Eckerstrom bakom årets skräll

Jag är fortsatt fast i min lägenhet. Under fredagskvällen fanns det inte så mycket fotboll att se på.

Jag försökte titta på Røa–LSK (slutade 1–5) i toppserien. Jag såg att både Cathrine Dahlström och Mimmi Löfwenius startade för de norska mästarinnorna. Men det var krångligare än jag tänkt mig att se norsk tv från Sverige.

När jag gav upp att få se en norsk match upptäckte jag att det var kvartsfinal i det udda amerikanska mästerskap som kallas NWSL Challenge cup. Matcherna går att se från Sverige på Twitch tv. Och jag fick se en riktigt jätteskräll.

Som jag tidigare berättat består årets NWSL av en turnering som avgörs under en månad i trakterna kring Salt Lake City i Utah. Eftersom Orlando Pride hade för många coronasmittade spelare fick inte de komma till spel. Följden blev att åtta lag gör upp om titeln.

Placeringarna i den fyra omgångar korta grundserien låg till grund för vilka lag som skulle mötas i kvartsfinal. I den första ställdes grundseriens segrarlag North Carolina Courage mot jumbon Portland Thorns.

Det var stundtals spel mot ett mål. Men det hjälpte inte. Portland gjorde mål på en av sina två målchanser – Morgan Weaver fint framspelad av Raquel Rodriguez – och hade en storspelande målvakt i Britt Eckerstrom.

Den 27-åriga målvakten med det svenskklingande namnet gjorde en supermatch och höll nollan. Det blev 1–0 till Portland. Mästarlaget North Carolina Courage som varit USA:s bästa lag de senaste åren är utslaget. Deras säsong blev bara fem matcher.

För Portland väntar semifinal på onsdag 18.30 svensk tid. De möter segraren mellan Houston Dash och Utah Royals. De båda möts 04.00 i natt.

Lördag 18.30 spelar Washington Spirit mot Sky Blue FC och 04.00 natten mot söndag drabbar OL Reign och Chicago Red Stars samman. Matcherna går alltså att se här.

När jag ändå håller på att skriva kan jag väl även göra ett litet internationellt nyhetssvep. Först noteras att Everton blir nästa klubbadress för den före detta Rosengårds- och Linköpingsspelaren Nicoline Sørensen.

En annan dansk spelare som flyttar till samma stad är Amalie Thestrup. Hon har skrivit på för Liverpool. Som ni kanske minns blev ju Liverpool nedflyttat till andradivisionen efter att WSL avbrutits.

Ytterligare en nordisk spelare som flyttar till England är finländska Nora Heroum som lämnar AC Milan för Brighton & Hove Albion.

När vi ändå är i England noteras den intressanta nyheten att en majoritet av klubbarna i WSL är emot att herrligan Premier League skall ta över driften av WSL. De flesta klubbarna ser helst att WSL drivs oberoende av herrfotbollen.

Det är ju faktiskt intressant med tanke på att det huvudsakligen är lag från etablerade herrfotbollsklubbar som spelar i WSL. Och med tanke på att WSL på många sätt fått sitt lyft genom pengar från herrfotbollen.

Men klubbarna i damligan är rädda att man alltid skall komma i andra hand om WSL drivs av Premier League.

Apropå ligor som funderar över framtiden så är fotbollsfolket bekymrat i Australien. En efter en sticker de inhemska landslagsstjärnorna till Europa, vilket innebär att de får svårt att komma hem och spela i W-league under vintern.

Risken är uppenbar att det vi i vinter får se den svagaste upplagan hittills av W-league. Inte bra för intresset med tre år till att VM skall spelas i just Australien.

För ett par veckor sedan föll SGS Essen efter straffläggning mot Wolfsburg i den tyska cupfinalen. Det var sista matchen med gänget för en stor del av affischnamnen i Essens startelva.

Redan innan cupfinalen var det klart att Lena Oberdorf skulle gå till Wolfsburg, att duon Lea Schüller och Marina Hegering skulle till Bayern München och att Nina Brüggemann fortsätter karriären i Bayer Leverkusen.

Nu har nästa spelare lämnat Essen. Det är tyska landslagsforwarden Turid Knaak som blir klubbkompis med Hedvig Lindahl i Atletico Madrid.

Knaak har kombinerat landslagsfotboll med jobb som forskningsassistent vid universitetet i Köln. Hon forskar kring hur barn med inlärningsproblem klarar av att skriva.

När vi är inne på fascinerande tyska forwards så är det dags att en gång för alla tacka Anja Mittag för hennes insatser på fotbollsplanen. Forwardsstjärnan som tillbringat åtta år av sin karriär i damallsvenskan meddelade häromdagen att karriären nu definitivt är över.

Det var en liten internationell genomgång. På hemmaplan den här helgen är det fokus på elitettan under lördagen och på damallsvenskan på söndagen. Elitettan har börjat sätta sig. Och årets stora skrällgäng tycks vara Jitex. Laget har radat upp fem raka segrar efter en uddamålsförlust mot Morön i premiären. Jitex tycks vara ett lag för toppen.

AIK leder fortsatt på full pong. Solnaklubben tar i helgen emot Mallbacken. Apropå AIK har deras 16-åriga talang Piyatida Somkumpee gjort årets mål i svensk elitfotboll hittills. Hennes segermål från 1–0-segern mot Alingsås förra helgen hade varit värt en repris i slow motion…

I damallsvenskan känns Linköping–Eskilstuna och Vittsjö–Piteå som de två mest intressanta matcherna i den femte omgången. Tyvärr spelas de exakt samtidigt, så man tvingas välja. Hanna Marklund pratar för övrigt upp omgången här:

Champions League, Linköping och Malmö FF

Torsdagen var en händelserik damfotbollsdag, som avslutades med att Nordens sista representant i Champions League åkte ut på straffar.

Bröndby vann med 2–0 i Glasgow, och förlängningen blev mållös. Då blev det straffar, och trots att danskornas målvakt var först att rädda en straff blev det skotskorna som fick jubla. Efter att Nanna Christiansen gjort mål på Bröndbys första straff räddade nämligen Glasgowmålvakten Lee Alexander tre raka och blev stor matchvinnare.

Just det, det är samma Lee Alexander som gjorde en säsong i Mallbacken 2016. Och samma Lee Alexander som räddade en straff mot Argentina i VM:s gruppspel, men den fick slås om för att hon var en millimeter framför mållinjen. Nu fick hon sin straffrevansch.

Brittiska öarna får därmed två lag i kvartsfinal i form av Glasgow City och Arsenal. Utöver dem är det två franska (Lyon och PSG), två tyska (Wolfsburg och Bayern München) och två spanska lag (Barcelona och Atletico Madrid) som spelar vidare i cupen till våren.

En som inte spelar vidare i samma klubb till våren är Anna Oskarsson. Den Gotlandsbördiga ytterbacken lämnar Linköping för Eskilstuna. För tillfället är det en hel del rykten om spelare som är på gång att lämna LFC.

Det är ju inte så konstigt i sig. Man underpresterade i år, och man behöver bygga om laget till nästa år. Det innebär ju att flera spelare måste lämna. Sedan är frågan om det är ”rätt” spelare som lämnar. Mimmi Larsson har tydligen använt den klausul som gav henne möjlighet att bryta sitt tvåårskontrakt efter första året. Och jag nåddes i dag av rykten om att Emma Holmgren tillhör de spelare som kan vara på gång bort.

Det blir spännande att följa händelserna i LFC den närmaste tiden.

Det blir ju förstås också spännande att se om Malmö FF är tillbaka i dameliten nästa år. I dag meddelade klubben att det kommer att krävas en två tredjedels majoritet vid det extra årsmöte där man skall besluta om ett övertagande av LB07.

Det minskar chanserna att vi har MFF i elitettan nästa år. Personligen tycker jag det vore tråkigt om inte sammangåendet blir av. Det är bra för svensk damfotboll om det kommer in en herrfotbollsklubb som verkligen är beredd att satsa rejält på sina damer. Och att den klubben kommer in fortast möjligt.

Om MFF hamnar i läget att de skall börja från division IV dröjer det minst fyra år innan klubben når eliten. Fyra år är en evighet i damfotbollen, med tanke på hur utvecklingen sett ut de senaste åren. För fyra år sedan fanns spelare som Marta, Anja Mittag, Ramona Bachmann, Sara Björk Gunnarsdottir, Gaelle Enganamouit, Claudia Neto, Pernille Harder, Lieke Martens och Danielle van de Donk i vår högsta serie. Nu kan vi bara drömma om att utländska stjärnor av den här digniteten skall välja damallsvenskan.

 

 

Lång damallsvensk halvtidsrapport

Damallsvenskan 2019 har nått halvtid. Fast det blir inte tal om någon längre vila, redan på fredag sparkar den andra halvleken igång med matchen Växjö–Djurgården.

Det går alltså inte att hålla på bloggens halvtidsgenomgång. Så här är den. Först kan man ju slå fast att det har blivit precis så jämnt och spännande i toppen som jag trodde inför avspark. I mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.”

I halvtid lever det citatet i högsta grad. Det är fortsatt fem–sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några kan sluta på medaljplats.

Rosengård leder. Malmölaget har har en lucka på tre poäng och elva mål till Linköping. LFC i sin tur är bara ett mål före Vittsjö. Faktum är att det är större avstånd mellan ettan och tvåan än mellan tvåan och sjuan.

Jag skall strax stämma av hur den nuvarande tabellen stämmer överens med mitt tips. Men som ni säkert minns uppmanade jag även er läsare att tippa serien. I de tipsen noteras att bara en hade Rosengård som etta, medan flera har Linköping som tvåa.

Däremot har ingen trean Vittsjö högre än sjätte plats. Och det är inte heller någon av er som trodde på Örebro. De placerade ni som högst på plats nio – så på skrällagen är jag ännu så länge mest rätt, även om även jag har dem några placeringar för lågt.

I botten var i princip alla överens om att LB07 och Kungsbacka skulle åka ut, så där ligger nästan alla rätt. De avvikande tipsen var att två trodde att Kif Örebro skulle åka ur och en trodde att Vittsjö skulle göra det. Och de tipsen är ju inte längre rimliga.

Dags för en genomgång av de elva första omgångarna, lag för lag:

1) FC Rosengård
Ifjol: 3, Mitt tips: 2

Rosengård har spelat bäst, gjort flest mål och släppt in minst. Det är således logiskt att Malmöklubben även tagit flest poäng. Rosengård har helt klart varit vårens bästa lag. Man inledde stabilt, men det riktiga lyftet har kommit efter VM, där inte minst tillskottet av Jelena Cankovic givit laget extra styrka.

Rosengård vann ju även hösttabellen i fjol, och har således varit bra över tid. I mitt tips skrev jag att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om 2019 var FC Rosengårds år i damallsvenskan. Men helt övertygad var jag inte.

”Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst.”

Nu ligger Rosengård överst. Det var darrigt i premiären i Eskilstuna, och man tappade lite fart i och med chockförlusten i Malmöderbyt. Men totalt sett har laget varit stabilt. Man har kryssat borta mot tvåan Linköping och trean Vittsjö samt hemma mot fyran Göteborg. Övriga sex matcher har varit klara segrar.

Framför allt har Rosengård varit starkt hemma på Malmö IP. Där har det blivit 13 poäng av 15 möjliga, och fina målskillnaden 20–4.

Det enda som talar emot att guldet hamnar i Skåne är det där att laget alltså flera gånger drabbats av stora darren när det kommit till avgörande lägen. Fast den här gången känns det som att det kommer att bära hela vägen. Visst är det väldigt jämnt i årets serie, men Rosengård känns lite vassare, lite bredare och stabilare än de andra topplagen. Jag tror faktiskt att Rosengård kommer att ligga kvar högst upp i tabellen hela vägen in i mål.

Hanna Bennison

Vårens utropstecken i laget, och hela serien, är 16-åriga Hanna Bennison. Hon har tillfört massor i form av energi och löpvilja till ett lag som tidigare riskerade att bli ganska statiskt i sitt anfallsspel. Bennison borde ligga väldigt nära att få chansen i A-landslaget. För övrigt noterade jag att hon inte var med i matchtruppen senast på grund av skada. Hoppas det inte är något allvarligt.

Tråkigast kring Rosengård är nog att Jessica Samuelsson inte har kunnat spela en enda minut hittills i damallsvenskan. Prestigeförvärvets skadeelände är otroligt tråkigt. Sedan hon skadade foten mot Ungern i oktober 2017 har hon bara fått ihop 186 spelminuter. Man kramar ju tummarna för att Samuelsson skall få ordning på kroppen så att hon snart kan vara tillbaka på planen.

2) Linköpings FC
I fjol: 5, Mitt tips: 6

I mitt tips skrev jag att:

”Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest.”

Min känsla inför seriestart var att Linköping inte hade fått ihop laget. Den känslan har jag haft med mig hela vårsäsongen. Jag har nämligen inte sett LFC spela riktigt bra i någon match så här långt. Framför allt har man haft stora problem i uppspelsfasen.

Trots det har laget ändå hängt med i toppen. Och även om jag i nuläget tror rätt hårt på Rosengård så går det inte att räkna bort Linköping i guldstriden. Det är ju en väldig styrka att ligga tvåa, trots att man inte spelat bra. Och vad jag har förstått börjar spelet se allt bättre ut med det nya upplägget med tre mittbackar. Just nu ser jag LFC som första utmanare till Rosengård. Men med det jämna tabellläget är det fortfarande inte uteslutet att mitt tips om en sjätteplats kan gå in.

Våren har varit hackig för laget. Känslan är att tillskottet av Stina Blackstenius nästan innebar mest problem. Dels för att forwardsstjärnan ännu inte presterat på den nivå man hoppats. Dels för att det blev svårt för tränare Olof Unogård att skapa ett fungerande spelsystem.

Mimmi Larsson

Han valde till slut att bygga kring Kosovare Asllani. Det innebar att nyförvärvet Mimmi Larsson offrades och placerades på en kant. Trots det var Larsson inledningsvis den piggaste och bästa LFC-spelaren – i de första matcherna gjorde hon mål nästan varje gång hon fick bollen i straffområdet.

Däremot var Asllani en stor besvikelse i den skräddarsydda tiarollen. Hon gnällde på det mesta, och såg helst ut att vilja vara någon annanstans. Nu har Asllani stuckit till Madrid, och Unogård har bytt spelsystem.

Sedan Nilla Fischer anslöt kör Linköping med ett 3–4–3 som gränsar till 5–2–3 eftersom man oftast väljer backar på kanterna. Det har varit ett framgångsrecept. Efter den tunga förlusten i Eskilstuna har man tagit sju poäng och hållit tre raka nollor.

Målvakten Emma Holmgren har för övrigt varit vårens stora utropstecken i LFC. Hon har visat en bra stabilitet, och är en stor anledning till att laget ligger så högt som de ligger. Jag börjar alltmer tro att det faktiskt kan vara Holmgren som tar över i landslagsmålet efter Hedvig Lindahl.

Utöver guldstrid kämpar Linköping med ekonomin. Kanske att ett antal toppmöten i höst kan hjälpa klubbledningen att få positiva siffror i bokslutet.

3) Vittsjö GIK
I fjol: 9, Mitt tips: 5

Byn är bara ett mål från en Champions Leagueplats. Det har fått riksmedierna att en efter en göra besök i Nordöstra Skåne. Senast var det Radiosporten som uppmärksammade Vittsjös framfart.

Laget var svårbedömt inför avspark. Dels eftersom de inte hade nått gruppspelet i Svenska cupen, dels för att de spelade huvuddelen av sina träningsmatcher mot lag utanför damallsvenskan.

Vittsjö kom ändå in i årets serie med kontinuitet i startelvan och med en handfull spännande värvningar. Därför gick jag på en positiv magkänsla, och tippade dem som femma med kommentaren:

”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”

Tipset fick en del mothugg. Men ännu så länge är jag väldigt nöjd över att magkänslan sa att Vittsjö skulle hävda sig bra i årets serie.

Fjolårets svaghet var att man hade svårt att vinna mot bottenlagen. Där har man ryckt upp sig rejält genom att ta 16 av 18 poäng under våren. Inget annat lag har bättre facit mot det lagen på undre halvan.

Vittsjö är också lite oväntat seriens bästa bortalag. Det brukar ju heta att det är svårt att komma till Vittsjö Idrottspark. Och visst är elva av 18 hemmapoäng en okej utdelning, men tio bortapoäng på fem matcher – ett snitt på 2,0 poäng – är fullständigt lysande.

Dock skall det sägas att man huvudsakligen haft bortamatcher mot bottenlag, medan man mött toppkonkurrenter på Vittsjö IP.

Vittsjös framgångsrecept den här våren har varit en väldigt stabil defensiv. Tillsammans med Rosengård har Vittsjö släppt in minst mål av alla. Plumpen kom mot Göteborg, där man föll med 4–2. I den matchen saknades både viktiga ytterbacken CJ Bott och innermittfältaren Nellie Persson. I övrigt har Vittsjö aldrig släppt in mer än ett mål i matcherna. Och duktiga Sabrina D’Angelo står på sju hållna nollor – delat bäst i serien med Rosengårds Zecira Musovic.

Trots stabiliteten tror jag inte att tränare Thomas Mårtensson får sin dröm om Champions League förverkligad – i varje fall inte i år. Vittsjö har nämligen ett väldigt tufft program i höst. Där väntar sex bortamatcher, bland annat skall man till Piteå, Linköping, Göteborg och Malmö (Rosengård). Jag tror inte att Vittsjö kommer att rasa ihop, men det känns som att risken är uppenbar att man har fallit några placeringar i tabellen när vi gör bokslut i slutet av oktober.

Det är ju för övrigt oftast trotjänare Mårtensson som får äran för Vittsjös framgångar. Men jag har förstått att lagets andre tränare (man har ju delat ledarskap) Stefan Ekstrand har varit väldigt viktig för årets fina resultat. Ekstrand skall vara mannen bakom lagets fina offensiva spel.

På sistone har Tove Almqvist varit lysande i något slags fri roll. Men lagets stora utropstecken i offensiven är ändå Michelle De Jongh, som är seriens vassaste mittfältare med sex mål. Mariestadstjejen är en tvåvägsmittfältare som inte tvekar att gå på avslut när hon närmar sig straffområdet. Jag har länge väntat på att hon skall få sitt stora genombrott. Nu har det kommit, och jag hoppas att Peter Gerhardsson har med henne i den landslagstrupp han presenterar om en vecka.

4) Göteborg FC
I fjol: 2, Mitt tips: 1

Inför avspark tippade jag Göteborg som vinnare av damallsvenskan. Jag trodde att lagets spets skulle leda hela vägen till guld, samtidigt som jag oroades över den tunna truppen.

Och visst, lagets spets har lett till en titel, man blev ju cupmästarinnor. Dock vinner man inte guld i cuper, utan där vinner man pokaler. Och känslan nu är att Göteborg inte kommer att räcka hela vägen till guldet.

Man ledde serien med en poängs marginal under VM-uppehållet. Men sedan dess har laget sviktat rejält. Det har bara blivit fem poäng på fyra omgångar, medan Rosengård tagit tio. En orsak till svackan är den tunna truppen. Göteborg gick in i serien med glest befolkad bänk, och trots att man skall dubblera med spel i Champions League i höst har man bara gjort en sommarvärvning.

Det har i och för sig viskats om att det kan bli en spelare till. Men även om det skulle bli så är truppen fortsatt tunn. Framför allt finns det inte så mycket löpstyrka att plocka in från bänken.

Det har blivit väldigt påtagligt när både Natalia Kuikka och Elin Rubensson varit borta samtidigt. Göteborgs spel bygger på många löpningar, och med två av de allra mest löpvilliga spelarna på läktaren har Göteborg tappat många dimensioner i spelet.

När Göteborg är ordinarie tycker jag att de spelar den mest sevärda fotbollen i serien – då är laget värt betydligt större publik än de 888 gratisåskådare som man snittar hittills i år på Valhalla. Då är Göteborg rörligt och har ett väldigt fint passningsspel. Men utan Rubensson och Kuikka har laget blivit statiskt, med för många spelare som vill ha bollen på kropp.

Om Göteborg skall ha chansen att få spela Champions Leaguefinal på hemmaplan 2021 måste man hålla truppen skadefri under hösten. Det är fyra poäng och tolv mål upp till Rosengård, och tipset är att det kan krävas upp mot tio vinster i de elva återstående matcherna om Göteborg skall lyckas vinna guldet.

