Om ni gör det minns ni kanske att det inleddes med att Tyskland vann med tre måls marginal mot det sista laget in i slutspelet. Precis samma sak upprepades i årets VM.
För fyra år sedan var det Sverige som stod för motståndet, och slutsiffrorna blev 4–1. Den här gången var det svenskledda Nigeria som var sista laget in i slutspelet. Och de föll med 3–0 mot tyskorna.
Nigeria var rejält brandskattat. Utöver att viktigaste backen (Faith Ikidi) och viktigaste mittfältaren (Rita Chikwelu) saknades på grund av skada respektive avstängning tvingades Thomas Dennerby också att spela utan sitt viktigaste offensiva vapen – Barcelonas Asisat Oshoala. Jag antar att det var den fotskada hon drog på sig tidigare i turneringen som spökade.
Nigeria inledde bra och höll hyfsat jämna steg med tyskorna i drygt en kvart. Sedan kom ett par olyckliga minuter som förstörde dagen. Först tappade ett zonande och bolltittande nigerianskt försvar bort Alexandra Popp på en hörna. Det kan man inte göra. Är det någon tysk spelare man bör ha koll på vid fasta situationer är det ju just Popp.
För ett år sedan hade sannolikt inte Popps 1–0-mål godkänts. För Svenja Huth befann sig i en offsideposition, och störde helt klart Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie. Men numera får man ju påverka spelet från offsideposition – bara man inte tar bollen.
Några minuter efter 1–0 fick Tyskland en VAR-straff. Det var tredje gången i VM som VAR-rummet gick in och dömde straff efter att en försvarare först fått en liten träff på bollen, och sedan en rejäl träff på motståndaren. Straffen satte Sara Däbritz säkert – och matchen var avgjord.
På slutet gjorde Lea Schüller 3–0, och Tyskland blev Europas första lag i kvartsfinal – precis som 2015.
Då i Kanada spelade Norge åttondelsfinal mot ett engelskspråkigt lag. En veteran (Solveig Gulbrandsen) gav gjorde matchens första mål, och Norge var totalt sett det bättre laget över 90 minuter. Trots det förlorade man – och åkte ut.
Då var det England som stod för motståndet, och vann med 2–1. Nu var det Australien. Återigen var Norge det bättre laget, och återigen tog norskorna ledningen genom en veteran. Den här gången var det Isabell Herlovsen.
Och återigen tappade man ledningen. Australien kvitterade på en hörna från Elise Kellond-Knight, och känslan var att historien kanske skulle upprepa sig fullt ut. Australien gick ju som bekant till kvartsfinal via uddamålsseger för fyra år sedan.
Men vid 1–1 upphörde likheterna med mästerskapet i Kanada. I slutet av ordinarie matchtid var matchens suverän – Caroline Graham Hansen – någon millimeter ifrån att avgöra. Och förlängningen blev en enda lång norsk press. Graham Hansen var flera gånger när att bli matchvinnare, men närmast kom Vilde Böe Risa, som lobbsköt i ribban.
Noterbart var att Australien hade lite oflyt med domsluten. De tilldömdes en straff, som sedan ströks. För övrigt var norska mittbacken Maria Thorisdottir inblandad i tre straffsituationer som granskades från VAR-rummet. Alla gånger friades hon. Där tycker jag att domsluten blev korrekta.
Däremot kändes det felaktigt att döma målchansutvisning på Australiens mittback Alanna Kennedy. Visst drog hon i tröjan på norskan, så frispark och gult kort hade varit i sin ordning. Men faktum var ju att det aldrig var någon målchans. Den norska anfallaren – tror det var Lisa Marie Utland – hade aldrig hunnit upp bollen. Utvisningen bidrog till att förlängningen blev en enda lång norsk anstormning.
När Australien lyckades hålla ut till straffläggning var känslan att The Matildas borde vara det lag som jublade mest. Och därmed det lag som hade mest att vinna. Men det blev en straffläggning som australiensiskorna sannolikt snabbt vill glömma.
Medan norskorna säkert satte straff efter straff började storstjärnan Sam Kerr med att skicka upp sin straff på övre läktar-etaget. Och sedan räddade Ingrid Hjelmseth Australiens andra straff, den som slogs av Emily Gielnik. Matchen var över redan efter sju straffar.
Jag såg att Australiens förbundskapten Ante Milicic fick frågan på presskonferensen om Kerrs missriktade straff. Hans svar var bra:
”Bara stora spelare kan missa straffar, för små spelare kliver aldrig fram och tar någon.”
Känslan är att Australien gav bort det här världsmästerskapet redan i vintras, när de bytte förbundskapten. Tråkigt att The Matildas gyllene generation blivit så misshandlad av sitt eget förbund.
För Norge ser det däremot väldigt bra ut. Det är ett väldigt bra lag som Martin Sjögren leder från sidan och duon Maren Mjelde och Caroline Graham Hansen leder från planen. Inför VM skrev jag om att Norge har blivit bättre sedan storstjärnan Ada Hegerberg tackade för sig. Jag skrev också att:
”Jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.”
Nu står sannolikt bara England mellan norska medaljmatcher. Norge slår ur underläge mot engelskorna, men är absolut inte chanslösa. Det kan bli en rysare.
En rysare lär även det europeiska OS-kvalet bli. Första slutspelsdagen gick två europeiska lag vidare till kvartsfinal. Jag räknar med att det blir ytterligare fyra eller fem.
Uefa gjorde som bekant ett riktigt fiaskojobb när OS-platserna fördelades. Tre europeiska platser är ju närmast patetiskt. När OS-turneringen avgörs i Japan nästa år kommer flera tänkbara guldkandidater inte ens att få vara med. Däremot kommer fyra–fem utfyllnadslag från andra kontinenter att ta plats.
Går man efter världsrankingen är sex av de tolv bäst placerade lagen från Europa. Och nu i VM var åtta av de tolv bästa lagen i gruppspelet europeiska. Men i OS har vi alltså bara tre av tolv platser.
Vi är mindre än ett dygn ifrån VM-premiären. Det har således blivit hög tid att komma med en VM-guide. Eftersom jag redan både har betygsatt lagen och tippat utgången i Aftonbladets bilaga väljer jag en annan form än jag brukar för årets guide. Den här gången går jag igenom lagen grupp för grupp.
Och självklart börjar jag med grupp A.
Frankrike
Frankrike
Världsranking: 4
Guldchans: 15–20 procent
Nyckelspelare: Kadidiatou Diani eller Valerie Gauvin. Frankrike har länge haft problem att hitta en riktigt vass toppforward. Den av Diani och Guavin som får förtroendet måste prestera om det skall kunna bli guld.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen.
