Kategoriarkiv: Växjö DFF

Grundad inför säsongen 2014 som en sammanslagning av Hovshaga AIF och Växjö FF. Laget övertog Hovshagas plats i division I. Hösten 2013 lade klassiska Östers IF ner sitt damlag, vilket gjorde att flera spelare hamnade i Växjö DFF.
Växjö DFF var nykomlingar i elitettan 2016, och vann serien 2017. Debuterade alltså i damallsvenskan 2018. Gör 2020 sin tredje säsong i högsta serien.

Svensk topptrupp – och halvtid i damallsvenskan

Publicerad den av
17

Tidigare i veckan fick vi veta vilka 23 spelare som Peter Gerhardsson tänker ta med sig till England om en knapp månad. Det är ett tag sedan vår förbundskapten stod för några större skrällar i sina uttagningar. Således förväntade jag mig inte några oväntat namn i truppen.

Och det blev inte heller några skrällar. De frågetecken jag hade handlade om två back- och två offensiva platser. För backplatserna var mina kandidater Emma Kullberg, Emma Berglund, Julia Roddar och Amanda Nildén. Och på mittfältet var det Sofia Jakobsson och Rebecka Blomqvist mot Madelen Janogy.

Utan att ha sett de båda USA-proffsen spela något i sina klubbar den här säsongen tippade jag att Gerhardsson skulle välja just de fyra han gjorde, alltså Kullberg, Nildén, Blomqvist och Jakobsson.

Kullberg och Jakobsson har varit favoriter hos förbundskaptenen, och Nildén imponerade när hon fick chansen i Algarve i vintras.

Faktum är att jag tror att Kullberg kan ha varit den som satt lösast. Hon hade det tufft i Champions League i vintras, och det jag sett av henne i Brighton har inte heller varit klockrent. Men jag har bara sett någon enstaka match, så mitt underlag är väldigt långt ifrån heltäckande.

Hur bra är då den svenska EM-truppen?

Jag skulle nog säga att det till och med är den klart bästa mästerskapstrupp Sverige haft. I tidigare trupper har det alltid funnits några spelare som känts som utfyllnad, eller chansningar. Några sådana finns inte nu.

Tittar man på vilka spelare som inte kom med så har vi tyngre namn där än man är van vid. Utöver nämnda Janogy, Berglund och Roddar står ju även starka spelare som Nilla Fischer, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark utanför truppen.

Larsson var ju exempelvis knappt ens med i diskussionen den här gången. Fischer tackade nej, men hade säkert varit med i diskussionen annars. Även om hon har klara brister i snabbheten är hennes passningsfot en tillgång om man spelar med tre mittbackar, vilket det ju är troligt att Gerhardsson kommer att göra, åtminstone i några EM-matcher.

Att det är den starkaste truppen innebär dock inte automatiskt att det blir svensk EM-succé. Som jag ser det är det sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några som skulle kunna ta medalj. Sverige skall ta sig till kvartsfinal. Men när utslagningsmatcherna väl börjar kommer varje sådan att bli tuff.

Det om EM för den här gången. Nu till damallsvenskan.

Där har vi kommit till halvtid. Det är dock ingen lång vila efter 13 omgångar, utan det skall spelas ytterligare två omgångar innan det blir paus. Omgång 14 spelas söndag och måndag, och innehåller en riktigt intressant match i Häcken–Vittsjö. En match mellan två lag som förlorade senast, och därmed tappade viktig mark i kampen om medaljerna.

När vi nu kommit halvvägs har Rosengård gjort ett litet ryck. Malmöklubben är seriens enda obesegrade lag, man har dessutom både gjort klart flest mål och tagit klart flest poäng. Avståndet ner till tvåan Linköping är fem poäng.

Tvåan LFC är årets positiva skrällag. Egentligen är man den enda riktigt positiva överraskningen. I övrigt är det ju bara lag som har överraskat negativt.

Men i Östergötland har André Jeglertz fått ordning på materialet. Hans lag spelar en snabb anfallsfotboll, där Amalie Vangsgaard är spetsen som leder skytteligan med tio mål. Men där även inhopparen Therese Simonsson gjort sex.

Tittar vi på skytteligan är det fyra utländska spelare i toppen. Utöver Vangsgaard är det Tabby Tindell (tvåa på åtta mål), Hayley Dowd (trea på sju) och Evelyne Viens (fyra på sex mål och åtta assist).

Linköping är alltså tvåa. Man leder en klunga om sex lag som slåss om medaljerna. De andra fem är i tur och ordning Kristianstad, Häcken, Vittsjö, Eskilstuna och Hammarby. De sex klubbarna ligger inom sex poäng.

Fyran Häcken är en av seriens negativa överraskningar. Om det nu är en överraskning. Jag tyckte ju inför seriestart att truppen var betydligt mycket sämre än för ett år sedan. Och samtidigt trodde jag att den ändå skulle vara tillräckligt vass för att kunna försvara den andraplats man tog i fjol.

Det tycker jag fortfarande att man borde kunna. Men tränare Robert Vilahamn har haft en tung vår, där han inte fått bitarna att falla på plats. Så in i seriens andra halvlek hackar Häcken betänkligt. Man har bara tagit fem poäng på de fyra senaste omgångarna, och totalt sett har man gjort alldeles för få mål.

Det trots att man har Johanna Rytting Kaneryd. Det är hon som bär Häcken, och som jag ser det har hon varit vårens överlägset bästa spelare i damallsvenskan. Tweeten nedan är en sammanställning av skapade målchanser i damallsvenskan, statistik som jag såg för några veckor sedan. Vet inte vilken källan är, men Rytting-Kaneryd är tveklöst i absolut särklass.

Bakom medaljlagen finns en mittenklunga med Djurgården, Piteå och Kif Örebro, tre lag som knappast kan nå medaljstriden men som inte heller är i seriös risk att åka ut.

Det är mellan Kalmar, Umeå, BP och AIK nedflyttningsstriden står. Kalmar har bäst läge, efter att ha fått ihop sitt nya lag på ett helt ok sätt. Framför allt har snabba Juliette Kemppi levererat i nyckelmatcherna mot bottenkonkurrenterna. Av finländskans fem mål har två vardera kommit mot AIK och Umeå.

Umeå ligger på kvalplatsen. Laget är klart sämre än det UIK som åkte ut hösten 2020. Jag trodde nog att fjolårets seriesegrare i elitettan skulle stå sig betydligt bättre än man gjort. Men det är uppenbar risk att UIK spelar i elitettan igen nästa år.

UIK är en besvikelse, men den stora besvikelsen är ändå AIK. Solnalaget vann vårens första och sista match, och ligger sist med målskillnaden 8–31. AIK:s trupp känns som den starkaste i bottenstriden, vilket indikerar att laget kan få ett litet lyft om man tar sig ur krisstämningen efter sommaruppehållet.

Pajas i Djurgården – feltänk i Kalmar?

Publicerad den av
2

Inlägget uppdaterat med nya bud om IFK Kalmars nyförvärv

Fredag och söndag spelas den andra omgången av damallsvenskan 2022. Det är en omgång som innehåller flera intressanta matcher. Bland annat har vi en extremt tidig seriefinal på söndag klockan 13.00. Då möts nämligen tvåan efter första omgången, Piteå, och ettan Kristianstad.

På söndag har vi även tippade toppmötet Vittsjö–Rosengård. En riktigt intressant match som lär avgöras på svårspelat vårgräs. Även nykomlingsmötet BP–Umeå och utmanarmötet Eskilstuna–Linköping känns hyperintressanta. Det gör även matchen Kif Örebro–Djurgården, en match mellan två lag som åkte kännbara förluster i premiären.

Djurgården blev helt utspelat av Piteå. Men det är faktiskt inte den svaga prestationen på planen som fick mig att reagera mest kring den matchen. Det var att Djurgårdens spelare inte pratade med media efteråt. Det var bland det löjligaste jag sett.

Det visade sig att det var sportchef Jean Balawo som hade hittat på det, och som antagligen ville ställa sig själv i centrum. Det var ju nämligen bara han och tränare Magnus Pålsson som skulle få uttala sig. Efter lite påtryckning släppte man även fram lagkapten Sanna Kullberg.

Och visst lyckades sportchef Balawo ställa sig själv i centrum. Men han gjorde det på ett sätt som ger honom pajasstämpel i min värld.

Vad var det han försökte skydda spelarna från? Den uppmärksamhet som damfotbollen har strävat efter i 50 år?

Dagen efter premiären fick Djurgårdens vd Henrik Berggren be om ursäkt, och lova att alla spelarna kommer att vara tillgängliga efter varje match framöver.

Djurgården spelar alltså på söndag. Men redan under fredagen har vi två väldigt intressanta matcher. Häcken–Hammarby är ett möte mellan två lag som var missnöjda med premiären. När lagen möttes i cupen nyligen blev det 1–1 – sedan vann Häcken i förlängning. Efter premiärresultaten är båda lagen i behov av en trepoängare. Oavgjort är inte speciellt bra för något av lagen.

Under fredagskvällen har vi även IFK Kalmar–AIK, en match mellan två tippade bottenlag. AIK såg dock stabilt ut under premiären. Och när jag pratade med en AIK:are tidigare i veckan konstaterade hen att ”vi kan säkra kontraktet med en seger i Kalmar.”

Nu lär ju knappast sex poäng räcka till säkrat kontrakt. Men det vore ju verkligen en kanonstart som skulle ge arbetsro till ett nederlagstippat lag.

IFK Kalmar åkte på en riktig smäll i premiären. I dag har man värvat en nionde amerikansk spelare, Natalie Dixon. Det speciella med henne är att hon har svenskt pass.

I en artikel i lokaltidningen Barometern säger sportchefen Tommy Nyberg:

”Det är en stabil, spännande försvarare med svenskt pass vilket underlättar i den situation vi är i. Vi hoppas att Natalie kommer att var med och utmana som en startplats.”

I första versionen av det här inlägget var jag osäker på om IFK Kalmar tänkte rätt. Signaturen Ralle konstaterade i en kommentar på bloggens Silly seasonsida att man väl inte automatiskt blir hemmafostrad för att man har svenskt pass. Jag trodde först att Ralle hade rätt, vilket alltså skulle innebära att Dixon skulle gå på utlänningskvoten, trots att hon har svensk nationalitet.

Men som konstateras i det här inlägget har förbundet meddelat IFK Kalmar att spelare med svenska pass räknas som svenska. Därmed harr Kalmar fortsatt ”bara” 13 utländska spelare där bara nio får ingå i varje matchtrupp.

Under lördagen startar elitettan. Själv skall jag sätta mig i bilen och köra upp till Uppsala för att se IK Uppsala Fotboll ta emot Bergdalens IK på Studenternas. En match mellan det lag jag tippat näst först och det jag tippat näst sist.

Jag hade en rejäl genomgång av alla lag i Borås Tidning tidigare i veckan. Ni som har konto på någon av Gota Medias tidningar kan läsa genomgången här. I genomgången finns även mitt tips av elitettan. Det ser ut så här:

1) Växjö DFF
2) IK Uppsala Fotboll
—————————
3) IFK Norrköping
—————————
4) Alingsås FC United
5) Lidköpings FK
6) Mallbackens IF Sunne
7) Sundsvalls DFF
8) Jitex BK Mölndal
9) Ifö Bromölla IF
10) Gamla Upsala SK
11) Älvsjö AIK
—————————
12) Team Thoréngruppen
13) Bergdalens IK
14) Rävåsens IK Karlskoga

Som vanligt vill jag gärna även ha in era tips. Men skriv dem helst under fliken Forum Elitettan, så har vi alla tipsen samlade. De tips som kommit in hittills är rätt eniga om att Växjö och Uppsala hamnar i toppen och att tre av de fem nykomlingarna från division 1 kommer att åka ut.

Under tiden jag skrivit det här inlägget har den fjärde och sista kvartsfinalen i Champions League rullat på tv:n. Där ledde Juventus med 2–1 mot Lyon inför dagens match. Det italienska svensklaget (Linda Sembrant och Lina Hurtig startade och Amanda Nildén byttes in) inledde starkt, men på några heta minuter gjorde Lyon två mål och sedan hade man ett ganska bra grepp om semifinalplatsen.

Det blev totalt 4–3 till Lyon. Men dubbelmötet levde ända till slutsignal. Juventus har verkligen tagit steg den här säsongen. Tidigare har jag sett dem som jämnbra med våra svenska topplag. Men nu är Juve flera steg före. Inget svenskt lag är ju ens nära att kunna skaka lag som Lyon över två matcher.

Lyons första mål var ett mästerverk av Ada Hegerberg. Själva avslutet kanske inte såg så märkvärdigt ut. Men hennes rörelse innan målnicken är rörelsen av en målgörare. Hon struntar i bollen, backar ”mot trafiken” och letar upp en yta från vilken det är bra chans att göra mål. Så jobbar en skyttedrottning.

Apropå Lyon har deras mittfältare Damaris Egurrola beslutat sig för att lämna Spanien och istället spela sin landslagsfotboll för Nederländerna. Det är ett dåligt besked för Sverige, som ju möter det nederländska laget i sommarens EM. Jag såg Egurrola i aktion mot Häcken på Bravida arena i vintras och blev otroligt imponerad. Då tyckte jag att hon var Lyons bästa spelare.

Hon är alltså ett superförvärv till det nederländska landslaget.

I och med Lyons seger blir semifinalerna PSG–Lyon och Barcelona–Wolfsburg. Många hävdar ju att engelska WSL är Europas bästa liga. Det kan vi konstatera att den inte är. Tyskland och framför allt Frankrike är kvar på tronen när det gäller bästa ligorna. Men det är ju Barcelona som är bästa laget. Det blir spännande att se om ett ombyggt Wolfsburg kan göra något mot ”oslagbara” Barca.

Som många av er säger vet så var det hela 91 553 åskådare som såg Barcelona slå ut Real Madrid under onsdagen.

Varje gång det är folkfest på en damfotbollsmatch dyker det upp många kommentarer om vilket stort steg det är för sporten. Och visst är det kul med ett nytt världsrekord.

Men det riktiga lyftet för damfotbollen ser vi först om den här publiken kommer tillbaka för att även se lunkmatcher. Eller när man fyller arenor med folk som betalar ”fullpris” för biljetterna.

Missförstå mig rätt, det är förstås fantastiskt att få 91 553 åskådare till en match. Men det var till rabatterade priser. Medlemmar i Barcelona FC fick upp till fyra fribiljetter vardera. Det var alltså många som kom in gratis – jag skriver gratis även om det är rätt dyrt att bli medlem i Barca.

Så trots publikrekordet får vi vänta ett tag till på det riktiga lyftet för damfotbollen. Men veckans publiksiffror i Champions League indikerar att något kanske ändå är på gång att hända.

När det gäller världens största publiksiffra var det tidigare rekordet på 90 185 från 1999. Jag gissar att en och annan pratade om att det var ett genombrott för damfotbollen även då.

Trots att det blev nytt världsrekord under onsdagen har den allra högsta publiksiffran på damfotboll noterats i Mexiko och det inofficiella världsmästerskapet 1971. Då såg 114 000 åskådare finalen på Aztekastadion.

Eftersom det var ett inofficiellt mästerskap räknas inte den publiksiffran som världsrekord, även om det är den största.

Tema herrelitklubbar i damfotbollen – Uppdateringen

Publicerad den av
24

I mellandagarna i fjol skakades svensk damfotboll av turerna kring Kopparbergs Göteborg FC. Turer där strålkastaren hamnade på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

Den 4 januari i år gjorde jag en stor genomgång av hur damfotbollsverksamheten såg ut i alla elitklubbar på herrsidan. I det inlägget förde jag också ett längre resonemang kring varför herrelitklubbarnas inmarsch går mycket långsammare i svensk damfotboll än i europeisk. Det resonemanget gäller även tolv månader senare. 

För nu är det dags för uppföljningen, alltså genomgången av hur det ser ut för herrelitklubbarnas damlag efter säsongen 2021.

Kortfattat kan man väl säga att medan herrelitklubbarna dominerar europeisk damfotboll är det fortsatt klassiska damfotbollsklubbar i toppen av damallsvenskan. Fem av de sex högst placerade lagen i 2021 års upplaga är klassiska damfotbollsklubbar.

Även om det 2022 kommer att vara sex herrelitklubbar bland damelitens 28 lag så är det framför allt i de olika Götalandsserierna i division II som man hittar herrelitklubbarnas damlag kommande år.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga årets och nästa års svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Malmö FF:s klubbledningen försökte få ta över LB07:s lag i elitettan inför säsongen 2020, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0.

Överlägsenheten fortsatte i år i division III. Det blev 18 raka segrar och målskillnaden 158–3. Totalt på två säsonger har alltså MFF nu 28 segrar på 28 matcher och målskillnaden 297–3. Det måste ha varit två roliga år för alla inblandade…

MFF:s bästa målskytt i år har för övrigt varit ex-allsvenska Malin Gunnarsson. Ni vet den 26-åriga mittfältaren, eller möjligen forwarden, som tidigare spelat elitfotboll både i FC Rosengård och LB07. Självklart spelar hon och Malmö FF i division II 2022.

AIK – Var nederlagstippad nykomling i damallsvenskan i år, men slutade på tionde plats och klarade kontraktet med nio poängs marginal. Nästa år gör AIK sitt 21:e år i högsta serien, det trettonde i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i aktiebolaget AIK Fotboll AB. Tidigare var damlaget placerat i breddföreningen AIK FF.

Djurgårdens IF – Djurgården var en av fyra svenska klubbar som hade både herr- och damlag i högsta divisionen. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Djurgårdens damer slutade på nionde plats med 21 poäng. 2022 gör man sin 27:e säsong i damallsvenskan. Totalt blir det 30-årsjubileum i högsta damdivisionen.

Man började som Djurgårdens IF Damfotbollsförening. Perioden 2003–2006 hette man Djurgården/Älvsjö och vann två SM-guld. Som Djurgårdens IF har man som bäst tagit det stora silvret.

IF Elfsborg – Är en av de nya aktörerna inom damfotbollen. 2015 startade Elfsborg sitt första flicklag. Klubbledningen var däremot länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant tvingades fram genom ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för ett damlag.

Laget startades i division IV inför förra säsongen. Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2019 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. En av spelarna som gick från Sjömarken var nu 44-åriga Sara Jardving, som spelat i damallsvenskan för Öxabäck, Holmalund och Kif Örebro. Hon gjorde sju mål på tio matcher för Elfsborg i år.

I fjol vann Elfsborg samtliga nio matcher i division IV och fick målskillnaden 68–2. I år följde man upp genom att springa igenom trean, återigen med full poäng. Målskillnaden blev 63–2. Därmed har Elfsborg efter två säsonger 20 raka segrar och målskillnaden 131–4. Starkt, men ändå ganska långt ifrån MFF-klass. Precis som MFF spelar Elfsborg i division II nästa år.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Var i år tillbaka i damallsvenskan efter två år i elitettan. I klubbens 38:e år i högsta serien var man länge med i medaljstriden. Man slutade dock sjua med 31 poäng.

Hammarby organiserade länge fotbollsverksamheten genom att ha lagen i olika föreningar. De båda lagen närmade sig varandra för några år sedan. Och vid årsmötet 2019 ändrades upplägget så att båda elitlagen numera ligger i Hammarby Fotboll AB.

Nästa år spelar Hammarby på högsta damfotbollsnivån för 39:e gången.

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Under året har man dock fört samtal med IFK Kalmar om förutsättningarna för ett eventuellt samgående. Det blev ingen sammanslagning, men det skall bli fler och närmare samarbeten.

IFK Norrköping – IFK Norrköping var nykomling i elitettan, och därmed den femte klubben med både herr- och damlag på elitnivå. Man slutade på elfte plats, och klarade kontraktet med god marginal. Man har således både herr- och damlag i elitfotbollen även 2022.

Klubbens damlag startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen IFK Norrköping FK i samband med årsmötet våren 2018.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter ett årsmötesbeslut gjorde man inför säsongen 2020 om sitt äldsta flicklag till damlag och startade i division IV. Man kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Segrar i sju av nio matcher räckte till uppflyttning.

I år spelade man i trean. Då gick det ännu bättre. Man vann alla åtta matcher och fick målskillnaden 66–4. Sedan vann man dubbelmötet i kvalet mot Örgryte på fler bortamål. IFK Göteborg spelar alltså precis som Malmö FF och Elfsborg i division II 2022.

Noterbart är att de båda kvalmatcherna mellan Blåvitt och Örgryte lockade 1 062 respektive 2 027 åskådare. Hyfsat publikintresse på division III-nivå…

Noterbart också att Blåvit sticker ut bland de herrelitklubbar som nyligen klivit in i damfotbollen genom att vara mycket starkt på ungdomssidan. Man har spelat SM-slutspel i 17-årsklassen de senaste två åren. 2020 föll man mot Umeå IK i finalen och i år blev Södra Sandby för svårt i semifinalen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Varbergs Bois – Startade damlag inför säsongen 2019. Vägen upp genom divisionerna har inte varit spikrak. Första året slutade man trea i division IV, men fick en friplats i trean. Där hamnade man på mittenplats som nykomling 2020. I år slogs man om seriesegern, men blev tvåa på sämre målskillnad än Falkenbergs FF.