Noterbart är att Göteborg är obesegrat på hemmaplan, men att det ändå är i hemmaspelet som man tappat till Rosengård och Linköping. Malmöklubben har 13 poäng på fem matcher på Malmö IP och Linköping har 14 poäng på sex hemmamatcher. Göteborg däremot har bara tagit åtta poäng på fem matcher på Valhalla. Däremot är man näst bäst bakom Vittsjö på bortaplan med elva poäng på sex matcher (1,83).

Rebecka Blomqvist

Utropstecknen i Göteborg under våren är lagets båda forwards. Duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund har gjort 14 mål, vilket gör dem till seriens överlägset vassaste anfallspar. 14 mål är exempelvis exakt lika många som Linköpings offensiva VM-kvartettet Asllani, Larsson, Blackstenius och Lina Hurtig har gjort tillsammans. Och då tycker jag ändå inte att Blomqvist/Hammarlund har varit kliniska den här våren. Blomqvist har exempelvis missat ett antal frilägen.

5) Kif Örebro
I fjol: Tvåa i elitettan, Mitt tips: 8

Om Vittsjö är vårens skrällag är Kif Örebro vårens superskräll. Ingen hade väl trott att nykomlingen bara skulle vara 1,5 poäng ifrån en Champions Leagueplats efter halva serien?

Jag har gått tittat på massor av damallsvenska tips, och överhuvud taget inte hittat någon som placerat Kif Örebro högre än på sjätte plats. Själv ligger jag bland de högre – och jag tippade alltså laget som åtta.

De flesta har Örebro som tia, men ganska många placerade även nykomlingen på nedflyttningsplats. Den missen hade jag nog också gjort om jag inte hade sett laget imponera stort i genrepet mot Göteborg.

Efter den segern trodde jag absolut att Örebro skulle hålla sig kvar. Men jag kunde inte drömma om att de skulle hänga med i guldstriden under elva omgångar, och ha ett poängsnitt som gör dem till en kandidat till tidernas bästa damallsvenska nykomling. Undra om de ens själva trott att det skulle gå så här bra?

Örebro värvade väldigt smart i vintras när de kompletterade en trupp med nio–tio lokala spelare genom att plocka in flera av elitettans största profiler. Inte minst har Emma Kullberg och Heather Williams varit två riktiga fullträffar.

Med många nya spelare i truppen, och flera som anslöt tätt inpå seriestart, provade sig tränare Stefan Ärnsved inledningsvis fram. Pusslet föll ut när Emma Kullberg placerades i mitten av trebackslinjen. Då hittade man en defensiv stabiltet, något som ledde till att man höll nollan i 561 minuter i rad före och efter VM-uppehållet.

Sara Lilja Vidlund

Offensivt är smarta Williams nyckelspelaren och nyckelordet är fart. Fart har man bland annat i form av Jenna Hellstrom och spännande junioren Sara Lilja Vidlund.

Örebro har varit väldigt hemmastarkt och tagit tolv av 15 poäng på Behrn Arena. Således är det en klar fördel för dem att ha sex hemmamatcher kvar.

Jag tror att Örebro även fortsatt kommer att vara en väldigt jobbig motståndare för alla lag. Och man har kapacitet att utmana om en plats på övre halvan. Men det rimliga är ändå att man tappar någon placering i höst.

6) Piteå IF
I fjol: 1, Mitt tips: 4

I fjol tog Piteå hem guldet genom att inte spela några oavgjorda matcher – och genom att dra på sig ytterst få skador. Man hade exempelvis 13 spelare som deltog i minst 20 matcher.

I år har Piteå redan fyra kryss, och bara tolv spelare har kvar chansen att nå upp i 20 matcher. Det har alltså inte flutit på lika smärtfritt i år som det gjorde i fjol. Och det hade väl egentligen ingen väntat heller.

Trots att Piteå har kvar hela fjolårets guldtrupp valde jag att tippa dem som fyra eftersom de som mästarlag genomgående skulle möta heltaggade motståndare. Samt att de kommer att få ett tuffare spelschema än de är vana vid.

Känslan är att Piteå nu är på väg att hitta toppformen. Spelet såg lovande ut mot Göteborg i onsdags, och man gjorde en imponerande vändning i söndags mot Eskilstuna. Men det väntar alltså en tuff höst med massor av matcher.

Möjligen vägs det tuffa schemat upp av att sex av de elva kvarvarande matcherna spelas på hemmaplan. PIF är fortsatt väldigt hemmastarkt, man har tagit tolv av 15 möjliga poäng på LF Arena. Och noterbart är att bland de sex hemmamatcher man har kvar finns möten med hela toppkvartetten Rosengård, Linköping, Vittsjö och Göteborg.

Piteå är inte chanslöst i guldstriden. Men det krävs att truppen är frisk, vilket den är nu, om man skall kunna avancera så många placeringar. Eftersom Rosengård känns starkt och sannolikt inte kommer att lägga bort jättemånga poäng kommer det nog krävas 30 höstpoäng av norrbottningarna för att kunna försvara sitt guld. Och det blir förstås vansinnigt svårt. I fjol tog man 24 poäng vardera på vår respektive höst.

Stellan Carlsson och Faith Ikidi

Tittar vi på utropstecken i Piteå tycker jag att nyförvärvet Fernanda Da Silva håller på att utvecklas till ett stort sådant. Det sägs att hennes spelstil för något år sedan inte föll tränare Stellan Carlsson i smaken. Men nu måste väl även han njuta av brasilianskans konstnummer. Den yttersidestunnel hon bjöd på i förarbetet till 1–1-målet i helgen är ju exempelvis en av vårens snyggaste aktioner i serien. Och hennes förmåga att spela sig ur trånga situationer bör kunna lyfta Piteås spel i höst.

7) Kristianstads DFF
I fjol: 4, Mitt tips: 3

Kristianstad såg väldigt starkt ut i våras. Bland annat tog man ju sig till cupfinal efter att ha slagit ut Rosengård och Piteå. I finalen föll man snöpligt på en sen straff mot Göteborg.

Lägg till fjolårets bronsmedalj till cupframgången, och jag trodde starkt på Elisabet Gunnarsdottir:s lag inför avspark. I mitt tips skrev jag:

”Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets.”

Truppen är bra, och man har nästan fördubblat sitt målskytte. Ifjol fick laget målskillnaden 30–26 över 22 omgångar. Nu har man gjort 24 mål under seriens första halva – näst flest i serien. Målskyttet har man spridit över många spelare. Seriens vassaste back, Therese Ivarsson är i klar ledning av interna skytteligan på fina sju mål.

Av de offensiva spelarna har ingen direkt öst in mål, utan alla har bidragit med ungefär lika många. Svava Ros Gudmundsdottir och Evelina Duljan har gjort tre mål var medan duon Amanda Edgren och Maja Bodin står på två.

I år är det inte offensiven som är problemet – utan den defensiva stabiliteten. Det började med att man åkte på en riktig käftsmäll borta mot Rosengård i andra omgången – 1–5. Totalt har man släppt in 16 mål efter halva serien. Det är överlägset flest av de sju lag som har chansen på Champions Leaguespel till nästa säsong.

Och defensiven hjälptes knappast av att viktiga Mia Carlsson drog på sig en jobbig knäskada under VM-uppehållet. De senaste matcherna har även Josefine Rybrink haft skadeproblem. Känslan nu är att defensiva nyckelspelaren Sif Atladottir måste göra en superhöst om Kristianstad skall kunna blanda sig i medaljstriden på allvar.

För som jag ser det är det medalj man i första hand får sikta in sig på. Champions League är inte heller helt omöjligt. Men guldet kan nog KDFF glömma. Jag tror nämligen inte att laget kan ta in sex poäng och 15 mål på Rosengård i höst.

Med tanke på både hur det sett ut under våren och skadesituationen känns det dock som att det rimliga är att Kristianstad slutar ungefär där man ligger nu – alltså i mitten.

Therese Ivarsson

Utropstecknet i KDFF är ju förstås skyttedrottningen Therese Ivarsson. Jag gillade inte hur hon filmade till sig en straff mot Växjö. Däremot älskar jag hennes tajming och offervilja på inlägg i offensivt straffområde. Visst ingår det fyra straffmål i hennes samling, men sju mål elva matcher är ändå otroligt bra för en back. Ivarsson har för övrigt redan satt personligt rekord. I fjol gjorde hon sex mål och i förfjol blev det fem. Når hon tvåsiffrigt i år?

8) Eskilstuna United

I fjol: 6, Mitt tips: 9

På den damallsvenska upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att kravbilden på laget är att sluta på den övre halvan – annars kommer han inte ha något jobb i höst.

Om det stämmer med verkligheten finns en uppenbar risk att Karlsson tvingas gå till arbetsförmedlingen om ett tag.

Hans lag har dock ryckt upp sig efter en svag start och tagit nio poäng efter VM-uppehållet.

Defensivt har det sett bra ut hela säsongen. Det väl inkörda upplägget med tre mittbackar fungerar, och laget har bara släppt in tio mål hittills – klart minst av lagen på undre halvan.

Innan VM var det offensiven som hackade. United gjorde då bara två mål på sju matcher och var rejält indraget i nedflyttningsstriden. Nu har man plötsligt tio poäng ner till elfteplatsen, och känslan är att laget inte behöver oroa sig för bottenstrid något mer.

Loreta Kullashi

Det som lyft laget efter VM är framför allt att Loreta Kullashi ser ut som en landslagsspelare igen. Hon borde absolut vara med i Gerhardssons funderingar inför tisdagens trupputtagning.

Även de båda nigerianska VM-spelarna Sonia Okobi och Halimatu Ayinde har sett riktigt bra ut i de senaste omgångarna. De har utvecklats till nyckelspelare och får tillsammans med Kullashi anses vara laget utropstecken. Jag kan väl även lägga till Felicia Rogic, som fått igång sitt målskytte rejält efter sitt namnbyte. Hon inledde med åtta mållösa matcher, men nu har den blixtsnabba forwarden gjort mål i de tre senaste matcherna.

Noterbart kring Halimatu Ayinde är att hennes namn är omkastat på förbundets hemsida. Där heter hon således Ayinde Halimatu. För någon vecka sedan fick jag ett mejl från en granne till henne som tyckte att det slarvades för mycket i media med hennes namn. Och det kan man ju tycka. Man kan även tycka att både förbundet och klubben borde skriva rätt för att underlätta för media. När United värvade nigerianskan presenterade man ju nämligen henne med fel namn.

Det var en parentes. United har fem poäng upp till övre halvan. Med det spel man visat på sistone är det inte omöjligt att klättra några placeringar. Fast mitt tips nu är att man slutar sjua eller åtta.

9) Växjö DFF

I fjol: 7, Mitt tips: 10

Laget har haft en riktigt strulig vår. Tänkta speluppläggaren Jelena Cankovic ville inte vara kvar. Jag hörde att hon i en intervju inför måndagens match i Stockholm dementerade att hon skulle ha försökt strejka sig bort från Växjö. Klart är att hon gjorde mer skada än nytta i våras.

Nye tränaren Henrik Larsson gav upp redan efter sju omgångar. Under VM-uppehållet tog duon Maria Nilsson och Magnus Olsson över. De blev Växjös fjärde tränarkonstellation på mindre än två år.

35-åriga Nilsson flyttades upp ett steg, hon var tidigare assisterande tränare till Larsson. Hon är före detta damallsvensk spelare i Göteborg, och har klassiska Skepplanda BTK som moderklubb. Jag skriver klassiska eftersom Skepplanda är en av två föreningar som har haft damlag hela tiden sedan 1969. Hennes kollega Magnus Olsson flyttades upp från att ha varit målvaktstränare.

Under sin tid som ansvarig hade Larsson ändrat i Växjös försvarsspel, och infört spel med fyrbackslinje. När Nilsson och Olsson tog över blev ett av deras första drag att återgå till den trebackslinje som Växjö kört med under några år.

Fast när jag pratade med Nilsson efter matchen i Kungsbacka i söndags tyckte hon inte att det var solklart att kalla det för trebackslinje, utan tyckte att man även skulle kunna kalla spelsystemet för 4–4–2.

Och visst. Mer preciserat spelar Växjö nu 3–1–4–2, där Jennie Nordin är ettan. Och hennes roll brukar man numera kalla balansspelare eller sexa. Men jag minns en period när man ofta spelade med en fyrbackslinje med en så kallad stötande mittback. Mittbackarna spelade alltså inte bredvid varandra, utan en låg framför den andra. Och Nordins roll liknar absolut den som de stötande mittbackarna hade.

Växjö har varierat väldigt i sina prestationer under säsongen. Bottennappen är två blytunga 5–0-förluster mot topplagen Rosengård och Linköping, samt en 3–0-förlust borta mot svaga Djurgården. Framför allt har man rasat ett par gånger på bortaplan, medan man bara har en hemmaförlust så här långt. Utöver förlusten i Stockholm har man dock vunnit rätt matcher. Det har alltså blivit segrar mot kollegorna på den undre halvan, Eskilstuna, LB07 och Kungsbacka.

Laget har haft problem med målskyttet. Av de tio målen har sex kommit mot de båda bottenlagen. Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård hade måltorka innan VM, men har hittat alltmer rätt nu efter.

Anna Anvegård

Ett offensivt utropstecken hittar jag i spännande nyförvärvet Ria Öling. Det känns som att den snabba och löpstarka finländskan kommer att lyfta smålänningarnas anfallsspel i höst.

Klubbens mål är ju att spela i Champions League nästa år. För att ens ha chansen att nå det krävs maximala 33 poäng under resten av serien.

När jag tog upp den frågan med tränare Nilsson pekade hon på Frida Andersson som stod några meter bort. Sportchefen sa att hon inte tyckte att det var fullständigt omöjligt att Växjö skulle göra en kanonhöst och avancera till andraplatsen i tabellen.

Det kanske inte är omöjligt, men nästan. Jag har nämligen svårt att se att Växjö skall kunna avancera mer än maximalt en placering under hösten. Jag tycker att laget väger lite lättare än de åtta lag de har framför sig.

Däremot tror jag att man kan vara lugna för kontraktet efter söndagens seger i Kungsbacka. Avståndet till nedflyttningsplats är nu åtta poäng, och det skall man inte kunna tappa till LB07.

Sportchef Andersson sa för övrigt att hon aldrig har känt sig orolig över tabelläget. Däremot känner hon oro för ekonomin. Växjö är ju en av de klubbar som kämpar för att klara elitlicensen. Och klubben har haft för dåliga intäkter under året. Andersson sa att hon hållit sig inom budgeten för spelartruppen, men att man inte fått in så mycket pengar som man räknat med.

Bland annat är publikintresset uselt i Växjö. Klubben ligger ju på näst sista plats i publikligan med ett snitt på svaga 440 personer.

10) Djurgårdens IF

I fjol: 8, Mitt tips: 7

I fjol tog Djurgården bara nio poäng på bortaplan och var länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

I år har man varit sämst på hemmaplan – bara tre poäng på sex matcher. Man har fem poäng ner till strecket, och riskerar att bli akut indraget i nedflyttningsstriden även i år.

Klart är att tränare Joel Riddez inte alls har fått ihop laget. Det är ju egentligen bara en turlig övertidsseger borta mot LB07 som är orsaken till att man inte ligger ännu värre till. I den matchen var Malmölaget bäst, och förtjänade segern.

Framför allt har Djurgården ett väldigt namnkunnigt mittfält där de flesta spelarna har varit och nosat på landslaget. Som jag ser det är dock lagets centrala mittfältare lite för lika i spelstilen. Alla vill ha bollen på kropp, ingen av dem är speciellt förtjust i att löpa i djupled.

Olivia Schough

Kanske är det också den bristande löpviljan på mittfältet som gör att Djurgården bara har två målskyttar efter elva spelade matcher. Det är endast Mia Jalkerud och Olivia Schough som hittat rätt hittills, de har å andra sidan gjort sex respektive fem mål – vilket är väldigt bra.

Men om Djurgården skall kunna avancera behöver man ha fler offensiva hot än duo Jalkerud/Schough. Jag noterade att Riddez spelade med tre mittbackar i senaste matchen. Då var det 5–3–2 i försvar och 3–1–4–2 i anfall. Det återstår att se om det var en tillfällig förändring eller om det är så Djurgården tänker spela framöver.

Det kan vara så att det är den nya assisterande tränaren Pierre Fondin som varit med och påverkat spelsättet. Han kommer ju närmast från Växjö, där han med framgång spelade med trebackslinje.

Mot Rosengård hjälpte det nya spelsättet inte så mycket. I de delar av matchen som jag kollat på var Malmölaget minst en klass bättre.

Djurgården kom på sjätte plats som nykomling 2016 och kopierade den placeringen även under Riddez första säsong, 2017. Men sedan dess har man bara blivit sämre och sämre. Delvis på grund av att man dragit på sig massor av tunga långtidsskador.

Vi får se om vändningen kan komma i höst. Jag tror ju att Djurgården håller sig kvar, laget är för bra för att åka ut. Men i nuläget måste man absolut titta mer neråt än uppåt i tabellen.

När det gäller utropstecken får det ju ändå bli duon Jalkerud och Schough. Utöver debutsäsongen har Jalkerud stabilt hamnat på fem till tio mål varje säsong hon spelat i damallsvenskan. Nu står hon på sex mål efter halva serien. Kan hon nå tvåsiffrigt för första gången?

11) LB07

I fjol: 10, Mitt tips: 12

LB07 har överraskat mig på ett positivt sätt. Laget har ett genomtänkt spelsätt och är helt enkelt bättre än jag trodde det skulle vara.

Inför avspark tippade jag ju Malmölaget på jumboplats, sannolikt lite beroende på att man torskade med hela 4–0 i en träningsmatch mot Kungsbacka på försäsongen. Jag sågade klubben:

”Damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation.”

Däremot mår svensk damfotboll bra av klubbar som tar tillvara på och utvecklar lokala talanger. Och LB07:s trupp är väldigt hemmabetonad. Man har ju exempelvis använt fyra egna produkter i årets seriespel; Elisa Lang Nilsson, Saga Ollerstam, Sophie Sundqvist och Nellie Lilja. En egen produkt är som bekant en spelare som fått sin första spelarlicens i klubben – alltså en spelare som är i klubben på våren det år spelaren fyller 15 år.

Nellie Lilja

Vad jag kan hitta har även skånska kollegorna Rosengård och Kristianstad spelat fyra egna produkter i år. Men LB07 är alltså tangerat bäst i klassen på att plocka upp egna spelare. Det är berömvärt.

Efter en tung start med noll poäng på tre omgångar och 5–1-förlust mot Kristianstad i premiären stod LB för årets skräll i fjärde omgången – derbysegern mot Rosengård.

När jag har sett LB spela tycker jag som sagt att de har ett väl inarbetat och genomarbetat spel. Däremot saknas offensiv tyngd och spets. Utropstecknet Sophie Sundqvist har varit pigg och gjort fyra mål. Men hon har varit för ensam.

Om LB skall kunna klättra över nedflyttningsstrecket måste någon mer kliva fram i offensiven. Klubben hoppas förstås att sommarförvärven Olga Ahtinen och Dallas Dorosy skall spetsa till offensiven. Vi får se om duon lyckas.

Tipset är ändå att LB07 spelar i elitettan nästa år. Jag har nämligen svårt att tro att laget skall kunna ta fem poäng mer än Djurgården i höst.

12) Kungsbacka DFF
I fjol: Nykomling – vann elitettan, Mitt tips: 11

Det är tydligt att Kungsbacka inför seriestart inte fattade vad det innebär att spela i damallsvenskan.

Visst värvade de tolv nya spelare i våras, och har tagit in ytterligare en nu i sommar. Men på upptaktsträffen sa dåvarande tränaren Henrik Korhonen och målvakt Moa Öhman att laget hade ett spel för att kunna vinna varje match.

Jag hade sett laget i en träningsmatch och var tveksam. Jag tyckte då att de spelade ganska naivt. Korhonen fick inte heller vinna någon match innan han hoppade av. Och frågan är om Öhman får någon damallsvensk trepoängare med Kungsbacka. Det känns i alla fall inte så säkert att det kommer att ske i år.

Sara Nilsson

Moa Öhman har ändå gjort en stabil insats i målet. Tillsammans med löpstarka Sara Nilsson ser jag målvakten som Kungsbackas positiva utropstecken.