Startelva i genrepet: Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Eve Perisset – Charlotte Bilbault, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino, Gaetane Thiney, Kadidiatou Diani – Valerie Gauvin.
Kommentar: Frankrike har hemmaplan och den högsta högstanivån av alla lag. Men har man nerverna?
Frankrike har ju som bekant aldrig tagit någon mästerskapsmedalj ännu. Men man har varit nära alla gånger sedan EM 2009.
Om hemmapubliken upplevs som stöd, och inte press, kan det äntligen vara dags för den franska fullträffen. Formen är utmärkt. Frankrike är ju direktkvalat och har inte spelat någon tävlingsmatch sedan man åkte ut mot England i kvartsfinal i EM 2017.
Men laget har spelat massor av träningsmatcher. Och på de 14 senaste har förbundskapten Corinne Diacre:s lag 13 segrar och en förlust. Förlusten kom mot Tyskland i februari.
Det senaste året har man bland annat besegrat USA, Australien, Japan och Brasilien. Även om grupp A är en av de tuffare grupperna skall Frankrike självklart ta sig vidare till slutspel. Segern mot USA kom för övrigt i Le Havre – samma plats som Sverige skall möta USA på. Amerikanskorna vet alltså redan hur det känns att förlora där…
Noterbart där är att det kan bli supermöte redan i kvartsfinalen. För om både Frankrike och USA vinner sina grupper går de mot varandra i kvartsfinal. Det skulle faktiskt kunna vara den moraliska finalen.
Tittar vi på den franska truppen var det mycket uppmärksammat att PSG:s Marie-Antoinette Katoto lämnades utanför. Katoto vann skytteligan i Frankrike den senaste säsongen, och var även bästa franska målskytt säsongen 2017/18. Hon misslyckades dock totalt i fjolårets U20-VM, så bedömningen är kanske att hon inte klarar pressen.
Kadidiatou Diani
Sannolikt får istället Katotos lagkompis i PSG, Kadidiatou Diani, eller Montpelliers Valerie Gauvin ikläda sig nyckelrollen som toppforward. Det är just den där spelaren högst upp på topp som varit lite av Frankrikes akilleshäl under den tioårsperiod där laget hållit högsta världsklass.
Men kanske att det blir ändring nu. 24-åriga Diani har imponerat i rollen under våren. Med åtta på mål elva landskamper det senaste året tror jag att hon får förtroendet. Å andra sidan har 23-åriga Gauvin gjort fem mål på sin fem senaste landskamper, så osvuret är bäst.
Klart är att Frankrike nu har två riktigt bra kandidater till den där viktiga forwardsrollen. För bakom i planen vimlar det av klasspelare. Inte minst i de defensiva rollerna.
Målvakten Sarah Bouhaddi är en av världens tre bästa, och snabba mittbacksparet med trygga Wendie Renard och spelskickliga Griedge Mbock Bathy är definitivt världens bästa.
I genrepet mot Kina (2–1-seger) vilades ytterligare en trio som kvalar in på topp tre i världen på sina positioner, nämligen Amandine Henry, Amel Majri och Eugenie Le Sommer. De tre kommer förstås att vara ordinarie i VM. Tekniska och kreativa Le Sommer har en offensiv nyckelroll, där hon sannolikt utgår från vänsterkanten och drar sig inåt i planen. Det är hon som skall hitta öppningar i motståndarnas backlinjer för snabba kantspelarna Majri och Delphine Cascarino.
Båda de missade EM i Nederländerna på grund av skador. Majri och Cascarino är verkligen två fantastiska tillskott. För 22-åringa Cascarino tror jag att hemma-VM kan bli det stora genombrottet. Motståndarnas vänsterbackar får hålla i hatten när den blixtsnabba teknikern får bollen.
Eugenie Le Sommer
Eugenie Le Sommer har potential att bli hela VM:s drottning. Jag älskar både hennes bollbehandling och hennes spelsinne. Men faktum är att hon i princip är sin egen värsta motståndare. Le Sommer har nämligen en tendens att börja hänga med huvudet när hon inte lyckas med sina tekniska konstnummer.
Och stjärnor med hängande huvuden har inte Frankrike råd med om laget äntligen skall bryta den medaljförbannelse som följt laget genom åren.
Jag tror att Frankrike vinner grupp, och sin åttondelsfinal. Sedan väntar USA i kvartsfinal. Det är en vidöppen match där mitt tips går till USA, mest av historiska skäl. Klart är att vinnaren av den matchen har goda möjligheter att gå hela vägen.
Norge
Norge
Världsranking: 12
Guldchans: 1–5 procent
Nyckelspelare: Caroline Graham Hansen – en av världens bästa kantspelare, skrev nyligen på för Barcelona, och blev då första norrman någonsin i den spanska storklubben.
Spelare med Sverigekoppling: Vilde Böe Risa (Göteborg), Frida Leonardsen Maanum (Linköping) och Lisa Marie Utland (Rosengård) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Maren Mjelde (Göteborg), Kristine Minde (Linköping) och Caroline Graham Hansen (Tyresö) spelat för svenska klubbar.
Startelva i genrepet: Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Stine Hovland, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Lisa Marie Utland.
Martin Sjögren:s Norge nämns sällan bland favoriterna i den stundande VM-turneringen. Det enda man hör om Norge är att storstjärnan Ada Hegerberg inte är med.
Och visst hade det varit kul för VM-turneringen om Hegerberg hade spelat. Fast frågan är om det hade varit kul för Norge. Känslan när skyttedrottningen tackade för sig i landslaget var att hon mer bidrog med frustration och negativ energi än med viktiga mål.
Onsdagens intervju i norska fotbollsmagasinet Josimar stärker den bilden. Hegerberg mådde inte bra i landslaget, och landslaget mådde inte bra av Hegerberg. Man måste ju för övrigt hålla med herrlandslagets Martin Ödegård och VG:s krönikör om att Hegerberg visar noll respekt genom tajmingen att gå ut med fördjupade tankar om sin landslagsbojkott. Så agerar inte lagspelare – bara egoister.
Faktum är ju att Norge har utvecklats väldigt positivt utan Hegerberg. Laget har kunnat smyga sig genom VM-kvalet. Ett kval där man vann sin grupp före Europamästarinnorna från Nederländerna. Man gjorde det efter segrar i alla matcher utom en – en sen uddamålsförlust borta mot just Nederländerna.
