmark i kväll i årets sista tävlingslandskamp, tillika den avslutande EM-kvalmatchen. Avspark är 19.00 och matchen direktsänds på Tv12.

Så här i tider när över 90 procent av svenska folket vill ha kvar Sundhage är det inte så inne att ifrågasätta henne. Men jag blev trött när jag såg den elva hon ställer upp med, framför allt är det återigen forwardsvalen som gör mig lite besviken. Jag skriver återigen för att frågan har varit uppe många gånger tidigare i år, bland annat här och här.

Så här ser dagens startelva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist – Kosovare Asllani – Olivia Schough och Sofia Jakobsson.

Jag vet att vår förbundskapten har en förkärlek till Schough och Jakobsson, men personligen tycker jag inte att Sundhages favoriter förtjänar forwardsplatserna sett till vad de uträttat under 2016. Tillsammans har dagens forwardspar gjort ett landslagsmål i tävlingsmatcher under året, trots rejält med speltid. Det var i och för sig ett viktigt tävlingsmål som Schough gjorde, det som tog oss till OS.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

Framför allt vänder jag mig mot att Jakobsson återigen får starta, även om jag är medveten om att Danmarks backlinje har brister i snabbheten. Men kvickheten till trots har Jakobsson ett mycket svagt år bakom sig. Hon är alltså mållös i tävlingssammanhang med landslaget, trots 736 spelade minuter som forward/kantspelare. Bara ytterbackarna Elin Rubensson och Jessica Samuelsson har sämre facit av alla svenska utespelare.

Jag har lättare att förstå valet av Schough, som var pigg i första halvlek senast mot Slovakien, men det hade ändå känts mycket fräschare om Sundhage hade valt att satsa på vassare framtidsnamnen Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund från start, eller varför inte testa Mimmi Larsson när chans gives?

Jag har förresten suttit och räknat ihop årets landslagsstatistik, speltid och mål. Här följer några listor, först skytteligan för 2016 med tre matcher kvar att spela:

I efterhand har det lagts till vilken motståndare målen gjorts mot. Kursiv stil innebär tävlingsmatch, kursiv och fet stil innebär OS-match eller OS-kval.

4 mål:
Fridolina Rolfö (varav 3 i tävlingsmatcher) – Polen, 2x Moldavien, Japan.
Lotta Schelin (2) – Skottland, Polen, Japan, Brasilien.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

3 mål:
Stina Blackstenius (3) – Slovakien (b), USA, Tyskland.
Kosovare Asllani (3) – Polen, 2x Moldavien.
Pauline Hammarlund (1) – 2x Skottland, Slovakien (h).

2 mål:
Emilia Appelqvist (2) – Slovakien (b), Slovakien (h).
Olivia Schough (1) – Nederländerna, Japan.
Lisa Dahlkvist (1) – Skottland, Norge.

1 mål:
Amanda Ilestedt (1) – Polen.
Caroline Seger (1) – Schweiz.
Nilla Fischer (1) – Sydafrika.
Linda Sembrant (1) – Slovakien (b).
Emma Berglund (1) – Moldavien.
Magdalena Ericsson (0) – Skottland.
Sofia Jakobsson (0) – Skottland.
Samt ett självmål, som kom på hörna från Ericsson.

Här är listan över speltid i landslaget under 2016. Totalt under året har landslaget spelat 1 410 minuter, varav 1 230 i tävlingsmatcher:

Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.

Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.

1) Hedvig Lindahl, 1 320 minuter – varav 1 140 i tävlingsmatcher (1:a)
2) Lisa Dahlkvist, 1 254 – 1 093 (2:a)
3) Caroline Seger. 1 200 – 1 050 (3:a)
4) Nilla Fischer, 1 134 – 954 (5:a)
5) Lotta Schelin, 1 123 – 1 006 (4:a)
6) Jessica Samuelsson, 1 052 – 947 (6:a)
7) Linda Sembrant, 1 005 – 870 (7:a)
8) Elin Rubensson, 934 – 844 (8:a)
9) Olivia Schough, 888 – 771 (9:a)
10) Sofia Jakobsson, 844 – 736 (11:a)
11) Kosovare Asllani, 805 – 760 (10:a)
12) Magdalena Ericsson, 746 – 656 (12:a)
13) Emma Berglund, 522 – 477 (13:e)
14) Emilia Appelqvist, 516 – 437 (14:e)
15) Stina Blackstenius, 491 – 401 (15:e)
16) Fridolina Rolfö, 486 – 366 (16:e)
17) Jonna Andersson, 405 – 315 (17:e)
18) Pauline Hammarlund, 286 – 268 (18:e)
19) Lina Nilsson, 121 – 91 (19:e)
20) Josefin Johansson, 120 – 90 (20:e)
21) Hilda Carlén, 90 – 90 (20:e)
21) Amanda Ilestedt, 90 – 90 (20:e)
23) Malin Diaz, 45 – 45 (23:a)
24) Hanne Gråhns, 12 – 12 (24:a)