Allt talar alltså för att Kungsbacka spelar i elitettan nästa år. Det är utopiskt att tro att laget skall kunna ta in åtta poäng på Djurgården i höst. Det viktigaste för den halländska klubben nu är istället att få ihop ekonomin, så att man inte går i konkurs. Känslan är att man fått in en ansvarstagande styrelse som inte tänker fortsätta den ekonomiska misskötsel som präglat klubben under flera års tid.

Kan man klara ekonomin har man skaffat sig viktig rutin av spel på högsta nivå. Och man kommer ju att vara tvåa eller trea i Göteborgsregionen även nästa år, så man borde kunna få ihop en ganska slagkraftig trupp i elitettan. Även om det mesta talar för en sportsligt tung höst kan det finnas ett ljus vid horisonten för Kungsbacka.

Sammanfattning

Det är alltså fem–sex lag som ännu så länge har chansen att vinna guldet. De inbördes matcherna mellan de här sju lagen är därmed extra viktiga. Här är den inbördes vårtabellen mellan de sju topplagen:

Rosengård      13–3   12
Linköping          6–4    9
Vittsjö                7–5    8
Göteborg          9–8    7
Kif Örebro        5–10   7
Piteå                 3–7    6
Kristianstad     7–13    5

Notera att lagen har exakt samma inbördes ordning i den här tabellen som de har i den tabell där alla matcher är inräknade. I övrigt konstateras att Rosengård inte har någon förlust mot något annat topplag, medan Piteå saknar seger mot de fem lag som ligger före i tabellen.

En annan spännande sak är trenderna när det gäller spelsätt. Allt fler damallsvenska lag väljer att spela med tre mittbackar, oftast i något som både kan kallas 3–5–2 och 5–3–2. Piteå och Eskilstuna har gjort det länge, även om United ändrade till fyrbackslinje en period härom året. Även Rosengård och Örebro gick in i säsongen med trebackslinjer. Under VM-uppehållet bytte både Linköping och Växjö till spelsättet, och nu kanske även Djurgården tar steget. LB07 varierar lite, men körde med fembackslinje senast mot Vittsjö.

De lag som ligger kvar med fyrbackslinjer är Vittsjö, Göteborg och Kungsbacka. Även Kristianstad kör med fyrbackslinje, men har i omgångar de senaste åren använt sig av trebacksupplägget.

Vi ser alltså ut att ha ett läge där tre-/fembackslinje är vanligare i vår högsta serie än att köra med en klassisk fyrbackslinje.

Här är det ju lite intressant att jämföra med hur det såg ut i VM. Där var det ju 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade. Alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinjer, och alla de fyra lag som gick till semifinal formerade laget 4–2–3–1.

Inför VM varierade ju Peter Gerhardsson i landslaget. Han körde fyrbackslinje mot sämre lag, men bytte till tre mittbackar mot starkt motstånd. Det upplägget skrotades efter träningsmatchen mot Tyskland på Friends i våras. Och i VM var det fyrbackslinje som gällde, även om Gerhardsson bytte till fembackslinje i slutet av några matcher där landslaget hade en ledning att försvara.

Det blir spännande att se hur det här kommer att förändras framöver.

Skytteligan

2009 vann Linnea Liljegärd den damallsvenska skytteligan på 22 mål. De nio åren sedan dess har sju utländska spelare vunnit skytteligan. Anja Mittag vann tre gånger och Manon Melis två. Om ni inte får ihop matematiken beror det på att Melis delade segern med Margret Lara Vidarsdottir 2011.

I år kan det vara dags för en svensk segrare igen. Halvvägs är det nämligen 14 svenska spelare bland de 16 främsta. Dock är det norskt i delad ledning i form av Lisa Marie Utland. Hon har gjort åtta mål, lika många som fjolårstvåan Rebecka Blomqvist.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Trea finns Therese Ivarsson på sju mål och på delad fjärdeplats med sex mål hittar vi trion Mia Jalkerud, Michelle De Jongh och Pauline Hammarlund.

Gör ni någon speciell reflektion när ni läser de svenska namnen i skytteligans topp?

Min första tanke är att det rakt igenom handlar om fel spelare. Alltså fel spelare för vår förbundskapten. Ingen av de fem bästa svenska målskyttarna har varit med i någon av Gerharhardssons trupper.

Det riktigt anmärkningsvärda här är att elva av de 13 mittfältare/forwards som ingick i VM-truppen spelar, eller har spelat i damallsvenskan i år. Och då räknar jag ändå Nathalie Björn som back. Räknar vi henne som mittfältare har vi eller har vi haft tolv av 14 offensiva VM-svenskar på hemmaplan.

Ingen av dem finns bland de fem bästa svenskarna i damallsvenskans skytteliga. De flesta av VM-anfallarna finns på platserna bakom. Madelen Janogy, Olivia Schough och Stina Blackstenius delar sjundeplatsen med fem mål vardera. Och Anna Anvegård, Lina Hurtig och Mimmi Larsson finns bland hela sju spelare som delar tiondeplatsen med fyra mål.

Tittar vi på övriga VM-mittfältare/forwards har Julia Zigiotti Olme (och Nathalie Björn) gjort två mål medan Julia Roddar, Caroline Seger och Kosovare Asllani har gjort varsitt. Däremot är Elin Rubensson hittills mållös i årets damallsvenska.

Med tanke på hur bra det gick för Sverige i VM går det ju inte att säga att Gerhardsson tog ut fel spelare. Däremot kan man nog slå fast att det är bra konkurrens om de offensiva positionerna i vårt landslag.

Assistligan

Här är det Anja Mittag i överlägsen ledning. Trots att hon bara spelade sex matcher har hon nästan dubbelt så många assist som tvåan.

Anja Mittag

Här skall det poängteras att jag förstås går efter Jared Burzynski:s assistliga. Den officiella är ju som bekant ett dåligt skämt eftersom varken förbundet eller EFD bryr sig om damallsvenskans statistik.

I Burzynskis statistik toppar Mittag med sju målpass. På det antalet kommer hon också att sluta eftersom hon ju numera spelar i Leipzig i Tyskland. På delad andraplats finns kvartetten Roddar, Blackstenius, Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir.

Min gissning är ändå att det kan bli sexan Jelena Cankovic som tar hem segern till slut. Hon har imponerat stort sedan hon anslöt till Rosengård.

Därmed var den här långa halvtidsgenomgången klar. Om du orkar mer har även Håkan Magnusson skrivit en halvtidssummering på sin blogg, damallsvenskan.blogg.

Slutligen. Som ni säkert har noterat har jag inte lyckats pricka exakt rätt placering på något av de tolv lagen i mitt damallsvenska tips. Och mitt tips om att Anja Mittag skall vinna skytteligan är redan kört. Men jag har i alla fall fyra lag som bara är en placering fel, och kanske att ”det kan ordna till sig” för fler lag i höst. Och i skytteligan har ju fortfarande min tvåa Pauline Hammarlund chansen.

Cankovic klar för Rosengård: ”Dyraste spelaraffären någonsin”

Mitt fokus är för tillfället stenhårt riktat mot VM. Det är bara med en liten blick jag kollar av spänningen i toppen av elitettan, samt hur det går i damallsvenskans silly season.

I dag har det dock hänt lite i den senare. Jelena Cankovic har äntligen befriats från Växjö DFF. Och tvärtom.

Varken serbiskan eller klubben lär ha mått speciellt bra av den situation som varit under våren. Nu är det klart att Växjö säljer henne till FC Rosengård. Jag har inte sett några uppgifter om prislappen mer än att Växjös sportchef Frida Andersson säger så här till Smålandsposten:

”Vad jag förstår är detta den dyraste spelaraffären någonsin för en damspelare som går mellan två svenska klubbar.”

Pengarna är förstås ett välkommet tillskott för Växjö, som ju kämpar med att få såpass bra balans i ekonomin att man klarar elitlicensen. I den länkade artikeln konstateras att Växjö har många spelare på väg tillbaka från skador. Bland annat räknar man med att kvartetten Katie Fraine, Erin McLeod, Simona Koren och Adelisa Grabus skall finnas tillgänglig. Därmed finns förutsättningar för att laget skall kunna lämna bottenträsket.

Rosengård har skrivit ett treårskontrakt med Cankovic. När Anja Mittag meddelade att hon skall sluta sa tränare Jonas Eidevall att han ville ha in en ersättare som är skicklig i ytan framför motståndarnas backlinje. En sådan spelaren får han i Cankovic. Det blir spännande att sa vad hon kan göra i Malmöklubben.

Tillagt i efterhand: Ser nu även att Iva Landeka lämnar Rosengård, och att klubben letar efter en ny forward. Sportchef Therese Sjögran säger:

”Vi vill hitta en klassforward. Gör vi det, så värvar vi. Men vi kommer inte att ta någon bara för att göra det. Och bra forwards växer inte på träd.”

Jag förstås inställningen. Cankovic är ju ett mellanting mellan Mittag och Landeka. Och skulle man även hitta en ny forward skulle det innebära att klubben får en lite mer offensiv balansering av sin spelartrupp.

Den damallsvenska våren i sammanfattning

Den senaste tiden har jag jobbat på ett specialprojekt kring det VM-slutspel som nu bara är drygt 1,5 veckor bort. Det har gjort att jag inte har kunnat följa den nationella fotbollen lika närgånget under de senaste två veckorna.

Bland annat har jag ju inte sammanfattat den damallsvenska vårsäsong som tog slut i torsdags. Men här kommer en liten genomgång.

Den börjar i botten, med jumbon Kungsbacka. I sjätte omgången lyckades laget äntligen ta sin första allsvenska poäng. Trots det växte avståndet till nedflyttningsstrecket under sista omgången innan VM-uppehållet.

Kungsbacka har nu fyra poäng upp, och egentligen är det inget som talar för att klubben klarar det damallsvenska kontraktet. Det värsta är dock inte att spelartruppen inte riktigt hållit damallsvensk klass under våren. Det värsta är att klubbledningen verkar vara väldigt långt ifrån elitklass.

I veckan kom nyheter om att klubben var sen med lönerna. I länkad artikel väntade klubben på svar om ett banklån. I en TT-artikel någon dag senare sa Kungsbackas kanslichef Christer Björkroth att spelarna skulle få sina löner innan månadsskiftet:

”Det är klart. Vi betalar ut lönerna före den sista varje månad. Det kan bli att de får pengarna i sista sekund, men så länge de kommer före den sista så förstår jag inte problemet. … Det problemet har vi med damfotbollen hela tiden. Vi kämpar så att ögonen blöder, men alla har fått sina löner hela säsongen, så jag vet inte varför man går ut i tidningen med det.”

Bra att lönerna betalas i tid. Däremot är det aldrig ett bra tecken när man gnäller på spelarna för att de har pratat med media om något.

Att Kungsbackas ekonomi är dålig är ju dock inget nytt. Klubben har haft problem med att få ihop tillräckligt med pengar i flera år. En tråkig nyhet är att klubben lagt ner sitt F19-lag.

Ni som följer den här bloggen vet att jag tycker att elitklubbarna skall ha talangverksamhet. Nu har i och för sig Kungsbacka fortfarande ett F17-lag, men det är likväl förkastligt att man inte kan driva ett B-/juniorlag i en damallsvensk förening. Nedläggningen innebär att det numera är två klubbar som dragit sig ur den södra F19-serien.

En annan klubb i bottenskiktet som också kämpar med sin ekonomi är Växjö DFF. Med sina fem poäng har man bara en poängs marginal ner till nedflyttningsplatsen.

Marginalen för att klara elitlicensen verkar ungefär lika liten. Föreningen har ett negativt eget kapital på 1,2 miljoner kronor. I veckan var det styrelsemöte, och där beslutades att klubben ska sälja mittfältsstjärnan Jelena Cankovic.

Det är förstås ett klokt beslut. Cankovic har klart deklarerat att hon inte vill vara kvar i klubben. Att ha spelare som vill bort riskerar att sprida negativ energi i spelartruppen, vilket kan sänka ett lag.

Genom att sälja serbiskan skapar man åtminstone lite lugn. Men allra helst hade ju Växjö behövt ha en engagerad Cankovic på planen. För lagets facit med bara två gjorda mål på de första sju omgångarna är ju alldeles för dåligt. I varje fall om man skall kunna nå sitt mål om att spela Champions League nästa år.

Noterbart är att skyttedrottningen Anna Anvegård bara har lyckats göra ett mål hittills i år. Det är jobbigt för Växjö, och det är lite illavarslande inför VM, där jag tror att Peter Gerhardsson har en tanke på att ge Anvegård en hyfsat stor roll.

Växjö är ju en av vårens stora missräkningar. En annan är Eskilstuna United, som precis som Växjö bara har lyckats göra två mål på de sju första omgångarna. Även för Eskilstuna är marginalen ner till nedflyttningsstrecket bara en poäng.

Laget har hittills bara vunnit mot LB07. De fyra omgångar som återstår till halvtid i serien väntar viktiga matcher mot bottenkonkurrenterna Växjö, Djurgården och Kungsbacka. Där kan United antingen lämna bottenstriden bakom sig – eller hamna i en riktigt prekär situation.

Noterbart kring Eskilstuna är att laget i år har fem poäng och 2–7 i målskillnad efter sju omgångar. I fjol ansågs det vara kris i klubben under våren. Då hade man sju poäng och 7–15 i målskillnad. Nio av baklängesmålen kom mot Rosengård. Utöver det raset hade United 7–6 i målskillnad efter sju omgångar.

Sju insläppta är bra, det är bara ett fler än topplagen Göteborg, Rosengård och Linköping. Eskilstunas problem i år ligger som sagt i offensiven.

Det går en gräns i tabellen mellan platserna sju och åtta. Bland de fem bottenlagen finns också Djurgården och LB07. Båda lagen tog viktiga kliv precis innan det blev semester.

Djurgården låg under nedflyttningsstrecket efter sex omgångar, men vann bottenmötet med Växjö med 3–0 förra helgen – ett resultat som gör att blåränderna kan fira midsommar på hyfsat säker mark.

Noterbart är att Djurgården har gjort nio mål och har delade skytteligaledaren Mia Jalkerud. Hon har gjort sex mål, resten av lagets mål har VM-spelaren Olivia Schough stått för.

Djurgårdens problem ligger i att laget har släppt in 13 mål på våren, alltså nästan två per match. Det kan förstås ha att göra med de två tunga skadorna på Sheila van den Bulk och Kim Sundlöw. Men 13 insläppta är ändå alldeles för många för ett lag som har medaljambition.

LB07 har släppt in 18 mål – flest av alla ihop med Kungsbacka. Ändå tror jag att Malmöklubben går in i sommarvilan med positiva vibbar.

Det nederlagstippade laget har vuxit in i serien, och antagligen kan de leva väldigt länge på den högst oväntade derbysegern mot Rosengård. Men även mot Piteå i torsdags visade LB att laget kan vara farligt för alla motståndare om man spelar med lågt försvarsspel och ligger på kontring.

Det om botten. I mitt tips inför seriestart skrev jag att:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats.”

Det kvarstår i högsta grad efter sju omgångar. Det är ju helt enkelt hysteriskt jämnt. Fem lag ligger inom en poäng, sex lag inom två poäng och sju lag inom fyra poäng.

Det finns således sju lag som går in i sommaren med högst rimlig chans att vinna SM-guld i höst. Så här långt är jag väldigt nöjd med mitt tips. Jag har rätt på ettan och tvåan och jag har prickat skrällagen Kif Örebro och Vittsjö. De sistnämnda är bara tre mål ifrån andraplatsen, och har april månads bästa spelare i serien: Michelle de Jongh.

Faktum är ju att Vittsjö kunde ha haft ytterligare några poäng. Av det jag såg från deras hemmamatch mot Piteå tycker jag att skånskorna borde ha vunnit den. För Vittsjö väntar en rivstart i höst med serieledande Göteborg, derby mot Kristianstad och Skånederby mot Rosengård i de tre första omgångarna. Om Vittsjö är kvar i guldstriden efter de tre omgångarna kan klubben få en riktigt rolig höst.

Noterbart kring Vittsjö är att man släppt in klart minst lag av alla i serien – tre. Den kanadensiska VM-målvakten Sabrina D’Angelo har stått i sex av matcherna, och bara släppt in två mål. D’Angelo kan i höst visa sig vara en av damallsvenskans allra bästa värvningar.

Det andra skrällgänget är Kif Örebro. De ligger sexa med minusmålskillnad, men man är bara två poäng från guldet. Örebro har vunnit mot de lag som ligger bakom i tabellen, och förlorat mot Linköping och Rosengård.

Framgångsreceptet har varit stabilt försvarsspel och kontringar på nordamerikanska anfallare. En av dem är Addison Steiner, som ägnar sommaren åt att spela för Seattle Reign i NWSL.

Steiner har bara gjort ett mål hittills i damallsvenskan. Nya Heather Williams är vassast i Örebro med sina tre mål, även om hon bara officiellt är bokförd för två.

Den damallsvenska statistiken har tyvärr som vanligt varit ett skämt. Det är ofattbart hur förbundet och EFD kan acceptera att servicen kring den högsta serien är så usel.

Den som blivit hårdast straffad av statistikfiaskot är Anja Mittag. Tyskan tackade för sig i och med Rosengårds sista hemmamatch, 2–0-segern mot Piteå. Hon gjorde de genom att stå för sju assist på sex matcher. Tyvärr har hon bara blivit tillgodoräknad två av de sju målpassningarna – makalöst dåligt.

Mittag har varit en stor profil i vår högsta serie i flera år, och lämnar ett stort hål efter sig. Inte minst i Rosengårds offensiv.

Det är väl inget vågat tips att tro att Malmöklubben återigen har höjt tempot i jakten på att få köpa Jelena Cankovic från Växjö. Fast enligt den länkade artikeln ovan har Rosengård även konkurrens från utländska klubbar om serbiskan.

Annars tyckte jag att Sanne Troelsgaard såg intressant ut i en mer central roll i måndagens prestigemöte i Linköping.

Efter tre omgångar trodde jag att Rosengård skulle kunna rycka ifrån i toppen. Laget spelade snabbare och bättre fotboll än i fjol – då de enligt egen utsago spelade den bästa fotbollen i damallsvenskan. Dessutom kändes laget vassare.

Men vårens fyra sista omgångar tappade Rosengård både fart och spets. Det blev bara fem poäng på de fyra omgångarna, och debaclet mot LB07 måste ha svidit.

I sista omgången borde Rosengård dock ha tagit en trepoängare. Där var man spel- och chansmässigt ett klart bättre lag än Linköping. Men det är ju målen som räknas, och något sådant lyckades inte FCR göra. Delvis för att Emma Holmgren storspelade i hemmamålet.

Zecira Musovic behövde inte rädda några skott, hon hade inte ett enda avslut mot sitt mål. Hon fick ändå rubriker efter matchen. Det på grund av en tweet om utebliven tv-sändning.

I Rosengård var 16-åriga Hanna Bennison vårens sensation. Hon bidrag med fart och löpstyrka till mittfältet. Om hon håller den nivån hela säsongen borde hon vara med i landslagsdiskussionen i höst. Framför allt om vi missar OS, och det i höst påbörjas ett lagbygge mot EM 2021.

För Rosengård blir det avgörande hur man löser lagbygget under sommaren. Man har ju utgående kontrakt på trion Iva Landeka, Troelsgaard och Hailie Mace. Jag tror inte att klubben har råd att bygga om laget för mycket om man skall kunna ta guld, utan man behöver nog behålla den här trion.

För Linköping har utdelningen i poäng varit bättre än spelet under våren. Jag tror att LFC blir minst en nivå bättre i höst när Nilla Fischer ansluter.

Vårens problem har legat i uppbyggnadsfasen, där passningsspelet inte har varit bra nog. Man har Sveriges bästa tia i Kosovare Asllani, men det har varit jättestora problem att få bollen till henne när hon varit rättvänd i bra ytor. Fischer är en bra passningsspelare, vilket borde göra hela anfallsspelet bättre. Det borde göra att Asllani får bollen oftare.

Och då är känslan att LFC kan bli farligt i höst. För om laget har hängt med så bra utan att imponera under våren så borde man kunna bli vasst i höst.

Noterbart i LFC är att nya isländskan Anna Rakel Petursdottir har stått för tre assist, och ligger bakom ännu fler mål med sin fina vänsterfot. Den foten har varit ett bra vapen för laget. Hon är ett bra nyförvärv. Däremot måste jag sätta fiaskostämpel på upphaussade amerikanskan Julia Ashley. Den match jag såg henne verkade hon inte kunna stava till positionsspel. Jag är därmed inte överraskad över att LFC inte är intresserat av att förlänga med henne.

