Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

17 thoughts on “Jämförelse: Linköping mot Rosengård

  1. En rätt täckande och nyanserad sammanfattning och analys. Några tillägg. Antalet SM-guld för ”Malmöklubben” påminde mig om att svara på en fråga i tidigare tråd. Tack! Det fanns de som fruktade att LFC:s mittbackspar skulle bli betydligt svagare när Eriksson lämnade, men Arnth har både pondus som ny lagkapten och har kanske blivit ännu bättre än tidigare som mittback. Angående Seger tog det några år i LFC innan hon slutade rotera kring sin egen axel och tog fart offensivt. När hon väl gjorde det blev det riktigt bra. Att Gerhardsson nu tog med Roddar i truppen kanske är för att hitta ett framtidsnamn som mittfältare, möjligen som alternativ till Seger.

  2. Ja vilket lag FCR har egentligen. Tycker det skulle vara svårt för en tränare att misslyckas med det laget. Jenna Hellstrom var t.ex bra mot Krstd. Ett anfall t.ex Landeka Troelsgard Jenna Hellstrom vilket lag har det.

  3. ”På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor, väldigt långt.”——–jag försöker välja välvårdade ord Rydén, med det här är strunt.
    Nej, motivera gärna på vilket sätt Samuelsson gör det bättre än Oskarsson?
    Sista 2 ord i din mening är helt onödiga, tycker jag. Anna O är en ung spelare som behöver stöd och uppmuntran, precis som alla andra 20-åringar

    • Helt enig om att de två sista orden är onödiga. De är nu därför strukna.

      När det gäller unga spelare och uppmuntran vill jag minnas att du häromdagen skrev så här om en jämnårig till Oskarsson:

      ”Fotbollen handlar om tajming, speluppfattning som tex Almqvist saknar fullständigt. Trots icke ”löj” rörelse.”

      Jessica Samuelsson är bättre i försvarsspelet en mot en, där är hon bättre än de flesta. Hon har även ett bättre positionsspel, och hon hamnar sällan på fel sida om sin motståndare.

      • jo, ibland vill man ha den perfekta spelaren…som knappast finns i verklighet
        nej, Almqvist är värd beundran på grund av sin energi som hon visar
        däremot fotboll ofta handlar om små detaljer som några spelare kan se och inte minst utföra medan de andra helt enkelt saknar det..detta kan vara avgörande , tycker jag, när 2 jämna lag gör upp ..

  4. Skönt att den där kom, Rydén, satt rätt fint!

    Gillar verkligen Arndt/Kildemoes, hur de kommit in som mittbackspar; letar alltid passningar framåt, ger sig ut på offensiva löpningar med boll i mittplan. Här har klubben haft tur, som fått ihop det – om det nu inte är fantastiskt bra coachat. Oscarsson har kommit in i laget uppseendeväckande snabbt, har bra grundteknik stark offensiv. Andersson har skött sitt defensiva uppdrag utmärkt och lämnat över stor del av det offensiva till Hurtig. Cajsa Andersson förtjänar en stor eloge för hösten såhär långt, också. Verkar ha fin kontroll, speciellt säker i luften. Det är öht anmärkningsvärt att LFC kunnat hålla uppe sitt spel och sina resultat (vilket givetvis krävs för att leda serien såhär långt) och det måste nog tillskrivas den grund som lagts i klubben när det kommer till främst spel och spelsätt, men också attityd. De värvar spelare och vips får de chansen i A-landslagen – ett kvitto på stor kompetens inom klubben (ping: alla berörda). Mycket bra jobbat.
    Minde växer mer och mer upp som en ikon i LFC och borde vara en stor förebild för alla, inom och utom sporten, lokalt i Linköping. Maanum har en otrolig kapacitet som spelare, men har kanske inte fått det snabba genombrott jag förutspådde efter hennes första match i den marinblå tröjan. 2018 bör bli hennes år i Linköping. Notera att hon är betydligt yngre än de andra. Sörensen ser också bra ut. Den danska dynamiten ger bra effekt, de danska spelarna verkar trivas gott i staden. Mittfältet har klarat sig relativt bra trots att Claudia saknats spelmässigt. Asllani gjorde en utmärkt match senast mot Djurgården. Hoppas hon kan fortsätta precis så under hösten. Det behövs för att vinna guld (och gå vidare i UWCL). Hurtig på vänsterkanten har varit mycket nyttig för Linköping, speciellt senaste halvåret, både som målskytt och framspelare. En avgörande faktor för att det ser så ljust ut, som det faktiskt gör. Och så då Banusic: egentligen går det enklast att sägas att hon fått sitt genombrott, i en bra miljö. Vissa saker hon gör på fotbollsplanen är magiska – minns frisparken mot Örebro. Hon är en hyperfarlig spelare, för alla försvar, helt enkelt. Både från distans och i boxen. Tiden är dessutom på Linköpings sida, allt kan bli ännu bättre med Björkegren vid rodret – de kommande åren (notera att även andra lag kommer att bli bättre). Det finns utvecklingsmöjligheter. Jag ser många spelare som kommer vara minst lika bra nästa säsong, med mer träning, coachning, taktik och acklimatisering.

