Cankovic klar för Rosengård: ”Dyraste spelaraffären någonsin”

Mitt fokus är för tillfället stenhårt riktat mot VM. Det är bara med en liten blick jag kollar av spänningen i toppen av elitettan, samt hur det går i damallsvenskans silly season.

I dag har det dock hänt lite i den senare. Jelena Cankovic har äntligen befriats från Växjö DFF. Och tvärtom.

Varken serbiskan eller klubben lär ha mått speciellt bra av den situation som varit under våren. Nu är det klart att Växjö säljer henne till FC Rosengård. Jag har inte sett några uppgifter om prislappen mer än att Växjös sportchef Frida Andersson säger så här till Smålandsposten:

”Vad jag förstår är detta den dyraste spelaraffären någonsin för en damspelare som går mellan två svenska klubbar.”

Pengarna är förstås ett välkommet tillskott för Växjö, som ju kämpar med att få såpass bra balans i ekonomin att man klarar elitlicensen. I den länkade artikeln konstateras att Växjö har många spelare på väg tillbaka från skador. Bland annat räknar man med att kvartetten Katie Fraine, Erin McLeod, Simona Koren och Adelisa Grabus skall finnas tillgänglig. Därmed finns förutsättningar för att laget skall kunna lämna bottenträsket.

Rosengård har skrivit ett treårskontrakt med Cankovic. När Anja Mittag meddelade att hon skall sluta sa tränare Jonas Eidevall att han ville ha in en ersättare som är skicklig i ytan framför motståndarnas backlinje. En sådan spelaren får han i Cankovic. Det blir spännande att sa vad hon kan göra i Malmöklubben.

Tillagt i efterhand: Ser nu även att Iva Landeka lämnar Rosengård, och att klubben letar efter en ny forward. Sportchef Therese Sjögran säger:

”Vi vill hitta en klassforward. Gör vi det, så värvar vi. Men vi kommer inte att ta någon bara för att göra det. Och bra forwards växer inte på träd.”

Jag förstås inställningen. Cankovic är ju ett mellanting mellan Mittag och Landeka. Och skulle man även hitta en ny forward skulle det innebära att klubben får en lite mer offensiv balansering av sin spelartrupp.

Växjös tränare lämnar med omedelbar verkan

Om tre timmar är det avspark i Sveriges VM-genrep. Men det händer väldigt mycket i den inhemska damfotbollen.

Alldeles nyss kom nyheten om att Växjö DFF:s tränare Henrik Larsson beslutat att lämna jobbet med omedelbar verkan. I Växjö tog ju nyligen styrelsen beslut om att sälja mittfältsstjärnan Jelena Cankovic.

Men det är inte bara i Växjö det varit dramatik på sistone. Göteborgs-Posten har haft en stor granskning av Kungsbacka, där klubben beskrivs som ett luftslott, och där krönikören Mattias Balkander hade en krönika med följande ingress:

”Personligen kommer jag inte sakna Kungsbacka DFF i damallsvenskan. Att döma av GP:s granskning tror jag inte att spelare, publik, kommun eller förbund kommer göra det heller.”

Kungsbacka har i princip alltid haft ekonomiska problem. Även i Linköping är ekonomin ett problem. Styrelsen beslutade i veckan om besparingar. Förutom att man säger upp en person på kansliet skall spelarbudgeten minskas.

Samtidigt som de damallsvenska klubbarna kämpar med ekonomin får de kritik från spelarhåll. I veckan har ju LFC-stjärnan Kosovare Asllani varit hård mot hur damallsvenskan marknadsförs. På ett sätt förstår jag Asllanis frustration. Samtidigt verkar det nästan som att hon har trott att pengarna bara skulle regna in över Linköping bara hon skrev på.

Men tyvärr lockar inte affischnamn som Asllani speciellt många extra åskådare. I varje fall inte ännu. Och det är där damfotbollens problem ligger.

 

Den damallsvenska våren i sammanfattning

Den senaste tiden har jag jobbat på ett specialprojekt kring det VM-slutspel som nu bara är drygt 1,5 veckor bort. Det har gjort att jag inte har kunnat följa den nationella fotbollen lika närgånget under de senaste två veckorna.

Bland annat har jag ju inte sammanfattat den damallsvenska vårsäsong som tog slut i torsdags. Men här kommer en liten genomgång.

Den börjar i botten, med jumbon Kungsbacka. I sjätte omgången lyckades laget äntligen ta sin första allsvenska poäng. Trots det växte avståndet till nedflyttningsstrecket under sista omgången innan VM-uppehållet.

Kungsbacka har nu fyra poäng upp, och egentligen är det inget som talar för att klubben klarar det damallsvenska kontraktet. Det värsta är dock inte att spelartruppen inte riktigt hållit damallsvensk klass under våren. Det värsta är att klubbledningen verkar vara väldigt långt ifrån elitklass.

I veckan kom nyheter om att klubben var sen med lönerna. I länkad artikel väntade klubben på svar om ett banklån. I en TT-artikel någon dag senare sa Kungsbackas kanslichef Christer Björkroth att spelarna skulle få sina löner innan månadsskiftet:

”Det är klart. Vi betalar ut lönerna före den sista varje månad. Det kan bli att de får pengarna i sista sekund, men så länge de kommer före den sista så förstår jag inte problemet. … Det problemet har vi med damfotbollen hela tiden. Vi kämpar så att ögonen blöder, men alla har fått sina löner hela säsongen, så jag vet inte varför man går ut i tidningen med det.”

Bra att lönerna betalas i tid. Däremot är det aldrig ett bra tecken när man gnäller på spelarna för att de har pratat med media om något.

Att Kungsbackas ekonomi är dålig är ju dock inget nytt. Klubben har haft problem med att få ihop tillräckligt med pengar i flera år. En tråkig nyhet är att klubben lagt ner sitt F19-lag.

Ni som följer den här bloggen vet att jag tycker att elitklubbarna skall ha talangverksamhet. Nu har i och för sig Kungsbacka fortfarande ett F17-lag, men det är likväl förkastligt att man inte kan driva ett B-/juniorlag i en damallsvensk förening. Nedläggningen innebär att det numera är två klubbar som dragit sig ur den södra F19-serien.

En annan klubb i bottenskiktet som också kämpar med sin ekonomi är Växjö DFF. Med sina fem poäng har man bara en poängs marginal ner till nedflyttningsplatsen.

Marginalen för att klara elitlicensen verkar ungefär lika liten. Föreningen har ett negativt eget kapital på 1,2 miljoner kronor. I veckan var det styrelsemöte, och där beslutades att klubben ska sälja mittfältsstjärnan Jelena Cankovic.

Det är förstås ett klokt beslut. Cankovic har klart deklarerat att hon inte vill vara kvar i klubben. Att ha spelare som vill bort riskerar att sprida negativ energi i spelartruppen, vilket kan sänka ett lag.

Genom att sälja serbiskan skapar man åtminstone lite lugn. Men allra helst hade ju Växjö behövt ha en engagerad Cankovic på planen. För lagets facit med bara två gjorda mål på de första sju omgångarna är ju alldeles för dåligt. I varje fall om man skall kunna nå sitt mål om att spela Champions League nästa år.

Noterbart är att skyttedrottningen Anna Anvegård bara har lyckats göra ett mål hittills i år. Det är jobbigt för Växjö, och det är lite illavarslande inför VM, där jag tror att Peter Gerhardsson har en tanke på att ge Anvegård en hyfsat stor roll.

Växjö är ju en av vårens stora missräkningar. En annan är Eskilstuna United, som precis som Växjö bara har lyckats göra två mål på de sju första omgångarna. Även för Eskilstuna är marginalen ner till nedflyttningsstrecket bara en poäng.