Det borde alltså ha blivit division III för Varberg även 2022. Men man har för andra året av tre fått en friplats i högre division. Varberg har alltså inte fixat någon uppflyttning av egen kraft. Men det spelar ingen roll – Bois är uppe i tvåan nästa år.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16, då man tog över Danmarks IF:s elitlag. Tiden i Sirius blev ingen succé för damlaget, utan till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll. Alltså den klubb som spelade i damallsvenskan 2020. Och som lär bli en av favoriterna i elitettan nästa år.

BK Häcken – Har faktiskt två olika damlag. ”Sitt eget” startade man redan 1978. Det har mest hållit till i lägre divisioner. När man väl påbörjade en satsning mot eliten stannade allt av i tvåan. Men i år smällde det till. Man vann division 2 nordvästra Götaland och spelar därför i division 1 kommande år. Det laget ligger organiserat i samma förening som herrelitlaget. 

Häckens andra damlag är ju det lag som tidigare hette Kopparbergs Göteborg FC. Via ett årsmötesbeslut tidigt i våras valde Häcken att ta över driften av det lag som då var regerande guldmedaljörer. Klubbens andra damlag ligger i en extern förening som heter BK Häcken FF.

BK Häcken FF inledde våren med att vinna svenska cupen. I damallsvenskan slutade man på andra plats. I Champions League tog man sig till gruppspelet. Där gjorde man dock en slät figur och slutade sist i sin grupp.

2022 spelar alltså Häcken både i damallsvenskan och ettan. Dessutom skall man kvala till Champions League.

Degerfors IF – Har haft damlag i omgångar. Efter ett uppehåll tog man upp damfotbollen igen till säsongen 2019. Man vann division IV och division III under premiärsäsongerna.

I år i tvåan gick det inte lika smärtfritt. Man slutade på tredje plats i division 2 västra Svealand, en placering som innebar kval mot division I. Där föll man mot P18 IF och missade uppflyttning. Några dagar senare fick man dock en friplats. Degerfors IF spelar alltså i division I säsongen 2022. 

Noterbart är att laget har tränats av Patrik Werner sedan återkomsten 2019. Samme Werner som är sportchef för klubbens herrallsvenska lag. 

Halmstads BK – Sedan HBK startade damlag för några år sedan har det snabbt vandrat genom divisionerna. Sedan 2020 spelar man i ettan. I år kom man på fjärde plats i den sydligaste serien. Man är alltså kvar i ettan även nästa år.

HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Örebro SK – Till och med 2020 fanns det ett fristående damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. Men från och med i år har det laget införlivats i ÖSK Elitfotboll AB, alltså samma konstruktion som för herrelitlaget.

Första året som herrelitklubben Örebro SK har haft ett damlag på riktigt slogs man om seriesegern i division I ändå in i slutomgångarna. Det blev till slut en fjärdeplats, fyra poäng från seriesegern. ÖSK:s damer spelar således i ettan även 2022.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startade flicklag i år genom att man tog över ett F15-lag som tidigare tillhört Sockertoppen IF. Med välkända Anneli Andersén som tränare slutade ÖFK:s historiska flicklag sist i sin serie i F17-SM.

Superettan

IFK Värnamo – 2020 spelade både klubbens herr- och damlag i division I. Medan herrlaget avancerat två divisioner på två år och således har allsvensk status 2022 är damerna kvar i ettan. Laget slutade på sjätte plats i mellersta Götalandsettan i år. Laget är mest känt för att en gång ha haft Centerledaren Annie Lööf som målvakt.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år höll sig kvar i elitettan.

Helsingborgs IF – Startade i division IV i år. Det blev 14 raka segrar och förkrossande 109–1 i målskillnad. HIF spelar således i division III nästa år. Noterbart är att landslagsstjärnan i futsal, Isabel Aguilar, ingår i laget. Ett annat välkänt namn i laguppställningen är 38-åriga Maria Westerblad, som spelade i damallsvenskan för Malmö FF på tidigt 00-tal.

Norrby IF – Har inte haft någon dam- eller flickverksamhet i år. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan. Man startar dock stimulansträningar för flickor i januari. Vi får se om det över tid även leder till bildande av nya dam- och flicklag.

Östers IF – Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet. Damlaget lades ner 2014.

Landskrona Bois – Startade damlag i år. Debuten i division IV slutade med en tredjeplats bakom Helsingborgs IF och IF Lödde. Bois är alltså kvar i fyran även 2022.

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man fastnat. I år blev man femma, 14 poäng efter seriesegrande Ifö Bromölla IF. TFF spelar i ettan även 2022.

Örgryte IS – Har haft flickverksamhet under några år. 2020 gjorde man som Blåvitt om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran i fjol. Och i år vann man sin division III-serie. Man föll dock i kvalet mot tvåan mot IFK Göteborg. Se ovan.

Dock spelade kvalförlusten ingen roll. Öis fick nämligen en friplats i division II. Man är således en av många västsvenska herrelitklubbar som har damlaget i tvåan nästa år. Om pandemin tillåter borde det kunna bli en del rätt intressanta publikmatcher i Götalandstvåorna.

Öis har alltså tillgång till ett stort antal tidigare elitspelare. Spelande tränare är exempelvis Marlene Kanto. Hon är mer känd som Marlene Sjöberg och har 5 A-landskamper, ett SM-guld och en Champions Leaguefinal på meritlistan.

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IK Brage – Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Efter ett långt uppehåll utan dam- eller flickverksamhet tog man inför årets seriespel över Ornäs BK:s damlag och gick in i division II. Comebackåret i damfotbollen innebar en sjätteplats i division II västra Svealand. Brage spelar i tvåan även 2022.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag inför säsongen 2019. Man vann alla 27 seriematcher under sina två första säsonger. Men i år i division II bröts segersviten. Laget kom tvåa i den nordöstra Götalandstvåan bakom Borens IK. Trots det spelar Jönköpings Södra i division 1 2022.  Man fick en friplats, och är placerat i mellersta Götalandsserien tillsammans med bland annat Häcken och IFK Värnamo.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag inför säsongen 2020, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. I år blev man tvåa bakom Norrby SK i sin division III-serie. Två lag gick dock upp, så VSK har sitt damlag i division II 2022.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot har man haft tre flicklag i seriespel i år.

Gais – Har totalt spelat elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år har man startat upp flickträning igen för småtjejer. Och så har man ett duktigt futsallag som har spelat SM-final två år i rad och som är storfavorit till att vinna SM-guld till våren.

Vasalund IF – Spelar i division IV. Kom fyra i fjol och trea i år. Spelar således kvar i fyran även 2022.

Falkenbergs FF – Hade tidigare ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

2020 startade FFF om i division IV. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. I år förlorade man en match i trean. Det blev ändå serieseger, så FFF är ytterligare en av alla de västsvenska klubbar som skall spela i division II 2022.

Lagen ovan var årets 16 lag i superettan. De fyra sista har dock åkt ner i division I. Så när jag ändå är igång kollar jag läget även i de fyra klubbar som gått upp från ettan till superettan:

Utsiktens BK: Göteborgsklubben har ingen dam- eller flickverksamhet.

Skövde AIK: Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IF BP: Blir sjätte klubben att ha elitfotboll både för herrar och damer nästa år. Både klubbens herr- och damlag avancerade en division i år. Medan herrarna gick upp i superettan gick som bekant damerna upp i damallsvenskan. Det innebär att fem av 14 damallsvenska klubbar nästa år även är representerade inom herreliten. Nytt rekord.

Precis som på pojksidan är BP en stor plantskola inom flickfotbollen. I år har man spelat SM-final både för F19 (silver) och F17 (guld).

Dalkurd FF: Har inget damlag. Hade däremot anmält ett F15-lag till DM i Uppland i år. Har inte sett om laget kom till spel.

Därmed har vi tagit oss igenom alla herrelitlag 2021 och 2022. Som sammanfattning kan vi konstatera att aktuella herrelitklubbar har sina damlag på följande nivåer:

Damallsvenskan (5 klubbar): AIK, Djurgården, Hammarby, Häcken och BP.
Elitettan (1): IFK Norrköping.
Division 1 (7): Häckens andralag, Degerfors IF, Halmstads BK, Örebro SK, IFK Värnamo, Jönköpings Södra IF och Trelleborgs FF.
Division 2 (8): Malmö FF, IF Elfsborg, IFK Göteborg, Varbergs Bois, Örgryte IS, IK Brage, Västerås SK och Falkenbergs FF.
Division 3 (1): Helsingborgs IF.
Division 4 (2): Landskrona Bois, Vasalunds IF.

Totalt har 23 av 36 herrelitklubbar haft damlag i seriespel i år.

Smällar av olika slag

Publicerad den av
17

Vi är två matcher in i den tredje omgången av damallsvenskan. Bakom oss har vi några dagar där flera lag åkt på smällar av olika slag.

Ett par av smällarna har varit i form av skador. Redan i förra veckan drabbades Växjö DFF av en riktigt tuff smäll när Violah Nambi vred av ena benet. Och det var tyvärr inget vanligt benbrott.

Skadan beskrivs som dubbla benbrott, och jag läste tidigare i veckan i Smålandsposten att första operationen inte blev lyckad, utan att Nambi fortfarande låg kvar på sjukhus sex dagar efter skadan.

Det är bara att hålla tummar och tår för att Nambi blir återställd, och kan komma tillbaka till fotbollsplanen.

I går var olyckan framme igen i Växjö. Fast då var det en Kristianstadsspelare som drabbades. Det såg inget bra ut när Sveindis Jane Jonsdottir skadade knät i segermatchen mot Växjö DFF.

Jag har inte läst några uppdaterade rapporter, men känslan var ju tyvärr att det kan ha varit en allvarlig knäskada. Vi får hoppas på att det kommer lugnande besked. För Jonsdottir hade ju inlett lysande, och varit en av den damallsvenska upptaktens allra största profiler.

I helgen drabbades damallsvenskan av sin första större covid-smäll när Piteå fick in sjukdomen i truppen. Laget har fått skjuta upp helgens match mot Linköping, men verkar vara redo för att möta Växjö nästa söndag.

Elitettan har drabbats ännu värre av covid. Först var det nykomlingen IFK Norrköping som tvingades skjuta upp två matcher. Och nu är även Borgeby drabbat.

Jag kan minnas fel, men jag har för mig att man inte behövde skjuta upp en enda match i damallsvenskan i fjol. Och att även elitettan klarade sig rätt bra.

I dag noterades även en sportslig smäll. Det var Kif Örebro som knockades i den andra halvleken borta mot Hammarby. Jag kastade ett öga då och då på matchen under den första halvleken. Då tyckte jag att det kändes rätt jämnt och öppet.

Därför blev jag lite överraskad när jag noterade att Bajen hade vräkt in fem mål i den andra halvleken och vunnit med 5–0. Självklart ett otroligt skönt resultat för nykomlingen som ju inledde med att möta de båda guldkandidaterna.

I elitettan ångar Umeå på. 5–0 i dag mot tippade topplaget Jitex var ett styrkebesked. 13–1 på tre omgångar är ett annat. Mycket överraskande återfinns just nu Älvsjö AIK på andra plats med sju poäng. I dag var man mycket nära att vinna på bortaplan mot Morön. Men Skelleftelaget kvitterade i femte tilläggsminuten.

Noterbart i elitettan är att skytteligan leds av 16-åriga Lisa Björk, som gjorde alla sina fyra mål på två inhopp på 27 respektive 22 minuter i de två första omgångarna. I dag fick Umeå stortalang för första gången spela från start – då blev hon mållös.

I morgon är en riktigt stor damfotbollsdag, en av årets allra största när det gäller klubbfotboll. Då avgörs ju de båda semifinalerna i Champions League. Dessutom spelas det ligamatcher i en mängd olika nationer.

På svensk mark har vi tre högintressanta drabbningar som alla startar 15.00. Stockholmsderbyt Djurgården–AIK är en riktigt bra värdemätare för båda lagen. Skall Djurgården slippa ifrån bottenträsket i år? Har AIK sådan spets att de kan skaka de etablerade lagen?

I de andra två matcherna gästar de båda guldkandidaterna varsitt lag som har som ambition att utmana om medaljer. Rosengård skall till Eskilstuna och Häcken skall till Vittsjö. Framför allt skall det bli väldigt spännande att se vad Eskilstuna kan göra i sin match. United har ju fått en bra start på den här säsongen.

För egen del går jag miste om söndagens damfotbollsgodis. Jag skall jobba på en basketrysare, den femte och avgörande kvartsfinalen mellan Borås och Nässjö. Matchen ligger så i tid att det inte lär bli utrymme för många sekunder damfotboll. Men jag välkomnar rapporter från alla godbitarna.

En fet Kalle Anka-stämpel på EFD

Publicerad den av
14

För en stund sedan trodde jag inte mina ögon. Jag läste en några dagar gammal artikel i Aftonbladet, och den spontana känslan var att: det här kan väl inte stämma? För så inkompetent kan väl inte damfotbollens elitorganisation vara?

Artikeln handlar om hur EFD fördelar de pengar man fick i statligt kompensationsstöd för covid-19. Ni minns kanske hur stark kritik de fick i somras efter att ha valt ett fullständigt absurt upplägg för fördelningen av pengarna.

Ett upplägg som byggde på att de klubbar som hade störst fantasi och drömde om störst publikintäkter också fick mest pengar. Om klubbarnas ansökningar var trovärdiga var inget EFD brydde sig om.

Samtidigt som EFD prisade de som ropade högst valde herrfotbollen att fördela sina pengar efter en genomtänkt modell framtagen av Sef – Svensk elitfotboll. Där fick klubbarna först en grundsumma efter vilken division de spelar i. Sedan delades resten av pengarna upp efter omsättning och publikintresse.

Det var 1000–0 till Sef mot EFD.

Kritiken mot EFD lät inte vänta på sig. Här kan man läsa en informativ artikel om det. Organisationens generalsekreterare generalsekreterare Tomas Hoszek skyllde på ont om tid, och resursbrist.

Men nu har man alltså ha gjort om exakt samma misstag. Och nu går det definitivt inte att skylla på ont om tid. Man har ju nästan haft ett år på sig att hitta en rättvis och väl fungerande modell.

Trots det fick man återigen panik när det andra krisstödet skulle betalas ut. Enligt artikeln i Aftonbladet valde EFD då det absurda upplägget att skicka ut ett mejl till sina medlemsklubbar med frågan om man skulle fördela pengar enligt samma modell.

Att ens fundera över att göra ett lika stort fel även en andra gång är ju faktiskt att odugligförklara sig själv. Att sex av de tio klubbar som svarade på mejlet dessutom ville köra samma modell är ju också skamligt. Vi har alltså minst sex elitklubbar som sätter egen girighet före rättvisa.

Till Aftonbladet förklarar EFD:s ordförande Annika Grälls så här:

”Frågan ställdes till samtliga föreningar i fredags och utifrån det fick vi ett svar, även om det inte var från samtliga. Det vore ett märkligt förfarande att EFD:s styrelse sen skulle överpröva det svar som vi fick.”

Grälls verkar inte förstå att det allra märkligaste ju ändå är att EFD:s styrelse ens funderade över att återigen fördela pengarna enligt en metod som varit så uppenbart orättvis.

Tyvärr innebär det agerande som Grälls och de andra i EFD stått för i det här fallet till en fet Kalle Ankastämpel, både på själva organisationen och på svensk damfotboll.

För ni minns väl hur EFD:s metod för coronastödet slog i fjol? Då fick AIK 28,4 gånger mer pengar än Växjö DFF.

Det senaste året man fick ha publik på sina matcherna var 2019. Då drog AIK totalt 4500 åskådare på 13 hemmamatcher. Med det hade man den 14:e bästa totala publiksiffran av de 26 elitklubbarna. Bland annat hade Växjö mer publik.

Men AIK drömde om att få 20 000 åskådare på sitt derby mot BP i fjol. Och den drömmen fanns med i ansökan. Att man hade haft 811 på en liknande satsning mot Uppsala 2019 nämndes däremot sannolikt inte.

Här skall direkt sägas att jag inte klandrar AIK eller någon annan klubb för drömmar. Däremot tycker jag alltså att det är skamligt att sex klubbar röstade för en uppenbart orättvis modell. 

För återigen blev det AIK som fick mest – 672 440 kronor. Och återigen tillhörde Växjö de som fick minst – 23 653. Trots att Växjö alltså har haft större publikintresse än AIK får Solnaklubben återigen mer än 28 gånger så mycket pengar.

Sådana här Kalle Anka-beslut drar ner EFD i skiten och skymmer de bra saker organisationen gör.

För EFD gör också bra saker. På deras hemsida kan man nu läsa om att man gjort klart med årets certifiering av elitklubbarna.

Fyra miljoner kronor fördelas till damelitfotbollsklubbarna när 2020 års certifiering är klar

Där fördelas fyra miljoner kronor mellan klubbarna efter hur bra talangverksamhet man hade 2020. Fem klubbar hamnar på den högsta nivån och får vardera 245 000 kronor: AIK, FC Rosengård, Umeå IK, Kristianstads DFF och IFK Kalmar.

Noterbart här är att det är två klubbar från elitettan som når högsta nivån. Kul att klubbar i näst högsta divisionen väljer att satsa en stor del av sin budget på att ha duktiga tränare i sin talangutveckling. För som EFD:s sportchef Stefan Alvén säger i artikeln ovan:

”Välutbildade tränare ger välutbildade spelare.”

Det som förvånar mig lite i certifieringen är att Jitex BK med cirka 20 flicklag i verksamheten placeras så lågt.

Fyra miljoner kronor fördelas alltså i certifieringen. Just fyra miljoner kronor är också den summa de klubbar som kvalar in till gruppspelet i Champions League i höst får.

Uefa har valt att ta pengar från herrarnas turnering för att höja värdet av damernas. Totalt fördelas 250 miljoner kronor till lagen i nästa upplaga av Champions League. Kul, och välkommet.

De fyra miljoner kronor som väntar i gruppspelet är minst sagt attraktiva pengar för de svenska deltagarlagen. I Kristianstads DFF säger klubbchef Albert Sigurdsson till Kristianstadsbladet:

”Det är en otrolig summa för oss, det är ju nästan halva vår budget.”

Jag vet inte om det var på tv eller radio jag hörde Therese Sjögran i Rosengård prata om en rejäl satsning med värvningar i sommar för att öka chansen kvala in till gruppspelet. Kul med extra morötter i Champions League i höst.

Alla de tre svenska lagen måste ju kvala för att ta sig till gruppspelet. Det riskerar även storklubben Lyon. Då kommer den sannolikt att ledas av den tidigare franska storspelaren Sonia Bompastor.

Jean-Luc Vasseur har nämligen fått lämna posten efter misslyckandet i Champions League. Hon presenterades som ny Lyontränare i veckan, och tar således över med omedelbar verkan.

Slutligen så lottas grupperna i det europeiska VM-kvalet i morgon klockan 13.30. All info finns här. Sverige är ett av nio lag i högsta seedningsgruppen och kommer att vara storfavorit oavsett vilka lag vi får i gruppen.

 

Det stora tipset av damallsvenskan 2021

Publicerad den av
36

När det här inlägget publiceras är det lite drygt tre dygn till avsparken i damallsvenskan 2021. Jag varnar direkt för att det här är ett väldigt långt inlägg, rubriken skulle även kunna vara ”Den stora guiden till damallsvenskan 2021”.

Dock är det en guide utan fakta om nyförvärv och förluster. All den informationen finns ju som bekant på bloggens silly seasonsida.

Ett tag hade jag tanken att dela upp det här inlägget i tolv, och göra ett per lag. Dels för att det är roligt med nedräkningar, dels för att det är mer lättläst att ta lite i taget. Samtidigt är det rätt maffigt att få allt på en gång. Och det är framför allt roligt om debatten kring serien hålls i ett och samma inlägg.

Det här inlägget är alltså jättelångt. Det börjar med en introduktion, sedan följer analyser av alla tolv lagen och slutligen tippar jag vem som vinner skytteligan. Så slå upp en kopp kaffe, eller vad du nu föredrar att dricka, och slå dig ner i finaste fåtöljen. För nu kör vi. Här är det stora tipset av damallsvenskan 2021:

På upptaktsträffen 2012 ansåg en stor majoritet av de närvarande att damallsvenskan var världens bästa liga. Jag höll inte med om att den var bäst, men tyckte absolut att vår högsta serie var med i den absoluta toppen.

Nu vänder vi på de två sista siffrorna i årtalet och skriver 2021. Nio har har gått – och ingen tycker väl längre att damallsvenskan är bäst i världen?

För några veckor sedan var jag i Alingsås och såg FC Rosengård. Då pratade jag med flera av deras ledare, och oron var uppenbar. Oron över hur snabbt damallsvenskan har tappat i status.

Det konstaterades bland annat att internationella spelare inte ens längre ser damallsvenskan som ett mellansteg till storlagen ute i Europa. Man väljer numera hellre andra vägar än att gå via svenska klubbar. Det innebär att de spelare som erbjuds våra toppklubbar är flera snäpp sämre än bara för något år sedan.

Och tittar man igenom damallsvenskans silly season är det ju tydligt att det är betydligt många fler etablerade toppspelare som har lämnat damallsvenskan i vinter än som anslutit. Exempelvis har man ju undrat över varför inte Häcken kunde hitta mer namnkunniga nyförvärv än man gjort.

Men efter att ha pratat med Rosengårdsfolket behövde jag inte undra mer. Svaret var alltså att damallsvenskan internationellt sett, helt enkelt inte längre är tillräckligt intressant.