Slutligen då listan över hur effektiva spelarna har varit, redovisat i spelade minuter per mål. Endast utespelare är medräknade.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt

1) Amanda Ilestedt, 90 (90/1) – även 90 (90/1) i tävlingsmatcher (1:a)
2) Pauline Hammarlund, 95 (286/3) – 268 (268/1) i tävlingsmatcher (6:a)
3) Fridolina Rolfö, 122 (486/4) – 122 (366/3) i tävlingsmatcher (2:a)
4) Stina Blackstenius, 164 (491/3) – 134 (401/3) i tävlingsmatcher (3:a)
5) Emilia Appelqvist, 258 (516/2) – 219 (437/2) i tävlingsmatcher (4:a)
6) Kosovare Asllani, 268 (805/3) – 253 (760/3) i tävlingsmatcher (5:a)
7) Lotta Schelin, 281 (1 123/4) – 503 (1 006/2) i tävlingsmatcher (8:a)
8) Olivia Schough, 444 (888/2) – 771 (771/1) i tävlingsmatcher (10:a)
9) Emma Berglund, 522 (522/1) – 477 (477/1) i tävlingsmatcher (7:a)
10) Lisa Dahlkvist, 627 (1 254/2) – 1 093 (1 093/1) i tävlingsmatcher (14:e)
11) Magdalena Ericsson, 746 (746/1) – 656 (656/1) i tävlingsmatcher (9:a)
12) Sofia Jakobsson, 844 (844/1) – inget mål på 736 minuter i tävlingsmatcher (20:e)
13) Linda Sembrant, 1 005 (1 005/1) – 870 (870/1) i tävlingsmatcher (11:a)
14) Nilla Fischer, 1 134 (1 134/1) – 954 (954/1) i tävlingsmatcher (12:a)
15) Caroline Seger, 1 200 (1 200/1) – 1 050 (1 050/1) i tävlingsmatcher (13:e)
16) Hanne Gråhns, inget mål på 12 minuter, 12 i tävlingsmatcher (15:e)
17) Malin Diaz, inget mål på 45 minuter, 45 i tävlingsmatcher (16:e)
18) Josefin Johansson, inget mål på 120 minuter, 90 i tävlingsmatcher (17:e)
19) Lina Nilsson, inget mål på 121 minuter, 91 i tävlingsmatcher (18:e)
20) Jonna Andersson, inget mål på 405 minuter, 315 i tävlingsmatcher (19:e)
21) Elin Rubensson, inget mål på 934 minuter, 844 i tävlingsmatcher (21:a)
22) Jessica Samuelsson, inget mål på 1 052 minuter, 947 i tävlingsmatcher (22:a)

Jag tycker att det är listan över effektivitet som är intressantast när man väljer forwards. Sett till den borde Blackstenius och Hammarlund ha startat i kväll framför Asllani.

Men nu får alltså Schough och Jakobsson möjligheten att fixa till sina siffror. Vi får hoppas att de tar den chansen att visa att jag är fel ute och att vi får se ett starkt svenskt landslag mot Danmark.

Även om Slovakien var mer offensivt än väntat blir kvällens match det första riktiga, defensiva testet på Sundhages nya spelsätt. Det blir inte minst spännande att se om våra ytterbackar orkar trycka upp högt på kanterna, och samtidigt hålla rent defensivt. Jessica Samuelsson sa att hon fick ”löpa hem som en dåre” senast. Mot danskorna lär det inte bli mindre löpning. Och med tanke på det är det ingen nackdel att vi har två förhållandevis snabba mittbackar på planen i dag.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Även om jag räknade till 10–1 i klara målchanser mot slovakiskorna tyckte jag att Sverige var väldigt långsamt i anfallsuppbyggnaden. När man rullade i backlinjen använde i princip alla spelare två tillslag, ofta mer eller mindre stoppade man bollen med det första. Det gjorde att Slovakien oftast hann flytta över hela sitt lag vid spelvändningar. I dag hoppas jag på snabbare passningar i backlinjen. Jag har sett i Rosengård att Berglund och Ilestedt har kapacitet att slå crossen ut mot bortre ytterback.

I backlinjen kommer jag även att kolla extra på Jonna Andersson, både offensivt och defensivt. För tillfället är vänsterbacksplatsen en svensk akilleshäl. Om Andersson skall vara lösningen över tid behöver hon få snabbare kontroll på bollen än mot Slovakien, dessutom måste hon visa att hennes defensiv håller mot hyfsat motstånd. Det känns som att troligen Katrine Veje kan dyka upp på Anderssons kant, och då får LFC-backen anfalla med förnuft, för Veje fuskar ofta lite i defensiven och ligger på sniken.