Högst upp i topp finns Göteborg. Laget är det enda obesegrade i damallsvenskan. Faktum är att man inte har förlorat någon tävlingsmatch sedan september i fjol.

Jag tycker att Göteborg spelar den bästa fotbollen i Sverige. De hårda och precisa passningar som man bygger sitt spel kring kan inga andra lag matcha. Även om jag tycker att laget tappade lite fart under en period vann man cupen och har tillsammans med Rosengård gjort flest mål i damallsvenskan och har även bäst målskillnad.

Efter en trög start fick viktiga Rebecka Blomqvist igång målskyttet. Hon står på fem mål och tre assist – det gör att hon både är delad trea i skytte- och assistligan. Även Pauline Hammarlund står på fem gjorda mål. Göteborg har således seriens vassaste anfallspar.

Kristianstad har seriens vassaste back. Therese Ivarsson har gjort fem mål och delar den där tredjeplatsen i skytteligan med Blomqvist och Hammarlund.

KDFF ligger sjua, med fyra poäng upp till guldpositionen. Dock har laget avverkat vårens matcher mot alla de etablerade topplagen; Göteborg, Rosengård, Piteå och Linköping. De kommande fyra matcherna väntar bottenlagen Kungsbacka och Växjö samt uppstickarna Vittsjö och Kif Örebro. Viktiga matcher om Elisabet Gunnarsdottir:s gäng skall blanda sig i guldstriden på allvar.

Slutligen mästarlaget Piteå. Det är ett av fyra lag som har toppat serien efter någon av de sju spelade omgångarna. Piteå ligger femma i tabellen, men från sin mittenposition känner laget absolut gulddoften. Det är ju bara en poäng upp till Göteborg.

Cajsa Andersson har bara släppt in fem mål, med det är Piteå det lag som släppt in näst minst mål. Piteås problem är att laget inte gjort så många mål. Hittills har det blivit tio på sju omgångar, vilket är ett snitt om 1,4 per match. Under guldsäsongen 2018 snittade PIF 1,9 mål per match.

Piteå lever i högsta grad i guldstriden, men behöver alltså göra fler mål. För övrigt tänkte jag på Piteå i kväll när jag såg Finland vinna Ishockey-VM.

Alla hockeyexperter har ju sagt att det skulle vara omöjligt, för Finland hade inga NHL-proffs. Men Finland kunde vinna, för de hade ett starkt lag. Det är lite som för Piteå i fjol. Man hade inte spelarna med bäst meritlistor, men man hade ett starkt lagspel. Faller bitarna på plats i höst kan laget Piteå mycket väl försvara sitt guld.

Fast jag håller fortsatt Göteborg som huvudfavorit. Inte minst sedan man i veckan värvat Emma Berglund. Apropå det har jag dragit igång en ny silly seasonsida, inriktad på sommarens övergångar.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget skall jag även göra lite reklam för en ny damfotbollsblogg, med inriktning på damallsvenskan. Den hittar ni här, och den skrivs av den före detta Halmia- och Vittsjötränaren Håkan Magnusson. Kul med nya bloggar.

 

En riktig maktdemonstration av Lyon

Europas bästa lag säsongen 2018/19 heter samma sak som det gjorde även 2015/16, 2016/17 och 2017/18 – alltså Olympique Lyonnais.

I några av de där tidigare finalerna har den franska superklubben varit illa ute. Och inför dagens final skrev jag att:

”Jag tror inte på någon överkörning.”

Men oj vad fel jag hade. Lyon var flera klasser för stora för Barcelona den här kvällen. När Toni Duggan sköt utanför i ett bra läge i fjärde minuten tänkte jag att det där var just den typ av läge som en underdog som Barca behöver göra mål på för att ha chansen att vinna titeln.

Några minuter senare hade den uppfattningen stärkts. För Lyon var nämligen närmast 100-procentigt under den första halvtimman. Hemmaspelaren Dzsenifer Marozsan gjorde 1–0 minuten senare på fransyskornas första målchans.

Och strax efter satte Ada Hegerberg 2–0. Båda de målen kom efter fint förspel från Shanice van de Sanden på högerkanten. Reynald Pedros har i princip delat på speltiden i lika stora delar den här säsongen mellan van de Sanden och Delphine Cascarino på högerkanten.

Den här gången föll valet på nederländskan – vilket var ett succédrag. Jag skulle nämligen säga att det var just van de Sanden som vann matchen åt Lyon.

Ja, jag vet att Ada Hegerberg stod för ett äkta hattrick på 21 minuter. 3–0 och 4–0 kom på framspelningar från Amel Majri och Lucy Bronze. Men jag känner ändå att det var van de Sanden som var den stora skillnaden mellan lagen. Barcelona hängde helt enkelt inte med på sin vänsterkant.

I den andra halvleken hade Barca flera 100-procentiga målchanser innan inhopparen Asisat Oshoala, fint framspelad av Lieke Martens, satte tröstmålet fram till 4–1.

Just Martens och Alexia Putellas hade varsin superchans som kanske kunde ha givit lite nerv åt en final som kändes avgjord efter en halvtimma. Till slut vann Lyon med 4–1 i mål och 11–2 i avslut mot mål.

Det är bara att buga och gratulera tidernas bästa damfotbollslag. För den här finalen var en riktig maktdemonstration.

Ada Hegerbergs hattrick innebär för övrigt att hon nu vid 23 års ålder är uppe på fjärdeplatsen i tidernas skytteliga för Champions League. Norskan har gjort 44 mål. Framför sig har hon Anja Mittag på 51, Conny Pohlers på 48 och Marta på 46.

En mycket jämnare final spelades under fredagseftermiddagen i F17-EM. Där vann Tyskland guldet efter straffläggning mot Nederländerna. Det var en rätt udda straffläggning där båda lagen satte sina två första straffar. Sedan brändes sju raka, innan Tysklands Mieke Schiemann avgjorde genom att skicka upp bollen i krysset.

En spelare att hålla ögonen på är Nederländernas Nikita Tromp som gjorde mål i finalen och totalt nådde upp till sex mål i slutspelet – och totalt 18 under den här upplagan av U17-EM. Det är tangerat rekord med landsmaninnan Vivianne Miedema.

Tromp gjorde dessutom nio mål i fjol, vilket innebär att hon är bäst genom tiderna i U17-EM-sammanhang med 27 mål. Där är Miedema tvåa på 20 och Elin Rubensson delar tredjeplatsen med 15.

I kväll har en betydligt mycket äldre måldrottning än Tromp tagit ytterligare ett steg närmare världsrekordet. Christine Sinclair gjorde nämligen ett mål och ett assist när Kanada vann med 3–0 mot Mexiko i kanadensiskornas sista landskamp innan avresan mot VM.

Därmed står nu Sinclair på 181 landslagsmål – bara tre ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Slås rekordet i Frankrike?

Nu är det dags att sätta punkt. I morgon är en annan dag. Då påbörjas den sista damallsvenska omgången inför VM-uppehållet med toppmötet Vittsjö–Piteå. Det blir riktigt spännande.

Anja Mittag bestulen – haveriet har inget slut

Ni som följt den här bloggen under flera år vet att det är länge sedan jag slutade hänvisa till förbundets officiella assiststatistik för damallsvenskan. Orsaken till det är att den alltid är totalt fel.

Den officiella assistligan är ett skämt. Det trots att alla mål finns på tv, och att man enkelt i efterhand kan kolla både om det skall vara assist, och vem som stod för det. Men bristen på konsekvens kring vad som ger assist på olika arenor och för olika lag är enorm.

Och ja, jag vet att jag skrev så här efter damallsvenskans första omgång i år:

”Nu när vi redan i första omgången vet att förbundets officiella statistik är ett skämt behöver vi inte bry oss om den någon gång mer i år.”

Men som ni förstår kunde jag inte hålla mig. Det här är helt enkelt för dåligt.

Inför fjolåret bytte förbundet hemsidesleverantör, och gjorde om statistiken för de högsta svenska fotbollsserierna. Effekten blev att man gick från dålig statistik till fullkomligt katastrofal statistik.

Sedan förra året räknas det exempelvis inte som ett avslut i damallsvenskan om någon skjuter en centimeter utanför målburen. Den biten har rättats till i herrallsvenskan. Där är ”avslut utanför” tillbaka i år. Men i damallsvenskan fortsätter haveriet.

Om jag fattat saken rätt har Sef satt ner foten vad gäller den herrallsvenska statistiken. Jag väntar på att EFD skall göra samma sak i damallsvenskan. Eller att spelbolagen skall göra det.

Som bekant är Svenska spel huvudsponsor för damallsvenskan. Hade jag suttit på Svenska spel hade jag inte accepterat den pinsamma officiella statistiken för damallsvenskan som underlag för olika spelformer.

I damallsvenskan kan man ju exempelvis satsa pengar på vem som vinner skytteligan. Ni minns att det var den kategorin där Svenska spel hade Sara Blackstenius som huvudfavorit på upptaktsträffen. Alltså Stina Blackstenius okända syster… Det där antyder ju att Svenska spel inte heller har någon koll på damfotbollen.

Hur illa är det då?

Ta exempelvis högaktuella Anja Mittag. Hon har två assist på förbundets hemsida. Båda kommer från hemmamatchen mot Kristianstad, och båda är korrekta. Problemet är att hon har blivit bestulen på ytterligare tre eller fyra assist – beroende på hur man räknar.

Tyskan spelade fram till Rosengårds 1–0-mål i Örebro. Den assisten var rätt omedveten, men även om hennes blockering inte är tänkt som en passning borde hon självklart ha fått assist för den.

Mittag stod även för en fin frispelning vid Rosengårds 3–0-mål i samma match – en fullständigt solklar assist. Inte heller den har hon fått tillgodoräkna sig. Faktum är att det inte utdelades en enda assist i matchen Kif Örebro–Rosengård. Hanna Bennison har således gått miste om sitt fina frispelning vid Hailie Mace:s 4–0-mål. Och inte heller Glodis Perla Viggosdottir:s inspel till Ultands 2–0-mål räknas som ett assist.

Mot Göteborg stod Mittag för det inlägg/skott som Lisa-Marie Utland gjorde 1–0 på. Här var ju Loes Geurts på bollen mellan, och returer räknas inte som assist i vissa sammanhang. Personligen tycker jag dock att det är en assist. Men man tycks räkna på minst tolv olika sätt (minst ett per arena) i damallsvenskan, och enligt räkningen på Malmö IP räknades inte den assisten.

Slutligen har Mittag också bestulits på sin assist för det fina inlägget till Fiona Brown i lördagens derby mot LB07. Och det är verkligen en fullständigt solklar målpassning – vilken räkning du än använder.

Enligt mitt sätt att räkna borde Anja Mittag leda årets assistliga på sex målpassningar. De som inte tycker att det är assist vid returer har henne på fem – vilket också räcker till ledning. Men Svenska Fotbollförbundets statistik förs ju av tyvärr är folk som antingen är ointresserade, eller inte tillräckligt kompetenta. Därför ser toppen av assistligan ut så här:

Damallsvenskans officiella assistliga

Tyvärr har problemet nu även nått skytteligan. I helgen har två mål fått felaktig målskytt. Dels har Örebros Heather Williams gått miste om sitt segermål mot Växjö. Det är istället bokfört som självmål.

Men när en försvarare misslyckas med att rädda på mållinjen är det inte att räkna som självmål. Ett självmål är ett mål som inte hade blivit av utan att försvarande spelare rört bollen. Alltså om en back styr in ett skott som annars hade gått utanför. Williams nick skulle ha gått i mål även utan Växjöförsvararens insats – alltså inget självmål.

I Piteå fick Madelen Janogy tillgodoräkna sig 2–0-målet mot Kristianstad, vilket känns fullständigt galet. Jag har tittat på det målet flera gånger, och känner mig rätt säker på att Janogy inte ens rör bollen. Och även om hon skulle ha haft en liten touch skall det räknas som självmål. Den bollen hade nämligen aldrig gått i mål utan Sif Atladottir:s olyckliga styrning.

Både Heather Williams och Madelen Janogy ligger med högt upp i skytteligan. Att en av dem blivit av med ett mål, och en annan fått ett hon inte borde ha, kan bli avgörande i höst. I varje fall för de som satsat pengar på damallsvenskans skytteligavinnare.

Men vet ni vad? Det finns faktiskt korrekta skytte- och assistligor. De förs av Jared Burzynski. Han klarar av det som inte SvFF och EFD förmått lösa, trots att de känt till problemen i minst sex år.

Jared Burzynski har för övrigt en ambitiös blogg på polska om svensk damfotboll. Där sätter han bland annat betyg på alla spelare i varje damallsvensk omgång. Imponerande.

Anja Mittag lägger av

Anja Mittag

I en intervju i Sydsvenskan meddelar Anja Mittag i dag att hon lägger av med fotbollen. Jag tippade ju Mittag som skyttedrottning i årets damallsvenska. I samband med det såg jag i någon intervju att hon sa ungefär så här:

”Det blir i alla fall inte jag i år.”

Jag funderade lite över vad hon menade med det. Nu vet vi.

Hennes lagkompisar fick veta i går.

”Det var tufft. Jag var väldigt rörd och fick inte mycket sagt. Men jag hoppas det inte var en så stor överraskning, mitt kontrakt går ju ut i sommar”

Mittag avtackas på onsdag, fyller 34 på torsdag och gör sin sista match på måndag. Hon lämnar ett stort hål efter sig i Rosengårds anfall. Det blir väldigt intressant att se hur man ersätter henne. Hennes typ av forwards växer ju nämligen inte på träd.

Tyskan är en väldigt smart spelare som kan göra mål på många olika sätt. Även om hon har gjort enormt mycket mål är hon inte bara en målskytt, utan hon är väldigt duktig även i speluppbyggnaden. Dessutom är hon ju extremt meriterad, utan tvekan damallsvenskans allra mest meriterade spelare. Här är de tunga titlar hon varit med och vunnit:

* OS, en gång (2016)
* VM, en gång (2009)
* EM, tre gånger (2005, 2009 och 2013)
* Champions League, två gånger (2005 och 2010)
* Frauen Bundesliga, fem gånger (2004, 2006, 2009, 2010 och 2011)
* Damallsvenskan, två gånger (2013 och 2014)
* Tyska cupen, tre gånger (2004, 2005 och 2006)
* Svenska cupen, två gånger (2017 och 2018)
* U20-VM, en gång (2004)
* U19-EM, en gång (2002)

Sedan har ju Mittag vunnit massor av individuella pris, inte minst som målskytt. Hon leder tidernas skytteliga i Champions League på 51 mål. Det utan att ha vunnit turneringens skytteliga någon säsong. Hon vann heller aldrig skytteligan i Frauen-Bundesliga, men ligger på nionde plats i tidernas skytteliga i ligan med totalt 129 mål. Däremot vann hon damallsvenskans skytteliga tre gånger (2012, 2014 och 2018).

Som synes har Mittag haft en fantastisk karriär, där hon har vunnit allt man kan vinna som damfotbollsspelare. Det är bara att gratulera och önska henne stort lycka till i framtiden.

 

Guldspel av Rosengård i andra omgången

Efter två spelade omgångar har vi vardera tre full- och tre nollpoängare i damallsvenskan. Fullpoängararna är Rosengård, Linköping och Kif Örebro. Kanske är det här året där de senaste årens båda storlag återtar makten inom svensk damfotboll?

Nollpoängarna är Djurgården samt de båda tippade nedflyttningstippade lagen Kungsbacka och LB07. Även om LB hängde med bra i dagens match är ju känslan tyvärr att det är en uppenbar risk att vi får två lag som ganska tidigt blir avhängda.

Jag har försökt se så mycket som möjligt av så många lag som möjligt i den här omgången. Den enda match jag inte har lyckats se mer än höjdpunkter från är påskdagens 1–1-match mellan Göteborg och Eskilstuna.

Där verkar det ha varit ett ganska massivt övertag för hemmalaget. Men Eskilstuna visar för andra matchen i rad att man är ett svårslaget lag. Det skall bli spännande att se hur United klarar sig i matcher där de behöver föra spelet.

För Göteborg är det förstås en missräkning att tappa poäng på hemmaplan. Där bör man vinna de allra flesta matcherna om det skall bli guldstrid i höst.

Omgångens allra mest intressanta match blev onekligen söndagens andra, Skånederbyt mellan Rosengård och Kristianstad.

Den matchen var redan intressant på förhand då Rosengårdstränaren Jonas Eidevall höjde temperaturen genom att säga så här om Kristianstad till Sydsvenskan:

”De har alltid spelat primitivt och så ser det ut nu också. De är direkta, närkampsorienterade och spelar med låg risk och är bra på fasta situationer. Det är ett bra lag, men de står inte för något nytt det kan jag inte påstå.”

Så kan man också ge sina motståndare extra tändvätska. Nu räckte inte det för KDFF. Som Elisabet Gunnarsdottir sa efteråt till Kristianstadsbladet:

”Jag vet inte om det är hans åsikt eller om han vill försöka få folk ur balans? Jag tycker tvärtom. Vi har utvecklat vårt spel otroligt mycket, det är långt ifrån samma lag och man behöver inte vara fotbollsexpert för att se det. Vi har en annan spets och spelar på ett annat sätt, men tyvärr kunde vi inte motbevisa honom.”

I själva matchen valde Eidevall och Rosengård en intressant taktik. De satsade på fart från start, och satte Anja MIttag vid sidan. Det draget blev faktiskt en riktig succé.

Och när vi ändå är inne på intressanta taktiska drag noteras att Gunnarsdottir och Kristianstad gjorde ett taktiskt byte redan i minut 24. Då fick Evelina Duljan gå ut och in kom Amanda Edgren. Det är verkligen hysteriskt ovanligt med så tidiga byten. Gunnarsdottir motiverade bytet av Duljan så här:

”Jag såg tidigt att hon inte var med. Hon har astma och hade inte sin spray med sig, det var lite som att vi var en man mindre.”

Det bytet hjälpte föga, för det här var verkligen en maktdemonstration från Rosengård.

Tränare Eidevall och lagkapten Caroline Seger pratade i höstas om att de tyckte att deras lag spelade damallsvenskans bästa fotboll. Vad som är bästa fotbollen är förstås väldigt subjektivt.

Eftersom de vann hösttabellen kan man ju säga att de spelade den bästa fotbollen under hösten. Men personligen höll jag inte med. Jag kände hela tiden att något saknades i Rosengårds spel. Min uppfattning var att man i första hand saknade en djupledsgående forward och tillika målskytt.

Fast efter att ha sett Rosengårds uppvisning mot Kristianstad känns det som att polletten trillade ner. Det är fart som har saknats hos Rosengård.

Fart i alla delar av spelet. Laget har varit bollskickligt, och man har jobbat sig fram i etablerat spel. Men det har blivit väldigt enahanda. Och det har ofta varit många som trampat på bollen, och bromsat anfallen.

Mot Kristianstad spelade Rosengård ett snabbare spel än jag sett laget göra på mycket länge. Och då tänker jag inte på att man spelade snabbare i djupled. Utan det var ett snabbare spel i alla lagdelar.

Jag vet inte om jag sett en backlinje spela runt bollen snabbare än vad trion Nathalie Björn, Malin Levenstad och Glodis Perla Viggosdottir gjorde. Det var riktigt fotbollsgodis att se med vilken kvalitet de tre flyttade bollen från sida till sida. De gjorde det med distinkta och precisa passningar.

På mittfältet har Hanna Bennison kommit in som en virvelvind. Hon har förutsättningar att bli vårens sensation om hon fortsätter som hon inlett, det är en spelare som verkligen driver upp tempot på mittfältet. Att hon skulle vara så bra i damallsvenskan hade jag inte kunnat räkna ut när jag såg henne i F17/02-landslaget för några veckor sedan.

Hanna Bennison

Bennison gör skillnad. Tidigare har Rosengård nog haft lite för många centrala spelare som vill kladda på bollen lite för ofta och för länge. Men i den här matchen gick det till och med fort framåt när Caroline Seger fick bollen.

Det hjälpte säkert att man matchade Lisa-Marie Utland och Hailie Mace på topp från start. Med två snabba djupledhot där uppe tvingar man ofta motståndarnas backlinje att falla några meter. Följden blir att det uppstår ytor på mittfältet.