Det här är ju en otroligt tråkig utveckling. Om ytterligare nio år är risken uppenbar att vi inte längre kommer att ha kvar några svenska landslagsspelare i vår högsta serie. De kommer att vara tvungna att sticka utomlands för att hålla tillräcklig nivå.

Även om damallsvenskan med hög hastighet tappar i internationell status så tycker jag att årets upplaga ser intressant ut. Det finns förutsättningar för att bli jämnt både i toppen och botten.

Ett tips är som bekant ett slags gissning om framtiden. Och i samband med att jag tippar damallsvenskan brukar jag även rätta fjolårets tips. Det gör jag delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdiga mina gissningar är.

Alla som provat att tippa en serie vet att det är näst intill omöjligt att placera alla lag på exakt rätt placering. När man tippar en serie är därför det enda man kan vara säker på att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

De tre senaste åren har jag tippat ovanligt bra. 2018 satte jag personbästa genom att ha tre lag på exakt rätt plats och få godkänt på ytterligare sju. 2019 hade jag ett lag exakt rätt och ytterligare åtta fanns inom två placeringar.

2020 var tredje året i rad jag nåde upp till godkänt på minst nio lag. Två lag var exakt rätt, sex lag en placering ifrån och Örebro missade jag med två placeringar. Alltså godkänt på nio lag – något jag är nöjd med. Här är utfallet av det damallsvenska tipset 2020:

Rätt placering: Två lag – Umeå och Uppsala.
En placering fel: Sex lag – Rosengård, Göteborg, Linköping, Vittsjö, Piteå och Djurgården.
Två placeringar fel: Ett lag – Örebro.
Tre placeringar fel: Ett lag – Kristianstad.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – Eskilstuna.

Som synes var jag helt snett ute om Eskilstuna. Det var faktiskt andra året i rad som jag missade Uniteds slutplacering med hela fem platser. Känslan är att även årets Eskilstunalag är väldigt svårtippat. Det blir tveklöst en utmaning att försöka pricka dem helt rätt i år.

När jag sätter ihop mina tips brukar jag prata om skiktningar i tabellen. I år ser jag tre, eller möjligen fyra skiktningar. Jag ser egentligen bara två guldkandidater i Häcken och Rosengård. Men det kan kanske finnas utrymme för fler lag högst upp i tabellen.

En annan oro jag noterade från Rosengårdsledningen härom veckan var den över att eventuellt tappa många spelare i sommar. Det är ju i sommarfönstret som de stora elefanterna i europeisk damfotboll gör sina drag. Och våra svenska toppklubbar har sannolikt varken råd eller möjlighet att tacka nej om någon storklubb kommer och vill köpa loss några nyckelspelare.

Det finns alltså en oro för att Rosengårds och Häckens lag ser ganska annorlunda ut i höst. Dels skulle det försvåra för lagen att kvala in till gruppspelet i Champions League. Dels skulle det kunna innebära att något eller några av de fyra–fem lag som jag har i andra skiktet även kan slåss om guldet. I första hand är dock de här fyra–fem lagen kandidater till medaljer, inte till guldet.

I botten finns slutligen fem–sex lag som får ha som huvudfokus att säkra kontraktet. Möjligen att de där bottenlagen skall delas in i två grupper, men i princip ser jag alltså tre olika skikt/grupperingar.

Noterbart i år är ju att det bara är ett lag som åker ur.

Det skulle kunna leda till att färre lag dras in i nedflyttningsstriden. Å andra sidan känns det inte som att vi har något lika tydligt stryklag i år som Uppsala var i fjol. Så det finns nog risk för att flera lag kan få känna oro långt in i höstsäsongen.

Damallsvenskan är en serie som är känd för att vara jämn. Två anmärkningsvärda noteringar är att vi har fått fyra olika mästarlag de fyra senaste säsongerna. Samt att två av de där mästarlagen under samma fyraårsperiod även varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var väldigt illa ute säsongen 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i fjol.

Vår högsta serie har alltså varit jämn och svängig de senaste åren. I fjol var det dock ovanligt stor skillnad mellan toppen och resten av lagen. Det var nämligen bara de tre topplagen som slutade på plusmålskillnad. Vi får se om det blir jämnare i år?

Fjolårets säsong var även den första på väldigt länge där jag inte såg en enda damallsvensk match på plats. Skälet till det var förstås corona. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal där kvaliteten på kommentatorerna var minst sagt varierad. Vi får se om SportbladetPlay har lyft sig till i år. Vi får även se om det går att se flera matcher samtidigt på kanalen i år, något som var svårt ifjol.

I år bör man väl i alla fall i större utsträckning kunna se matcher på plats. Dock tror jag inte att vi kan ses på arenorna förrän efter OS-uppehållet. Det går ju tyvärr lite väl långsamt med vaccineringen mot covid.

Därmed är det dags. Här är det, det stora tipset av damallsvenskan 2021:

BK Häcken har gjort mål

1. BK Häcken FF

Placering i fjol: Vann med 54 poäng och målskillnaden 55–10 – då under namnet Kopparbergs Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Johanna Rytting Kaneryd
Tyngsta förlust: Vilde Bøe Risa

Det här är ett tips på magkänsla, faktiskt känns det som att det är mot bättre vetande. Häckens trupp är tunn och laget har haft en minst sagt strulig vinter. För några månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle tippa guldet till Göteborg.

För en period i höstas tappade ju KGFC, som klubben hette större delen av silly season, minst en nyckelspelare i veckan. Minns att man exempelvis mer eller mindre tvingades spela med ett B-lag i Champions League.

Därefter kom mellandagssoppan där Peter Bronsman plötsligt la ner elitsatsningen i KGFC. När Häcken kom in och tog över verksamheten hade man i princip bara tappat spelare.

Hela sju landslagsmeriterade spelare har lämnat fjolårets guldlag: Natalia Kuikka, Emma Berglund, Rebecka Blomqvist, Emily Sonnett, Emma Koivisto, Julia Roddar och Vilde Bøe Risa. Ersättarna är inte i närheten av lika namnkunniga eller etablerade som de stjärnor som har lämnat.

Känslan när träningsmatcherna drog i gång var att mästarlaget låg långt, långt efter Rosengård. Men Häcken har verkligen imponerat den här våren. Enda förlusten kom i genrepet mot Alingsås. Men då saknades i princip hela startelvan till följd av landslagsuppdrag.

Efter segern mot Rosengård i cupsemifinalen beslutade jag mig för att trots allt tippa guldet till Hisingen. Dels för att Häckens anfallskraft är imponerande, dels eftersom Rosengård tycks ha kvar fjolårets problem i anfallsspelet.

Häcken har ett väldigt rakt, direkt och publikvänligt anfallsspel. Vill man se underhållande damfotboll skall man åka till Bravida Arena. 

Häckens segermål mot Växjö.

Som jag ser det var skillnaden mellan Göteborg och Rosengård i fjol att Göteborgs mittfält var mer offensivt balanserat – mer direkt. Men Göteborg hade även en fantastisk defensiv. Förutom ett väldigt bra presspel hade man snabbhet i backlinjen – och seriens bästa målvakt i Jennifer Falk. Det var således logiskt att Göteborg också var det lag som släppte in minst mål.

Mats Gren har nu skruvat lite på det fina grundspel som Marcus Lantz och Jörgen Ericson implementerade i laget.

Under försäsongen i år har Häckens lag haft ännu offensivare balans. Det har närmast varit extremt. Man har spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen, en spelare som helst vill anfalla längs med kanten. Och ute på kanterna har man kört med Milica Mijatovic och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som snarare är ytterforwards än backar. Dessutom har Filippa Angeldahl tagit en högre, mer offensiv utgångsposition.

Man brukar prata om kontringsskydd som en viktig faktor i anfallsspelet. Det handlar om att man i sitt anfallsspel även tänker lite defensivt. Häckens kontringsskydd har i princip bara varit Emma Kullbergs snabbhet. Och Jennifer Falks höga position. Ännu så länge har det räckt långt.

Jag skrev ju att det här guldtipset är lite av ett tips mot bättre vetande. För jag ser ett gäng orosmoment kring Häcken. Ett första handlar om vad som händer om Kullberg skulle bli skadad?

Då måste Häcken tänka om kring balansen i laget. 

Ett annat orosmoment kopplat till det offensiva spelsättet är att sådan tokoffensiv brukar funka så länge laget är effektivt, och gör mål på sina chanser. Följden av ultraoffensiv är ju att det inte bara leder till fler mål framåt, lag med sådant upplägg brukar även släppa in några extra mål bakåt.

Medan mer defensivt balanserade lag kan vinna med 1–0 även dåliga dagar finns risken att tokoffensiva lagen behöver göra två–tre mål för att vinna. Och då har man inte råd att komma in i perioder av måltorka.

Men Häcken har två riktigt vassa forwards i Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. Blackstenius var inget vidare i fjol, väldigt många avslut smet en meter utanför. Men känslan är att hon håller en betydligt högre nivå i år. Och det kommer att krävas.

Ett tredje orosmoment är kopplat till truppens bredd. Man har 12–13 riktigt starka utespelare. Men där bakom är det ganska många frågetecken. I nuläget upplever jag att laget är ganska känsligt för skador. Man har således inte heller råd att sälja en massa spelare efter OS.

Slutligen väckte cupmatchen mot Rosengård ytterligare ett frågetecken. Malmölaget pressade Häcken till ganska stora problem i uppspelsfas. Rosengård stängde Häckens högerkant och tryckte ut Emma Kullberg långt ut till vänster, något som tydligt störde Häcken. Det väckte samtidigt frågan om årets Häcken har för få vassa uppspelsfötter?

Men trots alla frågetecken och orosmoment. Jag tippar alltså att BK Häcken FF tar SM-guldet i höst. Jag gör det för att man har ett väldigt bra grundspel, och för att jag tror att pånyttfödda duon Angeldahl och Rytting Kaneryd kommer att förse Hammarlund och Blackstenius med rätt bollar hela säsongen.

Caroline Seger

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 57–14.
Bästa nyförvärv: Stephanie Labbé
Tyngsta förlust: Zecira Musovic

I fjol hade Rosengård ett guldgrepp i början av höstsäsongen. Men avslutningen av serien blev ett enda långt misslyckande.

Faktum är ju att man till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det var inte Rosengård själva som räddade andraplatsen, utan det krävdes hjälp från Linköping för att de stora silvermedaljerna skulle hamna i Malmö.

I Rosengård tycker man inte att det finns några storklubbar i svensk damfotboll. Och i viss mån har man förstås rätt i det. Alla damallsvenska klubbar har små och slimmade organisationer.

Men det närmaste en storklubb vi kommer är ju ändå just FC Rosengård. Och att klubben bara tagit ett SM-guld de fem senaste åren är ett jättestort misslyckande.

Sett till spelartrupp tycker jag att Rosengård borde vara bäst. Truppen har tillsammans en bit över 1000 landskamper – klart fler än någon annan damallsvensk klubb. Den som har flest är Caroline Seger.

Från Rosengårdshåll har man på senare år likt ett mantra sagt att ”Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Seger är en väldigt skicklig spelare – extremt bollsäker och en klippa i presspelet. Men som jag ser det har hon inte haft någon bra inverkan på Rosengårds anfallsspel de senaste åren.

Tvärtom ser jag hennes långsamma bollhantering som en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i fjol. Medan Göteborg spelade i expressfart anföll Rosengård i slow motion.

Under fjolåret svingades det friskt från Rosengårdshåll mot motståndare som backade hem och gick på kontring. Något som visade att Malmöklubben ogillade den typen av motstånd, och sannolikt kan ha fått ännu fler att backa hem och kontra.

Faktum är att Rosengård på många sätt tappade guldet hemma på Malmö IP. Man tog nämligen fler poäng på borta- än hemmaplan i fjol. Rosengård vann bortatabellen på målskillnad före Göteborg. Men i hemmatabellen var mästarlaget således hela sju poäng före Rosengård. 

När motståndarna rullar in på Malmö IP brukar de i princip alltid be busschauffören att parkera bussen framför eget mål. För att Rosengård skall kunna ta det där efterlängtade guldet måste man i år vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar. Det kommer att krävas snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från mittfältet i år.

Att Hanna Bennison är frisk och hel från start är i alla fall en garanti för fler djupledslöpningar. Känslan är att Jelena Cankovic, som tidigare också lidit av långsam bollhantering, har snabbat upp sitt spel lite i vinter.

Länge tänkte jag alltså tippa guldet till Malmö. Orsaken är att man egentligen lyckats bättre under silly season än Häcken. Man har fått in ytterligare en vass passningsfot i backlinjen i Emma Berglund och två offensiva spelare med fart i Ria Öling och Olivia Schough.

Man har även fått in en spännande forward i tyska Stefanie Sanders. Hon är ganska lång och verkar stark i luftrummet. Det öppnar ju större möjligheter i ett inläggsspel.

Under försäsongen har känslan varit att Rosengård försöker snabba upp sitt spel. Vi får se om det lyckas. I så fall är det stora chanser att guldet trots allt hamnar i Malmö.

Orsaken till att jag ändå tippar laget som tvåa är att man under försäsongen i alla fall inte har hittat rätt lösningar, utan att man har kvar delar av fjolårets anfallsproblem. Men vem vet, det kanske räcker med att Anna Anvegård blir frisk för att Rosengård skall kunna knäcka koden och börja slå hål på parkerade bussar?

Sveindis Jane Jonsdottir

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 48–29.
Bästa nyförvärv: Sveindis Jane Jonsdottir
Tyngsta förlust: Svava Ros Gudmundsdottir

Ifjol gick guldtåget för KDFF redan under de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Det var framför allt en fantastisk höstsäsong som tog Kristianstad till en slutlig tredjeplats.

Inför den sista halvleken låg man faktiskt både etta i hösttabellen och tvåa totalt. Men en vändning från Linköping gjorde att KDFF alltså fick nöja sig med det lilla silvret, något man jublade över som om man tagit guld.

I höst spelar Elisabet Gunnarsdottirs lag för första gången i Champions League. Där får man sannolikt en tuff väg till gruppspel. Men hur som helst skall laget bli väldigt kul att följa. Både inrikes och ute i Europaspelet.

För det är ett spännande lag Kristianstad mönstrar. Man har kvar alla nyckelspelare från i fjol, plus att man har kryddat truppen med superspännande isländskan Sveindis Jane Jonsdottir. Hon kommer att märkas i damallsvenskan i år, då hon både är snabb, stark och kastar långa inkast. Dessutom kan hon göra mål på egen hand.

Frågan är väl bara vem som skall spela bredvid henne på topp. Där har Gunnarsdottir testat flera olika alternativ. Vi får se om inlånade USA-thailändskan Miranda Nild är lösningen på det problemet.

Annars kanske Kristianstad kan hitta något nytt fynd i sina egna led. KDFF är ju nämligen experter på att utveckla unga talanger. I år kanske det kan vara dags för ett genombrott för Mathilde Janzen. 16-åringen är från Hässleholm, men har tysk pappa, och har därför valt att spela för det tyska flicklandslaget. Här är det läge för Peter Gerhardsson och övriga ansvariga på förbundet att lägga in en övertalningskampanj. För nog vill vi väl att Sverigefostrade spelare skall spela i vårt landslag?

KDFF blev alltså trea i fjol, och tråkigt nog tippar jag dem på samma plats i år. Jag tror inte riktigt att de har jämnheten att utmana om guldet. I fjol släppte man även in lite för många mål för att kunna hänga med i guldkampen. Det finns en medvetenhet kring defensiven, och om något av topplagen vacklar, då är det inte omöjligt att Kristianstad kan hamna ett snäpp högre.

KDFF är ju nämligen ett jobbigt lag att möta. Man har tyngd och kraft på fasta situationer, och häftig skottstyrka från distans genom Therese Sessy Åsland. Nu har man alltså även snabbhet i Jonsdottir. Som sagt, Kristianstad har ett spännande lag.

Sabrina D’Angelo

4. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Femma med 31 poäng och målskillnaden 33–35.
Bästa nyförvärv: Clare Polkinghorne
Tyngsta förlust: Michelle de Jongh (lån under våren)

Trea 2019. Femma 2020 – trots en riktigt usel start. Nu tippar jag att den skånska byn slutar på fjärde plats.

Som jag ser det kan Vittsjö slutar var som helst mellan trea och åtta. Således finns chansen att Thomas Mårtenssons dröm om att Champions League skall komma till byn skulle kunna bli verklighet nästa år.

För övrigt är Vittsjö Idrottspark lätt min favoritarena i damallsvenskan. Där möts man inte av betong och plast, utan av leenden och engagamang. Om det tillåts publik längre fram i serien rekommenderas helt klart ett besök.  

Som lag är årets Vittsjö väldigt svårbedömt, mycket för att man ännu inte har haft alla sina spelare på plats. Men på papprets ser truppen väldigt stark ut.

Jag har sett Vittsjö på tv både mot Rosengård (3–1-förlust) och i genrepet mot Växjö (seger med 2–0). Det har givit positiva vibbar. Känslan är att man kommer att vara bättre än i fjol. Både offensivt och defensivt.

Försvarsmässigt är ju 2019 års bästa målvakt i damallsvenskan tillbaka. Sabrina D’Angelo spelade en halvlek i genrepet mot Växjö och är som ett nyförvärv. Dessutom bör rutinerade mittbacken Clare Polkinghorne vara ett kanonförvärv.

Offensivt var Clara Markstedt och australiska Emily Gielnik ett riktigt vasst anfallspar i fjol. Nu får de stöd av Fernanda da Silva. Det känns som en anfallsuppsättning som kan skaka vilket lag som helst. Markstedt och Gielnik är stora och starka och da Silva är teknisk och lurig.

Snart skall väl även Tove Almqvist vara tillbaka och ge understöd till lagets forwards. Det borde kunna lyfta laget ytterligare. Almqvist var ju väldigt bra innan hon drog korsbandet. 

Tove Almqvist

Gielnik har för övrigt visat god målform i australiska W-league, och gjorde två mål på Tyskland i lördags. Lovande för Vittsjö, som till synes har en bredare trupp än på länge.

Det blir även intressant att se vilken påverkan Robert Bergström kommer att ha på lagets spel. Den tidigare Umeåtränaren är ju känd för att vilja ha ett passningsorienterat uppbyggnadsspel. Något som borde innebära förändringar i Vittsjös annars ganska raka spelsätt.

Nilla Fischer

5. Linköpings FC

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 32–34.
Bästa nyförvärv: Therese Simonsson
Tyngsta förlust: Lisa Hurtig

I fjol tog Linköping bronsmedaljen trots att man slutade på minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar kändes till slut både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

LFC åkte på två käftsmällar mot Rosengård (1–7) och Göteborg (0–7), annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Men det tyckte inte klubbledningen, för de valde att byta bort tränarna Olof Unogård och William Strömberg.

Nu tränas Linköping av Andreé Jeglertz som ju är en spännande rekrytering. Han har en fin meritlista, och ett bra kontaktnät. Till sin hjälp får han Malin Levenstad, som ju var chefstränare i Rosengård för några år sedan, men på senare år varit spelande assisterande.

Nu är hon bara assisterande, vilket känns smart. Hon får jobba med, och lära sig från lite olika tränare, vilket är en bra skola för en egen tränarkarriär.

Jag såg LFC borta mot Häcken, en match där man förlorade med 5–2 efter att ha släppt in fyra mål på 17 minuter i den andra halvleken. Fram till dess var det en rätt jämn match.

Efter matchen frågade jag tränare Jeglertz och lagkapten Frida Maanum om hur man skall se på årets upplaga av LFC. Det var förstås en rätt dålig tajming med tanke på att båda var besvikna efter att ha åkt på en liten käftsmäll.

Frida Leonhardsen Maanum

Men i besvikelsen noterade jag höga mål och förhoppningar. Maanum höjde årets LFC, tyckte att det liknade den upplaga hon anslöt till. Det var LFC modell 2017 – ett guldlag.

Vi får se om de kan nå samma höjder i år. Maanum sa så här:

”Vi har ett väldigt bra lag i år. Vi har spelat bra på försäsongen. Vi skall försöka pressa motståndarna högt i alla fall. Det är vår spelfilosofi. … Vi har testat med två olika formationer, och har kommit in bra i båda, vilket gör att vi kan spela på två olika sätt. Det är två formationer som hotar lite olika beroende på vilka vi möter.”

Maanum är förstås en nyckelspelare. Hon har en lite ny roll i spelet – lite friare, lite högre upp i planen. Hon säger själv så här om den:

”Jättespännande. Jag har fått en lite mer offensiv roll i år. Det passar mig bra, där vill jag spela. Jag är väldigt nöjd med det.”

Tränare Jeglertz sa så här:

”Vi har en jättespännande trupp med en väldigt bra mix av unga och lite äldre erfarna – jag tycker att vi har en spännande generation spelare. Jag tycker ju att vi skall kunna utmana de bästa, men vi måste vara kliniska i alla moment. Det är så många detaljer som avgör.”

Vad kommer att känneteckna det här Linköpingslaget?

”Det lär väl att visa sig… Jag tycker att vi skall kunna spela på lite olika sätt, att vi inte skall låsa oss vid ett sätt att spela utan vara lite flexibla i spelsätten. Det har vi varit på försäsongen, och det kommer vi att fortsätta vara.”