Laget har hittills bara vunnit mot LB07. De fyra omgångar som återstår till halvtid i serien väntar viktiga matcher mot bottenkonkurrenterna Växjö, Djurgården och Kungsbacka. Där kan United antingen lämna bottenstriden bakom sig – eller hamna i en riktigt prekär situation.

Noterbart kring Eskilstuna är att laget i år har fem poäng och 2–7 i målskillnad efter sju omgångar. I fjol ansågs det vara kris i klubben under våren. Då hade man sju poäng och 7–15 i målskillnad. Nio av baklängesmålen kom mot Rosengård. Utöver det raset hade United 7–6 i målskillnad efter sju omgångar.

Sju insläppta är bra, det är bara ett fler än topplagen Göteborg, Rosengård och Linköping. Eskilstunas problem i år ligger som sagt i offensiven.

Det går en gräns i tabellen mellan platserna sju och åtta. Bland de fem bottenlagen finns också Djurgården och LB07. Båda lagen tog viktiga kliv precis innan det blev semester.

Djurgården låg under nedflyttningsstrecket efter sex omgångar, men vann bottenmötet med Växjö med 3–0 förra helgen – ett resultat som gör att blåränderna kan fira midsommar på hyfsat säker mark.

Noterbart är att Djurgården har gjort nio mål och har delade skytteligaledaren Mia Jalkerud. Hon har gjort sex mål, resten av lagets mål har VM-spelaren Olivia Schough stått för.

Djurgårdens problem ligger i att laget har släppt in 13 mål på våren, alltså nästan två per match. Det kan förstås ha att göra med de två tunga skadorna på Sheila van den Bulk och Kim Sundlöw. Men 13 insläppta är ändå alldeles för många för ett lag som har medaljambition.

LB07 har släppt in 18 mål – flest av alla ihop med Kungsbacka. Ändå tror jag att Malmöklubben går in i sommarvilan med positiva vibbar.

Det nederlagstippade laget har vuxit in i serien, och antagligen kan de leva väldigt länge på den högst oväntade derbysegern mot Rosengård. Men även mot Piteå i torsdags visade LB att laget kan vara farligt för alla motståndare om man spelar med lågt försvarsspel och ligger på kontring.

Det om botten. I mitt tips inför seriestart skrev jag att:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats.”

Det kvarstår i högsta grad efter sju omgångar. Det är ju helt enkelt hysteriskt jämnt. Fem lag ligger inom en poäng, sex lag inom två poäng och sju lag inom fyra poäng.

Det finns således sju lag som går in i sommaren med högst rimlig chans att vinna SM-guld i höst. Så här långt är jag väldigt nöjd med mitt tips. Jag har rätt på ettan och tvåan och jag har prickat skrällagen Kif Örebro och Vittsjö. De sistnämnda är bara tre mål ifrån andraplatsen, och har april månads bästa spelare i serien: Michelle de Jongh.

Faktum är ju att Vittsjö kunde ha haft ytterligare några poäng. Av det jag såg från deras hemmamatch mot Piteå tycker jag att skånskorna borde ha vunnit den. För Vittsjö väntar en rivstart i höst med serieledande Göteborg, derby mot Kristianstad och Skånederby mot Rosengård i de tre första omgångarna. Om Vittsjö är kvar i guldstriden efter de tre omgångarna kan klubben få en riktigt rolig höst.

Noterbart kring Vittsjö är att man släppt in klart minst lag av alla i serien – tre. Den kanadensiska VM-målvakten Sabrina D’Angelo har stått i sex av matcherna, och bara släppt in två mål. D’Angelo kan i höst visa sig vara en av damallsvenskans allra bästa värvningar.

Det andra skrällgänget är Kif Örebro. De ligger sexa med minusmålskillnad, men man är bara två poäng från guldet. Örebro har vunnit mot de lag som ligger bakom i tabellen, och förlorat mot Linköping och Rosengård.

Framgångsreceptet har varit stabilt försvarsspel och kontringar på nordamerikanska anfallare. En av dem är Addison Steiner, som ägnar sommaren åt att spela för Seattle Reign i NWSL.

Steiner har bara gjort ett mål hittills i damallsvenskan. Nya Heather Williams är vassast i Örebro med sina tre mål, även om hon bara officiellt är bokförd för två.

Den damallsvenska statistiken har tyvärr som vanligt varit ett skämt. Det är ofattbart hur förbundet och EFD kan acceptera att servicen kring den högsta serien är så usel.

Den som blivit hårdast straffad av statistikfiaskot är Anja Mittag. Tyskan tackade för sig i och med Rosengårds sista hemmamatch, 2–0-segern mot Piteå. Hon gjorde de genom att stå för sju assist på sex matcher. Tyvärr har hon bara blivit tillgodoräknad två av de sju målpassningarna – makalöst dåligt.

Mittag har varit en stor profil i vår högsta serie i flera år, och lämnar ett stort hål efter sig. Inte minst i Rosengårds offensiv.

Det är väl inget vågat tips att tro att Malmöklubben återigen har höjt tempot i jakten på att få köpa Jelena Cankovic från Växjö. Fast enligt den länkade artikeln ovan har Rosengård även konkurrens från utländska klubbar om serbiskan.

Annars tyckte jag att Sanne Troelsgaard såg intressant ut i en mer central roll i måndagens prestigemöte i Linköping.

Efter tre omgångar trodde jag att Rosengård skulle kunna rycka ifrån i toppen. Laget spelade snabbare och bättre fotboll än i fjol – då de enligt egen utsago spelade den bästa fotbollen i damallsvenskan. Dessutom kändes laget vassare.

Men vårens fyra sista omgångar tappade Rosengård både fart och spets. Det blev bara fem poäng på de fyra omgångarna, och debaclet mot LB07 måste ha svidit.

I sista omgången borde Rosengård dock ha tagit en trepoängare. Där var man spel- och chansmässigt ett klart bättre lag än Linköping. Men det är ju målen som räknas, och något sådant lyckades inte FCR göra. Delvis för att Emma Holmgren storspelade i hemmamålet.

Zecira Musovic behövde inte rädda några skott, hon hade inte ett enda avslut mot sitt mål. Hon fick ändå rubriker efter matchen. Det på grund av en tweet om utebliven tv-sändning.

I Rosengård var 16-åriga Hanna Bennison vårens sensation. Hon bidrag med fart och löpstyrka till mittfältet. Om hon håller den nivån hela säsongen borde hon vara med i landslagsdiskussionen i höst. Framför allt om vi missar OS, och det i höst påbörjas ett lagbygge mot EM 2021.

För Rosengård blir det avgörande hur man löser lagbygget under sommaren. Man har ju utgående kontrakt på trion Iva Landeka, Troelsgaard och Hailie Mace. Jag tror inte att klubben har råd att bygga om laget för mycket om man skall kunna ta guld, utan man behöver nog behålla den här trion.

För Linköping har utdelningen i poäng varit bättre än spelet under våren. Jag tror att LFC blir minst en nivå bättre i höst när Nilla Fischer ansluter.

Vårens problem har legat i uppbyggnadsfasen, där passningsspelet inte har varit bra nog. Man har Sveriges bästa tia i Kosovare Asllani, men det har varit jättestora problem att få bollen till henne när hon varit rättvänd i bra ytor. Fischer är en bra passningsspelare, vilket borde göra hela anfallsspelet bättre. Det borde göra att Asllani får bollen oftare.

Och då är känslan att LFC kan bli farligt i höst. För om laget har hängt med så bra utan att imponera under våren så borde man kunna bli vasst i höst.

