Simone Boye Sörensen
Under fredagen kom Sydsvenskan med nyheten att Simone Boye Sørensen lämnar FC Rosengård. Ny klubbadress blir tyska storklubben FC Bayern München. Det är förstås en väldigt dålig nyhet för Malmöklubben, som hade en väldigt stabil backlinje ifjol med danskan som nyckelspelare.
Danskan hade ett halvår kvar på kontraktet, så Rosengård lär ha fått lite pengar för henne. Fast knappast så att det täcker förlusten. För det är inte lätt att hitta spelare av Boye Sørensens klass.
Jag tycker också att Rosengård stod starkt när silly season startade. Man hade i princip löpande kontrakt på hela fjolårets startelva. Jag ritade ner följande lag:
Zecira Musovic – Nathalie Björn, Simone Boye Sörensen, Glodis Perla Viggosdottir – Fiona Brown, Nellie Lilja, Caroline Seger, Iva Landeka, Sanne Troelsgaard – Anja Mittag och Lisa-Marie Utland. Plus att Johanna Rytting Kaneryd var åter efter sin korsbandsskada.
Fiona Brown och Anja Mittag
Även om kvartetten Boye Sørensen, Troelsgaard, Landeka och Mittag bara hade kontrakt över våren var känslan i november att Rosengård hade ett väldigt bra utgångsläge för sitt truppbygge.
Sedan dess har det dock inte hänt så mycket. Man har värvat in målvakten Emma Lind från LB07. Men i övrigt har man bara tappat spelare.
Utöver nämnda spelare finns trion Malin Levenstad, Ebba Wieder och Edina Filekovic med i den uppdaterade spelarförteckningen på klubbens hemsida. När Boye Sørensen nu ser ut att lämna verkar alltså Rosengård stå med en trupp på 15 spelare. Och bland dem är det tre som bara har halvårskontrakt.
Eftersom Rosengård inte har något Champions Leaguespel den här våren är det varken kris eller panik. Inte ännu. Men det säger sig självt att Rosengård just nu har en trupp som är väldigt sårbar för skador. Det blir mycket intressant att se hur man fyller de återstående platserna. Har man några ess gömda i rockärmen?
Just FC Rosengård släppte ju nyligen en rapport kring utvecklingen inom internationell damfotboll. Rapporten känns lite som ett rop på hjälp i en tid där våra toppklubbar har svårt att hålla kvar toppspelare som Simone Boye Sørensen. Även om rapporten inte bjuder på några överraskningar tycker jag att den är läsvärd och innehåller en del intressanta uppgifter.
Uppgifter som att den klubb i Europa som har störst damfotbollsbudget i nuläget ligger kring 70 miljoner kronor per år. Och att den bäst betalda damfotbollsspelaren i världen har en årslön på cirka fem miljoner kronor, och att den lönen utbetalas i Kina.
Utgångspunkten i Rosengårds rapport är att svensk damfotboll tappar mark mot flera andra europeiska nationer. Det är ju inget nytt.
Det intressanta är vart Rosengård vill komma med sin rapport. Tror man verkligen att det finns en chans för svenska klubbar att klara konkurrensen när övriga Fotbolls-Europa flyttar fram sina positioner?
Man skriver:
”Svenska staten, näringslivet och Svenska Fotbollförbundet behöver snabbt agera på denna förändring.”
Jag vet inte om staten eller näringslivet behöver agera – i varje fall inte för deras egen skull. Det är knappast statens uppgift att se till att svenska elitfotbollsklubbar kan hänga med i en allt snabbare lönekarusell. Knappast företagens heller. Däremot är ju svensk damfotboll på klubbnivå i behov av att något händer.
Och jag håller med om att Fotbollförbundet bör ta fram planer för hur man skall tackla utvecklingen. De planerna borde förresten redan ligga klara, för det här är ju inget nytt – utvecklingen har ju gått i den här riktningen de senaste fem–sex åren. EFD borde för övrigt också ha sådana planer.
Jag skrev så här i februari 2014:
”Däremot känner jag att Sverige lever på lånad tid i världstoppen, och att vi successivt framöver kommer att tappa mark. Det är ofrånkomligt. Men med rätt upplägg kan vi nog trots allt kämpa oss kvar på hög nivå i rätt många år. För vi har ett rejält försprång på de flesta.”
