Lider svensk damfotboll av pyspunka?

Jag har ju vid flera tillfällen önskat fler tyckande artiklar på damfotboll.com – bland annat tycker jag att de de skall profilera en krönikör.

Dit har man inte kommit, men det är ändå bra att man har startat sin medarbetarblogg ”Det känns som…”

Däremot tycker jag inte om att inläggen är anonyma. Och jag förstår faktiskt inte heller varför de är det. För det innebär ju att ingen, och alla, som jobbar åt damfotboll.com får stå för allt som står i bloggen.

Hursomhelst väcker några av inläggen känslor, vilket ju i grund och botten är bra. Inte minst det senaste inlägget, kallat ”Pyspunka”, där den anonyma skribenten upplever att svensk damfotboll har drabbats av pyspunka efter EM. För mig väcker inlägget funderingar, men även viss irritation.

På ett sätt är det ju rätt att luften gick ur svensk damfotboll efter semifinalförlusten mot Tyskland i EM. Och det var förstås fullt naturligt. Lägg till att det ju dessutom alltid blir ett slags baksmälla efter ett hemmamästerskap – speciellt när det följs av en lucka på två år till nästa internationella mästerskapsslutspel.

Frågan som är värd att fundera över nu är om det fortsätter att pysa ut luft. Jag har funderat en hel del på det, och kommit fram till att jag inte tycker att det är något stort problem.
För att några av de äldre spelarna skulle sluta efter EM-säsongen kändes logiskt, även om jag kanske inte hade kunnat pricka in exakt vilka. Men i antal är utfallet ungefär det förväntade.

Att vi dessutom skulle påbörja ett nytt lagbygge, vilket kan leda till ett mellanår, kändes också helt väntat. Med två år till nästa mästerskap passar det ju bra in i planeringen att testa lite nytt nu.
Så jag tycker nog att det aktuella läget är det förväntade, och att det inte pyser mer än nödvändigt.

Däremot känner jag att Sverige lever på lånad tid i världstoppen, och att vi successivt framöver kommer att tappa mark. Det är ofrånkomligt. Men med rätt upplägg kan vi nog trots allt kämpa oss kvar på hög nivå i rätt många år. För vi har ett rejält försprång på de flesta.

I nuläget är det ju bara ett tiotal nationer i världen som bryr sig om damfotboll i någon större utsträckning. I Europa handlar det i första hand om Sverige, Tyskland, Frankrike och kanske även Norge. I övriga världen är det USA, Kanada, Japan, Nordkorea och kanske Australien och Nya Zeeland.
I några länder gör landslagen bra resultat, trots tveksam uppbackning. Jag tänker här i första hand på Brasilien.

Men när resten av världen vaknar på jämställdhetsfronten så kommer vi till slut att tappa vår plats på topp tio på världsrankingen. Det är inget vi kan påverka, hur bra satsning vi än kommer att ha. För Sverige har ett för litet befolkningsunderlag för att över tid kunna vara en maktfaktor i världens största sport. Det kommer att bli som på herrsidan, att vi under bra perioder kan utmana de stora, men att vi under andra perioder faller ner en bra bit på rankingen.

Men ännu så länge är alltså damfotbollsvärlden ganska liten. I varje fall på högsta elitnivå. Vilka uttryck det tar sig kan man se om man exempelvis jämför världsrankingen för herrar och damer. Det finns 209 länder på herrarnas senaste ranking, medan det bara är 117 på damernas.
Eller. Det är ytterligare en mängd länder som står med på damernas lista, länder som delar plats 118. De placeras på delad sistaplats eftersom ingen av dem hade spelat en enda officiell landskamper på 18 månader när rankinglistan gjordes i december.

Stora fotbollsnationer som Argentina, Chile, Peru och Paraguay hade exempelvis inte låtit sina damlandslag spela en enda match sedan våren 2012. Seriöst…

För tillfället har vi i Sverige alltså ett ganska stort försprång gentemot många länder. Det gäller inte minst på utbildningssidan. Jag såg i förra veckan att Rosengårds tränare Jonas Eidevall tror att vi inom en inte alltför lång framtid kommer att ha många duktiga kvinnliga tränare, som kommer att öka kompetensen inom damfotbollen. I en twitterdiskussion om alla manliga tränare i damallsvenskan skrev han:

”Men jag är övertygad om att vi får se riktigt bra kvinnliga fotbollstränare framöver. Många av mina spelare idag kan väldigt mycket fotboll. Det är grundförutsättningen.”