Noterbart i LFC är att nya isländskan Anna Rakel Petursdottir har stått för tre assist, och ligger bakom ännu fler mål med sin fina vänsterfot. Den foten har varit ett bra vapen för laget. Hon är ett bra nyförvärv. Däremot måste jag sätta fiaskostämpel på upphaussade amerikanskan Julia Ashley. Den match jag såg henne verkade hon inte kunna stava till positionsspel. Jag är därmed inte överraskad över att LFC inte är intresserat av att förlänga med henne.

Högst upp i topp finns Göteborg. Laget är det enda obesegrade i damallsvenskan. Faktum är att man inte har förlorat någon tävlingsmatch sedan september i fjol.

Jag tycker att Göteborg spelar den bästa fotbollen i Sverige. De hårda och precisa passningar som man bygger sitt spel kring kan inga andra lag matcha. Även om jag tycker att laget tappade lite fart under en period vann man cupen och har tillsammans med Rosengård gjort flest mål i damallsvenskan och har även bäst målskillnad.

Efter en trög start fick viktiga Rebecka Blomqvist igång målskyttet. Hon står på fem mål och tre assist – det gör att hon både är delad trea i skytte- och assistligan. Även Pauline Hammarlund står på fem gjorda mål. Göteborg har således seriens vassaste anfallspar.

Kristianstad har seriens vassaste back. Therese Ivarsson har gjort fem mål och delar den där tredjeplatsen i skytteligan med Blomqvist och Hammarlund.

KDFF ligger sjua, med fyra poäng upp till guldpositionen. Dock har laget avverkat vårens matcher mot alla de etablerade topplagen; Göteborg, Rosengård, Piteå och Linköping. De kommande fyra matcherna väntar bottenlagen Kungsbacka och Växjö samt uppstickarna Vittsjö och Kif Örebro. Viktiga matcher om Elisabet Gunnarsdottir:s gäng skall blanda sig i guldstriden på allvar.

Slutligen mästarlaget Piteå. Det är ett av fyra lag som har toppat serien efter någon av de sju spelade omgångarna. Piteå ligger femma i tabellen, men från sin mittenposition känner laget absolut gulddoften. Det är ju bara en poäng upp till Göteborg.

Cajsa Andersson har bara släppt in fem mål, med det är Piteå det lag som släppt in näst minst mål. Piteås problem är att laget inte gjort så många mål. Hittills har det blivit tio på sju omgångar, vilket är ett snitt om 1,4 per match. Under guldsäsongen 2018 snittade PIF 1,9 mål per match.

Piteå lever i högsta grad i guldstriden, men behöver alltså göra fler mål. För övrigt tänkte jag på Piteå i kväll när jag såg Finland vinna Ishockey-VM.

Alla hockeyexperter har ju sagt att det skulle vara omöjligt, för Finland hade inga NHL-proffs. Men Finland kunde vinna, för de hade ett starkt lag. Det är lite som för Piteå i fjol. Man hade inte spelarna med bäst meritlistor, men man hade ett starkt lagspel. Faller bitarna på plats i höst kan laget Piteå mycket väl försvara sitt guld.

Fast jag håller fortsatt Göteborg som huvudfavorit. Inte minst sedan man i veckan värvat Emma Berglund. Apropå det har jag dragit igång en ny silly seasonsida, inriktad på sommarens övergångar.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget skall jag även göra lite reklam för en ny damfotbollsblogg, med inriktning på damallsvenskan. Den hittar ni här. Kul med nya bloggar.

 

Känslosamt för Fischer och Lindahl – och en knall

Fotbollskanalen hade i helgen en kul enkät med de damallsvenska tränarna, där de får tycka till om VM-truppen. Det är absolut läsvärt, även det inte är så många av tränarna som tror på att det blir några skrällar. Det gör inte jag heller.

Däremot innehöll helgen en av de största skrällarna i damallsvenskan på flera år. Inför Malmöderbyt skrev jag att:

”Malmöderbyt hade ju kunnat vara kul om man trott att LB skulle ha någon chans. Men det tror jag ju inte.”

Jag trodde fel. För LB07 visade ju att laget kan bita ifrån ibland, vilket var kul. Det är ju inte roligt om serien innehåller flera lag som inte håller måttet.

Det skall sägas direkt att jag inte har sett någon av helgens matcher koncentrerat. Av Malmöderbyt såg jag sista halvtimman okoncentrerat. Och där såg Rosengård ut lite som man gjorde långa stunder förra året. Man hade mycket boll, men det gick inte tillräckligt fort i anfallsspelet, vilket innebar att man inte skapade tillräckligt med målchanser.

Och de gånger man kom till avslut var de oftast rätt lågkvalitativa. Däremot gav LB07 mig svar på tal. Någon kanske minns att jag kritiserade Nathalie Persson för ett vekt avslut i förra omgången. Jag skrev då:

”Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.”

När Persson fick chansen mot sin tidigare klubb Rosengård visade hon ingen vekhet. Tvärtom small det till i burgaveln bakom Zecira Musovic. Det målet hade landslagsmålvakten ingen chans på. Däremot borde hon stoppat den hörna som LB gjorde 1–0 på.

LB:s segermål satte Andrea Thorisson Diaz på övertid. Det är ju en spelare som är egen produkt i FC Rosengård. Släkten är värst.

Efter tre omgångar hade jag en känsla av att det fanns en uppenbar risk att Rosengård skulle dra ifrån i toppen. Då tyckte jag att laget såg väldigt starkt ut. Nu är jag inte lika säker. Förlusten mot LB visade på svaghet i Rosengård. 6–6 i avslut mot LB är verkligen långt ifrån godkänt.

Jag kan faktiskt inte komma på när vi senast fick se en liknande bomb i vår högsta serie. Någon som har något förslag?

I söndagens enda match vann Piteå hemma mot Kristianstad med 2–1. Det lilla jag såg var hemmalaget något lite bättre i en jämn match. Hemmalaget hade också det flyt som krävs. Det var nämligen Kristianstadsspelare sist på bollen i alla tre målen.

Vid 1–0 tog Madelen Janogy:s avslut på Therese Ivarsson och ställde Brett Maron i Kristianstadsmålet helt. Och vid 2–0 var det Sif Atladottir som omedvetet styrde in ett inspel från Fernanda da Silva. Möjligen touchade Janogy bollen innan den tog på Atladottir. Janogy har faktiskt fått 2–0-målet på förbundets hemsida, men vare sig forwarden touchade bollen eller inte, anser jag att det målet måste bokföras som självmål.

Segern innebär att Piteå nu ligger trea i tabellen. Med en match mindre spelad är man två poäng bakom serieledande Linköping. Piteå är ett av två obesegrade lag i serien.

Kristianstad däremot har fem poäng upp till tabelltoppen på sjunde plats i den jämna serien. Skånskorna kan jämna ut serien ytterligare genom seger mot LFC i nästa omgång. Och faktum är att det är en väldigt viktig match för Kristanstad, om laget tänker vara med i toppstriden. Känslan är nästan att man måste slå Linköping för att inte halka för långt efter.

LFC toppar ju numera tabellen. Man gör det efter att ha vunnit med 2–0 mot Kungsbacka och därmed tagit fjärde segern i serien.

Första målet kom genom Frida Maanum på straff sedan Pernilla Milton fällt Lina Hurtig. Milton agerade klantigt i eget straffområde även senast mot Piteå, och har således dragit på sig straffar i två matcher i rad.

LFC:s andra mål skickade Stina Blackstenius enkelt in i tomt mål sedan Kungsbackamålvakten Karolina Bucaro Stenman kommit ut helt snett. Det var för övrigt andra matchen i rad som Blackstenius fick en gåva av en motståndarmålvakt.

Noterbart var att Matilda Haglund vaktade LFC:s mål, så båda lagen hade bytt målvakt jämfört med föregående omgång. Noterbart också att Bucaro Stenman utöver missen fick mycket beröm för sin insats i sin damallsvenska debut.