Och:
”När resten av världen vaknar på jämställdhetsfronten så kommer vi till slut att tappa vår plats på topp tio på världsrankingen. Det är inget vi kan påverka, hur bra satsning vi än kommer att ha. För Sverige har ett för litet befolkningsunderlag för att över tid kunna vara en maktfaktor i världens största sport. Det kommer att bli som på herrsidan, att vi under bra perioder kan utmana de stora, men att vi under andra perioder faller ner en bra bit på rankingen.”
De här citaten handlade i första hand om landslagsfotboll. Men på klubbsidan är ju risken uppenbar att fallet blir ännu större. Vi ser ju på herrsidan att vårt landslag har bättre möjligheter att göra toppresultat än våra klubbar.
Orsaken till att fallet för svenska elitklubbar är ofrånkomligt är ju att det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar inom svensk fotboll.
Damfotbollen har länge bönat och bett om ekonomisk hjälp från herrfotbollen. Det har väl hela tiden varit uppenbart att Sverige skulle vara en av förlorarna när väl den hjälpen skulle komma.
Rosengård lägger fokus vid att man vill att staten skall kräva en mer jämställd fördelning av svenska sponsorspengar. Och visst skulle damfotbollen vinna på jämställd sponsring. Fast det skulle inte på långa vägar räcka för att ta upp kampen med de europeiska toppklubbarna. Svenska företag sponsrar ju nämligen inte fotboll i speciellt stor utsträckning. I varje fall inte om man gör en internationell jämförelse.
2017 drog de herrallsvenska klubbarna totalt in 393 miljoner kronor från sponsring. Och de damallsvenska drog in 56 miljoner kronor. Visst skulle det förbättra läget betydligt för damfotbollens elitklubbar om de 450 miljonerna fördelades helt jämnt mellan herr- och damfotboll. Men det skulle bara innebära att tappet mot Europa bromsas ett tag. För internationellt är tyvärr 225 miljoner lite av kaffepengar –om de inte hela summan hamnar i en eller ett par klubbar.
Tittar vi exempelvis på Portugal är det ett land med väsentligt mycket sämre ekonomi än Sverige. Ändå har portugisiska herrfotbollsklubbar som Porto och Benfica på egen hand ungefär lika stark ekonomi som alla herrallsvenska klubbar tillsammans.
Och titta på Bayern München, som nu ser ut att värva från Rosengård. Den tyska superklubben hade 2017 inkomster på cirka 6,5 miljarder kronor. Säg att de lägger 35–50 miljoner på sitt damlag. Det skulle innebära att man lägger en bra bit under en procent av inkomsterna på damerna. Jag har ingen färsk summa på vad svensk fotboll omsätter totalt, men herrallsvenskan 2017 låg på 1,67 miljarder. Det känns alltså högst troligt att Bayern München ensamt har nästan dubbelt så stor ekonomi som all svensk fotboll tillsammans.
För svensk damfotboll handlar framtiden om att på bästa möjliga sätt anpassa sig till en ny verklighet. Att acceptera att våra klubbar inte kommer att tillhöra den yttersta världseliten framöver. Men att få fram så mycket talang att våra landslag fortsatt är konkurrensdugliga.
Innan jag går vidare noterade jag att Rosengård lyfter fram det danska fotbollsförbundet (DBU) som något slags föredöme när det gäller att utveckla dam- och flickfotboll. Det är ju faktiskt lite paradoxalt. För som jag ser det ligger Sverige före Danmark på de flesta fronter när det gäller satsning på damfotboll. Det danska förbundet lämnade ju exempelvis walkover i VM-kvalet, vilket knappast har varit utvecklande för dansk damfotboll.
Men danska spelare har ju däremot varit glödheta de senaste veckorna. Med Boye Sörensen har danska spelare nu på bara några dagar värvats till topplag i Tyskland, Frankrike, Italien och England.
I övrigt i dag har Eskilstuna värvat finska Kaisa Collin från PK35 Vantaa. Därmed återstår bara en målvakt i Uniteds lagbygge.
Ett lag som verkligen inte saknar målvakter är Växjö. De förlängde i dag med målvakten Lisa Karlsson, vilket innebär att man nu har fyra kontrakterade seniormålvakter med Karlsson samt trion Katie Fraine, Erin McLeod och Moa Edrud. Utlåningar på gång?
