En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

En blogg om internationell damfotboll

Etikettarkiv: Sari van Veenendaal

Genomgång av en månad av damfotbollsnyheter

Publicerad den av
16

Inlägget uppdaterat kring VM 2023, FHM:s besked och kring Jitex allstarlag

Det har gått nästan en hel månad sedan mitt förra inlägg. Det är den längsta paus jag tagit i bloggandet sedan startåret 2011. I stället för att blogga har jag de senaste veckorna försökt att hålla avstånd – både till andra människor och till pollen.

Orsaken till det långa uppehållet stavas förstås i första hand corona. Men i viss mån kan man även lägga till motivationsbrist och slöhet. Det har ju nämligen funnits en och annan nyhet värd att kommentera under den här månaden.

Jag noterar till min glädje att ni är många som har klickat in på bloggen under min frånvaro. Bloggen har bara haft under 400 sidvisningar fyra dagar sedan förra inlägget, och snittet under maj månad är 480. Som jämförelse kan nämnas att snittet under augusti 2015 låg på 406 sidvisningar per dag. Då pratar vi om en månad där damallsvenskan rullade, och där intresset för damfotboll borde ha varit stort eftersom det precis hade varit ett VM.

Ni har alltså varit trogna även under den period där såväl bloggen som spelet i både den internationella och nationella damfotbollen stått stilla.

Även om det inte blivit några inlägg har jag inte släppt damfotbollen under coronaperioden. I brist på levande idrott har jag lagt mycket tid i BT:s arkiv. Där har jag bland annat gjort en rejäl djupdykning i en av svensk damfotbolls tidiga storklubbar, Kronängs IF.

Boråsklubben var sannolikt allra bäst i Sverige 1970, och den var sannolikt näst bäst bakom arvfienden Öxabäck året för det första svenska mästerskapet – 1973. Det har även blivit ett längre reportage om Öxabäcks SM-guld 1983 och ett om nämnda Kronängs IF:s seger 1986 i egna turneringen Kronäng cup – inofficiellt SM i inomhusfotboll under cirka 20 år. De här tre länkade texterna är pluslåsta, men bör gå att läsa för alla som har prenumeration på någon av Gota Medias tidningar.

Och ni alla andra får nöja er med att njuta av de här härliga bilderna från den inofficiella SM-finalen 1970, Kronäng–Öxabäck 4–1:

Personligen kan jag titta på bilden av Kronängs målvakt precis hur länge som helst. Knäskydden, handskarna – miljön. Hedvigsborgs IP i en grusgrop i Borås hade inte klarat många av de krav som ställs på dagens elitarenor…

Utöver all tid i arkivet har jag förstås följt alla större damfotbollshändelser under den senaste månaden. Jag har uppdaterat silly season-sidan ett par gånger, och nu har det äntligen blivit dags för en rejäl genomgång av fyra veckors damfotbollsnytt.

Den senaste stora svenska nyheten är att Peter Gerhardsson har fått förlängt som svensk förbundskapten över VM 2023. Det var ett år längre än det spekulerats om. Men jag tycker absolut att det är en god nyhet för svensk damfotboll, för Gerhardsson har gjort ett kanonjobb med vårt landslag.

Apropå VM 2023 skall vi om en månad (den 25 juni) få veta var det mästerskapet spelas. Min gissning är att det hamnar i Australien/Nya Zeeland. Övriga kandidater är Brasilien, Colombia och Japan. Vad tror ni?

Den största internationella nyheten under den här perioden har ju annars varit att USA:s landslag åkte på ett bakslag i sin rättsliga kamp mot USA:s fotbollsförbund. De amerikanska landslagsspelarna har ju tagit sina krav på lika lön till rättsväsendet.

Nu fick de nej från en domare, men det innebär inte att fallet är över. Spelarna har överklagat och fått tid för domstolsförhandling den 15 september.

Noterbart här är att spelarna i damlandslaget har fått stöd från herrlandslagets spelare. Enligt den här artikeln och tweeten nedan skall herrspelarna ha försökt få till lika lön för båda landslagen, men försöken har inte fått förbundets stöd.

En annan spännande svensk nyhet är att Expressen tillsammans med några lokala mediekoncerner har köpt sändningsrätten till elitettan – förstås en välkommen nyhet för vår näst högsta serie.

Huruvida det innebär några pengar till klubbarna är oklart. Men i längden är det förstås viktigt för klubbarna att matcherna sänds på någon plattform.

Apropå elitettan så har Sandvikens IF gjort klart med sitt sista nyförvärv. Det handlar om Bupe Okeowo, som spelade för Sunnanå i fjol och som var en av de spelare som värvades till Kungsbacka DFF innan den klubben lades ner.

Även Bollstanäs har nya spelare. Trion Louise Lillbäck, Emma Lillbäck samt Isabelle Navren är hemma från college under obestämd tid.

När vi ändå är inne på elitettan finns här en intervju med fjolårets skytteligavinnare, Moröns Hayley Dowd:

Även i damallsvenskan har det skett lite på silly season-fronten. Piteå kantspelare eller ytterback, Selina Henriksson, har olyckligtvis dragit av korsbandet och har därmed spelat klart för i år. Hon ersätts av Sofia Wännerdahl, som spelade i allsvenskan för LB07 i fjol.

En annan nyhet i damallsvenskan är Jonas Eidevall:s skägg. Det går att avnjuta på en av bilderna i det här Instagraminlägget:

Skägg, tv-sändningar och övergångar i all ära – den stora frågan är ju förstås när vi får se lagen i damallsvenskan och elitettan spela matcher igen.

Under den här senaste månaden har det varit ett gäng turer kring elitfotbollen. Sammanfattningsvis kan man säga att jag upplever att förbundet och herrfotbollens representanter har agerat på ett sätt som sänkt mitt förtroende för dem. Däremot tycker jag fortsatt att damfotbollens representanter har skött sig på ett balanserat och bra sätt.

Ett exempel på hur förbundet gjort bort sig är ju när de inte bjöd in damfotbollen (EFD) till ett möte där just SvFF och RF (Riksidrottsförbundet) träffade FHM (Folkhälsomyndigheten). Däremot fick herrfotbollen vara med i form av Sef. Det där är ju tyvärr en tydlig indikation på hur SvFF ser på damfotboll.

Apropå det skrev Olof Lundh en krönika om att fotbollens höjdare helt verkar sakna spelförståelse. Han syftar på att förbundsledningen verkar ha trott att FHM skulle stå med öppna armar och säga: ”kör i gång era serier nu.”

Lundh tar även upp frågan om varför damfotbollen inte fick plats på mötet. I det skedet mötet hölls var damallsvenskan den serie som hade planerat den tidigaste seriestarten. Lundh ställde då frågan till generalsekreterare Tomas Hoszek varför EFD inte fick vara med. Svaret kom på följande sms:

”Hej Olof. Nej, det var Håkan S, Svante från Sef och RF. Jag har dock blivit briefad av Håkan. Protokollet som presenterades var framtaget av Sef främst. Vi stod bakom. Antar att det kom så plötsligt på med möte på kort varsel att EFD inte blev tillfrågat … /Tomas”

Håkan S är Håkan Sjöstrand, förbundets generalsekreterare. Och Svante är Svante Samuelsson.

I förra veckan var det ett nytt möte mellan SvFF och FHM. Efter det mötet tyckte jag att både SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand och Sefs ordförande Lars-Christer Olsson visade bristfälligt omdöme. Båda signalerade att de tog fotbollen på lite för stort allvar, och båda var upprörda över att FHM inte kunde ge dem ett datum när de skulle kunna dra igång sina serier.

Redan innan det första mötet mellan fotbollen och FHM sa förbundsbas Karl-Erik Nilsson så här apropå att tysk herrfotboll fått klartecken i början av maj:

”Det är klart att det är en stark signal när flera andra länder, som i många stycken har haft hårdare restriktioner än vi, är beredda att starta sin fotboll och starta sin fotboll betydligt tidigare än vi planerar att göra.”

Ordförande Nilsson och de andra tycks inte ha märkt att FHM gått sin egen väg, och inte låtit sig påverkas så mycket av vilka restriktioner som gjorts i andra länder.

Och personligen var jag väldigt förvånad över att fotbollens representanter förväntade sig få ett klart svar i ett skede där dagligen cirka 70 personer dog på grund av corona – för så såg det ut förra torsdagen.

I det skedet ville FHM hålla på sina svar i tre veckor, något som kändes högst rimligt. Det senaste beskedet är dock att fotbollen skall kunna få ett svar nu på fredag. Det blir spännande att se hur det svaret lyder. Till skillnad från många av svensk fotbolls ledande representanter tycker jag inte att man kan kräva att fotbollen kommer igång inom den närmaste tiden.

FHM vill hålla ihop all seniorfotboll. Och som jag ser det är det herrfotbollen som är problemet. För tyvärr har ju några herrfotbollsmatcher varit ganska rejäla smittspridare, en har kallats en biologisk bomb och anses vara ett skäl till många dödsfall i Italien. En annan herrfotbollsmatch kopplas till drygt 40 dödsfall i England.

Vi får alltså se vart det tar vägen.

En damfotbollsserie som troligen dras i gång i början av juli är norska toppserien. Det är glada nyheter för bland annat LSK:s svenska yttermittfältare Mimmi Löfwenius som från och med nu kan få utlopp för sin överskottsenergi på planen i stället för…

I England ser det ut som att herrarnas Premier League snart dras igång. Damernas WSL verkar däremot vara färdigspelad.

Med tanke på att lagen inte har kunnat träna riktigt på flera månader tycker jag att det känns vettigt att ställa in säsongen. Spelarna har ju fått träna en och en, vilket har skapat en del kreativa lösningar. Charltons walesiska landslagsspelare Charlie Estcourt hittade alternativa sätt att dribbla sig igenom en konbana.

Just Charlton ligger sist i andraligan, och riskerar nedflyttning. Det som är oklart kring den engelska damfotbollen är hur man skall göra med upp- och nedflyttning från de högsta serierna. Det är ingen lätt fråga.

I Frankrike, Nederländerna, Spanien och Cypern har man avslutat sina ligor. I Spanien valde man att inte flytta ner något lag, utan bara lyfta upp lag underifrån. Därmed blir det hela 18 lag i spanska ligan till hösten. De två nya lagen är Santa Teresa och Eibar.

I Cypern tog Apollon hem mästerskapet. Det innebär att vi kan skicka ett grattis till Matilda Abramo som vunnit ligaguld.

I Tyskland får vi däremot vänta lite innan vi gratulerar de tre svenskorna i Wolfsburg. Man har nämligen givit klartecken till att spela klart Frauen-Bundesliga.

Fredagen den 29 maj drar det igång med Wolfsburg–Köln och Frankfurt–SC Sand. Det återstår sex omgångar, och hittills har man schemalagt fyra, samt kvartsfinalerna i tyska cupen.

Tillbaka till England. Där har man redan tagit ut säsongens allstarelvor. Magdalena Eriksson tycks vara självklar i alla sådana.

I The Athletics elva fick Chelseakaptenen sällskap av två norska klubbkompisar (Maren Mjelde och Guro Reiten), en engelsk i Beth England samt en walesisk i Sophie Ingle. Den senare är en spännande spelare, hon tycks vara högaktuell för det brittiska lag som skall spela nästa OS – om det nu blir något OS i Tokyo.

Medan det var storslam för Chelsea i The Athletics elva så gav BBC bara plats för Eriksson, Mille Bright och England i deras allstarlag. BBC gav istället plats åt sex Arsenalspelare.

När vi ändå är inne på allstarlag så har Jitex tagit ut ett allstarlag. Först trodde jag att det var ett tidernas allstarlag, och då reagerade jag på att det var så många spelare spelare från senare år finns med i laget. Den enda från efter millenieskiftet som gör skäl för en plats i ett sådant lag är ju Fridolina Rolfö.

Nu visade det sig att det var ett allstarlag över spelare som gått in och stöttat Jitex ekonomiskt i coronatider, vilket gör läget annorlunda.

 

Men säg att man skulle tagit ut ett tidernas allstarlag i Jitex. Det är inte helt enkelt. Tittar man på listan över svenska landslagsspelare genom tiderna har 23 stycken representerat Jitex, varav 13 av dem har gjort 20 landskamper eller fler.

Så minimikravet för att kunna komma med i tidernas allstarlag i Mölndalsklubben bör vara att man spelat i A-landslaget många gånger. Utöver de veteraner som är med i laget ovan är Anna Svenjeby och Ingrid Johansson ju två som borde givas plats.