Det norska lag som kommer till Frankrike har massor av rutin i de bakre leden. 39-åriga Ingrid Hjelmseth är en pålitlig målvakt. Och framför sig har hon en backlinje som innehåller allroundspelarna Maren Mjelde och Kristine Minde. Båda kan i princip användas i alla utespelarroller.
Mittfältet är ganska orutinerat, men enormt talangfullt. När Sverige vann med 2–1 mot norskorna i höstas imponerades jag enormt av Norges spelskickliga mittfältare. Men jag är inte ensam, för tre av spelarna har redan gjort klart med internationella storklubbar inför nästa säsong.
Storstjärnan Caroline Graham Hansen skrev nyligen på för Barcelona. Tekniska Graham Hansen är bra på att vinna en-mot-en-situationer och noterades för 25 assist i Frauen-Bundesliga den senaste säsongen. En fantastisk siffra. Gissa om motståndarna kommer att ha lite extra koll på Hansen på högerkanten?
Problemet är att Norge även har en väldigt skicklig spelare på sin vänsterkant. Guro Reiten har dominerat i toppserien i flera år, och man har bara väntat på att hon skall gå till någon internationell toppklubb. Det blev Chelsea som i förra veckan lyckades locka över Reiten. Det blir väldigt spännande att se vad den tekniska och spelskickliga kantspelaren kan göra, både i England och i VM.
Ingrid Syrstad Engen skrev på för Wolfsburg redan i vintras. Den passningskickliga innermittfältaren har dock spelat kvar i LSK under våren. Även hon har kapacitet att bli en attraktion i VM.
Det är en hård kamp om vem som skall ta den fjärde mittfältsplatsen, den bredvid Engen. Den kampen står mellan två av damallsvenskans allra bästa spelare den här våren. Gissningsvis kommer förbundskapten Sjögren i första hand att ge förtroendet till Göteborgs Vilde Böe Risa. Hon har bättre defensiva kvaliteter än Linköpings Frida Maanum.
Att Maanum sannolikt måste börja på bänken visar på nivån på det norska laget. Som jag ser det har norskan totalt sett under våren varit bättre än LFC:s fyra svenska VM-spelare.
Längst fram har Norge duon Isabelle Herlovsen och Lisa-Marie Utland. De båda visade god målform i genrepet mot Sydafrika. De gjorde tre respektive två mål och lade grunden för en imponerande 7–2-seger.
I VM tror jag att Norge tar sig vidare som grupptvåa. Sedan väntar Australien, Brasilien eller Italien i åttondelsfinal, och troligen England i kvarten. Norskorna kommer inte att vara favoriter i de här matcherna. Men jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.
Faith Ikidi
Nigeria
Världsranking: 38
Guldchans: Promillenivå
Nyckelspelare: Asisat Oshoala – den snabba forwarden skrev nyligen på för Barcelona.
Spelare med Sverigekoppling: Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Rita Chikwelu (Kristianstads DFF) är båda svenska medborgare. Dessutom har man svensk förbundskapten i Thomas Dennerby samt damallsvenska spelare i Osinachi Ohale (Växjö), Ngozi Okobi och Halimatu Ayinde (båda Eskilstuna), Ogonna Chukwudi (Djurgården) och Anam Imo (Rosengård). Dessutom har duon Onome Ebi och Francisca Ordega tidigare spelat i damallsvenskan för Piteå.
Förbundskapten Thomas Dennerby sätter sitt hopp till en hel hög damallsvenska profiler. Det är så mycket svenskt i Nigeria att man nästan kan kalla laget för ”Lilla Sverige”.
Dennerby tog över ett misshandlat landslag. Nigeria spelade inte en enda landskamp under 2017 till följd av spelarmissnöje. I fjol hackade sig laget fram till seger i de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via straffläggningar i både semi- och final.
Sedan Dennerby tog över har Nigeria fått bättre ordning rent organisatoriskt. Inför tidigare mästerskap har laget bara laddat på hemmaplan. Den här gången har man kunnat åka på turneringar samt ett längre uppladdningsläger i Europa. Förbundet har givit damerna en liknande budget som herrarna brukar ha.
Därmed finns ett visst tryck på landslaget att äntligen gå vidare ur gruppspelet igen. Det har ”The Super Falcons” gjort en gång – 1999. Då blev det förlust efter förlängning i en tät kvartsfinal mot Brasilien.
Den här gången kommer mycket att hänga på försvarsspelet, där svenska Faith Ikidi har en nyckelroll som mittback. Offensivt har man flera duktiga spelare med Asisat Oshoala i spetsen. Hon blev nyligen den första afrikanska spelare att göra mål i en Champions Leaguefinal. Oshoala var utlånad till Barcelona under våren. Nu har Barca köpt loss henne från kinesiska Dalian Quanjian.
Barcelona has made Asisat Oshoala's loan move a permanent one, until June 30, 2022, following a transfer agreement with Chinese club, Dalian Quanjian. In 11 appearances, the @NGSuper_Falcons star scored eight goals, including Femeni's first ever Champions league final goal. pic.twitter.com/eAIlCK8oCD
Men Oshoala är långt ifrån den enda talangfulla forwarden som Thomas Dennerby har i sin trupp. Tvärtom har svensken valt en närmast extremt framtung trupp. Han har med sig hela nio forwards – och bara fem backar.
Trots de många anfallarna skall vi inte räkna med att Nigeria spelar 2–3–5 i VM. Det blir nog 4–2–3–1 eller kanske ett mer traditionellt 4–4–2.
Bland anfallarna är det värt att lyfta fram starka och målfarliga Desiree Oparanozie och spelskickliga Francisca Ordega. Dessutom måste jag säga att jag har imponerats stort av unga Anam Imo under den korta tid hon varit i Rosengård. Imo har förutsättningar att bli en internationell toppspelare.
Historiskt sett är Nigeria Afrikas bästa landslag. Trots tuff lottning bedömer jag att man också har den största chansen av de tre afrikanska lagen att ta sig vidare ur gruppspelet. För det kan räcka med seger mot Sydkorea för att gå vidare som grupptrea – och det är en match som på förhand känns som 50–50.
Det kan alltså bli åttondelsfinal. Skulle laget ta sig längre än så är det en jätteskräll.
Sydkorea
Sydkorea
Världsranking: 14
Guldchans: Promillenivå
Nyckelspelare: Ji Soyun – en av de allra mest bollskickliga spelarna i världen.