    För att nämna något. Och några spelare – hela truppen med alla spelare förtjänar goda omdömen, givetvis, speciellt i det här läget.

    Det ser även bra ut under hösten/vintern 2017/2018. UWCL-platsen för 2018 är säkrad och man går för SM-guld.

    Och så de där som sätter sitt tassavtryck på alla landets arenor: Lejonflocken! Den spelaren ska hyllas stort.

    Så det ser både snyggt och bra ut.

    • Nej, jag har inte glömt mittfältet med Almqvist och Lennartsson, varken deras mål tidigare under säsongen (volleylobben satt där den skulle) eller deras attityd att alltid ge allt, för laget och klubben. Båda har dessutom växt stort under säsongen. Ett starkt mittfält är just det som krävs i det här läget, i serie och internationellt cup-spel.

    • Håll i hatten The Guardian! Även om du tar i väl mycket ibland med superlativer, så håller jag i grunden med om det mesta.

      Kul att du också uppmärksammar de supportrar som reser land och rike runt och hejar fram LFC – Lejonflocken/Flocken. De är förstås inte alltid så många, men hörs och syns bra ändå. De ställer ju också ”en fråga” till publiken och supportrar när de dyker upp på bortamatcher – var är hemmalagets motsvarighet?

      Här finns ett tips på en artikel till bloggare – damfotbollssupporterkultur och supporterföreningar. Vad jag kunnat se finns det bara i Linköping, Eskilstuna och Rosengård och i någon mån Hammarby (när ”herrsupportrarna” väljer att dyka upp) i organiserad form.

      • Det inlägget om supporterkultur som du frågar efter trodde jag att jag redan hade skrivit. Men när jag sökte igenom mina gamla inlägg upptäckte jag att det låg kvar i utkastkorgen, tillsammans med ytterligare ett tiotal påbörjade inlägg, som aldrig publicerats.

        Vi får väl som när jag kan få ihop det. I maj 2013 skrev jag att jag skulle hålla på inlägget några dagar. Några visade sig bli rätt många…

  5. Tycker du är väl kritisk mot Oscarsson. Hon spelar på ny position och ska jämföras med den spelare (Samuelsson) som kanske skulle vara närmast en startplats i en fiktiv världselva av svenska spelare just nu. Jag tycker Oscarsson har en förmåga att komma runt på kanten, bra närkampsspel, bra på huvudet och en teknik som fungerar bra för hennes spelstil. Dessutom verkar det vara en riktig vinnarskalle som bidrar till det lag hon spelar i. Men vi lär väl inte få se några dribblingsnummer. (Passningskvalitet tycker jag dock är väl så bra som andra allsvenska spelare).