Europamästarinna Svenjeby debuterade i landslaget som 17-åring 1979 och spelade sedan alla 58 landskamper fram tills hon varvade ner efter säsongen 1987. Hon var dessutom den första spelare att få det pris som numera heter diamantbollen. Och VM-bronsmedaljör Johansson har bland annat gjort ett av tidernas snyggaste VM-mål:

En av de som kom med i Jitex allstarlag var Linn Andersson. Hon skall i år spela i division IV för Örgryte IS:

Linn Andersson förstärker damlaget

Medan stora delar av fotbollsvärlden ägnar sig åt individuell träning är Kinas landslag igång och nöter lagspel. På deras nuvarande läger ingår 25 spelare.

Innan det är dags för en genomgång av aktuella, internationella övergångar skickar jag ett grattis till Alex Morgan, som blev mamma till en dotter för drygt två veckor sedan. Morgan är ju för övrigt en av de spelare som vunnit på coronapandemin. Utan corona skulle hon knappast kunnat spela OS i sommar. Nu hinner hon gott och väl bli spelklar till Tokyo-OS – om det nu blir av.

Diverse övergångar

Klart vem som blir Hedvig Lindahl:s ersättare i Wolfsburg. Det blir PSG:s polska målvakt Katarzyna Kiedrzynek. Polskan är alldeles för bra för att vara reservmålvakt. Men kanske att hon blir det nu också. För Almuth Schult borde ju kunna vara tillbaka på planen i vinter efter hennes gravidietet.

Både 2015/16 och 2016/17 hetta skyttedrottningen i Frauen-Bundesliga Mandy Islacker. Då spelade hon för Frankfurt. Sedan sommaren 2017 har den olympiska mästarinnan från 2016 spelat för Bayern München. Trots att 31-åringen fortsatt att vara väldigt effektiv sett till speltid har hon inte riktigt tagit en plats i Bayerns startelva. Därför fortsätter hon nu karriären i FC Köln.

Noterbart kring Islacker är att hon bara fått spela sju hela ligamatcher på snart tre säsonger för Bayern. Totalt har hon noterats för 21 mål på 44 ligamatcher i klubben.

Den forna storklubben Turbine Potsdam har inte längre råd att värva världsstjärnor. De satsar istället på att utveckla spelare på väg uppåt. Senaste värvningen är tyska U20-landslagsanfallaren Selina Cerci från Werder Bremen. 19-åringen har gjort 13 mål på 14 matcher i andraligan den pågående säsongen.

I Tyskland har även Bayer Leverkusen gjort en värvning. De plockar försvararen Nina Brüggeman från ligakonkurrenten SGS Essen.

Den tidigare Rosengårdsspelaren Iina Salmi har en ny klubb. Den finländska anfallren fortsätter karriären i Spanien och Valencia. Hon har senast spelat för holländska Ajax. Med sig från Ajax till Valencia får hon anfallskollegan Ellen Jansen, som spelat cirka 20 landskamper för Nederländerna.

Valencia slutade näst sist i spanska ligan. Men eftersom inga lag flyttas ner från spanska ligan får man ny chans i högsta serien till hösten.

En intressant värvning är att japanska teknikern Yuka Momiki går till amerikanska OL Reign, alltså det lag som tidigare hette Seattle Reign. Numera är det ju ganska ovanligt med japanska spelare i USA eller Europa. Efter VM 2011 var det däremot väldigt populärt. Då ville det japanska förbundet att spelarna skulle ut och lära sig andra spelstilar.

Det arbetssättet tycks man inte ha med den nya japanska generationen. Ännu så länge har ju inte upplägget med nästan uteslutande hemmabaserade spelare givit någon större utdelning. Men det är kanske på gång?

Norska mästarlaget LSK Kvinner har värvat landslagsmeriterade australiskan Karly Roestbakken. Den 19-åriga mittbacken spelade senast för Canberra United i Australiens W-league.

En intressant övergång rapporteras från Spanien. Världens bästa målvakt 2019, nederländska Sari van Veenendaal uppges vända hem till PSV Eindhoven. Därmed tycks Atletico Madrid tappa båda sina målvakter. van Veenendaal har delat på jobbet med Lola Gallardo den nyss avblåsta säsongen. Och som jag skrev i förra inlägget ryktas Gallardo till Lyon.

I Lyon skulle spanjorskan ersätta den mångåriga franska förstamålvakten Sarah Bouhaddi, som enligt en intervju i L’Equipe fortsätter karriären i England eller USA.

En annan spelare som inte kommer att spela i Lyon till hösten är franska landslagsanfallaren Kadidiatou Diani, som tackade nej till den europeiska mästarklubben och i stället fick ett guldkantat treårskontrakt med PSG. Diani skall enligt uppgift nu vara världens näst bäst betalda spelare efter Ada Hegerberg.

Apropå kontraktsförlängningar i PSG så har fantastiska Formiga skrivit på för ytterligare ett år. Den brasilianska mittfältsstjärnan fyllde 42 i början av mars. Och 42 är ju ingen ålder för en mittfältare…

Slutligen tackar den tidigare Bayer Leverkusen- och Birminghamanfallaren Isabelle Linden för sig efter den här säsongen. Hon lägger av redan som 29-åring…

Linden har spelat elva minuter i det tyska A-landslaget. Hon fick nämligen göra ett kort inhopp i en träningsmatch mot USA 2013. Hon har spelat för FC Köln i vinter och kommer alltså att ersättas av Mandy Islacker i klubben.

Lindahl topp tre, Gerhardsson utslagen och spelarstrejk i Afrika

Publicerad den av
6

I dag har de tre finalisterna i de olika kategorierna till Fifas officiella pris #TheBest presenterats. I målvaktsklassen tar Hedvig Lindahl plats på prispallen. Hon gör det ihop med Chiles Tiane Endler och Nederländernas Sari van Veenendaal.

Målvaktskategorien för damer är ny för säsongen 2018/19, och vad jag sett har det inte presenterats någon längre lista. För bästa spelare och tränare har det ju förekommit listor med tio spelare. De kategorierna har nu också minskats till tre.

Medan Lindahl alltså kan bli den första någonsin att prisas som världens bästa målvakt, försvann Peter Gerhardsson ur segerdiskussionen när tio tränare blev tre. Kvar är de andra tre semifinaltränarna. Det innebär alltså att Englands Phil Neville, som ju sågades rätt rejält för sitt taktiska kunnande under VM, fortfarande kan vinna.

Det kan därmed även finaltränarna Jill Ellis och Sarina Wiegmann.

Världens bästa spelare säsongen 2018/19 heter antingen Megan Rapinoe, Alex Morgan eller Lucy Bronze. Rapinoe och Bronze fick ju guld- och silverbollen som VM-slutspelets två bästa spelare.

Det troliga är att Ellis och Rapinoe tar hem priserna för ledare och spelare. Och van Veenendaal är storfavorit att bli bästa målvakt – precis som hon blev i VM. VM brukar ju vara otroligt avgörande för de här Fifapriserna.

Mycket USA här alltså. En som lämnar USA och damfotbollen för Sundsvall och herrfotboll är Tony Gustavsson. Han har alldeles nyss presenterats som ny tränare för Giffarna.

På svensk mark noteras att Göteborg har förlängt med sin tränarduo Marcus Lantz och Jörgen Ericsson även över säsongen 2020.

Slutligen har Kenya och Zambia säkrat varsin plats i kvartsfinalerna i det afrikanska OS-kvalet. Kenya vann med 3–0 hemma mot Malawi och vann därmed dubbelmötet med 5–3. Zambia hade det lättare. Man vann med totalt 8–0 mot Zimbabwe.

Fast i 3–0-segern i returen behövde inte Zambias Shepolopolo göra några mål. Zimbabwes spelare bojkottade nämligen hemmamatchen till följd av uteblivna ersättningar.

Jag har dålig insyn i konflikten mellan Zimbabwes förbund och spelare. Men jag noterar att förbundets senaste tweet är från i lördags och handlar om biljettförsäljning till den match som inte blev av under söndagen.

En analys av VM-finalen

Publicerad den av
15

För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.

Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.

Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.

I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.

Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.

Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.

Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.

Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.

Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.

Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:

”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”

Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.

I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.

Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.

Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.

Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.

USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.

USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.

Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.

2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.

Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.

Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.

Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.

Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.

Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.

Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.

Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.

Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.

Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.

På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.

När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.

Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.

Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.

Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:

Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.

Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.

Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.

Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.

Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.

Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.

Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.

När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.

Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.

Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.

Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.

Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

Publicerad den av
15

I morgon spelar Sverige bronsmatch mot England, och personligen har jag fortfarande inte landat efter semifinalförlusten mot Holland.

Vi får hoppas att landslaget har varit bättre på att ladda om, för det är ju mycket roligare att åka hem med en vinst – och en medalj – än att sluta fyra.

Det här är en guide till både finalen och bronsmatchen, men inlägget är inte upplagt som tidigare guider under det här mästerskapet. Utan jag tänkte börja med en längre analys av Sveriges semifinal.

När jag kom tillbaka till mitt hotell efter matchen hade jag svårt att somna, trots att klockan var 1.40. Glädjande noterade jag att den här bloggen hade haft över 500 klick redan 100 minuter in på det nya dygnet – det var något jag aldrig upplevt tidigare. Det är inte så länge sedan jag var nöjd om jag en vanlig dag hade 100 klick vid lunchtid.

Men framför allt la jag mig på sängen och började läsa vad andra medier skrev om matchen. Lite slumpartat läste jag först Simon Bank och därefter Olof Lundh. Deras texter fick mig att haja till kring Elin Rubensson.

Aftonbladet hade en trea i betyg på Rubensson, och Bank skrev att:

”Nathalie Björn bort ur tänkta startelvan strax före avspark? Inga problem, då får väl Elin Rubensson komma in och vara bäst på planen istället.”

Fotbollskanalen hade däremot en etta på Rubensson. De var för övrigt hårda och hade även lägsta betyg på trion Lina Hurtig, Madelen Janogy och Julia Zigiotti. På sin blogg skrev Olof Lundh så här:

”Istället fick petade Elin Rubensson kliva in redan på värmningen och om hon nu varit sliten inför semifinalen var det uppenbart på planen under matchen. Hon hade det tufft.”

Jag var klart mer på Banks sida, jag tyckte att Rubensson var väldigt bra i den första halvleken. Hon slog inte bort så många bollar, och hon var riktigt vass i återerövringen.

Jag tyckte för övrigt också att Lina Hurtig skötte sig riktigt bra. Hon har ju inte Fridolina Rolfö:s styrka, men Hurtig vann nickdueller, var disciplinerad i defensiven och hade även några bra offensiva aktioner. Vi minns ju hennes tåpajjare i den första halvleken, och inte minst straffsituationen i den andra.

I morse tittade jag på semifinalen igen. Då var jag nyfiken på om jag skulle ändra uppfattning om Rubensson och Hurtig. Dessutom fanns ju domarinsatsen att närgranska, samt att jag hade ganska många bolltapp från Caroline Seger på näthinnan.

Min känsla från läktaren var ju dessutom att Sverige hade bra kontroll i 75 minuter, att holländskorna jämnade ut sista kvarten och sedan tog över i förlängningen. Även där ville man ju se om bilden var korrekt, eller om det fanns anledning att ändra sig.

Om vi börjar med domarinsatsen så var kanadensiska Marie-Soleil Beaudoin precis så dålig som jag upplevde på plats. Smålands-Postens Daniel Enestubbe twittrade rätt kul om hennes insats:

Beaudoin uppträdde tyvärr mycket mer som en division VI-domare än som en VM-semifinalist. Hennes sätt att döma säger även väldigt mycket om matchbilden. Beaudoin var nämligen den där fega typen som bara blåser för anfallande lag vid överfall. I alla andra lägen blåser hon till försvarande lag.

Att Holland hade fått 15 frisparkar efter 50 minuter mot Sveriges enda talar således för att Sverige ägde matchen ganska klart så långt. Till slut blev det 24–14 i frisparkar. De sista 65 minuterna fick alltså Sverige 13 och Holland nio – något som talar för att holländskorna tog över, dock utan att ha lika klart övertag som Sverige hade i början.

Här är några exempel på Beaudoins sätt att döma:

18.40: På en frispark från Magdalena Eriksson håller Stefanie van der Gragt hela vägen armarna om Nilla Fischer inne i Hollands straffområde. Ingen reaktion.

Hörnan direkt efter: Holländsk frispark, trots att man inte kan se någon som helst ojusthet på tv-bilderna. Jag säger inte att jag tycker att Fischer skulle ha haft straff. Det jag säger är att jag sett om situationerna ett par gånger, och van der Gragts armar är det som var det klart värsta regelbrottet. Så ger man Nederländerna frispark på hörnan måste man blåsa straff för Fischer. Men det bästa hade ju varit att inte blåsa alls.