Spelare med Sverigekoppling: –
Startelva i genrepet (4–4–1–1): Kim Jung-Mi – Kim Hye-Ri, Hwang Bo-Ram, Kim Do-Yeon, Jang Sel-Gi – Kang Yu-Mi, Lee Young-Ju, Cho So-Hyun, Lee Geum-Min – Ji So-Yun – Jung Seol-Min.
Sydkorea höll nollan i Asiatiska mästerskapens slutspel i fjol. Trots det missade man semifinalen.
Asiatiska mästerskapen fungerar ju som Asiens VM-kval. Sydkorea tvingades kvala till mästerskapet. Inklusive kvalet spelade man åtta matcher och hade målskillnaden 30–1. På de siffrorna låter det ju som att Sydkorea både är vasst framåt och stabilt bakåt.
Fast ibland kan statistik luras.
På de där åtta matcherna spelade man tre mot lag på världsrankingens topp 20. Mot dem blev det följande resultat:
* Nordkorea 1–1
* Japan 0–0
* Australien 0–0
Även om det är tre starka resultat som borde göra att förbundskapten Yoon Deuk-Yeo:s lag kommer till Frankrike med gott självförtroende noteras att man bara lyckades göra ett mål framåt. Och den offensiva spetsen har länge varit Sydkoreas akilleshäl. Laget har vägt för lätt i motståndarnas straffområde.
Och under våren har man även fått målvaktsproblem. Förstamålvakten det senaste året, Yoon Young-Geul, åkte på en knäskada i våras och missar VM. Då fick veteranen Kim Jung-Mi chansen att åter bli förstamålvakt. Men hon skadade hälsenan, och är också borta från VM-spel.
I genrepet på Gamla Ullevi fick Kim Jung-Mi förtroendet. Och jag skulle ljuga om jag tyckte att hon kändes stabil. Det är högst oroväckande. För Sydkorea behöver ha en stabil målvakt, inte minst med tanke på att laget har längdunderläge mot de flesta motståndarna vid fasta situationer.
Kim Jung-Mi
Det senaste året har Sydkorea oftast spelat 4–1–4–1 med Lee Young-Ju som balansspelare. Mot Sverige bytte man till ett 4–4–1–1 med storstjärnan Ji So-Yun som tia. Sannolikt för att få ett bättre anfallsspel.
Det är nämnda Ji So-Yun som skall göra det för Sydkorea. Hennes är underbart bolltrygg och passningssäker. Dessutom är hon en bra frisparksskytt. Passa på att njuta av Jis bollbehandling under Sydkoreas matcher.
Ett annat offensivt vapen är vänsterkantens Lee Geum-Min, en företagsam spelare som visade fin form på Gamla Ullevi.
När lottningen kom höll jag Sydkorea som favoriter att ta tredjeplatsen i grupp A. Men vårens målvaktsproblem gör mig osäker. Jag tror inte att de lyckas ta poäng i öppningsmatchen mot Frankrike eller i sista gruppomgången mot Norge. Och då måste det bli en trepoängare i andra matchen, den mot Nigeria, för att det skall kunna bli avancemang. Och den matchen känns alltså vidöppen. Risken finns att det blir kryss, och att båda lagen spelar bort varandra.
Men trots allt, Sydkorea har chansen att gå till åttondelsfinal – vilket man också gjorde 2015. Men längre än så tror jag inte att det här laget förmår att ta sig.
I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.
Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera. Det gör även sannolikt ytterligare något lag.
I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.
En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.
Martin Sjögren har tatt ut følgende tropp til VM i Frankrike! Vi gleder oss 🙌💯
Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.
Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.
Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.
Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.
Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.
Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.
I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.
Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.
Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.
Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.
Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.
I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.
Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.
Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.
Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.
Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.
Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…
Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har just offentliggjort de elva spelare som startar borta mot Italien i Cremona, samt på TV12 och Cmore Fotboll. Avspark är 18.15.
Zecira Musovic
Som väntat gör Gerhardsson massor av byten jämfört med den elva han startade med i Helsingborg senast. Bland är det byte på målvaktssidan i och med att Zecira Musovic får chansen. De enda spelare som är kvar från Norgeelvan är Montpellierduon Linda Sembrant och Sofia Jakobsson.
Noterbart även att man ser ut att byta spelsystem till det mellanting mellan 3–4–3 och 3–5–2 man ofta möter mot offensivt starka lag. Här är hela elvan: Musovic – Nathalie Björn, Sembrant, Sandra Adolfsson – Anna Oskarsson, Elin Rubensson, Julia Roddar, Jonna Andersson – Jakobsson, Stina Blackstenius, Kosovare Asllani.
Sandra Adolfsson
Det innebär att trion Cajsa Andersson, Julia Zigiotti Olme och Nina Jakobsson är de enda spelarna som är med i Italien som inte får starta under den här samlingen.
I övrigt har det varit en grå och trist hösttisdag här i Borås. Jag har roat mig med att kolla torsdagens landskamp mellan Sverige och Norge. Här är mina noteringar från den matchen:
Första halvlek:
10 min: Norge inleder med fin press, får Sverige att slå massor av felpass. Trots flera farliga svenska bolltapp lyckas dock inte norskorna skapa mer än en halvchans. Det känns dock väldigt oroligt. Norge kontrollerar matchen.
13: 1–0 Olivia Schough. Ett mål som kommer ur inget. Eller snarare ur ett omotiverat felpass från Frida Maanum. LFC-norskan slår en passning hemåt i blindo. Mimmi Larsson tar kampen och jobbar fram bollen till Schough.
Sedan gör Göteborgsmittfältaren ett kanonjobb och håller undan den norska mittbacken Kristine Leine innan avslutet. Vad jag kan minnas är det här målet Schoughs bästa enskilda prestation i landslaget.
25: Efter målet får Sverige kontroll på matchen. Dock är passningsspelet fortsatt för dåligt, så det svenska laget är inte ens nära att komma till målchanser.
32: 2–0 Självmål. Till slut kommer det en svensk målchans ur spelövertaget. Också det här målet bygger delvis på misstag av norskorna. Tre norska backar gör nämligen missar innan bollen hamnar i nät.
Dock starkt och effektivt av Sverige att ha gjort två mål på två chanser.
37: Maanum skjuter i ribban.
45: Sverige skapar ytterligare två bra målchanser i slutet av halvleken. Först är Schough nära att styra in ett inspel från Sofia Jakobsson och sedan får Anna Anvegård inte till skottet när hon får öppet läge från nära håll. Totalt alltså 2–0 i mål och 4–1 i målchanser till Sverige.
