Höjdpunkter från ett antal landskamper

Det har ju spelats ett antal landskamper runt om i världen de senaste dagarna. Sveriges seger i Sydafrika avhandlades i förra inlägget.

Här kommer lite höjdpunkter från några andra matcher. Först till nattens match i San Diego, där USA krossade ett givmilt Danmark med 5–1.

Danskorna inledde bra och Nadia Nadim nickade in ett riktigt klassmål på hörna till 0–1. Men därefter stod danskorna för ganska många prestationer som var långt ifrån världsklass. Det handlade både slappa försvarsingripanden och om grova missar i uppspelen.

En spelare som riskerar att drömma mardrömmar om snabba amerikanskor är Linköpings Janni Arnth. Inte för att hon stod för något av de misstag som ledde till USA:s mål, utan för att hon helt enkelt inte hängde med. Flera av hemmamålen kom efter att Arnth blivit ifrånsprungen. Jobbigt.

I väntan på att US Soccer lägger upp ett längre sammandrag från matchen på youtube lägger jag upp målen via twitterlänkar:

Under rubriken grova missar i uppspelen placeras även Italiens ledningsmål mot Frankrike i lördagskvällens 1–1-match. En match Frankrike borde ha vunnit sett till antalet målchanser. Men italienskorna hade ett ribbskott på slutet, och kunde fått med sig segern.

Grova misstag var även avgörande när Spanien vann med 2–0 mot Nederländerna. Vid det spanska 1–0-målet är det domartrion som hamnar i fokus. Bollen ser ju knappast ut att vara över mållinjen. Visst är kameravinkeln usel, men Sari van Veenendaal måste stå väldigt långt in i målet för att hela bollen skall vara över linjen.

Vid 2–0 slår Merel van Dongen ett makalöst hål i luften, som öppnar för spanjorskorna.

Tisdag kväll 18.00 spelar Norge mot Island i La Manga. Den matchen sänds av det norska förbundet på deras hemsida.

I förra veckan vann norskorna med 3–0 mot Skottland efter två mål av Isabell Herlovsen och ett snyggt nickmål av Maria Thorisdottir:

Så till de nordamerikanska U20-mästerskapen där det nu är helt klart vilka fyra lag som spelar semifinal längre fram i veckan. Det blir som väntat Haiti, Kanada, USA och Mexiko.

Det intressanta blir vilka som ställs mot vilka. I kväll och i morgon kväll är det gruppfinaler, där först Kanada och Haiti gör upp om gruppsegern i grupp A. Sedan gör Mexiko och USA upp om vilka som skall möta Haiti i semifinal – vilket innebär en jättechans både till finalplats och en biljett till U20-VM i Frankrike.

För Kanada och Haiti kommer det att bli en riktigt tuff semifinal, hur de än spelar i kväll (avspark 21.00, matchen sänds på concacafs youtubekanal). Både USA och Mexiko är nämligen väldigt starka lag, på olika sätt. När jag i ett tidigare inlägg skrev att det troliga var att USA och Kanada möts i finalen tänkte jag inte helt klart. Mexiko är nämligen ett mycket bra lag.

Vid U20-VM 2016 dominerade mexikanskorna kvartsfinalen mot USA rätt rejält, men man tappade sin 1–0-ledning till 2–1-förlust på slutet. Och hittills i det pågående mästerskapet har Mexiko sett klart vassare ut än USA. Amerikanskorna var ytterst nära att tappa poäng mot Jamaica i natt. Man räddades av de båda barndomskompisarna Sophia Smith och Jaelin Howell, som båda varit med på läger med A-landslaget.

I slutminuterna och ställningen 1–1 kom Smith, som hade gjort 1–0 på en snyggt slagen frispark, runt till vänster och spelade snett bakåt till Howell – som avgjorde.

USA flyger nu även in Tierna Davidson, som startade i A-landslaget mot Danmark i natt.