På mittfältet behöver även Lisa Dahlkvist och Emilia Appelqvist bli lite snabbare med bollen. Jag tyckte att båda fick lite problem när Sverige låg tajtare och det därmed blev trängre på mitten. Det blir även intressant att se om Kosovare Asllani kommer att orka att ligga i 4–4–2 i försvar och kliva upp som offensiv spets i tilltänkta 4–3–1–2 i anfall.

Ett gäng bilder ur VM-arkivet

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.

Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.

Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.

Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.

Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.

När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.

Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.

Caroline Seger
Carola Söberg
Hilda Carlén
Hedvig Lindahl
Nilla Fischer, Elin Rubensson och Olivia Schough
Emilia Brodin
Åskådare
Lotta Schelin
Levande skärmhållare när TV4 intervjuar Emma Berglund
Julie Johnston
Christen Press
Kosovare Asllani
Samling för ringen
Svensk ring
Svensk ring
Carli Lloyd
Morgan Brian
Elise Kellond-Knight
Kyah Simon
Emily Van Egmond
Melissa Barbieri
Tameka Butt
Sam Kerr
Michelle Heyman
Lisa De Vanna
Alen Stajcic
Michelle Heyman
Kyah Simon
Clare Polkinghorne
Samantha Kerr
Larissa Crummer
Hayley Raso
Servet Uzunlar
Lisa De Vanna
Lydia Williams
Lisa De Vanna
Alen Stajcic
Lydia Williams
Mackenzie Arnold
Hayley Raso
Teresa Polias
Leena Khamis
Lisa De Vanna och Elise Kellond-Knight
Katrina Gorry
Caitlin Foord
Steph Catley
Laura Alleway
Katrina Gorry
Alanna Kennedy
Kamerun värmer upp
Schweiz värmer upp
Fabienne Humm
Rahel Kiwic
Cinzia Zehnder
Eseosa Aigbogun
Stenia Michel
Vanessa Bernauer
Vanessa Bernauer
Inmarsch för Kamerun och Schweiz
Schweiz
Schweiz
Kamerun
Schweiz
Kameruns otämjbara lejon
Kamerun
Martina Moser
Kamerun firar segern.
Kamerun firar segern.
Kamerun firar segern
Australien firar, Sverige deppar
Taktiksnack inför smålagsspel.
Malin Diaz
Emilia Appelqvist, nu Brodin
Kosovare Asllani
Kosovare Asllani
Jenny Hjohlman
Olivia Schough
Amanda Ilestedt
Elin Rubensson
Therese Sjögran
Elin Rubensson
Therese Sjögran

En damallsvensk halvtidsrapport

Publicerad den av
1

I och med dagens två damallsvenska matcher har alla lag nu spelat elva matcher – vi är alltså exakt halvvägs i serien.

Och så här långt har årets serie verkligen varit precis så jämn som man kunde hoppas på förväg. Vi har en guldstrid mellan Rosengård och Linköping som kan bli riktigt rafflande. I halvtid leder Skånelaget med fyra måls marginal. Ännu så länge har de båda seriesuveränerna bara tappat poäng mot varandra.

Ännu mer rafflande är det i botten, där är mer än halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Faktum är att trean Piteå har längre avstånd upp till tvåan LFC än de har till jumbon Kristianstad.

Kollar man av med mitt tips inför serien, ligger jag ändå hyfsat till. Jag har helt rätt placering på de tre topplagen och på Kif Örebro. Det lag som jag ligger helt fel på är Djurgården. Mer om det nedan. Här är en kort genomgång lag för lag:

1) FC Rosengård    31 poäng, 36–5 i målskillnad.
Mitt tips: 1.

Tappar nu Sara Björk Gunnarsdottir men får in Lotta Schelin och Gaelle Enganamouit. Känns fortfarande som bästa laget, och står kvar som mina guldfavoriter. Det som talar emot Malmölaget är att man har höstens seriefinal på bortaplan.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

2) Linköpings FC    31 poäng, 35–8 
Mitt tips: 2

Har varit stabilare än jag trodde att de skulle vara. Tidigare år har LFC alltid fått någon svacka där målskyttet hackat. Men framför allt trion Pernille Harder, Stina Blackstenius och Kristine Minde har varit glödhet hela våren och stått för hela 29 av lagets 35 mål.

Kristine Minde och Pernille Harder

Kristine Minde och Pernille Harder

Känslan nu är att LFC kommer att kunna hänga med i guldstriden hela vägen, något som vore jättebra för hela serien. På spelarfronten har man klart med en ny målvakt. Kanadensiska Chandra Bednar ersätter korsbandsskadade Matilda Haglund i höst.

3) Piteå IF             18 poäng, 12–16
Mitt tips: 3

Ligger alltså på tredje plats trots minusmålskillnad, och trots att känslan är att laget inte har hittat helt rätt i offensiven. Jag kan inte säga att jag känner mig helt säker på att man kommer att försvara tredjeplatsen under hösten – men övre halvan kommer det definitivt bli. En spelare som jag nyligen fått upp ögonen för är mittfältaren Irma Helin – hon verkar vara en riktig energispridare.