33: Kosovare Asllani nickar bollen, och blir strax efter skallad av van der Gragt. När en spelare kommer in så sent i en duell mot en motståndares fötter brukar det bli gult kort. Nu blev det inte ens frispark.

37: Vivianne Miedema drar ner Asllani utanför Hollands straffområde. Miedema vet vad hon har gjort och slutar att spela. Men något ögonblick senare, när den holländska stjärnan inser att domaren är den enda i världen som inte har uppfattat regelbrottet, återupptar Miedema jakten på bollen.

48.30: Ny svensk hörna. Återigen inget tydligt regelbrott. Men förstås frispark till försvarande lag.

49.38: Kosovare Asllani försöker nå bollen. Sherida Spitse struntar däremot i bollen och springer rakt in i Asllani. Båda faller. Holländsk frispark.

I 92:a minuten screenade domaren snyggt bort Asllani från bollen, vilket var starten på Hollands andra vassa målchans i matchen, alltså det anfall som avslutades med att Shanice van de Sanden ur högerläge sköt ett farligt skott mot bortre stolpen. Ett skott som Hedvig Lindahl styrde till hörna.

Och så har vi straffsituationen efter 66.15 på det. Jag har tittat på den flera gånger, och det finns inget som talar för att Desiree van Lunteren träffar bollen. Däremot är det väldigt tydligt att hon träffar Lina Hurtigs smalben. Det ser ut precis som den situation där Viktor Claesson fick en VAR-straff mot Sydkorea i herrarnas VM i fjol.

Alltså är min slutsats att Sverige borde ha haft straff. Jag noterar att Sveriges bästa domare de senaste åren också anser det.

När det är dåliga domare likt Marie-Soleil Beaudoin i farten brukar man i media ofta kunna läsa formuleringen: ”men det var inte domaren som avgjorde matchen.” Det gjorde jag även i flera krönikor efter den här semifinalen.

Det händer att jag håller med om formuleringen. Men när en domare missar en straff i en match som slutar 0–0 är det ju väldigt konstigt att hävda att domaren inte hade en matchavgörande roll.

Självklart kan man inte vara säker på att straffen skulle ha resulterat i mål. Men oftast blir det mål på straffar, så tyvärr är det ändå högst troligt att den usla kanadensiska domaren kostade Sverige en plats i VM-finalen.

Här kan man ju om man vill konstatera att tur och otur jämnar ut sig. Och att det ibland går snabbt. Jag hävdar ju att Tyskland borde ha haft en straff i kvartsfinalen.

Lina Hurtig

Det var ett litet avsnitt om domaren. Nu till Elin Rubensson och Lina Hurtig. Rubenssons insats upplever jag fortsatt som en solklar trea. Hon var länge felfri i passningsspelet, och hade flera fina återerövringar. Dessutom låg hon bra i positionsspelet. Till slut noterade jag fyra bolltapp på Rubensson, varav tre på ofarliga ytor och en på halvfarlig.

Caroline Seger däremot hade redan 7,5 bolltapp efter 60 minuter, och 4,5 av dem var farliga. Den halva handlade om att hon slog en väldigt snål passning till Nilla Fischer. Det var således inte Seger som tappade bollen, men hon var ändå upphovet till bolltappet.

Till Segers försvar skall sägas att hon reparerade flera av bolltappen själv. Dessutom skärpte hon sig, och hade bara något enstaka bolltapp under matchens sista 60 minuter. Totalt sett var Seger väldigt bra i försvarsspelet, däremot var hon lite av en säkerhetsrisk i uppbyggnadsfas. Det är man inte van vid.

Caroline Seger

Seger får en tvåa i betyg av mig. Det får även Hurtig, dock en stark sådan. Det är inte jättelätt att gå in från bänken till att starta i en VM-semifinal, och efter att ha kollat om matchen fann jag ingen anledning att ändra min analys av Hurtigs insats.

Offensivt tycker jag att Stina Blackstenius fortsatt var bra, men att Sofia Jakobsson inte alls levererade som man hoppats. Hon inledde bra, men försvann sedan långa perioder ur matchen, och slutade på en mycket svag tvåa.

Kosovare Asllani gjorde ett jättebra defensivt jobb, och tog bort Spitse ur matchen. Offensivt överarbetade Asllani det något. Men jag tycker ändå att hon är värd en fyra. Det är även Hedvig Lindahl, som återigen gjorde en kanonräddning.

Hedvig Lindahl

I backlinjen var alla bra. Nilla Fischer var närmast en fyra, men får nöja sig med en trea. En spelare som oftast är undervärderad är Linda Sembrant. Hon sätter sällan sina fötter på fel ställe.

Tyvärr hamnade hennes fötter några decimeter fel vid två avgörande situationer i onsdags. Först var hon ju ytterst nära att kunna slå in stolpreturen från Fischers låga skott. Sedan var det ju Sembrant som styrde bollen till Jackie Groenen vid Hollands segermål. I båda fallen handlade det mer om otur än om dåliga ingripanden.

Vid Hollands mål så var det flera andra spelare som gjorde betydligt större missar än Sembrant. När anfallet startade fanns det två stora luckor i det svenska laget. En av luckorna fanns på innermittfältet, där Julia Zigiotti och Caroline Seger hade hamnat brett isär. I övrigt på mittfältet låg Madelen Janogy några meter för högt upp.

När Holland spelade in till Danielle van de Donk på ytan mellan Zigiotti och Seger var Janogy för långt upp för att hinna med målskytt Groenen i djupled.

En andra lucka fanns mellan Sembrant och Magdalena Eriksson. Vänsterbacken hade flyttat ut ett antal meter för att kunna stoppa utspel mot snabba Shanice van de Sanden.

När Sembrant såg att rättvända van de Donk var på väg att spela fram till Vivianne Miedema klev mittbacken upp i rygg, och styrde undan bollen. Dock hamnade den hos Groenen, som var på väg in i den där ytan mellan Sembrant och Eriksson.

Med facit på hand skulle inte Sembrant ha klivit upp i rygg på Miedema, utan mittbacken skulle ha fallit för att stänga ytan för Groenen. Men då hade vi istället fått en rättvänd Miedema utanför svenskt straffområde, vilket på förhand är ett större hot än en rättvänd Groenen.

Jag tycker alltså att Sembrant gjorde rätt, men hade otur. Jag försvarar även Erikssons position, eftersom van de Sanden hela tiden hade varit ett hot sedan hon kom in på planen. Jag anser att det var på mittfältet misstagen gjordes som kostade baklängesmålet.

Jag anser också att det var några byten som styrde över matchen i holländsk favör. Tillskottet av Shanice van de Sanden i 72:a minuten gjorde att Holland kunde flytta fram positionerna. Och det svenska bytet sex minuter senare, där Rubensson och Hurtig gav plats åt Zigiotti och Janogy stärkte det holländska greppet.

Zigiotti och Janogy är spännande framtidsnamn, men tyvärr var de inte redo att bära ett svenskt mittfält i en VM-semifinal. Rubensson hade ju en känning, och Hurtig är skadeförföljd. Dessutom har Janogy varit en frisk fläkt tidigare i VM, så jag kan förstå varför man gjorde de två bytena. Fast med facit på hand föll de inte bra ut för svensk del.

Peter Gerhardsson:s två sista byten förstår jag däremot inte alls. Blackstenius har varit en matchvinnare på sistone, Erikssons vänsterfot kan också vara ett segervapen. Att sätta in Jonna Andersson och Mimmi Larsson med nio minuter kvar kändes lite desperat.

Då hade jag hellre sett att man exempelvis tog in Amanda Ilestedt, flyttade upp Fischer på topp och började lyfta in bollar mot holländskt straffområde.

Några andra noteringar jag gjort är att Magdalena Eriksson inte har ytterbackstänket i ryggmärgen. Ganska många gånger under matchen tog hon djup på sin vänsterkant, hon hamnade till och med ibland flera meter bakom övriga backar. Det tror jag inte följer den taktiska planen. För jag antar att det är mittbackarna som skall sköta djupet. Men eftersom Eriksson spelar mittback till vardags förstår jag att hon närmast reflexmässigt faller några meter ibland.

Vid Hollands första hörna, den där Lindahl räddade Miedemas nick via ribban och ut, noterade jag från läktaren att Holland ställde upp fyra mot tre på bakre ytan. Jag påtalade också till de som satt bredvid mig att det kunde bli ett problem eftersom Sverige försvarar i zon på hörnor. Det blev också ett problem när Eriksson och Asllani sprang in på samma yta. De kolliderade så att båda föll – och Miedema fick ostört nicka.

Vid övriga hörnor hade det svenska försvaret betydligt bättre arbetsfördelning, det kändes faktiskt som att man trots allt körde ett markeringsupplägg. Även på någon holländsk inläggsfrispark såg jag smart agerande från det svenska försvaret. Man föll tidigt, vilket gjorde det svårt för Sherida Spitse att få in bollen bakom vår försvarslinje.

En sista notering var att Holland slutade spela efter målet. De började i stället helt och hållet inrikta sig på att få tiden att gå. Här är några exempel:

I 104:e minuten plockade Sari van Veenendaal ner en svensk hörna. Det var ett jättebra kontringsläge, men i stället för att sätta igång spelet höll Veenendaal först bollen i händerna i 16 sekunder, sedan lade hon ner den på marken, och fick ytterligare sekunder att gå innan hon sköt i väg bollen.

Redan i minut 110 sprang Danielle van de Donk mot hörnflaggan första gången istället för att försöka göra mål.

Och när Kosovare Asllani vred bollen utanför mål efter hörna i 119:e minuten ställde sig van Veenendaal för att dricka. Det tog ganska exakt 40 sekunder innan spelet var igång igen.

Jag klandrar egentligen inte de holländska spelarna för det där. Det handlar ju om smarta sätt som kan få lag att vinna matcher. Men i grunden gillar jag det inte. För åtta år sedan såg man aldrig damlag agera så här cyniskt, men nu är det tyvärr vardag även inom damfotbollen.

Det här maskandet är ett av skälen till att jag personligen är en väldigt stor anhängare av införande av effektiv tid i fotbollen.

Därmed är jag framme vid själva guiderna:

Bronsmatch, lördag den 6 juli 17.00 i Nice:

England–Sverige

Odds: 70–30
Världsranking: England är trea och Sverige är nia.

Jag tror att båda lagen kommer att ändra en del sedan semifinalerna, och jag har svårt att tippa lagen. Klart är att mittbacken Millie Bright är avstängd i England. Där bör Abbie McManus komma in. Jag tror även att målvakten Karen Bardsley är tillbaka, samt att Karen Carney kommer att få speltid i sin sista match i karriären.

För svensk del är Fridolina Rolfö självklart tillbaka. Jag gissar också på att Amanda Ilestedt kan få spela istället för Nilla Fischer. Även om Fischer var väldigt bra i onsdags borde matchen ha slitit hårt på henne. Jag tror också att Nathalie Björn får chansen.

Domare: Anastasia Pustovoytova, Ryssland.

Även om Sverige brukar ha ganska lätt för England känns det som att engelskorna är ganska klara favoriter här. De har en Ellen White i superform, spelade kortare tid i sin semifinal och har haft ett dygn mer att vila.

Känslan är att Sverige får tuffare att ladda om. Samtidigt har vårt svenska lag flera gånger överraskat positivt under mästerskapet, och vi får hoppas att det sker en gång till.

Noterbart kring England är att de är väldigt bra på spelvändningar. Alex Morgan konstaterade efter semifinalen att:

”Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten.”

Även om England är bra på kanterna är det nog centralt man vinner matchen. Kan man stoppa spelvändningarna från Steph Houghton och Keira Walsh är mycket vunnet.

För svensk del måste vi få tillbaka samma vassa djupledsspel som mot Tyskland. Sedan bör det ju förstås noteras att lagkapten Caroline Seger fyller 200 landskamper i bronsmatchen. Räkna således med att hon spelar.

Final, söndag den 7 juli 17.00 i Lyon:

USA–Holland

Odds: 90–10
Världsranking: USA är etta och Holland/Nederländerna är åtta.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Domare: Stephanie Frappart, Frankrike – en hemmadomare alltså…

I går träffade jag min holländske tv-vän igen. Han var rädd att finalen skulle bli ett ras a la VM-finalen 2015. Han hade svårt att tro att Holland skulle kunna stå upp mot USA.