Utöver snabbt spel satte Rosengård gästerna under tung press. Den pressen var grunden till 1–0-målet, där lagkapten Seger stod för en vaken återerövring när Rita Chikwelu slarvade och fick bollen för långt ifrån sig utanför eget straffområde.

Även vid 3–0 gjorde gästerna ett rätt stort misstag. Den gången var det målvakt Brett Maron som backade in i målet i stället för att gå ut och bryta en långpassning från Mittag. Följden blev att Utland ganska enkelt kunde punktera matchen i början av den andra halvleken.

I det skedet hade KDFF bara haft ett läge. Gästerna skapade mer därefter. Men faktum är ju att Rosengård gjorde alla sex målen. För KDFF:s reducering var ju ett stenhårt självmål från Viggosdottir.

Som sammanfattning var det här en överkörning. Det var också på många sätt den bästa match jag sett Rosengård göra på flera år. Man mötte ju ett starkt motstånd, som inte hade en chans. Tränare Gunnarsdottir sa så här till Kristianstadsbladet om FCR:

”De var förbannat bra, som ett guldlag. Det är absolut ett lag som kan vinna SM-guld. Samtidigt säger de själva att de inte har truppen för att vinna, men vill ändå bli topptippade. Jag tycker att det är lite förvirrande för min del.”

Jag håller med om att Rosengård visade upp ett guldspel i matchen. Kan de ha sånt här bolltempo i alla matcher blir laget otroligt svårslaget i år.

Tråkigt var att Nathalie Björn åkte på en muskelskada och tvingades kliva av i slutet av den första halvleken. För hennes, Rosengårds och landslagets skull får vi hoppas att det inte är något allvarligt.

Så till måndagens matcher. Där var Djurgården–Linköping den mest spännande. Det var en match där jag räknade till 7–7 i heta målchanser, där Djurgården vann den officiella statistiken med avslut mot mål med 13–7, men där LFC vann matchen med knappa men klara 3–2.

Min analys av Linköping från premiären kvarstår. Laget har massor med brister i försvarsspel, samt i tidigt speluppbyggnad. Däremot är laget otroligt effektivt när chanserna kommer.

Jag räknade inte målchanser i premiären, men känslan är att LFC har gjort mål på mer än hälften av sina målchanser – vilket är fantastiskt bra.

Och när man har sådan effektivitet framåt kan man acceptera att det hackar lite i andra delar av spelet. Framför allt är Lina Hurtig inne i en sådan där period där hon är magiskt bra. I dag fixade hon en straff, hade ett assist samt gjorde ett klassmål med vänstern – trots att hon egentligen fick passningen några moment för sent.

Positivt för LFC i offensiven är även att Rakel Petursdottir:s högerhörnor ger vibbar av June Pedersen och Magdalena Eriksson, vilket ju i princip är det högsta betyg en hörnläggare från höger kan få. Och vilket är fantastiskt bra för LFC.

Om laget kan fortsätta ha sådan här sanslös spets framåt är laget absolut en guldkandidat framåt hösten. Man har ju faktiskt dessutom en del sparkapital i offensiven. För jag tycker inte att Stina Blackstenius är riktigt nära sin toppnivå ännu. Och då gjorde hon ändå ett mål och ett assist i dag. Fast assisten har hon inte fått tillgodoräkna sig i den officiella statistiken.

Vad gäller Djurgården tycker jag att laget sett till spelet var förtjänt en poäng. Det känns som att Olivia Schough är en väldigt bra värvning av stockholmarna, precis den spelartyp man saknat. Hon var också inblandad i båda Djurgårdsmålen.

Trots att laget är poänglöst tycker jag att det visat klass i båda matcherna hittills. Under måndagen klev man upp högt och satte fin press på LFC. Framför allt i början av den andra halvleken hade man ett riktigt bra grepp om matchen. Känslan nu är att Djurgården kommer att kunna kämpa om platser på tabellens övre halva.

Måndagens första match var den mellan Växjö och Piteå. Det blev en mållös historia, vilket innebär Piteås första poängförlust mot ett icke Skånelag sedan 2017.

Växjö hade fler farliga målchanser före paus, medan Piteå radade upp en kanonad av chanser i den andra halvleken.

Till slut räknade jag till 11–4 i målchanser till de svenska mästarinnorna. De hade dessutom fyra bollar i målramen. Piteå borde alltså ha vunnit den här matchen. Men säkerligen otroligt skönt för Växjö att både få poäng och hålla nollan.

Selina Henriksson

I Piteå har jag upplevt det som att Selina Henriksson har flyttat fram sina positioner rejält. Jag tyckte att hon var lite av laget svaga kort i fjol. Det är hon inte i år. Tvärtom tycker jag att hon är en av lagets mer konstruktiva spelare.

Så till de båda matcherna med ”bottenkaraktär”. Vittsjö visade dock att man inte har för avsikt att vara ett bottenlag. Bakom 3–0 mot Kungsbacka döljer sig en total utspelning. Jag hade på matchen på en liten bildskärm samtidigt som jag tittade på andra matcher. Så jag kan ha missat något, men kom ändå upp till hela 13–1 i målchanser.

3–0 var alltså i underkant. Michelle De Jongh visade fin form genom att göra två mål och ha ett ribbskott. Överhuvud taget kändes Vittsjö starkt. Eller så var Kungsbacka väldigt svagt.

Tyvärr känns det alltmer som att nykomlingen kommer att få det otroligt tufft. Målvakten Moa Öhman har gjort två kanonmatcher. Ändå har hon släppt in sex mål. Kanske att Kungsbacka redan nu måste minska risktagandet och bara spela på kontring. Känslan är nämligen att man inte kommer att kunna spela bort några av konkurrenterna i högsta serien.

Lina Gerhardsson

Jobbigt för Kungsbacka att försvarsklippan Lina Gerhardsson tvingades kliva av med något som såg ut som en bristning.

Slutligen LB07–Kif Örebro. Av det jag såg skapade hemmalaget klart mest. Men det är ju illavarslande när man inte gör mål på sina chanser, samt att man även ligger bakom delar av bortalagets offensiv. Exempelvis var Heather Williams viktiga ledningsmål frukten av en riktig försvarstavla.

Kif Örebro har fått en kanonstart på serien. Sex poäng mot lag som de flesta tippar sluta på den undre halvan ger förstås andrum. Samtidigt är det värt att komma ihåg att Hammarby toppade damallsvenskan efter två omgångar i fjol – och Bajen spelar ju i elitettan i år.

En bra start är alltså ingen framgångsgaranti. Men känslan är att Örebros snabba och vassa kontringsspel kommer att ge fler poäng. Däremot har jag ännu så länge inte sett speciellt mycket som tyder på att LB07 skall kunna lyfta i tabellen.

Innan jag släpper den här omgången måste jag gnälla lite till på den officiella, damallsvenska statistiken. Varför ha så genomusel statistik?

Jag kollade på Skånederbyt i efterhand eftersom jag jobbade på superettanmatchen Norrby–Jönköping på påskdagen. Jag följde dock med via förbundets livescore. Där bokfördes inte ett enda avslut under de första 20 minuterna. Det borde ju tyda på att det inte varit en enda målchans så långt.

Men när man kollar matchen visar det sig att Nathalie Björn i matchupptakten hade en nick från två–tre meter, som dock gick över. Men det skall inte räknas som avslut. Och så hade Hailie Mace haft ett skott från tre meter som räddades av Kristianstadsback. Inte heller det räknades som avslut. Absurt.

Jag kommer inte att vänja mig vid det här. Speciellt inte som det alltså har blivit bättre i herrarnas två toppserier. Men damerna är väl inte lika viktiga…

Slutligen konstateras att det är fördel Lyon och Barcelona i kampen om finalplatserna i Champions League. Men ingen av semifinalerna är avgjord ännu. Mer om det i kommande inlägg.

Så här slutar (nog) damallsvenskan 2019

Silly season är över och i morgon sparkas damallsvenskan igång i Varberg. En damallsvensk premiär skall förstås föregås av ett damallsvenskt tips.

Så här är ett mycket långt inlägg med mina tankar inför årets seriespel. På slutet har jag även ett kort stycke om vår näst högsta serie, elitettan.

Men fokus ligger på damallsvenskan. Och det är verkligen inte lätt att tippa serien i år. I går var det upptaktsträff, och där blev Linköpings FC utropat som guldfavorit. Tyvärr kändes det tipset meningslöst.

För EFD hade gjort om det misstag som gjordes på herrallsvenskans upptaktsträff häromåret, man hade öppnat för alla att rösta. Sånt brukar bara leda till att den klubb som har flest aktiva supportrar får guldtipset. Och de klubbar som har minst aktiva supportrar hamnar i botten. Där hittar vi Växjö och Kungsbacka.

Här är tipset från damallsvenskans upptaktsträff 2019.

Det hade varit mycket mer intressant att verkligen få höra hur experterna i och kring damallsvenskan tippar. Hoppas man gör rätt igen på nästa års upptaktsträff.

Den mest intressanta genomgången av heta kandidater till att vinna eller åka ur som jag har hittat har faktiskt tidningen Norra Halland stått för. Den hittar ni här. Där är det bara Linköpings Olof Unogård som tippar LFC som guldmedaljörer. LFC nämns också av Göteborgs Marcus Lantz, men han gör ju en rejäl gardering.

Totalt sett är det Göteborg som nämns av flest (sex av tolv), knappt före Rosengård (fem) och Kristianstad (tre). Noterbart också att det bara är nämnde Marcus Lantz som nämner regerande mästarinnorna från Piteå i sitt guldtips.

Min tips överensstämmer ganska väl med tipsen i tidningen Norra Halland. Men det är som sagt inte lätt. Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.

I fjol kändes det i och för sig också öppet. Men inte så öppet som det till slut blev. Kanske att vi får se en omvänd utveckling i år. Alltså att det känns vidöppet nu, men att vi ändå till slut får en ganska klar segrare.

Säsongsupplägget är något som försvårar tippandet. Eftersom VM börjar redan i början av juni består vårsäsongen bara av sju matcher. Sedan blir det ett långt uppehåll följt av 15 omgångar i höst.

Ganska snart väntar alltså en ny silly season, vilket kan kasta om i trupperna. Bland annat vet vi ju redan att Linköping får in Nilla Fischer, samt att Rosengård har fyra tunga kontrakt som löper ut efter våren. Vi vet också att exempelvis Göteborg har valt att börja med en tunn trupp, men att det kan bli tal om breddning under sommaren.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar årets damallsvenska brukar jag rätta fjolårets tips, delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig min gissning är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på är att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. I fjol var mitt tips ovanligt bra. Jag fick godkänt på hela tio av tolv lag – nytt personbästa i damallsvenskan.

Det hela drogs dock ner av att jag missade guldvinnande Piteå rejält, jag hade ju dem som sexa. Så den lilla skämskudden fick ändå plockas fram.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Tre lag – Göteborg, Kristianstad och Kalmar.
En placering fel: Fyra lag – Eskilstuna, Djurgården, Vittsjö och LB07.
Två placeringar fel: Tre lag – Rosengård, Linköping och Hammarby.
Tre placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – mästarinnorna Piteå…

Vi får se om jag kommer att ligga lika nära facit i årets tips, eller om den stora skämskudden åker fram efter den sista omgången den 26 oktober.

När man gör ett tips är historiken en viktig faktor. Därför har jag bland annat tittat tillbaka på fjolårets damallsvenska ur lite olika synvinklar. Jag har kollat hur lagen stod sig på hemmaplan:

Damallsvenska hemmatabellen 2018:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21
7) Eskilstuna         +8    19
8) Djurgården       +4    18
9) LB07                –3    16
10) Vittsjö             +3    13
11) Hammarby     –6     12
12) Kalmar          –30      0

…och hur man klarade sig på bortaplan:

Damallsvenska bortatabellen 2018:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13    22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö                +3   13
6) Linköping          +3   12
7) Hammarby        –4    12
8) Eskilstuna        –14    12
9) LB07               –12    10
10) Djurgården      –9      9
11) Växjö              –12     8
12) Kalmar           –38     3

Jag har också kollat in hur hösttabellen såg ut. På något sätt är det ju ändå höstens sinnesstämning som lagen tar med sig in i 2019, även om det nästan har gått ett halvår sedan senaste seriematchen.

Damallsvenska hösttabellen 2018:
1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Sedan har jag först bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat lite på resultat under försäsongen, framför allt är ju Svenska cupen intressant. Flera av lagen har jag dessutom sett på tv eller live under våren, vilket förstås är en väldigt viktig faktor.

När det gäller nyförvärv och förluster finns hela listan, inklusive befintliga spelartrupper, på bloggens separata Silly season-sida.

I slutändan har det ändå varit magkänslan som har fått bestämma. Det finns som sagt fem–sex lag som med rätta siktar på att slåss om guldet i år. Det är även så att varje serie alltid har något lag som överraskar positivt, och något som gör en bottensäsong. Att pricka de lagen är en extra stor utmaning.

Innan jag börjar min genomgång av damallsvenskan 2019 tänkta jag bjuda in er läsare att vara med och tippa damallsvenskan och elitettan. Skriv gärna in era tips i kommentarsfältet, så kan vi jämföra vem som lyckats bäst framåt hösten.

Och tveka inte på att tippa även om det redan skulle ha spelats någon eller några matcher när du ser det här.

Därmed är det dags. Här är mitt tips av damallsvenskan 2019:

Elin Rubensson steget före Petra Johansson

1. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 54–27.
Bästa nyförvärv: Vilde Böe Risa
Tyngsta förlust: Olivia Schough

Anfört av en formstark Elin Rubensson och en målhungrig Rebecka Blomqvist gjorde Göteborg en stark höst i fjol och tog den andraplats som innebär spel i Champions League till hösten.

Efter säsongen förlängde man med alla sin toppspelare utan Olivia Schough. Där strandade förhandlingen, och till slut lämnade hon för Djurgården.

Känslan är ändå att Göteborg har ett bättre lag nu än man hade i höstas. Man har fått in en riktigt bra innermittfältare i norska landslagsspelaren Vilde Böe Risa, en spelare med kapacitet att kämpa om titeln som seriens mest värdefulla spelare.

Kantspelet har förbättrats genom finska landslagsmittfältaren Natalia Kuikka. Plus att spetsen förbättrats genom att Pauline Hammarlund är frisk och tillbaka.

Göteborg är helt klart starkare nu än man var i höstas. Man har visat upp ett otroligt vägvinnande spel under försäsongen, och laget är ju klart för cupfinal. Allt bygger på ett väldigt snabbt och fint passningsspel med hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart.

På gårdagens upptaktsträff beskrev tränare Marcus Lantz sina duktiga finländska kantspelare Kuikka och Emma Koivisto så här:

”Man sätter igång dem i första minuten, sedan springer de i 95 minuter upp och ner.”

Tränare Lantz sa även i går att laget utöver arbete med offensiven och ett högt presspel även har lagt kraft på att förbättra vinnarkulturen:

”Vi vill ändra om Göteborg från att vara det där härligt goa Göteborg som är nöjt med saker. Ställer vi upp skall vi vinna.”

Guldtipset kändes länge solklart. Men sedan såg jag Göteborg på plats i genrepet mot Kif Örebro. Då stod laget för ett riktigt ras, och jag började tvivla en aning. Efter den matchen sa Lantz till mig att han inte tyckte att jag skulle tippa Göteborg först.

En koll på hur tunn bänk laget hade skapade ytterligare funderingar. För utöver den hyperstarka målvaktsduon Loes Geurts och Jennifer Falk är Göteborgs spelartrupp fortsatt tunn. Laget var tunt i höstas och man kommer definitivt att behöva bredda inför höstsäsongen där man skall varva spel i damallsvenskan med Champions League.

Jag tror att Göteborg tar in några nya spelare under sommarfönstret. Och jag tror alltså att klubben får fira sitt första SM-guld i höst. Det är inte omöjligt att man kan bli dubbla mästarinnor. För laget är ju även favorit att vinna cupfinalen hemma mot Kristianstad den 1 maj.

FC Rosengård

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 55–18.
Bästa nyförvärv: Jessica Samuelsson
Tyngsta förlust: Simone Boye Sörensen

FC Rosengård är ett väldigt svårbedömt lag. Som synes ovan vann man hösttabellen i fjol. Man var även bäst på hemmaplan, gjorde flest mål och släppte in minst.

Ändå slutade man bara trea. Man gjorde det trots att man ledde serien inför sista omgången, och trots att man skapade massor av målchanser på Ullevi i avslutningsmatchen.

Utöver att man tappade guldet i Göteborg åkte man överraskande ut mot Slavia Prag i Champions League under senhösten. Och i vår lyckades man inte ta sig till semifinal i Svenska cupen. Kristianstad vann Rosengårds grupp efter att ha rest sig från 0–2 till 2–2 på Malmö IP.

Allt det här tillsammans indikerar att den vinnarkultur som tidigare funnits i FC Rosengård inte är kvar. Tvärtom har känslan varit de senaste åren att Malmöklubben drabbats av stora darren när det dragit ihop sig. I varje fall i seriespelet. För tidigare år har man ju faktiskt varit väldigt bra i Svenska cupen.

Stora Rosengård håller på att anpassa sig efter en ny verklighet. Och man kämpar med att få igång en ny vinnarkultur. Som jag skrev på Silly seasonsidan behöver Rosengård fler vinnare för att återigen kunna bli ”Sveriges ledande förening inom damfotboll”, som man presenterar sig på sin hemsida.

Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst. Det trots att det finns en del frågetecken kring truppen. Bland annat har man bara halvårskontrakt med fyra bärande spelar: Iva Landeka, Hailie Mace, Sanne Troelsgaard och Anja Mittag.

Spelmässigt har jag tyckt att laget gjort för få mål på sina många chanser. Jag har efterlyst en måltjuv som är snabb i djupled, som kan avlasta Mittag. Jag har varken sett Mace eller nya nigerianskan Anam Imo i aktion. Kanske att någon av dem kan lösa den biffen?

I övrigt på spelarfronten gjorde man nyligen en uppmärksammad värvning av Jessica Samuelsson. Det är bara att hoppas för hennes, och Rosengårds skull att hon får vara frisk. Tråkigt att läsa att hon missar premiären. Frisk är däremot numera Johanna Rytting Kaneryd, som ju får räknas som ett nyförvärv eftersom hon inte spelade på hela förra året.

Vid gårdagens upptaktsträff pratade tränare Jonas Eidevall om vad laget jobbat med under vintern, och det var mer fokus på omställningar än på effektivitet.

”Det var inte så att vi bara skall gnugga målskytte under försäsongen, och det skulle lösa alla våra problem. … Vi har behövt utveckla vårt omställningsspel. Vi var seriens överlägset bästa lag i uppställt spel. Vi var absolut inte i topp när det gäller omställningsspelet, varken när det gäller att göra mål framåt eller att undvika att släppa in mål bakåt. I övergången när vi vinner eller förlorar bollen har vi stor förbättringspotential.”

Eidevall konstaterade också att det inte spelar någon roll vad det finns för förväntningar från annat håll. Och han skojade lite om att det är många lag som har satt upp som mål att slå till nästa år.

”Med tanke på hur många som skall vinna 2020 så känns det som att det är i år man skall vinna, ju.”

Malin Levenstad var också med på upptaktsträffen. Hon sa att den interna kravbilden i klubben är oförändrad, samt att:

”Det skall bli en spännande säsong. Det är ganska många lag man inte vet var de står. En oviss säsong.”

Det skall verkligen bli spännande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om 2019 är FC Rosengårds år i damallsvenskan. Inte minst då man har sluppit att toppa formen till Champions League under försäsongen, samt att man bara kan fokusera på damallsvenskan i höst. Fast magkänslan är inte 100-procentig, och utgångstipset blir därför alltså ändå en tvåa…

Kristianstad jublar

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 30–26.
Bästa nyförvärv: Svava Ros Gudmundsdottir
Tyngsta förlust: Becky Edwards

Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets. Då hängde man med de andra topplagen bra på hemmaplan, men tappade guldchansen på att man bara fick ihop 15 bortapoäng.

Den här våren har man dock tagit sig till cupfinal via meriterande bortainsatser mot heta guldkandidater som Piteå och Rosengård. Det är verkligen imponerande av Elisabet Gunnarsdottir:s gäng.