Fyra målvakter har numera även Chelsea. I dag har man värvat den nyligen landslagsuttagna tyskan Ann-Katrin Berger. Sedan tidigare finns ju Hedvig Lindahl, Carly Telford och Lizzie Durack i truppen – tre målvakter som alla gjort A-landskamper. Här snackar vi tuff konkurrens.
Apropå Tyskland har det tyska landslagets supportrar valt Svenja Huth som 2018 års tyska landslagsspelare.
I Australiens W-league tajtar det till sig ytterligare i toppstriden efter att Sydney FC vunnit fredagens möte med Newcastle med 3–1. När alla lag spelat åtta eller nio av de tolv omgångarna ligger Sydney sexa, två poäng från slutspelsplats och fyra från serieledning.
Men trots att Sydney vann var det Newcastle och Libby Copus-Brown som stod för matchens mål:
Under helgen rullar W-league vidare. Det är även ligamatcher i England, Italien och Spanien samt cupmatcher i Frankrike.
Anna Oskarsson
En som inte spelar på ett tag är Linköpings Anna Oskarsson. Hon har nämligen lämnat återbud till landslagets Sydafrikaresa till följd av en lårskada. Hon ersätts i truppen av Vittsjös Sandra Adolfsson.
Sandra Adolfsson
En blogg om internationell damfotboll 
Intressant att både Rosengård och Linköping nu står med inkompletta backlinjer när försäsongen strax drar igång, samtidigt har båda klubbarna en ekonomisk situation som är bekymmersam och lär kräva en stram budget under 2019. För LFC:s del kommer förstås Fischer till hösten men känslan är att man måste få in en ersättare till Arnth redan från start för att inte riskera att halka allt för långt efter under vårsäsongen. Att man sannolikt förfogar över seriens vassaste offensiv sett till bredden betyder inte mycket om man inte samtidigt kan få till ett betydligt bättre försvarsspel än ifjol då det periodvis var riktigt svagt på den fronten.
På tal om backar – Anna Oscarsson i Linköping dras tydligen med en återkommande lårskada (hamstring), vilket är bekymmersamt för både henne och LFC. Dessutom saboterar det hennes landslagskarriär.
Jag tror också att den tiden är förbi då dom vassaste spelarna kommer till Sverige för att spela fotboll. Jag tror att vi får inrikta oss på att bedriva en bra ungdomsverksamhet ute i klubbarna och hitta talangerna vidareförädla dom och acceptera att dom drar utomlands så småningom. Fler klubbar ute i Europa kommer att satsa på damfotbollen vilket är bra, men pengamässigt kan vi aldrig hänga med
Det skrivs så mycket negativt om att svensk damfotboll tappar mark internationellt. Det är en sanning som vi måste acceptera. Hockeyspelare som Elias Pettersson försvinner till NHL varje år. Hockeyn överlever och det kommer damfotbollen i Sverige också göra. Jag tror 100% på våra tjejer. Sitter redan och längtar till seriestarten. En ljuv sommardag i Mallbacken, Piteå , Vittsjö, Linköping eller någon annanstans. Fotboll, korv och alla underbara människor. Livet blir inte bättre.
Jag har inte läst FC Rosengårds rapport men av rapporteringen att döma saknas en viktig fråga när det gäller svensk damfotbolls ekonomi – nämligen hur publiksiffrorna ska öka. Att locka fler betalande åskådare är den absoluta nyckeln för att klubbarnas inkomster ska öka och för att intressera fler sponsorer. Fokus borde ligga på att få fler åskådare till matcherna istället för att hoppas på stöd från fotbollförbundet, herrfotbollen eller stat och kommuner.