4) Göteborg FC    16 poäng, 15–10
Mitt tips: 6

Inför seriestart konstaterade jag att laget har många duktiga offensiva spelare, medan jag kände osäkerhet över hur det var med den defensiva stabiliteten. Nu är det tvärtom.

Defensivt har Göteborg varit väldigt starkt. Målvakterna Loes Geurts och Jennifer Falk har stått hälften var av matcherna, och ligger trea respektive etta i räddningsligan. Däremot har laget vägt lätt i offensiven – vid sidan av pålitliga Pauline Hammarlund.

Andrine Stolsmo Hegerberg

Andrine Stolsmo Hegerberg

Har tappat Andrine Stolsmo Hegerberg till Birmingham nu i sommar. Det hindrar inte att jag höjer laget jämfört med vårens tips. Nu tror jag att KGFC kommer att sluta sämst femma.

5) Eskilstuna United  16 poäng, 15–12 
Mitt tips: 4

Ligger bara två mål bakom Göteborg – det alltså bara två mål ifrån att jag skulle ha fått in mitt tips här. Jag trodde inför avspark att Eskilstuna skulle ha ett sämre lag än i fjol. Där fick jag rätt.

Man väger helt enkelt för lätt i offensiven. Vid fasta situationer väger man dock inte lätt – där är laget fortsatt väldigt vasst. Men i själva spelet har man inte mycket att komma med utöver framfusiga Mimmi Larsson nu när det har strulat för Marija Banusic.

Petra Johansson (Larsson)

Petra Johansson (Larsson)

Saknaden av Gaelle Enganamouit och Petra Johansson har varit precis så stor som man befarade inför seriestart. Men om Banusic får vara frisk och om man hittar rätt roll för formsvaga Olivia Schough har laget bra chans att avancera två hack i höst. Dessutom har man ju ett intressant nyförvärv i australiska landslagsspelaren Chloe Logarzo som kommer att bidraga till en förbättrad offensiv.

6) Djurgårdens IF       13 poäng, 14–16
Mitt tips: 12

Här ligger jag alltså helt fel i mitt tips. Efter en svag start med tre poäng på de fyra första omgångarna tog Djurgården tio poäng på fyra omgångar och steg som en raket genom tabellen.

Mia Jalkerud har visat att hon kan göra mål även i högsta serien och är ett av huvudskälen till att nykomlingen varit vårens stora utropstecken. Dock noteras att Djurgården nu har tre raka förluster, vilket gjort att avståndet ner till nedflyttningsstrecket ändå krympt till bara fyra poäng.

Nästa helgs bortamöte i Kristianstad blir en riktig nagelbitare. Förlust där och Djurgården kommer att dras in i nedflyttningsstriden på allvar igen.

7) Kif Örebro         11 poäng, 10–19
Mitt tips: 7

Laget låg på nedflyttningsplats inför förra veckans bortamöte med Kvarnsveden. Fyra poäng senare är man uppe på sjunde plats. Målskyttet har hackat under våren, Melissa Tancredi är bästa målskytt med tre mål.

Sarah Michael

Sarah Michael

Nedflyttningsspöket är inte på något sätt bortskrämt, men höstens tillskott av Lisa Dahlkvist och sannolikt även Sarah Michael borde ge Örebro den tyngd som gör att laget till slut klarar kontraktet med marginal.

8) Vittsjö GIK        11 poäng, 10–21
Mitt tips: 5

Jag hade Vittsjö som årets skrällag. Så här långt har inte det nordskånska laget motsvarat de förväntningarna. Framför allt gör Vittsjö för lite mål. Jag såg laget i går och imponerades av mittfältaren Sandra Adolfsson, som känns som lagets lungor. Trots att hon i första hand känns som en bollvinnare är hon bästa målskytt med fyra mål så här långt.

Sandra Adolfsson

Sandra Adolfsson

Vittsjö är indraget i bottenstriden. Känslan nu är att laget borde klara av att hänga kvar. Men helt säker är jag inte. Ett plus för dem är dock att oron på tränarsidan verkar vara över. I går var nämligen Thomas Mårtensson tillbaka på bänken.

9) Kvarnsvedens IK   9 poäng, 13–22
Mitt tips: 11

Jag hade inte sett Kvarnsveden inför avspark i damallsvenskan. Nu har jag det, och jag tycker att laget har varit bättre än förväntat. Faktum är att jag tycker att de har haft en del otur, och har fått poängutdelning i klar underkant.

Tabitha Chawinga har gjort sex mål, men behöver nog minst göra tio till om laget skall hänga kvar. För trots att Borlängelaget varit bättre än förväntat har man sjunkit allt närmare den där nedflyttningsplats nästan alla trodde att de skulle hamna på. Nu är det bara fyra mål ner till elfteplatsen.