När jag såg LFC spelade de med fyrbackslinje i något som faktiskt såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall vara ett 4–2–3–1. Formationen med trebackslinje har de skrivit som 3–3–2–2, vilket låter spännande – och väldigt centrerat. Vi får se hur det ser ut i praktiken. 

Sammanfattningsvis tycker jag att årets LFC känns bättre än fjolårets. Ändå tippar jag dem en placering längre ner i tabellen. Men det beror mer på att jag tror att Vittsjö har tagit ett ännu större steg jämfört med i fjol. 

Men jag kan inte säga att jag känner mig säker på LFC som femma. Laget har absolut kapacitet att sluta topp tre, om bitarna faller på plats direkt från start.

Truppen innehåller verkligen flera spännande spelare. Lagkapten Maanum är förstås en nyckel i offensiven. I defensiven har rutinerade Nilla Fischer samma nyckelroll.

Och längst fram, framför Maanum har man en spännande forwardstrio i Uchenna Kanu, Therese Simonsson och Cornelia Kapocs.

Madelen Janogy

6. Hammarby IF

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 66 poäng och målskillnaden 76–25.
Bästa nyförvärv: Madelen Janogy
Tyngsta förlust: Felicia Saving

Hammarby har inte slutat på damallsvenskans övre halva sedan 2004, då man blev femma med 33 poäng. Nu tror jag att det kan vara dags igen.

Utöver Häcken är Malmö FF och Hammarby de herrallsvenska klubbar som uttryckligen gör en seriös damfotbollssatsning. Och det känns som att det inte bara är snack från Bajens håll. Nykomlingen från Söders höjder har verkligen byggt ett väldigt spännande lag.

När jag såg Bajen i inledningen av fjolårets seriespel såg jag ett väldigt spelskickligt, men ack så tunt och uddlöst lag. Bollinnehav är ju bara något positivt om man klarar av att omsätta det i målchanser. Annars är det mest kosmetika.

Men det Hammarby jag sett några gånger den här våren är väldigt bra. Spelskickligheten har kryddats med offensiv spets. Känslan är att Bajen har värvat smart inför den damallsvenska comebacken.

Man spelar 4–2–3–1 med två väldigt passningsskickliga mittbackar i Eva Nyström och lagkapten Alice Carlsson. Båda besitter den viktiga egenskapen att de kan spela igenom motståndarnas mittfält med hårda och precisa passningar.

Som ytterbackar har man två offensivt skickliga spelare i 18-åriga stortalangen Hanna Lundkvist och superrutinerade 36-åringen June Pedersen. 

När jag såg Bajen i fjol kände jag inte att de fick ut vad jag väntat mig av Pedersen. Nu verkar man däremot ha lärt sig hur man bäst utnyttjar norskan. Pedersen och Hanna Folkesson var prestigevärvningar i fjol.

I år har Bajen värvat vidare. Anna Tamminen, Eva Nyström, Fanny Hjelm Rönnlund och Nina Jakobsson är skickliga spelare som passar bra in i Bajens sätt att spela. Och som grädde på moset har man Madelen Janogy som skapar både spets och ett viktigt djupledshot.

Det som är roligt med Hammarby är ju att man också har en hel hög unga talanger. Den spelare ni framför allt skall kolla in i år är 16-åriga Ellen Wangerheim. Hon har imponerat stort på mig under våren. Hon har gjort det både som nia och från kanterna. Man skall inte sätta press på unga spelare. Men Wangerheim skulle kunna bli årets komet i damallsvenskan. Hon besitter en megapotential.

En annan intressant talang är 18-åriga nyförvärvet från Enskede, Matilda Winberg. Det jag sett av henne har hon en bra speluppfattning.

Hammarby är helt enkelt en väldigt spännande nykomling. På försäsongen har man gjort flera väldigt bra matcher mot damallsvenskt motstånd. Man slog Kif Örebro i cupen med 3–0. Man borde även ha vunnit mot Eskilstuna, men där förstörde den före detta Bajenmålvakten Emma Holmgren allt.

Jag har alltså fått väldigt positiva vibbar av Bajen den här våren. Så bra vibbar att jag tror att de är ett lag för den övre halvan.

De frågetecken som föreligger handlar trots allt om den offensiva spetsen. Om vem som skall göra målen. Laget känns trots allt lite småväxt, vilket även kan bli jobbigt på defensiva fasta situationer.

Vi får se om fjolårets skyttedrottningar Emma Jansson (18 mål) och Emilia Larsson (17) även gör mål i damallsvenskan. Båda har varit högsta serien förr. Jansson har klarat sig bra, och som mest gjort sex mål. Larsson däremot har fortfarande inte startat någon damallsvensk match. 

Nu får ju dock duon uppbackning av Wangerheim och de båda nyförvärven från Piteå, Janogy och Jakobsson. Kanske räcker det för att Bajen skall ta en plats på övre halvan. Kanske inte.

Oavsett tror jag att Hammarby klarar kontraktet med god marginal. Jag skulle bli väldigt förvånad om laget blev indraget i någon bottenstrid.

Emma Holmgren

7. Eskilstuna United

Placering i fjol: Tia med 23 poäng och målskillnaden 31–35.
Bästa nyförvärv: Emma Holmgren
Tyngsta förlust: Julia Tunturi

Eskilstuna stod för fjolårets riktiga megafiasko. Det lag som hade slutat på fjärde plats 2019 var i fjol bara 15 måls målskillnad från nedflyttning.

Tiondeplatsen var ett alldeles för dåligt resultat sett till vilken trupp United hade att tillgå. Nyligen ifrågasatte jag hur laget har letts och utvecklats de senaste åren. Jag skrev:

”Eskilstuna är på många sätt damallsvenskans brunkarlag. Ett lag som i princip bara blivit sämre och sämre sedan Magnus ”Munken” Karlsson tog över som tränare. De har flera skickliga spelare, men knappt något lag- eller passningsspel.” 

Jag konstaterade samtidigt att Eskilstuna lever på fysiska egenskaper eller individuell skicklighet. De fysiska egenskaper jag tänker på är främst Felicia Rogics snabbhet samt att flera spelare är starka i luftrummet och därmed är goda tillgångar vid fasta situationer.

Individuell skicklighet finns framför allt hos Halimatu Ayinde, Loreta Kullashi och Emma Holmgren. Just värvningen av Holmgren tror jag kommer att lyfta Eskilstuna. Laget tappade flera poäng ifjol på svajigt målvaktsspel.

En förvånande sak är att trots att Eskilstuna var fjolårets stora fiaskolag så uteblev de stora förändringar som jag trodde skulle komma. Tvärtom är United den klubb i damallsvenskan som har störst kontinuitet i truppen.

Men det känns ju faktiskt som att det är upp till bevis i år för tränare och tillika sportchef Karlsson. Det är hans fjärde säsong på posten, och nu borde han ha hunnit implementera ett genomtänkt spelsätt.

På den damallsvenska upptaktsträffen lyfte tränare Karlsson kontringsspelet som lagets styrka. Och där håller jag med fullt ut. Det går ju inte att ha så mycket bättre spelare i ett kontringsspel än smarta Kullashi och blixtsnabba Rogic. De gjorde elva mål vardera ifjol, vilket innebar att de delade fjärdeplatsen i skytteligan. 

Och visst går det att komma väldigt långt på kontringar utifrån ett tajt och fysiskt försvar framför den säkra sista utpost som Holmgren utgör. Det är till och med en god grundtanke.

Problemet i fjol var ju att United inte kändes som ett utpräglat kontringslag. Jag hade som ni förstår svårt att hitta vilken identitet de ville ha. Kanske att kommer att klarna under det här året. 

Inför fjolåret tippade majoriteten av alla experter Eskilstuna på medaljplats. I år har laget börjat lovande genom att ta sig till cupfinal. Det blir spännande att se hur laget tippas i år.

Jag sätter dem alltså på sjunde plats. Men de har en trupp som skulle kunna ta medalj – om allt faller på plats. Bara Kullashis geni och Rogics snabbhet är egenskaper som borde kunna göra United till ett topplag.

I fjol visade United även att de har en otroligt låg lägstanivå. Jag har placerat laget fem platser fel båda de två senaste åren. Om jag missar med lika mycket för tredje året i rad blir det antingen stort silver – eller nedflyttning…

Maria Nilsson

8. Växjö DFF

Placering i fjol: Sexa med 27 poäng och målskillnaden 18–32.
Bästa nyförvärv: Shannon Woeller
Tyngsta förlust: Jennie Nordin

I fjol trodde jag (och de flesta andra?) länge på att Växjö skulle åka ut. Men laget slutade faktiskt sexa. Man gjorde det efter en otroligt imponerande höstspurt.

Men det såg alltså länge riktigt prekärt ut. Fortfarande efter 17 omgångar låg smålänningarna på nedflyttningsplats. Sedan vann man fyra matcher och den imponerande bortasegern mot Rosengård i slutomgången tog laget ända upp till sjätteplaten.

Lyftet kom i samband med att Maria Nilsson blev lagets enda tränare. Hon bytte då till fyrbackslinje, vilket skapade trygghet och gjorde att laget vann sex av de åtta sista matcherna. Noterbart var att man slutade på övre halvan trots att man gjorde minst mål av alla lag i serien – bara 18 på 22 matcher.

Jag har sett Växjö två gånger den här försäsongen. Dels på plats mot Häcken, dels på tv mot Vittsjö. Utifrån de båda matcherna har man kvar både fjolårets styrkor och svagheter.

För trots att man tappat båda sina ordinarie mittbackar känns Växjö fortsatt stabilt med den där fyrbackslinjen. Så stabilt att jag inte tror på någon större risk för nedflyttning i år. Tvärtom är det rimliga utfallet att laget slutar någonstans mellan plats sex och nio.

Problemet är ju att man har fortsatt har förtvivlat svårt att göra mål. I de tre senaste matcherna mot damallsvenskt motstånd har man spelat ganska jämnt – men förlorat efter att ha lämnat planen utan att göra mål.

Just målskyttet var något jag pinsamt nog glömde att prata med Växjökaptenen Emmi Alanen om efter matchen mot Häcken. Däremot ställde jag frågan om hur bra hennes lag är i år. Svaret löd:

”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”

”Vi har kvar hälften av truppen från i fjol, och det är den grund vi fortsatt bygga på. Vi har fått in spelare som utmanar en mot en och anfaller med fart.”

I samband med den matchen noterade jag att huvudtränare Nilsson har en ny, spännande assisterande tränare i Stefan Karlsson. Han har spelat en bit över 100 allsvenska matcher, och avslutade spelarkarriären i fjol. Nu gör han debut som tränare.

Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av. För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg.

Alanen sa så här om årets tränarkonstellation:

”Jag tycker att det har funkat jättebra. Han har kommit in jättebra. Deras team verkar funka bra, och det har funkat med spelarna också – det är viktigt det här med dynamiken. ”

Jag kollade förstås även av lite med tränare Nilsson. Hon sa så här:

”Vi ändrade ju spelsätt när jag tog över. Och det är det vi har fortsatt bygga på i år. Nu har vi fått in Stefan och en ny målvaktstränare. Det funkar jättebra. Det är mycket nya fotbollskunskaper som kommit in. … Det är svårt att prata placeringar. Man vill utvecklas och gå framåt, men alla andra lag vill ju det också. Vi har varit i botten några år. Nu hoppas vi att vi stabilt skall hålla oss högre upp i tabellen.”

Apropå Nilsson förklarade hon på upptaktsträffen att Växjö helt oväntat har jobbat en hel del med det offensiva i vinter. Man har kollat på spelvägar i uppspelsfas och jobbat extra mycket i sista tredjedelen, alltså på hur man skall komma till avslut. I det spelet såg jag klara brister mot Häcken på Bravida. Så det är något man bör jobba vidare med.

Signe Holt Andersen

Och om Växjö skall kunna hålla sig högt upp i tabellen måste nog Signe Holt Andersen leverera. I fjol gjorde hon sju mål. I år bör hon nog komma upp i tio–tolv om Växjö minst skall kunna kopiera fjolårets placering.

Kanske att danskan kan få lite avlastning i målskyttet av isländska forwardsvärvningen Andrea Mist Pálsdóttir. 22-åringen har landslagsmeriter, men ännu så länge har jag sett (för Växjö) oroväckande lite av Palsdottir. Lossnar det lagom till seriestart? 

En annan som bör kunna avlasta Holt Andersen är vårlånet Evelina Duljan. Hon hamnade i Kristianstads överskottslager i fjol. Förhoppningsvis kan Duljan blomma ut rejält i den här miljön.

Jenna Hellstrom

9. Kif Örebro

Placering i fjol: Sjua med 26 poäng och målskillnaden 26–36.
Bästa nyförvärv: Jenna Hellstrom
Tyngsta förlust: Emma Östlund

I fjol kom Kif Örebro på sjunde plats efter att ha överraskat positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

När serien var slut lämnade succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Efterträdaren heter Rickard Johansson, och vi får se om han lyckas lika fint.

Klart är att Örebro efter många struliga år äntligen har fått ordning på ekonomin. Däremot har man för andra året i rad haft väldigt stor oro i truppen. På silly seasonsidan kan man läsa om 13 nyförvärv och elva förluster. Det blir inte bättre av att man har fyra korsbandsskador i truppen.

Det är alltså ett nybygge som tränare Johansson basar över. Noterbart är att man återigen har en ny försvarsgeneral. 2019 var det Emma Kullberg. 2020 tog Emma Östlund över. Och nu går ansvaret att styra upp mittförsvaret till en ny Kullberg – lillasyster Sanna.

Känslan är dock att Örebro fått in mycket kvalitet – inte minst i form av Sanna Kullberg. Tittar man på truppen tycker jag inte att det känns som ett nedflyttningslag. Utan kanske att Kif faktiskt kan överraska även i år?

Jag såg laget i genrepet mot Hammarby. Det var ju en match utan landslagsspelare, vilket gör den svårbedömd. Bajen var väl något bättre totalt sett, men Örebro var starkare än jag hade trott. Med alla förändringar på näthinnan känns det dock inte rimligt att tippa laget högre än en niondeplats.

Kollar vi spelarprofiler är ju Jenna Hellstrom en intressant återvändare. Med sin snabbhet var kanadensiskan jättenyttig för Kif senast hon spelade i Örebro. Längst fram har man ju målfarliga Karin Lundin, som känns som en av damallsvenskans allra bästa spelare på att förvalta inlägg. I fjol bjöd hon ju på snygga mål både med huvud och volley.

En spelare som skulle kunna bli ett utropstecken i årets serie är 17-åriga talangen Emilia Pelgander. Jag tyckte hon såg spännande ut mot Hammarby. Andra talanger det blir spännande att följa är Sara Lilja-Vidlund och nya Sophia Redenstrand.

Jennie Nordin

10. Piteå IF

Placering i fjol: Åtta med 25 poäng och målskillnaden 21–33.
Bästa nyförvärv: Anam Imo
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs

I fjol hängde 2018 års mästarlag med i toppen precis i början av säsongen. Sedan sjönk man sedan som ett sänke genom tabellen och levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången.

Det var Julia Karlernäs som räddade Piteå kvar i högsta serien genom ett fint distansskott i slutomgången. Karlernäs lämnade sedan laget för proffslivet i Spanien. Ytterligare ett par viktiga spelare har försvunnit – man har tappat de fyra bästa målskyttarna.

Faktum är att det knappt är något kvar av det lag som tog SM-guld för 2,5 år sedan. Jag kollade, och 2018 hade Piteå hela 14 spelare som var med i minst 19 av de 22 omgångarna. Från de 14 är bara Faith Ikidi, Selina Henriksson och Cecilia Edlund kvar.

Duktige tränaren Stellan Carlsson får nu bygga om sitt lag igen. Han påbörjade det arbetet i fjol, men får nu börja om på nytt igen. Och nu hörs intressanta rapporter om 4–3–3 och nytt arbetssätt.

Ett tag i början av december funderade jag över om inte Piteå skulle bli det självklara jumbotipset inför årets serie. Då hade man tappat flera nyckelspelare och det ryktades om fler spelarförluster.

Men sedan skaffade sig Piteå både defensiv stabilitet och offensiv spets, och jag kände att tränare Carlssons lag nog ändå bör klara kontraktet.

Den defensiva stabiliteten består i att evigt unga Ikidi får sällskap av Jennie Nordin i mittförsvaret. Ikidi var lysande i Piteå i fjol, och Nordin en stor anledning till Växjös lyft i slutet av säsongen. Ikidi och Nordin bör vara ett av seriens allra bästa mittlås.

Offensivt hade man problem med målskyttet i fjol. Man saknade June Pedersens och Ronja Aronssons fötter vid fasta situationer. Och bara fyra spelare gjorde fler än ett mål – alla de fyra har alltså nu lämnat.

Men man har plockat in två riktigt spännande nya forwards. Nigerianska talangen Anam Imo har jag alltid gillat. Tyvärr led hon av konkurrensen i Rosengård. Men i Piteå bör hon vara riktigt vass att kontra på. Man har även plockat in Moröns succéforward från i fjol, amerikansa Katrina Guillou. De båda borde tillsammans med Cecilia Edlund kunna bilda ett tremannaanfall som gör en del mål.

Norrlagen är ofta svårtippade i och med att de oftast mest möts inbördes på försäsongen. Piteå är extra svårtippat i år med tanke på nybygget samt på att de inte var med i cupens gruppspel, och således inte har spelat några tävlingsmatcher hittills.

Jag tror att Piteå får uppleva en ny säsong på undre tabellhalvan. Men jag tror inte de hamnar sämre än den tiondeplats jag tippar dem på. Snarare känner jag att det kan finnas potential för en placering några hack upp.

Elizabeth Addo

11. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Nia med 24 poäng och målskillnaden 20–31.
Bästa nyförvärv: Hayley Dowd
Tyngsta förlust: Olivia Schough

I fjol var andra året i rad som Djurgården räddade kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots kamp för överlevnad i damallsvenskan var 2020 års Djurgården ett mycket bättre lag än 2019 års.

Framför allt hade man i fjol en defensiv stabilitet som vi inte såg 2019. Laget stannade på 31 insläppta mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Inför silly season var det rimligt att tro att Djurgården skulle fokusera på förbättringar av offensiven. Speciellt som man tidigt förstod att fjolårets bästa anfallsvapen – Olivia Schough – skulle lämna.

Offensivt har Stockholmsklubben verkligen gjort ett intressant transferfönster. Man har letat offensiva krafter över hela världen. Först plockade man in amerikanska Hayley Dowd från Morön. Sedan trillade Alexandra Takounda in från Kamerun, Daniela Zamora från Chile och slutligen ocskå Elizabeth Addo från Ghana.

Mycket Afrika och Amerika alltså. För sedan tidigare fanns ju redan Portia Boakye från Ghana och Linda Motlhalo från Sydafrika i truppen. 

Addo och Takounda är vad jag förstått ännu inte på plats. Det är med andra ord svårt att veta vad det kommer att bli av årets Djurgården. Försäsongen har inte varit imponerande. Därav det här tipset.

Det allra största frågetecknet kring laget sätter jag inte för målskyttet. Man har ju tagit in meriterade och väldigt starka namn – som man bör ju numera ha spelare som är bra nog att kunna fixa lite mål. Däremot undrar jag över målvaktssidan.

Där har man tappat två riktigt meriterade spelare, och ersatt med två oprövade men intressanta. Målvaktsstandarden i NWSL är riktigt bra, så Kelsey Daugherty borde ha kvalitet. Men för mig är hon ett oskrivet kort. Kring 17-åriga Elvira Björklund har jag hört en hel del bra – hon är ett spännande framtidsnamn. Men håller hon redan i år?

Jag känner att om målvaktsduon håller klassen bör Djurgården kunna överträffa mitt tips. Men darriga målvakter kan få väldigt bra lag att skaka. Så målvakterna är alltså nyckeln.

Eller. Under arbetet med det här tipset dök det upp fler orosmoment. Att Malin Diaz skall vara mammaledig är ju ett ”kul” orosmoment, även om det är ett avbräck för laget. Men grattis, Malin.

Man har ett betydligt jobbigare orosmoment om den här nyheten från Aftonbladet stämmer, den talar nämligen om en spricka mellan delar av spelartruppen och tränare Pierre Fondin. Dålig stämning är verkligen inget man vill ta med sig in i en serie.

Som sagt har man flera spännande nyförvärv. Dowd, Zamora och Addo har alla potential att bli attraktioner i damallsvenskan. Jag gillade verkligen det jag såg av Addo i Kvarnsveden. Vi får för Djurgårdens skull hoppas att hon kan prestera lika bra i Stockholm.

Utöver allt utländska spelare skall jag kolla in den centrala mittfältaren Louise Hvarfner lite extra i år. Hon är ung och talangfull – fyller 19 om någon vecka. Jag gillade det jag såg av henne i fjol. Bland annat gjorde hon en kanoninsats mot Rosengård, där hon på ett ovanligt moget sätt försvarade ytan framför egen backlinje.

Det är verkligen otroligt svårt att veta om årets Djurgården är fågel, fisk eller mittemellan. Men jag skulle inte bli förvånad om man räddar kontraktet i sista omgången för tredje året i rad. 

Jenny Danielsson

12. AIK

Placering i fjol: Vann elitettan med 72 poäng och målskillnaden 77–17.
Bästa nyförvärv: Honoka Hayashi
Tyngsta förlust: Sophia Redenstrand

Slutligen tippar jag alltså AIK på nedflyttningsplats. Egentligen är jag emot det här att man  slentrianmässigt tippar nykomlingar i botten.