I fjol var laget väldigt stabilt i defensiven, där viktiga Sif Atladottir har en nyckelroll. Klubben hade det däremot svårare med anfallsspelet. Man fick i stor utsträckning förlita sig till fasta situationer. På gårdagens upptaktsträff var sa tränare Gunnarsdottir så här:

”80–90 procent av vår träning har handlat om anfallsspel. Vi är väldigt trygga med vårt försvarsspel. … Vi släppte inte in så många mål och hade en högre både lägsta- och högstanivå än tidigare.”

Gunnarsdottir berättade också att klubben har identisk spelarbudget i år som man haft 2017 och 2018. Eventuella nya pengar har man lagt på att bygga upp sin organisation.

Inför den här säsongen har spelarbudgeten räckt till två spännande, isländska forwards samt den passningsskickliga pådrivaren på mittfältet Anna Welin. Den senare bör täcka upp för förlusten av nyttiga Becky Edwards.

Och det lilla jag sett av Svava Ros Gudmundsdottir är 23-åringen ett kap. På försäsongen har isländskan bildat anfallspar med unga talangen Evelina Duljan. Just unga talanger har Kristianstad många.

Tränare Gunnarsdottir konstaterade på upptaktsträffen att klubben jobbat väldigt strategiskt med sina ungdomar, och att man börjar se resultat. Det noterade även den egna produkten, och tillika lagkaptenen Alice Nilsson:

”Jag har varit med om en lång resa och vill vara med och ta det ännu längre. Vi har många duktiga talanger som är på väg att ta nästa steg.”

Kristianstad är för övrigt en av de klubbar som har en vision om SM-guld 2020. Det känns faktiskt inte omöjligt. Om några av alla talanger blommar tidigt finns chansen redan i år. Jag tror nämligen att fjolårsfyran kan ta ytterligare något steg i positiv riktning den här säsongen.

Piteå IF

4. Piteå IF

Placering i fjol: Etta med 48 poäng och målskillnaden 42–24.
Bästa nyförvärv: Fernanda da Silva
Tyngsta förlust: Jocelyn Blankenship

I fjol tog Piteå guldet efter en säsong helt fri från kryss. Det blev 16 segrar samt två förluster vardera mot Rosengård, Kristianstad och Vittsjö.

Efter guldfirandet var Piteå även första klubben att få klart sin trupp till 2019. Man vann guldet på kontinuitet, och faktum är ju att den nya truppen ser ännu starkare ut än fjolårets.

Inte så mycket för att nyförvärven är imponerande starka, utan mer för att Josefin Johansson är tillbaka, samt att Madelen Janogy är frisk och hel från start i år. I fjol dröjde det länge innan ytterforwarden spelade sin första hela match i damallsvenskan.

Trots det tippar jag inte Norrbottens fotbollsstolthet som guldmedaljörer. Jag har tre huvudsakliga skäl till det. Ett är att laget inte har imponerat på försäsongen. Bland annat föll man i genrepet mot Morön, som ju är nykomlingar i elitettan.

Försäsongsskälet väger dock inte speciellt tungt. För Piteå hade ju en väldigt tung försäsong förra året, något som fick mig att tippa dem som sexa. Det visade ju sig snart att försäsongen och damallsvenskan är två vilt skilda punkter.

Det är de andra två punkterna som är viktigast. Den ena är att Piteå som regerande mästarinnor plötsligt befinner sig i en helt ny situation. Varje match de spelar i år kommer de att mötas av heltaggade motståndarlag.

Även om de inte är storfavoriter kommer de inte att kunna smyga under radarn. Det kommer tvärtom att vara rätt stort fokus på det rödvita laget.

Den sista punkten är att det väntar en vansinnigt tuff höst. Där skall Piteå utöver 15 damallsvenska matcher även spela i Champions League. Det kommenterade tränare Stellan Carlsson så här på upptaktsträffen:

”Det blir spännande, och ger säsongen ytterligare en dimension. Man kan direkt se effekt på spelschemat. I september har vi sju matcher på 21 dagar. Men dit är det ett tag…”

Piteå har redan tidigare överlägset längst resor i serien. Frågan är om laget kommer att orka det tuffa schemat?

Fotbollsmässigt hade jag trott att man skulle försöka värva ytterligare någon målfarlig forward, men så blev det inte. Det var ju lite tunt i offensiven i fjol, och man förlitade sig i stor utsträckning till fasta situationer från June Pedersen:s vänsterfot och Ronja Aronsson:s högerfot.

I själva spelet är bollmottagaren Nina Jakobsson otroligt viktig, det är även djupledslöpande Janogy. Förhoppningen är sannolikt att den senare skall kunna öka sin målskörd, samt att det brasilianska Assiförvärvet Fernanda da Silva skall kunna bidraga till lite vassare offensiv.

Jag tror att Piteå kommer att slåss om guldet i år också. Men tipset är alltså att laget slutar på fjärde plats den här gången. Tränare Carlsson fick sista ordet i genomgången av alla lagen på upptaktsträffen. Han konstaterade att det ju faktiskt var extremt jämnt både i topp och botten i fjol:

”Väldigt mycket talar för att det blir så igen. Det kanske är den största grejen vi behöver skicka ut i Sverige – vilken fantastisk produkt som startar nu till helgen.”

 

Tove Almqvist

5. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Nia med 26 poäng och målskillnaden 32–26.
Bästa nyförvärv: Tove Almqvist
Tyngsta förlust: Sofie Junge Pedersen

I fjol tappade Vittsjö skyttedrottningen Linda Sällström på sommaren. Trots att det väcktes vissa farhågor om nedflyttning såg först ut att klara sig utmärkt utan den snabba finländskan.

Men på slutet drog laget rejält in i nedflyttningsstriden igen. Inför de två slutomgångarna såg det ut som att man skulle bli nedflyttning. Då slog man till med 4–0-seger hemma mot Eskilstuna och följde upp med en 3–0-seger borta mot Hammarby i slutomgången – vilket räddade kontraktet.

På gårdagens upptaktsträff noterade tränare Thomas Mårtensson att tio av de elva spelarna som startade i de där två avslutningsmatcherna är kvar i Vittsjö. Han konstaterade också att laget tog fler poäng mot lagen på övre halvan än de på nedre. Jag kan lägga till att man dessutom tog lika många poäng på bortaplan som hemma på Vittjsö IP.

Allt det här vittnar ju om potential, men att laget behöver bli stabilare. Att man fått behålla sin startelva ger Vittsjö en bra grund att stå på.

”Vi behöver bli bättre på anfallsspel. Försvarsspelet är vi redan bra på.”

Utöver kontinuiteten har man värvat väldigt bra i vinter. Redan när man började presentera sina nyförvärv förstod jag att klubben håller på att bygga något väldigt spännande.

Man har två målvakter som sannolikt får åka till VM i sommar, Skottlands Shannon Lynn och Kanadas Sabrina D’Angelo. Den senare är en målvakt som imponerat på mig när jag sett henne.

Jag gillar även Paulina Nyström och Tove Almqvist samt tycker att Summer Green låter som ett väldigt spännande nytillskott. Lägg till att framtidsnamnet Michelle de Jongh är kvar och att kanske Linda Sällström kan komma tillbaka i sommar. Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.

Den känslan hade jag redan innan jag läste om klubben i magasinet Offside. Men reportaget gjorde mig ännu mer övertygad.

En förlorad värld

 

Stina Blackstenius

6. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma med 33 poäng och målskillnaden 47–31.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Janni Arnth

Linköping blev alltså utropat till guldfavorit på upptaktsträffen. Och laget vimlar av landslagsspelare. Ändå sätter jag dem först på sjätte plats.

Det kan vara så att jag är helt ute och reser här. Men efter det turbulenta fjolåret med dubbla tränarbyten, och den ojämna försäsongen där man bara kom trea i sin grupp i Svenska cupen, är känslan att LFC ännu inte har fått ihop det.

Tränare Olof Unogård sa på upptaktsträffen att hans lag ligger i fas. Dessförinnan hade han varit lite lätt frustrerad över att försäsongen är hackig eftersom man tappa landslagsspelarna tio dagar per månad. Det där är ju i och för sig ett problem som alla klubbar med landslagsspelare drabbas av.

Men som jag ser det slår det hårdare mot Unogård och LFC än mot de flesta andra. Han satte själv ord på varför:

”De fyra klubbar som kom före oss förra året hade större kontinuitet både på spelar- och ledarsidan.”

De andra toppklubbarna har alltså ett bättre utgångsläge än Linköping. Den biten blir inte bättre av att LFC var sent ute i arbetet med sitt lagbygge. Fortfarande en vecka in i januari hade man bara 14 utespelare i truppen.

Till slut fick man ihop en namnkunnig trupp. Framför allt ser det väldigt starkt ut i offensiven med toppförvärv som Mimmi Larsson och Stina Blackstenius. Sedan tidigare fanns redan offensivt skickliga spelare som Kosovare Asllani, Frida Maanum, Lina Hurtig, Filippa Angeldahl och Dajan Hashemi att tillgå. Det gör att LFC:s anfall på pappret är seriens vassaste.

Frågetecknen finns i defensiven, och i bredden. Som bekant har ju LFC numera bara ett A-lag. Därmed har man inte råd med speciellt många skador. Vad gäller kontinuiteten är det bara lagkapten Emma Lennartsson som varit kvar hela vägen från guldåret 2016 i ett LFC som håller på att byggas om från grunden.

På pappret ser det alltså bra ut. Men det gäller ju att få laget att fungera på planen också. Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest. Men jag känner att de fem lag som jag placerat i topp ligger längst fram med sitt bygge av lag och spel.

Därför får LFC nöja sig med sjätteplatsen i tipset. Det positiva med det är ju att jag förra året hade Piteå som sexa. Och vi vet ju hur det slutade…

 

Hanna Folkesson

7. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Åtta med 27 poäng och målskillnaden 25–30.
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson
Tyngsta förlust: Julia Spetsmark

Inför avspark i fjol var jag osäker på Djurgården. Jag trodde att laget skulle ha potential att slåss om medaljer. Så blev det inte. Med bara nio insamlade poäng på bortaplan var laget länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

Man reste sig på slutet och tog en åttondeplats som inge djurgårdare var nöjd med. På upptaktsträffen sa pålitliga målskytten Mia Jalkerud så här:

”Laget känns bredare i år. Det här blir som ett revanschår för oss, siktet är inställt på den övre halvan.”

Övre halvan är inte alls omöjligt. Inte medalj heller. Men en del av fjolårets problematik låg i många skador. Och även 2019 har inletts med tunga frånfall i form av korsbandsskador på Kim Sundlöv och Michaela van den Bulk. Det gjorde att Alexandra Lindberg (i fjol i Hammarby) som hade slutat fick göra snabb comeback för några veckor sedan.

På plussidan finns att Malin Diaz skall vara frisk och spelklar igen efter nästan ett års frånvaro, något som bidrar till att Djurgårdens mittfält ser väldigt spännande ut. Där finns Irma Helin och nya Hanna Folkesson centralt, samt nya kantspelaren Ogonna Chukwudi.

Kanske även att Emilia Brodin (tidigare Appelqvist) kommer att göra comeback under säsongen. Men det lär inte bli innan sommaruppehållet, och tränare Joel Riddez konstaterade att Djurgårdens framgångar i hockeyslutspelet försvårar det ytterligare.

”Det hade varit en jättebra karaktär att få in. Men hon har en sambo som kan gå till SM-final, så om Djurgården åkte ur hockeyslutspelet hade hon kunnat träna mer…”

Vare sig Brodin hinner komma i form under säsongen eller inte har Stockholms stolthet ändå ett otroligt spännande mittfält.

En viktig anledning till att Djurgården räddade sig kvar var sommarvärvningen Julia Spetsmark, som bidrog med just spets. Hon har dock lämnat för internationella toppklubben North Carolina Courage.

Det ser ut som att Olivia Schough får uppdraget att ersätta Spetsmark bredvid Jalkerud på topp. Det känns som en spännande anfallsduo. Och i bakgrunden finns talangfulla juniorlandslagsspelaren Tilde Lindwall.

Det lilla jag sett av Uppsalaförvärvet Ariam Berhane Gebreyohannes är också intressant. Hon är en irrationell spelare.

Med allt strul som varit räknar jag inte in Stockholmslaget som någon av guldkandidaterna. Men som sagt, i medaljstriden bör man kunna vara en utmanare om man slipper fler skador och framöver istället kan fokusera på lagbygge.

 

Frida Abrahamsson

8. Kif Örebro

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 55 poäng och målskillnaden 60–23.
Bästa nyförvärv: Heather Williams
Tyngsta förlust: Hanne Gråhns

Här har vi mitt andra skrällag. Nykomlingar är alltid svåra att tippa, och Kif Örebro har hoppat upp och ner på min lista.

Ursprungligen låg man väldigt lågt. Jag såg laget en gång i fjol, och blev inte speciellt imponerad. Till slut blev man tvåa i elitettan i fjol, närkingarna gjorde fler mål än segrande Kungsbacka, och släppte in färre. Min känsla var ändå att de saknade de vapen som krävs för att hävda sig i damallsvenskan.

Under silly season lyfte jag dock sakta men säkert Örebro högre och högre. De värvade nämligen väldigt smart genom att plocka in flera av elitettans största profiler i Emma Kullberg, Kayla Braffet och Heather Williams. När Svenska cupen började kände jag att Kif hade en spännande trupp och kanske skulle kunna vara ett skrällgäng i år ändå.

Men de tunga smällar man åkte på i gruppspelet gjorde att jag omgående flyttade ner dem under nedflyttningsstrecket. Där låg de kvar till för någon vecka sedan. De såg jag dem vinna med 4–2 mot min guldkandidat, Kopparbergs Göteborg FC.

I den matchen visade Kif att man är bra defensivt organiserat, och att man har flera riktigt snabba anfallsvapen. Det går fort när spelare som Addison Steiner, Braffet, Williams och Jenna Hellstrom sätter fart. Plötsligt började jag tro att Örebro både kommer att kontra sig kvar i serien, och även hamna på hyfsat fast mark. Nyckelspelare blir utöver anfallarna också målvakterna Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice som måste visa sig hålla på högsta nivån. Självklart måste även backlinjen med lagkapten Frida Abrahamsson i spetsen visa att man håller över 22 omgångar.

Tränare Stefan Ärnsved konstaterade på upptaktsträffen att nio av 21 spelare i Örebros trupp är från närområdet. Det väger upp att det bara är nordamerikanska spelare bland de ovan nämnda offensiva hoten.

 

Loreta Kullashi

9. Eskilstuna United

Placering i fjol: Sexa med 31 poäng och målskillnaden 30–36.
Bästa nyförvärv: Fanny Andersson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

I fjol hade Eskilstuna osannolikt många skador i backlinjen under säsongsupptakten. Följden blev dåliga resultat, ett tidigt tränarbyte samt att det dröjde till hösten innan man på allvar lämnade nedflyttningsstrecket bakom sig.

Då byggde räddningsupplägget på tätt försvar och kontringar på Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Sedan dess har Larsson lämnat, vilket förstås är ett väldigt tungt tapp.

Ersättarna Kaisa Collin och Halimatu Ayinde är oskrivna kort för mig. Men en som har mer att ge är Loreta Kullashi. Hon fick fjolårssäsongen förstörd av skador. Förhoppningsvis är hon frisk och hel i år. Då kan United sluta flera steg högre upp än mitt tips.

På upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att man har jobbat mycket på anfallsuppbyggnad i år, och att fjolårets extremt djupledsorienterade spel inte längre är aktuellt.

Karlsson sa även så här om hur kravbilden ser ut på laget:

”Topp sex – annars har jag inget jobb.”

Mitt tips är därmed att Karlsson riskerar att få se sig om efter ett nytt jobb i höst. Men det är inget säkert tips. För Eskilstuna är ett av flera lag som är svårt att veta exakt var de står. Det är också ett lag med många kvalitetsspelare, vilket innebär att mycket hänger på hur lagbygget går.

När man hade backkris i fjol fick Petra Johansson spela back. Då var det en nödlösning. Nu verkar det som att Johansson skall matchas in i backlinjen från start i år. Det blir intressant att följa.

 

Anna Anvegård

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Sjua med 29 poäng och målskillnaden 29–33.
Bästa nyförvärv: Erin McLeod
Tyngsta förlust: Jonna Ståhl

I fjol gjorde Växjö DFF lite av succé som nykomling. Man tog den högsta poäng som en nykomling från elitettan någonsin gjort.

Ofta brukar man prata om det svåra andraåret. Fast det är inte just det faktum att Växjö går in på sitt andra år i damallsvenskan som gör att jag tror att de riskerar att behöva kämpa för kontraktet.

Det som gör att jag tvivlar på Växjö är istället dels att man bytt tränare, dels det vi kan kalla Cankovic-affären.

Som bekant gick Växjö upp i damallsvenskan på ett arbetssätt som lanserats av tränaren Pierre Persson. Det arbetssättet togs över i fjol av ersättaren Pierre Fondin. Nu har man bytt tränare till Henrik Larsson, som arbetar på ett annorlunda sätt.

Det verkar bland annat som att trebackslinjen är borta, och att man återgått till fyrbackslinje. Sånt påverkar.

Men framför allt har man problematiken med Jelena Cankovic. Serbiskan var ett stort skäl till Växjös framgångsrika nykomlingssäsong. Under våren har hon varit skadad. Men framför allt har hon varit het eftersom hon tydligt framfört önskemål om att få lämna för Rosengård.

När Växjö valt att sätta ner foten och hålla kvar Cankovic har det funnits uppgifter om att hon skall ha förstört träningar. Sånt är förödande för stämningen i ett lag.

På upptaktsträffen sa tränare Larsson att Cankovic har ljumskproblem och därför inte har kunnat vara med på försäsongen. Han sa också att han hoppas att Växjö skall kunna få tillbaka henne i spel. Fast han hade ingen aning om vilken tidsaspekt som gäller.

Däremot vet han om att klubbledningen har som mål att Växjö skall spela i Champions League nästa år. Alltså skall Larssons lag som sämst sluta tvåa i år för att nå målet.

”Det är det vi förhåller oss till.”

Om man skall kunna göra så bra resultat måste man skärpa upp bortaspelet. Utanför sitt hybridgräs på Myran togs bara åtta poäng i fjol. På hemmaplan höll man däremot mycket hög klass med 21 fina poäng.

Lagets nyckelspelare är förstås landslagsforwarden Anna Anvegård, som skrev på ett tvåårskontrakt vid jul. Frågan är bara vem som skall förse fjolårets skytteligatvåa med bollar nu när Cankovic är borta. Kanske att nya Emmi Alanen kan ta på sig rollen?

På pappret har Växjö en intressant trupp, en trupp som borde kunna nå en placering på tabellens övre halva. Inte minst är man väl rustade på målvaktssidan genom kvartetten Katie Fraine, Erin McCleod, Moa Edrud och Lisa Karlsson.

Det här med fyra målvakter på ett lag känns lite som övervåld. Klart är att McCleod är en riktig toppmålvakt, en som kan vinna matcher åt sitt lag.

Ett spännande namn som jag sett allt oftare på sistone är akademispelaren Violah Nambi som gjorde tre mål på Kungsbacka i lagets genrep. Kanske läge att flytta upp henne i A-truppen?

I fjol tippade jag Växjö på tionde plats, och missade deras slutplats med tre placeringar. Men i år skall de väl ändå komma tia…

 

Glädje i Kungsbacka

11. Kungsbacka DFF

Placering i fjol: Vann elitettan på 59 poäng, målskillnaden 57–26.
Bästa nyförvärv: Jenny Danielsson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

I fjol var det mycket jubel i Kungsbacka. Trots ekonomisk kris gick laget som tåget, och förlorade bara en match på hela förra året i elitettan.

Framgångsreceptet var ett snabbt och rappt anfallsspel. Efter seriesegern dröjde det ända till december innan man började spika sin damallsvenska trupp. Innan dess hade man arrangerat öppna träningar för att sondera intresset, något som är mycket ovanligt i damallsvenskan.

Under processen tappade man viktiga spelare som lagkapten Nellie Persson, Andrea Thorisson och Emma Kullberg till damallsvenska konkurrenter. Nyligen åkte även snabba anfallaren Klara Andrup på en korsbandsskada, vilket gör att hon inte spelar i allsvenskan i år.

Till slut räknades det in tolv nyförvärv, vilket gör att Kungsbacka kommer till spel med ett helt nytt lag i år. Mer än halva truppen är nyförvärv.