Apropå Kungsbacka hörde jag att mittbacken Josephine Chukwunonye skulle vara klar för klubben. Nigerianskan har tidigare bland annat spelat för Vittsjö och Asarum.

Vi stannar på Västkusten. För utöver Piteå är det Göteborg som fortsatt är obesegrat i årets damallsvenska. Faktum är att Göteborg efter lördagens 3–1-seger mot Djurgården har hela 15 tävlingsmatcher i rad utan förlust. Starkt.

Jag har bara sett höjdpunkterna på damallsvenskan.tv. Utifrån dem förstår jag inte varför Djurgårdens 2–1-mål blev underkänt. Någon som vet varför? För jag kan faktiskt inte se en enda anledning till att döma bort Hanna Folkesson:s nickmål i den 40:e minuten.

Kif Örebro har visat sig vara en pigg nykomling. I helgen vann man med 1–0 mot bortasvaga Växjö efter ett sent segermål från Heather Williams, som skarvnickade in en hörna.

Här noteras att även Växjö hade bytt målvakt jämfört med förra omgången. Lisa Karlsson fick debutera i damallsvenskan. Hon blev därmed tredje Växjömålvakten på bara fem omgångar.

En intressant situation var när Karlsson fick frispark på övertid i den första halvleken när Evelina Summanen gjorde mål. Jag måste ärligt talat säga att jag inte har full koll på regeln om hur man får agera mot målvakten i målområdet. Men om Summanens agerande är regelvidrigt bör nog regeln skrivas om. För där tycker jag att det bör dömas mål.

Slutligen kunde Eskilstuna glädjas åt att finländska Tia Hälinen var tillbaka i startelvan i lördags. Det var en positiv överraskning eftersom det första beskedet ju var att hon skulle missa hela vårsäsongen.

Poäng- och spelmässigt innebar däremot inte matchen mot Vittsjö några positiva överraskningar för Eskilstuna. Skånskorna vann med 1–0 och verkar ha dominerat rätt stort. Vittsjö är därmed uppe på fjärde plats i tabellen, bara två poäng bakom Linköping.

Eskilstuna ligger nia. Man har fyra poäng – lika få som man hade efter fem omgångar i fjol. Då hade man redan hunnit sparka tränaren Jonas Björkgren.

Det om damallsvenskan för den här gången. Det finns dock anledning att återkomma till serien ganska snart, det är ju full omgång redan på onsdagskvällen.

I England är det däremot inga omgångar kvar. Där hade Arsenal redan säkrat ligaguldet inför helgens avslutning. Laget visade att man är bäst och vann med 1–0 mot tvåan Manchester City. Därmed tog Arsenal inte bara flest poäng. Man gjorde också flest mål och släppte in minst.

För svensk del var det riktigt känslosamt när Hedvig Lindahl tackade för sig i Chelsea efter 4,5 år. Som avskedspresent fick hon spela igen i ligan för första gången sedan den 10 februari. Chelsea vann bortamatchen mot Reading med 3–2 och slutar därmed trea i WSL.

Hon lämnar nu Londonklubben efter en säsong där hon vaktat lagets mål nio gånger i ligan. På de nio matcherna släppte hon bara in fem mål, och hon höll nollan i sex av matcherna.

Innan jag släpper Lindahl är här en länk till ett kul klipp om hennes väg till Chelsea. Det blir intressant att se var hon fortsätter karriären.

I den sista omgången fick vi en svensk målskytt. Det var doldisen Amanda Nildén som gjorde sitt första mål i WSL när Brighton vann med hela 4–0 mot West Ham.

Här är slutfacit för alla svenska spelare i WSL:

Hedvig Lindahl – 9 matcher (alla från start), 810 spelminuter. Sex hållna nollor.

Jonna Andersson – 18 matcher (alla från start), 1508 spelminuter. 0 mål.

Magdalena Eriksson – 19 matcher (alla från start), 1710 spelminuter. 2 mål.

Ali Riley – 9 matcher (2 från start), 345 spelminuter. 0 mål.

Amanda Nildén – 4 matcher (en från start), 146 spelminuter. 1 mål.

Jessica Samuelsson – 8 matcher (en från start), 186 spelminuter. 0 mål.

Skytteligan vanns av Arsenals Vivianne Miedema på 21 mål – vilket är nytt målrekord i WSL. Tvåa kom Nikita Parris på 19. Parris lämnar nu Manchester City. Uppgifter placerar henne i Lyon. Vi får se framöver om det stämmer.

När vi ändå är på de brittiska öarna kastar jag in en liten anmärkningsvärd nyhet från Skottland. Där var det cupfinal i fredags, en final Hibernian vann efter straffläggning mot Glasgow City.

Det anmärkningsvärda här är att det faktiskt var Hibernians fjärde raka cuptitel. I den skotska ligan däremot är det länge sedan Glasgow City lät någon annan klubb fira. Glasgow har vunnit tolv raka ligaguld, och leder även årets upplaga. Men i cupen är det alltså Hibs som dominerar.

Så till helgens andra tårdrypande, svenska avsked. Det handlar förstås om Nilla Fischer som avtackades i Wolfsburg. Även där blev huvudpersonen rörd till tårar.

Tyvärr startade sändningen på DFB-tv först när hyllningen inför avspark var i sitt slutskede. Men man uppfattar ju att Fischer torkar flera tårar ur sina ögon. Bland annat strax innan hon får en kram av motståndaren Amanda Ilestedt.

Fischer byttes ut i den 85:e minuten för att återigen få ta emot publikens ovationer. Det inträffar drygt 1.43 in i det länkade klippet ovan.

Här är ett litet klipp från bytet:

Och 2.07 in i länken från DFB-tv-sändningen höjer Fischer segerskölden som bevis för att Wolfsburg är tyska mästarinnor säsongen 2018/19. En kul notering är att det står folk vid sidan av podiet med flaggor där klubbarna är sorterade efter sluttabellen. Visst är det lite charmigt att inte alla är digitaliserat?

Fischer har vant sig vid att höja pokaler och sköldar under sin tid i Wolfsburg. Även om hon inte var lagkapten direkt från början har svenskan på sina sex säsonger vunnit hela tio stora titlar. Fyra i ligan, fem i cupen och en i Champions League. Imponerande.

Det var ju annars bara bottenstriden som levde på allvar i den sista omgången av Frauen-Bundesliga. Där tog Werder Bremen en fin poäng borta mot Freiburg. Det räckte dock inte, för att Bayer Leverkusen skrällvann med 2–1 mot Essen Det innebär att Leverkusen passerar Bremen i tabellen – och håller sig kvar. Bremen däremot faller ner i andraligan.

Dagens resultat innebär också att de tre svenskklubbarna kom topp tre. Turbine Potsdam tog nämligen tredjeplatsen med en poäng mer än Essen.

Här är svenskarnas facit i Frauen-Bundesliga:

Nilla Fischer – 21 matcher (alla från start), 1766 spelminuter. 3 mål.

Amanda Ilestedt – 13 matcher (elva från start), 1004 spelminuter. 0 mål.

Fridolina Rolfö – 16 matcher (åtta från start), 883 spelminuter. 9 mål.

Rolfö kom med sina nio mål på en delad niondeplats i skytteligan. Den vanns av Wolfsburgs Ewa Pajor på 24 mål. Tvåa kom klubbkompisen Pernille Harder med 17 och trea blev Essens Lea Schüller med 14.

I Spanien var det cupfinal under sen lördagskväll. Där misslyckades Atletico Madrid med att vinna dubbeln. Ligamästarinnorna föll nämligen oväntat med 2–1 mot Real Sociedad inför 17 550 åskådare.

Esther Gonzalez gav Atletico ledningen med ett riktigt läckert volleymål. Kvitteringen var långt ifrån läcker – det var en riktigt jobbig målvaktstavla.