Jag hade alltså gärna tippat AIK högre. Laget slog poängrekord i elitettan i fjol. Och seriesegrarna i elitettan brukar hålla sig kvar. Men det är tyvärr det enda som talar för Solnaklubben.

Utöver en seger mot Djurgården i februari har jag inte sett något den här vintern och försäsongen som fått mig att känna hopp om ett svartgult liv i damallsvenskan även 2022.

AIK har en fantastisk akademi och får fram massor av duktiga talanger. I år riktas ju framför allt fokus mot hyperintressanta Rosa Kafaji. Det är en tekniker som i högsta grad är sevärd. Men hon behöver nog trolla rejält för att kunna hålla kvar Gnaget i högsta serien.

För tyvärr tycker jag inte att AIK har förstärkt på rätt sätt. Det är stor skillnad mellan våra två högsta serier. Normalt brukar lagen från ellitettan behöva fem–sex riktigt etablerade nyförvärv för att även stå sig i damallsvenskan.

AIK har tagit in duktiga isländska vänsterspelaren Hallbera Gisladottir och man har ett väldigt spännande nytillskott i japanska mittfältaren Honoka Hayashi. Men i övrigt tycker jag att det känns rätt orutinerat och anonymt.

Det finns exempelvis frågetecken kring flera av de spelare som bar AIK i elitettan, om de även klarar av att bära ett lag i damallsvenskan. Bland annat är målvakten Milla-Maj Majasaari ett oskrivet kort på den här nivån.

Jag både hoppas och tror att vi slipper stryklag i årets serie. Jag tror alltså att AIK kommer att plocka en del poäng. Men knappast tillräckligt. Redan i premiären i Växjö får vi en bra värdemätare på nykomlingen.

AIK är ju för övrigt den klubb i damallsvenskan som har klart störst ekonomi. Men de lägger sina pengar på herrlaget – inte på damerna.

Under upptaktsträffen kastade den tidigare F15–17-förbundskaptenen Per Lagerström ut frågan i luften om AIK, ifall man får en dålig start, kommer att visa muskler under OS-uppehållet på samma sätt som man gjort om herrlaget varit illa ute? Han tror inte det. Det tror inte jag heller.

Jag tror bara att det är Häcken och Hammarby av herrelitklubbarna som verkligen vill vinna titlar med sina damlag. AIK och Djurgården är tyvärr inte där ännu. Det krävs nog större tryck från medlems- och supporterhåll för att det skall hända saker på allvar i de två sistnämnda Stockholmsklubbarna.

Tippa damallsvenskan

Därmed har du tagit dig genom mitt damallsvenska tips för 2021. Nu hoppas jag att du också vill vara med och tippa. I fjol var det riktigt många som skrev in sina tips i kommentatorsfältet.

Då var det signaturen FH som tippade bäst. Hen placerade fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Nu har ni en ny chans. Några har redan tippat i samband med tidigare inlägg. Men ni får gärna skicka in era tips även här.

Förresten. Vill du ha ännu mer information om årets damallsvenska? Då rekommenderar jag att du kollar in årets damallsvenska upptaktsträff. Den finns på den här länken.

Det är en väldigt bra upptaktsträff, i särklass den bästa jag sett. Det är rappt och relevant. Man har fått bort alla de där slentrianmässiga artighetsfrågorna som bromsade upp tidigare tillställningar. Och det är en väldigt bra panel.

Eller just det. I samband med det här tipset brukar jag ju även tippa vem som blir årets skyttedrottning. Där brukar jag ha klart sämre utfall än i tabelltipset. Men i fjol gick det bättre än vanligt. Jag trodde på följande topp tre:

1) Rebecka Blomqvist
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Det blev:

1) Anna Anvegård
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Två rätt av tre är jag väldigt nöjd med även om Anvegård var en lågoddsare och kanske den som var mest självklar på topp tre. Blomqvist kom för övrigt på sjunde plats. I år tippar jag istället fem i topp. Den ser ut så här:

1) Stina Blackstenius
2) Anna Anvegård
3) Emily Gielnik
4) Mimmi Larsson
5) Sveindis Jane Jonsdottir

Stina Blackstenius

Här gäller det ju även att gissa vilka som spelar hela säsongen. Det finns som sagt risk för viss spelarflykt i sommar, när storklubbarna på kontinenten skall göra om sina lag.

Känslan är att Stina Blackstenius i nuläget inte vill sticka i väg igen, att hon vill hitta tryggheten fullt ut på hemmaplan. Och jag tycker att det ser ut som att hon är på väg att göra det. Blackstenius har sett väldigt vass ut på sistone.

Det känns kul att skriva det, för bara några månader tillbaka kändes hon helt ofarlig. Men något positivt har hänt, och de två landslagsmålen mot Polen borde stärka henne ytterligare. Mitt tips är alltså att 2021 blir Stina Blackstenius år.

Utöver de fem på topplistan jag tror även att de här kommer att göra många mål i år: Pauline Hammarlund, Felicia Rogic, Loreta Kullashi, Filippa Angeldahl, Therese Åsland, Therese Simonsson, Anam Imo, Fernanda Da Silva, Signe Holt Andersen, Karin Lundin, Stefanie Sanders och slutligen säger magkänslan att jag även måste nämna Ellen Wangerheim.

Rytting Kaneryd om sitt lyft: ”Miljön är rätt för mig”

Publicerad den av
8

Tidigare i veckan hade jag ett inlägg med rubriken: Hur skall man tolka Rytting Kaneryds lyft?

Jag svarade på den frågan med en egen teori om spelsätt. Men det finns ju någon som har bättre inblick i frågan än jag, så jag åkte tidigare i dag till Hisingen för att ställa frågan direkt till Johanna Rytting Kaneryd själv. I eftermiddags gjorde ju nämligen 24-åringen från Kolsva i Köpings kommun tävlingsdebut för BK Häcken FF.

Det var en intressant cupmatch mellan Häcken och Växjö DFF som vanns av Häcken med 1–0 efter segermål från just Rytting Kaneryd i den första halvlekens 40:e minut.

Jag tog upp mobilen en gång under matchen för att knäppa en matchbild till sociala medier. Det råkade bli en bild på målet. Här ser ni Filippa Angeldahl driva fram bollen. Strax efter frispelade hon Rytting Kaneryd till höger.

Häckens segermål mot Växjö.

Det var en intressant match på många sätt. Häcken var verkligen hyperoffensivt. De spelar ett 3–5–2 som långa stunder snarare ser ut som 3–3–4.

Jag blev verkligen förvånad över hur högt Häcken stod. Jag såg aldrig Göteborg på plats förra året, men mina minnen från tv-soffan är att laget inte var lika offensivt balanserat i fjol som det var i dag. Med Lotta Ökvist som en av tre backar och med duon Anna Csiki och Hanna Wijk på kanterna får laget en väldig offensiv framtoning.

Det var något Växjö hade noterat. Den första halvleken var spelmässigt jämn, och jag tror egentligen att småländskorna var klart nöjdast med matchbilden.

Växjö flyttade ut sina forwards på kanterna, de låg brett utanför Häckens centrerade trebackslinje. Och gästerna fick en hel hög fantastiskt fina kontringslägen. Där saknades det dock ganska mycket både i beslutsfattandet och passningskvaliteten. Växjö får helt enkelt åka hem och träna på kontringsspel.

Dock noteras att Signe Holt Andersen i 27:e minuten hade ett skott som small i ribbkrysset bakom Jennifer Falk. Som tur var för Häckenmålvakten gick skottet i ribbkrysset och ut. Otur däremot för Växjö som hade varit förtjänt av oavgjort in i pausen.

I den andra halvleken var Häcken det bättre laget, och hemmasegern var till slut fullt rättvis – och kanske något mål för liten. Det höll Växjökaptenen Emmi Alanen med om efter matchen. Samtidigt som hon var missnöjd med att ha förlorat konstaterade hon att:

”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”

Jag får hålla med. Även om Göteborg skapade väldigt mycket efter paus så kändes Växjö både stabilt och spännande. Och man levde ju hela vägen till slutsignal borta mot det lag som vann SM-guldet i fjol.

Jag satt för övrigt rakt bakom Växjös bänk, vilket var intressant. Huvudtränare Maria Nilsson är lugn och tyst. Men hon har en ny assisterande tränare som lär komma att höras i damallsvenskan.

Assistenten heter Stefan Karlsson och har spelat en bit över 100 allsvenska matcher för  Djurgården, Östersund och Jönköpings Södra. Han avslutade spelarkarriären i fjol i Öster, och gör nu debut som tränare.

Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Domare Tess Olofsson orkade bara höra hans klagomål på hennes domslut i drygt en halvtimme. Sedan var hon ute och sa till honom att: ”Nu räcker det.”

Domarna i damallsvenskan kommer säkert att få anledning att komma med fler tillrättavisningar av Karlsson i år. Men mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av.

För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg. Det var exempelvis intressant att höra hur de båda bänkarna agerade vid Häckens hörnor. Först lät Växjö tre spelare ligga kvar högt för att kontra. Man minskade det till två, men fick Häckens bänk att vråla på sina spelare att slå korta hörnor för att ”locka ut” Växjöbackarna.

Häcken vann alltså, och det var på många sätt Johanna Rytting Kaneryds förtjänst. Nyförvärvet från Rosengård glänste – hon var inblandad i det mesta i hemmalagets offensiv. Hon gjorde alltså segermålet, men kunde även ha haft flera assist.

Men hon insåg också att det kunde ha varit ett annorlunda resultat i paus, om Växjö haft bättre kvalitet i sitt offensiva omställningsspel.

”Som tur är har vi starka spelare där bak, som kan rädda upp det. Jag vet inte hur många maxlöpningar ”Kullis” tog idag och räddade oss ur situationen. Det är väl det som både är det bra och dåliga med vårt presspel – det är risktagande, men det kan också leda till mål.” 

”Kullis” är Emma Kullberg, som verkligen är hyperviktig för Häckens försvarsspel med sin snabbhet.

Offensivt lider Häcken av att Stina Blackstenius fortfarande har väldigt dåligt självförtroende. Jag kan ha missat någon, men antecknade sex 100-procentiga målchanser för landslagsforwarden efter paus. Avsluten var tyvärr långt ifrån 100-procentiga. Rytting Kaneryd hyllar dock Blackstenius: 

”Hon är som en duracell-kanin och springer i djupet och kommer till bra lägen. Det kommer att sitta. Hon tar sig ofta själv till lägena genom att vrida, vända och löpa – hon är väldigt stark. Det är skönt att spela med en sådan spelare som både löper för oss andra också, så att vi får ytor.”

Och så var då det då den där frågan i det tidigare inlägget. Hur skall man tolka Rytting Kaneryds lyft?

Här är hennes eget svar:

”Jag tror att den här miljön är rätt för mig, jag får ut så mycket mer av mitt fotbollsspel. Jag får vara mig själv, får både löpa i djupet, kunna hitta kombinationer – liksom utnyttja mina spetskvaliteter. Det är väl det som mest är skillnaden om jag jämför med Rosengård.”

Kände du dig lite låst där?

”Ja, det gjorde jag, helt klart. Jag fick inte ut mina spetskvaliteter. Sedan har det självklart att göra med speltid också – det är säkert en mix där. Tänker jag på de matcher som jag spelat här så har jag fått ut så mycket mer av mig själv: Jag får bollar i fart, och får bara göra det jag är bra på. Man bara njuter liksom.”

Mot Växjö spelade hon som tia från start, men flyttade ut på kanten som wingback när Julia Zigiotti Olme kom in i den andra halvleken. Jag frågade Rytting Kaneryd dels var hon trivs bäst, dels var hon tror att hon kommer att spela i år:

”Det är väl både som tia och wingback. Det är svårt att välja, för det är olika från match till match. Just nu känner jag att jag får ut jättemycket som tia. Andra matcher när vi spelar mot lite mer kompakta lag får jag ut mer som wingback där jag kan löpa i djupet bakom deras backlinje. Jag gillar båda rollerna, och känner att jag kommer till bra lägen.”

En helgardering alltså. Däremot fick jag ett klarare svar när jag kollade med henne hur hon gör med sina efternamn. Det står ju bara Kaneryd på matchtröjan.  

”Jag brukar använda båda mina efternamn, men eftersom båda inte får plats på ryggen får jag alltid välja ett där. Jag tycker att Kaneryd passar bättre på ryggen. Jag tror att mamma är lite besviken – men pappa är nöjd…”

I övrigt i dag vann Hammarby, Djurgården, Umeå, Kristianstad och Linköping sina inledande cupmatcher. Som jag ser det var det rakt igenom favoritsegrar. Det som stack ut var väl att Bajen vann med så stora siffror som 3–0 borta mot Kif Örebro. Hammarby går från klarhet till klarhet den här våren.

Helgens tv-guide – flera godbitar på programmet

Publicerad den av
13

Inlägget uppdaterat – franska toppmötet uppskjutet + fler tv-matcher

Det här är en väldigt intressant damfotbollsvecka. Vi har redan avverkat åtta åttondelsfinaler i Champions League, och nyss alltså fått se vilka som möts i kvartsfinalerna.

Men veckan är ju inte över, utan vi kan se fram emot en väldigt intressant helg. Framför allt drar ju den svenska tävlingssäsongen i gång på allvar med åtta gruppspelsmatcher i svenska cupen. Fem av de matcherna är tv-sända. Och det blir lite av en rivstart eftersom vi direkt har två möten mellan lag som slutade topp sex i damallsvenskan i fjol.

I morgon tar fjolårets mästarlag emot sexan Växjö och på söndag är det Skånederby mellan fjolårstvåan Rosengård och femman Vittsjö.

Skånederbyt blir väldigt intressant, inte minst med tanke på de kritiska kommentarer jag läst här i bloggens kommentarsfält om Vittsjös arbete med att byta spelsätt till ett mer passningsorienterad. Känslan är ju att den typen av spel borde passa Rosengårds presspel som handsken.

I helgen är det även flera kul matcher ute i Europa. Den riktiga höjdpunkten skulle ha varit det franska toppmötet Lyon–PSG, som var tänkt att sändas av Viaplay klockan 21.00 på lördagskvällen. Men toppmötet är uppskjutet eftersom tre spelare och en ledare i PSG testades positivt för covid under torsdagen.

PSG hann ha presskonferens under fredagseftermiddagen, där man pratade upp matchen. Men tidigt på kvällen kom sedan beskedet om att matchen skjuts upp.

Det är en godbit att se fram emot, lite av en måstematch för Lyon, om inte deras fantastiska titelsvit skall spricka efter 14 raka ligaguld. I nuläget är det ju nämligen ett obesegrat PSG som leder ligan med en poängs marginal.

Frågan är för övrigt vad coronautbrottet i PSG innebär för Champions League. Där skall ju Parisklubben till Prag för returmatch i åttondelsfinalen på onsdag. 

Tillbaka till heta ligamatcher. En sådan har vi i Spanien på söndag klockan 13.30. Det är det ett glödhett svenskmöte när Hedvig Lindahl och Atletico Madrid tar emot Real Madrid med Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani. Det är inte bara ett derby, det är även en otroligt viktig match i kampen om en plats i höstens Champions League. Inför avspark ser spanska ligatoppen ut så här:

1) Barcelona     18   90–  3   54
2) Levante         21  45–23   47
3) Real              21   46–24  44
———————————–
4) Atletico         21    43–21   41
5) Madrid CFF  20    30–18   39
6) Sociedad      20    38–24   37
7) Teneriffe       19     33–22   35

Det är ju hela 34 omgångar i årets spanska liga, så det är långt kvar. Men självklart är de inbördes mötena mellan lagen kring Champions Leaguestrecket extra värdefulla.

Tyvärr verkar inte Madridderbyt gå att se på svensk tv. Annars fick vi ju tidigare i veckan veta att Viaplay fortsätter att satsa på internationell damfotboll. De utökar tablån med matcher från Italien och Danmark.

Helgen innehåller även en het match i England. På söndag 15.30 är det nämligen ligacupfinal mellan Bristol City och Chelsea.

Det är en match där Chelsea är favoriter till 95–5. Tyvärr verkar inte finalen gå att se på svensk tv.

Även i Italien är det cuphelg. I morgon, lördag 12.30, spelar svensklagen Roma och Juventus första semifinalmötet av två i Coppa Italia Femminile. Mötet mellan Marija Banusic och Linda Sembrant/Lina Hurtig sänds däremot av Viaplay. Det är en match där Juventus förstås är storfavorit.

Här är hela helgens tv-guide (fyll gärna på med fler sändningar om jag missat någon):

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–SV Meppen i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay.

Lördag:
12.30: Roma–Juventus, semifinal 1:2 i italienska cupen, sänds på Viaplay.
15.00: Djurgårdens IF–IK Uppsala Fotboll i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.00: Kif Örebro–Hammarby IF, sänds på Sportbladet Play.
16.00: BK Häcken FF–Växjö DFF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.00: AIK–Piteå, träningsmatch, sänds på Sportexpressen Play och pt.se.
21.00: MATCHEN UPPSKJUTEN – Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain i franska D1 Feminine, sänds på Viaplay.

Söndag:
12.30: Inter–Milan, semifinal 1:2 i italienska cupen, sänds på Viaplay.
14.00: Bayern München–SGS Essen i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay.
15.00: FC Rosengård–Vittsjö GIK i svenska cupen, sänds på Sportkanalen och Cmore.
15.00: Sundsvalls DFF–Eskilstuna United, sänds på Sportbladet Play.

Tidigt tips – och några tv-matcher

Publicerad den av
9

Vad jag sett har ingen damallsvensk klubb spelat några matcher ännu i år. Men i veckan drar träningsmatchandet igång på allvar. Flera av er önskar tips både av damallsvenskan och elitettan utifrån hur lagen har hanterat silly season.

Det är verkligen inte lätt. Dels är det näst intill omöjligt att tippa innan man fått se lagen i matcher. Dels är inte silly season helt klar ännu. Flera klubbar väntar fortfarande in en eller två ytterligare spelare. Exempelvis måste Göteborg/Häcken nästan få ytterligare en handfull spelare om de skall kunna räknas som en konkurrensduglig guldkandidat.

Men jag kan i alla fall försöka skikta lagen utifrån dagens trupper. Och i nuläget måste Rosengård räknas som jättefavorit till att vinna guldet. Första utmanare är Kristianstad och kanske, kanske även Häcken. Men då måste de sistnämnda både bredda och spetsa truppen ytterligare. Ännu så länge ligger man klart minus i truppbygget.

Bakom de tre bedömer jag att ytterligare två–tre klubbar har chans på Champions Leagueplats, alltså topp tre. Och det är Linköping, Vittsjö – och kanske också Eskilstuna. De sistnämnda klarade ju kontraktet i höstas på målskillnad. Men de har värvat smart, exempelvis bör Emma Holmgren innebära många pluspoäng.

Emma Holmgren

Den undre halvan är vansinnigt svårtippad. Men känslan är att alla tre Stockholmsklubbarna, Växjö, Piteå och Örebro får kämpa för förnyat kontrakt. Piteå och Örebro är kanske de lag som är allra svårast att tippa. Båda är nybyggen vilket gör dem extremt svårbedömda, speciellt innan de spelat några matcher.

Växjö stod för en fantastisk höstspurt i fjol, och slutade på övre halvan. Men i vinter har man tappat flera nyckelspelare, vilket gör att småländskorna känns som en akut nedstigningskandidat. Kanske att jag hade haft dem som jumbo om jag lämnat ett tabelltips idag.

Eller. Jag hade nog ändå satt Djurgården som jumbo. Djurgården har räddat sig kvar i sista omgången två år i rad. Just nu har de bara en målvakt. Hon heter Elvira Björklund och är en helt oprövad junior – född 2004.

Men det är alltså väldigt svårtippat i botten. När damallsvenskan är över i höst kan som sagt även flera andra lag hamna på den enda nedflyttningsplatsen. Bland annat någon av Djurgårdens lokalkonkurrenter.

Känslan är ändå att de båda nykomlingarna är såpass bra att de har kapacitet att hålla sig kvar. En indikation på om det är så får vi kommande veckor när träningsturneringen Volkswagen Stockholm Challenge avgörs. Där möts BP–Djurgården (13.00) och AIK–Hammarby (16.00) i semifinaler på lördag. Sedan är det final och tredjeprismatch söndagen den 14 februari. Alla fyra matcherna skall visas på Sportbladet Play.

I elitettan känns nämnda BP som en kandidat till en av de tre damallsvenska platserna. I den kampen bör även Umeå, Uppsala och Kalmar vara med. Varningsflagg höjs också för Alingsås, Jitex och Mallbacken som alla skulle kunna vara med i toppen om de får en bra start.

I botten känns Lidköping och framför allt Sundsvall som givna avstigningskandidater. Det är ju bara två lag som åker ut i år. Kanske att det blir just LFK och SDFF? Även Borgeby, Bollstanäs och Älvsjö riskerar att husera i toppen.

De jag inte nämnt är Morön och Norrköping, som båda känns som mittenlag.

Därmed lämnar jag svensk mark. Söndagen har ju varit en dag där man kunnat njuta av damfotboll på tv från lunch till kväll.