Med tanke på att Kungsbacka inte har spelat några cupmatcher under våren är laget väldigt svårbedömt. Resultaten under försäsongen har varit upp och ner. Man tog en fin 4–0-seger mot LB07, men föll i genrepet med samma siffror mot ett reservbetonat Växjö.

Jag såg Kungsbacka i en halvlek i segermatchen mot Lidköping. Där tyckte jag att laget spelade med väldigt hög risk i uppspelsfasen. Känslan var att det skulle bli mycket kostsamt i allsvenskan, vilket i sin tur gjorde att jag flyttade ner laget på nedflyttningsplats.

När jag såg Kungsbacka i fjol upplevde jag laget som darrigt när det hamnade under press, men att man som sagt var väldigt snabba och rappa i offensiven. Trots att man bytt massor av spelare hade jag samma känsla kring laget i Lidköpingsmatchen.

Mitt tips är alltså att Kungsbacka DFF är tillbaka i elitettan nästa år. På upptaktsträffen sa Kungsbackaduon Henrik Korhonen (tränare) och Moa Öhman (målvakt) att laget har ett spel för att kunna vinna varje match. Det var även tydligt att man inte är inställda på bottenstrid.

Det tror jag alltså att man bör vara. Speciellt som man har ett nybyggt lag. Men visst, till Kungsbackas fördel är ju att huvuddelen av nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra i allsvenskan. Så hoppet lever, trots mitt tips…

 

Jubel i LB07

12. LB 07

Placering i fjol: Tia med 26 poäng och målskillnaden 24–40.
Bästa nyförvärv: Erin Gunther
Tyngsta förlust: Anna Welin

I höstas jublade LB07 över SM-guld i F19-klassen. Man vann mot lokalkonkurrenten Rosengård i finalen.

Strax efter fick F19-tränaren Renee Slegers ta klivet upp som huvudtränare i damallsvenskan. Kul för Slegers att få testa vingarna på högsta nivån. Fast jag är rädd att hon inte får något speciellt kul år.

Jag tror inte att LB är så dåligt som Kalmar var i fjol. Jag tror alltså inte att vi kommer att få något strykgäng som bara tar enstaka poäng.

Men jag har samtidigt väldigt svårt att tro att LB07 skall kunna klara kontraktet. I fjol räddade sig laget kvar efter en fantastiskt höstspurt. Med fem omgångar kvar hade man sex poäng och 24 mål upp till fast mark.

Dessutom stod man i det läget på åtta raka förluster. Men därifrån vann man fyra av de fem sista omgångarna, och visade stor förmåga att spela med kniven mot strupen.

Från fjolårets lag har man tappat en hel hög nyckelspelare, inte minst pådrivaren Anna Welin, målskytten Rakel Hönnudottir och försvarsgeneralen Anna Björk Kristjansdottir.

Lägg till att man även tappat Julia Welin vilket totalt innebär att LB har tappat spelare som stod för 14 av lagets 25 mål under fjolårets seriespel. Blytungt.

En het fråga i år blir således vem som skall göra målen. Det känns som att ett tungt ok vilar på lagkapten Mia Persson:s axlar.

Den trupp man till slut byggt är väldigt Malmöbetonad. Tränare Slegers är ju väl medveten om vilken talang som finns i klubben, och det finns en hel del talang på Rosengårds överskottslager. Tyvärr för LB07 är skillnaden mycket stor mellan F19-SM och damallsvenskan. Därför skulle jag faktiskt bli förvånad om inte LB får börja om från elitettan igen nästa år.

Klubben har varit duktig på talangutveckling, vilket är hedervärt. Men damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation. Exempelvis är LB överlägset sämst i serien på information. Både hemsida och sociala medier är långt ifrån damallsvensk klass.

 

Anja Mittag

Skytteligan

I fjol vann Anja Mittag på 17 mål. På delad andraplats kom Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist med 14 vardera. Fyra slutade Julia Zigiotti Olme med tolv mål, Julia Karlernäs blev femma på elva och Elin Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson som alla delade sjundeplatsen med nio mål vardera.

I år tippar jag följande topp tre:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Det här sju tror jag också kommer att finnas med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Utöver de som var med i fjol på topp tio tror jag att följande spelare har kapacitet att hamna högt i år: Addison Steiner, Jenny Danielsson, Clara Markstedt och Summer Green.

Hailie Mace är ytterligare ett tänkbart namn, men risken är ju att hon bara spelar sju omgångar. Den risken finns även för klubbkompisarna Mittag och Troelsgaard, men jag ser större chans att de förlänger sina kontrakt.

 

Elitettan

Slutligen några ord om vår näst högsta serie. Det är tråkigt att den alltid hamnar i bakvattnet, och så även i den här bloggen.

Jag har ju konstaterat att elitettan sannolikt är den serie i Idrotts-Sverige med längst resor alla kategorier. Inte i någon annan sport finns det någon dyrare serie.

Dessutom är uppmärksamheten kring serien obefintlig, både från publik och media. Det lag som vann publikligan i fjol hade ett snitt på 382 åskådare. Och elitettan fick inte ens vara med när Aftonbladet i år gjorde en fotbollsbilaga med lägre serier och betygsatte alla spelare ner till och med herrarnas division II.

Sportsligt har elitettan däremot varit bra. De lag som flyttats upp i damallsvenskan har i allmänhet varit bättre förberedda än de var när det var två division I-serier.

Hur går det då i årets upplaga av elitettan?

Den frågan ställde jag till AIK-tränaren Caroline Sjöblom när vi träffades i Borås under F17-landslagets EM-kval för ett tag sedan. Det visade sig att hon såg ungefär hälften av lagen som segerkandidater.

Känslan är alltså att elitettan i år på förhand är minst lika vidöppen som damallsvenskan. I fjol tippade jag ju på just AIK som segrare. Det var ett väldigt dåligt tips. Solnagänget slutade först på nionde plats.

Men skam den som ger sig. Så även här tänker jag ge mig på en repris. Jag tippar alltså AIK i år också. Jag har bara hört positiva saker om tränare Sjöblom, och fick en väldigt bra bild av henne. Dessutom fick jag en bra bild av AIK när jag såg dem slå Hammarby i cupen. En koll på försäsongsresultaten stärker uppfattningen om att Gnaget blir att räkna med i år.

Och så har man en av landets mest spännande talanger i Rosa Kafaji – en spelare jag gillade skarpt under F17-landslagets EM-kval.

Övriga lag som har potential att slåss i toppen är fjolårets topplag Lidköping, Kvarnsveden och Assi. Dessutom bör förstås nedflyttade Hammarby och IFK Kalmar räknas in. Och så verkar Uppsala och Umeå ha fått ihop intressanta trupper. Inklusive AIK har jag nu nämnt åtta lag.

Om jag måste börja välja bort lag skulle jag kanske ändå först plocka Lidköping och Hammarby. Lidköping har tappat några av sina bärande amerikanskor och Hammarby har fått bygga om hela sitt lag.

IFK Kalmar känner jag mig inte heller säker på. Och Uppsala kanske inte är redo för damallsvenskan ännu. Vad gäller Assi hade de det struligt i fjol med tränarbyte bara dagar innan premiären. Till slut var laget tio poäng från uppflyttning. Men tappet av Fernanda da Silva blir säkert kostsamt.

Kvar är Kvarnsveden och Umeå. Det hade ju känts konstigt att tippa fjolårets nia och tia på de damallsvenska platserna. Så även om UIK har värvat bra gissar jag att de får nöja sig med tredjeplatsen. Värvningarna jag tänker på är duktiga målvakten Tove Enblom från Kalmar samt vassa Ebere Orji från Mallbacken. Det gör att Umeå har ett mycket intressant anfallspar i Orji och Lova Lundin.

Temwa Chawinga

Mitt tips blir alltså att Kvarnsveden följer med AIK upp i damallsvenskan i höst. I Temwa Chawinga har ju Borlängeklubben ett otroligt vasst vapen. Jag gissar att hon vinner skytteligan och blir tungan på vågen.

 

Boye till Bayern – och tankar kring Rosengårds rapport

Simone Boye Sörensen

Under fredagen kom Sydsvenskan med nyheten att Simone Boye Sørensen lämnar FC Rosengård. Ny klubbadress blir tyska storklubben FC Bayern München. Det är förstås en väldigt dålig nyhet för Malmöklubben, som hade en väldigt stabil backlinje ifjol med danskan som nyckelspelare.

Danskan hade ett halvår kvar på kontraktet, så Rosengård lär ha fått lite pengar för henne. Fast knappast så att det täcker förlusten. För det är inte lätt att hitta spelare av Boye Sørensens klass.

Jag tycker också att Rosengård stod starkt när silly season startade. Man hade i princip löpande kontrakt på hela fjolårets startelva. Jag ritade ner följande lag:

Zecira MusovicNathalie BjörnSimone Boye Sörensen, Glodis Perla ViggosdottirFiona BrownNellie Lilja, Caroline Seger, Iva LandekaSanne Troelsgaard – Anja Mittag och Lisa-Marie Utland. Plus att Johanna Rytting Kaneryd var åter efter sin korsbandsskada.

Fiona Brown och Anja Mittag

Även om kvartetten Boye Sørensen, Troelsgaard, Landeka och Mittag bara hade kontrakt över våren var känslan i november att Rosengård hade ett väldigt bra utgångsläge för sitt truppbygge.

Sedan dess har det dock inte hänt så mycket. Man har värvat in målvakten Emma Lind från LB07. Men i övrigt har man bara tappat spelare.

Utöver nämnda spelare finns trion Malin Levenstad, Ebba Wieder och Edina Filekovic med i den uppdaterade spelarförteckningen på klubbens hemsida. När Boye Sørensen nu ser ut att lämna verkar alltså Rosengård stå med en trupp på 15 spelare. Och bland dem är det tre som bara har halvårskontrakt.

Eftersom Rosengård inte har något Champions Leaguespel den här våren är det varken kris eller panik. Inte ännu. Men det säger sig självt att Rosengård just nu har en trupp som är väldigt sårbar för skador. Det blir mycket intressant att se hur man fyller de återstående platserna. Har man några ess gömda i rockärmen?

Just FC Rosengård släppte ju nyligen en rapport kring utvecklingen inom internationell damfotboll. Rapporten känns lite som ett rop på hjälp i en tid där våra toppklubbar har svårt att hålla kvar toppspelare som Simone Boye Sørensen. Även om rapporten inte bjuder på några överraskningar tycker jag att den är läsvärd och innehåller en del intressanta uppgifter.

Uppgifter som att den klubb i Europa som har störst damfotbollsbudget i nuläget ligger kring 70 miljoner kronor per år. Och att den bäst betalda damfotbollsspelaren i världen har en årslön på cirka fem miljoner kronor, och att den lönen utbetalas i Kina.

Utgångspunkten i Rosengårds rapport är att svensk damfotboll tappar mark mot flera andra europeiska nationer. Det är ju inget nytt.

Det intressanta är vart Rosengård vill komma med sin rapport. Tror man verkligen att det finns en chans för svenska klubbar att klara konkurrensen när övriga Fotbolls-Europa flyttar fram sina positioner?

Man skriver:

”Svenska staten, näringslivet och Svenska Fotbollförbundet behöver snabbt agera på denna förändring.”

Jag vet inte om staten eller näringslivet behöver agera – i varje fall inte för deras egen skull. Det är knappast statens uppgift att se till att svenska elitfotbollsklubbar kan hänga med i en allt snabbare lönekarusell. Knappast företagens heller. Däremot är ju svensk damfotboll på klubbnivå i behov av att något händer.

Och jag håller med om att Fotbollförbundet bör ta fram planer för hur man skall tackla utvecklingen. De planerna borde förresten redan ligga klara, för det här är ju inget nytt – utvecklingen har ju gått i den här riktningen de senaste fem–sex åren. EFD borde för övrigt också ha sådana planer.

Jag skrev så här i februari 2014:

”Däremot känner jag att Sverige lever på lånad tid i världstoppen, och att vi successivt framöver kommer att tappa mark. Det är ofrånkomligt. Men med rätt upplägg kan vi nog trots allt kämpa oss kvar på hög nivå i rätt många år. För vi har ett rejält försprång på de flesta.”

Och:

”När resten av världen vaknar på jämställdhetsfronten så kommer vi till slut att tappa vår plats på topp tio på världsrankingen. Det är inget vi kan påverka, hur bra satsning vi än kommer att ha. För Sverige har ett för litet befolkningsunderlag för att över tid kunna vara en maktfaktor i världens största sport. Det kommer att bli som på herrsidan, att vi under bra perioder kan utmana de stora, men att vi under andra perioder faller ner en bra bit på rankingen.”

De här citaten handlade i första hand om landslagsfotboll. Men på klubbsidan är ju risken uppenbar att fallet blir ännu större. Vi ser ju på herrsidan att vårt landslag har bättre möjligheter att göra toppresultat än våra klubbar.

Orsaken till att fallet för svenska elitklubbar är ofrånkomligt är ju att det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar inom svensk fotboll.

Damfotbollen har länge bönat och bett om ekonomisk hjälp från herrfotbollen. Det har väl hela tiden varit uppenbart att Sverige skulle vara en av förlorarna när väl den hjälpen skulle komma.

Rosengård lägger fokus vid att man vill att staten skall kräva en mer jämställd fördelning av svenska sponsorspengar. Och visst skulle damfotbollen vinna på jämställd sponsring. Fast det skulle inte på långa vägar räcka för att ta upp kampen med de europeiska toppklubbarna. Svenska företag sponsrar ju nämligen inte fotboll i speciellt stor utsträckning. I varje fall inte om man gör en internationell jämförelse.

2017 drog de herrallsvenska klubbarna totalt in 393 miljoner kronor från sponsring. Och de damallsvenska drog in 56 miljoner kronor. Visst skulle det förbättra läget betydligt för damfotbollens elitklubbar om de 450 miljonerna fördelades helt jämnt mellan herr- och damfotboll. Men det skulle bara innebära att tappet mot Europa bromsas ett tag. För internationellt är tyvärr 225 miljoner lite av kaffepengar –om de inte hela summan hamnar i en eller ett par klubbar.

Tittar vi exempelvis på Portugal är det ett land med väsentligt mycket sämre ekonomi än Sverige. Ändå har portugisiska herrfotbollsklubbar som Porto och Benfica på egen hand ungefär lika stark ekonomi som alla herrallsvenska klubbar tillsammans.

Och titta på Bayern München, som nu ser ut att värva från Rosengård. Den tyska superklubben hade 2017 inkomster på cirka 6,5 miljarder kronor. Säg att de lägger 35–50 miljoner på sitt damlag. Det skulle innebära att man lägger en bra bit under en procent av inkomsterna på damerna. Jag har ingen färsk summa på vad svensk fotboll omsätter totalt, men herrallsvenskan 2017 låg på 1,67 miljarder. Det känns alltså högst troligt att Bayern München ensamt har nästan dubbelt så stor ekonomi som all svensk fotboll tillsammans.

För svensk damfotboll handlar framtiden om att på bästa möjliga sätt anpassa sig till en ny verklighet. Att acceptera att våra klubbar inte kommer att tillhöra den yttersta världseliten framöver. Men att få fram så mycket talang att våra landslag fortsatt är konkurrensdugliga.

Innan jag går vidare noterade jag att Rosengård lyfter fram det danska fotbollsförbundet (DBU) som något slags föredöme när det gäller att utveckla dam- och flickfotboll. Det är ju faktiskt lite paradoxalt. För som jag ser det ligger Sverige före Danmark på de flesta fronter när det gäller satsning på damfotboll. Det danska förbundet lämnade ju exempelvis walkover i VM-kvalet, vilket knappast har varit utvecklande för dansk damfotboll.

Men danska spelare har ju däremot varit glödheta de senaste veckorna. Med Boye Sörensen har danska spelare nu på bara några dagar värvats till topplag i Tyskland, Frankrike, Italien och England.

I övrigt i dag har Eskilstuna värvat finska Kaisa Collin från PK35 Vantaa. Därmed återstår bara en målvakt i Uniteds lagbygge.

Ett lag som verkligen inte saknar målvakter är Växjö. De förlängde i dag med målvakten Lisa Karlsson, vilket innebär att man nu har fyra kontrakterade seniormålvakter med Karlsson samt trion Katie Fraine, Erin McLeod och Moa Edrud. Utlåningar på gång?

Fyra målvakter har numera även Chelsea. I dag har man värvat den nyligen landslagsuttagna tyskan Ann-Katrin Berger. Sedan tidigare finns ju Hedvig Lindahl, Carly Telford och Lizzie Durack i truppen – tre målvakter som alla gjort A-landskamper. Här snackar vi tuff konkurrens.

Apropå Tyskland har det tyska landslagets supportrar valt Svenja Huth som 2018 års tyska landslagsspelare.

I Australiens W-league tajtar det till sig ytterligare i toppstriden efter att Sydney FC vunnit fredagens möte med Newcastle med 3–1. När alla lag spelat åtta eller nio av de tolv omgångarna ligger Sydney sexa, två poäng från slutspelsplats och fyra från serieledning.

Men trots att Sydney vann var det Newcastle och Libby Copus-Brown som stod för matchens mål:

Under helgen rullar W-league vidare. Det är även ligamatcher i England, Italien och Spanien samt cupmatcher i Frankrike.

Anna Oskarsson

En som inte spelar på ett tag är Linköpings Anna Oskarsson. Hon har nämligen lämnat återbud till landslagets Sydafrikaresa till följd av en lårskada. Hon ersätts i truppen av Vittsjös Sandra Adolfsson.

Sandra Adolfsson

Bilder från hösten 2018

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var ett tag sedan jag hade framme min stillbildskamera. När jag kollade igenom minneskortet noterade jag ett antal bilder som jag inte hade lagt upp på bloggen tidigare.

Det handlar om bilder från Sveriges båda landskamper mot Ukraina och Danmark samt från damallsvenska toppmötet Rosengård–Piteå. Här är de som mosaik:

Fischer fick Diamantbollen 2018

Alldeles nyss har Nilla Fischer tagit emot Diamantbollen 2018 och hållit ett brandtal för jämställdhet.

Som jag argumenterat för flera gånger är Fischer en mycket välförtjänt vinnare. Hon är ju inte bara den enda svenska spelaren i något av världens tre bästa klubblag. Hon är dessutom lagkapten för ett av dem.

Fischer blev således galans drottning, och hennes tacktal kommer säkert att diskuteras i efterhand.

Nilla Fischer

Här är damfotbollsgalan pris för pris:

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:

Hedvig Lindahl

Mitt tips: Lindahl
Mitt val: Lindahl

Vann dubbeln i England och var superstabil i landslaget. Självklar vinnare – även om Geurts också har varit lysande i år.

Nilla Fischer

Årets back:

Nilla Fischer

Mitt tips: Fischer
Mitt val: Fischer

Kanske galans mest självklara vinnare. Fischer är försvarsgeneral i ett av de lag i världen som släpper in minst mål.

Caroline Seger

Årets mittfältare:

Caroline Seger

Mitt tips: Seger
Mitt val: Asllani

Att landslagets lagkapten får pris är varken ologiskt eller oförtjänt. Seger har gjort en bra säsong.

Anja Mittag

Årets forward:

Anja Mittag

Mitt tips: Blackstenius
Mitt val: Mittag

Vann den damallsvenska skytteligan och var den som bar Rosengård på sina axlar. Det räckte till cupseger.

Stellan Carlsson

Årets tränare:

Stellan Carlsson

Mitt tips: Marcus Lantz
Mitt val: –

Tre bra kandidater, där guldtränaren tog priset. Carlsson har gjort ett fantastiskt jobb i Piteå och är självklart värd alla priser han kan få.

Julia Karlernäs

Damallsvenskans mest värdefulla spelare

Julia Karlernäs

Mitt tips: Seger
Mitt val: Elin Rubensson

När guldet hamnade i Norrbotten var Karlernäs en logiskt vinnare. Hennes elva mål var naturligtvis guld värda för Piteå.

Anna Anvegård

Årets genombrott:

Anna Anvegård

Mitt tips: Anvegård
Mitt val: Anvegård

Tvåa i den damallsvenska skytteligan under sitt debutår och har dessutom spelat in sig i A-landslaget. En stark vinnare.

Lotta Schelin

Fotbollkanalens hederspris:

Lotta Schelin

Kul. Lotta Schelin är väl värd att hyllas för sin karriär. Hon är inte minst värd att hyllas för den fantastiska person hon är. Något hon även visade med sitt fina tacktal.