Jag tror att Eidevall kan få rätt. Orsaken till att vi inte har så många kvinnliga elittränare nu är att de tidigare generationerna damfotbollsspelare ofta har fått en ganska usel utbildning, och därmed inte fått rätt kompetens för att kunna lära upp nästa generation. Men med hjälp av alla fotbollsgymnasier runt om i landet har tjejerna fått samma chans till kunskap som killarna.

Och min personliga erfarenhet är att tjejerna i allmänhet är mer intresserade än killarna av att lära sig och förstå både taktik och träningsupplägg. På sikt borde det innebära att tjejerna kommer att ha minst lika bra förutsättningar att bli framgångsrika tränare som killarna.

På utbildningssidan ligger alltså svensk damfotboll minst en generation före huvuddelen av alla andra nationer.

Dessutom har vi fördelen av att ha tillgång till en av världens allra bästa ligor, damallsvenskan. Tänk så fantastiskt det är att spelare från hela världen drömmer om att få spela i Sverige.
Det är också förstås en otrolig fördel och sporre för våra unga spelare att få se och kanske även spela mot världsspelare i sin närmiljö.

I damfotboll.coms pyspunkablogg ser man den här saken annorlunda:

”En käpphäst som fått besvärlig hälta är att de duktiga utländska spelarna ska höja standarden bland de svenska. Vi har hört det i över tio år nu. Det är nog så att de förra blivit ännu duktigare av att spela i Damallsvenskan men de svenska har inte höjt sig.”

Det är här min irritation kommer in. Den är inte specifikt riktad mot det här inlägget, utan mot det systematiska huggandet mot de utländska spelarna, som ju faktiskt påhejas från förbundskaptenshåll.

Meningen ovan är rätt såtillvida att jag är övertygad om att de utländska spelarna har höjt sig av att få komma till Sverige. Men det är givetvis också så att de svenska spelarna har höjt sig genom att världsspelare från andra länder har kommit hit.

Eller kan det vara så att fjolårets damallsvenska utvecklade tre skotska spelare, fem holländska, sju nigerianska och så vidare i positiv riktning – medan ingen av de cirka 150 svenska spelarna blev bättre?

Knappast va…

Faktum är att jag tycker att det här börjar bli riktigt olustigt. I den värld där man exempelvis lynchas om man föreslår att spelarna skall ha kvinnligare tröjor, tycks det vara helt legitimt att ge damallsvenskans utländska spelare skulden för varje svenskt tillkortakommande.

Jag fattar faktiskt ingenting. Tänk om Erik Hamrén hade fått chansen att varje vecka ha speltid för totalt 70–80 svenska herrfotbollsspelare i världens fem bästa ligor. Fundera över hur ni tror att han hade sett på det.

Jag anser alltså att för tillfället är vår spelarutbildning, och den höga kvaliteten på damallsvenskan, svensk damfotbolls två största trumfkort i kampen för att hänga kvar i världstoppen.

Utbildningen är nummer ett – för det försprånget kommer det att ta längst tid att ta in.

Däremot kan vi inte ta för givet att damallsvenskan kommer att tillhöra världens fyra–fem bästa ligor under speciellt många år till. Vi ser ju hur fler och fler stora herrfotbollsklubbar börjar flytta pengar till sina damlag. Och för de här klubbarna är de damallsvenska klubbarnas budgetar småslantar.

Risken är alltså att damallsvenskan brandskattas på både de bästa svenska och utländska spelarna, vilket kommer att försvåra svensk talangutveckling.

Så skall vi förhindra att vi verkligen drabbas av pyspunka i framtiden bör nog både fotbollsförbundet och EFD fundera på hur vi kan fortsätta locka utländska världsstjärnor till Sverige.

9 tankar om “Lider svensk damfotboll av pyspunka?

  1. Håller med dig i stort i detta inlägg !! däremot kanske ett maxantal av utländska spelare skulle vara bättre, Jag gillat tex Tyresös satsning , men det slår fel när man måste plocka upp småtjejer som sitter på bänken för reglernas skull, Däremot oroar att man inom förbundet fortfarande letar spelare efter en gammal modell som egentligen stammar från herrfotbollen. Vi tar ju hit tekniska spelare från utlandet men vi utvecklar inte dom vi har !!, till sist tycker jag att storklubbarna i Sverige borde stötta sina damspelare bättre, på sikt kommer ju detta bli en intäkt om man gör rätt, Djurgården har ju slagit ihop sina lag till samma klubb och jag hoppas att dom även får det ekonomiska stöd till att bli ett allsvenskt lag igen, I AIK finns det ingen sån koppling utan Damlaget står vad jag förstår på helt egna ben, Där borde ju klubben verkligen spänna musklerna lite nu när dom gick upp i allsvenskan, men man tar inte chansen, Även oroad av att se hur mycket spelare i USA tjänar, stämmer dom siffrorna så kommer ju alla dom bästa söka sig dit då dessa siffror knappast betalas i Sverige.