Jag tror också stenhårt på amerikansk seger, USA skall vara ett nummer större än Holland. Speciellt med tanke på att Lieke Martens har skadeproblem, och att Holland har haft sämre förberedelser. Dessutom har Holland slitit mycket hårdare på sin startelva än USA.

Jag tror att Megan Rapinoe är tillbaka i USA:s startelva. Jag tror också att hon kan ha ganska goda chanser att skaffa sig någon straff mot Desiree van Lunteren. Jag ser Hollands högerback som en av VM:s största chansspelare. Hon gör minst fyra–fem chansbrytningar i varje match. Hittills i VM har hon kommit undan med Guds försyn. Men kanske att smarta Rapinoe kan vara spelaren att lura van Lunteren.

Hos Holland tror jag att van de Sanden är tillbaka i startelvan. Hon är ju den enda hemmaspelaren, och med henne på planen får Holland säkert Lyonpublikens sympatier. I övrigt lär det ju vara 25 000 amerikaner på plats.

Däremot tror jag inte att van de Sanden kommer att göra någon speciellt bra match. Crystal Dunn är ju nämligen lika snabb, och är inte speciellt lätt att ta sig förbi. Om Holland skall kunna vinna det här är det nog till vänster, och via Vivianne Miedema som det skall ske.

Men jag tror hårt på USA. Jag tror att de kan såra Hollands darriga backlinje på ett bättre sätt än alla andra lag. Jag tror också att USA såg hur Sverige tog bort Sherida Spitse ur semifinalen, och kopierar det upplägget.

Den risk jag ser hos USA är att man i flera matcher väl tidigt har börjat spela på resultatet. Jag tror att säkraste vägen till guld för amerikanskorna är att trycka gasen i botten från start, och aldrig släppa trycket från gaspedalen.

Man har gjort mål innan matchklockan visar tolv minuter i samtliga matcher hittills. Med tanke på hur darrigt Holland startade mot Sverige känns det inte orimligt att USA tar en tidig ledning även i finalen.

Björn in i svenska elvan – Och holländska folket fick som de ville

Publicerad den av
1

Inlägget uppdaterat, jag var blind först och missade skiftet i den svenska elvan…

Laguppställningarna har just kommit. Sverige kör som väntat med Lina Hurtig istället för Fridolina Rolfö. Men en skräll är att Elin Rubensson saknas, och att hon ersätts av Nathalie Björn.

Det troliga är att det är ett rent byte, och att vårt landslag återigen kör det system jag kallar 4–4–1–1, men som officiellt presenteras som 4–3–3. Peter Gerhardsson:s skifte i startelvan skall vara på rent taktiska grunder, Rubensson är alltså inte skadad eller sjuk.

Gissningsvis vill förbundskaptenen ha in större nickstyrka

I Holland börjar Lineth Beerensteyn istället för Shanice van de Sanden på högerkanten. Det var ju precis det som coacherna hemma i de holländska vardagsrummen ville (se förra inlägget).

Om det är bra eller dåligt för Sverige återstår att se. Beerensteyn är ungefär lika snabb som van de Sanden, så det spelar ingen roll ur den synpunkten. Och vi har ju sett i Lyon att van de Sanden kan komma in från bänken och förändra matchbilder.

I övrigt kör Sarina Wiegman med den elva hon haft de flesta matcherna, alltså spelar Lieke Martens från start.

Här är hela elvorna: Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Lineth Beerensteyn, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Nathalie Björn, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Den stora guiden till VM-semifinalerna

Publicerad den av
7

Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.

Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.

I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.

Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.

Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.

Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.

Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:

Tisdag den 2 juli 21.00:

USA–England 

Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.

Domare: Edina Alves Batista, Brasilien

USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.

Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.

Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.

Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.

Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.

Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.

I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.

Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).

Samantha Mewis

Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.

Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.

Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.

Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.

Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.

 

Onsdag den 1 juli 21.00:

Nederländerna–Sverige

Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.

Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Domare: ?

Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.

I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.

Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.

Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.

Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:

Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.

Shanice van de Sanden

van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.

I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.

Sherida Spitse

Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.

För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.

Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.

Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.

Lina Hurtig

I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.

I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.

Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.

Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.

Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.

Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?

Startelvan i kvarten – och Nederländerna till semifinal

Publicerad den av
3

Det är drygt en timma till avspark i Rennes och vi har fått Sveriges startelva. Det blev som väntat samma lag som vann senast mot Kanada.

Alltså: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Då gjorde vårt lag en högklassig andra halvlek. Det är ju just den där andra halvleken mot Kanada där vårt lag har utmärkt sig positivt i den här turneringen.

De två första matcherna gjorde man sitt jobb – inte mer. I matchen mot USA valde förbundskapten Peter Gerhardsson att vila spelare och i första halvleken mot Kanada var det bra defensiv, men närmast obefintlig offensiv. I dag krävs det med största sannolikhet två högklassiga halvlekar om det skall bli seger.

Sverige slår ju verkligen ur underläge. Dels för vår historia mot Tyskland, men även för att vi är nia i världen medan tyskorna är rankade som världstvåa.

Tyskland startar med en elva utan Dzsenifer Marozsan, vilket är bra nyheter för svensk del. Hon är ju en av världens bästa speluppläggare, samt har väldigt bra fasta situationer – och har ett bra skott.

Följande elva spelare startar för tyskorna: Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Dorosoun-Khajeh, Carolin Simon – Lina Magull, Sara Däbritz – Svenja Huth, Alexandra Popp, Linda Dallmann – Lea Schüller. Det är en väldigt offensiv uppställning. Båda ytterbackarna har offensiven som styrka, och alla mittfältare är i grunden offensiva. Det finns alltså ingen utpräglad bollvinnare på mittfältet, något som borde kunna gynna Sverige.

För drygt fyra år sedan möttes Sverige och Tyskland senast i en VM-match. Trots att Sverige hade gjort en blek turnering var jag försiktigt positiv inför avspark. Jag trodde att Sverige skulle kunna utnyttja det faktum att Tyskland hade ett långsamt mittförsvar.

Fyra år senare är jag inte det minsta positiv. Visst bär man på en förhoppning om att Sverige skall kunna göra en kanonmatch och skrälla sig till semifinal – och till OS. Men i grunden är jag inställd på att kvällens match är Sveriges sista i VM på minst fyra år.

Jag skriver på minst fyra år eftersom jag inser att det långt ifrån är säkert att Sverige är med i nästa VM-slutspel. Med tanke på hur tajt det var i kvalet i höstas, och med tanke på hur snabbt flera europeiska lag har utvecklats de senaste fyra åren kan man inte ta något för givet. Så det gäller att njuta av de cirka 100 minuter fotboll vi har framför oss.

När det gäller det tyska laget är det lite som 2015 – det är i försvarsspelet som bristerna finns. Fast mittförsvaret är inte lika långsamt längre. Däremot har tyskorna spelat med väldigt högt uppskjutna ytterbackar, vilket har lämnat mittbackarna ganska ensamma. Och i dag har man alltså valt bort att ha någon utpräglad bollvinnare på mittfältet.

Fast frågan är ju hur mycket man kan prata om defensiva brister för ett lag som inte släppt in ett enda mål, och som har en målvakt som bara behövt stoppa fem skott på fyra VM-matcher.

Många säger att det är rätt läge att möta Tyskland nu. Som jag skrev i början av veckan tycker jag aldrig att det är rätt läge att möta Tyskland. Jag minns ju att det var rätt läge att möta Tyskland både i EM 2013 och i OS 2016. I båda turneringarna hade tyskorna förlorat matcher i gruppspelet, och man hade inte fått spelet att funka.

Men Tyskland är väldigt bra på att hitta sätt att vinna. Trots att laget inte imponerade i de där två turneringarna stod man ändå till slut där med pokalen.

En annan orsak till min lite negativa inställning till matchen är ju träningsmatchen i våras. Där blev vårt landslag totalt överkört av ett starkt tyskt lag. Framför allt hade vi väldigt svårt med den höga, tyska pressen. Tyskorna tog framgångsrikt bort Caroline Seger och Kosovare Asllani i den svenska uppspelsfasen.

På Friends spelade Sverige med tre mittbackar. Det har vi inte gjort sedan dess. Frågan är om det upplägget skrotades i samband med den överkörningen.

Positivt för svensk del i dag är att det är så varmt att vi inte lär möta en lika hög och intensiv, tysk press. För en stund sedan var det 35 grader varmt i skuggan och 46 grader i solen. Jag vet inte exakt hur solen slår över arenan vid 18.30-tiden, men det är väl risk att det kommer att vara sol på åtminstone en del av planen.

I dagens första kvartsfinal var i princip hela planen i sol under den första halvleken. Bara någon meter vardera på ena lång- och kortsidan var i skugga.

I värmen i Valenciennes inledde Italien bäst och hade den första halvlekens två bästa chanser genom Valentina Bergamaschi och namnen Valentina Giacinti. Bergamaschi var helt fri, men hennes volleyavslut blev vekt. Giacints skott var tillräckligt hårt för att helt ställa Sari van Veenendaal. Fast bollen smet utanför.

Nederländerna hade ingen riktigt farlig chans före paus. Man hade ett bra frisparksläge, men det klarade inte Sherida Spitse av att göra något bra av.

Direkt efter paus kopplade däremot Nederländerna greppet. Jag hörde att italienskorna var väldigt trötta i slutet av åttondelsfinalen. Det kändes från start i den andra halvleken i dag att de ville ha lägsta möjliga tempo. Och längsta möjliga paus i varje spelavbrott.

När fantastiska Vivianne Miedema nickade in Sherida Spitse:s inläggsfrispark till 1–0 i minut 70 gick redan Italien på knäna. Dessutom hade de bytt ut Barbara Bonansea. Bytet visade tydligt att den italienska förbundskaptenen Milena Bertolini prioriterar dagsform framför meritlista.

För på pappret är ju Bonansea spelaren som skall göra det för Italien. Men efter en mindre bra insats i åttondelen och en trög start i kvarten fick hon inte fortsatt förtroende, utan byttes ut redan i minut 54. Sett till hela VM:et är det svårt att kritisera Bertolinis coachningsfilosofi. Hon startade ju VM med Ilaria Mauro som förstaforward. Men när inte Mauro levererade i premiären hamnade hon plötsligt allt längre utanför laget.

Italien har totalt sett gjort en mycket bra turnering. Jag varnade lite för laget inför avspark, skrev att de med maximal utdelning kunde nå medaljmatcher, men ”det rimliga är nog ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal”.

Det tog slut i kvarten. Men spelmässigt visade Italien lovande takter, och laget är fortfarande på uppgång. I backlinjen har de lite äldre spelare, men i övrigt är de flesta så pass unga att de bör ha flera VM-slutspel framför sig.

Men i Valenciennes orkade Italien inte stå emot. Hoppet om semifinal och OS minskade dramatiskt vid Miedemas mål. Och tio minuter senare, när även Stefanie van der Gragt nickade in en inläggsfrispark från Spitse var det helt avgjort.

Nederländerna vann med 2–0 (0–0), och till slut var det fullt rättvist. Jag räknade till 7–3 i målchanser i orange favör. De hade även 60–40 i bollinnehav, 381–163 i passningar till rätt adress och totalt 21–6 i avslut.

Nederländerna är för första gången någonsin klart för OS. Nederländerna är också klart för sin första VM-semifinal någonsin, man blir motståndare till vinnaren i kvällens kvartsfinal, den mellan Sverige och Tyskland.

Otroligt starkt av de orangeklädda. Laget visar att EM-guldet på hemmaplan inte var någon tillfällighet. Man visar också hur fin utveckling man kan ha på fyra år. I det senaste världsmästerskapet var laget otroligt nära att missa åttondelsfinal. Men man klarade sig vidare som grupptrea, och åkte sedan ut mot Japan.

Inte nog med att Nederländerna har flyttat fram positionerna inom seniorfotbollen, de har genomgående haft bra lag på ungdomssidan de senaste åren. Så man gör inget tillfälligt besök i världstoppen, utan man är där för att stanna.

Upprördhet, stabilitet, slutspelsträd – och svenska VM-låtar

Publicerad den av
7

I eftermiddags blev jag upprörd. Jag upplevde det nämligen som att Nederländerna och Kamerun spelade efter olika regelböcker.

Medan den australiensiska domaren Casey Reibelt blåste för de nederländska spelarna i alla situationer hon skulle – plus några till, krävdes det väldigt mycket mer för Kameruns spelare skulle få avblåsningar med sig.

Det är möjligt att jag överreagerar. Men framför allt upprördes jag över hur den nederländska högerbacken Desiree van Lunteren gång på gång tilläts köra över Kameruns stjärna Gabrielle Onguene.