 

Damallsvenskans avslutning i sammanfattning

Damallsvenskan 2018 fick verkligen en minnesvärd avslutningsdag. Även om det deppas i Rosengård och Hammarby i kväll tror jag nog att också folket från de båda klubbarna känner att det var en makalös fotbollsdag.

Själv startade jag dagen i Varbergsområdet, och åkte norrut mot Göteborg strax efter lunch. En stund tidigare hade FC Rosengård anlänt till Ullevi från samma riktning. De åkte norrut för att spela hem pokalen.

Det är den typen av utspel som gör att man faller extra tungt de gånger man misslyckas med att nå sitt mål. Samtidigt tycker jag att det både är bra och skönt att Rosengård är lite kaxiga. Genom sin attityd väcker Skåneklubben känslor, något damfotbollen behöver mer av.

Min biltur norrut började med sol i Varberg och slutade med sol på Ullevi. Men däremellan hade jag både regn och snö. En timma innan avspark föll det exempelvis snöblandat regn över Liseberg.

I Kållered noterade jag att det var bilkö på E6 vid avfarten till Ikea. Utanför Ullevi var det däremot ingen kö 45 minuter innan avspark. Däremot var det en ganska strid ström av åskådare som gick in i den alldeles för stora arenan.

Det var återigen fri entré. När jag sett Göteborg FC på Ullevi tidigare under hösten har det stått folk och räknat åskådarna. I eftermiddags såg jag däremot ingen som räknade, vilket får mig att tro att publiksiffran på 4423 är en uppskattning.

I ett snöigt Piteå samlades samtidigt 3 778 personer på gamla Kvarnvallen, alltså den arena som sedan tio år tillbaka kallas LF Arena. Den fina publiksiffran innebar att Piteå vann den damallsvenska publikligan på snittet 1 999. Tvåa kom Hammarby med 1 383, en notering som gör Stockholmsklubben extra saknad i nästa års damallsvenska.

På Svenska Fotbollförbundets genomusla, nya hemsida redovisar man inte totalsnittet, men ett överslag säger att det borde hamna just under 900 personer.

De cirka 9 800 personer som var på plats på arenorna under lördagen fick uppleva ett riktigt drama där tre olika lag var i serieledning och där tre olika låg under nedflyttningsstrecket.

När det var avspark var det ju Rosengård som toppade tabellen. Redan efter 2.55 tog dock Göteborg över serieledningen genom ett kanonskott från Elin Rubensson. Göteborg fick vara i topp i drygt 17 minuter. För 20.16 in i matchen i Piteå gjorde Madelen Janogy 1–0 till Piteå.

Därefter behövde aldrig Piteå lämna ifrån sig serieledningen, även om Rosengård var ytterst nära att gå upp i topp vid flera tillfällen.

För även om Rubensson också gjorde 2–0 innan paus behövde Rosengård bara drygt fem minuter i den andra halvleken innan man var ikapp i matchen och därmed förbi Göteborg i tabellen.

Först nickades en högerhörna från Anja Mittag in till 1–2. Målet är bokfört på Caroline Seger, men efter att ha sett reprisbilderna är jag rätt säker på att hon aldrig rörde bollen. Sist på den var Göteborgs Emma Pennsäter, möjligen efter en skarv från Lisa-Marie Utland. Reduceringen borde alltså bokföras som självmål, eller skrivas på Utland.

Kvitteringen både gjordes och skrevs på Utland. Norskan stötte in bollen från nära håll efter att dagens bästa Rosengårdsspelare, vänsterkantens Fiona Brown, slagit ett lågt inspel.

I Piteå gjorde hemmalaget mål på mål mot Växjö – bland annat kunde man sätta in ytterligare tre hörnmål på kontot. Hörnor har verkligen varit en viktig ingrediens i Piteås guldrecept.

Hotet mot norrbottningarnas guld var nu Rosengård. Och Malmöklubben borde ju faktiskt ha vunnit i Göteborg. Skyttedrottning Mittag hade exempelvis tre 100-procentiga målchanser vid 2–2, två räddades av Loes Geurts och vid en gick skottet utanför. Dessutom hade Rosengård två bollar i ribban bakom Geurts.

Den ena, ett närskott från Lisa-Marie Utland, styrdes upp i ribbans underkant av Göteborgsmålvakten.

Rosengård gick verkligen för guldet. Man släppte på tyglarna – och åkte i stället på en kontring. På ett tillbakaspel i 90:e minuten slog nämnda Geurts en lång boll som gick över alla Rosengårdsspelare och friställde Rebecka Blomqvist. Möjligen skarvades långbollen av Pauline Hammarlund, men jag tycker det ser ut som att det är målvakten som skall ha assisten. För Blomqvist tåade nämligen in 3–2 bakom en chanslös Zecira Musovic.

Glodis Perla Viggosdottir hann ha en bra kvitteringschans innan Julia Zigiotti Olme i sjätte övertidsminuten punkterade matchen med sitt 4–2-mål, och samtidigt definitivt sköt guldet till Piteå. Det där sista målet borde dock Musovic ha räddat, där gjorde hon ett riktigt svagt ingripande.

4–2-målet framkallade guldjubel i Piteå. Strax efter gick slutsignalen på Ullevi och även Göteborg jublade som att de hade vunnit guld.

Däremot låg flera Rosengårdsspelare kvar länge på gräsmattan och deppade. Flera av dem fick kämpa för att ta emot sina lilla silvermedaljer.

När jag kom ner i spelgången efter prisutdelningen var den första jag såg Rosengårds sportchef Therese Sjögran. Hon såg ut att kämpa med tårarna. Jag pratade inte med henne, men noterar på SVT:s hemsida att hon är självkritisk:

”Jag har varit i den här rollen i tre år och vi har inte vunnit på tre år. Jag är självkritisk och jag kommer verkligen utvärdera vad vi kunde gjort bättre.”

I samma artikel verkar hon också tveka på om hon skall fortsätta med jobbet. Personligen tycker jag absolut att Sjögran har ett ansvar för Rosengårds misslyckande. Det har funnits lite för lite konstruktivitet i truppen, det har även saknats en andra målskytt som kunnat avlasta Anja Mittag. Den senare punkten var ju Lotta Schelin tänkt att ansvara för, men hennes tråkiga öde vet vi ju om.

Dock tycker jag att det är för tidigt för Therese Sjögran att ge upp som sportchef. I Borås såg jag vilka problem Stefan Andreasson hade i Elfsborg när han gick direkt av planen in i sportchefsrollen. Det är inte lätt att plötsligt bli chef över sina gamla kompisar, och behöva ta tuffa beslut som drabbar dem. Det krävs nog några års erfarenhet – och några tuffa smällar. Men klarar man att ta de smällarna kan det bli riktigt bra till slut.

I Piteå lär det vara riktigt bra i kväll. Laget tog chansen när den dök upp och vann avslutningsmatchen mot Växjö överraskande stort med 6–1. Piteå har ju inte gjort sig kända för att vinna med stora siffror det här året. Tio av lagets 16 vinster har varit med uddamålet. Fyra gånger har man vunnit med två måls marginal, en gång med tre och så då dagens urladdning med femmålsseger.

Piteås segerrecept de senaste åren har bestått av ett bra presspel och stor skicklighet på fasta situationer. I år har man dock blivit klart bättre på att vårda bollen, och blivit ett mycket mer spelande lag. Kanske är det den egenskapen som gjort att man klarade av att ta det där sista steget.

Precis som jag tippade inför serien blev Göteborg tvåa och Kristianstad fyra. De senare tog sina första medaljer någonsin. Med en riktigt vass forward hade Elisabet Gunnarsdottir:s lag kunnat sluta ännu högre upp i tabellen. Men fyra var starkt nog.

KDFF var ju nedflyttningshotat så sent som för två år sedan. För Göteborg gick färden från botten till toppen på mindre än ett år. För exakt ett år sedan låg nämligen KGFC på nedflyttningsplats.

I dag säkrade man sin andra andraplats någonsin. Orsakerna till lyftet är flera. En är att man värvade klokt både i vintras och under sommaren. En annan att Marcus Lantz fick laget att spela en mycket mer vägvinnande fotboll än Stefan Rehn. En tredje, och avgörande orsak heter Elin Rubensson. Hon har gjort en fantastisk säsong och burit laget på sina axlar. Rubensson borde verkligen ha vunnit priset som damallsvenskans mest värdefulla spelare. Men hon är ju inte ens nominerad.

I bottenstriden låg LB07 under nedflyttningsstrecket när dagen började. I slutet av den första halvleken gjorde dock Malin Winberg målet som räddade Malmöklubben kvar i högsta serien.

LB07 var uträknat, men reste sig på nio. Samma sak med Vittsjö, som kändes som ett nedflyttningslag efter förlusten hemma mot just LB i den 18:e omgången. Och inte minst efter att även ha förlorat mot Rosengård och Djurgården i de två nästföljande omgångarna.

Men även Vittsjö reste sig på nio, gjorde 7–0 på de två sista omgångarna och höll sig kvar i högsta serien.

Däremot fick Hammarby till slut lida för ett år där man haft tre olika tränare och en mängd skador. Bajen åkte ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Inget lag har någonsin tidigare åkt ut ur damallsvenskan på en så hög poäng.

Det är alltså en signal om att vår högsta serie borde vara utökad med minst två lag redan till 2020. Då kan för övrigt Hammarby vara tillbaka. Söderlaget har ju visat en god förmåga att resa sig flera gånger tidigare.

I morgon får vi veta vilka som ersätter Hammarby i allsvenskan. Det blir antingen Kif Örebro eller Lidköping som tar andraplatsen i elitettan.

Noterbart i övrigt i den damallsvenska sluttabellen är att Eskilstuna, som låg näst sist vid sommaruppehållet tog 19 poäng på hösten och slutade på övre halvan.

Noterbart också att Kalmar bara tog poäng i en match och placerar sig som fyra i tabellen över de lag som tagit minst poäng i damallsvenskan under 2000:

1) Tyresö (2014) 0 poäng, uteslutet
2) Jitex (2014) 0 poäng, 6–61
3) AIK (2015) 2 poäng, 11–71
4) IFK Kalmar (2018), 14–82
5) Sunnanå (2013) 5 poäng, 15–82
6) Bälinge (2008) 5 poäng, 9–67
7) Stattena (2009) 6 poäng, 14–92
8) Stattena (2004) 7 poäng, 13–61
9) Dalsjöfors (2011) 8 poäng, 9–63
10) Hammarby (2011) 8 poäng, 7–52

Tittar vi på hemma- respektive bortatabellen visar sig Rosengård vara bäst på hemmaplan, medan Piteå var bäst på bortaplan.

Hemmatabellen, toppen:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21

Bortatabellen, toppen:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13   22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö               +3   13
6) Linköping         +3   12
7) Hammarby       –4    12

Kollar vi hösttabellen såg den ut så här:

1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Slutligen vann Anja Mittag skytteligan på 17 mål. Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist delade andraplatsen på 14 vardera. Julia Zigiotti Olme kom fyra på tolv mål, Julia Karlernäs femma på elva och Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson på delad sjundeplats med nio mål vardera.

Tillagt i efterhand. Jag skrev även en krönika i BT på guldstriden. Den hade rubriken ”Rydén: 2018 var sagoåret då klabbet tog hem spelet”. Det syftade lite på det här blogginlägget från i våras.

Nomineringar, prispengar och satsning i Borås

Under onsdagskvällen hade vi på Borås Tidning en trevlig damfotbollsnyhet. Då kunde vi nämligen berätta att det planeras en seriös elitsatsning i Borås från och med säsongen 2020.

Vi har inte haft något elitlag i Boråsområdet, eller Sjuhäradsbygden som vi brukar kalla det, sedan Dalsjöfors gick i konkurs som serieledare i näst högsta divisionen sommaren 2012. Sedan dess har mycket handlat om huruvida Elfsborg är berett att även göra en damfotbollssatsning. Den frågan är ännu inte avgjord, utan under utredning.

Men numera finns det alltså en grupp som är beredd att satsa, med eller utan Elfsborg. Och med fem division I-lag i området och ytterligare ett par precis utanför finns det spelarmaterial. Inte minst kommer det fler talanger underifrån än på många år, vilket ger framtidshopp.

Torsdagens damfotbollsnyhet utanför min bygd handlade om damernas kamp för högre prispengar på VM. Det blir intressant att se vart den frågan landar.

En annan sak som diskuterades under torsdagen var nomineringarna till Fotbollsgalan. Här är de kategori för kategori:

Årets målvakt: Loes Geurts (Kopparbergs/Göteborg FC), Hedvig Lindahl (Chelsea FC) och Zećira Mušović (FC Rosengård).

Jag antar att upplägget är sådant att det skall vara två kandidater från landslaget och en från damallsvenskan. Om det är så finns det inte mycket att invända mot här. Geurts har storspelat i damallsvenskan och de andra två är landslagets etta och tvåa.

Vinner gör Lindahl, även om jag tycker att Geurts också hade varit en högst värdig vinnare.

Hedvig Lindahl

Årets back: Hanna Glas (Eskilstuna United DFF/Paris Saint-Germain FC), Nilla Fischer (VfL Wolfsburg) och Linda Sembrant (Montpellier Hérault SC).

Fischer och Sembrant har varit landslagets bästa backar och Glas har haft en jätteutveckling under året. Ändå är jag rätt tveksam till om Glas skulle varit med här, för jag tycker nog inte att hon var allsvenskans bästa back så länge hon var med. Juryn har ju lyft fram Sif Atladottir i en annan kategori. Jag hade nog haft med henne här också.

Vinna bör ju Fischer göra. Lagkapten i ett lag som vann dubbeln i Tyskland och spelade final i Champions League.

Nilla Fischer

Årets mittfältare: Kosovare Asllani (Linköpings FC), Jelena Čanković (Växjö DFF) och Caroline Seger (FC Rosengård).

Cankovic är en både kul och spännande nominering. Däremot tycker jag inte att Kosovare Asllani borde vara med här – hon har ju varit forward under mer än halva säsongen. Asllani borde alltså ha varit nominerad i nästa kategori.

In borde man istället ha plockat Elin Rubensson, som jag ser som huvudorsaken till att Göteborg slåss om SM-guldet i morgon.

Vinner gör nog Seger. Min röst går dock till Asllani, även om hon är i fel kategori. Hon har varit så bra i år att hon förtjänar ett pris.

Caroline Seger

Årets forward: Anna Anvegård (Växjö DFF), Stina Blackstenius (Montpellier Hérault SC) och Anja Mittag (FC Rosengård).

Här hade jag alltså velat plocka in Asllani. Det hade väl tyvärr fått bli på Anvegårds bekostnad, även om jag tycker att Växjöforwarden också är värd att få vara med på galan.

Här känns inte vinnaren självklar. Blackstenius är förstaval i landslaget, men har knappast briljerat under året. Mitt val faller på Mittag, men jag tror att Blackstenius vinner juryns gunst.

Stina Blackstenius

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sif Atladóttir (Kristianstads DFF), Julia Karlernäs (Piteå IF DFF) och Seger.

I fjol hade det här priset väldigt konstiga nomineringar. I år är det bättre, men ändå inte klockrent. Seger är viktig för Rosengård, men jag tycker att Anja Mittag är ännu viktigare. Jag tror alltså att Malmölaget hade klarat sig bättre utan Seger än utan Mittag. Vad tror ni?

Atladottir hade jag inte tänkt på, men jag har ju sett henne närmast agera enmansförsvar i Kristianstad vid några tillfällen i år, så hennes betydelse för lagets försvarsspel är verkligen stort.

Karlernäs har varit viktig för Piteå, och är inte heller någon dålig kandidat. Fast återigen tycker jag att juryn har förbisett Elin Rubensson, som jag hade kunnat tänka mig som segrare i den här kategorien. Nu tror jag istället att det blir seger för Seger.

Caroline Seger

Årets genombrott: Anvegård, Rebecka Blomqvist (Kopparbergs/Göteborg FC) och Julia Zigiotti Olme (Hammarby IF FF/ Kopparbergs/Göteborg FC).

Tre bra kandidater, där min röst går till Anvegård. Jag tror att juryn tycker likadant.

Anna Anvegård

Årets tränare: Stellan Carlsson (Piteå IF DFF), Jonas Eidevall (FC Rosengård) och Marcus Lantz (Kopparbergs/Göteborg FC).

Även här är det tre bra kandidater. Sett till spelarmaterial och förutsättningar bör det stå mellan Carlsson och Lantz. Gissningsvis går det till Lantz.

Marcus Lantz

Diamantbollen

Här finns det inga förhandsnomineringar. Men jag tycker ju att det bör stå mellan Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Sannolikt kommer även Caroline Seger att finnas med i diskussionen.

Min vinnare är Fischer, som har tyngst meriter när det gäller titlar under året. Nu skall ju gamla meriter inte räknas in, men det känns ju även som en faktor att Fischer aldrig fått Diamantbollen tidigare. 2014 blev hon ju närmast bestulen på den.

Nilla Fischer

Det var det om fotbollsgalan. Innan jag sätter punkt har jag ju lovat att dela med mig av lite funderingar kring måndagens seriefinal, Rosengård–Piteå.

Redan när jag såg laguppställningarna anade jag vartåt det lutade. För på många sätt känns det som att Piteå förlorade matchen i samma ögonblick som Nina Jakobsson åkte på sin fotskada.

Jag hörde efter matchen att Jakobsson inte hade tränat på en hel vecka, och att hon är stort frågetecken för lördagens avslutningsmatch. Där kan Piteå tappa guldet.

Nina Jakobsson

För när spelet kom igång blev det tydligt att Piteå saknade Jakobsson i uppspelsfasen. Hennes förmåga att få fast bollen högt upp i planen är på många sätt guld värd för norrbottningarna. Utan henne riskerar däremot anfallen att bli väldigt korta, och man är lite för beroende av att Madelen Janogy skall göra något på egen hand.

Det såg vi i den första halvleken som gick klart till Rosengård. Malmölaget ställde upp 3–4–1–2 mot Piteås 3–4–3. Innan paus var det Rosengård som vann den taktiska matchen. De hittade dels flera gånger in bakom Piteås vänsterförsvar, där Ronja Aronsson flera gånger hamnade fel under de första 25–30 minuterna.

Rosengård hittade även ofta in till pigga Ebba Wieder i ytan mellan Piteås backlinje och mittfält. Oftast var det uppspel från backlinjen som antingen gick direkt till Wieder, eller via tillbakaspel från forwardsduon Mittag/Lisa-Marie Utland.

Så långt imponerade Rosengårds backlinje i uppspelen. Nathalie Björn var exempelvis mycket bra. Simone Boye Sörensen var också lysande. Danskan balanserar mellan geni och katastrof, hon blandar ju nämligen fantastiska genomskärare med rena indianare. Alltså en spelare som kan avgöra matcher åt båda håll. I måndags var hon dock betydligt mycket mer geni än katastrof.

Tyvärr var det ju en miss från June Pedersen som avgjorde matchen. Jag såg att SVT:s experter även gav Cajsa Andersson en släng av sleven. Det tycker jag är orättvist. Känslan var att Piteå ville locka upp Rosengårds forwards och mittfältare för att sedan kunna spela in på ytan mellan hemmalagets backlinje och mittfält.

Anderssons igångsättning av spelet hade lett till större ytor att sätta uppspelet på – om bara tillbakapassningen varit bättre.

Cajsa Andersson

På presskonferensen konstaterade Stellan Carlsson att det var tråkigt att målet kom på en sådan situation, men att det ändå bara varit en tidsfråga innan Rosengård skulle göra mål – Anja Mittag hade ju bud på några till i den första halvleken.

Men efter paus såg det annorlunda ut. Piteå tätade både till den lucka Wieder hade utnyttjat och fick kontroll på sin vänsterkant. Dessutom hittade de ytor att spela på mellan Rosengårds innermittfält och kantspelare.

Piteå gjorde en bra andra halvlek, dock utan att tvinga Zecira Musovic till någon riktig kanonräddning. En hörna i ribban och en hörna som nickades bort på mållinjen var gästernas bästa chanser. Min statistik över klara målchanser slutade 6–2 i hemmafavör.

Utöver nämnda spelare var det en skön kamp på innermittfält, där jag imponerades av Ellen Löfqvist:s presspel och av Caroline Segers uppoffrande arbete, framför allt i den andra halvleken.