10) Mallbackens IF      9 poäng, 15–25
Mitt tips: 9

Bara Rosengård och Linköping har gjort fler mål än de grönvita tösera från de värmländska skogarna. Ändå ligger Mallbacken bara tre mål över nedflyttningsstrecket efter halva serien.

Laget är ojämnt, men kanske att man kan kämpa ihop de poäng som krävs för nytt kontrakt. Det som talar för Mallbacken är att man har kvar att möta bottenkonkurrenterna Kristianstad, Vittsjö och Umeå, samt Djurgården hemma på Strandvallen. Där har ni fyra riktiga nyckelmatcher.

11) Umeå IK                9 poäng, 12–25
Mitt tips: 8

Vände i dag 0–1 till 2–1-seger mot Kristianstad. Därmed lämnade UIK jumboplatsen, och fick rejält häng på lagen högre upp i tabellen.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Jag tycker att laget spelar för svårt för sin tabellposition. Men det är klart, får man tillbaka skadade stjärnor Hanna Folkesson, Hanna Glas och Jenny Hjohlman i höst finns chansen att klättra upp till den åttondeplats jag tippade inför seriestart. Eller ännu högre.

Fortsätter skadeeländet kan det däremot bli en riktigt jobbig höst.

12) Kristianstads DFF   8 poäng, 9–17
Mitt tips: 10

Med en kvart kvar av vårsäsongen ledde KDFF med 1–0 i Umeå, ett resultat som innebar att man var uppe på sjunde plats. Sedan släppte man två mål och sjönk ner till jumboplatsen. Så jämnt är det numera i botten.

Lagets problem under våren har varit målskyttet – laget har gjort minst mål av alla. Där finns också förklaringen till varför man även har minst antal poäng. Jag tycker att KDFF har spelat bättre än tabellplaceringen visar. Men får man inte ordning på målskyttet blir det jobbigt att få till någon större klättring.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Skytteligan
Här tippade jag Gaelle Enganamouit som skyttedrottning, med Pernille Harder som tvåa, Natasa Andonova som trea och Stina Blackstenius som fyra.

Enganamouit har ju bara spelat en kvart den här vårsäsongen och finns följaktligen inte med i skyttetoppen. Däremot är Harder, Andonova och Blackstenius med i toppen. Bland de som är nio i topp prickade jag även in Pauline Hammarlund, Marta och Tabitha Chawinga. Att ha prickat in sex av de som ligger topp nio känner jag mig rätt nöjd med.

Här är skyttetoppen, med mina placeringstips inom parentes:
1) 12 mål: Pernille Harder (2:a)
2) 11 mål: Stina Blackstenius (4:a)
3) 9 mål: Marta (7:a)
4) 7 mål: Ella Masar
5) 6 mål: Natasa Andonova (3:a), Pauline Hammarlund (5:a), Tabitha Chawinga (6:a), Lieke Martens och Kristine Minde.
10) 5 mål: Mia Jalkerud och Mimmi Larsson.

Här är övriga svenska OS-spelare som gjort mål i årets serie:
2 mål: Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Lina Nilsson, Hanne Gråhns och Emma Berglund.
1 mål: Emilia Appelqvist, Magdalena Ericsson och Amanda Ilestedt.

Noterbart i skytteligan är att Harder gjort tre straffmål, medan Blackstenius gjort rakt igenom spelmål. Där är alltså Blackstenius vassast så här långt.

Det hade varit kul att skriva något om assistligan också. Men eftersom jag inte har räknat själv struntar jag i det. Den liga som ligger upp på svenskfotboll.se är ju tyvärr som bekant så missvisande att den måste räknas som ett skämt. Jag bjuder ändå på en bild på den troliga assistdrottningen:

Jonna Andersson

Jonna Andersson

Väntad OS-trupp – men bottennapp av SvFF

Publicerad den av
5

Alldeles nyss presenterade Pia Sundhage de 18 spelare som skall spela i OS i Rio de Janeiro, och de fyra reserver som också får åka med.

Hon bjöd inte på någon överraskning bland de 18 – det var rakt igenom väntade namn. Däremot var det en skräll att Kif Örebros Hanne Gråhns kom med som en av de fyra reserverna. Hon gjorde det i första hand på bekostnad av Lina Nilsson, Josefin Johansson och Malin Diaz. Det tycker jag är en rätt konstig uttagning. Även om Gråhns är intressant hade jag föredragit någon av de två förstnämnda.

Personligen sitter jag dock mest och är förvånad över att Svenska Fotbollförbundet inte klarade av att få till någon sändning av trupputtagningen – inte ens på nätet. Det är helt enkelt riktigt dåligt. Ett bottennapp.