Det bästa med halvleken är just det – att det är 2–0 i mål och 4–1 i målchanser till Sverige. För varken övertaget i mål eller målchanser känns motiverat sett till spelkvalitet.
I paus funderar jag på om Sverige lyckats spela igenom det norska mittfältet en enda gång i uppspelsfas. Jag kan i alla fall inte minnas något sådant uppspel. Avsaknaden beror både på dålig fart på det svenska passningsspelet och på att Norge är duktigt på att hålla ihop sitt mittfält i försvaret. En tredje faktor är nog att Peter Gerhardsson inför matchen sa att Sverige i skulle spela mycket runt det norska laget. Jag antar dock att det inte betydde att Sverige bara skulle spela utanför det norska mittfältet.
Däremot har norskorna flera gånger spelat igenom det svenska mittfältet. Det beror delvis på att Norge har några spelartyper som Sverige saknar. Dels har de en naturlig uppspelspunkt i forwarden Isabell Herlovsen. Vi har ingen forward som är lika bra på att göra sig spelbar i uppspelsfas, i varje fall inte i den här truppen.
För Fridolina Rolfö har ju den typen av egenskaper. Man hoppas även att Anvegård skall kunna bli en naturlig uppspelspunkt framöver.
Utöver Herlovsen har Norge väldigt spelskickliga yttermittfältare som gärna smyger in centralt, bakom det svenska mittfältet. Både Caroline Graham Hansen och Guro Reiten är skickliga på att ta sig in i planen och kombinera med Herlovsen.
Just spelskickliga yttermittfältare är en bristvara i svensk damfotboll. Lina Hurtig är väl egentligen den enda som håller internationell klass.
Totalt sett en halvlek där Norge visat fler intressanta spelmässiga kvaliteter än Sverige, men där svenskorna ändå leder med 2–0.
Andra halvlek:
56: Isabell Herlovsens andra 100-procentiga målchans på mindre än en minut. 2–0 står sig dock.
Återigen har Norge startat halvleken bäst. Sverige har inte varit nära ett bra anfall i halvleken.
61: Sverige byter ut Julia Karlernäs och Mimmi Larsson och sätter in Elin Rubensson och Stina Blackstenius.
65: Rubensson slår ett inlägg mot Schough. Sveriges första anfall efter paus.
68: Nya byten. Jakobsson och Anvegård ger plats för debutanten Julia Zigiotti Olme och Kosovare Asllani.
75: Sverige är bättre nu. Känns rejälare. Har också kommit upp i tre–fyra halvchanser i halvleken.
80: Publiksiffran meddelas: 2639 i Helsingborg. Ej godkänt.
85: 2–1. Herlovsen efter ett fint anfall uppdraget av planens bästa spelare; Caroline Graham Hansen.
Slut: 2–1 (2–0) i mål, 4–5 (4–1) i klara målchanser. Kortfattat kan man säga att svensk kraft vann mot norsk teknik.
Det svenska passningsspelet är tyvärr en bra bit ifrån internationell klass. Det tar både för lång tid, och är för många passningar som inte sitter på mottagarens fot. Norskorna hade ett mycket bättre passningsspel. Faktum är att det var klasskillnad i norsk favör vad gäller passningarna.
När det gäller spelarkritik tycker jag att Olivia Schough var dagens bästa svenska spelare. Hon var den enda som spelade på toppen av sin förmåga, det var ingen annan i närheten av.
Lite spänd var man ju förstås på de båda spelare som debuterade från start. Kort sagt kan man säg att ingen av dem hade någon kanondag. Julia Karlernäs spelade 60 minuter, men fick inte utrymme att använda sina styrkor, utan hamnade ofta felvänd och hade flera farliga bolltapp. Hon och Caroline Seger hade det rätt tufft på centralt mittfält, då norskorna pressade dem hårt. Ett bra nickläge noterades på Karlernäs, som dock inte fick träff på bollen.
Jag hörde för övrigt att Seger prisades på arenan som matchens lirare. Det antar jag har att göra med att hon är från Helsingborg, för personligen tyckte jag inte att hon gjorde någon speciellt bra insats. Hon hade fler felpass än man är van vid att se.
Anna Anvegård hade det också tufft. Sverige hade ju som sagt väldigt svårt att hitta centrala uppspel, vilket gjorde att forwards hade svårt att komma in i matchen. Jag ger Växjöforwarden godkänt, men inte mer. Kanske för övrigt att jag hellre hade sett henne testas som spets, och inte som tia. Det är ju allra högst upp hon spelar i Växjö och således där hon är mest bekväm.
Tittar vi på Norge så imponerade de på mig. Martin Sjögren har ett väldigt spännande norskt lag på gång. Framför allt gillar jag det spelskickliga mittfältet. Kantspelarna är nämnda, men även innermittfältet är duktigt.
När jag träffade Sjögren i somras pratade han sig varm för duon Ingrid Syrstad Engen (20 år) och Frida Maanum (19 år) – och jag kan förstå varför. Där här Norge ett riktigt spännande innermittfält.
Jag kollade för övrigt statusen på PSG:s Andrine Hegerberg. Där gjorde Sjögren klart att orsaken till att hon inte är med är att hon inte platsar. Och när man ser Engen och Maanum förstår jag den uttagningen.
Det har ju spelats ett antal landskamper runt om i världen de senaste dagarna. Sveriges seger i Sydafrika avhandlades i förra inlägget.
Här kommer lite höjdpunkter från några andra matcher. Först till nattens match i San Diego, där USA krossade ett givmilt Danmark med 5–1.
Danskorna inledde bra och Nadia Nadim nickade in ett riktigt klassmål på hörna till 0–1. Men därefter stod danskorna för ganska många prestationer som var långt ifrån världsklass. Det handlade både slappa försvarsingripanden och om grova missar i uppspelen.
En spelare som riskerar att drömma mardrömmar om snabba amerikanskor är Linköpings Janni Arnth. Inte för att hon stod för något av de misstag som ledde till USA:s mål, utan för att hon helt enkelt inte hängde med. Flera av hemmamålen kom efter att Arnth blivit ifrånsprungen. Jobbigt.
I väntan på att US Soccer lägger upp ett längre sammandrag från matchen på youtube lägger jag upp målen via twitterlänkar:
Under rubriken grova missar i uppspelen placeras även Italiens ledningsmål mot Frankrike i lördagskvällens 1–1-match. En match Frankrike borde ha vunnit sett till antalet målchanser. Men italienskorna hade ett ribbskott på slutet, och kunde fått med sig segern.