  2. Intressant inlägg. Jag håller med om en hel del i din analys, men inte när det gäller att vi har ett stort internationellt övertag på utbildningssidan. Tvärtom tycker jag att det ser ut som att svenska spelare har en bit kvar till stornationerna och att det är här det finns en enorm utvecklingspotential. Då tänker jag kanske mest på hur kantigt det såg ut i landskampen mot Frankrike senast. Jag såg inte ett illa samspelt lag i en tung träningsperiod. Jag såg dåliga fotbollsspelare.

    Min teori är att utbildningen börjar alldeles för sent i Sverige. Du har säkert rätt i att fotbollsgymnasierna gör ett stort jobb och jag tror att satsningen är riktigt seriös (åtminstone i större klubbar) från junioråldern och uppåt. Damseniorer tränar väldigt seriöst i Damallsvenskan och kan knappast öka träningsmängden nämnvärt. Så från 16 och uppåt skulle jag tro att Sverige är världsledande eller näst intill.

    Men det är ju inte när man är 16 som man lär sig spela fotboll. Då ska man redan ha alla tekniska bitar på plats, som att ta emot, ta ned och ta med sig bollen i fart, tillslag, skott, att kunna passa, nicka, dribbla, hålla undan en motståndare, täcka bollen och en massa annat. Sånt lär man sig bäst i åldern 0-16. När jag läser att landslaget tar hjälp av video och specialtränare för att lära spelare i 25-årsåldern att nicka, tänker jag att det nog inte är så stor idé. De är 20 år för sent ute med det här gänget. Satsa på de som är födda -10 istället.

    Om man fick jämföra de bästa tjejerna i sextonårsåldern med de bästa killarna, skulle man se man en teknisk skillnad. Min teori är att killarna har fått möjlighet att träna väldigt mycket med riktigt bra tränare i åldern 0-16, medan tjejerna har haft en mindre träningsdos och med sämre utbildade lärare. Klubbarna låter sina bästa instruktörer arbeta med pojklagen och har inte en lika seriös satsning på flickorna. Dessutom antar jag att det finns anledningar som gör det svårare för tjejer att vara ute och i obegränsad mängd sparka boll med varandra, men sånt skiljer sig säkert en hel del i landet.

    Jag är övertygad om att den klubb som gör en riktigt seriös satsning på sina flickor, möjligtvis enligt en sån modell som finns med SEF och certifieringsarbetet på pojksidan, kommer att regera i svensk damfotboll i framtiden. Det finns knappast någon biologisk anledning till att tjejer skulle ha sämre teknik än killar, så med exakt samma förutsättningar tror jag att man kan få ut exakt samma resultat hos dem.

    Fast det här är bara en teori som är baserad på vad jag ser i dammatcher och herrmatcher och vad jag känner till om utbildningen på pojksidan. Och utbildning handlar självklart om andra saker också, som taktik, attityd, skadeförebyggande, att äta rätt och sånt. Jag tror ändå att jag är något på spåren.

    • Hej. Jag håller absolut med dig om att vi ligger efter tekniskt sett.

      Men det är egentligen två olika slags utbildning vi pratar om. Den tekniska utbildningen som du skriver om kan man i huvudsak skaffa sig på lekplatsen, skolgården eller vilken gräsplätt som helst. Här är behovet av välutbildade tränare inte så stort, utan det handlar i mycket stor utsträckning om individens egen drivkraft att bli vän med bollen. Visst kan duktiga tränare hjälpa till, men exempelvis Zlatan Ibrahimovic har nog lärt sig minst lika mycket genom att titta på tv, och plocka upp trix därifrån, som han gjort genom att han haft duktiga ungdomstränare.

      Ett problem för tjejer är att de ofta spelar med killar på skolgården, och att det lätt blir så att killarna har bollen huvuddelen av tiden. Det gör att killarna förbättrar sin teknik mer än tjejerna, trots att de kanske spelar lika lång tid.