Segermålet tryckte landslagsforwarden Nahikari Garcia in en kvart in i den andra halvleken. På slutet pressade Atletico på för kvittering – men det blev alltså Sociedadklacken som fick jubla.

Apropå Spanien tog sig spanjorskorna vidare till semifinal i U17-EM via 6–0-seger mot redan semifinalklara Portugal i sista gruppomgången.

Det spanska laget såg jag i Borås tidigare i år. Då imponerades jag av den löpstarka 16-åringen Salma Paralluelo. Hon gjorde tre av målen mot Portugal, tre högklassiga mål gjorda på helt olika sätt. Paralluelo är helt klart ett namn att lägga på minnet.

Semifinalerna går för övrigt under tisdagen mellan Spanien och Nederländerna samt mellan Tyskland och Portugal.

Det här inlägget inleddes med VM-koppling, och avslutas också med mer VM-koppling. För sen söndagskväll svensk tid spelade vår gruppmotståndare USA landskamp mot Sydafrika.

USA vann med 3–0 (1–0) efter att Sam Mewis gjort de två första målen och inhopparen Carli Lloyd det tredje. Mewis fick plats i startelvan eftersom Lindsey Horan har höftproblem.

USA startade så här: Alyssa NaeherKelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal DunnTobin Heath, Mewis, Julie Ertz, Rose Lavelle, Christen PressAlex Morgan.

Jag såg den sista halvtimman. Det hade gjorts rätt många byten då, vilket gör den tiden svårvärderad. Men även om USA gjorde två av sina mål under den tiden tyckte jag att amerikanskorna hade ett rätt statiskt och fantasilöst spel.

De mötte ändå ett väldigt uddlöst Sydafrika. Gästerna ställde nämligen upp utan sina båda Kinaproffs Linda Motlhalo och Thembi Kgatlana. Framför allt den sistnämnda är ju en blixtsnabb djupledslöpare, vilket Sydafrika hade behövt för att kunna såra USA.

Jag hörde Alexi Lalas analysera USA:s insats. Han konstaterade att match gav noll svar på hur amerikanskorna klarar av kontringsstarkt motstånd, samt att det väcktes frågor kring lagets förmåga att dyrka upp tajta försvar.

Grattis Fischer, Wolfsburg och Atletico Madrid

Vi är framme i slutspurten i de stora ligorna nere på kontinenten. Därmed känns det rimligt att inleda en genomgång av de senaste dagarnas damfotboll med det som hänt utanför Sveriges gränser.

Fast jag börjar ändå med en svenska, nämligen Nilla Fischer. Hennes tid i Wolfsburg går mot sitt slut. Men vilka år det varit.

I söndags säkrade klubben ligatiteln via 1–0-seger borta mot Hoffenheim. I förra veckan vann ju Wolfsburg även cupen, vilket innebär att man tog sin tredje raka dubbel. Och det var femte ligatiteln totalt för storklubben, som slutat etta eller tvåa varje säsong de senaste åtta åren.

För Nilla Fischer var det den fjärde ligatiteln i Tyskland. Hon har även två i Sverige, samt en Champions Leaguetitel. Under Fischers sex säsonger i Wolfsburg har hon bara missat sju ligamatcher. Och när hon har spelat har hon startat alla matcher utom en. Ett fantastiskt facit.

Jag räknar med att klubben kommer att ge henne en hejdundrande avtackning i samband med sista hemmamatchen på söndag.

Tvåa i Frauen-Bundesliga är Bayern München. De är sju poäng bakom, med två matcher kvar. De spelar sin hängmatch borta mot Werder Bremen i morgon onsdag. Som konstaterades i förra inlägget tackade Bayern av en hel hög spelare i söndags.

En av dem var Fridolina Rolfö, som gjorde två mål när Freiburg besegrades med 3–0. Svenskan är därmed uppe på nio mål den här säsongen, vilket innebär en delad niondeplats i skytteligan. Den leds inför de avslutande matcherna av Wolfsburgs polska anfallsstjärna Ewa Pajor på 23 mål, sex före lagkamraten Pernille Harder och nio före Essens Lea Schüller.

Ewa Pajor

Trovärdiga uppgifter från Tyskland gör gällande att vi får en svensk i Wolfsburg även till hösten. Det är nämligen ju i mästarklubben som Fridolina Rolfö placeras.

Att hon kan hamna i Wolfsburg är ju ett tecken på att Rolfö gjort väldigt bra i från sig i Tyskland när hon varit frisk.

Normalt brukar ju inte övergångar mellan huvudkonkurrenter i samma land vara speciellt populära. Men nu har ju Bayern Münchens damlag knappt några supportrar, så Rolfö riskerar kanske inte att drabbas av så mycket vrede.

Den tyska ligan är avgjord i toppen, men inte i botten. Där är Mönchengladbach klart för nedflyttning. Däremot står både Werder Bremen och Leverkusen på 15 poäng inför avslutningen. Ett av lagen kommer att åka ut. Bremen ligger före på överlägset bättre målskillnad.

Bremen har också två matcher kvar. Dels hemma mot Bayern i morgon, dels borta mot tabellsjuan Freiburg i avslutningsomgången på söndag. Leverkusen har bara en match kvar, den går hemma mot fyran Essen på söndag.

En liga som är färdigspelad är Liga Iberdrola i Spanien. Den avslutades i söndags, och Atletico Madrid höll undan och säkrade titeln – klubbens tredje raka. Man gjorde det via 3–1-seger borta mot Real Sociedad.

Atletico imponerade säsongen igenom. Man vann 28 matcher av ligans 30 och vann till slut med sex poängs marginal. Tvåan Barcelona utmanade ända in i slutomgången. Där föll man dock med 1–0 borta mot ligafyran Granadilla Tenerife.

Även i skytteligan var det Atletico i topp. Jennifer Hermoso vann på 24 mål, fyra före Levantes mexikanska stjärna Charlyn Corral. Tredjeplatsen tog Sociedads Nahikari Garcia på 16 mål, samma antal som fyran Alexia Putellas, Barcelona.

Barca har alltså tagit sig till final i Champions League. Men man har inte vunnit ligan sedan 2015. Innan Atletico Madrids tre raka guld vann ju Athletic Clube från Bilbao ligan 2016.

I fjol kunde Barca trösta sig med seger i Spanska cupen. Det kan man inte i år. För i lördagens final möts Atletico och Sociedad, alltså samma lag som drabbade samman i sista ligaomgången.

Barcas enda chans till en titel den här säsongen är alltså Champions Leaguefinalen lördagen den 18 maj.

I den finalen möter man ju de franska mästarinnorna från Olympique Lyonnais. Även den franska ligan färdigspelades i helgen. Där noterades att Montpelliers lagkapten Linda Sembrant återigen började på bänken.

Jag tolkar det som att hon sannolikt meddelat att hon lämnar klubben. Var hamnar Sembrant efter VM?

Det var ju sedan länge klart att Lyon vann ligan, och att PSG tog den andra platsen i höstens Champions League. Montpellier slutade trea, medan Lille och Rodez åkte ur.

Här är facit för de svenska spelare som har spelat i D1 Feminine under säsongen 2018/19:

Marija Banusic – 3 matcher (ingen från start), 38 spelminuter. 0 mål.
Stina Blackstenius – 12 matcher (6 från start), 622 spelminuter. 6 mål.
Sofia Jakobsson – 22 matcher (15 från start), 1465 spelminuter. 5 mål.
Linda Sembrant – 18 matcher (16 från start), 1454 spelminuter. 0 mål.

Emma Berglund – 7 matcher (7 från start), 521 spelminuter. 0 mål.
Hanna Glas – 14 matcher (9 från start), 799 spelminuter. 1 mål.
Annahita Zamanian – 7 matcher (2 från start), 198 spelminuter. 0 mål.