Att svensk klubbdamfotboll tappar mark verkar oundvikligt. Däremot ifrågasätter jag den deterministiska synen att det är en naturlag att det svenska damlandslaget kommer att tappa sin position. Om folkmängd var avgörande skulle länder som Kina, Indien och Ryssland vara stormakter inom fotbollen. Det är värt att påpeka att USA inte tillhör världstoppen i herrfotboll. Gör Sverige rätt finns goda förutsättningar att behålla positionen i världstoppen. Det handlar om bra ungdomsverksamhet, breddverksamhet, stark klubblagsverksamhet och bra förutsättningar för spelarna. När man inte kan konkurrera lönemässigt är det viktigt att satsa på andra värden som social trygghet, gemenskap, utbildningsmöjligheter och jobb vid sidan av. Tyvärr finns oroande tecken såsom att antalet unga fotbollsspelande flickor minskar liksom antalet damlag, vilket först påverkar bredden negativt men i förlängningen även toppen. Många flickor slutar också att spela alltför tidigt.
Rosengårds rapport rör inte hur det skall bli ett ökat engagemang kring damfotbollen. Den handlar bara om hur andra kan hjälpa till, rent ekonomiskt.
Folkmängd är inte den viktigaste faktorn för sportsliga framgångar inom fotboll. Men det är en viktig faktor. Ju fler invånare, desto större chans att få fram elva toppspelare.
Tittar du på de nationer som vunnit VM-guld i fotboll är det bara Uruguay och Norge som sticker ut med färre än 40 miljoner invånare.
Världsmästare i fotboll, herrar:
5 guld: Brasilien – 209 miljoner
4 guld: Tyskland – 83 miljoner
4 guld: Italien – 60 miljoner
2 guld: Argentina – 44 miljoner
2 guld: Frankrike – 67 miljoner
2 guld: Uruguay – 3,5 miljoner
1 guld: England – 55 miljoner
1 guld: Spanien – 46 miljoner
Damer:
3 guld: USA – 325 miljoner
2 guld: Tyskland (se ovan)
1 guld: Japan – 127 miljoner
1 guld: Norge – 5,2 miljoner
Med hänsyn till hur relativt små inkomster damelitklubbar har från publikintäkter skulle det behöva öka med flera hundra procent för att bli en verkligt stark ekonomisk faktor. 5000-10 000 i snitt i DA?
På marginalen kan förstås även några hundra tusen vara välkommet och de bästa publiklagen i DA som Piteå har naturligtvis en skaplig projekterad inkomst av publikintäkter. Ett smaskigt tabelläge och förväntningar på att nå hela vägen samt att vara ”underdog” drar förstås publik. Piteå hade runt 1000 upptill 1500 i publik stor del av säsongen och det var först mot slutet de dubblade dessa siffror. Dessutom kanske konkurrensen med andra publiksporter inte är direkt mördande i Piteå. Någonstans i den kombinationen tror jag mycket av ökad publiktillströmning står att finna. Om det är så pekar det också på att det inte är ett statiskt läge, utan i hög grad föränderligt. Det gäller för PIF och ev någon till att ”rida på vågen” så länge det varar.
Rosengård läsvärda rapport har jag kommenterat 2 jan efter Hattricks artikel ”Välkommen i framtiden….”. Apropå FCR- är det verkligen realistiskt att Levenstad kommer tillbaka i bra form? Wieder gör nog smart i att stanna i Rosengård. Hon har väl aldrig haft bättre chans att vara given i en startelva än kommande säsong.
Tycker att det var en betydligt roligare och jämnare damallsvenska 2018 inte så förutseende som vanligt där två lag går loss ganska tidigt, mycket på grund av att man haft pengar att köpa in flest utländska toppspelare.Roligt att ett lag som Piteå längst upp i Sverige lyckats vinna utan att ha köpt in dom mest meriterade spelarna
Intressant läsning. Själv har jag inget bra svar på hur svensk damfotboll skall kunna utvecklas och ingen annan heller tycks det. Sammanfattningsvis skall man tydligen klara sig utan stöd från herrfotbollen, sponsorer, stat och kommun men samtidigt skall man spela mer attraktiv och publikdragande fotboll trots att fler och fler toppspelare lämnar DA och att färre bra importer kommer. Som sagt, hur det skall gå till begriper inte undertecknad.