I min värld hade van Lunteren mycket väl kunnat få rött kort för alla missriktade tacklingar mot Onguene – men det blev oftast inte ens frispark.

Det hände flera gånger i den första halvleken, och i början av den andra började den stora nederländska publiken bua åt Onguene. Det kändes missriktat. Själv satt jag och buade åt domare Reibelt.

Som i början av den andra halvleken. I minut 47 gav hon Danielle van de Donk en rätt billig frispark i duell med duktiga Raissa Feudjio, en frispark som jag vågar säga att Reibelt aldrig hade blåst till Kamerun.

Det blev dessutom en frispark som ledde till Nederländernas segermål. På en snygg variant stod Kameruns försvar sov. Och i andraläget missade Michaela Abam grovt när hon skulle rensa. Följden blev att Dominique Bloodworth från nära håll kunde sätta 2–1.

Några minuter senare (matchtid 50.30) fick Onguene en djupledspassning. Då stoppade van Lunteren den snabba Kamerunstjärnan genom att kliva fram och sätta axeln i Onguenes huvud, alternativt bröstkorg – det var lite svårt att se på tv-bilderna exakt var tacklingen träffade. Det var minst varning i min värld. Om tacklingen träffade huvudet tycker jag att det till och med är rimligt med utvisning. I domarens var det ingenting.

Den svenska tv-kommentatorn Lena Sundqvist gick på domarens linje. Jag reagerade flera gånger över Sundqvists kommentarer. Bland annat att hon vände sig mer mot att Onguene låg kvar, än åt att den bryska behandling som kamerunskan faktiskt fick utstå.

I den aktuella situationen konstaterade Sundqvist först att det var en korrekt tackling, sedan vände hon sig till expertkommentator Marklund för bekräftelse. Marklund började med att säga att:

”Det är absolut en hård och rätt juste tackling.”

Sedan kom hon in på att bollen måste vara spelbar när man tacklar, och det var den ju kanske inte. Hon sa det dock aldrig i klarspråk – att det var en hård och ojust tackling.

Man får ju bara tackla bollförande spelare i fotboll, och Onguene var inte bollförare. Dessutom får man bara skuldertacklas, man får inte sätta axeln i motståndarnas bröstkorg/huvud.

Så, nu får det räcka. Nu har jag strax skrivit av mig min frustration. Men jag tror faktiskt att Kamerun hade haft chans att ta minst en poäng – om de hade bedömts utifrån samma förutsättningar som sina motståndare.

Nu blev det till slut 3–1, efter 1–1 i paus. Kameruns mål gjordes just av nämnda Onguene, som sprang igenom strax efter att Nederländerna tagit ledningen. På kvitteringsmålet var den nederländska målvakten Sari van Veenendaal helt snett ute. Det nederländska försvaret känns överhuvud taget väldigt darrigt hittills i turneringen. Både målvakt van Veenedaal och fyrbackslinjen är otajmade.

Sari van Veenendaal

Kanske är det just det som gör att även anfallsspelet hackar. Alltså att de offensiva spelarna oroar sig över defensiven, tvingas ta lite mer tillbakadragna positioner och därmed tappar några viktiga procent i anfallsspelet.

Dock skall sägas att det nederländska 1–0-målet var långt ifrån något hackande – det var verkligen ett 100-procentigt anfall. Ett anfall enligt EM-guldsmodell, där Jackie Groenen väggade loss Shanice van de Sanden på högerkanten, och där Vivianne Miedema pardonlöst nickade in inlägget.

Miedema punkterade också matchen på slutet. Hennes två mål innebär att hon numera är tidernas bästa målskytt i det nederländska landslaget. Hon har nått upp till 60 mål – det i en ålder av exakt 22 år och elva månader. Otroligt imponerande.

Känslan är att Miedema har chansen att nå över 200 mål – om hon får vara skadefri och om måltörsten sitter i.

Nederländernas seger innebär att de blev femte lag att säkra sin plats i åttondelsfinalerna. Starkt ändå att göra det utan att spelet sitter där. Det är dessutom trevligt att Nederländerna går vidare utifrån det faktum att laget har det största stödet på plats här i Frankrike. Det sägs att det var drygt 10 000 nederländare på plats i Valenciennes i dag. Fantastiskt bra.

Med lite eftertanke kanske det förresten just var publiktrycket från alla nederländska fans som ledde till att domare Reibelt var så ojämn i sina bedömningar. Dessutom var det ju så att närkamperna mellan van Lunteren och Onguene skedde på den kant där det saknades assisterande domare. Det, i kombination med att det går fort när Onguene ställer om, gör att närmaste domare oftast var väldigt långt från situationerna. Det innebär inte att det blir acceptabelt att ha olika bedömningsnivåer från olika lag – men det kanske kan vara förklaringar till varför det blev så.

Nederländerna

Vinnaren i grupp E har en bra väg fram emot semifinal. Och det blir som väntat antingen Nederländerna eller Kanada, som båda säkrade sina avancemang till åttondelsfinal i dag. När de möts på torsdag gäller att Nederländerna tar gruppvinsten på oavgjort, eftersom de har fler gjorda mål än Kanada.

Trots att de orange leder gruppen skulle jag säga att det är Kanada som har imponerat mest i gruppen. Kanadensiskorna har ju i princip inte haft en enda målchans mot sig på de två matcherna. Man har faktiskt bara släppt till ett enda avslut mot mål hittills i VM. Det är faktiskt en högst anmärkningsvärd prestation – och stabilitet. Till och med USA släppte ju till fler skott mot mål (två) i sin utklassningsseger mot Thailand.

I dag vann Kanada med 2–0 mot Nya Zeeland efter mål av Jessie Fleming och Nichelle Prince. En närmare titt på matchstatistiken visar total överlägsenhet för kanadensiskorna:

Avslut: 22–2 (11–1), varav avslut mot mål: 6–0
Bollinnehav: 70–30 (73–27)
Hörnor: 8–1
Passningar till rätt adress: 523–145 (256–55)

Noterbart var att Kanada tycks ha exakt samma taktiska varianter som Sverige. Jag konstaterade ju i premiären att de spelade 4–3–3 i anfall och 4–4–1–1 i försvar, precis som Sverige brukar göra.

Sverige varierar ju med ett upplägg med tre mittbackar. Just så gjorde Kanada i dag. När Sverige kör med tre mittbackar har vi dock i princip en fembackslinje, eftersom det brukar vara Hanna Glas och Jonna Andersson som agerar kantspelare. Kanada spelade mer offensivt genom att köra Janine Beckie och offensiva debutanten Jayde Riviere som kantspelare.

I den tredje mittbacksrollen körde man Sophie Schmidt, medan Ashley Lawrence var tillbaka på mittfältet. Den senare slog ju igenom som central mittfältare, men har sedan skolats om till ytterback.

För Kanada var det här den nionde hållna nollan på årets tio landskamper. Lagets försvarsspel är alltså hyperstabilt, vilket gör att laget ändå kan vinna säkert en sådan här dag när inte Christine Sinclair var så bra som hon brukar. Storstjärnan kändes lite otajmad i passningsspelet, och hade inte heller ordning på sina avslut. Dock skall sägas att hon hade två bollar i målramen, men kraven är höga på Sinclair.

Så här med bara två matcher kvar av den andra gruppomgången kan det kanske vara lite intressant att kolla på hur slutspelsträdet ser ut just nu:

Åttondelsfinaler:
2nd A v. 2nd C = Winner 1: Norge–Brasilien
1st D v. 3rd B/E/F = Winner 2: England–trea

2nd B v. 1st F = Winner 7: Spanien–USA
1st A v. 3rd C/D/E = Winner 8: Frankrike–trea

1st B v. 3rd A/C/D = Winner 3: Tyskland–trea
2nd F v. 2nd E = Winner 4: Sverige–Kanada

1st E v. 2nd D = Winner 5: Nederländerna–Japan
1st C v. 3rd A/B/F = Winner 6: Italien–trea

I kampen om att bli de fyra bästa grupptreorna är läget så här:

Grupp A: Nigeria 2–3, 3 poäng
Grupp B: Kina 1–1, 3 poäng
Grupp C: Australien 4–4, 3 poäng
Grupp D: Argentina 0–1, 1 poäng
Grupp E: Kamerun 1–4, 0 poäng
Grupp F: Chile 0–2, 0 poäng – har dock bara spelat en match.

Här noteras att det troliga är att det kommer att behövas tre poäng och hyfsad målskillnad för avancemang.

Från upprördhet via slutspelsträd till något helt annat. Det här blir helt enkelt ett härligt spretigt inlägg.

Jag får då och då lite tips om olika saker. Under VM har jag fått några som jag tänkte dela med mig av. Dels har jag fått ett tips om en relativt ny damfotbollspodd, den heter ”Alla Våra Damer” där det pratas vitt och brett om svensk och internationell damfotboll. Den finns på acast och spotify.

Dessutom fick jag ett tips från ett gäng som kallar sig för Dödens grupp, som har spelat in en svensk VM-låt.

När jag googlade på aktuella VM-låtar hittade jag ytterligare några. Här är de. De första tre nedan är tydligen officiella. Och den allra första är gjord av Olivia Schough:s syster Lydia:

Ett elektriskt inhopp efter åsksmäll

Publicerad den av
7

Sverige gjorde vad som förväntas i VM-premiären – man vann mot Chile med 2–0. Jag hade 11–1 i målchanser i svensk favör, så segern var helt i sin ordning.

Periodvis undrade jag dock varför inte vårt landslag tog alla chanser de fick att lyfta in bollar i Chiles straffområde. Våra spelare kändes ju klart vassare i luftrummet än chilenskorna. Framför allt reagerade jag när vi rullade igång frisparkar på offensiv planhalva, i stället för att flytta fram våra mittbackar och testa lyckan i luftrummet.

Länge var känslan att vi kunde åka på ett tungt poängtapp mot en klart sämre motståndare.

Madelen Janogy

Efter ett ganska långt åskavbrott satte förbundskapten Peter Gerhardsson in sin joker – elektriska Madelen Janogy. Pitespelaren låg bakom 1–0 genom att suga in ett rätt svårt uppspel från Nilla Fischer. Och sedan satte Janogy 2–0 på egen hand.

Jag tycker att det är läge att testa Janogy från start mot Thailand på söndag. Men det kändes i TV4-intervjun efter matchen som att Gerhardsson inte är redo för det, och det är ju han som bestämmer.

Men jag tror säkert att Gerhardsson funderar mycket på sin anfallslinje. Ingen av Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius eller Sofia Jakobsson gjorde någon blixtrande insats i VM-premiären. Jag tror ändå att Gerhardsson kommer att ge trion förtroendet även i nästa match. Men där lär trion behöva visa klass – annars kommer Janogy med fler att ta över deras platser.

En positiv sak är att Kosovare Asllani såg ut att vara på väg mot formen. Inte bara för att hon gjorde segermålet, utan även för det hon gjorde tidigare i matchen. Det kändes flera gånger att hon var nära att hitta rätt.

Defensivt testades inte det svenska laget i premiären. Det lär det knappast göra på söndag heller. Thailand visade ju sig nämligen vara ett väldigt svagt lag. I kväll föll thailändskorna med rekordsiffrorna 13–0 mot USA. Alex Morgan gjorde fem av målen, och kopplade därmed ett tidigt grepp om skytteligasegern.

USA:s seger innebär också att Sverige får svårt att vinna grupp F på kryss nästa torsdag. Det lär krävas seger mot amerikanskorna i Le Havre för svensk gruppseger. Jag tror att Sverige vinner säkert mot ett svagt Thailand på söndag. Men Sverige gör sällan fler än fyra–fem mål. Det innebär att hoppet om svensk gruppledning efter två matcher i första hand kommer att stå till chilensk poäng mot USA. Och det känns tyvärr inte rimligt.

Jill Roord

I dagens första match sköt inhopparen Jill Roord tre poäng till Nederländerna. Men det satt riktigt hårt inne. För Nya Zeeland gjorde en riktigt bra match, och var faktiskt förtjänt av en poäng. Framför allt imponerade The Ferns defensiv, där Ali Riley höll Shanice van de Sanden utanför matchen, och där CJ Bott reste sig efter en tuff start och fick hyfsad kontroll på Lieke Martens.

Nederländerna är intressanta att följa, inte minst eftersom de är en trolig motståndare för Sverige i åttondelsfinal. I dag avslöjade Nya Zeeland defensiva brister hos de orangeklädda. Anfallsduon Sarah Gregorius och Rosie White var bättre än jag sett dem tidigare. Om inte Sari van Veenendaal gjort en fin insats skulle Ferns ha gjort ett par mål.