      Den utbildningen jag tänker på är att vara på rätt ställe på planen, alltså en mer taktisk och organisatorisk utbildning. Där låg damfotbollen länge långt efter. Men det är här vi i Sverige har tagit stora steg de senaste åren, och där dagens generation damallsvenska spelare bör ha fått en så bra utbildning att de kan förmedla vidare lärdomarna till kommande årskullar.

      • Johan ! i det mesta du skriver har du oftast rätt, men i detta fall är du ute och cyklar, Teknik lär man sig inte på gräsplättar eller lekplatsen, för att ha bra teknik krävs träning med/av kunniga tränare på det området, en del av bollbehandlingen ligger helt genetiskt, men det är var och med vem som tränar man blir duktig på teknikbiten, jag tycker Calle är helt rätt ute i sina tankar !

      • Menar du på allvar att tjejernas handikapp på det tekniska området beror på en bristande drivkraft att bli vän med bollen? Då är jag nyfiken på vad din lösning är. Eller om det är en biologisk defekt som inte går att lösa.

        Menar du också att Zlatans teknik till 51 procent beror på hans tv-tittande? Kan vem som helst skaffa sig ett perfekt tillslag med korrekt benpendel och lära sig att gå upp på rätt sätt för att nicka – på lekplatsen?

        Det låter inte bara som en nedvärdering av det seriösa arbete som exempelvis Malmö FF och Brommapojkarna gör i sina respektive ungdomsverksamheter. Jag tycker det låter okunnigt.

        • Vad som krävs för att skapa en elitspelare är ett riktigt intressant ämne, som jag funderat mycket över.

          Jag skall direkt slå fast att jag har full respekt för de seriösa akademier som finns, både i Sverige och övriga världen. Jag har själv jobbat med spelarutbildning i IF Elfsborg, och på nära håll sett hur ett par av Sveriges främsta spelare de senaste åren förvandlats från talanger till stjärnor.

          Men jag skulle inte drömma om att säga att vi som ledare var avgörande för utvecklingen. Vi var mer som handledare som kom med tips, och som testade spelarnas färdigheter i olika övningar. Huvuddelen av jobbet måste spelarna göra själva. Den individuella spelarens vilja och drivkraft avgör hur långt den tar sig.

          Hade duktiga utbildare varit hela lösningen på hur man skapar fotbollsstjärnor hade ju alla toppspelare kommit ur professionella akademier. Och så är det ju inte. Tvärtom kommer ju exempelvis huvuddelen av alla svenska landslagsspelare från småklubbar på landsbygden, långt ifrån de stora akademierna.

          Jag har ingen forskning på det här, men känner att spelarens drivkraft, totala träningstid och tillgång till träningsyta är viktigare faktorer är att ha en bra tekniktränare i tidig ålder. Både för killar och tjejer.

          Jag menar att de tjejer som verkligen har drivkraften att bli vän med bollen också är det. På nära håll har jag sett hur mycket Johanna Almgren har tränat på egen hand – ofta bara hon och en boll. Ibland ihop med en kompis. Och sett till bollbehandling är hon en av de som sticker ut i svensk damfotboll. Träning ger färdighet – även utan utbildad tränare.

          I samma kategori som Almgren placerar jag även Zlatan Ibrahimovic. Jag menar inte att han fått sin teknik framför tv:n. Jag menar att han snappat upp saker via tv, video eller youtube eller vad det må vara. Sedan har han på egen hand tillbringat tiotusentals timmar med att försöka lära sig att utföra sakerna.

          De är oftast inget hokuspokus bakom vem som blir landslagsspelare. Det är inte heller något hokuspokus bakom vem som blir teknisk. Det handlar i båda fallen om träningstid. Jämfört med dem som bara tränat tre-fem timmar i veckan med sina knatte- eller flicklag så har Ibrahimovic och Almgren skapat enorma försprång genom sina egna drivkrafter att lära sig tekniska finesser.

          När det gäller biologi och fysik så finns det förstås skillnader mellan killar och tjejer. Tjejer har kortare ben och mindre fötter än killar, dessutom har de sämre spänst och explosivitet. Det försvårar vissa tekniska manövrar, men påverkar knappast grundtekniken. Med tillräckligt mycket träningstid så är jag övertygad om att alla tjejer kan få samma bollbehandling som exempelvis Almgren och Caroline Seger.