Man kan kolla på damfotbollen i dom olika länderna och i dom inhemska ligorna och där ser man en tydlig trend. Om man ser på dom bästa klubbarna i Europa som ligger främst i dom stora länderna Tyskland, Frankrike, England och dom som har gått långt Champions League eller som har förutsättningar att gå långt t ex så ser det ut som följer:
Lyon
PSG
Wolfsburg
Bayern
Atletico Madrid
Barcelona
Chelsea
Arsenal
Manchester City
Man behöver inte vara någon Einstein för att se att det dels är stora städer (oftast) och att dom gemensamt (oftast) har framgångsrika och rika herrklubbar bakom sig. Ingen skall inbilla mig att dessa damlag har startat från noll och klarar sig själva och inte får någon uppbackning och stöd från sina klubbar. Förvisso är ju antagligen stödet minimalt mot vad Barcelona och Chelsea spenderar på sina herrtrupper men ändå. Dessutom är det inte våldsamt mycket folk på läktarna i Tyskland, Frankrike eller England eller så det kan inte vara det enda faktorn som är viktig. Undantaget när det gäller publik är ju USA där den inhemska Proffsligan drar ca 5-6000 i snitt enligt uppgift.
Ser man till Sverige så är ju dom främsta klubbarna dessa:
Piteå IF
Göteborg/ Kopparberg FC
Rosengård FC
Linköping FC
Ingen är någon storstad (undantaget Göteborg) och ingen har någon herrsektion (att tala om) men ändå tillhör dom toppen i DA och Rosengård och Linköping klarar sig skapligt i CL senare åren – kvartsfinaler. Förvisso har Djurgården, Hammarby damlag i Allsvenskan men utan att dom har gjort något större avtryck.
En intressant skillnad och vad det beror på kan man undra?
Intressant diskussion. Själv har jag inget direkt svar på hur svensk fotboll skall kunna utvecklas, både landslaget och svensk klubbfotboll. Hur man skall kunna spela en attraktiv och mer publikdragande fotboll av egen kraft utan hjälp från herrfotbollen, stat och kommun och från sponsorer samtidigt som DA utarmas på profiler som Marta, Melins, Martens, Neto, Harder, Press, Blackstenius, Fischer, Magdelena Ericsson etc är en svår ekvation som jag har svårt att få ihop.
Däremot har jag en iaktagelse som jag tycker är intressant. Om man tittar på dom mest framgångsrika lagen i Europa, både i dom inhemska ligorna och i Champions leauge så ser det ut ungefär så här:
Lyon
PSG
Montpellier
Bayern
Wolfsburg
Barcelona
Atletico Madrid
Chelsea
Arsenal
Manchester City
I Sverige är dom mest framgångsrika lagen senare år:
Piteå IF
Linköping FC
Rosengård FC
Göteborg/ Kopparberg FC
Skillnaden är ju att dom internationella lagen kommer från stora fotbollsländer som Tyskland, Frankrike, England, Spanien och att lagen oftast kommer från storstäder och har framgångsrika och rika herrklubbar bakom sig. Förvisso spenderas dessa rika herrklubbar inte tillnärmelsevis så mycket pengar på damsektionerna men ändå, dessa damlag har knappast inte startat från noll och får klara sig själv. Inte heller publiksiffrorna i Tyskland, Frankrike och England är mycket att skryta med så den faktorn kan inte vara så avgörande för att dessa klubbar är framgångsrika.
I Sverige ser man att det inte är några storstäder (utom Göteborg) men ingen av klubbarna har någon framträdande herrsektion att tala om men man har ändå klarat sig bra både i den inhemska fotbollen och även i CL när det gäller Rosengård och Linköping. Det finns förvisson Hammarby och Djurgården i DA men dom har inte gjort något större avtryck.
Tycker själv denna skillnad är intressant och kanske kan föranleda en diskussion om varför det ser ut så?
Och vilken skillnad är det då du menar? Att komma från ”stort” fotbollsland eller inte? Att komma från storstäder eller inte? Att ha en herrklubb i ryggen eller inte?