Kanada har ännu fler A-landslagsmeriterade spelare. De har också turneringens stora spelare så här långt, i 16-åriga Jordyn Huitema. Hon har gjort fem mål och ett assist på tre matcher. Det är inga märkvärdiga mål, men Huitema utmärker sig mest genom att ha den unika förmågan att befinna sig på rätt plats i rätt ögonblick.

Det är ju inte så att Kanada har gjort 25 mål, utan man har gjort sju – och sex av dem har alltså Huitema en stor del i. I Kanadas lag finns ytterligare en mängd spelare som spelat i, eller varit på läger med A-landslaget. Jag tänker på målvakten Lysianne Proulx, mittbackarna Maya Antoine och Hannah Taylor, ytterbacken Ashley Cathro, kantspelaren Jayde Riviere, centrala mittfältarna Julia Grosso och Sarah Stratigakis samt forwarden Garbrille Carle.

Lägg till Jessie Fleming och Deanne Rose, och Kanada har elva spelare födda 1998 eller senare som fått känna på A-landslagsmiljön. Jämför man med Sverige har vi bara släppt fram en i aktuella åldrar, Loreta Kullashi. Jag gillar den kanadensiska modellen, där man ger unga spelare vittring.

Men det är förstås inte självklart att den modellen är bäst för alla. För vissa spelare kan det ju även innebära en tung press att prestera. Så ibland kan den svenska modellen vara minst lika bra.

Apropå Kanada kikade jag lite på deras senaste match, och jag gillade hur laget strävade efter att spela sig fram. Kanada har ju tidigare mest stått för ett fysiskt sparka och spring-spel. Men nu börjar man även få fram lirare. Kreativa Fleming är ju en sådan. Hon är ju dock inte med i det här laget. Där står 17-åriga Julia Grosso (född den 29 augusti 2000) för mycket av spelskickligheten.

Grosso och Fleming har förutsättningar att bli ett av världens bästa innermittfältspar framöver. Grosso är den spelartyp vi i Sverige skriker efter, alltså en ersättare till Caroline Seger som släpande innermittfältare. Grosso har skön känsla i vänsterfoten och ligger alltså bakom väldigt mycket positivt. Jag skulle inte förvånas om hon kommer att matchas in i Kanadas A-landslag redan till nästa års VM-slutspel.

6 thoughts on “Höjdpunkter från ett antal landskamper

  1. Intressant att du tog upp Grosso. Satt och kollade halva matchen (Kanada U20) och tänkte själv att hon har alla förutsättningar att bli riktigt bra.

    Men även om jag tycker våra svenska förbundskaptener håller kvar vid gamla spelare som inte håller måttet längre, så borde väl ändå utvecklingen gå åt det hållet att det blir svårt för spelare runt 18-20 att vara dominanta i seniorlagen framöver. Se på tennisen där tonåringar ofta vann Wimbledon/Franska för herrar på 80-talet och för damer långt in på 90-talet medan det idag är väldigt ovanligt (Finns några undantag). Får lite känslan från Kanada att alla under 20 som är lovande ska in i landslaget så fort som möjligt. Håller idag men tänker att de i framtiden inte kan hålla kvar vid den taktiken.

    Sen har jag sett att du och andra kunniga har gett uttryck för att ni inte tror framtiden tillhör USA inom fotbollen. Det kanske är lätt att säga efter en storseger (Hade inte blivit 5-1 i ett mästerskap) men jag tror USA kommer fortsätta vara dominerande i många år framöver. De har sådant urval att de skulle kunna ställa upp med 3-4 slagkraftiga landslag. Sen kommer de förstås förlora ibland och inte vinna alla mästerskap (ungefär som det varit sista 10 åren). Tror det mest nu handlar om att Ellis ska lyckas hitta 11 spelare som fungerar ihop.