Tyvärr präglas vårt fotbollsförbund mest hela tiden av gubbar som tänker herrfotboll. Jämställdhetstänket är tyvärr högst begränsat.

Begränsad är även marknadsföringen av Sveriges bästa fotbollslandslag, damlandslaget. Det kan inte ha kostat mycket att sätta upp en kamera och streama uttagningen på svenskfotboll.se. Men så blev det inte. Antar att de inte tänkte på det. Eller att det räckte att köra presentationen inför unga talanger på elitflicklägret.

Jag tackar istället Aftonbladet och Emelie Fredriksson som liverapporterade från Halmstad, och gav mig möjlighet att följa uttagningen.

Men faktum är, när kvällstidningarna har bättre tänk kring damlandslaget än förbundet – då är det faktiskt rätt illa ställt på förbundskansliet.

Det om det. Tillbaka till truppen. Här är den i sin helhet:

Målvakter (2): Hedvig Lindahl och Hilda Carlén.

Backar (6): Jessica Samuelsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emma Berglund.

Mittfältare (5): Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Emilia Appelqvist.

Forwards (5): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö.

De klubbar som har med flest spelare är Linköping med fem och så är det två vardera från Rosengård och Montpellier.

De fyra reservna blev: Emelie Lundberg (mv), Hanne Gråhns, Amanda Ilestedt och Pauline Hammarlund.

Fler funderingar kring landslagets offensiv

Publicerad den av
5

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har gått rätt många dagar sedan förra måndagens EM-kvalmöte med Moldavien. Trots det tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en lite djupare fundering kring matchen.

Den var förstås långt ifrån något fullödigt test för vårt landslag. Vissa säger att det var 90 bortkastade minuter, men där håller inte jag med. För det här var ju något så ovanligt som en match med 100 procent anfallsspel. Alltså fick Pia Sundhage chansen att se vilka spelare som är smartast i offensiven, vilka som har bäst offensiv speluppfattning.

Visst kommer det självklart att bli betydligt mycket mer försvarsspel i OS, men jag tyckte ändå att man såg ganska många saker som bör vara nyttiga för ett framtida lagbygge.

Ni som tycker att jag börjar bli tjatig, eftersom jag ganska många gånger redan diskuterat forwards arbete, kan sluta läsa nu. För det här blir ytterligare ett inlägg där fokus hamnar på landslagets offensiva spelare – framför allt på forwards.

De spelare som i första hand flyttade fram sina positioner i Moldavienmatchen var Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö. Men även Lina Nilsson, Pauline Hammarlund och Malin Diaz visade positiva intentioner.

I slutet av matchen satt jag faktiskt och funderade på hur man formerar den bästa möjliga svenska elvan för matcher där vi har minst 80 procents anfallsspel, alltså det optimala laget mot den typ av hyperdefensiva motståndare som vi ofta möter i EM- och VM-kvalmatcher.

Jag kom fram till följande elva: Hedvig Lindahl – Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Diaz, Caroline Seger, Asllani – Rubensson, Rolfö, Stina Blackstenius.
Spelare som var fanns med i funderingarna var Emma Berglund och Hammarlund. Framöver kan jag även tänka mig att Tove Almqvist, Lina Hurtig och Michelle De Jongh vill vara med i diskussionen.

Till OS måste ju förstås den här elvan blandas upp med några spelare med mer defensiva egenskaper, kanske även med någon till djupledslöpare. Där kommer i första hand Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin med i diskussionen. De två först nämnda känns ganska givna i en OS-elva.

När det gäller forwardsbiten känner jag alltmer att det svenska anfallsspelet i OS skulle må bra av att ha både Asllani och Rubensson på planen. Att sätta båda på mittfältet tror jag däremot inte på, då skulle laget bli överoffensivt. Däremot skulle vi kunna få en väldigt bra balans med Rubensson som löpstark ytterforward.

Om jag skulle ranka våra offensiva spelare (mittfältare och forwards) mot Moldavien blir det följande lista:
1) Kosovare Asllani
2) Fridolina Rolfö
3) Elin Rubensson
4) Pauline Hammarlund
5) Malin Diaz
6) Stina Blackstenius
7) Lotta Schelin
8) Olivia Schough

Moldavien låg samlat och var förhållandevis duktigt på att försvara sig. De backade djupt och tillät inte något svenskt djupledsspel. Det missgynnade Schough och Schelin rätt rejält. De hade väldigt svårt att komma till avslut, och tog massor av felbeslut. För tillfället känns Schough långt ifrån den fina form hon hade i höstas, så långt ifrån att jag hade ställt henne utanför OS-truppen.

Personligen känner jag även att det i OS i högsta grad är upp till bevis även för Schelin. Sett till prestationer det senaste året tycker jag egentligen inte att Schelin förtjänar någon startplats i landslaget. Hon tillför helt enkelt inte tillräckligt på planen för tillfället.
Fast hon lär ändå åka till Rio som Sundhages förstaval på forwardssidan. För känslan är ju att Sundhage inte vågar plocka bort det svenska affischnamnet ut elvan som det är nu.