The Observer – Konstaterar bara skillnaden, att många av dom bästa klubbarna i Europa har en storklubb och herrsektion i ryggen, vilket inte dom svenska damlagen inte har? Vet inte hur det fungerar i storklubbarna internationellt som har etablerade herrlag och rika ägare och som har spelare som Hegerberg, Le Sommer, Maroszan, Renard, Henry (Lyon) Niedema, Van den Donk (Arsenal) Bachman (Chelsea) Martins (Barcelona) Harder, Popp, Minde, Gunnarsdottir, Fischer (Wolvsburg) Bronze (Manch City) och kan betala dom fantasilöner som vi bara kan drömma om i Sverige och om det är så att dessa damsektioner är självförsörjande och drar in egna intäkter på sponsring eller publikintäkter. Är tveksam till det och tror att damsektionen lever på dessa stora klubbar och mår bra av att ha en rik herrklubb i ryggen och att t ex egen finansiering och låga publiksiffror inte spelar någon roll.. Denna fördel har inte någon av dom svenska klubbarna – vilket var min poäng – och skillnaden är påtaglig då svenska damlag får lite till egen kraft och själv skrapa ihop sponsring och ekonomiska förutsättningar och denna skillnad kommer att bli större ju mer storklubbar som etablerar sig i damfotbollen? Men jag kanske har fel?
Det är lätt att hålla med i det du skriver. Samtidigt har det varit väl känt i flera år och är nog en rätt etablerad sanning som få invänder mot. Jag trodde kanske du hade en mindre väl etablerad poäng som jag inte snappade, därav frågorna.
Observer – Dina ”frågor” uppfattade jag inte – tyckte jag var ganska tydlig och att skillnaden är att dem bästa etablerade lagen i Europa har stora klubbar och herrsektioner i ryggen och det har inte svenska klubbar. Av flera kommentarer här tycks det inte spela någon roll och att detta faktum är känt, men kontentan är att svenska klubbar skall klara sig helt själva och satsa på ungdomsverksamhet, värva förståndigt etc och att nyckeln ligger i att fixa mer publik utan något som helst stöd från stat, kommun och herrfotbollen. Tyvärr tror jag inte på den utveckliningen och svensk klubblagsfotboll kommer att halka allt mer efter och tappet till utländska klubbar blir allt mer frekvent och vi kommer inte att kunna locka utländska toppspelare som vi har gjort förr. Dom svenska toppklubbar vi har gör ett fantastiskt arbete men så länge det ser ut som det gör är det en hopplös kamp. Varför har inte AIK, Malmö FF, Norrköping, Hammarby, IFK Gbg några damsektioner när Chelsea, Arsenal, Liverpool, Lyon, PSG har startat och satsar stort och investerar i damsektioner?
Sen kan man hålla på att diskutera Rosengårds misslyckade säsong och spelartrupp och värvningar etc men så länge Rosengårds ekonomiska förutsättningar (och övriga svenska lag) är som den är jämfört med övriga Europeiska klubbar är den diskussionen inte så relevant i ett större perspektiv.
Så om inte svensk klubbfotboll skall utarmas mer fodras ett större grepp från olika intressenter och parter – SVFF, Elitföreningen, stat, kommuner, företag, sponsorer och ett jämlikhetstänk från flera däribland herrfotbollen samt naturligtvis att FIFA och UEFA tänker till och satsar mer på damfotbollen och ger tillräckligt med pengar i samband med internationella turneringar och CL.
Svensk klubbar kan inte själva driva denna fråga som framskymtats i dessa spalter, att själva fixa ekonomin och sponsorer, att värva rätt, att satsa på ungdomsfotbollen, att spela en attraktiv fotboll och att dra betydligt mer publik – när dom bästa spelarna försvinner i strid ström och inga toppspelare kommer till..
Det går inte ihop. Tack för mig.
Hej Rolf. Kul att du är tillbaka.
Jag antar att du känner till skillnaden i ekonomisk kapacitet mellan de internationella herrfotbollklubbar du nämner, och de svenska. Chelsea omsätter exempelvis kring 4 miljarder kronor per år, medan IFK Norrköping, Hammarby och IFK Göteborg omsätter 100–125 miljoner.
Om Chelsea satsar en procent av sina intäkter på damerna blir det 40 miljoner kronor. Det är en summa som knappt märks i Chelseas verksamhet. Om de nämnda tre svenska klubbarna skulle satsa 40 miljoner kronor på damlag skulle deras herrlag riskera att åka ur herrallsvenskan, vilket i sin tur skulle innebära betydligt bantad ekonomi. Det finns helt enkelt för lite pengar i svensk fotboll för att våra klubbar skall kunna hänga med internationellt.