          En faktor som kan skilja killar och tjejer åt är modet. Min erfarenhet är att medan småkillar ofta är lite modigare, och vågar hålla i bollen, så vill många småtjejer helst bli av med den så fort som möjligt. Över tid gör det att killarna får bättre teknik.
          Här skulle jag gärna se att flicklagstränare kör omvänd tillslagsbegränsning. Alltså att man säger till tjejerna att de måste ha minst två eller tre tillslag.

  3. Jag håller med i vissa aspekter i detta inlägg, som att teknik och drivviljan är det som utmärker de stora spelarna. De riktigt tekniska spelarna har redan det lilla inom sig, och är inget man lär sig. Det är något som man gnagt på varje dag, dag ut och dag in. En Pelé kommer inte fram ur fotbollsskolan, utan han föds på gården genom att gå upp på morgonen, äter sin frukost, sparkar boll hela vägen till skolan, för att sedan spela fotboll, varje rast, varje dag, för att sedan när han kommit hem, fortsätta med det till sent inpå kvällen tills modern säger att det är dags att gå och lägga sig. Att påstå att en Ibra, Messi eller Ronaldo kommer fram i fotbollsskolor är enligt mig fel. Visst, tränare kan förbättra det som finns, men jag tror inte de kan förändra en ung Sebastian Larsson till att bli en Lionel Messi. Tränaren kan säga, gör så här eller såhär så kan det bli bättre. De lär ut strategier och hur du skall ligga i din position. De säger till dig hur du skall leva och äta för att bli starkare fysiskt etc. Dock så är fotbollsgenialiteten medfödd, och inte direkt något man lär ut.

    Man kan lära sig tricks via nätet, dock så tror jag att Zlatans tricks till mångt och mycket härstammar från trial-&-error från hans egen sida, eller tips från kompisar än att se något via nätet. Tänk på att han är gammal, och då fanns det inte något som hette Internet, och såvida han inte hade tonvis med inspelade tricks på VHS-band, så antyder det att han inte lärde sig tricks från nätet a’la Youtube. Nu är ju förutsättningarna helt annorlunda, nu kan man ju kolla på Yael Averbuch’s tricks och lära sig detta, men i Zlatans fall, och andra i hans ålder så är det väl lite att ta i. De enda tricks man kunde se på media då, var väl när någon fotbollsspelare gästade Lilla Sportspegeln och visade ett eller annat.

    När vi snackar om Sveriges plats på rankningen så kan jag instämma till en viss del, på så vis att vi kan tappa 2-4 platser på kort sikt, men det kan lika gärna bli så att vi stannar kvar i rankingen där vi är. Vi kommer ej att dala mer än så inom en överskådlig tid enligt mig. Skulle några länder hota oss, så är det ju de precis bakom. De länder som skulle gå om oss, är ju de precis bakom. Visst, fler länder kanske tar upp fotbollen på damsidan mer seriöst, men dessa är då de länder du ej nämnt, och jag kan inte tänka mig att de skulle utvecklas så mycket på så kort tid att de skulle etablera sig som ett topplag i världen, oavsett deras befolkningsmängd. En större pool av spelare betyder inte automatiskt att de är bättre. Dra en parallell till handbollen och damerna där. Varför är Norge och Danmark sådana giganter, när de är en av de minsta länderna som utövar sporten? Visst, de kanske har många spelare, mer än vissa länder som har betydligt större folkmängd. Sverige och innebandy? Norge och skidsporten? Dessa länder är bra därför att det satsas på sporten på ett eller annat sätt. Ett land som USA, där det finns en myriad av skolor/college och universitet som har lag i fotbollen, och ligor, har kanske ett försprång, men det som utmärker dem är väl till en stor del att det satsat gigantiska summor från deras förbund. De spelar helsikes många fler matcher än någon annan. Deras landslagssamlingar är mer till antalet och längre än våra, till en stor del på grund av en kort liga säsong kan jag tänka mig. Jag har svårt att tänka mig att mer än fyra nationer i värden helt plötsligt börjar dumpa pengar in i deras damprogram, och på så vis gå om oss. Visst, många länder kanske blir lite mer jämställda mellan könen, men det innebär inte per automatik att detta kommer medför något till deras fotbollsprogram, i alla fall något som berör oss och vår plats på rankningen. Dessa länder med jämställdhets problemen, är isåfall länder såpass långt bak i rankningen, att jag inte ser hur detta skulle gå till. Jag säger inte att det kan hända, men inte inom en lång tid framöver.

  4. Ping: En mycket positiv tränartrend | En blogg om internationell damfotboll

  5. Ping: Boye till Bayern – och tankar kring Rosengårds rapport | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.