    Att de har svårt i ungdomsmästerskapen är lite underligt, men kanske är det bättre för spelare runt 20 i tex Tyskland/Frankrike att regelbundet spela mot lag som Wolfsburg och Lyon, jämfört med College fotbollen som ibland kan te sig lite oproffsig i jämförelse (även om de så klart får bra utbildning osv). Såg någon match där de körde med fria byten och lagets stjärna (tror det var Rose Lavelle för några år sedan) spelade bara några minuter här och där i anfall, för hon var skadad. Sen spelar de väl inte tävlingsmatcher under så stor del av året.

    • USA först. Jag vet att jag har skrivit att jag tror att USA:s tid som världsdominant är över. Men i det inlägget var jag noga med att konstatera att USA ”kommer även fortsättningsvis vara heta guld- och medaljkandidater i de stora mästerskapen. Men det kommer inte vara lika självklart med amerikanska medaljer som det var fram till och med 2015.”

      USA har alltid varit bra. Och under en period från 2011 till och med 2015 kändes de helt enkelt i en klass för sig. Då trodde jag att landet skulle vara överlägset under en ganska lång period.

      Nu tror jag alltså inte längre att USA kommer att vara särklassig världsdominant. Men precis som du säger har de ett stort urval av spelare, och kommer absolut inte att gå att räkna bort i några mästerskap.

      Men jag tror att USA behöver kolla över sin talangutveckling. Där tror jag att Kanada är mer på rätt väg.

      Vid en koll på Kanadas U20-landslag noteras att nio spelare kommer från Vancouver Whitecaps elitgrupp. Alla de spelarna är passningssäkra, moderna spelare. Där finns Grosso, Huitema med flera. Det är tydligt att Kanada numera jobbar med elitakademier, där man fostrar spelare med speluppfattning.

      Jag antar att en orsak till att så många unga spelare tagits in på A-landslagssamlingar den senaste tiden är att Kanada vill bli ett mer spelförande lag, och att de unga just är passningssäkra, och med god speluppfattning.

      Annars tycker jag att jämförelsen med tennisen är bra. Under en period höll damtennisen låg fysisk nivå, vilket öppnade för 16- och 17-åringar. Men framför allt systrarna Williams har förändrat sporten. Nu slår alla spelare i världstoppen mycket hårdare, vilket gör att tonåringarna har svårare att hävda sig.

      Så kommer det sannolikt även att bli inom damfotbollen. Ännu så länge är fotbollen inte färdigutvecklad, vilket öppnar för unga spelare. Men om ett tiotal år kan det säkert se annorlunda ut.

      • Mmmm…….tennis ja -under en period höll herrtennisen låg fysisk nivå, vilket öppnade för 16- och 17-åringar som Borg och Wilander?

        Tennisjämförelsen är intressant av andra skäl också. Visserligen är det en utpräglad individuell sport även om det finns dubbel och Davis cup. Under lång tid dominerade herrtennis publikmässigt samt ekonomiskt och damtennis var något av en pikant avvikelse. Sedan hände något och damtennisen fick betydligt större uppmärksamhet. Damspelarna blev megastjärnor med ökade prispengar, publik- och medieintresse.

        Även om exemplet inte är klockrent, så indikerar det i alla fall att det inte heller i sporter som fotboll är självklart att herrar för alltid kommer att dominera scenen och diktera villkoren för den yttersta eliten.

  2. Tror att det finns potential i ett antal yngre förmågor gällande den släpande mittfältsrollen. Gäller att de allsvenska tränarna vågar släppa fram dom. Ett exempel som bör vara redo att axla Segers roll är Rosengårds Ebba Wieder. Hon visar förmågor när hon väl får spela på rätt plats. Lite mer pondus och muskler så……..

    • Såg också lovande takter hos Wieder när hon spelade i Segerrollen härom året. Tyvärr har ju Rosengård nu just Seger och i viss mån även Folkesson som står i vägen på aktuell position. Men Wieder har absolut potential.

      • Det betet svalde du snabbt och inte så konstigt – du har ju puffat för Wieder ett antal gånger. Vi får väl också se vad Rosengård gör med en framtidsspelare som Nellie Lilja – bänk eller plan och vilken roll?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.