Du skriver att: ”Svensk klubbar kan inte själva driva denna fråga som framskymtats i dessa spalter, att själva fixa ekonomin och sponsorer, att värva rätt, att satsa på ungdomsfotbollen, att spela en attraktiv fotboll och att dra betydligt mer publik – när dom bästa spelarna försvinner i strid ström och inga toppspelare kommer till.”
Varför inte? Svensk herrfotboll klarar ju av att locka publik och sponsorer utan ekonomisk hjälp utifrån. Det trots att herrallsvenskan är en medioker liga. Varför skulle inte svensk damfotboll kunna klara samma sak?
@ Rolf (i någon mån) och Johan: Jodå Rolf jag förstår, men ville bara försäkra mig om att jag inte missade någon ny ”poäng” och det gjorde jag tydligen inte.
Visst, om man jämför i absoluta siffror mellan Europeiska storlag och svenska ”herrklubbar” skulle det inte fungera för de senare. Om man däremot släpper den internationella jämförelsen skulle tio procent av de omsättningar du nämner för en rad svenska klubbar innebära en topplacering ekonomiskt i DA och sannolikt även sportsligt. Inte heller det går dock – dessa klubbar vill och/eller vågar inte av olika skäl. Kritik från ”herrarna” och att de inte tror sig kunna räkna hem denna investering på sikt som några exempel. Att överskrida de kulturella gränser som skapats av herrfotbollen under hundra år går tydligen inte heller, annars vore ett Stockholm United ett alternativ – slå ihop budgeten (även en minskad) för Hammarbys, AIK:s och Djurgårdens damlag, så finns alla förutsättningar för ett topplag i DA och som också kan hävda sig en bit internationellt.
När det gäller attraktionskraft och publik för svenska lag tror jag mer det handlar om a) att ligga med i ligatoppen, b) att ha spelare från staden/regionen och c) att spela fler matcher med ”laddning i” (de bästa möter de bästa oftare) än att nödvändigtvis ha internationella storstjärnor i lagen eller att ligan är helt i Europatopp. Sverige får trots allt fram spelare som är attraktiva internationellt, nu senast Spetsmark. Med färre internationella stjärnor i DA och EE får yngre svenska talanger mer utrymme att spela toppfotboll tidigt.
Diskuterar hellre Rosengård och lagets status på plan.
Har funderat en del om hur klubben fungerar.
Vart tog den där rapporten vägen som skulle redovisas ”senare” – efter den misslyckade säsongen?
Vilka stenar har man vänt på?
Vilket ansvar ligger på sportchef Therese Sjögran och klubbchef Erling Nilsson? Enda damklubben i Skandinavien med den uppsättningen på kontoret.
Det var väl så att Erling Nilssons snabba analys av fiaskot var att man saknade ”spelare med hjärta och attityd”.
Vad händer?
Jo, klubben anser sig inte ”ha råd” att ha kvar Hanna Folkessson, den spelare med störst hjärta ute på plan och som alltid ger ett hundra procent!
Ursäkta, men jag får helt enkelt inte ihop det…..
När presenterar FCR sitt toppnyförvärv?
Många relevanta frågor som du nog inte är ensam om att vilja ha svar på. Jag tror dock inte att någon får ett samlat svar på frågorna. Rosengård, gissningsvis lika lite som någon annan klubb, är intresserad av att ”tvätta sin byk” offentligt, särskilt med deras framskapade fallhöjd. Jag tycker man kunde börja fundera en del redan efter den dokumentär om Rosengård som SVT sände för något år sedan då klubbchefen Tjebbes var på väg ut.
Johan Rydén – Du har skrivit så här – citat:
”Tror man (Rosengård) att det finns en chans för svenska klubbar att kunna konkurrera när övriga fotbollseuropa flyttar fram sina positioner”
”Det finns inte tillräckligt med pengar inom damfotbollen”
”Det är knappast staten och företagen uppgift att se till att damfotbollen hänger med”
”jämställd sponsring skulle inte räcka till på långa vägar”
”Damfotbollen har bönat om hjälp från herrfotbollen men det är uppenbart att svensk damfotboll är en av förlorarna” (oklart vad du menar – kan du förtydliga)
”Det är viktigt att svensk damfotboll anpassar sig till en ny verklighet”
”Däremot är ju svensk damfoboll på klubbnivå i behov att något händer”
Så du, Johan Rydén ser att det är svårt för sv klubbar att konkurrera när övriga Europa flyttar fram sina positioner, det finns inte tillräckligt med pengar, det är inte staten och näringslivet som skall hjälpa till, jämställd sponsring räcker inte till, stöd från herrklubbar betyder att damfotbollen förlorar (?) och att damfotbollen måste anpassa sig till en ny verklighet och du tycker det är viktigt att något händer?