Grova misstag var även avgörande när Spanien vann med 2–0 mot Nederländerna. Vid det spanska 1–0-målet är det domartrion som hamnar i fokus. Bollen ser ju knappast ut att vara över mållinjen. Visst är kameravinkeln usel, men Sari van Veenendaal måste stå väldigt långt in i målet för att hela bollen skall vara över linjen.
Vid 2–0 slår Merel van Dongen ett makalöst hål i luften, som öppnar för spanjorskorna.
Tisdag kväll 18.00 spelar Norge mot Island i La Manga. Den matchen sänds av det norska förbundet på deras hemsida.
I förra veckan vann norskorna med 3–0 mot Skottland efter två mål av Isabell Herlovsen och ett snyggt nickmål av Maria Thorisdottir:
Så till de nordamerikanska U20-mästerskapen där det nu är helt klart vilka fyra lag som spelar semifinal längre fram i veckan. Det blir som väntat Haiti, Kanada, USA och Mexiko.
Det intressanta blir vilka som ställs mot vilka. I kväll och i morgon kväll är det gruppfinaler, där först Kanada och Haiti gör upp om gruppsegern i grupp A. Sedan gör Mexiko och USA upp om vilka som skall möta Haiti i semifinal – vilket innebär en jättechans både till finalplats och en biljett till U20-VM i Frankrike.
För Kanada och Haiti kommer det att bli en riktigt tuff semifinal, hur de än spelar i kväll (avspark 21.00, matchen sänds på concacafs youtubekanal). Både USA och Mexiko är nämligen väldigt starka lag, på olika sätt. När jag i ett tidigare inlägg skrev att det troliga var att USA och Kanada möts i finalen tänkte jag inte helt klart. Mexiko är nämligen ett mycket bra lag.
Vid U20-VM 2016 dominerade mexikanskorna kvartsfinalen mot USA rätt rejält, men man tappade sin 1–0-ledning till 2–1-förlust på slutet. Och hittills i det pågående mästerskapet har Mexiko sett klart vassare ut än USA. Amerikanskorna var ytterst nära att tappa poäng mot Jamaica i natt. Man räddades av de båda barndomskompisarna Sophia Smith och Jaelin Howell, som båda varit med på läger med A-landslaget.
I slutminuterna och ställningen 1–1 kom Smith, som hade gjort 1–0 på en snyggt slagen frispark, runt till vänster och spelade snett bakåt till Howell – som avgjorde.
USA flyger nu även in Tierna Davidson, som startade i A-landslaget mot Danmark i natt.
Kanada har ännu fler A-landslagsmeriterade spelare. De har också turneringens stora spelare så här långt, i 16-åriga Jordyn Huitema. Hon har gjort fem mål och ett assist på tre matcher. Det är inga märkvärdiga mål, men Huitema utmärker sig mest genom att ha den unika förmågan att befinna sig på rätt plats i rätt ögonblick.
Det är ju inte så att Kanada har gjort 25 mål, utan man har gjort sju – och sex av dem har alltså Huitema en stor del i. I Kanadas lag finns ytterligare en mängd spelare som spelat i, eller varit på läger med A-landslaget. Jag tänker på målvakten Lysianne Proulx, mittbackarna Maya Antoine och Hannah Taylor, ytterbacken Ashley Cathro, kantspelaren Jayde Riviere, centrala mittfältarna Julia Grosso och Sarah Stratigakis samt forwarden Garbrille Carle.
Lägg till Jessie Fleming och Deanne Rose, och Kanada har elva spelare födda 1998 eller senare som fått känna på A-landslagsmiljön. Jämför man med Sverige har vi bara släppt fram en i aktuella åldrar, Loreta Kullashi. Jag gillar den kanadensiska modellen, där man ger unga spelare vittring.
Men det är förstås inte självklart att den modellen är bäst för alla. För vissa spelare kan det ju även innebära en tung press att prestera. Så ibland kan den svenska modellen vara minst lika bra.
Apropå Kanada kikade jag lite på deras senaste match, och jag gillade hur laget strävade efter att spela sig fram. Kanada har ju tidigare mest stått för ett fysiskt sparka och spring-spel. Men nu börjar man även få fram lirare. Kreativa Fleming är ju en sådan. Hon är ju dock inte med i det här laget. Där står 17-åriga Julia Grosso (född den 29 augusti 2000) för mycket av spelskickligheten.
Grosso och Fleming har förutsättningar att bli ett av världens bästa innermittfältspar framöver. Grosso är den spelartyp vi i Sverige skriker efter, alltså en ersättare till Caroline Seger som släpande innermittfältare. Grosso har skön känsla i vänsterfoten och ligger alltså bakom väldigt mycket positivt. Jag skulle inte förvånas om hon kommer att matchas in i Kanadas A-landslag redan till nästa års VM-slutspel.
Under tiden jag skrev det förra inlägget släppte GP nyheten att Kosovare Asllani har fått anbud från Kina. Det känns väl inte helt uteslutet att hennes tidigare tränare i PSG, Farid Benstiti, ligger bakom anbudet.
Benstiti är nu tränare i Dalian Quanjian, dit han bland annat lockat Nigerias unga storstjärna Asisat Oshoala och den före detta damallsvenska skyttedrottningen Gaelle Enganamouit.
Tidigare har det ju känts rätt självklart att Asllani skulle vända hem till Linköping efter tiden i Manchester. Hon har ju pratat om att hon saknat familj och vänner.
Men jag har svårt att tro att Asllani skulle tacka nej till en hög sedelbuntar från Kina. Förutom pengarna tycker jag att Kina faktiskt på riktigt både är ett äventyr och en spännande utmaning.
Klubbarna i den kinesiska ligan har ju faktisk lockat till sig flera spännande spelare det senaste året. Oshoala och Enganamouit är nämnda. De flyttade till Kina i våras, det gjorde även Isabell Herlovsen (Jiangsu Suning). Och nu i sommar har Cristiane gått från PSG till Changchun.
Det har varit flera tråkiga nyheter kring damfotbollsspelare den senaste tiden. I veckan noterade jag att Zoe Tynan, en engelsk talang hade dött. Läs mer om det tragiska fallet på bloggen Hattrick.
Lauren Holiday (Cheney) steget före Mizuho Sakaguchi
I dag kom den tråkiga nyheten om att gravida Lauren Holiday bär på en hjärntumör. Det skall vara en tumör som går att operera, fast inte så länge hon är gravid. Efter att hon fött barn väntar alltså hjärnoperation för Holiday. Dramatiskt.