I och med tisdagens matcher har alla 24 lagen visat upp sig. De som har imponerat mest så här långt är storfavoriterna Frankrike och USA. Men det är inte i första matchen man vinner VM. Det roliga har varit att alla lag utom Thailand har visat kvaliteter.

Den stora VM-guiden – grupp E

Publicerad den av
Svara

Den näst sista gruppen, grupp E, startar med en match under måndagskvällen och ytterligare en under tisdagen. Det är en grupp där kampen om gruppsegern känns vidöppen mellan Kanada och Nederländerna. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp E:

Stephanie Labbé

Kanada

Världsranking: 5

Guldchans: 5–10 procent

Nyckelspelare: Christine Sinclair – 35-åringen (fyller 36 i nästa vecka) behöver göra fyra landslagsmål till för att bli tidernas bästa målskytt någonsin i landslagssammanhang.

Spelare med Sverigekoppling: Trion Sabrina D’Angelo (Vittsjö), Jenna Hellstrom (Kif Örebro) och Shannon Woeller (Eskilstuna) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Stephanie Labbé (Piteå, Örebro och Linköping), Allysha Chapman (Sirius och Eskilstuna), Shelina Zadorsky (Vittsjö) och Sophie Schmidt (Kristianstad) spelat i Sverige.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Sophie Schmidt, Desiree Scott – Janine Beckie, Jessie Fleming, Nichelle Prince – Christine Sinclair.

Kommentar: Kanada har spelat åtta landskamper i år. På dem har de fem segrar, en straffseger och två kryss – och totala målskillnaden 8–1.

Då har man ändå mött lag som Norge, Sverige, England och Spanien. Kanada anno 2019 är ett starkt och stabilt lag. Man var redan bra i OS 2016 – där vann man fem av sex matcher och kom hem med ett brons.

Det har hänt mycket under veteranen och superstjärnan Christine Sinclair:s karriär. När den snart 36-åriga måldrottningen slog igenom var Kanada ett fysiskt benknäckargäng. Nu har man ett mycket mer spelskickligt lag.

Man har också två raka OS-brons i bagaget. Däremot väntar Kanada ännu på landets första VM-medalj. Som bäst blev det en fjärdeplats i Sinclairs debutmästerskap 2003. Då gjorde hon tre mål. Hon har gjort mål även i mästerskapen 2007, 2011 och 2015. Totalt står hon på nio VM-mål inför turneringen i Frankrike.

Sinclair är spelaren att kolla in. Hon är också en av de äldre spelarna i truppen. Generationsväxlingen har gått lite längre än man hade tänkt sig genom att skador stoppar målvakten Erin McLeod och hårt jobbande mittfältaren Diana Matheson från VM-spel.

Trots deras bortavaro har Kanada många skickliga spelare. På målvaktssidan har man tre kandidater av god internationell nivå, med fjolårets LFC-målvakt Stephanie Labbé som etta. Framför dem har man en väl samspelt backlinje . Längst fram har både Janine Beckie och Nichelle Prince bra fart på benen.

På mittfältet finns kreativa mittfältaren Jessie Fleming – en spelare jag personligen är väldigt svag för. 21-åringen gör redan sitt andra VM-slutspel. Hon har en skön bollbehandling. Det har även PSG:s offensiva ytterback Ashley Lawrence.

Några unga spelare att hålla ögonen på är passningsskickliga 18-åringen Julia Grosso och tillika 18-åriga forwarden Jordyn Huitema. Den senare är väldigt stark i luftrummet, och kommer garanterat att få göra sina inhopp i VM. Hon skrev för övrigt nyligen på för PSG.

Jag har tippat Kanada som turneringens skrällag. Och det kommer jag inte att ändra nu. Både ettan och tvåan i grupp E är på motsatt sida av slutspelsträdet från vinnarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper, vilket förstås är ett gynnsamt läge. Det finns alltså en hyfsad chans att Christine Sinclair äntligen får spela en stor final.

Nederländerna

Nederländerna

Världsranking: 8

Guldchans: 5–10 procent.

Nyckelspelare: Sari van Veenendaal. Offensivt har Nederländerna massor av hot. Nyckeln till framgång ligger i defensiven – samt i att målvakt van Veenendaal spikar igen.

Spelare med Sverigekoppling: Målvakten Loes Geurts spelar för Göteborg. Även duon Lieke Martens (Göteborg och Rosengård) och Danielle van de Donk (Göteborg) har spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Kommentar: Nederländerna har en otroligt vass offensiv. Man har extrem fart till höger i Shanice van de Sanden. Man har teknisk briljans till vänster genom Lieke Martens. Och mellan dem spelar en av världens allra bästa målskyttar – Vivianne Miedema.

Bakom sig har man två utmärkta passningsspelare i Sherida Spitse och Jackie Groenen samt en fysiskt spelande djupledslöpare i Danielle van de Donk. Jag vill nog hävda att Nederländerna har världens vassaste anfallsspel.

Groenen har för övrigt nyligen skrivit på för Manchester United.

Det nederländska laget är ganska framtungt. Det finns ganska stora brister i försvarsspelet. Inte blev det bättre av att ordinarie vänsterbacken Kika van Es skadade handen bara två minuter in i genrepet mot Australien.

van Es är dock inte borta från VM. Hoppet lever om att hon kan matchas in i turneringen.

När Nederländerna överraskande vann EM-guld på hemmaplan lyckades man väldigt bra i defensiven. Det var lite av ”anfall är bästa försvar”. Då var dessutom målvakten Sari van Veenendaal i absolut toppform. Den senaste säsongen har hon inte varit lika bra.

Nederländerna blev ju bara tvåa i sin kvalgrupp bakom Norge och tvingades till playoff för att ta sig till Frankrike. Då petades van Veenendaal efter förlusten i Oslo. I de fyra matcherna i playoffspelet fick i stället Göteborgs Loes Geurts vakta målet.

Under en lång del av säsongen har van Veenendaal varit formsvag och petad i England. Hon har problem i spelet med fötterna, vilket numera är något som är ett viktigt inslag i engelsk fotboll. Problemet för förbundskapten Sarina Wiegmann är att Geurts varit bänkad i Göteborg under våren – vilket gör att det troligen blir van Veenendaal som får förtroendet från början i VM.

Frågetecken på målvaktssidan alltså. Men som helhet känns lagets form god. I genrepet visade man god effektivitet när man besegrade Australien med 3–0.

Just Australien kan vänta på vägen fram mot en finalplats. Som tidigare konstaterats har både ettan och tvåan i Nederländernas grupp placerats på samma halva av slutspelsträdet. Så borde det inte vara, men det misstaget från Fifa kan alltså gynna Nederländerna eftersom gruppsegrarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper är på slutspelsträdets andra gren.

Grupptvåan i E ställs för övrigt mot tvåan i Sveriges grupp i åttondelsfinal. Det kan alltså bli Sverige–Nederländerna i Paris den 24 juni.

Mitt tips har varit hemresa för Nederländerna efter åttondels- eller kvartsfinal. Men efter genrepet känner jag mig inte alls säker. Kan de ta med sig den effektiviteten till VM, samt slippa skador – då kan laget faktiskt ta sig hela vägen.

Kameruns otämjbara lejon

Kamerun

Världsranking: 46

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Gabrielle Onguene. Den tekniska och kvicka CSKA Moskvaspelaren utsågs till bästa spelaren i Afrikanska mästerskapen 2016. Användbar både som offensiv mittfältare och som forward.

Spelare med Sverigekoppling: Gaelle Enganamouit har vunnit skytteligan i damallsvenskan för Eskilstuna. Hon har även spelat för Rosengård. Och Ajara Nchout har spelat för Sundsvall i elitettan. Dessutom var Augustine Ejangue skriven i Tyresö när klubben gick i konkurs. Hon spelade dock inga matcher i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–3–3): Annette Ngo Ndom – Claudine Meffometou Tcheno, Christine Manie, Marie Aurelie Awona, Yvonne Leuko – Raissa Feudjio, Meyong Menene, Jeannette Yango – Christiane Bissong, Marlyse Ngo Ndoumbouk, Henriette Akaba.

Kommentar: Jag var på plats i Edmonton för fyra år sedan när damfotbollen i Kamerun hade sin största dag hittills. Landslaget skrällvann mot Schweiz och tog sig vidare till åttondelsfinal i VM.

Jublet efter slutsignalen visste inga gränser. Om inte Sverige och Australien skulle haft avspark en stund senare på samma plan tror jag att Kameruns otämjbara lejoninnor fortfarande hade varit kvar på planen i Edmonton och firat…

Kamerun firar segern.

Det roliga tog slut i åttondelsfinalen den gången. Tyvärr har inte Kamerun byggt vidare på framgången för fyra år sedan. Tvärtom har man behandlat sitt landslag på ett väldigt styvmoderligt sätt.

Efter att ha blivit trea i Afrikanska mästerskapen och därmed kvalat in till VM har vägen till Frankrike varit strulig. I januari sparkade man förbundskaptenen och ersatte med en av fystränarna, Alain Djeumfa. Den nya förbundskaptenen har inte haft många chanser att sätta sin prägel på laget. Kamerun spelar nämligen nästan inga landskamper.

Jag kan bara hitta att laget har spelat tre officiella landskamper under året, plus en match mot spanska klubblaget Levante. Två av landskamperna var en turnering i Kina, där man föll mot värdnationen med 1–0.

Känslan är att Kamerun hade kunnat vara ett bra lag, men att man har haft för dålig uppladdning för att kunna göra sig rättvisa.

Genrepselvan är från 4–0-förlusten mot Spanien. Jämfört med den matchen bör Kamerun få in de offensiva affischnamnen Gabrielle Onguéné och Gaelle Enganamouit i VM-elvan. Den förstnämnda är snabb och bra en mot en, medan Enganamouit är den stora målskytten. Vi som såg Enganamouit i Eskilstuna vet vilken enorm potential hon har. Tyvärr är det några år sedan i alla fall jag såg Kinaproffset visa det.

Noterbart också att Kamerun har en ”sen värvning”. Rutinerade mittbacken Estelle Johnson anslöt till landslaget så sent som i maj. 30-åringen är född i Kamerun, men har levt större delen av sitt liv i USA. Hon har spelat proffsfotboll både i WSL och NWSL sedan 2010, och lär vara ett väldigt bra tillskott till Kameruns mittförsvar.

Jag tror att Kamerun åker hem efter gruppspelet. Men säker är jag inte. För laget är inte chanslöst mot Nya Zeeland. The Ferns brukar ha svårt att föra matcher, och för Kamerun borde det passa bra att ligga på kontring. Det finns alltså en liten möjlighet att ta en tredjeplats i gruppen, och avancera till åttondelsfinal även den här gången. Men utgångstipset är att de otämjbara lejoninnorna bara spelar tre matcher i Frankrike.

Ali Riley

Nya Zeeland

Världsranking: 19

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Målvakten Erin Nayler måste göra en stark turnering om Ferns skall kunna nå slutspelet.

Spelare med Sverigekoppling: Ali Riley är svensk medborgare. Har tidigare spelat för Rosengård. Catherine ”CJ” Bott spelar för Vittsjö. I Vittsjö spelade även tidigare Hannah Wilkinson. Även Anna Green har tidigare spelat i damallsvenskan, i hennes fall för Mallbacken.

Startelva i genrepet (3–5–2): Erin Nayler – Rebekah Stott, Abby Erceg, Anna Green – Katie Bowen, Annalie Longo, Ria Percival, Olivia Chance, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Sarah Gregorius.

Kommentar: Nya Zeeland är ett svårspelat lag. Man har en ganska tät defensiv med en bra målvakt i Erin Nayler, och flera starka huvudspelare i backlinjen. Mittbacken Abby Erceg är mycket stark i luftrummet, något som gör att Ferns även är väldigt tunga på fasta situationer.

Offensivt har man svårt att föra matcher. Men när man får kontra spelar man en rak och ganska vass fotboll. Laget har bland annat slagit Norge och England under förberedelserna, resultat som indikerar just det att man inte bara går ut och hämtar poängen från Nya Zeeland.

Problemet ligger väl i jämnheten. Utöver de fina segrarna har Ferns även åkt på en 5–0-förlust mot USA. Och i genrepet föll man med 1–0 mot Wales.