Men om Schelin inte presterar under OS, då tycker jag att det är dags att testa något nytt i höst. Då bör den förbundskapten som leder laget bygga en EM-elva utan Schelin. Det finns ju nämligen många yngre forwardsalternativ som känns betydligt hetare och intressantare för tillfället.

Om man rent statistiskt kollar vilka svenska forwards som varit effektivast under ett år (14 landskamper perioden 8 juni 2015–6 juni 2016) får man följande ranking:
(listan visar alltså hur många minuters speltid spelarna behöver per mål)

1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 80:e minut – tre på 241 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Olivia Schough, mål var 266:e minut – tre på 797 minuter.
6) Lotta Schelin, mål var 369:e minut – tre på 1108 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 488:e minut – två på 976 minuter.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

Direkt bör det väl sägas att det här på ett sätt är en haltande jämförelse. Rolfö har ju bara spelat mot Polen och Moldavien, medan Schelin och Jakobsson spelat mot väldigt mycket bättre motstånd än de andra – de var ju med i VM i fjol. Å andra sidan har Schelin, Jakobsson och Schough totalt sett fått klart mest speltid även mot blåbärslagen i EM-kvalet.

Noterbart också att Asllani gjort i princip alla sina 241 minuter på mittfältet och att även Schough har spelat en hel del på mittfältet.

Gör man en ren skytteliga över de 14 matcherna ser den ut så här:

1) Asllani, Hammarlund, Rolfö, Sembrant, Schelin och Schough – alla med tre mål.
7) Dahlkvist, Jakobsson och Seger – alla med två mål.
10) Ett mål vardera från Emilia Appelqvist, Berglund, Blackstenius, Diaz, Ericsson, Fischer, Hurtig, Amanda Ilestedt samt ett självmål.

Totalt har alltså Sundhages tre ordinarie forwards gjort totalt åtta mål under ett år och 14 matcher. De tre huvudsakliga utmanarna på forwardssidan har tillsammans gjort sju, trots väldigt mycket kortare speltid.

Noterbart är att mittfältet har gjort tio (Asllani 3, Dahlkvist 2, Seger 2, Hurtig, Diaz och Appelqvist) och backlinjen har gjort sju mål (Sembrant 3, Berglund, Ericsson, Fischer och Ilestedt) plus att självmålet kom på en hörna från Ericsson.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

Åter till effektivitetssiffrorna. Det jobbiga är att om vi räknar bort VM, och bara tar med de tio landskamper där laget spelat 4-3-3 hamnar ändå de tre ordinarie forwardsen sist i statistiken. Då ser listan istället ut så här:

1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 60:e minut – tre på 180 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Lotta Schelin, mål var 249:e minut – tre på 748 minuter.
6) Olivia Schough, mål var 251:e minut – tre på 752 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 616:e minut – ett på 616 minuter.

Hur kommer det sig att Rolfö är effektivast medan storstjärnan Schelin ligger i botten när det gäller effektivitet? Finns det något enkelt svar?

Jag skulle säga att det hänger på speluppfattning. På den punkten är Rolfö överlägset mycket bättre än Schelin. Mot Moldaviens täta försvar hade Rolfö tio avslut, medan Schelin bara hade tre. Det var ingen slump.

Det jag är ute efter illustreras perfekt av det svenska 3–0-målet. När du kollar klippet nedan, studera fotarbetet på de tre svenska forwardsen inne i straffområdet.

Du har nu sett hur Lotta Schelin, Pauline Hammarlund och Fridolina Rolfö i förstaläget söker varsin yta i målområdet. Men medan Schelin springer fram och ställer sig – och faktiskt träffas av bollen, jobbar Hammarlund och Rolfö aktivt med sina positioner. De försöker lura sina bevakare genom att löpa fram, för att sedan backa in på nya ytor.

När Hammarlund kämpar om returen står Schelin bredbent och felvänd och tittar på. Om bollen skulle ha gått mot henne hade hon knappast hunnit reagera. Rolfö däremot jobbar hela tiden aktivt för att hitta bästa möjliga yta. Visst har hon lite tur som får bollen mot sig, men tur förtjänar man. Och hade hon varit lika stillastående som Schelin skulle Rolfö sannolikt inte haft någon tur.

Tyvärr är det här inte ovanligt när det gäller Lotta Schelins fotarbete inne i straffområdet. Det är alldeles för ofta man ser henne bli väldigt stillastående om hon inte får bollen vid sin första löpning. Fotarbete och aktivt val av position är något vi får hoppas att hon kan förbättra nere i Malmö. Det lär krävas om hon även fortsättningsvis skall vara given i landslaget.

