Efter två spelade omgångar har vi vardera tre full- och tre nollpoängare i damallsvenskan. Fullpoängararna är Rosengård, Linköping och Kif Örebro. Kanske är det här året där de senaste årens båda storlag återtar makten inom svensk damfotboll?

Nollpoängarna är Djurgården samt de båda tippade nedflyttningstippade lagen Kungsbacka och LB07. Även om LB hängde med bra i dagens match är ju känslan tyvärr att det är en uppenbar risk att vi får två lag som ganska tidigt blir avhängda.

Jag har försökt se så mycket som möjligt av så många lag som möjligt i den här omgången. Den enda match jag inte har lyckats se mer än höjdpunkter från är påskdagens 1–1-match mellan Göteborg och Eskilstuna.

Där verkar det ha varit ett ganska massivt övertag för hemmalaget. Men Eskilstuna visar för andra matchen i rad att man är ett svårslaget lag. Det skall bli spännande att se hur United klarar sig i matcher där de behöver föra spelet.

För Göteborg är det förstås en missräkning att tappa poäng på hemmaplan. Där bör man vinna de allra flesta matcherna om det skall bli guldstrid i höst.

Omgångens allra mest intressanta match blev onekligen söndagens andra, Skånederbyt mellan Rosengård och Kristianstad.

Den matchen var redan intressant på förhand då Rosengårdstränaren Jonas Eidevall höjde temperaturen genom att säga så här om Kristianstad till Sydsvenskan:

”De har alltid spelat primitivt och så ser det ut nu också. De är direkta, närkampsorienterade och spelar med låg risk och är bra på fasta situationer. Det är ett bra lag, men de står inte för något nytt det kan jag inte påstå.”

Så kan man också ge sina motståndare extra tändvätska. Nu räckte inte det för KDFF. Som Elisabet Gunnarsdottir sa efteråt till Kristianstadsbladet:

”Jag vet inte om det är hans åsikt eller om han vill försöka få folk ur balans? Jag tycker tvärtom. Vi har utvecklat vårt spel otroligt mycket, det är långt ifrån samma lag och man behöver inte vara fotbollsexpert för att se det. Vi har en annan spets och spelar på ett annat sätt, men tyvärr kunde vi inte motbevisa honom.”

I själva matchen valde Eidevall och Rosengård en intressant taktik. De satsade på fart från start, och satte Anja MIttag vid sidan. Det draget blev faktiskt en riktig succé.

Och när vi ändå är inne på intressanta taktiska drag noteras att Gunnarsdottir och Kristianstad gjorde ett taktiskt byte redan i minut 24. Då fick Evelina Duljan gå ut och in kom Amanda Edgren. Det är verkligen hysteriskt ovanligt med så tidiga byten. Gunnarsdottir motiverade bytet av Duljan så här:

”Jag såg tidigt att hon inte var med. Hon har astma och hade inte sin spray med sig, det var lite som att vi var en man mindre.”

Det bytet hjälpte föga, för det här var verkligen en maktdemonstration från Rosengård.

Tränare Eidevall och lagkapten Caroline Seger pratade i höstas om att de tyckte att deras lag spelade damallsvenskans bästa fotboll. Vad som är bästa fotbollen är förstås väldigt subjektivt.

Eftersom de vann hösttabellen kan man ju säga att de spelade den bästa fotbollen under hösten. Men personligen höll jag inte med. Jag kände hela tiden att något saknades i Rosengårds spel. Min uppfattning var att man i första hand saknade en djupledsgående forward och tillika målskytt.

Fast efter att ha sett Rosengårds uppvisning mot Kristianstad känns det som att polletten trillade ner. Det är fart som har saknats hos Rosengård.

Fart i alla delar av spelet. Laget har varit bollskickligt, och man har jobbat sig fram i etablerat spel. Men det har blivit väldigt enahanda. Och det har ofta varit många som trampat på bollen, och bromsat anfallen.

Mot Kristianstad spelade Rosengård ett snabbare spel än jag sett laget göra på mycket länge. Och då tänker jag inte på att man spelade snabbare i djupled. Utan det var ett snabbare spel i alla lagdelar.

Jag vet inte om jag sett en backlinje spela runt bollen snabbare än vad trion Nathalie Björn, Malin Levenstad och Glodis Perla Viggosdottir gjorde. Det var riktigt fotbollsgodis att se med vilken kvalitet de tre flyttade bollen från sida till sida. De gjorde det med distinkta och precisa passningar.