PSG:s Marie-Antoinette Katoto fick ingen VM-plats, men vann skytteligan på 22 mål, två före Lyons Ada Hegerberg. Tredjeplatsen delade tre spelare på 13 mål; Eugenie Le Sommer (Lyon), Kadidiatou Diani (PSG) och Clarisse Le Bihan (Montpellier).

De snyggaste målen ser ni här:

Så till England. Där avgjordes FA-cupfinalen på Wembley i lördags. Den gick mellan Manchester City och ”hemmalaget” West Ham, som ju är från London. Publiksiffran blev fina 43 264 åskådare.

Det var mållöst i paus. Så långt hade West Ham haft matchens klart bästa målchans. I den andra halvleken lyfte sig City, och man vann till slut med klara 3–0. Därmed tog City hem båda de engelska cuperna.

Två av de tre målen känns tyvärr som målvaktstavlor. Det tredje är definitivt en tavla. Kommentatorerna pratar om att det är en riktningsförändring på 1–0-målet. Men jag kan inte se någon sådan. Så det hamnar också under vinjetten tavlor.

Den engelska ligan, WSL är också avgjord, men inte avslutad. Där spelas den sista omgången på lördag.

Så till den norska toppserien, där Kolbotns Karina Sævik gjorde ett underbart mål i helgen. Det här är helt klart en kandidat till årets mål 2019.

Jag avslutar den internationella rundturen i Tjeckien. Ni minns kanske att Slavia Prag sensationellt, och fullt rättvist slog ut Rosengård ur Champions League i höstas. Tjeckiskorna var då det bättre laget över två matcher. I kvartsfinalen spelade de dessutom 1–1 i första matchen mot Bayern München.

Trots att Slavia visade hög klass i Champions League räcker laget inte till på hemmaplan. Lokalkonkurrenten Sparta Prag vann lördagens toppmöte med 4–2, och har därmed vunnit alla lagens tre möten den här säsongen. Det är just Slavia och Sparta det handlar om i Tjeckien, övriga lag är bara utfyllnad. Sparta leder tabellen med nio poängs marginal med fyra omgångar kvar att spela.

Därmed är vi framme vid helgens aktiviteter i damallsvenskan. När jag kollar på tabellen efter fyra omgångar känner jag mig försiktigt nöjd med mitt tips av serien. De lag jag har på platserna 1–6 ligger just topp sex. De lag jag har på platserna 7–10 ligger där, och jag har rätt lag på nedflyttningsplats. Att jag inte har ett enda lag på exakt rätt placering väl mindre bra.

Helgens stormatch var den mellan Rosengård och Göteborg. Den såg jag i efterhand. När jag såg den visste jag slutresultatet och hade hört ett par rapporter om hur matchen var. Rapporterna skvallrade om utklassning under de första 35 minuterna.

Kanske att jag påverkades av att jag visste slutresultatet. Men någon överkörning såg jag inte. Jag såg ett Rosengård som var bättre än Göteborg i början, framför allt fick Malmölaget bra utdelning på sitt presspel. En press som gjorde att Göteborg hade problem med att få till sitt passningsspel. Men jag såg ingen utklassning.

Totalt räknade jag till 7–5 (4–2) i klara målchanser. Rosengård ledde med 4–0 i målchanser efter 20 minuter. Men det berodde mer på att Loes Geurts såg ringrostig ut än på att Rosengård spelade ut Göteborg.

Ju längre matchen gick, desto bättre fick Göteborg till sitt passningsspel. Även efter paus tyckte jag att Rosengård var det något bättre laget. Men det var ändå inte orättvist med 2–2. Speciellt inte som Göteborg hade en straff på slutet.

Den slog Vilde Böe Risa, och den räddade Zecira Musovic snyggt. Musovic fick en hel del kritik för sitt ingripande på 2–2-målet. Personligen ser jag det inte som någon tavla, för den typen av avslut är inte lätta att hantera. Samtidigt känner jag att en svensk VM-målvakt bör reda ut sånt. Faktum är att både Musovic och Jennifer Falk har stått för tveksamma saker på sistone. Kanske att det innebär att Cajsa Andersson stärkt sina aktier för en plats i VM-truppen?

Spelare som var riktigt bra i matchen var Rebecka Blomqvist i Göteborg och Hanna Bennison i Rosengård. Jag skrev nyligen att jag inte tycker att Blomqvist hittills i år nått upp till den nivå jag tycker att hon kan vara på. Men i den första halvleken på Malmö IP såg jag den geniala Blomqvist igen.

Och Bennison skall vi inte prata om. Therese Sjögran vill till och med ha med 16-åringen till VM. Och jag kan förstå Sjögrans tanke, för Bennison är vårens sensation i damallsvenskan. Hon har verkligen fått ett fantastiskt genombrott.

När jag såg henne i F17/02-landslaget kunde jag inte ana det här. Men i det landslaget var det hon som skulle föra spelet, vilket inte känns som hennes grej. I Rosengård får hon däremot springa fritt, och springa kan hon verkligen.

Jag tror inte att Bennison springer in i VM-truppen, men jag skulle inte protestera om hon fick chansen. Det vore roligt med en ung, svensk talang i VM. Min gissning nu är att den yngsta svenska VM-spelaren är född 1997.

Slutligen en fundering om domarvalet i toppmatchen. Den dömdes ju av Tess Olofsson, som gjorde en utmärkt insats. En insats jag inte har några synpunkter på.

Däremot tycker jag att man bör ha synpunkter på att en Malmödomare dömer ett Malmölag i Malmö.

För ett år sedan kollade jag med en person med stor kunskap i domartillsättning på högsta elitnivå. Hen ansåg inte att det var lämpligt att en Malmödomare dömer en en match med ett Malmölag på planen. Hen svarade att den typen av tillsättningar bör undvikas, då de sätter domaren i en jobbig situation. Samt att grundpolicyn fortfarande är att Gävledomare inte skall döma lag från Gävle och att Malmödomare inte skall döma lag från Malmö.

Däremot görs undantag när exempelvis domare från Luleå eller Skåne flyttar till Stockholm. Då kan de döma Stockholmslag.

Även om hon gjorde det utmärkt tycker jag alltså inte att Tess Olofsson borde ha dömt söndagens damallsvenska toppmöte.

Den andra matchen i omgången som jag hann se lite av var den andra som spelades i Malmö. Där såg jag första halvleken av LB07–Eskilstuna 0–1. Den tiden jag såg var LB det spelmässigt bättre laget. Men trots att man hade flera fina högeranfall kändes hemmalaget aldrig farligt.

Nathalie Persson fick exempelvis ett kanonläge efter ungefär en kvart. Fast avslutet var så vekt och så långt utanför att chansen inte ens kom med i damallsvenskan.tv:s klipp med höjdpunkter.

Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.

Det andra bottenlaget är Kungsbacka. Hallänningarna var chanslösa mot Piteå i Varberg. Jag var tveksam till Kungsbackas försvar på fasta situationer när jag såg laget mot Göteborg i premiären. Mot Piteå åkte man på fyra baklängesmål på fasta.

Piteå hakar för övrigt på i toppen. Vinner man hängmatchen mot LB07 kommer laget upp jämsides med Rosengård. Norrbottningarna tänker vara med i guldracet även i år.

Omgången inleddes med V-derbyt mellan Växjö och Vittsjö. En match som slutade 1–1 efter att Vittsjö skapat klart mest, men där Växjö fortsätter vara svårslaget på hemmaplan.

I matchen mellan Djurgården och Kristianstad gjorde damallsvenskans målfarligaste back, Therese Ivarsson, båda målen. Sett till klippet med höjdpunkter var den skånska segern i sin ordning, även om hemmalaget också verkar vara värt ett mål.