Oceaniens mästarinnor har haft en ganska strulig väg fram till VM. Ett massivt missnöje med den förre förbundskaptenen gjorde att många av nyckelspelarna antingen lade av, eller tackade nej till landslagsspel. Sedan rutinerade lagbyggaren Tom Sermanni tog över har nyckelspelarna lockats tillbaka en efter en. Under våren fick Ferns bland annat tillbaka viktiga Erceg.

Dessutom har skador ställt till det. I sista stund tvingades man stryka tilltänkta startspelaren i mittförsvaret, Meikayla Moore ur VM-truppen och ta in Nicole Stratford. Och det ordinarie anfallsparet Amber Hearn och Hannah Wilkinson har båda varit långtidsskadade. Viktiga Hearn missar VM, medan Wilkinson precis kommit tillbaka från den korsbandsskada hon drog på sig i Vittsjös cupmatch mot Jitex i fjol. Wilkinson har spelat i tre matcher i förberedelserna, och kanske kan vara redo för 45–60 minuter.

Lagkapten är numera en svensk. Ali Riley blev ju svensk medborgare innan hon lämnade Rosengård för Chelsea. Den snabba ytterbacken gör sitt fjärde VM-slutspel.

Noterbart kring Nya Zeeland är att landet ser ut att ha en ljus framtid. I fjolårets U17-VM tog landet brons, vilket självklart är en signal om att man har många spännande talanger på väg upp i A-landslaget.

Mitt tips är att Nya Zeeland tar tredjeplatsen i gruppen. Sedan gäller det för laget att kvala in bland de fyra bästa grupptreorna för att få spela åttondelsfinal. Om man tar sig till slutspel är laget en ganska otrevlig motståndare. Laget gillar ju som sagt att ligga på kontring, och som är vasst på fasta situationer. Jag tror att Football Ferns kommer att stå för någon skräll under VM. Det troliga är ändå att laget åker hem efter åttondelsfinalen.

 

Viktiga svenskmål i Frankrike

Publicerad den av
13

På torsdag, i Ungern, drar tävlingsåret i gång för vårt A-landslag. Flera av spelarna genrepade i dag med viktiga ligamatcher, och inte mindre än tre av våra offensiva spelare blev målskyttar.

Jag börjar i Frankrike där Montpellier stod för en otroligt stark andra halvlek i nyckelmatchen mot PSG. I den halvleken gjorde laget från den franska sydkusten tre mål, vilket ledde till en hyperviktig 3–0-seger.

Sofia Jakobsson

Det var Sofia Jakobsson som visade vägen genom att först rulla in 1–0 på ett friläge i 49:e minuten. En kvart senare fick hon ett nytt friläge, där hon föll och fick straff. Den satte Janice Cayman till 2–0.

Jakobsson och Linda Sembrant ingick i Montpelliers startelva, medan Stina Blackstenius var bänkad från start. Den Vadstenafostrade powerforwarden byttes in i minut 69 istället för danska Katrine Veje. Fem minuter senare tog Blackstenius emot en rensning från Jakobsson på egen planhalva, och satte sedan fart. PSG-backarna lyckades aldrig fånga in Blackstenius, som gjorde 3–0.

Montpelliers 3–0-seger kan bli oerhört viktig. Den innebär nämligen att laget nu vinner det inbördes mötet med PSG. De båda lagen har lika många poäng i nuläget, men Parislaget har fem matcher kvar, medan Montpellier bara har fyra. Dock skall noteras att PSG har kvar ett möte med suveräna serieledarna Lyon. Sannolikt måste PSG ta poäng i den matchen för att få spela i Champions League till hösten.

Lyon vann för övrigt med 4–0 mot Albi idag. Därmed har man nu 18 raka segrar och målskillnaden 88–4. Man behöver fem poäng till för att säkra ytterligare en ligaseger.

Ada Stolsmo Hegerberg

I skytteligan ryckte Ada Stolsmo Hegerberg ytterligare genom att göra två mål i dag. Norskan har gjort 26 mål och leder med nio före PSG:s talang Marie Antoinette Katoto. Blackstenius gjorde sitt tolfte mål och ligger fyra i skytteligan, medan Jakobsson gjorde sitt sjunde och delar tiondeplatsen.

I tyska Frauen-Bundesliga finns det inte längre något obesegrat lag. I omgång 15 sprack nämligen Turbine Potsdams förlustnolla. Wolfsburg med Nilla Fischer vann svenskmötet mot Potsdam med Amanda Ilestedt med 1–0. Segerskytt blev norska Caroline Graham Hansen i den andra halvleken.

Resultatet innebär att Wolfsburg har ett järngrepp om ligaguldet, samt att Potsdam nu får det svårt att ta en plats i Champions League. Med sju omgångar kvar har man nämligen fem poäng upp till Freiburg och sju upp till Bayern München (som dock har en match mer spelad).

Fridolina Rolfö

Bayern vann för övrigt den svåra bortamatchen mot SC Sand med övertygande 4–0. Där visade formstarka Fridolina Rolfö vägen genom att sätta 1–0 redan i sjätte minuten. Det var Rolfös sjätte mål i ligan, en notering som placerar henne på en delad fjärdeplats i skytteligan. Pernille Harder leder överlägset på 14, medan Lina Magull är tvåa på tio.

Även i England spelades det viktiga matcher. Där stärkte Chelsea sin ligaledning, trots att man ”bara” fick 1–1 i Londonderbyt mot Arsenal.

Huvudkonkurrenten Manchester City är nämligen väldigt formsvagt för tillfället. I dag föll man mycket överraskande med 2–0 hemma mot tabellsexan Reading. På sina åtta senaste matcher har City bara vunnit två under ordinarie tid – tyvärr handlar det om de båda matcherna mot Linköping.

I dag startade City med exakt samma elva som startade på Linköping Arena i onsdags. Kanske är det spelschemat som knäcker laget, tränare Nick Cushing borde nog ha valt att rulla på lite fler spelare.

I Londonderbyt spelade hela svensktrion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson 90 minuter. Chelsea tog ledningen med 1–0 när Ramona Bachmann och Fran Kirby utnyttjade ett misstag från Arsenalmålvakten Sari van Veenendaal.

Arsenal kvitterade genom Beth Mead just före paus.

I den haltande ligatabellen står nu Chelsea på 29 poäng, vilket är tre fler än tvåan Manchester City. Chelsea har dock spelat 13 matcher, medan City bara står på tolv. Arsenal är på fjärde plats, åtta poäng bakom Chelsea. Dock har Arsenal bara spelat elva matcher, vilket gör att de kan komma upp i 27 poäng om de vinner sina hängmatcher. Minst tre lag är alltså inblandade i guldstriden.

I Spanien vann både Atletico Madrid och Barcelona i dag. Det innebär att Atletico är kvar i tabelltoppen, en poäng före Barca. Fem omgångar återstår.

På svensk mark har det varit en träningsmatch mellan Vittsjö och IFK Kalmar i dag. Resultatet blev 1–1, vilket sannolikt var väldigt viktigt för självförtroendet i Kalmar.

Slutligen till landslagsfotbollen. I förra inlägget nämnde jag att de Asiatiska mästerskapen drar igång kommande vecka. Det gör även de Sydamerikanska mästerskapen. När det gäller Asien genrepade andrahandsfavoriterna Japan i dag genom att vinna med klara 7–1 mot Ghana. Japanskorna utnyttjade snyggt vid flera tillfällen en naivt högt stående ghanansk backlinje:

 

 

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.

Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform:

Sverige laddar för kvartsfinal.
Anouk Dekker
England firar
Izzy Christiansen
Nederländsk glädje
Sverige laddar för kvartsfinal.
Lieke Martens
Vivianne Miedema och Renate Jansen.
Casey Stoney
Sakina Karchaoui
Elodie Thomis
Nederländerna och Sverige
Vivianne Miedema
Sarah Bouhaddi
Ellen White
Lucy Bronze
Sheila van den Bulk
Isobel Christiansen
Belinda Brem
Demi Stokes
Louisa Necib Cadamuro
Kadidiatou Diani
England
Vivianne Miedema
Stefanie van der Gragt
Eugenie Le Sommer
England värmer upp
Jade Moore
Danielle van de Donk och Lieke Martens.
Jackie Groenen
Shanice van de Sanden
Besviken Nilla Fischer
Jackie Groenen och Kika van Es
England värmer upp
Sarina Wiegman
Nederländskt segerjubel
Alex Greenwood
Sari van Veenendaal
Danielle van de Donk
Bibiana Steinhaus
Stefanie van der Gragt
Sisca Folkertsma och Liza van der Most.
Marie-Laure Delie och Amandine Henry
Danielle van de Donk
Nederländskt segerjubel
Sherida Spitse
Orange segerjubel
Fran Kirby
Stefanie van der Gragt och Vivianne Miedema.
Jodie Taylor
Camille Abily med nästa generation
Kika van Es
Gaetane Thiney
Steph Houghton, Sarah Bouhaddi, Amandine Henry och Laura Georges.
Sakina Karchaoui, Eugenie Le Sommer och Griedge Mbock Bathy.
Laura Georges
Jackie Groenen
England
Eugenie Le Sommer
Toni Duggan
Sverige
Jill Roord
Shanice van de Sanden
Lieke Martens och drygt halva den svenska truppen.
Eugenie Le Sommer
Lucy Bronze
Sakina Karchaoui
England
Renate Jansen
Jordan Nobbs
Lieke Martens, Hanna Folkesson, Emma Berglund och Lotta Schelin
Loes Geurts och Pauline Hammarlund.
Lieke Martens
Anouk Dekker
Vivianne Miedema
Frankrike
Alex Scott
Kosovare Asllani med bollen.
Stefanie van der Gragt
De svenska ledarna deppar
Vivianne Miedema
Lieke Martens
England firar
Sarah Bouhaddi
Kika van Es, Jackie Groenen och Sheila van den Bulk.
Jordan Nobbs
Lucy Bronze
Karen Carney
Nederländsk glädje
Kadidiatou Diani
Steph Houghton
Sandie Toletti
Jill Roord
Stina Blackstenius
Laura Bassett
Millie Bright
England
Sisca Folkertsma
Nederländerna
Kika van Es, Sherida Spitse och Sarina Wiegman
Vivianne Miedema och Fridolina Rolfö
Kika van Es, Lieke Martens och Jackie Groenen
Camille Abily
Sverige är utslaget
England firar
Lieke Martens
Esther Staubli
Stephanie Houghton
Sari Van Veenendaal
Kosovare Asllani
Lotta Schelin
Sveriges EM-elva mot Nederländerna
Eugenie Le Sommer
Claire Lavogez och Amandine Henry
England firar
Vivianne Miedema
Angela Christ och Vanity Lewerissa.
Jill Roord
Kadidiatou Diani
Sakina Karchaoui
Caroline Seger och Lisa Dahlkvist
Camille Abily
Shanice van de Sanden
Elise Bussaglia
Nederländsk glädje
Caroline Seger och Lisa Dahlkvist
Jodie Taylor
Jill Roord och Renate Jansen
Lieke Martens
Desiree van Lunteren
Kika van Es
Bibiana Steinhaus
Jackie Groenen
Jill Scott
Carly Telford
Grace Geyoro
Fara Williams, Alex Greenwood, Karen Carney, Lucy Bronze och Alex Scott.
Vivianne Miedema och Fridolina Rolfö.
Sveriges startelva i EM-kvartsfinalen.
Nederländerna
Josanne Potter
Karen Bardsley
Jill Roord och Anouk Dekker.
Jo Potter och Casey Stoney

Höjdpunkter från ett antal landskamper

Publicerad den av
6

Det har ju spelats ett antal landskamper runt om i världen de senaste dagarna. Sveriges seger i Sydafrika avhandlades i förra inlägget.

Här kommer lite höjdpunkter från några andra matcher. Först till nattens match i San Diego, där USA krossade ett givmilt Danmark med 5–1.

Danskorna inledde bra och Nadia Nadim nickade in ett riktigt klassmål på hörna till 0–1. Men därefter stod danskorna för ganska många prestationer som var långt ifrån världsklass. Det handlade både slappa försvarsingripanden och om grova missar i uppspelen.

En spelare som riskerar att drömma mardrömmar om snabba amerikanskor är Linköpings Janni Arnth. Inte för att hon stod för något av de misstag som ledde till USA:s mål, utan för att hon helt enkelt inte hängde med. Flera av hemmamålen kom efter att Arnth blivit ifrånsprungen. Jobbigt.

I väntan på att US Soccer lägger upp ett längre sammandrag från matchen på youtube lägger jag upp målen via twitterlänkar:

Under rubriken grova missar i uppspelen placeras även Italiens ledningsmål mot Frankrike i lördagskvällens 1–1-match. En match Frankrike borde ha vunnit sett till antalet målchanser. Men italienskorna hade ett ribbskott på slutet, och kunde fått med sig segern.