På mittfältet har Hanna Bennison kommit in som en virvelvind. Hon har förutsättningar att bli vårens sensation om hon fortsätter som hon inlett, det är en spelare som verkligen driver upp tempot på mittfältet. Att hon skulle vara så bra i damallsvenskan hade jag inte kunnat räkna ut när jag såg henne i F17/02-landslaget för några veckor sedan.

Bennison gör skillnad. Tidigare har Rosengård nog haft lite för många centrala spelare som vill kladda på bollen lite för ofta och för länge. Men i den här matchen gick det till och med fort framåt när Caroline Seger fick bollen.

Det hjälpte säkert att man matchade Lisa-Marie Utland och Hailie Mace på topp från start. Med två snabba djupledhot där uppe tvingar man ofta motståndarnas backlinje att falla några meter. Följden blir att det uppstår ytor på mittfältet.

Utöver snabbt spel satte Rosengård gästerna under tung press. Den pressen var grunden till 1–0-målet, där lagkapten Seger stod för en vaken återerövring när Rita Chikwelu slarvade och fick bollen för långt ifrån sig utanför eget straffområde.

Även vid 3–0 gjorde gästerna ett rätt stort misstag. Den gången var det målvakt Brett Maron som backade in i målet i stället för att gå ut och bryta en långpassning från Mittag. Följden blev att Utland ganska enkelt kunde punktera matchen i början av den andra halvleken.

I det skedet hade KDFF bara haft ett läge. Gästerna skapade mer därefter. Men faktum är ju att Rosengård gjorde alla sex målen. För KDFF:s reducering var ju ett stenhårt självmål från Viggosdottir.

Som sammanfattning var det här en överkörning. Det var också på många sätt den bästa match jag sett Rosengård göra på flera år. Man mötte ju ett starkt motstånd, som inte hade en chans. Tränare Gunnarsdottir sa så här till Kristianstadsbladet om FCR:

”De var förbannat bra, som ett guldlag. Det är absolut ett lag som kan vinna SM-guld. Samtidigt säger de själva att de inte har truppen för att vinna, men vill ändå bli topptippade. Jag tycker att det är lite förvirrande för min del.”

Jag håller med om att Rosengård visade upp ett guldspel i matchen. Kan de ha sånt här bolltempo i alla matcher blir laget otroligt svårslaget i år.

Tråkigt var att Nathalie Björn åkte på en muskelskada och tvingades kliva av i slutet av den första halvleken. För hennes, Rosengårds och landslagets skull får vi hoppas att det inte är något allvarligt.

Så till måndagens matcher. Där var Djurgården–Linköping den mest spännande. Det var en match där jag räknade till 7–7 i heta målchanser, där Djurgården vann den officiella statistiken med avslut mot mål med 13–7, men där LFC vann matchen med knappa men klara 3–2.

Min analys av Linköping från premiären kvarstår. Laget har massor med brister i försvarsspel, samt i tidigt speluppbyggnad. Däremot är laget otroligt effektivt när chanserna kommer.

Jag räknade inte målchanser i premiären, men känslan är att LFC har gjort mål på mer än hälften av sina målchanser – vilket är fantastiskt bra.

Och när man har sådan effektivitet framåt kan man acceptera att det hackar lite i andra delar av spelet. Framför allt är Lina Hurtig inne i en sådan där period där hon är magiskt bra. I dag fixade hon en straff, hade ett assist samt gjorde ett klassmål med vänstern – trots att hon egentligen fick passningen några moment för sent.

Positivt för LFC i offensiven är även att Rakel Petursdottir:s högerhörnor ger vibbar av June Pedersen och Magdalena Eriksson, vilket ju i princip är det högsta betyg en hörnläggare från höger kan få. Och vilket är fantastiskt bra för LFC.

Om laget kan fortsätta ha sådan här sanslös spets framåt är laget absolut en guldkandidat framåt hösten. Man har ju faktiskt dessutom en del sparkapital i offensiven. För jag tycker inte att Stina Blackstenius är riktigt nära sin toppnivå ännu. Och då gjorde hon ändå ett mål och ett assist i dag. Fast assisten har hon inte fått tillgodoräkna sig i den officiella statistiken.

Vad gäller Djurgården tycker jag att laget sett till spelet var förtjänt en poäng. Det känns som att Olivia Schough är en väldigt bra värvning av stockholmarna, precis den spelartyp man saknat. Hon var också inblandad i båda Djurgårdsmålen.