Först ut var El Clasico, som blev den utklassning man kunnat förvänta sig. Det är ju precis så det har varit alla de gånger lagen mötts under de två säsonger Real Madrid varit med i damfotbollen. Den här gången vann Barcelona med 4–1 efter att domaren skänkt Real ett tröstmål genom att blåsa en helt felaktig straff på slutet.

Det var en match som Real inledde piggt med mycket bollinnehav. Trots det var det 3–0 i paus till Barca, och i princip avgjort. Orsaken var att gästande Real hade en fullständigt huvudlös taktik. De valde att trycka upp sin rätt långsamma backlinje högt, och lämna jätteytor till Barca.

En sådan taktik är högriskfotboll. Både vid 2–0 och 3–0 försökte en högt stående Barcabacklinje utan framgång ställa offside. Repriser visade att Barcaanfallarna var minst en meter på rätt sida vid båda målen.

Förra gången jag såg Real mot ett topplag, mot Atletico Madrid, kändes Real rätt stabilt i defensiven. Men den gången klev man inte lika högt som i dag. Känslan är att Real har rätt mycket att jobba med innan man är redo att slåss mot lagen i Europatoppen.

Den andra halvleken i dag blev rätt avslagen. Barca kändes nöjt med sin ledning, och Real hade inte kapacitet att skapa målchanser. Även mot Atletico var Real uddlöst. Man vill gärna på Rosengårdsmanér ha långa anfall där man håller i bollen centralt en stund innan man går till attack.

Och det känns tydligt att man inte klarar av det spelet mot topplagen. Det spelsättet funkar säkert mot sämre lag, men straffar sig vassa lag som Barca. Varken mot Atletico eller Barca har jag förstått hur Reals strategi ser ut kring hur de skall skapa målchanser mot starkt motstånd.

När man väl går framåt är det väldigt mycket långt på chans mot Sofia Jakobsson. Hon inledde piggt i dag, utan att komma till några riktiga målchanser. Hennes bästa läge kom i den andra halvleken då hon blev frispelad. Dock hann Mapi (Maria Pilar) Leon ikapp och kunde slå ut bollen till hörna. Trodde jag.

Men domaren missbedömde situationen helt. Hon gav Jakobsson straff, och dessutom fick Leon sitt andra gula kort. Tur att det redan stod 4–0 i det läget, för det är tråkigt när helgalna domslut blir avgörande.

Mapi Leon

Jakobsson spelade hela matchen. Däremot fick inte Kosovare Asllani någon speltid. Det är lite oklart om hon var petad, eller om hon hade någon lättare känning. Hon var i alla fall inte värre skadad än att hon var med i truppen, och sågs värma upp under den andra halvleken.

Asllani inledde säsongen lysande och ledde ett tag skytteligan. Nu är hon inne i en mycket tyngre period där hon bara gjort ett mål sedan den 21 november, det var mot Espanyol på luciadagen. De matcher där jag sett henne under den här perioden har hon varit direkt svag, så petning känns inte osannolikt.

Real fick för övrigt också en utvisning. Det var däremot solklart. Målvakten Misa (Maria Isabel Rodriguez) var långt utanför straffområdet när hon räddade ett friläge med vänsterhanden. Det innebär att laget får spela utan ordinarie målvakt mot Valencia nästa helg.

I övrigt i dag har Atletico och Madrid CFF vunnit sina matcher, vilket gör att kampen om Champions Leagueplatserna hårdnar.

Senare på dagen vann även Levante sin match borta mot La Coruna med 3–1, vilket gör att de förbättrar sitt läge. Den högst haltande tabelltoppen ser numera ut så här:

Barcelona         13   +70   39
Levante            16   +20   37
Real Madrid      16   +17   34
———————————-
Atletico Madrid 17   +16   34
Madrid CFF      17   +11   34
Real Sociedad  16   +11   30
Gran. Tenerife   15   +11   30

I dagens första engelska match var Tottenham det spelmässigt klart bättre laget än Chelsea i 20 minuter. Men medan Spurs avslut oftast gick utanför ramen var Chelsea närmast kliniskt.

Formstarka tyskan Melanie Leupolz drog in 1–0 på ett distansskott i minut 27. Elva minuter senare var det 3–0 och avgjort.

Jonna Andersson och Magdalena Eriksson spelade hela matchen, som till slut blev 4–0. Segern innebar att Chelsea fortsatt är i serieledning på bättre målskillnad än Manchester United.

Jonna Andersson

United vann nämligen den sena eftermiddagsmatchen mot Everton med 2–0 efter 2–0-ledning i paus. Det var en match jag bara såg ytterst sporadiskt. Men känslan är att United hade rätt bra kontroll efter paus, även om Everton såg rätt bra ut i andra halvleken.

Everton är för övrigt ett lag som har väldigt många riktigt starka spelare som Izzy Christiansen, Valerie Gauvin och numera även Jill Scott. Dock är deras trupp fortfarande lite för tunn för att kunna utmana topp fyra över tid.

Izzy Christiansen

För med drygt halva serien spelad har de fyra stora nu fått en lucka. Just nu känns Chelsea närmast ostoppbart. Men det finns inte plats för någon formsvacka om de skall hålla City, United och Arsenal bakom sig.

Onsdagen den 10 februari möter Chelsea för övrigt just tabellfyran Arsenal i ett glödhett Londonderby. Det är Gunners absolut sista chans att blanda sig i guldstriden.

 

Tema herrelitklubbar i damfotbollen – stor genomgång

Publicerad den av
44

Inlägget uppdaterat med korrigering i Brage, Västerås SK och Östersunds FK.

Turerna i mellandagarna kring Kopparbergs Göteborg FC har ju återigen satt strålkastare på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

KGFC:s ordförande Peter Bronsman hävdade ju att det är herrelitklubbarna som måste ta över i samband med att han under några dagar stängde ner sitt ”projekts” elitsatsning.

Och visst, internationellt kliver ju storklubb efter storklubb in på damarenan. Många har valt att starta på elitnivå, vilket har givit damfotbollen snabba lyft i flera europeiska länder. Lyft som gjort att de tidigare dominanta länderna inom europeisk damfotboll på klubbsidan, Tyskland och Sverige, snabbt har tappat mark.

Fram till och med 2018 hade Sverige alltid minst ett lag i kvartsfinal i Champions League. Den sviten bröts 2019, och i fjolårets turnering åkte båda våra lag ut redan i sextondelsfinal. I årets upplaga kan Rosengård ta sig till kvartsfinal. Men det hindrar inte faktum – det som kändes självklart för tre år sedan är nu långt ifrån givet.

En genomgång av den svenska utvecklingen i Womens Champions League finns för övrigt här.

Klassiska herrfotbollsklubbar har alltså klivit in och lyft damfotbollen i europeiska länder som England, Italien, Spanien och Portugal. Även i Sverige har det under de senaste två–tre åren varit på modet för klassiska herrfotbollsklubbar att starta damlag.

Här har dock supportrar på många håll bestämt att det är fult att kliva in på elitnivå. Något som gör att vi ännu inte fått någon positiv effekt av herrelitklubbarnas inmarsch i svensk damfotboll. För det är ju ingen som vinner på att elitklubbar startar damlag som snittar kring tio mål per match i gärdsgårdsserier.

Faktum är ju att vi sannolikt får vänta ytterligare minst fem år innan vi på allvar ser vad herrelitklubbarna kan göra för svensk damfotboll. År där andra länder i Europa sannolikt kommer att dra ifrån oss ytterligare.

Men det är inte bara herrelitklubbarnas val att köra igenom alla gärdsgårdsserier som gör att vi tappar mark. Även förbundet är i högsta grad skyldigt.

Minns ni VM 2019?

Det var ett svenskt succémästerskap, som gjorde att det pratades damfotboll som aldrig förr. Långt efter mästerskapet hände det att folk jag aldrig tidigare pratat damfotboll med stannade folk mig på gatorna för att exempelvis fråga om det verkligen var rätt att satsa på Stina Blackstenius på forwardsposition, eller om inte den där Anna Anvegård snart kan vara en internationell toppspelare.

Det var inte bara i Sverige som VM 2019 blev en succé. Mästerskapet ledde till att Fifa beslutade sig för att dubbla sin satsning på damfotbollen. Man lägger nu en miljard dollar på damfotboll under en fyraårsperiod.

I Norge satsade fotbollsförbundet och landets motsvarighet till EFD, Toppfotball Kvinner,  4,8 miljoner norska kronor per år under tre år på att anställa talangutvecklare i damelitklubbarna. Förbundet stod för 75 procent av satsningen och EFD för resterande 25 procent.

Satsningen motsvarar ungefär fem miljoner svenska kronor, och 20 klubbar ansökte om att få vara med. Tolv beviljades medel för att anställa en utbildningschef vardera. I Norge drog man även igång en stor forskningssatsning om damfotboll, en satsning värd närmare 50 miljoner svenska kronor.

I Japan beslutade man att starta en proffsliga, en liga som skall dras igång i år. I England hade man redan en proffsliga, för det engelska förbundet valde redan i januari 2018 att dra igång en megasatsning där man lägger cirka en halv miljard kronor per år på damfotbollen. Målet är att dubbla antalet damfotbollsspelare.

Vad gjorde Svenska fotbollförbundet efter VM 2019?

Ingenting nytt. Absolut ingenting.

Man lutade sig mot ett par redan påbörjade småprojekt. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand sa till SVT:

”Senaste tre åren har vi skjutit in 6 miljoner kronor i ett projekt som kallas ‘Världsklass’ där fokus är miljöerna där vi utvecklar spelare 15–19 år. Vi skjuter också in 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ‘Semiprofessionell fotboll’. Det är sådana saker som vi som förbund kan stötta med.”

Semiprofessionell fotboll är ett projekt som vänder sig till damallsvenskan, elitettan och herrarnas två division I-serier. Alltså 1,5 miljoner kronor på 58 lag, varav 26 är damlag. Det är lite drygt 25 000 kronor per lag. Det imponerar inte på mig.

Projektet Världsklass är ett samarbete gällande spelarutveckling mellan förbundet och EFD. Här har vi alltså två miljoner kronor per år som är damfotbollen tillhanda. Fast inte bara klubbarna, utan en del av pengarna går till att skicka iväg U23-landslaget på fler landskamper.

Det känns knappast som att Svenska fotbollförbundet är speciellt intresserat av att Sverige skall kunna behålla den position i världsfotbollen som vi har.

Norge är alltså på gång att köra om oss. Ett skäl kan vara att norsk fotboll har flera starka, kvinnliga ledare på höga positioner, medan svensk fotboll leds av ett gubbvälde. De kvinnliga ledarna i Norge däremot, både syns och hörs. Karen Espelund är en sådan stark profil som tidigare har varit generalsekreterare på förbundet. Den allra starkaste kvinnan nu är kanske ändå Lise Klaveness.

Den tidigare Umeå-spelaren är den före detta fotbollsexperten och juristen som sommaren 2018 blev elitchef på Norges fotbollförbund – för både herrar och damer. Inför VM 2019 diskuterade Klaveness bland annat att införa ett krav på landets herrelitklubbar att de även måste ha damlag.

I Sverige har alltså många herrelitklubbar nu startat damlag utan sådana regler. Det fick EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek att för knappt ett år sedan säga att läget för svensk damfotboll är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Personligen tycker jag att det är väldigt farligt för svensk damfotboll att sätta sitt hopp till herrfotbollen. Bayern Münchens managern Bianca Recht sa härom året så här till Corren apropå alla nya herrelitklubbar inom damfotbollen:

”Det viktiga är hur storklubbarna som startat sina damlag nu tar nästa steg. Någon som sitter i styrelsen nu kanske tycker om damfotboll och vill att de ska ha ett lag för att alla andra har det. Om tre–fyra år kanske det är någon ny som tagit den platsen i styrelsen som inte gillar damfotboll alls och laget läggs ner.”

Bayerns damlag firade 50-årsjubileum i fjol. De har alltså varit med på banan länge. I den länkade artikeln konstateras att damsektionen inte är någon plusaffär för Bayern München. Det är pengar från herrsidan  som finansierar/sponsrar större delen av damernas verksamhet.

Kanske är det därför som stora elefanter som Borussia Dortmund och Schalke 04 väljer att starta damlag i åttonde divisionen till hösten. Dortmund lät supportrarna bestämma upplägget – vilket alltså blev den modell som även många svenska supportrar alltså tycks föredra.

Just nu är det bra för svenska herrelitklubbars varumärke att ha damlag. Tyvärr räcker det ju tydligen för sponsorer att det där damlaget spelar i gärdsgårdsserierna.

Vi vet alltså ännu inte vilka av de nya klubbarna på den svenska damfotbollsscenen som verkligen vill vinna, och på så sätt utveckla sporten. Det skall ju här sägas att herrelitklubbarna även kan utveckla damfotbollen genom att skapa seriösa akademier. På den fronten ligger AIK och IFK Göteborg i framkant. Men även Hammarby, Djurgården och BP (som i fjol kvalade mot superettan med sitt herrlag) har bra flickakademier. Många andra av herrelitklubbarna har däremot mycket mer att bevisa när det gäller talangutvecklingen av flickor.

Ännu så länge känns det tyvärr som att flera av herrelitklubbarna är rätt nöjda med att hålla till i låga divisioner, och därmed för sina herrlags skull lägga beslag på en del av de där sponsorspengarna som EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek pratade om. Pengar som verkligen hade behövts på damelitnivån.

De närmaste åren blir på många sätt väldigt spännande. Det krävs ju i nuläget en spelarbudget på just över tio miljoner kronor för att slåss om det damallsvenska guldet. Och för att vara ett etablerat damallsvenskt lag krävs mellan fem och tio miljoner kronor – om man inte heter Kristianstad eller Vittsjö och lever på stort kunnande och ett fantastiskt engagemang. För då går det att klara sig på en klart mindre budget.

Ännu så länge har ingen herrelitklubb tyckt att det varit värt att satsa tillräckligt mycket på sina damer. Trots att de herrallsvenska klubbarna har betydligt större organisation för sponsorsarbete än de rena damfotbollsklubbarna är konstellationen Djurgården/Älvsjö det enda lag med herrelitkoppling som tagit SM-guld sedan millennieskiftet. Minns att Djurgårdens IF ägde 51 procent av den sammanslagningen, som ju dock var en separat förening.

Kollar vi den senaste tioårsperioden är Djurgårdens sjätteplatser 2016 och 2017 de enda gångerna som herrelitklubbar placerat sig på damallsvenskans övre halva.

För mig är de resultaten bevis på att herrelitklubbarna i princip varit totalt ointresserade av damfotboll hittills under 2000-talet.

Men de senaste två–tre åren har det alltså hänt saker. Och snart får vi se vilka som är seriösa i sin satsning. Hittills är det bara Malmö, och sedan några månader tillbaka även Hammarby, som verkligen uttryckt en ambition att slåss om SM-guldet.

Personligen tror jag att risken är överhängande att huvuddelen av herrelitklubbarna kommer att vara fortsatt passiva. Det är ju en ganska stor procent av omsättningen man måste satsa på sina damlag för att kunna slåss om titlar, och det känns inte som att speciellt många av de nya klubbarna är beredda att göra sådana satsningar.

Således tror jag att de rena damfotbollsklubbarna kommer att stå sig starka på nationell nivå i ganska många år framöver. Tittar vi på 2020 års damallsvenska innehöll den hela åtta rena damfotbollsklubbar i form av Göteborg FC, Kristianstads DFF, Linköpings FC, Växjö DFF, Kif Örebro, Eskilstuna United, Umeå IK och IK Uppsala Fotboll.

Utöver det var det tre ”tvåkönade” klubbar där damlaget ändå har en särställning, Jag tänker på FC Rosengård, Vittsjö GIK och Piteå IF.

Djurgården var den enda herrelitklubben som även hade damlag på högsta nivå. Till i år får de sällskap i damallsvenskan av AIK och Hammarby. Dessutom gör IFK Norrköping debut i elitettan, vilket gör att vi i år har fyra klubbar som är på elitnivå både med herr- och damlag.

Det lär bli fler de kommande åren.

Men om vi tittar 15–20 år framåt tror jag ändå att risken är uppenbar att flera damsektioner återigen har brutit sig ur herrelitklubbarna, och står på egna ben. Kalla det gärna Lex Sirius. Eller Lex Malmö FF. Eller Lex Gais. Eller Lex Giffarna.

Bröllop följt av skilsmässa känns som ett naturlig utvecklingssteg. Så länge damlagen vinner ekonomiskt på att sväva under en herrelitklubbs vingar är det lättare att acceptera att man kommer i andra, tredje eller kanske till och med fjärde hand. Men till slut brukar den svagare parten få nog.

Ofta sker skilsmässan i samband med diskussioner om resursfördelning. En del av problematiken beskrivs i den här artikeln från 2016.

Att det kommer att bli en del skilsmässor känns ofrånkomligt. Det är bara att se vad som hänt med alla stora flersektionsföreningar som funnits i Sverige. Vi har inte många sådana kvar längre. En efter en har sektionerna brutit sig ur för att stå på egna ben. Flera gamla flersektionsföreningar har i och för sig fortfarande en paraplyorganisation i toppen, men i princip är ändå alla sektioner helt fristående.

Men det var ett stickspår. Ett annat stickspår apropå herrelitklubbarnas inmarsch är att damfotbollen börjar ta över herrfotbollens baksidor. I herrfotbollen är spelarna i stor utsträckning otillgängliga superstjärnor. Damfotbollens styrka har varit tillgängligheten och närheten till supportrarna. Just den närheten till spelarna var en stor anledning till att jag började med den här bloggen.

Men här börjar alltså saker förändras. Bayern Münchens manager Bianca Recht var inne på det i den 1,5 år gamla Correnartikel jag tidigare hänvisat till. Recht säger där:

”Några börjar få samma attityd som männen med en inställning som är: ‘måste jag göra den där intervjun nu, måste jag skriva den där autografen…’. Det handlar även om att lära våra spelare att bara för det finns mer pengar nu måste de fortfarande tänka på vad som kommer efter fotbollskarriären. De börjar glömma bort det. Nu har de pengar så de klarar sig och behöver inte göra något vid sidan av. Samtidigt börjar de tjäna pengar vid en yngre ålder. Det är en stor uppgift för oss alla som klubb och även Uefa och Fifa att ta hand om det här och inte gå i samma riktning som männen.”

Tyvärr verkar varken Fifa eller Uefa intresserade av att hjälpa till här. Utan risken är uppenbar att även damfotbollens stjärnor snart gör sig totalt oåtkomliga. Tråkigt. Och på många sätt ett självmål, eftersom tillgängligheten är ett av damfotbollens allra bästa konkurrensmedel när det gäller att göra sig populära bland fotbollssupportrarna.

Det var alltså ett stickspår. Nu till det viktigaste med det här inlägget, genomgången av hur det står till med herrelitklubbarnas damsatsningar. För fem år sedan, när Fotbollskanalen gjorde en sådan genomgång, var det bara sju av de 16 herrallsvenska lagen som hade damlag. Fast egentligen var det bara sex, för Örebro fick tillgodoräkna sig ÖSK Söder, som ju är en fristående alliansförening.

När jag följer upp genomgången fem år senare noteras att det numera är tolv herrallsvenska klubbar som har damlag på seniornivå. Och i superettan har tio av de 16 klubbarna damlag.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Klubbledningen försökte förra vintern få ta över LB07:s lag i elitettan, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0. Självklart spelar laget i år i division III.

IF Elfsborg – Har sedan några år flicklag i låga åldrar. Klubbledningen var länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant startades i fjol i division IV efter ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för damlag.

Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2018 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. För Elfsborg gick året i division IV lekande lätt. Man vann samtliga nio matcher och fick målskillnaden 68–2. Spelar således i trean i år.

BK Häcken – Startade damlag redan 1978, men har mest hållit till i lägre divisioner. Har dock påbörjat en satsning mot eliten, som dock avstannat i tvåan. Där kom man på fjärde plats i fjol, fem poäng bakom seriesegrande Ljungskile SK. Hade även Zenith och Ytterby före sig. Häcken är således kvar i tvåan även i år.

Djurgårdens IF – Var i fjol den enda klubb med både lag i herr- och damallsvenskan. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Spelar i år i damallsvenskan för 26:e säsongen. Totalt är det 29:e året i högsta damdivisionen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IFK Norrköping – Det nuvarande damlaget startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen på årsmötet våren 2018.

Vann i fjol sin division I-serie och kvalade sig upp i elitettan. Norrköping är därmed fjärde klubb med både herr- och damlag på elitnivå. Både herr- och damlaget ligger i IFK Norrköping FK.

Örebro SK – Har inte haft något eget damlag, men det har under flera år ändå funnits ett damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. I fjol beslutades att ÖSK Söder från och med i år skall införlivas i ÖSK Elitfotboll AB, där herrelitlaget ligger. I år får alltså herrelitklubben Örebro SK ett damlag på riktigt.

ÖSK Söder kom i fjol på sjätte plats i division I södra Svealand. ÖSK Elitfotboll får alltså ta över ett etablerat division I-lag.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Är tillbaka i damallsvenskan i år för sitt 38:e år i högsta serien.

Organiserade sig länge så att lagen låg i olika föreningar. Sedan närmade man sig varandra för några år sedan, och vid årsmötet för ett år sedan ändrades även det upplägget, så nu finns båda elitlagen i Hammarby Fotboll AB.