Så, Johan hur skall man anpassa sig till den nya verkligheten och vad tycker du man skall göra – konkret? Ser inget förslag till lösningar eller förbättringar i dina kommentarer – kanske har missat nåt. Vore intressant att veta medan vi väntar på SVFF rapport om läget.
1) Klubbarna får acceptera att situationen blir alltmer lik den för svensk herrfotboll, alltså att toppspelarna försvinner utomlands. Samt att svenska klubbar kan sticka upp någon gång ibland i det europeiska cupspelet, men att det är toppklubbarna på kontinenten som leder utvecklingen.
2) Satsa hårt på talangutveckling. Framöver kommer man garanterat att få bra betalt för att fostra toppspelare även inom damfotbollen.
3) Vårda sina varumärken. Det tar tid att skapa engagemang, så det krävs tålamod. De stora herrfotbollsklubbarna har oftast 100-årig historia, vilket har byggt ett långsiktigt engagemang. Få av de stora damfotbollsklubbarna har mer än 20 år bakom sig, vilket gör att man har få genuina supportrar.
4) Få tjejer att gå på damfotboll. I nuläget går betydligt fler tjejer på herrfotboll än på damfotboll.
Joahn Rydén – Tack för svaret. Jo, jag hade själv inte någon patentlösning eller Quick fix på problemet men funderade och spekulerade bara fritt. Undrar bara alltmänt varför det är en naturlag och självklarhet varför ett rikt land som Sverige inte kan vara med och konkurrera utan kommer att hamna allt mer efter? Det är alltså något vi måste acceptera och det är inget att göra åt? Rosengård m fl tycker tydligen annorlunda? Vad tycker SVFF och Elitföreningen?
Beror det på något i den svenska naturen och strukturen eller att vi inte har några rika toppklubbar på herrsidan? Samma med svensk damhandboll som ju är topp 6 i Europa men där svenska damklubbar dräneras på toppspelare i jämn ström och har allmer svårt att matcha dom bästa i EHD CL och IHF cuper, Varför är det så?
Jo, jag begriper att Chelsea har mer ekonomiska muskler än AIK och IFK Göteborg. Det var bara en observationn att rika Europeiska toppklubbar med herrsektioner satsar på damlag och i vilken omfattning eller hur mycket vet jag inte, bara att det är ett faktum.
Fortsättning följer.
Johan är nog inne på en viktig sak med en procent. Det är så lite att det inte väcker motstånd internt. Utländska storklubbar har förstått att det kostar så lite att bli en ledande klubb nationellt och ofta internationellt. De framstår därför som moderna och framåtskridande med ett damlag. En nog så viktig signal för att ”tråla in” mer goodwill och en del mer publik. Några bucklor till i klubbhuset skadar väl inte heller…
Jag har inte alla svar här. Men en orsak till att våra fotbollsklubbar inte är speciellt rika är ju att svenska storföretag har en tradition av att inte sponsra inhemska klubbar.
Här är en ett år gammal lista över Sveriges största företag sett till omsättning. Hur många av de företagen har du sett på tröjreklam till svenska lag? Svenska företag sponsrar hellre evenemang.
Men man kan komma en bit om man hittar någon miljardär som har sympatier för en bestämd förening.
@ The Observer – Håller med om din beskrivning om läget. Vi kanske bara får ”gilla läget” som det heter och göra det bästa av situationen. Tror dock att damfotbollen kanske skulle få mer uppmärksamhet i i TV och i media (om möjligt) och att SVFF skulle jobba mer med marknadsföring och jobba på mer jämställd sponsring. Tror att produkten är mer attraktiv än vad folk i allmänthet tror? Samt att klubblagen i CL skulle få betydligt bättre stöd av UEFA när det gäller bonus vid deltagande och avancemang.Som det nu är det ju är det ju pinsamt när LFC får 250 000 för en kvartsfinalplats.