Inte för att fotboll känns speciellt viktigt i sammanhanget. Men som bekant slutade Holiday med fotbollen efter fjolårets VM-guld. Som jag ser det var hon den mest saknade spelaren i det amerikanska OS-laget. Ingen annan amerikanska har en sådan bollbehandling och ett sådant spelgeni som Holiday.
Nu går hon sin tuffaste kamp någonsin vid sidan av fotbollsplanen. Självklart kramar man tummarna för att allt kommer att gå bra för hela familjen Holiday. Laurens man, basketstjärnan Jrue Holiday lär missa en stor del av årets NBA-säsong eftersom han behöver stötta sin familj.
Fotbollsmässigt i dag har Umeå åter fallit ner på jumboplats i damallsvenskan. De föll med 5–0 i Vittsjö, ett resultat som innebär att Vittsjö börjar få lite avstånd ner till nedflyttningsstrecket. För Umeå börjar det däremot ser riktigt mörkt ut.
I Tyskland blev det två skrällar i premiäromgången. Freiburgs kryss mot Bayern München berättade jag om i går. I dag fick sagolaget SC Sand 0–0 hemma mot Wolfsburg. Däremot kunde inte Borussia Mönchengladbach skrälla i sin debut i högsta ligan. Inte alls.
Tvärtom föll laget med hela 8–0 borta mot Frankfurt. Fjolårets skytteligasegrare Mandy Islacker inledde årets säsong med att göra tre mål.
Mandy Islacker
Dagens spelare i Europa var dock Isabell Herlovsen som gjorde alla fyra målen när LSK vann med 4–0 mot Medkila. Ett resultat som tar obesegrade LSK ytterligare ett steg närmare en ny serieseger.
Slutligen till England. Där blir det cupfinal mellan Birmingham och Manchester City. Birmingham vann i går klart mot uppstickaren London Bees med 4–0. I dag vann City med 1–0 mot Arsenal efter segermål från Jennifer Beattie. Kosovare Asllani däremot såg hela matchen från bänken.
Den senaste tiden har en stor del av fokuset av naturliga skäl varit riktat med herrfotboll, och Europamästerskapet i Frankrike.
Den här bloggen brukar ju inte ägnas åt herrfotboll, men mästerskapen är intressanta eftersom man där kan se trender som senare slår igenom i all fotboll – även damernas.
Vad är det då för trender som jag tycker mig ha sett hittills i Frankrike?
Det första man självklart kommer att tänka på är att det så här långt är lagens EM – inte de individuella stjärnornas. Så här långt har lag som bland annat Wales, Irland, Nordirland och förstås Island visat att man kan komma väldigt långt med ett hårt arbetande kollektiv i den moderna fotbollen.
Det har mer handlat om hjärta än om talang. Inget lag har tagit full poäng, utan de tippade storlagen har fått kämpa för att vinna mot de övriga.
I princip alla lag har jobbat hårt med försvarsspelet, det har genomgående varit tajt och disciplinerat. Det har gjorts 69 mål på 36 matcher, alltså ligger målsnittet på 1,92 – vilket är lågt. Det snittet innebär ett högt betyg på försvarsspelet, men ett lågt på anfallsspelet.
Det är ju inget nytt att det finns en koppling mellan pigga spelare och ett framgångsrikt försvarsspel. Och att risken för baklängesmål ökar ju tröttare spelarna blir. Men kopplingen har varit extra tydlig i det här mästerskapet. Av de 69 målen har 24 kommit i den första halvleken och 45 i den andra. Hela 16 av dem har fallit i slutet av matcherna, minut 85 eller senare. Och många av dem har gjorts av inbytta spelare.
När det gäller anfallsspelet har det inte tillåtits speciellt mycket djupledsspel. Huvuddelen av målen har kommit via inlägg, inspel eller distansskott.
När det gäller inlägg tycker jag mig se en trend att alltfler lag placerar vassa högerfötter till vänster och vassa vänsterfötter till höger för att kantspelarna skall skära in i planen och slå hårda, inåtskruvade inlägg mot bortre stolpen.
Dock måste jag säga att jag är besviken på kvaliteten på fasta situationer. Det har i och för sig gjorts några frisparksmål, men när det gäller hörnor och inläggsfrisparkar har utdelningen varit högst begränsad. En anledning är alla tröjdragningar.
Totalt sett tycker jag att domarna har skött sig utmärkt. Men medan känslan är att antalet filmningar har minskat så har inte sexdomarupplägget gjort att man kommit åt alla tröjdragningar.
Det var mina spaningar från herrfotbollens EM. Följdfrågan blir ju förstås vilka av de här sakerna som kommer att slå igenom inom damfotbollen framöver.
Här kan man ju förstås bara gissa. Men att även damlagens organisation och kvalitet i försvarsarbetet blir allt bättre ser vi redan. Den trenden märktes tydligt i Kanada-VM i fjol, och den märks i det pågående EM-kvalet. De sämre lagen har helt enkelt blivit klart bättre på att försvara sig.
Förr kom man väldigt långt på att bara ha ett vasst djupledsspel. Det räcker inte längre, något ju bland annat Sverige har fått erfara. Det förbättrade försvarsspelet ställer större krav på anfallsspelet. Inläggens betydelse ökar, vilket i sin tur gör att det krävs av forwards att de är bra i luftrummet. Av forwards krävs även smartare rörelsemönster i motståndarnas straffområde. Exempel på forwards som anpassat sig till de nya kraven inom damfotbollen är Ada Stolsmo Hegerberg och Vivianne Miedema.
På internationell nivå kommer det även att ställas allt högre krav på kvaliteten på spelarnas tillslag. Målvaktsspelet har förbättrats, vilket gör att det inte längre räcker med att kunna skjuta höga skott. Man måste kunna hantera kraft och skruv på ett bättre sätt. En spelare som behärskar det är exempelvis Dzsenifer Marozsan.
När det gäller sena mål är det något som också kommer att bli allt viktigare inom damfotbollen. Det har vi märkt på vårt svenska landslag. Jag har ju redan i flera inlägg konstaterat att Pia Sundhage:s ordinarie forwardsval inte gör speciellt många mål. Däremot är inhopparna betydligt effektivare.
Jag har ju ofta varit kritisk till Sundhages coachning, men man kan vända på det och konstatera att det även är väldigt viktigt att ha vassa och pigga spelare på planen i slutet av matcherna – och att Sundhage varit duktig på den punkten.