AIK – Vann i fjol elitettan, och skall i år göra sitt 20:e år i högsta serien, varav tolfte i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i AIK Fotboll AB.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16. Tog då över det elitlag som tidigare tillhörde Danmarks IF. Damlaget var dock inte nöjt med hur det hanterades i Sirius, och till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll – alltså den klubb som i fjol spelade i damallsvenskan. Men som i år är i elitettan.

UNT-podden Are you Sirius hade i oktober ett mycket intressant och väl genomarbetat avsnitt där man intervjuade inblandade och gick igenom turerna i konflikten mellan herr- och damlag i Sirius. Det går att höra här. Det är helt klart värt att lyssna på, bland annat ger dåvarande damtränaren i Sirius Olof Unogård sin bild av konflikten.

Varbergs Bois – Startade damlag i förfjol. Laget slutade då trea i division IV, men fick en friplats i trean till i fjol. Där tog man en mittenplats efter 16 poäng på nio omgångar. Spelar således kvar i division III även i år.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter årsmötesbeslut gjorde man ifjol om äldsta flicklaget till damlag och startade i division IV. Damlaget kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Man vann sju av nio matcher, vilket ändå räckte till uppflyttning. Spelar i år i trean.

Blåvitt är starkt på ungdomssidan. Man nådde SM-final i F17 i fjol, en final man förlorade till Umeå IK. Man hade till och med 2019 ett avtal med Kopparbergs/Göteborg FC om att släppa de största talangerna till KGFC. Det avtalet avslutades när Blåvitt startade eget seniorlag.

Noterbart här är att man inte har lanserat sitt damlag på samma sätt som flera andra herrelitklubbar gjort, mycket beroende på att det är ett damlag bestående av unga spelare. Nu var ju 2020 en publiklös säsong, så det var svårt att läsa av effekterna av den olika nivån på lanseringarna.

En bra artikel om var IFK:s damsatsning befinner sig finns här.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startar i år med ett F15-lag som man tar över från Sockertoppen IF. Som tränare har man rekryterat Anneli Andersén, som ifjol var assisterande tränare till Stellan Carlsson i Piteå IF. (korrigerat i efterhand)

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Halmstads BK – Har sedan några år tillbaka ett damlag, som vandrat snabbt genom divisionerna. HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Damerna kom tvåa i division II 2019, men fick en friplats till division I. Debutåret på den nivån slutade med en sjundeplats. HBK är alltså kvar i division I även i år.

Degerfors IF – Tog 2019 åter upp damfotboll igen efter några utan damlag. Har på två år vunnit division IV och division III. Spelar således i tvåan i år.

Superettan

Helsingborgs IF – Har aldrig haft något damlag, men skall starta i division IV i år. Man skall även starta ett F17-lag, och har annonserat om provträningar till de båda lagen. Något som känns lite svårgenomförbart med alla coronarestriktioner. Men HIF får säkert ihop det.

Falkenbergs FF – Hade länge ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

FFF startade om i division IV i fjol. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. FFF spelar alltså i trean i år.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag 2019. Vann då division IV med 18 raka segrar. Segersviten höll även över samtliga nio matcher i trean i fjol. I år spelar alltså J-Södra i tvåan. Kommer första poängförlusten då?

Östers IF – Hade damlag fram till 2014, då man lade ner det. Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot hade man två flicklag i seriespel i fjol.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år spelar i elitettan.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag i fjol, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. Spelar således i trean i år. (korrigerat i efterhand)

IK Brage – Hade en lång lucka utan dam- eller flickverksamhet, men har i år återigen damlag. Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Nu tar man över Ornäs BK:s damlag och går därmed in i division II. Ornäs har också spelat i damallsvenskan, det gjorde man 1999. Sedan dess har Kvarnsveden varit bästa Borlängeklubb inom damfotbollen. Kvarnsveden åkte ur elitettan i fjol, vilket innebär att Brage alltså plötsligt bara är en division bakom.

Ornäs slutade för övrigt i mitten av sin division II-serie ifjol. (korrigerat i efterhand)

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Gais – Har haft damlag. Man har totalt elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år startar man upp flickträning igen, man tänker ha ett lag för sju–åttaåringar. Och så har man ett futsallag för damer som spelade SM-final förra året.

Norrby IF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan.

Örgryte IS – Har haft flicklag under flera år. Gjorde i fjol om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran, bland annat slog man IFK Göteborg med 4–0. Öis spelar således i trean i år.

De namnkunniga spelare man hade i fjolårets lag var bland annat Sofia Skog, Sofia Skenk (tidigare Karlsson), Mikaela Uthas, Linn Andersson, Matilda Östergaard och Elin Sandgren. Dessutom gjorde Malin Fors tre matcher innan hon gick över till Onsala.

Sofia Skog

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag igen inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man i fjol kom på tredje plats i södra serien, fem poäng bakom Borgeby FK. TFF spelar således i ettan även i år.

Vasalund IF – Kom på fjärde plats i sin division IV-serie i fjol. Spelar således kvar i fyran även i år.

IFK Värnamo – Hade ifjol både herr- och damlag i division I. Medan herrlaget gick upp i superettan slutade damerna på en mittenplats i mellersta Götalandsettan. Spelar således i division I även i år.

Landskrona Bois – Har inte haft damfotboll tidigare, men startar damlag i år. Verkar kunna ställa ett riktigt bra lag på benen inför debuten i division IV. Här är de första värvningarna.

Det var årets 16 lag. Men när jag ändå är igång kollar jag läget även i de tre klubbar som spelade i superettan i fjol, men som åkte ut:

Dalkurd FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Ljungskile SK – Startade damlag i fyran 2018. Har nu tre raka seriesegrar, och spelar således i division I i år – vilket är samma nivå som klubbens herrlag. Har även startat ett damlag i futsal, som spelar i näst högsta divisionen.

Umeå FC – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Östlund, Guillou, Kapocs – och svenska cupen

Publicerad den av
9

Damallsvenskans silly season rullar vidare. I dag fick vi veta att Kif Örebro drabbas av ett blytungt avbräck när backklippan Emma Östlund väljer att tacka nej till närkingarnas extrasaltade kontraktsförslag.

Jobbigt för Örebro som ju även tappade sin försvarsklippa i fjol, när Emma Kullberg gick till Göteborg. Kif har tidigare gjort ett par spännande värvningar. Nu måste man ut och jaga mittback.

De närmaste dagarna lär vi väl få veta vart Östlund tar vägen. Jag såg något om att Eskilstuna kunde vara en ny klubbadress. Fast varför skulle backtalangen gå till ett lag som placerade sig sämre?

Hon borde byta upp sig. Och det finns ju vakanta backplatser i de båda storlagen Göteborg eller Rosengård…

Apropå Göteborg är det nu klart att gp.se sänder lagets Champions Leaguematch mot Manchester City på onsdag. Matchen har den för oss intresserade riktigt tråkiga avsparkstiden 16.00.

Tillbaka till silly season. Piteå presenterade i dag Moröns amerikanska skyttedrottning Katrina Guillou som nyförvärv. Jag har sett undergångsrubriker kring norrbottningarna efter att man tappat flera namnkunniga spelare.

Personligen tänker jag inte räkna bort Piteå ännu. Stellan Carlsson står absolut inför en utmaning att bygga nytt. Men de senaste två åren har man saknat riktigt offensiv spets. Sådan kan man nu ha skaffat sig. För nyförvärven Guillou och Anam Imo känns som två kanonforwards att kontra på.

Linköping har i dag gjort klart med Cornelia Kapocs. Förstås en väldigt spännande värvning. Jag trodde möjligen att Göteborg kunde varit intresserat. Mästarinnorna säger ju numera att de gärna vill satsa på västsvensk talang. Och en sådan är ju Kapocs.

För tre år sedan noterade jag hur talangerna här från Västkusten spreds över landet. Då hamnade Kapocs och Paulina Nyström i Ljusdal, Josefine Rybrink i Kristianstad och Ida Strömblad i Kalmar. Sedan dess har Göteborg definitivt förbättrat sitt arbete med att suga upp lokal talang.

Men Kapocs skall alltså spela i Linköping nästa år. Hennes kreativitet kan bli guld värd för LFC. Det innebär ju nämligen avlastning för Frida Maanum (om hon blir kvar) på den fronten.

För övrigt läste jag nyligen i Corren att LFC precis som i somras även nu är med i jakten på Madelen Janogy. Vi får se var VM-hjältinnan hamnar.

I kväll fick vi se hur lottningen av svenska cupens gruppspel föll ut. Återigen valde man att följa den fullständigt sanslösa geografiska uppdelningen. En uppdelning som sportsligt gynnar norr- och Stockholmslagen något enormt. Det är ju nämligen otroligt mycket lättare att gå till semifinal om man spelar i någon av de båda norrgrupperna jämfört med de båda i syd.

Så här föll lottningen ut:

Grupp 1
Göteborg FC – 1
IFK Norrköping/Linköpings FC – 27/4
Växjö DFF – 6
Lidköpings FK – 23

Grupp 2
FC Rosengård – 2
Kristanstads DFF – 3
Vittsjö GIF – 5
Alingsås FC United – 19

Grupp 3
KIF Örebro DFF – 7
Eskilstuna United DFF – 10
Hammarby  – 14
Sundsvalls DFF – 27

Grupp 4
Djurgårdens IF FF – 9
Umeå IK FF – 11
IK Uppsala Fotboll – 12
Morön BK – 15

Siffran bakom lagnamnen visar årets placering i seriepyramiden. Jag har rankat båda de lag som tog sig upp i elitettan på plats 27.

Om LFC vinner mot Norrköping består de två södergrupperna alltså av tre lag vardera som slutade topp sex i årets damallsvenska. I norrgrupperna är det bara Kif Örebro som inte var akut inblandat i nedflyttningsstriden under slutomgången.

Visst är det väl dags att göra om lottningsupplägget?

Herrfotbollens system med seedning av de åtta högst placerade lagen i seriespelet känns ju överlägset mycket mer rättvis ur ett sportsligt hänseende.

Slutligen noteras att världens näst mest ”attraktiva” lag flyttar igen. Utah Royals från Salt Lake Cityregionen har haft ett publiksnitt på cirka 11 000 åskådare, vilket gör Royals till det lag med näst bäst publiksnitt i hela världen bakom Portland Thorns.

Men ägaren har nu efter att ha hamnat i blåsväder valt att släppa laget till nya ägare i en Kansas City. Den här typen av händelser är tveklöst den riktigt tråkiga baksidan med hur elitidrotten är uppbyggd i USA.

 

 

Genomgång av damallsvenskan 2020

Publicerad den av
15

I december skall Göteborg och Rosengård spela i Champions League. Och det återstår en omgång av EM-kvalet. Men för de allra flesta svenska elitspelare tog damfotbollsåret 2020 slut den nyss avslutade helgen. Framför allt var det ju slutpunkt för svensk damfotbolls flaggskepp inom klubbfotboll, damallsvenskan.

Därmed är det dags att sammanfatta den här konstiga damallsvenska säsongen. En säsong vi kommer att minnas för att den hade senare start än någon tidigare gång och för att det var tomma läktare.

Jag kommer också att komma ihåg 2020 som den damallsvenska säsongen där jag inte såg en enda match på plats. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal som blandat och gett. Framför allt har kvaliteten på kommentatorerna minst sagt varierat.

Tyvärr är känslan att det har varit fler riktigt usla än riktigt bra. Det är för övrigt en slutsats som inte bara gäller SportbladetPlays kommentatorer, utan även domarna. Något som har irriterat mig med SportbladetPlay är att det ibland gått att se flera matcher samtidigt, och ibland inte.

Den sista omgången var en sådan där det bara gick att se en match, något som var riktigt tråkigt eftersom man helst hade velat ha på alla de tre matcher som påverkade i bottenstriden.

Fast faktum är att jag först hade tänkt att strunta i bottenstriden. I förra veckan var min plan att jag skulle åka och se Göteborgs två sista matcher på plats. Ni som läste inlägget ”Det är i Linköping det händer” redan i fredags såg säkert att det då stod att jag planerade att vara på plats på Linköping Arena dagen efter.

Jag hade ackreditering och var helt inställd på en utflykt till Östergötland. Det var jag fortfarande på matchdagens morgon. Vad var det som stoppade mig?

Det var faktiskt Göteborgsledarna Lasse Svensson och Peter Bronsman som fick mig att se guldmatchen framför datorn.

Lasse Svensson

Jag hade packat in varma kläder i bilen, hade laddat kameran och var redo att åka. Precis innan avfärd mot Linköping tänkte jag dock äta lite brunch. Under tiden jag åt passade jag på att läsa vad Göteborgs-Posten skrev inför den historiska matchen för Kopparbergs Göteborg FC. Det var då ögonen fastnade på avslutningen av den här artikeln. Där stod det:

”Varken Lasse Svensson eller Peter Bronsman kommer åka till Linköping för att se matchen efter Folkhälsomyndigheten och regeringens råd att bara genomföra nödvändiga resor.
– Jag har valt att hålla mig undan så mycket man bara kan. Det gäller att skicka rätt signaler till vår omgivning. Hur gärna man än vill blir det till att följa det på tv istället. Det blir jäkligt nervöst, säger sportchefen Lasse Svensson.”

Till mig skickade Svensson och Bronsmans agerande väldigt tydliga signaler. Jag hade faktiskt helt missat att det förelåg reserestriktioner igen. Men efter att jag kollat att man avråddes från onödiga resor var det lätt att blåsa av min Linköpingstripp.

Svensson och Bronsman har varit drivande i Göteborg FC i 19 respektive 20 år. Om de båda valde att stå över sin klubbs största match någonsin var det liksom självklart för mig att packa ur bilen, avboka min ackreditering och ladda för en lördagseftermiddag framför Sportbladet Play. Det blev även självklart att strunta i att åka ner till Valhalla för dagens avslutande match mellan KGFC och Vittsjö.

Jag bär inte hatt. Men om jag hade gjort det skulle jag definitivt lyft på den för Lasse Svensson och Peter Bronsman. Två föredömen i kampen mot coronapandemin. De är dessutom två duktiga ledare.

Jag hoppas verkligen att de även fått chansen att fira den stora framgång som de båda i högsta grad ligger bakom. För det här blev ju Kopparbergs Göteborgs stora år. För första gången vanns SM-guldet av en klubb från innanför Göteborgs stadsgränser. Jitex är ju från grannkommunen Mölndal…

Men när Göteborg förlorade mot Rosengård med 3–0 i tolfte omgången, och mot Kristianstad med 1–0 i trettonde – då trodde vi nog alla på att Malmöklubben skulle försvara sitt guld.

Med nio omgångar kvar ledde nämligen Rosengård tabellen med tre poängs marginal, plus att man hade en 13 mål bättre målskillnad. Men under seriens avslutning hände något.

Dels reste sig Göteborg och avslutade med åtta segrar och ett kryss. Dels tappade Rosengård rejält med fart, och tog bara 15 av de 27 sista poängen. Därmed vann Göteborg till slut med förkrossande sju poängs marginal.

När SVT:s expertkommentator Markus Johannesson under söndagen gick igenom sin lista över damallsvenskans bästa spelare fastnade han för fyra Göteborgsspelare:

Målvakt: Jennifer Falk
Back: Natalia Kuikka
Mittfältare: Filippa Curmark
Forward: Pauline Hammarlund

Att Falk varit den bästa målvakten känns självklart. Och jag köper Kuikka som seriens bästa back eftersom hon har en stor bredd, och både är duktig som mitt- och ytterback.

Curmark och Hammarlund har båda varit väldigt bra. Men bäst? Nej, det tycker jag inte. Den bästa forwarden anser jag nog trots allt har varit skyttedrottningen Anna Anvegård.

Mittfältet är svårare. Mest för att damallsvenskans bästa spelare – Vilde Bøe Risa – bara har spelat just under hälften av tiden – cirka 950 minuter. Bøe Risa är tveklöst den mittfältare i serien med högst potential. Hon är lysande både som defensiv och offensiv mittfältare. Den där höga potentialen visade hon i början, och i slutet av serien. Däremellan hade hon skadeproblem, vilket är orsaken till att hon inte spelade mer än hon gjorde.

Trots att hon hade begränsad speltid väljer jag ändå Bøe Risa som damallsvenskans bästa mittfältare – och i hård konkurrens med Falk även som seriens bästa spelare alla kategorier.

Inför seriestart såg jag Bøe Risa som Göteborgs viktigaste spelare. Men det faktum att laget blev svenska mästarinnor i stor stil trots att norskan missade halva seriespelet vittnar om att Göteborg hade större bredd på mittfältet än jag först trodde. För som jag ser det vann Göteborg faktiskt SM-guldet på sitt mittfält.

Från Rosengårdshåll hör man likt ett mantra att ”Caroline Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Men som jag ser det är Seger en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i år.

Förra helgen tittade jag först en stund på Chelsea, sedan en stund på Rosengård. Båda lagen mötte motstånd som drog sig tillbaka. Men det var ändå som två olika sporter. Jag noterade en enorm skillnad i bolltempo, framför allt på mittfältet.

Det såg faktiskt ut som att Rosengård spelade i slow motion. Och Caroline Seger var en stor bov i det hela. I Chelsea heter Segers motsvarighet Sophie Ingle. Det är en spelare som är otroligt passningsskicklig och bolltrygg, precis som Seger.

Men medan vår svenska landslagskapten gärna vill hålla i bollen i två, tre eller fyra tillslag använder Ingle nästan aldrig fler än två. Oftast spelar walesiskan på ett tillslag. Det gör att Chelsea flyttar bollen mycket snabbare än Rosengård.

Göteborg är som Chelsea, ett lag som sätter hög fart på bollen. Som jag ser det är det bolltempot som gör Göteborg till svenska mästarinnor. Och därmed är det förstås bristen på bolltempo som gör att det stjärnspäckade Rosengårdslaget bara kom tvåa.

Jag har sett att det från Rosengårdshåll har svingats mot motståndare som backat hem och gått på kontringar. Men det är ju faktiskt en fullständigt självklar taktik mot ett storlag med massor av bromsklossar på mittfältet. Bromsklossar som alla helst vill trampa på bollen i varje anfall.

Faktum är ju att Rosengård till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det krävdes ju faktiskt hjälp från Linköping för att Rosengård skulle ta de stora silvermedaljerna.

Rosengårds säsong bär faktiskt lite av fiaskostämpel. Med den trupp man besitter måste man vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar än man varit. Det blir för övrigt spännande att se om vi får se snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från Rosengårds mittfält nästa år.

Kristianstad kom alltså till slut trea. Laget stod för en fantastisk andra halva av serien. Inför sista omgången ledde man ”hösttabellen,” men förlusten mot Linköping gjorde att Göteborg gick om och att mästarinnorna därmed vann både den första och andra halvan av serien.

För Kristianstad gick guldtåget redan i de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Nästa höst spelar KDFF för första gången i Champions League. Det är första gången turneringen avgörs i sin nya skepnad. En skepnad där de 16 bästa lagen får spela gruppspel.

För de svenska lagen gäller att Göteborg är en kvalomgång ifrån det där gruppspelet. De svenska mästarinnorna går nämligen in i playoff-omgången i det som kallas Champions Path. Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i playoff.

Den svenska tvåan, alltså Rosengård, är också bara en match ifrån gruppspel. De går in i playoff-omgången i den så kallade League Path, där de kan ställas mot alla andra tvåor och treor från Europas alla ligor.

Den svenska trean, Kristianstad, har en lång väg till gruppspel. De går in i den inledande miniturneringen i League Path, där 16 lag skall bli fyra. Klarar de sig förbi miniturneringen väntar playoff-omgången, den där Rosengård går in i turneringen.

Med det lämnar jag Champions League och återgår till damallsvenskan. Faktum är att de tre topplagen är de enda som slutar med plusmålskillnad. Alla andra har alltså negativa siffror när det gäller målen.

På fjärdeplatsen slutade Linköping, som alltså tar medalj med minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar känns både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

Man åkte på två käftsmällar mot Rosengård och Göteborg, annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Det tyckte tydligen inte klubbledningen, för de väljer ju att byta tränare till nästa år.

In kommer Andreé Jeglertz, vilket är en spännande rekrytering. Jeglertz har ju en fin meritlista. Det jag funderar över är om han har byggt lag på det sätt som han kommer att få göra i Linköping. Gissningsvis har han dessutom tappat lite kontakt med vår inhemska damfotboll efter flera år utomlands. Det blir därmed väldigt spännande att se hur han formar sitt LFC.

På femte plats kom Vittsjö, som reste sig efter en riktigt dålig start. Fjolårstrean gjorde en kanonvärvning i australiska Emily Gielnik. Det blir spännande att se om hon stannar i norra Skåne även nästa år. Sexa blev Växjö som svarade för en otroligt imponerande höstspurt efter att Maria Nilsson tog över tränaransvaret själv.

Laget vann sex av de åtta sista matcherna, och stod för en både stark och oväntad klättring som alltså slutade på övre halvan. Det trots att laget gjorde minst mål av alla i serien.

Maria Nilsson

Faktum är att Växjö fortfarande låg på nedflyttningsplats efter 17 omgångar. Sedan vann man fyra matcher och söndagens bortaseger mot Rosengård gjorde alltså att Växjö slutade på den övre halvan.

Tillsammans med Kristianstad och Göteborg måste Växjö räknas som höstens lag. Jag tillhörde som bekant de som länge trodde på Växjö i elitettan nästa år. Men småländskorna hade en oanad höstväxel att lägga i.

Sjua kom Kif Örebro. Laget överraskade positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

Nu lämnar succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Vi får se om efterträdaren lyckas lika fint.

Till slut blev Piteå IF åtta. Laget var med i toppen i början av säsongen, men sjönk sedan som ett sänke genom tabellen.

I förra inlägget skrev jag om att jag vill se 14 lag i damallsvenskan fortast möjligt. Då noterade jag också att både Göteborg och Vittsjö har varit inblandade i nedflyttningsstriden under den senaste fyraårsperioden.

Jag nämnde inte Piteå. Men det är ju anmärkningsvärt att två av de lag som vunnit guld den senaste fyraårsperioden under samma period också varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var det 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i år.

Men Julia Karlernäs räddade Piteå kvar med ett fint distansskott. Karlernäs är en spelare som verkar vara på väg bort från Norrbotten. Känslan är att Piteå kanske måste bygga om sitt lag igen till 2021.

Julia Karlernäs

För andra året i rad räddade Djurgården kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots ny kamp för överlevnad i damallsvenskan var årets Djurgården ett mycket bättre lag än fjolårets.

Framför allt hade man en defensiv stabilitet som inte fanns i fjol. Man släppte bara in 31 mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Det är således offensiven som måste förbättras om laget skall slippa nervös bottenstrid nästa år.

På tionde plats hittar vi årets riktiga bottennapp – Eskilstuna United. De tog bronset i fjol efter en riktigt stark avslutning. Och inför avspark i årets serie tippade majoriteten av alla experter laget på medaljplats även i år. Jag var lite försiktigare, och hade dem just utanför pallen, alltså på femte plats i mitt tips. I slutet av min motivering skrev jag:

”Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.”

Inledningen av serien gav också medaljvibbar. Man noterade kryss mot Göteborg och seger mot Rosengård under de fyra första omgångarna. Men roligare än så blev det inte för Eskilstuna.

Till slut var laget enormt långt ifrån Champions League. Tvärtom var det bara målskillnad (15 mål) som räddade United från elitettan. Eskilstuna United är årets stora fiaskolag. Känslan är ju att det borde kunna bli ganska stora förändringar i klubben till nästa år. Eller?

Under strecket slutade alltså nykomlingarna Umeå och Uppsala. UIK tog 23 poäng och förtjänar att spela i damallsvenskan även nästa år. Laget kom till högsta serien med en spelidé som de vägrade att kompromissa med.

Jag tyckte att laget var rätt naivt i början av serien. Samtidigt är jag full av beundran över att de vågade sätta sådan stark tilltro till sitt passningsorienterade spelsätt. Med tanke på hur fin återväxt det finns i UIK räknar jag med att laget är tillbaka i finrummet snart igen. Kanske redan till 2022.

Efter slutomgången noterade jag att Lisa Dahlkvist kan ha gjort sin sista match. Tråkigt i så fall att den matchen innebar nedflyttning. ”Dala” är ju en stor svensk VM- och OS-hjältinna, och förtjänade ett betydligt roligare avslut på karriären. Om det nu var avslutningen vi såg på Tunavallen i går.

Uppsala hade den trupp som både var överlägset minst namnkunnig och minst meriterad i serien. Därmed var det också rimligt att laget kom sist. Får man bara behålla stommen kan även Uppsala snart vara tillbaka. Laget visade exempelvis fina kvaliteter på fasta situationer, något som kan vara guld värt i elitettan nästa år.

Det var min snabbgenomgång av damallsvenskan 2020. Jag noterar att jag inte lyckades placera ett enda lag på exakt rätt placering i mitt tips inför seriestart. Däremot hade jag bara en placering fel på hela åtta lag, vilket väl ändå är godkänt?

Inte för att det var någon tävling. Men den av er läsare som tippade bäst i våras var signaturen FH, som lyckades få hela fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Umeå åker ut – utöka damallsvenskan nu

Publicerad den av
13

Damallsvenskan 2020 är över. Nu väntar sisådär fem månaders väntan på nästa års upplaga. Då är AIK och Hammarby med.

Det är däremot inte Umeå IK och IK Uppsala Fotboll. För första gången sedan elitettan infördes åker båda nykomlingarna ut direkt.

I slutomgången vann Umeå med 1–0 borta mot Eskilstuna. Trots att segermålet kom på frispark från Eva Nyström i femte minuten var aldrig västerbottningarna över nedflyttningsstrecket den här söndagen.

Djurgården fick nämligen en ännu bättre start hemma mot Uppsala. Stockholmarna gjorde ett snyggt ledningsmål minuten innan Nyströms frisparksmål. På ett fint inlägg från Olivia Schough kom fjolåret UIK-spelare Rachel Bloznalis flygande och språngskallade in det otroligt viktiga ledningsmål som Djurgården behövde.

1–0 är ju dock ingen stabil ledning, utan Djurgården behövde ett mål till för att få arbetsro. Det målet kom från Linda Motlhalo med ungefär en kvart kvar. I Örebro vann Piteå med 1–0 efter ett snyggt segermål från Julia Karlernäs.

Piteå och Djurgården räddar sig kvar i sista omgången, medan Umeå åkte ur på 23 poäng.

Bara två lag har tidigare åkt ut med högre poängskörd. För två år sedan åkte Hammarby ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Det är högsta poäng något lag som åkt ur damallsvenskan noterat.

Tvåa på listan är Öxabäck/Mark som 1998 tog 24 poäng och hade målskillnaden –14, och åkte ur. Öxabäcks nedflyttning skedde under de sju år (1995–2001) som tre lag flyttades ner. Öxabäck var för övrigt det enda lag som åkte ut på 20 poäng eller fler under den perioden.

Utöver Hammarby 2018, Öxabäck/Mark 1998 och Umeå IK 2020 är Mallbacken 1990 det enda lag som åkt ur damallsvenskan trots att de nått upp i 20 poäng. De hade 20 poäng och –28 i målskillnad.

I övrigt har tre lag åkt ur på 19 poäng: Kvarnsveden 2017, Djurgården 2012 och Bälinge 2004. Och två lag har åkt ur med 18 poäng: Hammarby 2015 och Trollhättans IF 1989. De senare tog i och för sig bara 14 poäng i tvåpoängssystem, men hade haft 18 om man fått tre poäng vid seger aktuellt år.

De senaste fyra åren har alltså tre lag som tagit 19 poäng eller fler åkt ut. Trenden är alltså att det blivit allt jämnare på damallsvenskans undre tabellhalva på senare år – samt att väldigt bra lag har åkt ut.

I skrivande stund står Olivia Schough i SVT och säger så här om UIK:

”Jag tycker att Umeå skall vara i allsvenskan. Och de har gjort det bra i år. Jag tycker att det känns konstigt att de skall åka ur.”

Jag håller med. Jag tycker också att det bör finnas plats för UIK i damallsvenskan. Så det är dags att återupprepa ett gammalt kärt mantra: Utöka damallsvenskan nu.

Utöver att det under de senaste fyra åren har krävts rekordhög poängskörd för att hålla sig kvar så bör man ju påminna sig om att lag som Göteborg och Vittsjö varit rejält inblandade i nedflyttningsstrider under den här fyraårsperioden.

Det är alltså inte längre några jätteavstånd mellan den undre och den övre halvan i vår högsta serie. Se bara på söndagens resultat, där Växjö – som länge såg ut som ett nedflyttningslag – åkte ner till Malmö och besegrade Rosengård med 1–0. Ett Rosengård som hade andraplatsen att spela för.

Med 45 minuter kvar av säsongen var för övrigt Malmöklubben nere på tredjeplatsen. Men Linköpings Rachel Hill ordnade det stora silvret till Rosengård genom att göra två mål i Kristianstad.

Jag tycker alltså att man skall utöka damallsvenskan – och att man skall göra det fortast möjligt. Som jag ser det kan man ha 14 lag i högsta serien redan till 2022. Men faktum är att jag till och med tror att det skulle kunna gå att ha 16 lag i damallsvenskan inom bara några år. Det är ju alltfler klubbar som satsar på dam- och flickfotboll. Och ju fler lag i damallsvenskan, desto fler unga talanger kan skolas in i elitfotbollen.

Jag ser även förändringen till fem byten som positiv. Jag hoppas att det kommer att kunna leva kvar framöver. Det är ju nämligen också något som ökar möjligheten till speltid för unga talanger.

 

Grattis Kopparbergs Göteborg FC – Svenska mästarinnor 2020

Publicerad den av
8

Den klubb som hösten 1995 gick upp till damallsvenskan som Landvetter Idrottsflickor har äntligen nått hela vägen. Ja, det handlar om den klubb som fick Kopparbergs som namnsponsor och som 2004 flyttade in till centrala Göteborg och bytte namn till Kopparbergs Göteborg FC.

Jag använde ordet äntligen i första meningen eftersom KGFC varit nära flera gånger. Men det dröjde alltså till klockan 16.54 lördagen den 7 november 2020 innan det var dags för guldhjälmar för ett SM-guld.

Det är således också dags att skicka ett stort grattis till klubben för deras första SM-guld.

Det är ett högst välförtjänt firande som nu pågår i Linköping. Göteborg vann nämligen den svåra bortamatchen på Linköping Arena med förkrossande 7–0. Sju mot noll.

Det var stundtals uppvisning. Göteborg visade ingen guldfrossa. Tvärtom hade man extrem effektivitet när det behövdes som mest. Jag räknade inte målchanser i dag. Men när Natalia Kuikka gjorde 0–5 i minut 59 hade inte Göteborg missat många målchanser. Göteborg hade kunnat göra sju mål i många matcher i år. Men det dröjde till omgång 21.

Och det första guldet dröjde alltså till 2020.

Om vi blickar tillbaka lite så var ju Göteborg ett topplag flera år under Torbjörn Nilsson:s tid. När han lämnade efter säsongen 2013 hade klubben en svacka, där man byggde om sin trupp. Bland annat var man nära att åka ut 2017 under Stefan Rehn:s ledning.

Året efter kom Marcus Lantz och Jörgen Ericson och började jobba in ett vägvinnande spel. Laget var nära att nå hela vägen både 2018 och 2019. Och i år, när Lantz var utbytt mot Mats Gren, gick det vägen.

Årets trupp är otroligt stark och bra. Men mitt i firandet finns det frågetecken. På SportbladetPlay var expertkommentator Pär Lagerström nyfiken på hur långt det här laget skulle kunna nå i Champions League.

Tyvärr är det väl så att varken han eller någon annan kommer att få det svaret. För det är redan klart att Natalia Kuikka lämnar för Portland Thorns. Och Emma Berglund ryktas vara på gång till Rosengård. Hon som klubben först inte ville behålla, men sedan ändå vill ha kvar. Och Emily Sonnett är ju bara i Sverige på lån. Sedan har vi Vilde Bøe Risa som gärna vill ut i Europa. Är någon av dem kvar i klubben efter årsskiftet?

Tillagt i efterhand: Glömde ju här att det även uppgivits att Rebecka Blomqvist kan vara på väg bort. Hon har bland annat kopplats ihop med tyska storklubben Wolfsburg.

Men just nu är kanske inte är bästa ögonblicket att väcka frågetecken kring Göteborgs lag. Tvärtom är det nu läge att imponeras av hur årets lag agerat. Jag har tyckt att Göteborg spelat damallsvenskans finaste och roligaste fotboll de senaste tre åren. Nu har de svart på vitt att de också spelar den bästa fotbollen. Grattis.

I skrivande stund berättar de på SportbladetPlay att Jennifer Falk skall guldmålas efter att ha hållit nollan för 14:e gången den här säsongen. Välförtjänt. Och Emma Berglund berättar om lagets arbetsmoral, hur 100-procentigt alla tar sitt hemjobb. Det är förstås värt att nämna. Årets Göteborg är ett lag där man har stor löpvilja i båda riktningarna. Något som förstås är ett framgångsrecept.

Det finns självklart anledning att återkomma med fler analyser. Innan jag avrundar noterar jag att Växjö DFF spelar i damallsvenskan även 2021. Laget har imponerat stort i höst och vann måstematchen hemma mot Eskilstuna med 2–0. Grattis Växjö.

Det var för övrigt en före detta Göteborgsspelare som visade vägen. Amanda Johnsson Haahr satte det viktiga 1–0-målet. Det andra målet vill nog Emelie Lundberg helst glömma. Det var en av årets större målvaktstavlor.

Växjö håller sig alltså kvar. I dag har vi även fått veta att Vittsjö slutar på femte plats. Det efter 4–0-seger mot Kif Örebro. Med tanke på hur det såg ut i serieupptakten är det bra gjort av Vittsjö att ta en så fin placering.

Slutligen har Kristianstad i dag både säkrat en Champions Leagueplats och passerat Rosengård i tabellen. Man vann med 4–1 mot Uppsala. Grattis till KDFF till bästa placeringen någonsin. Man blir alltså sämst trea.

Kristianstads seger innebär att det nu är press på Rosengård inför morgondagens bortamöte med Piteå. Malmöklubben har knappast råd att förlora. För då är risken uppenbar att man inte ens blir bäst i Skåne i år.

Morgondagens fokus kommer dock i första hand vara riktat mot bottenstriden. En strid där det nu alltså är klart att det blir Umeå, Djurgården eller Piteå som följer med Uppsala ner i elitettan. Och Umeå och Djurgården möts ju i morgon.

I elitettan leder AIK med 6–1 mot Bollstanäs. Även om det är några minuter kvar kan vi gratulera Solnaklubben till säkrad serieseger. Tidigare under eftermiddagen har vi noterat blytunga segrar för Lidköping och Älvsjö i botten. Segrar som innebär att Kvarnsveden och Sandviken kommer att ligga under strecket inför slutomgången nästa lördag. Den där bottenstriden har förutsättningar att bli en rysare. Precis som damallsvenskans.

Det är i Linköping det händer

Publicerad den av
12

Det är i Linköping det händer den här veckan. I morgon skall Göteborg försöka ta hem SM-guldet på Linköping Arena. Och i går gjorde LFC ett oväntat tränarbyte.

Olof Unogård

Vi börjar med tränarbytet. Det var ut med Olof Unogård och William Strömberg – in med Andrée Jeglertz.

På ett sätt skall man kanske inte vara förvånad över att Linköpings FC byter tränare. Är det något som har utmärkt LFC de senaste åren är det just obefintlig kontinuitet och täta tränarbyten.

Men jag trodde faktiskt att det var nya tider i Linköping. När man lät duon Unogård och Strömberg sitta kvar i vintras, när det blåste som mest, trodde jag nog att duon på riktigt skulle få chansen att bygga ett lag.

Ni minns väl fjolåret? Då gick LFC in i damallsvenskan med en kvartett landslagsmeriterade anfallsspelare i Kosovare Asllani, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Lina Hurtig. På sommaren skulle Nilla Fischer ansluta och fixa defensiven. I truppen fanns även spelare på gränsen till landslaget som Emma Holmgren, Anna Oskarsson och Filippa Angeldahl.

Många tippade LFC i guldstriden. Själv satte jag dem på sjätte plats, eftersom jag kände att man inte hade fått ihop laget.

LFC slutade på femte plats med 36 poäng. Man hade massor av stjärnor, men man var inte ett lag. När stjärna efter stjärna sedan sågade lagsammanhållningen satt framför allt Unogård löst.

Men trots kritiken fick han till slut vara kvar. Och han byggde nytt.

Av de där åtta stjärnnamnen ovan var bara två kvar vid säsongsstart. Och nu återstår bara Fischer. Ersättarna har inte varit lika namnkunniga. Ändå har årets LFC gjort en bättre säsong än fjolårets. Man är uppe i just 36 poäng med två omgångar kvar. Och man kommer som sämst sluta på fjärde plats.

Personligen tycker jag att det är ett fullt godkänt resultat av ett helt nytt lag.

Det tycker tydligen inte Linköpings klubbledning. För det tycks vara från klubbledningen som initiativet kommer. I år hörs ingen kritik från spelarhåll. Tvärtom hyllas duon Unogård/Strömberg av Petra Johansson i den här artikeln i Corren.

Där framgår att spelartruppen var helt ovetande om tränarbytet.

”Vi skulle ut och träna och så kom det här. Det går inte att bara skaka av sig. Det var väldigt känslosamt av flera anledningar. Två personer som vi alla tycker om har snart inte ett jobb att gå till. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkade oss alla.”

Om de tränare som nu får lämna säger Johansson:

”Jag vet inget om Andrée Jeglertz, så där kan jag inte uttala mig om. Det jag vet är att två fantastiskt bra tränare försvinner. Grymma på fotboll och grymma på att få ihop en grupp. Det tror jag att det är många som har sett i år. Det vet jag och det tycker jag.”

Och:

”Bara att säga ett stort grattis till den klubb eller de klubbar som de hamnar i.”

Hur LFC blir under Jeglertz ledning är omöjligt att veta. Men som sagt, det var ett oväntat tränarbyte som Linköping stod för.

Frågan är vad tränarbytet innebär för den damallsvenska guldstriden. Jag såg att bloggkollega Rainer Fussgänger tidigare i veckan skrev att alla Göteborgs ledare borde avgå med omedelbar verkan om laget inte klarar av att vinna guldet.

Personligen tycker jag nog att Göteborgsledningen har gjort ett väldigt bra jobb i år. Och den uppfattningen står kvar oavsett resultat i de två sista omgångarna. Frågan är ju bara om det skall bli guldkant på Göteborgstränarnas insats.

För Göteborg är Linköping borta en riktig mardrömsmatch. Faktum är att Göteborg aldrig har tagit någon damallsvensk poäng på Linköping Arena. Man har ett kryss i cupen. Men i damallsvenskan har alltså Göteborg kammat noll.

I fjol vann LFC med 1–0. Samma siffror i förfjol. Här är listan över LFC:s damallsvenska segersiffror mot Göteborg på Linköping Arena sedan invigningen 2013: 3–0, 2–1, 4–0, 1–0, 5–1, 1–0 och 1–0.

Göteborgs senaste bortaseger mot LFC kom 2009. Segerskytt den gången på numera rivna Folkungavallen var för övrigt Johanna Almgren. Nämnda Petra Johansson är den enda spelare som är kvar sedan dess. Ingen av dagens Göteborgsspelare har alltså vunnit i Linköping med sitt nuvarande lag.

En sådan sak kan påverka. Allra mest påverkar förstås trycket att säkra guldet. Större lag än Göteborg har drabbats av guldfrossa. Så för göteborgarnas skull vore det förstås önskvärt med ett tidigt ledningsmål i morgon.

För Linköpings del finns det massor av morötter inför matchen – trots att chansen till Champions League i praktiken är borta.

En sådan morot är ju att man absolut inte vill att något annat lag skall få fira guld på sin hemmaplan. Jag gissar att framför allt en spelare som Petra Johansson skulle må väldigt illa av att se Göteborg fira på Linköping Arena.

Tillagt i efterhand: Och jag läser på SVT att Nilla Fischer inte heller gillar att se göteborgskt firande i sin hemmaborg.

I går fick Linköpingsspelarna en morot till. Nämligen att spela för att ge Unogård och Strömberg bästa möjliga avslut.

Den allra största moroten kanske ändå är vinterns övergångsaffärer. Alltså först den där Göteborg värvade Stina Blackstenius i skiljenämnd. Och sedan den där Göteborg snodde LFC:s provspelare Bri Folds. Två affärer som inte direkt förbättrade relationen mellan klubbarna.

För övrigt undrar man om inte Folds hade mått bäst av att välja LFC? Amerikanskan har ju bara fått spela 87 minuter i Göteborg.

15.00 i Linköping är det som gäller. Det skall bli riktigt kul.

Frågan är hur kul det är för lagen i den damallsvenska bottenstriden just nu. Utöver Linköping–Göteborg spelas även Växjö–Eskilstuna i morgon 15.00. En match där Växjö spelar för kontraktet. Som jag tidigare berättat är ju Eskilstuna, som i dag saknar formstarka och avstängda Felicia Rogic, i praktiken redan klart för damallsvenskan 2021.

Noterbart är att matchen i Växjö spelas på gamla Värendsvallen. Förbundet har nämligen underkänt underlaget på Myran – eller vad nu den nyare fotbollsarenan i Växjö skall kallas.

Under lördagen spelas också två otroligt viktiga matcher i bottenstriden i elitettan. Dels Lidköping–BP, dels Kvarnsveden–Älvsjö. Fast frågan är om de matcherna egentligen borde få spelas.

I veckan preciserade Riksidrottsförbundet, efter samtal med Folkhälsomyndigheten, vad som gäller för idrott under de skärpta coronarestriktioner som införts i stora delar av landet. Texten går att läsa här. Kortfattat man man säga att för att få fortsätta träna och spela krävs följande:

* Laget/idrottaren måste hålla till på internationell eller nationell elitnivå för seniorer. Det räcker inte att man har ambition att nå elitnivå. Man måste vara där.
Och:
* En majoriteten av spelarna måste ha sporten som sin huvudsakliga sysselsättning.

Båda punkterna måste vara infriade. I exempelvis friidrott och simning får numera bara landslagsidrottare dispens att träna. Men i fotboll tillåts tre herrdivisioner och två damdivisioner att köra vidare. Jag kan tycka att det är högst tveksamt. För exempelvis, hur många spelare i elitettan uppfyller kravet om att ha fotboll som sin huvudsakliga sysselsättning? Och kan en tredjedivision, som herrarnas division I, verkligen anses vara nationell elit?