Apropå Djurgården undrar jag om inte Daniel Brodin:s flytt till schweziska Fribourg-Gottéron innebär att klubben kan glömma att få tillbaka Emilia Brodin i spel?

Omgången avslutades i måndags med mötet Linköping–Kif Örebro. Där vann LFC med 4–1 efter att gästernas målvakt Danielle Rice gjort en megatavla direkt i matchupptakten. Så får inte en nykomling agera om man skall kunna sno poäng borta mot någon av seriens tunga lag. Å andra sidan är det kanske bättre att göra sådana misstag mot tippade topplag än mot motståndare man på förhand skall ha större chans att vinna mot.

Segern tar upp LFC till andraplatsen. Jag tror dock att de petas ner till tredje när alla lag har spelat fyra omgångar. Och frågan är vilken kvalitet årets Linköpingslag håller.

Jag fick ju mycket kritik när jag tippade det på sjätte plats. Om jag vetat det jag vet nu när jag tippade skulle jag nog lyft laget några placeringar. Men känslan är fortsatt att årets LFC fortsatt är svårbedömt. Det kommer att bli väldigt spännande att se hur laget klarar vårens två sista matcher, de mot Kristianstad och Rosengård.

VM-trupperna klara för Norge, Frankrike och USA

I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.

Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera.  Det gör även sannolikt ytterligare något lag.

I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.

Pajor gjorde målet på retur efter stolpskott av Pernille Harder.

Pajor höll på att göra ytterligare ett mål, ett riktigt drömmål.

En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.

Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.

Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.

Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.

Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.

Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.

Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.

I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.

Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.

Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.

Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.

I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.

Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.

Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.

Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.

Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.

Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…

Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.

Här är hela den franska truppen:

Målvakter (3): Sarah Bouhaddi, Solene Durand och Pauline Peyraud-Magnin.

Backar (8): Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Aissatou Tounkara, Julie Debever, Eve Perisset, Marion Torrent, Amel Majri och Sakina Karchaoui.

Mittfältare (6): Amandine Henry, Elise Bussaglia, Grace Geyoro, Gaetane Thiney, Maeva Clemaron och Charlotte Bilbault.

Forwards (6): Eugenie Le Sommer, Viviane Asseyi, Kadidiatou Diani, Valerie Gauvin, Delphine Cascarino och Emelyne Laurent.

 

Guldspel av Rosengård i andra omgången

Efter två spelade omgångar har vi vardera tre full- och tre nollpoängare i damallsvenskan. Fullpoängararna är Rosengård, Linköping och Kif Örebro. Kanske är det här året där de senaste årens båda storlag återtar makten inom svensk damfotboll?

Nollpoängarna är Djurgården samt de båda tippade nedflyttningstippade lagen Kungsbacka och LB07. Även om LB hängde med bra i dagens match är ju känslan tyvärr att det är en uppenbar risk att vi får två lag som ganska tidigt blir avhängda.

Jag har försökt se så mycket som möjligt av så många lag som möjligt i den här omgången. Den enda match jag inte har lyckats se mer än höjdpunkter från är påskdagens 1–1-match mellan Göteborg och Eskilstuna.

Där verkar det ha varit ett ganska massivt övertag för hemmalaget. Men Eskilstuna visar för andra matchen i rad att man är ett svårslaget lag. Det skall bli spännande att se hur United klarar sig i matcher där de behöver föra spelet.

För Göteborg är det förstås en missräkning att tappa poäng på hemmaplan. Där bör man vinna de allra flesta matcherna om det skall bli guldstrid i höst.

Omgångens allra mest intressanta match blev onekligen söndagens andra, Skånederbyt mellan Rosengård och Kristianstad.

Den matchen var redan intressant på förhand då Rosengårdstränaren Jonas Eidevall höjde temperaturen genom att säga så här om Kristianstad till Sydsvenskan:

”De har alltid spelat primitivt och så ser det ut nu också. De är direkta, närkampsorienterade och spelar med låg risk och är bra på fasta situationer. Det är ett bra lag, men de står inte för något nytt det kan jag inte påstå.”

Så kan man också ge sina motståndare extra tändvätska. Nu räckte inte det för KDFF. Som Elisabet Gunnarsdottir sa efteråt till Kristianstadsbladet:

”Jag vet inte om det är hans åsikt eller om han vill försöka få folk ur balans? Jag tycker tvärtom. Vi har utvecklat vårt spel otroligt mycket, det är långt ifrån samma lag och man behöver inte vara fotbollsexpert för att se det. Vi har en annan spets och spelar på ett annat sätt, men tyvärr kunde vi inte motbevisa honom.”

I själva matchen valde Eidevall och Rosengård en intressant taktik. De satsade på fart från start, och satte Anja MIttag vid sidan. Det draget blev faktiskt en riktig succé.

Och när vi ändå är inne på intressanta taktiska drag noteras att Gunnarsdottir och Kristianstad gjorde ett taktiskt byte redan i minut 24. Då fick Evelina Duljan gå ut och in kom Amanda Edgren. Det är verkligen hysteriskt ovanligt med så tidiga byten. Gunnarsdottir motiverade bytet av Duljan så här:

”Jag såg tidigt att hon inte var med. Hon har astma och hade inte sin spray med sig, det var lite som att vi var en man mindre.”

Det bytet hjälpte föga, för det här var verkligen en maktdemonstration från Rosengård.

Tränare Eidevall och lagkapten Caroline Seger pratade i höstas om att de tyckte att deras lag spelade damallsvenskans bästa fotboll. Vad som är bästa fotbollen är förstås väldigt subjektivt.

Eftersom de vann hösttabellen kan man ju säga att de spelade den bästa fotbollen under hösten. Men personligen höll jag inte med. Jag kände hela tiden att något saknades i Rosengårds spel. Min uppfattning var att man i första hand saknade en djupledsgående forward och tillika målskytt.

Fast efter att ha sett Rosengårds uppvisning mot Kristianstad känns det som att polletten trillade ner. Det är fart som har saknats hos Rosengård.

Fart i alla delar av spelet. Laget har varit bollskickligt, och man har jobbat sig fram i etablerat spel. Men det har blivit väldigt enahanda. Och det har ofta varit många som trampat på bollen, och bromsat anfallen.

Mot Kristianstad spelade Rosengård ett snabbare spel än jag sett laget göra på mycket länge. Och då tänker jag inte på att man spelade snabbare i djupled. Utan det var ett snabbare spel i alla lagdelar.

Jag vet inte om jag sett en backlinje spela runt bollen snabbare än vad trion Nathalie Björn, Malin Levenstad och Glodis Perla Viggosdottir gjorde. Det var riktigt fotbollsgodis att se med vilken kvalitet de tre flyttade bollen från sida till sida. De gjorde det med distinkta och precisa passningar.

På mittfältet har Hanna Bennison kommit in som en virvelvind. Hon har förutsättningar att bli vårens sensation om hon fortsätter som hon inlett, det är en spelare som verkligen driver upp tempot på mittfältet. Att hon skulle vara så bra i damallsvenskan hade jag inte kunnat räkna ut när jag såg henne i F17/02-landslaget för några veckor sedan.

Hanna Bennison

Bennison gör skillnad. Tidigare har Rosengård nog haft lite för många centrala spelare som vill kladda på bollen lite för ofta och för länge. Men i den här matchen gick det till och med fort framåt när Caroline Seger fick bollen.

Det hjälpte säkert att man matchade Lisa-Marie Utland och Hailie Mace på topp från start. Med två snabba djupledhot där uppe tvingar man ofta motståndarnas backlinje att falla några meter. Följden blir att det uppstår ytor på mittfältet.