Trots att laget är poänglöst tycker jag att det visat klass i båda matcherna hittills. Under måndagen klev man upp högt och satte fin press på LFC. Framför allt i början av den andra halvleken hade man ett riktigt bra grepp om matchen. Känslan nu är att Djurgården kommer att kunna kämpa om platser på tabellens övre halva.

Måndagens första match var den mellan Växjö och Piteå. Det blev en mållös historia, vilket innebär Piteås första poängförlust mot ett icke Skånelag sedan 2017.

Växjö hade fler farliga målchanser före paus, medan Piteå radade upp en kanonad av chanser i den andra halvleken.

Till slut räknade jag till 11–4 i målchanser till de svenska mästarinnorna. De hade dessutom fyra bollar i målramen. Piteå borde alltså ha vunnit den här matchen. Men säkerligen otroligt skönt för Växjö att både få poäng och hålla nollan.

I Piteå har jag upplevt det som att Selina Henriksson har flyttat fram sina positioner rejält. Jag tyckte att hon var lite av laget svaga kort i fjol. Det är hon inte i år. Tvärtom tycker jag att hon är en av lagets mer konstruktiva spelare.

Så till de båda matcherna med ”bottenkaraktär”. Vittsjö visade dock att man inte har för avsikt att vara ett bottenlag. Bakom 3–0 mot Kungsbacka döljer sig en total utspelning. Jag hade på matchen på en liten bildskärm samtidigt som jag tittade på andra matcher. Så jag kan ha missat något, men kom ändå upp till hela 13–1 i målchanser.

3–0 var alltså i underkant. Michelle De Jongh visade fin form genom att göra två mål och ha ett ribbskott. Överhuvud taget kändes Vittsjö starkt. Eller så var Kungsbacka väldigt svagt.

Tyvärr känns det alltmer som att nykomlingen kommer att få det otroligt tufft. Målvakten Moa Öhman har gjort två kanonmatcher. Ändå har hon släppt in sex mål. Kanske att Kungsbacka redan nu måste minska risktagandet och bara spela på kontring. Känslan är nämligen att man inte kommer att kunna spela bort några av konkurrenterna i högsta serien.

Jobbigt för Kungsbacka att försvarsklippan Lina Gerhardsson tvingades kliva av med något som såg ut som en bristning.

Slutligen LB07–Kif Örebro. Av det jag såg skapade hemmalaget klart mest. Men det är ju illavarslande när man inte gör mål på sina chanser, samt att man även ligger bakom delar av bortalagets offensiv. Exempelvis var Heather Williams viktiga ledningsmål frukten av en riktig försvarstavla.

Kif Örebro har fått en kanonstart på serien. Sex poäng mot lag som de flesta tippar sluta på den undre halvan ger förstås andrum. Samtidigt är det värt att komma ihåg att Hammarby toppade damallsvenskan efter två omgångar i fjol – och Bajen spelar ju i elitettan i år.

En bra start är alltså ingen framgångsgaranti. Men känslan är att Örebros snabba och vassa kontringsspel kommer att ge fler poäng. Däremot har jag ännu så länge inte sett speciellt mycket som tyder på att LB07 skall kunna lyfta i tabellen.

Innan jag släpper den här omgången måste jag gnälla lite till på den officiella, damallsvenska statistiken. Varför ha så genomusel statistik?

Jag kollade på Skånederbyt i efterhand eftersom jag jobbade på superettanmatchen Norrby–Jönköping på påskdagen. Jag följde dock med via förbundets livescore. Där bokfördes inte ett enda avslut under de första 20 minuterna. Det borde ju tyda på att det inte varit en enda målchans så långt.

Men när man kollar matchen visar det sig att Nathalie Björn i matchupptakten hade en nick från två–tre meter, som dock gick över. Men det skall inte räknas som avslut. Och så hade Hailie Mace haft ett skott från tre meter som räddades av Kristianstadsback. Inte heller det räknades som avslut. Absurt.

Jag kommer inte att vänja mig vid det här. Speciellt inte som det alltså har blivit bättre i herrarnas två toppserier. Men damerna är väl inte lika viktiga…

Slutligen konstateras att det är fördel Lyon och Barcelona i kampen om finalplatserna i Champions League. Men ingen av semifinalerna är avgjord ännu. Mer om det i kommande inlägg.