Grova misstag var även avgörande när Spanien vann med 2–0 mot Nederländerna. Vid det spanska 1–0-målet är det domartrion som hamnar i fokus. Bollen ser ju knappast ut att vara över mållinjen. Visst är kameravinkeln usel, men Sari van Veenendaal måste stå väldigt långt in i målet för att hela bollen skall vara över linjen.

Vid 2–0 slår Merel van Dongen ett makalöst hål i luften, som öppnar för spanjorskorna.

Tisdag kväll 18.00 spelar Norge mot Island i La Manga. Den matchen sänds av det norska förbundet på deras hemsida.

I förra veckan vann norskorna med 3–0 mot Skottland efter två mål av Isabell Herlovsen och ett snyggt nickmål av Maria Thorisdottir:

Så till de nordamerikanska U20-mästerskapen där det nu är helt klart vilka fyra lag som spelar semifinal längre fram i veckan. Det blir som väntat Haiti, Kanada, USA och Mexiko.

Det intressanta blir vilka som ställs mot vilka. I kväll och i morgon kväll är det gruppfinaler, där först Kanada och Haiti gör upp om gruppsegern i grupp A. Sedan gör Mexiko och USA upp om vilka som skall möta Haiti i semifinal – vilket innebär en jättechans både till finalplats och en biljett till U20-VM i Frankrike.

För Kanada och Haiti kommer det att bli en riktigt tuff semifinal, hur de än spelar i kväll (avspark 21.00, matchen sänds på concacafs youtubekanal). Både USA och Mexiko är nämligen väldigt starka lag, på olika sätt. När jag i ett tidigare inlägg skrev att det troliga var att USA och Kanada möts i finalen tänkte jag inte helt klart. Mexiko är nämligen ett mycket bra lag.

Vid U20-VM 2016 dominerade mexikanskorna kvartsfinalen mot USA rätt rejält, men man tappade sin 1–0-ledning till 2–1-förlust på slutet. Och hittills i det pågående mästerskapet har Mexiko sett klart vassare ut än USA. Amerikanskorna var ytterst nära att tappa poäng mot Jamaica i natt. Man räddades av de båda barndomskompisarna Sophia Smith och Jaelin Howell, som båda varit med på läger med A-landslaget.

I slutminuterna och ställningen 1–1 kom Smith, som hade gjort 1–0 på en snyggt slagen frispark, runt till vänster och spelade snett bakåt till Howell – som avgjorde.

USA flyger nu även in Tierna Davidson, som startade i A-landslaget mot Danmark i natt.

Kanada har ännu fler A-landslagsmeriterade spelare. De har också turneringens stora spelare så här långt, i 16-åriga Jordyn Huitema. Hon har gjort fem mål och ett assist på tre matcher. Det är inga märkvärdiga mål, men Huitema utmärker sig mest genom att ha den unika förmågan att befinna sig på rätt plats i rätt ögonblick.

Det är ju inte så att Kanada har gjort 25 mål, utan man har gjort sju – och sex av dem har alltså Huitema en stor del i. I Kanadas lag finns ytterligare en mängd spelare som spelat i, eller varit på läger med A-landslaget. Jag tänker på målvakten Lysianne Proulx, mittbackarna Maya Antoine och Hannah Taylor, ytterbacken Ashley Cathro, kantspelaren Jayde Riviere, centrala mittfältarna Julia Grosso och Sarah Stratigakis samt forwarden Garbrille Carle.

Lägg till Jessie Fleming och Deanne Rose, och Kanada har elva spelare födda 1998 eller senare som fått känna på A-landslagsmiljön. Jämför man med Sverige har vi bara släppt fram en i aktuella åldrar, Loreta Kullashi. Jag gillar den kanadensiska modellen, där man ger unga spelare vittring.

Men det är förstås inte självklart att den modellen är bäst för alla. För vissa spelare kan det ju även innebära en tung press att prestera. Så ibland kan den svenska modellen vara minst lika bra.

Apropå Kanada kikade jag lite på deras senaste match, och jag gillade hur laget strävade efter att spela sig fram. Kanada har ju tidigare mest stått för ett fysiskt sparka och spring-spel. Men nu börjar man även få fram lirare. Kreativa Fleming är ju en sådan. Hon är ju dock inte med i det här laget. Där står 17-åriga Julia Grosso (född den 29 augusti 2000) för mycket av spelskickligheten.

Grosso och Fleming har förutsättningar att bli ett av världens bästa innermittfältspar framöver. Grosso är den spelartyp vi i Sverige skriker efter, alltså en ersättare till Caroline Seger som släpande innermittfältare. Grosso har skön känsla i vänsterfoten och ligger alltså bakom väldigt mycket positivt. Jag skulle inte förvånas om hon kommer att matchas in i Kanadas A-landslag redan till nästa års VM-slutspel.

Toppmatcherna snöade bort

Publicerad den av
4

Kvällens båda engelska toppmatcher snöade bort. Både Chelsea–Manchester City och Arsenal–Liverpool sköts på framtiden.

När det gäller svenska silly season har det varit stendött i helgen. Alla verkar ägna sig åt semester eller julförberedelser.

Som jag berättade i förra inlägget skulle helgens godbitar vara kvällens engelska toppmatcher. Men vi ser ju självklart även fram emot morgondagens dubbla seriefinaler i Tyskland och Frankrike.

Amanda Ilestedt

Kollar vi snabbt på den fotboll som spelats i helgen är Amanda Ilestedt helgens svenska spelare. Hon gjorde 2–0-målet när Turbine Potsdam vann med just 2–0 mot Hoffenheim i Frauen-Bundesliga. Jag har inte sett målet, men har läst att det tillkom i samband med en hörna.

Det låter rimligt, för Ilestedt har bra tajming vid fasta situationer, och jag tycker att hon faktiskt borde göra fler mål än hon gör.

Även 1–0-målet gjordes för övrigt av en mittback, schweiziska Rahel Kiwic.

I franska ligan blev det däremot inga svenskmål i helgen. När Montpellier vann med 4–1 mot Lille var det aldrig mer än en svenska på planen. I 53:e minuten bytte nämligen Sofia Jakobsson av Stina Blackstenius. För andra matchen i rad saknades däremot Linda Sembrant i Montpelliers trupp. Varför vet jag inte.

I Spanien jämnade det till sig i tabelltoppen sedan Rayo Vallecano vunnit Madridderbyt borta mot tidigare serieledarna Atletico med 1–0. Det trots att Atletico skapade mycket, och bland annat hade straff vid ställningen 0–0. Rayos segermål var för övrigt en målvaktstavla:

Efteråt firade Rayo sin skräll med en svensk segersång:

Atleticos förlust gör att Barcelona passerar i tabelltoppen på bättre målskillnad. Barca vann dagens derby mot Espanyol med 4–0, bland annat efter två mål från Lieke Martens.

Hon toppade för övrigt fotbollsstatistikerna IFFHS lista över världens bästa offensiva spelare 2017, närmast före Dszenifer Marozsan och Marta.

Bland målvakterna ansåg fotbollsstatistikerna att Sarah Bouhaddi har varit överlägset bäst i år. Hon vann före Sari van Veenendaal och Katarzyna Kiedrzynek.

Jag tycker allt att IFFHS topplistor brukar se rätt konstiga ut. Så även i år. Men den här gången har ju i alla fall SFS, Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker, hört av sig till mig om råd. Så jag är ju lite medskyldig. Minns jag rätt gick de svenska rösterna till Martens, Pernille Harder och Sam Kerr i ena kategorien och van Veenendaal, Kiedrzynek och Hedvig Lindahl i den andra.

De här spelarna lär förstås hamna högt upp på fler av alla de rankinglistor över världens bästa spelare som kommer att presenteras den kommande tiden. Sajten Vavel håller på att presentera sin lista över världens 100 bästa spelare.

Deras presentation har hittills nått från nummer 100 ner till placering 61. Följande svenska spelare har hittills hamnat på topp 100:

93) Mimmi Larsson
88) Julia Spetsmark
63) Jessica Samuelsson

Dessutom har de här två damallsvenska spelarna kommit med:

100) Sanne Troelsgaard
90) Simone Boye Sörensen

Jag hade inte placerat varken Larsson eller Spetsmark på mitt topp 100, men kul för dem.

Samuelsson klar för stjärnspäckat Arsenal

Publicerad den av
2

Nu är det klart var Jessica Samuelsson fortsätter sin karriär. Det blir i Arsenal, en klubb som numera har en makalöst stjärnspäckad laguppställning.

Framför allt är det i offensiven som Arsenal imponerar. Frågan är faktiskt om något annat lag i världen har en starkare forwardsuppsättning än Jodie Taylor, Vivianne Miedema och Kim Little. Den sistnämnda är ju tyvärr borta från spel för tillfället på grund av korsbandsskada.

Det skall sägas direkt att Arsenals hemsida inte är uppdaterad, vilket gör att jag inte är 100-procentigt säker på hur truppen ser ut. Men om jag inte missat något har Londonklubben även ett högst imponerande mittfält med spelare som Jordan Nobbs, Danielle van de Donk, Heather O’Reilly och Lisa Evans. Och man har en toppmålvakt i Sari van Veenendaal.

I backlinjen har man inte samma spetskompetens, även om Louise Quinn, Alex Scott och Leah Williamson är skickliga spelare. Men klart är att Arsenal tänker ta sig tillbaka till Europatoppen igen, och med tillskottet av Samuelsson har man tagit ytterligare ett kliv.

Det ska bli spännande att följa Arsenal och Samuelsson i vinter.

När jag ändå är igång och skriver kan det vara på sin plats att kommentera gårdagens nomineringar till Fifas pris till världens bästa fotbollsspelare 2017. Det som officiellt heter The Best FIFA Women’s Player 2017, men som jag brukar kalla Ballon d’Or eftersom det tidigare har motsvarat herrarnas franska guldboll.

Tyvärr har juryn återigen visat häpnadsväckande brist på kompetens vid nomineringen av några av de tio kandidaterna:

* Lucy Bronze, England/Manchester City
* Deyna Castellanos, Venezuela/Santa Clarita Blue Heat
* Pernille Harder, Danmark/Wolfsburg
* Samantha Kerr, Australien/
* Carli Lloyd, USA/Houston Dash
* Dzsenifer Marozsan, Tyskland/Lyon
* Lieke Martens, Nederländerna/Rosengård/Barcelona
* Vivianne Miedema, Nederländerna/Bayern München/Arsenal
* Jodie Taylor, England/Arsenal
* Wendie Renard, Frankrike/Lyon

De namn jag reagerar mot är Castellanos och Lloyd. Den senare har gjort ett landslagsmål på tio landskamper i år och i NWSL har hon gjort två mål. Lloyd har alltså inte gjort något som förtjänar en nominering det här året, hon lever tyvärr till 100 procent på gamla meriter – framför allt från VM 2015.

När det gäller Castellanos är det tvärtom, hon lever på förhoppningar om framtida storverk. 18-åringen från Venezuela är kanske världsfotbollens största talang, men ännu så länge är hon bara en talang. Hennes meriter från seniorfotboll är långt ifrån så goda att de borde räcka till en nominering i det här sammanhanget. Vad jag kan se har hon bara gjort en handfull A-landskamper, och klubbmässigt har hon spelat sju matcher i den amerikanska andraligan UWS.

På de sju matcherna gjorde hon i och för sig fem mål och imponerade så mycket att hon utnämndes till ligans bästa spelare. Men att sätta Castellanos före exempelvis Marta, Christine Sinclair och Saki Kumagai känns ju tyvärr som ett dåligt skämt. Hur tänkte juryn?

Det känns öppet om vem som kommer att vinna. Sannolikt står både Uefas och Fifas priser just nu i första hand mellan de båda damallsvenska bekantingarna Harder och Martens.

Pernille Harder

Där skulle jag sätta liten fördel för Harder i Uefapriset som även täcker hösten 2016. För danskan har ju under den här perioden fört LFC till damallsvenskt guld, lyft Wolfsburg till guld i Frauen-Bundesliga och fört Danmark till EM-final.

Lieke Martens

Martens har dominerat damallsvenskan under våren och fört Nederländerna till EM-guld – där hon dessutom prisades som turneringens bästa spelare. Gissningsvis väger EM-framgångarna tungt för nederländskan, så hon kanske har liten fördel i Fifapriset.

Fast jag skulle tyvärr inte bli förvånad om Lloyd vann igen…