    Men det är väl så, vissa spelare uppskattar man mer och andra mindre (Tror jag sett dig förut uttrycka tveksamhet gällande henne). Själv har jag alltid haft svårt att förstå på vilket sätt Seger är en bra internationell spelare. För några år sedan var hon väl ok men överskattad. Nu tycker jag hon närmast är ett sänkte för de lag hon spelar i. Tar på sig för stor kostym och ska styra det mesta, men det går alldeles för långsamt och påverkar hela lagets tempo. Och svensk lagkapten..

    • Det är möjligt att jag är för hård mot Oskarsson. Hon är nybörjare som ytterback, på ett sätt skall hon förstås bedömas utifrån det. Å andra sidan ställer man högre krav på spelare i de allsvenska topplagen än på de i bottenlagen, mest eftersom spelarna i topplagen i princip alltid är landslagsaktuella.

      När det gäller Oskarsson såg jag henne rätt många gånger under det första året i Jitex, och var då väldigt förtjust i den energi och vilja hon alltid visar upp.

      Men efter ett tag övergick förtjusningen alltmer i förundran över att hon ofta kom till bra lägen både för inlägg, inspel och skott, men sällan hade tillräcklig kvalitet i sista passningarna, inläggen eller avsluten. De kändes omotiverat stressade och slarviga. Det där har fastnat, vilket nog gör att jag studerar hennes bolleveranser extra noga.

  6. LFC är stabila och har en hög lägsta nivå, man vinner eller tar poäng även när spelet inte fungerar. En detalj i LFC är att man spelar utpräglat 4-3-3 med Minde och Hurtig på kanten och Banusic centralt. På mitten blir ofta LFC:s centrala mittf undertaliga mot lag som spelar 4-4-2 med 2 centrala mittf. Det funkar när Neto spelar i en central mf position och även Lennartsson som är stark och bollvinnare men funkar sämre när Asllani och Amqvist spelar centralt, för offensiva och för tunna i bland (även om Aslani blivit bättre defensivt). Nu blir det ofta för tunt och tomt på mitten – även när Lennartsson spelar – och LFC blir ofta i undertal på mitten, man förlorar andrabollar i onödan och då LFC:s önskan är att spela genom mittfältet borde 2 centrala mittfältare – en def balansspelare och en offensiv som kan ge understöd till forwards trion – vara det bästa och optimala. Nu har forward oftast inga mittfältare att spela tillbaka till och försvaret hittar ofta inga uppspelsvarianter då det finns för få eller inga lediga mittfältare. Nu fungerar det ju ofta ändå då LFC ofta för matcherna mot sämre lag som spelar lågt men mot bättre lag som pressar högt – tex i CL – kommer LFC att bli uppätna på mittfältet och kommer att tvingas spela långbollar. Så bästa Björkegren, anpassa spelsystemet och utnyttja materialet bättre – spelarna finns och 4-4-2 skulle passa mycket bättre. Asllani, Neto, Almqvist, Lennartsson, Maanum, Sörensen finns att tillgå på mitten och med 2 renodlade forwards – smaksak om det skall vara Banusic, Hurtig eller Minde. Man kan dra ner Minde eller Hurtig ett snäpp. Skulle bli ett mycket bättre och homogent LFC med bättre balans mellan försvar – mittfält – forwards.

    • Ska vi gå in på för och nackdelar med olika system så tycker jag att 4-3-3 är klart bättre för LFC än 4-4-2 och nedanför kommer min förklaring till den slutsatsen.

      4-3-3 är ett flexibelt spelsystem där de offensiva spelarna byter positioner och ytterbackarna uppmuntras att fylla på framåt. Det ställer dock stora krav på spelarna vilket gör att det inte är att rekommendera för de ‘sämre’ lagen där det mer rigida 4-4-2 med raka linjer och områden där varje spelare ska befinna sig är att föredra.