Utöver snabbt spel satte Rosengård gästerna under tung press. Den pressen var grunden till 1–0-målet, där lagkapten Seger stod för en vaken återerövring när Rita Chikwelu slarvade och fick bollen för långt ifrån sig utanför eget straffområde.

Även vid 3–0 gjorde gästerna ett rätt stort misstag. Den gången var det målvakt Brett Maron som backade in i målet i stället för att gå ut och bryta en långpassning från Mittag. Följden blev att Utland ganska enkelt kunde punktera matchen i början av den andra halvleken.

I det skedet hade KDFF bara haft ett läge. Gästerna skapade mer därefter. Men faktum är ju att Rosengård gjorde alla sex målen. För KDFF:s reducering var ju ett stenhårt självmål från Viggosdottir.

Som sammanfattning var det här en överkörning. Det var också på många sätt den bästa match jag sett Rosengård göra på flera år. Man mötte ju ett starkt motstånd, som inte hade en chans. Tränare Gunnarsdottir sa så här till Kristianstadsbladet om FCR:

”De var förbannat bra, som ett guldlag. Det är absolut ett lag som kan vinna SM-guld. Samtidigt säger de själva att de inte har truppen för att vinna, men vill ändå bli topptippade. Jag tycker att det är lite förvirrande för min del.”

Jag håller med om att Rosengård visade upp ett guldspel i matchen. Kan de ha sånt här bolltempo i alla matcher blir laget otroligt svårslaget i år.

Tråkigt var att Nathalie Björn åkte på en muskelskada och tvingades kliva av i slutet av den första halvleken. För hennes, Rosengårds och landslagets skull får vi hoppas att det inte är något allvarligt.

Så till måndagens matcher. Där var Djurgården–Linköping den mest spännande. Det var en match där jag räknade till 7–7 i heta målchanser, där Djurgården vann den officiella statistiken med avslut mot mål med 13–7, men där LFC vann matchen med knappa men klara 3–2.

Min analys av Linköping från premiären kvarstår. Laget har massor med brister i försvarsspel, samt i tidigt speluppbyggnad. Däremot är laget otroligt effektivt när chanserna kommer.

Jag räknade inte målchanser i premiären, men känslan är att LFC har gjort mål på mer än hälften av sina målchanser – vilket är fantastiskt bra.

Och när man har sådan effektivitet framåt kan man acceptera att det hackar lite i andra delar av spelet. Framför allt är Lina Hurtig inne i en sådan där period där hon är magiskt bra. I dag fixade hon en straff, hade ett assist samt gjorde ett klassmål med vänstern – trots att hon egentligen fick passningen några moment för sent.

Positivt för LFC i offensiven är även att Rakel Petursdottir:s högerhörnor ger vibbar av June Pedersen och Magdalena Eriksson, vilket ju i princip är det högsta betyg en hörnläggare från höger kan få. Och vilket är fantastiskt bra för LFC.

Om laget kan fortsätta ha sådan här sanslös spets framåt är laget absolut en guldkandidat framåt hösten. Man har ju faktiskt dessutom en del sparkapital i offensiven. För jag tycker inte att Stina Blackstenius är riktigt nära sin toppnivå ännu. Och då gjorde hon ändå ett mål och ett assist i dag. Fast assisten har hon inte fått tillgodoräkna sig i den officiella statistiken.

Vad gäller Djurgården tycker jag att laget sett till spelet var förtjänt en poäng. Det känns som att Olivia Schough är en väldigt bra värvning av stockholmarna, precis den spelartyp man saknat. Hon var också inblandad i båda Djurgårdsmålen.

Trots att laget är poänglöst tycker jag att det visat klass i båda matcherna hittills. Under måndagen klev man upp högt och satte fin press på LFC. Framför allt i början av den andra halvleken hade man ett riktigt bra grepp om matchen. Känslan nu är att Djurgården kommer att kunna kämpa om platser på tabellens övre halva.

Måndagens första match var den mellan Växjö och Piteå. Det blev en mållös historia, vilket innebär Piteås första poängförlust mot ett icke Skånelag sedan 2017.

Växjö hade fler farliga målchanser före paus, medan Piteå radade upp en kanonad av chanser i den andra halvleken.

Till slut räknade jag till 11–4 i målchanser till de svenska mästarinnorna. De hade dessutom fyra bollar i målramen. Piteå borde alltså ha vunnit den här matchen. Men säkerligen otroligt skönt för Växjö att både få poäng och hålla nollan.

Selina Henriksson

I Piteå har jag upplevt det som att Selina Henriksson har flyttat fram sina positioner rejält. Jag tyckte att hon var lite av laget svaga kort i fjol. Det är hon inte i år. Tvärtom tycker jag att hon är en av lagets mer konstruktiva spelare.

Så till de båda matcherna med ”bottenkaraktär”. Vittsjö visade dock att man inte har för avsikt att vara ett bottenlag. Bakom 3–0 mot Kungsbacka döljer sig en total utspelning. Jag hade på matchen på en liten bildskärm samtidigt som jag tittade på andra matcher. Så jag kan ha missat något, men kom ändå upp till hela 13–1 i målchanser.

3–0 var alltså i underkant. Michelle De Jongh visade fin form genom att göra två mål och ha ett ribbskott. Överhuvud taget kändes Vittsjö starkt. Eller så var Kungsbacka väldigt svagt.

Tyvärr känns det alltmer som att nykomlingen kommer att få det otroligt tufft. Målvakten Moa Öhman har gjort två kanonmatcher. Ändå har hon släppt in sex mål. Kanske att Kungsbacka redan nu måste minska risktagandet och bara spela på kontring. Känslan är nämligen att man inte kommer att kunna spela bort några av konkurrenterna i högsta serien.

Lina Gerhardsson

Jobbigt för Kungsbacka att försvarsklippan Lina Gerhardsson tvingades kliva av med något som såg ut som en bristning.

Slutligen LB07–Kif Örebro. Av det jag såg skapade hemmalaget klart mest. Men det är ju illavarslande när man inte gör mål på sina chanser, samt att man även ligger bakom delar av bortalagets offensiv. Exempelvis var Heather Williams viktiga ledningsmål frukten av en riktig försvarstavla.

Kif Örebro har fått en kanonstart på serien. Sex poäng mot lag som de flesta tippar sluta på den undre halvan ger förstås andrum. Samtidigt är det värt att komma ihåg att Hammarby toppade damallsvenskan efter två omgångar i fjol – och Bajen spelar ju i elitettan i år.

En bra start är alltså ingen framgångsgaranti. Men känslan är att Örebros snabba och vassa kontringsspel kommer att ge fler poäng. Däremot har jag ännu så länge inte sett speciellt mycket som tyder på att LB07 skall kunna lyfta i tabellen.

Innan jag släpper den här omgången måste jag gnälla lite till på den officiella, damallsvenska statistiken. Varför ha så genomusel statistik?

Jag kollade på Skånederbyt i efterhand eftersom jag jobbade på superettanmatchen Norrby–Jönköping på påskdagen. Jag följde dock med via förbundets livescore. Där bokfördes inte ett enda avslut under de första 20 minuterna. Det borde ju tyda på att det inte varit en enda målchans så långt.

Men när man kollar matchen visar det sig att Nathalie Björn i matchupptakten hade en nick från två–tre meter, som dock gick över. Men det skall inte räknas som avslut. Och så hade Hailie Mace haft ett skott från tre meter som räddades av Kristianstadsback. Inte heller det räknades som avslut. Absurt.

Jag kommer inte att vänja mig vid det här. Speciellt inte som det alltså har blivit bättre i herrarnas två toppserier. Men damerna är väl inte lika viktiga…

Slutligen konstateras att det är fördel Lyon och Barcelona i kampen om finalplatserna i Champions League. Men ingen av semifinalerna är avgjord ännu. Mer om det i kommande inlägg.