Det var lite tankar efter Moldavienmatchen. Det finns anledning att återkomma med fler funderingar kring landslaget inom kort. Datumet när OS-truppen skall presenteras kommer ju allt närmare. Känslan är väl dock att det mesta redan är spikat. Jag tror att signaturen noone är rätt ute med den trupp han presenterade i sin kommentar till det här inlägget.

Svensk startelva och schweizisk EM-plats

Publicerad den av
2

I morgon, måndag 17.45 (sänds av TV12) spelar Sverige hemma på Gamla Ullevi mot Moldavien, en match vårt lag bör vinna med minst 5–0. Har jag analyserat tabellerna rätt kan vi inte 100-procentigt säkra EM-platsen i morgon. Men i praktiken är det ju redan klart.

Pia Sundhage gör lite byten jämfört med torsdagens elva. Så här startar landslaget i morgon: Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Olivia Schough.

Tyvärr är ju motståndet så dåligt att det blir svårt att värdera olika spelares insatser. Men det finns ju en hel del intressant spelare i elvan. Framför allt blir det spännande att se vilken effekt det får på anfallsspelet att smarta Rolfö kommer in i tremannaanfallet. Det borde skapa bra uppspelsmöjligheter för Asllani och Rubensson.

Personligen hade jag helst sett att även Stina Blackstenius hade fått chansen från start istället för Schelin eller Schough. Mot köttmurar är det inte fel att matcha en fysiskt stark forward som murbräcka.

Spelskickliga Nilsson borde passa bra mot den här typen av motståndare, och vi får även in en bättre passningsfot centralt med Ericsson som mittback.

Slutligen får Hilda Carlén chansen i målet. Hon lär ju inte sättas på några större prov, förutom en och annan bakåtpassning. När jag såg henne i Piteå för ett tag sedan reagerade jag över att hennes uppspel/utsparkar hade väldigt dålig precision, de hamnade nästan hela tiden hos motståndarna. Vi får väl se om hon kan fixa den detaljen i morgon.

I övrigt i EM-kvalet har Schweiz numera säkrat sin plats i slutspelet. Det gjorde man genom 5–0-seger mot Tjeckien i förra veckan.

Ett land som också är EM-klart är Frankrike. Man vann bara med 1–0 hemma mot Grekland. Känslan det senaste halvåret är att Frankrike är tillbaka i gamla synder – alltså att laget är väldigt ineffektivt.

Kul att Frankrike verkar ha byggt upp ett bra intresse. Hela 24 835 åskådare såg den betydelselösa matchen där Eugenie Le Sommer gjorde det snygga segermål och dessutom hade två ramträffar:

Mer intressanta EM-kvalkamper från veckan var Norge–Österrike 2–2 och Skottland–Island 0–4. Kul att nya länder som Österrike flyttar fram positionerna, kul också att Island visar klass. Det är trots allt något stort med att ett så litet land kan göra så bra resultat i lagidrotter.

När det gäller uppladdning inför OS har USA mött Japan i nästan två matcher. Dagens möte bröts nämligen för oväder efter cirka 75 minuter. Då ledde USA med 2–0. Ledningsmålet var för övrigt ett solklart offsidemål av Julie Johnston. Tyvärr händer det lite för ofta att USA får den typen av mål godkände i sina hemmakamper. Tråkigt.

Det första mötet slutade 3–3. Där såg jag den första halvleken, och imponerade stort av det nya japanska laget. Deras anfallsspel var verkligen både vackert och effektivt – snabbt och vägvinnande. Exempelvis var Mana Iwabuchi:s 1–0-mål sevärt:

Noterbart från den matchen var att Japan spelade andra halvleken med decimerat manskap. När Yuki Ogimi fick sitt andra gula kort ledde man med 2–1. Man tappade segern på två målvaktstavlor. Det var för övrigt bara målvaktsinsatsen som inte imponerade på mig.

När man ser resultatet bör man ha i åtanke att USA bara hade släppt in ett mål tidigare i år. Och då har de ju bland annat mött Tyskland, England och Frankrike. Japan har verkligen redan börjat få ihop ett nytt, spännande lag. Däremot har USA brister när inte Carli Lloyd är tillgänglig. Som tur är för amerikanskorna verkar hennes rehab gå bra – i varje fall skriver hon så på sociala medier.

I övrigt har Kanada förlorat mot Brasilien med 2–0. Där gjorde Marta båda målen på Stephanie Labbé. Jag har inte sett matchen, men spontant känns Labbé istället för Erin McLeod i målet som en klar försämring för Kanada. Inte minst i luftrummet, där Labbé har haft det tufft i NWSL. Den matchen sågs för övrigt av strax under 26 500 åskådare i Kanada.

Ytterligare ett träningsresultat med OS-koppling är Australien–Nya Zeeland 2–0. Där blev Caitlin Foord tvåmålsskytt.

Slutligen ett klipp från USA U23-Sverige U20 3–1: