Den stora guiden till Europas OS-kval

Vi närmar oss det europeiska OS-kvalet med stormsteg. På onsdag startar det med svensk ödesmatch direkt.

Många ser det här som något Sverige bara skall klara av. Men så enkelt är det ju inte. Vårt nya lagbygge och spelsystem är helt oprövat mot starkt motstånd – och alla våra tre motståndare är på frammarsch. Så det här har förutsättningar att bli en riktig rysare.

Men innan jag ger mig in på detaljerna tänkte jag bara lägga in en liten parentes om att även om vi bryr oss om det i Sverige verkar det här kvalet inte var något Uefa lägger någon vikt vid. Det går nämligen inte med mindre än två dygn till avspark att hitta kvalet på Uefas hemsida. Matcherna finns inte med bland onsdagens liverapportering. Uselt.

Tillbaka till det sportsliga. Senast jag uppskattade chanserna i kvalet såg jag Norge som favorit med 30 procents chans att få spela OS. Sverige och Schweiz delade andraplatsen på 25 procent vardera medan jag ansåg Nederländerna ha minst chans, 20 procent.

Som synes är grundtipset att det kommer att bli otroligt jämnt. Nu har det gått tre månader sedan det inlägget och vi vet vilka spelare som kommer att vara med i kvalet. Vi har även sett tre av de fyra lagen ge färska formbesked. Och faktum är att jag tycker att det har blivit ännu mer ovisst efter det.

Här är min stora guide till det europeiska OS-kvalet. Trevlig läsning.

Förutsättningar:
Europa har tre platser i damernas OS-turnering. VM 2015 fungerade som europeiskt kval. Där var England bästa europeiska lag, men eftersom Storbritannien har valt att inte ställa upp i OS-fotbollen går de utan räkning. Fyran Tyskland och Frankrike, som åkte ut i kvartsfinal, var näst bästa och tredje bästa europeiska lag. De är således klara för Rio. Den tredje och sista platsen fördelas mellan de fyra lag som åkte ut i åttondelsfinal – alltså Sverige, Norge, Schweiz och Nederländerna. De möts i ett gruppspel i enkelmöten – gruppsegrare går till OS.

Spelprogram:
2 mars 19.30: Sverige–Norge i Rotterdam och Holland–Schweiz i Den Haag.
5 mars 19.30: Sverige–Schweiz och Holland–Norge, båda i Rotterdam.
9 mars 19.30: Holland–Sverige och Schweiz–Norge, båda i Rotterdam.

Regler:
Skulle två eller flera lag hamna på samma poäng skiljs de enligt:
1) Inbördes möte
2) Målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Fair-play-kvot
5) Uefa-ranking

Och när är lite info om alla lagen:

NORGE
Världsrankning: 10
Chans att nå OS: 28 procent
Statistik mot Sverige
Totalt: 50 matcher – 21 norska segrar, 18 svenska och 11 oavgjorda – totalt 85–82 till Norge.
I tävlingsmatcher (VM/EM/OS): 10 matcher – tre svenska segrar, sju norska varav en efter förlängning – totalt 23–18 till Norge.
Senaste tre möten med Sverige:
* 2013, norsk seger efter straffar, 7–6 i La Manga – 2–2 full tid.
* 2013, svensk seger med 2–1 i Linköping.
* 2015, svensk seger med 3–2 i La Manga.

Kommentar: Historiskt sett har Norge oftast varit lite bättre än Sverige. Norskorna har vunnit ett OS-guld 2000, ett VM-guld 1995 och två EM-guld 1987 och 1993, medan vi saknar OS-medalj, som bäst har ett VM-silver 2003 och i EM har vi ett guld mot Norges två.

Dessutom har det blivit norsk seger i sju av de åtta senaste inbördes mästerskapsmatcherna. Norge har alltså varit ett spöke för Sverige. Den senaste svenska segern i en riktig tävlingsmatch mot Norge var i EM-semifinal 1995 – med Pia Sundhage som mittback i det svenska laget.

När jag rabblar all den här faktan skall man minnas att den norska storhetstiden tog slut för knappt tio år sedan och sedan hade laget en rejäl svacka. Nu har man börjat bygga ett nytt lag. Det tog sig till EM-final 2013 – där man brände två straffar mot Tyskland. I fjolårets VM laget ännu starkare ut. Man kryssade mot Tyskland i gruppspelet, trots att Even Pellerud vilade ett par ordinarie spelare.

Och i åttondelsfinalen var Fotballjentene spelmässigt bättre än England. Ett vådaskott från Lucy Bronze sköt dock ut norskorna ur turneringen – och fixade så att vi i Sverige får en andra chans att nå OS.

Jämför man Norges VM-trupp med den som åker till OS-kvalet finns stora likheter. Skillnaderna är att målvakten Ingrid Hjelmseth (skada) och rutinerade mittfältaren Solveig Gulbrandsen (slutat) saknas medan Ingvild Stensland och Caroline Graham Hansen tillkommer.

Framför allt Graham Hansen är ett jättetillskott. Hon har visat superform i Wolfsburg och kommer att lyfta det här laget. Sett till utespelarna är Norge bättre nu än de var i fjol. Frågetecknen finns på målvaktssidan. Bakom Hjelmseth har Norge tre riktigt orutinerade målvakter.

Ansvaret kommer nu att läggas på Cecilie Fiskerstrand – en 19-åring med sex A-landskamper på meritlistan. För mig är hon ett oskrivet kort. Se förresten en intervju med henne här.

I övrigt har Norge bytt förbundskapten sedan VM. Nye Roger Finfjord har rört om lite i laget och låtit den tidigare forwarden Elise Thorsnes spela vänsterback i de senaste landskamperna – 6–0 mot Rumänien och 0–1 mot Frankrike. På centralt mittfält har man funnit tidigare backarna Trine Rönning och Maren Mjelde.

Offensivt kommer Norge att kunna luta sig mot de båda 95:orna Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg. Lyonforwarden är en personlig favorit. Ofta kan man göra intstruktionsfilmer på hennes rörelsemönster inne i straffområdet. Hegerberg har skaffat sig överlägsna ledningar i skytteligorna både i Champions Leagues (åtta mål) och i D1 Feminine (26 mål).

Norge är alltså min favorit till att ta OS-platsen. Men efter att Hjelmseth petats på grund av sin rehabilitering minskade favoritskapet en aning.

SVERIGE
Världsrankning: 8
Chans att nå OS: 27 procent

Kommentar: Först en liten tillbakablick. Sverige är ett av tre lag som spelat i alla OS hittills. De andra två lagen, USA och Brasilien, håller sviten vid liv. Förhoppningsvis gör även Sverige det.

Men det finns orosmoment. Under Pia Sundhage har inte Sverige på fyra försök vunnit en tävlingsmatch mot något land på världsrankningens topp tio. Det är hög tid att fixa den saken på onsdag.
Däremot har Sundhages Sverige bra tävlingsstatistik mot lag rankade på platserna 11–20. Där har det inte blivit någon förlust. Här är listan på alla matcherna mot lag på topp 20:

Danmark (h), rankat 13, EM-slutspel 2013 1–1
Italien (h), 12, EM-slutspel 2013 3–1
Island (h), 15, EM-slutspel 2013 4–0
Tyskland (h), 2, EM-slutspel 0–1
Skottland (b), 19, EM-kval 2014 3–1 20, Skottland (h), EM-kval 2014 2–0
USA (n), 2, VM-slutspel 2015 0–0
Australien (n), 10, VM-slutspel 2015 1–1
Tyskland (n), 1, VM-slutspel 2015 1–4

Det om historien. Sedan den där 4–1-förlusten mot Tyskland i Ottawa har Sundhage byggt om sitt lag på flera sätt. Nu är spelsystemet 4-3-3. I backlinjen är det Linda Sembrant som kompletterar Nilla Fischer – ett fysiskt starkt och spelskickligt mittlås. Dock finns frågetecken för hur de klarar sig mot kvicka motståndare. På mittfältet har Lisa Dahlkvist en nyckelroll, vilket är bra – hon är i toppform. Däremot finns frågetecken för hur Emilia Appelqvist klarar sig mot toppmotstånd. Dessutom måste Caroline Seger visa att hon vågar spela framåt, inte bara hålla i bollen.

På forwardssidan är spelskickliga Kosovare Asllani borta, i stället väljer Sundhage att spela med tre djupledslöpande forwards. Där får Olivia Schough en viktig roll. Hon har sett lovande ut mot svagt motstånd, nu är det upp till bevis mot riktiga klasslag.

Laget har sett lovande ut under hösten och vintern, men som sagt – nyheterna har inte testats mot något lag på den nivå som väntar i OS-kvalet. Sverige tar alltså med sig massor av frågetecken in i kvalet.

Inför kvalet har Sundhage nästan som ett mantra pratat om att hon måste rulla på spelare i kvalet, hon menar att ingen orkar spela tre matcher på så kort tid. Det där har jag i tidigare inlägg tyckt varit en överreaktion. Spelschemat i kvalet är ju inte tätare än vad det brukar vara på mästerskap.

OS-kvalet avgörs ju med tre matcher på åtta dagar. I själva OS brukar det vara match var tredje dag – alltså ett tätare schema. Och i EM 2013 spelade Sverige fem matcher på 14 dagar. Både i OS och EM klarade huvuddelen av spelarna av att starta i alla matcher.

Men visst, en skillnad här är i och för sig att laget nu haft kortare uppladdningstid än vanligt. Exempelvis spelade Nilla Fischer, Linda Sembrant och Sofia Jakobsson 90 minuter i sina klubblag i går och Caroline Seger 90 minuter i lördags. Så det är kanske klokt att rulla mer än vanligt.

Det är bara att hoppas att Sundhage har fingertoppskänsla i valet av spelare mot olika motstånd. För det är ju inte bara OS-platsen som står på spel, det här ett ödeskval för Sundhage själv. Missar landslaget OS bör hon ställa sin plats till förfogande.

Personligen var jag för ett tag sedan mycket skeptisk till att Sverige skulle kunna klara det här kvalet. Jag har blivit allt mer positiv den senaste tiden, inte minst för att jag har sett att Fridolina Rolfö är i toppform. Hon kan komma in från bänken och bli ett utropstecken i det här kvalet. Dessutom känns det som att Lotta Schelin har bättre självförtroende igen.

Så nu tror jag att OS är fullt möjligt, men mycket avgörs på onsdag. Sverige måste ta poäng mot Norge – annars kan vi glömma Rio.

NEDERLÄNDERNA
Världsrankning: 12
Chans att nå OS: 24 procent
Statistik mot Sverige
Totalt: 18 matcher – tio svenska segrar, fyra holländska samt fyra oavgjorda – totalt 31–12 till Sverige.
I tävlingsmatcher (VM/EM/OS): 6 matcher – två svenska segrar, två holländska och två oavgjorda – totalt 6–4 till Sverige.
Senaste tre möten med Sverige:
* 2005, svensk seger med 2–0 i Trelleborg.
* 2012, svensk seger med 2–1 i Göteborg.
* 2015, svensk seger med 2–1 i Toronto.

Kommentar: Holland, eller Nederländerna som man numera skall skriva, har fördelen av hemmaplan i kvalet. Det är en stor fördel, för Nederländerna har haft femsiffriga publiksiffror på många av sina senaste hemmamatcher.

För ett halvår sedan hade jag satt Nederländerna klart sist i gruppen. Men laget har haft en spännande utveckling i höst. Låt vara att man inte spelar några kvalmatcher eftersom man även står som värd för nästa års EM-slutspel.

I stället har man träningsspelat mot toppnationer – och resultaten har varit sensationella. Sedan VM, där man åkte ut mot Japan i åttondelen, har Nederländerna vunnit borta mot Frankrike, hemma mot Japan och två matcher mot Danmark i Turkiet.

Det nederländska laget är alltså inne i en positiv trend. Och man har en riktigt stark offensiv, framför allt i kontringarna. För det går fort med Manon Melis och Lieke Martens som ytterforwards på varsin sida om måldrottningen Vivianne Miedema och med Danielle van de Donk i andravåg.

En nyckelspelare är mittfältaren Sherida Spitse som skall slå långpassningarna ut mot de snabba kantspelarna. Spelarna i backlinjen känns inte lika vassa som de i den främre linjen. Framför allt tar man ofta ganska stora risker i uppspelsfasen, vilket gör att man riskerar åka på kontringar.

Nederländerna har alltså hemmaplan och en positiv trend. De har absolut chansen i det här kvalet, men känslan är ändå att de kommer att få svårt att hålla uppe nivån i tre matcher på så kort tid.

SCHWEIZ
Världsrankning: 20
Chans att nå OS: 21 procent
Statistik mot Sverige
Totalt: 11 matcher – 10 svenska segrar, en schweizisk – totalt 39–6 till Sverige
I tävlingsmatcher (VM/EM/OS): 4 matcher – fyra svenska segrar och 17–0.
Senaste tre möten med Sverige:
* 2004, svensk seger med 2–0 i Solthum, Schweiz
* 2012, svensk seger med 3–0 i Växjö
* 2015, schweizisk seger med 3–1 i Eskilstuna

Kommentar: Schweiz har på kort tid tagit jättekliv från ett halvdant lag till ett gäng av hög klass. Truppen består av inte mindre än 14 spelare som håller till i tysk fotboll. Sju av dem spelar i de tre toppklubbarna. Totalt sett har alltså Schweiz fler spelare i Europas fem bästa klubbar än Sverige, 7–4.

Inte mindre än fyra schweiziska spelare fanns med i Wolfsburgs startelva i helgen. Bland dem märktes affischnamnen Ramona Bachmann och Lara Dickenmann. Känslan är att framför allt Bachmann måste spela på sin absoluta toppnivå om Schweiz skall kunna nå OS.

I VM var det schweiziska laget ojämnt. Det var dock lagets allra första erfarenhet på så hög nivå. Nu vet spelarna vad det handlar om, vilket bör vara positivt för laget. Efter VM gick Schweiz som tåget i EM-kvalet. Det har blivit fyra raka segrar och 20–2 i målskillnad.

Schweiz valde att åka på läger i januari och har inte spelat någon landskamp den senaste tiden. Därmed har vi inte fått något riktigt formbesked från laget.

Jag räknar inte bort Schweiz – Ramona Bachmann kan sänka vilket lag som helst. De kommer inte att gå poänglöst genom kvalet, men känslan är ändå att de kommer att få svårt att nå hela vägen och ta OS-platsen.

Australien närmar sig världstoppen med stormsteg

Oj vilken start det blev på det asiatiska OS-kvalet. Oj, vilken match Australien gjorde. Man vann med 3–1 mot Japan i Japan – i en fantastiskt bra damfotbollsmatch. Det var verkligen grymt hög kvalitet på spelet.

The Matildas hade aldrig tidigare vunnit mot japanskorna på bortaplan. I dag hände det – och det var fullt rättvist. Jag hade i och för sig 8–5 i målchanser till Japan, men det kändes ändå som att Australien hade bra kontroll på matchen från det snygga 1–0-målet i 26:e minuten. Njut av det underbara inlägget från Katrina Gorry när du kollar länken.

Sedan hade man i och för sig tur vid 2–0. Domaren bröt ett japanskt uppspel med en nick och satte Lisa De Vanna i perfekt position. Jag tror knappt tidigare jag har sett en domare nicka. Att det dessutom blir andraassist på nicken…

Men kolla även hur snyggt målskytten Michelle Heyman löper. Världsklass.

Faktum är att det var världsklass på hela Australiens insats. Laget var bra i VM och känns ännu bättre nu. Man har en mängd bolltrygga spelare som kan hålla i och sänka tempot. Dessutom har man grym fart framåt när man ställer om. De spelar verkligen den fotboll Pia Sundhage drömmer om att Sverige skall kunna spela.

Men för tillfället ligger Australien en bra bit före Sverige. Faktum är att jag känner att det här australiska laget, som fortfarande är ganska ungt, kan bli en seriös kandidat till VM-guldet i Frankrike 2019. Jag menar inte som utmanare, utan som ett lag som åker till VM som en av tre–fyra riktigt tunga favoriter. Så mycket potential finns det i det här laget.

Tyvärr håller AFC:s rapportering från OS-kvalet inte direkt VM-klass, så jag har inte sett någon slutsiffra på bollinnehavet. Men efter 60 minuter var det 51–49 till Japan. Australien åkte alltså till Japan och höll jämna steg med det bollsäkra hemmalaget i bollinnehav. Bara det är lite av en bragd.

För Japan var det här förstås en chock. Jag såg matchen på en japansk stream och utan att förstå ett ord fattade jag att Norio Sasaki, Aya Miyama och målskytten Yuki Ogimi var rejält bekymrade i intervjuerna efteråt. Även studioexperten Homare Sawa såg bekymrad ut. Japanskorna saknade ju nämligen den där spetsen som krävs i sådana här matcher.

Nu blir resten av det här OS-kvalet ännu mer intressant än jag kunnat ana på förhand. I de andra matcherna vann Kina med 2–0 mot Vietnam. Det var en framgång för vietnameserna, för samma lag spelade 8–0 i en träningsmatch för en dryg månad sedan.

Och i det koreanska derbyt blev det som jag hade på känn, alltså oavgjort. Sydkorea ledde i paus och Nordkorea kvitterade till slutresultatet 1–1 i den andra halvleken.

På onsdag fortsätter kvalet, bland annat med två hyperintressanta matcher 11.35. Då spelar Japan måstematch mot Sydkorea samtidigt som Kina ställs mot Nordkorea.

Guide till Asiens OS-kval

På onsdag inleds det nervkittlande OS-kvalet för svensk del. Men redan i dag drar ett minst lika jämnt och ovisst kval i gång – det asiatiska.

Det är ganska grymma förutsättningar, med fem matcher på tio dagar för fem starka lag och en slagpåse. Kvalet spelas i Japan och det är två OS-platser som ligger i potten. Det som gör kvalet extra grymt är att lagen bara får ha 20 spelare i sina trupper – i det europeiska kvalet är det tre matcher och 23-mannatrupper.

Redan i dag 11.35 svensk tid spelas en riktig godbit, nämligen Japan–Australien – alltså en repris på sommarens VM-kvartsfinal. Då vann Japan med 1–0 och japanskorna räknas förstås som favoriter nu också, framför allt med tanke på att de spelar på hemmaplan. Här är en länk till matchen.

I dag spelar också Kina–Vietnam (8.35) och Sydkorea–Nordkorea (11.35). Här är min syn på de sex kvallagen:

Japan
Världsranking: 4
Chans att nå OS: 80 procent

Kommentar: Har spelat final i de tre senaste stora, världsomspännande mästerskapen och har hemmaplan i kvalet. Klart att Japan är stora favoriter i den här gruppen.

Förbundskapten Norio Sasaki är en mycket erfaren taktiker som inte lämnat något åt slumpen. I vinter har två av de största guldhjältinnorna från 2011, målvakten Ayumi Kaihori och superstjärnan Homare Sawa lagt av. Trots det mönstrar Sasaki en rutinerad och mycket namnkunnig trupp. Mycket i spelet kretsar kring passningsskickliga mittfältaren Aya Miyama.

I sommarens VM tyckte jag att Japan saknade lite spets. Där kommer mycket av ansvaret att hamna på Yuki Ogimi:s axlar. Hon har ärvt tröja nummer 10 från Sawa – och hon skall göra målen. Kanske kan Ogimi växa med ansvaret, men personligen tycker jag att hon stod på sin topp vid London-OS 2012. Sedan dess har Ogimi sakta men säkert tappat i kvalitet.

Trots det skall Nadeshiko – som Japans landslag kallas – bara vara topp två i det här kvalet. Allt annat vore förstås en jättemissräkning för de vice världs- och olympiamästarinnorna.

Nordkorea 
Världsranking: 6
Chans att nå OS: 40 procent

Kommentar: Årets Nordkorea är ett mer hemligt lag än vanligt. Till följd av dopningsskandalen i VM 2011 var ju Nordkorea avstängt från Asiatiska mästerskapen 2014 och från VM 2015. Därmed har det här laget inte visat upp sig speciellt mycket på den internationella scenen.

Men 2011 var VM-truppen mycket ung, och vid fjolårets Östasiatiska mästerskap fick Nordkorea delta – och vann. Visst matchade Japan ett yngre lag i det mästerskapet, och ställde helt över sina Europa- och USA-proffs. Men laget var ändå starkt och även Australien hade en namnkunnig grupp på plats.

Nordkorea är alltså en mycket farlig kandidat till att ta en av OS-platserna. Personligen har jag inte sett dem sedan 2011, men rapporter säger att speluppläggaren Wi Jong Sim och tekniska lagkaptenen Ra Un Sim är de som skall göra det i offensiven.

Med tanke på att Nordkorea spelar så få landskamper är det alltså otroligt svårt att bedöma lagets styrka. De är andrarankade i Asien, men jag håller dem ändå på förhand som något svagare än ett allt vassare Australien. Men nordkoreanskorna har knipit Asiens ena OS-plats både till Peking och London. Räkna med andra ord inte bort laget.

Australien
Världsranking: 9
Chans att nå OS: 45 procent

Kommentar: The Matildas var ju ett av sommarens stora utropstecken i VM. Som Eric Hilmersson på GP sa till mig när han såg dem mot USA:

”De spelar precis som Pia Sundhage vill att Sverige skall spela”

Så är det. Man har fart och fläkt på kanterna med Caitlin Foord, Steph Catley och Lisa De Vanna och passningsskickliga spelare centralt i Emily van Egmond och Katrina Gorry. Däremot saknar man skadade trion Samantha Kerr, Larissa Crummer och Aivi Luik. Den sistnämnda sträckte baklåret på plats i Japan och tvingades lämna truppen i allra sista stund.

Hennes plats togs av 15-åriga supertalangen Ellie Carpenter. Det skall bli intressant att se hur mycket speltid hon får. Gissningsvis spelar hon bara mot Vietnam, men man vet ju inte.

Hursomhelst. Hittar laget tillbaka till VM-spelet känns det som att man bör kunna kunna ta en OS-plats. Jag gillar hur The Matildas spelar och både hoppas på laget och håller det som andrahandsfavorit i kvalet. Men jag slänger samtidigt in en rejäl brasklapp, Australien har missat de två senaste OS-turneringarna och det kan komma in nerver i spelet.

Apropå Australien meddelades häromdagen att Sverigebekanta skyttedrottningen Kate Gill avslutar sin fotbollskarriär. Hon fick inget sagoslut, utan hon petades som bekant i sista stund ur fjolårets VM-trupp.

Kina
Världsranking: 17
Chans att nå OS: 30 procent

Kommentar: Kvalets stora outsider. Kina var extremt välorganiserat och starkt redan i VM, där man tog sig till kvartsfinal och gav USA en rejäl match. Sedan dess har Kina bytt förbundskapten – och blivit ännu bättre.

Nu sitter tidigare franske kaptenen Bruno Bini vid rodret – och framgångarna fortsätter. Bini har bara förlorat en av nio matcher på posten. Och i Abby Wambach:s avskedsmatch fick ju Kina en liten revansch för VM-kvartsfinalen. Binis lag blev det första på över tolv år att vinna mot USA i USA.

Fast allt har inte varit frid och fröjd under Bini. Succémålvakten i VM, Wang Fei har nyligen tackat för sig i landslaget. Officiellt hette det hälsoskäl, men spekulationer finns om en konflikt med Bini. I truppen saknas också duktiga yttermittfältaren Wang Lisi.

Målvaktsfrågan är alltså ett frågetecken i truppen. Utöver det känns Kina som en riktigt farlig outsider i det här kvalet. Laget är mycket svårt att skapa målchanser på och man har ett par duktiga offensiva spelare.

Dock har man otur med lottningen. Att möta svaga Vietnam i första matchen är inget bra. De lag som har Vietnam mitt inne i kvalet och där får chans att vila spelare har bättre utgångsläge.

På förhand är Kina därför bara fyra i min ranking. Men det är så jämnt mellan tvåan och fyran i det här kvalet att jag inte skulle bli förvånad om kinesiskorna spelar OS-fotboll igen i höst. Varningsflaggan är alltså hissad.

Sydkorea
Världsranking: 18
Chans att nå OS: 5 procent

Kommentar: Chelseastjärnan Ji So-Yun och hennes lagkamrater kommer säkert att stå för någon skalp i det här kvalet. Sydkorea är nämligen ett högst dugligt lag, med alltfler utlandsproffs. Utöver Ji har man Cho So-Hyun i Inac Kobe och Jeon Ga-Eul i Western New York Flash. I enstaka matcher kan Sydkorea ställa till det för vilket lag som helst.

Men truppen är totalt sett ganska tunn och i ett sådant här tufft kval räcker det inte med att ha sju–åtta högklassiga spelare. Sydkorea känns på förhand som given gruppfemma. Laget är klasser bättre än Vietnam, men borde inte hålla i längden. En gissning är att de gör ett ok kval och får med sig fem poäng. Sin första OS-turnering får laget dock vänta på ytterligare i några år.

I dagens (avspark 11.35) premiärmatch mot Nordkorea lär dock sydkoreanskorna vara beredda att offra rätt mycket. Känns som en tänkbar kryssmatch.

Vietnam
Världsranking: 29
Chans att nå OS: 0 procent

Kommentar: Ett profillöst lag som bara är med som utfyllnad i den här turneringen. Skulle de lyckas ta någon poäng är det en skräll. Given gruppsexa.

Håll ögonen på Janogy i år

I lördags var jag på Örby IP och såg Mallbackens IF lätt ta sig vidare till kvartsfinal i Svenska cupen. 6–0-segern var liksom hur säker som helst.

Det var Mallbackens första match för säsongen och man saknade fyra landslagsspelare. Med de förutsättningarna är det ungefär lika svårt att dra långtgående slutsatser av en 6–0-seger mot ett brandskattat division 1-lag (Örby saknade bland annat sin ordinarie målvakt Sandra Bjurteg) som det är att dra långtgående slutsatser av en 6–0-seger mot ett reservbetonat Skottland. Men man kan ju se tendenser.

Jag har varit förtjust i Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. Hon vill alltid ha boll och är härligt passningssäker. Hon imponerade i Örby, det gjorde även Zoe Ness som släpande forward. Jag tyckte också att 16-åriga debutanten Hedvig Pettersson (född 2000) såg spännande ut.

De tre i all ära. Det jag tar med mig från Örby IP är ändå Madelen Janogy:s insats. Den Falköpingsfostrade forwarden var fullständigt lysande. Inte nog med att hon gjorde fyra av målen – de två som Elin Nyman satte dit bar också de Janogys signatur.

Vid 0–4 dribblade Janogy bort två eller tre backar plus målvakten innan hon fälldes och borde fått straff. Men innan domare Alicia Westman hann blåsa dök Nyman upp och satte dit bollen. Om nu Westman hade tänkt blåsa – jag kan inte säga att jag har något förtroende för henne.

Tillbaka till Janogy. Hon gjorde alltså fyra mål och hade två assist. Sättet hon gjorde några av målen gör att jag kommer att följa henne med intresse i år. Visst var det ett division 1-försvar hon mötte i lördags, men känslan var ändå att Madelen Janogy kan bli ett av damallsvenskans riktigt stora utropstecken under 2016. Kom ihåg var ni läste det först.

Janogys tidigare forwardskollega i Mallbacken, Mimmi Larsson, var en av målskyttarna när Eskilstuna spelade 2–2 mot Kvarnsveden i en träningsmatch i lördags. Eskilstunas mål finns på klippet nedan.

Mest intressant med resultatet är ändå att Kvarnsveden lyckas få med sig oavgjort från Eskilstuna. Man är ju lite osäker på var Borlängelaget står, men det här resultatet var ju lovande.

I övrigt i helgen vann Rosengård med 3–0 mot Kristianstad i cupen. En viss Marta gjorde alla tre målen. Hon kan också bli ett stort utropstecken under 2016…

Vid en snabb blick utanför Sveriges gränser så vann alla de tre topplagen i Frauen-Bundesliga den här helgen. Bayern München är således fortsatt tio poäng före Frankfurt och tolv före Wolfsburg.

I Frankrike var det cupomgång. Efter kvartsfinalerna står det klart att semifinalerna blir Montpellier–PSG och Lyon–Rodez. Det var inga svenska målskyttar i kvartsfinalarna, däremot gjorde Ada Hegerberg två för Lyon. Hegerberg som vi stöter på i OS-kvalet på onsdag. Det är just mot landslagsfotbollen och stundande OS-kval jag från nu riktar mitt fokus. Vi hörs.

Rubensson, Samuelsson, Asllani och Hjelmseth

Det blev alltså Elin Rubensson och Jessica Samuelsson som fick de två sista platserna i OS-kvaltruppen. På något sätt känns ju det ganska logiskt, även om jag kanske tycker att mittfältet var den lagdel där behovet av tillskott var störst.

På mitten har vi bara fem spelare och av dem är Caroline Seger småskadad och Petra Andersson helt oprövad på landslagsnivå. Men Pia Sundhage har väl kanske planerat för att flytta ner Olivia Schough eller upp någon av mittbackarna om det skulle bli kris på mitten.

Och som väntat hamnade alltså Kosovare Asllani utanför truppen. Det kan man ju ha olika uppfattningar om, men det är Sundhage som är förbundskapten och hon har naturligtvis friheten att ta ut de spelare hon tycker passar bäst.
På samma sätt har vi som följer landslaget friheten att spekulera och fundera kring varför vissa uttagningar ser ut som de gör.

Och det tänkte jag göra nu. Sundhage säger att uttagningen är gjord av sportsliga skäl. Det spelar säkert in, men jag känner att petningen nog även har påverkats av att Sundhage och Asllani knappast är bästa kompisar.

Även om de sa att de hade pratat ut under hösten 2014 känns det som att det har varit spänt mellan dem ända sedan augusti 2014 då Asllani till TT sa så här efter att ha varit bänkad i första halvlek mot Polen:

”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”

Och:

”Det är något personligt problem hon har med mig. Jag tycker jag visar att det inte är fotbollsrelaterat. Det är mellan oss, det har varit ett tag. Sen får man se hur kul man tycker att det är att komma hit och spela.”

Om Sundhage verkligen hade varit intresserad av att ha med Asllani i truppen skulle det inte ha varit något problem – trots klubbyte. Det där kravet på speltid i klubblaget som Sundhage ibland lyfter fram har bara gällt vissa spelare. Det gäller Asllani och det gällde Antonia Göransson under 2014.
Däremot gällde det inte i samma utsträckning för Olivia Schough. Hon var uttagen i alla landslagstrupper utom en under våren 2014, det trots att hon hade skadebekymmer och bara spelade 190 minuter för klubblaget Bayern München den våren. Och den trupp hon var petad från blev hon till slut ändå kallat till som reserv.

Jaja. Dags att släppa det ämnet för nu. Men det finns en risk att man får återkomma, för Sundhage/Asllani kan bli en följetong så länge Sundhage sitter kvar som svensk förbundskapten.

Apropå landslaget lottas OS-turneringarna i fotboll den 14 april. Hoppas det står Sverige på två av lotterna.

Det svenska hoppet inför OS-kvalet blev lite större när det i dag stod klart att Norge lämnar förstemålvakten Ingrid Hjelmseth hemma. Först sas det att hon inte var frisk från sin skada, men själv säger Stabaekmålvakten att hon tränat för fullt sedan förra veckan – och att hon inte tackat nej till OS-kvalet. Hon har alltså petats. Vilket som kommer Norge till spel med tre väldigt orutinerade målvakter i kvalet. 19-åriga Cecilie Fiskerstrand lär bli valet i Hjelmseths frånvaro.

Olivia Schough är redan nämnd i det här inlägget. Hon visade god målform när hon gjorde andra och tredje målet när Eskilstuna vann med 4–0 mot Örebro i går. Örebro fick en riktig mardrömsstart när målvakten Carola Söberg totalt missbedömde en inläggsfrispark från Glodis Viggosdottir i matchupptakten. Eskilstuna möter Umeå i kvartsfinalen.

I kväll har AIK blivit sjätte laget att ta sig till kvartsfinal efter 4–0-seger mot Bollstanäs. Loreta Kullashi gjorde tre av målen. AIK spelar hemma mot Piteå i sin kvartsfinal.

De sista två kvartarna spelas mellan Vittsjö och segraren i matchen Rosengård–Kristianstad samt mellan segraren i matchen IFK Örby–Mallbacken och Linköping.

 

USA-Kanada, Piteå, Hurtig och lite till

USA vann finalen i det Nordamerikanska OS-kvalet med 2–0 mot Kanada. Amerikanskorna var det klart bättre laget och jag räknade till 9–1 (4–0) i målchanser. Målen gjordes av Lindsey Horan och Tobin Heath och går att se här:

Jag satt och tittade på matchen och trots USA:s överlägsenhet tycker jag att Kanadas förbundskapten John Herdman kan vara minst lika nöjd med utfallet som USA:s Jill Ellis. Herdman tog nämligen chansen att testa djupet i sin trupp mot bästa möjliga motstånd, medan Ellis spelade med bästa möjliga lag. Enligt uppgifter (via twitter) från journalister på plats i Houston kastade Herdman upp sin medalj på läktaren efteråt.

Från start vilade han spelare som Erin McLeod, Sophie Schmidt, Diana Matheson och Christine Sinclair. Han valde också att starta med Melissa Tancredi istället för stjärnskottet Deanne Rose. Herdman såg alltså matchen mer som ett test än som en final.

De första 15–20 minuterna imponerade Kanada med hög press och bra passningsspel. USA hade så långt inget anfallsspel, men amerikanskorna är numera hyperstabila i defensiven och släppte inte heller till några målchanser.

När Kanada inte längre orkade hålla den höga pressen tappade Kanada kommandot – och tålamodet. De slutade att passa runt bollen och började i stället slå långbollar på chans. Det passade USA utmärkt och de sista 70 minuterna var det klasskillnad.

Men. Och det är ett ganska stort men. Många av USA:s målchanser berodde på att den före detta Piteå- och Örebromålvakten Stephanie Labbé kom helt fel i luftrummet. Gång på gång tog hon felbeslut på inlägg och hörnor, felbeslut som ledde till farliga målchanser. När Horan nickade in 1–0 var det minst fjärde gången Labbé hamnade helt snett på ett inlägg.

Visst har det även hänt att Erin McLeod har kommit fel i luftrummet, men hon har ändå en betydligt större säkerhet i det spelet. Så med McLeod i målet tror jag att USA hade fått kämpa betydligt mycket hårdare för att få hål på Kanada. Och då kunde testet med att släppa in trion Matheson, Schmidt och Sinclair sista halvtimman kunnat bli en succé.

Ett längre klipp från matchen finns här nedan. På det kan man se flera av Labbés felbeslut:

På klippet kan man också se att mycket talar för att Mallory Pugh är en startspelare för USA i OS. 17-åringen har grym bollbehandling och ett härligt spelsinne. Även om hon väger lite lätt i det fysiska spelet känns det som att det blir svårt att flytta på henne nu. Pugh känns förresten som ett lysande exempel på hur nästa generations damfotbollsspelare kommer att se ut.

I övrigt i USA imponerades jag återigen av Becky Sauerbrunn. Det var så tydligt att Kanada satte Tancredi på att styra över USA:s uppspel från Sauerbrunn till Julie Johnston. Nästan varje gång Sauerbrunn fick en öppning att sköta uppspelen hände något konstruktivt. Däremot ligger Johnstons precision i passningsspelet på en klart sämre nivå. Jag gissar att många lag som möter USA framöver kommer att vilja styra sitt försvarsspel så att Johnston har bollen så mycket som möjligt.

Det om den matchen. I övrigt de senaste dagarna har Piteå spelat 0–0 i England, mot Chelsea. Jag har inte hittat så mycket skrivet om matchen, men här är i alla fall en länk till PT.

I svenska cupen vann skadedrabbade Umeå säkert med 3–0 borta mot Sirius. I den länkade artikeln från UIK:s hemsida kan man läsa om en ny spelidé. Vad den går ut på har jag inte sett några uppgifter om, men det blir allt lite intressant att följa. Det skulle också vara intressant att få någon prognos på när Lina Hurtig kan vara tillbaka. Det är 4,5 månader sedan nyheten om hennes stressfraktur kom. Då uppfattade jag det som att hon skulle kunna spela i OS-kvalet, men det kan vi nog glömma nu. Någon som hört något i frågan?

För Umeå väntar nu kvartsfinal mot vinnaren i kvällens intressanta möte mellan Kif Örebro och Eskilstuna.

När det gäller cupen såg jag att det går att se Göteborg–Linköping i sin helhet på klippet nedan. Vill man bara se målen kommer de enligt följande:

0–1 Tove Almqvist (Stina Blackstenius) efter 14.55
0–2 Självmål efter 28.50
0–3 Blackstenius (Emma Lennartsson) efter 1,04.40

Cajsa Andersson:s kanonräddning inträffar för övrigt efter 23.15.

I Tyskland vann Frankfurt klassikermötet med Potsdam med 4–3. Höjdpunkter finns på den här länken. Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen var på plats, och blev tydligen inte skrämd av det kommande motståndet i Champions Leauge.

Frankfurt är ny serietvåa, man tog in två poäng på Bayern München i tabelltoppen. Bayerns ledning är dock fortfarande betryggande tio poäng stor.

I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt i helgen, i en omgång där alla de tre topplagen vann. Lotta Schelin spelade första 45 när Lyon vann derbyt mot St Etienne med 3–0. Schelin klev av mållös, däremot gjorde Ada Stolsmo Hegerberg det tredje målet. Norskan fortsätter att ha en betryggande ledning i skytteligan. Hon är nu uppe i 26 mål. Ny som ensam tvåa är PSG:s Cristiane på 15, ett fler än trean Schelin.

För PSG vilade Caroline Seger med en fotskada, fast det verkar inte värre än att hon skall vara tillbaka kommande helg. Cristianes mål från helgen är för övrigt sevärt, se det här:

I Italien hade Lisa Ek omskrivet Sverigebesök från Sandarna lag C när Fiorentina föll med 4–1 hemma mot Brescia. Frågan är om inte gulddrömmarna är körda för Eks lag i och med det nederlaget.

Slutligen skall det väljas ny Fifaordförande på fredag. Två kvinnor finns med bland de 207 som har rösträtt. Här är en länk till en intressant intervju (på norska) med den ena av kvinnorna, Sierra Leones Isha Johansen. Det är en högst läsvärd artikel.

 

Oj vad Linköping imponerade

Jag kikade in på Valhalla i går för att se cupmötet mellan Göteborg och Linköping. När jag kom dit blev jag lite besviken när jag såg att varken Jessica Samuelsson eller Pernille Harder fanns med i LFC:s trupp.

Men det var också den enda besvikelse jag kände som var kopplad till Linköping. För oj vad laget imponerade. Jag vet inte när jag såg Göteborg bli så överkört på hemmaplan senast. Kanske att jag aldrig sett det.

Det var nämligen klasskillnad. Linköpings spelare var större, starkare och bättre bollspelare. Det kändes lite som ett seniorlag mot ett U20-lag. Och det kunde ha blivit betydligt större siffror än 0–3, även om Göteborg också kunde ha gjort något mål – man skapade faktiskt ett par heta målchanser.

Men ändå, om jag varit Göteborgsledare skulle jag varit bekymrad. Jag såg på klubbens hemsida att tränare Stefan Rehn sa så här efter matchen:

”Jag tror det var bra att få möta ett av de förmodade topplagen redan nu. Nu fick vi lära oss vad som krävs för att mäta oss med de bästa lagen i serien.”

Min tanke när jag lämnade Valhalla var att det krävs förstärkningar i Göteborg om de ens skall kunna drömma om en placering topp tre. Sannolikt behöver man både en rejäl mittback och en stabil innermittfältare – även om behovet på mittfältet känns störst.

Göteborg startade för övrigt så här: Loes GeurtsMaja Göthberg, Beata Kollmats, Freja Hellenberg, Elin LandströmElin Rubensson, Filippa Curmark, Andrine Hegerberg, Nathalie PerssonPauline Hammarlund, Sara Lindén.

Man har alltså en ny elva i år igen. När jag kom hem efter matchen roade jag mig med att kolla vilka tio spelare som spelat flest damallsvenska matcher för Göteborg varje år de senaste tre åren. Ingen av de tio från 2013 fanns med i dagens elva, och bara två från 2014 och tre från 2015.

Även om fler finns kvar i truppen kan man ändå konstatera att Göteborg har haft en makalös genomströmning i truppen de senaste 2,5 åren. Nu är det ju februari och mycket kan förändras, men just nu känns det som att årets Göteborgslag kommer att få kämpa för att bli ett lag för övre tabellhalvan.

Om någon förresten är nyfiken på vilka spelare som gjort flest damallsvenska matcher i Göteborg de senaste tre säsongerna finns listan här:

2013:
22 matcher: Marlene Sjöberg, Marie Hammarström.
21: Kristin Hammarström, Olivia Schough.
20: Catrine Johansson, Yael Averbuch, Anna Ahlstrand, Stina Segerström.
19: Anita Asante, Jessica Landström.

2014:
20: Andrine Hegerberg, Sabrina Viguier, Sjöberg, Manon Melis.
19: Loes Guerts, Kathlene Fernström.
18: Johansson, Annica Sjölund, Lieke Martens.
17: Sofia Skog.

2015:
22: Sjöberg, Hegerberg.
21: Sara Lindén, Melis.
20: Fernström.
19: Arna Asgrimsdottir.
18: Elin Rubensson, Martens.
17: Adelina Engman, Rebecka Blomqvist.

Medan Göteborg flera gånger de senaste åren har försökt bygga om sitt lag från grunden har Linköping haft ganska stor kontinuitet i sin trupp. Och så bra som LFC var i går, så bra har jag aldrig sett dem förr. Det var så stabilt, så kontrollerat.

Om jag inte hade vetat att östgötskorna i omgångar de senaste åren har drabbats av extrem måltorka skulle jag redan nu utropa dem som guldfavoriter. Visst, jag är medveten om att Rosengård har en minst lika stark trupp, men det känns som att Linköping just nu ligger före i lagbygget.

I går satt Renee Slegers, Pernille Harder och Jessica Samuelsson på bänkraden framför mig på läktaren. Ändå var det inte många Göteborgsspelare som hade platsat i Linköpings startelva. Jag hade nog bara tagit med en.

Vad var det då som imponerade så på mig? Framför allt helheten, alltså den defensiva stabiliteten och det faktum att Linköping nästan hela tiden var farligt när man anföll.

Men jag imponerade även av flera individuella spelarinsatser. Inför säsongen hade jag ett stort frågetecken för målvakten Cajsa Andersson. I går imponerade hon på mig. Hon gjorde en makalös räddning på ett närskott från Nathalie Persson vid ställningen 0–1 och hon kom ut bra och avstyrde ytterligare ett par bra Göteborgslägen.

I backlinjen spelade Alexandra Lindberg, Janni Arnth, Magdalena Ericsson och Jonna Andersson. Alla var bra. Bäst var Ericsson – hon var närmast felfri. Jag hade inte sett henne live som mittback förr. Men det jag såg gjorde mig väldigt glad, för gårdagens prestation höll definitivt landslagsnivå. Ericsson spelade sig ur situationerna och hon överglänste Göteborgs landslagsmittback Freja Hellenberg ganska rejält. Hellenberg var förresten ok, men gav mig inga landslagsvibbar.

Mittfältet ägde Claudia Neto. Hon är inte bara en fantastiskt bolltrygg och passningssäker lirare, hon är även en duktig bollvinnare. En klippa helt enkelt. Och faktiskt exakt den spelartyp Göteborg skulle behöva på sitt mittfält.
Utöver Neto spelade Emma Lennartsson och Tove Almqvist på mitten. Almqvist gjorde första målet och är intressant. Stundtals spelar hon i och för sig med väldigt små marginaler och tar på så sätt farliga risker.
Det hindrar inte att jag tycker att hon borde vara väldigt nära Pia Sundhage:s landslag. För Almqvist är en spelare som kan avgöra matcher med sina öppnande passningar. Hon känns som en sådan joker man gärna skulle vilja kunna släppa in från bänken om man hamnat i underläge.

Så till forwardstrion. Där spelade alltid lika stabila Kristine Minde ihop med Stina Blackstenius (ett mål och ett assist) och Fridolina Rolfö. Rolfö, som ser riktigt stark ut den här våren. I går var hon stundtals fullkomligt lysande. Rörlig, bollsäker, stark och smart. Det var bara målen som saknades, hon skapade sig definitivt chanser för att göra både ett, två eller tre.

För mig var Rolfö planens klart bästa forward, även om både Minde och Blackstenius också var bra. I Göteborg visade Pauline Hammarlund klass vid några tillfällen, men tyvärr minns man mest att hon gjorde självmål på hörna (0–2-målet) – även om jag på plats trodde att det var en annan göteborgare som var skyldig…

Och som sagt. Till detta Linköping kan man lägga Slegers, Harder, Samuelsson, Mariann Gajhede Knutsen och Vera Dyatel. Tränare Martin Sjögren kan få angenäma problem framöver om/när alla blir friska.

Jag bytte förresten några ord vardera med Harder och Samuelsson. Harder var spelsugen, men förklarade att hon tvingats vila till följd av en befarad hjärnskakning på fredagens träning. På den träningen gick Samuelsson för fullt för första gången sedan hon fick skadeproblem. Trots det vågade hon inte tro på en plats i OS-kvaltruppen. Samuelsson sa:

”Jag hade nog behövt spela i dag för att komma med.”

Däremot spelade alltså Elin Rubensson för Göteborg. Det syntes att hon var matchovan, men några gånger blixtrade hon till. Framför allt minns man det läckra förarbetet till Nathalie Perssons jättechans. Rubensson byttes ut efter 85 minuter. Det hindrar inte det faktum att hon borde ha övertaget i kampen om den sista backplatsen i Sundhages OS-kvaltrupp.

Pia Sundhage var förresten i Tyskland i går och kollade in Nilla Fischer i Wolfsburgs seriefinal mot Bayern München. Jag hann bara se kortare fragment av matchen, som slutade 1–1. Av det jag såg tyckte jag Fischer såg stabil ut, och hade ett bra passningsspel. Det var en väldigt stängd match.

Den som imponerade mest i offensiven var dock norska Caroline Graham Hansen – hon såg oroväckande kvick och pigg ut. Det var också hon som spelade fram till Tessa Wullaert:s kvittering i 90:e minuten. Se höjdpunkter från matchen här.