      LFC utmärker sig framförallt av att man har löpstarka kantspelare såväl vad gäller ytterbackar som ytterforwards. Detta tillsammans med att spelarna generellt känns bolltrygga gör att jag skulle känna att en klassisk 4-4-2 uppställning skulle försämra förutsättningarna att utnyttja snabbheten och kreativiteten och därför göra LFC till ett mer lättlast och därför sämre lag.

      Jag skulle t o m sträcka mig till att säga att den 3-5-2 variant som testades initialt under försäsongen men sen skrotades när Rasmussen som skulle haft en nyckelroll där skadades hade varit att föredra då den liksom 4-3-3 lämnar utrymme för kreativa spelare att gå utanför ramarna på ett sätt som 4-4-2 inte gör.

      • Håller inte med, du är för fastlåst vid ditt siffersystem 4-3-3 alternativt 4-4-2 och att det ena skulle vara mer flexibelt än det andra – vilket naturligtvis är fel. Det är ju inte så att 4-4-2 är en absolut statisk kombination med en militärisk uppställning på plan, beror ju naturligtvis på spelarmaterialet, spelartyper och motståndet. Som det nu är spelar man slaviskt 4-3-3 oavsett match och oavsett motstånd och har dom senaste matcherna blivit undertaliga och tappat mittfältet i snart sett varje varje match – vilket med all önskvärd tydlighet visades i dagens match mot Hammarby där man efter 20 min stabil matchkontrol tillät Hammarby att flytta upp och ta över mittfältet – precis som jag hade föranat. När sen mittfältspelarna – speciellt Almquist – tappar många närkamper, dräller med bollen, förlorar bollen och är konstant undertaliga blir det farligt med kontringar och omställningar allt för ofta. Speciellt är detta tydligt när Neto saknas och när nu Banusic är långt ifrån formen och min poäng är att man visst kan spela 4-3-3 i vissa matcher – men f n passar 4-3-3 väldigt illa med det spelarmaterial man har och med den dåliga rörelse som finns i laget. Oavsett vilket spelsystem man har – så fodras det ju rörelse och flexibiltet av spelarna. Man skall vara glad att man vann med 2-1 mot DIF, 1-0 mot Apollon var med nöd och näppe och 2-2 hemma mot Hammarby är inte heller något att yvas över.
        Sammanfattningsvis – 4-4-2 med Neto som central mittfältare och balansspelare med Aslani som creativ offensiv mittfältare – heller ett diamantsystem på mitten – allt vore bättre än dagens ”slaviska” och ”oflexibla” 4-3-3 – så som LFC spelar i dag, vilket bevisligen inte fungerar. Om inte Neto kommer tillbaka snart och om Banusic är håglös och orörlig och man fortsätter sitt 4-3-3 och förlora mitten i varje match – så kommer kanske det givna guldet att ryka och man kommer inte att gå långt i CL. Bävar inför möten med Lyon, Wolfsburg, Barcelona, Chelsea. Tack för en givande diskussion.

  7. Kul att några mindre vanligt förekommande kommentatorer nyanserar och bidrar till bilder av LFC. Samtidigt (fortfarande) lite förvånande att ingen nämner Rosengård. Rubriken borde väl locka fram en och annan? Är det bara LFC:s framgångsvåg och FCR:s trassel som ligger bakom detta? Har Rosengård bara ”medgångssupportrar” (för tidigt att säga om det gäller för Linköping)?

    • Kanske naturligt att LFC:s supportrar och fans är mer på alerten med att kommentera med tanke på den positiva trenden för LFC med stor ledning i Allsvenskan med 9 poäng och att Rosengårds supportrar är mer dämpade med tanke på Rosengårds negativa trend, problem med tränarbyte och skador etc..

  8. Ping: Grattis Linköping – svenska mästare 2017 | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s