Det kommer nämligen även framöver att vara vansinnigt viktigt att göra bra byten, och ha pigga målskyttar på planen i slutet av matcherna. För svensk del kan jag spontant känna att en måltjuv som Lotta Schelin skulle kunna göra betydligt större nytta för landslaget om hon kom in från bänken. Hennes egenskaper är ju som bekant inte anpassade för samlade och pigga försvar.
Det var lite tankar kring herr-EM och damfotboll. Har ni synpunkter, eller egna spaningar välkomnas de. Nu till en genomgång av lite seriefotboll runt om i världen.
* Det spelades ju två viktiga matcher i damallsvenskan i torsdags. FC Rosengård vann med 1–0 i Eskilstuna efter segermål av Marta. Av klippet med höjdpunkter att döma var segern i sin ordning, även om Mimmi Larsson hade ett par makalöst bra chanser.
Det här var Sara Björk Gunnarsdottir:s sista match för Malmöklubben. Jag tror att hon och hennes inställning kommer att bli otroligt saknad. Det skall bli spännande att se hur laget påverkas av att tappa henne.
I botten tog Kristianstad en livsviktig trepoängare genom att vinna mot Mallbacken med 1–0. Ett resultat som gör att halva serien plötsligt är indraget i bottenstriden igen. Exempelvis är sjuan Vittsjö bara tre poäng över nedflyttningsstrecket nu.
Det är för övrigt väldigt oroligt i Vittsjö för tillfället. Det blev ju storstryk mot Linköping nyligen, och i veckan fick tränaren Håkan Magnussonsparken, viket innebär att laget skall ledas av Ingemar Nilsson i morgon. Som bekant är Thomas Mårtensson fortfarande sjukskriven, fast enligt länkad artikel skall han snart vara tillbaka.
* Så till USA. Jag kikar lite på NWSL med jämna mellanrum. Det är en väldigt öppen fotboll i ligan – en fotboll som bygger i väldigt liten grad bygger på taktik. Alla lag vill sätta hög press, har ett grundupplägg som bygger på man-man-spel och där inställning är viktigaste ingrediensen.
Eftersom det nu är sista helgen på länge som NWSL-lagen har tillgång till sina OS-spelare har jag försökt se lite mer av serien den senaste veckan. Men faktum är att det nästan har varit en chock att gå från extremt taktisk och välorganiserad EM-fotboll till oorganiserade NWSL-matcher.
Det blir liksom så extremt tydligt vilka enormt stora taktiska brister de amerikanska lagen och spelarna har. Och där är nog tur, för annars hade de ju sannolikt varit ännu mer överlägsna i de internationella mästerskapen.
Ett lag som hade behövt lära sig av taktiskt drillade lag som Island är NWSL:s enda svensklag, Boston Breakers. De har en riktig självmordstaktik, där de trycker upp laget högt utan att klara av att sätta tillräcklig press på motståndarna. Jag såg dem bli slaktade av Western New York Flash i natt. 7–1 slutade matchen – ett resultat i underkant.
Louise Schillgard spelade hela matchen för Boston. Men precis som i tidigare matcher där jag sett henne tycker jag att hon väger väldigt lätt. Man ser att hon har vilja och idéer, men hon får tyvärr ändå ut alldeles för lite.
Den NWSL-match som varit mest spännande i veckan var seriefinalen mellan Portland Thorns och Chicago Red Stars. Portland vann med 2–0, och känslan därifrån blev att Amandine Henry och Christine Sinclair är ett tänkbart framtida radarpar. Två smarta spelare i en liga som alltså annars präglas av rätt begränsad speluppfattning.
Däremot undrar man lite hur amerikanska landslagsbacken Julie Johnston tänkte innan 1–0-målet. Se höjdpunkter från matchen här:
* I Norge har man, så när som på en hängmatch, kommit halvvägs in i toppserien. I dag vänder serien genom att höstsäsongen drar i gång med bland annat matcherna Avaldsnes–Uraedd och Klepp–LSK.
Efter elva omgångar leder Avaldsnes på 28 poäng. De är två poäng före LSK, som dock har en match mindre spelad. För LSK har Mimmi Löfwenius gjort två mål på åtta matcher. Sju av de där matcherna har hon gjort som inhoppare.
Trean Kolbotn skuggar topplagen med sina 25 poäng. Där har Fanny Andersson startat alla elva matcherna, dock utan att göra något mål.
Vi har ytterligare några svenska spelare i toppserien. I Vålerenga har Jennie Nordin spelat full tid i alla elva matcherna och gjort ett mål. Kristin Carlsson har spelat två matcher för Röa.
Skytteligan toppas av LSK:s Isabell Herlovsen på tolv mål. Tvåa ligger Cecilie Pedersen från Avaldsnes med nio mål och trea Emilie Haavi, LSK, med sju.
* I England har WSL haft uppehåll. Men i dag återstartar ligan med matchen Arsenal–Sunderland. WSL:s tabell är konstigt haltande. Exempelvis har jumbon Doncaster Rovers Belles bara spelat tre matcher.
Ledande Manchester City har spelat sju matcher – och är ännu utan insläppt mål. Kosovare Asllani har startat alla sju matcherna (blivit utbytt fem gånger) och gjort ett mål.
Tvåan Chelsea är fyra poäng bakom, men har en match mindre spelad. Hedvig Lindahl har vaktat målet i alla sex matcherna.
Vi har ju ytterligare två svenskor i ligan. Emma Lundh har spelat sex matcher (tre från start) och gjort ett mål för Liverpool och Maja Krantz har spelat fyra matcher (tre från start) för Notts County. Liverpool är fyra med åtta poäng och Notts County är sexa med fyra poäng.
Pia Sundhage:s landslag har vunnit mot ett lag på topp tio.
Pia Sundhages landslag har tagit ett stort steg mot OS i Rio.
Även om jag hade 5–5 i målchanser kändes den svenska segern helt i sin ordning. Norge lutade sig mot ett par individuellt skickliga spelare, medan Sverige hade ett lag.
Det är klart att det tidiga ledningsmålet var otroligt viktigt. Men sådana förtjänar man, och det som imponerade i dag var hur Sverige utnyttjade och spelade på det där ledningsmålet.
De första 25 minuterna av den andra halvleken var hyperstabila – full kontroll. Det var klockren press på bollhållare från forwards samtidigt som mittfält och backar täckte ytor på ett sätt som höll borta Caroline Graham Hansen och Ada Hegerberg från matchbilden. I Norge blev avsaknaden av bra uppspelsfötter hur tydlig som helst.
Den sista kvarten blev det lite nervöst, men så blir det ju alltid när ett lag leder med uddamålet och det som är i underläge spelar ut sin plan B i jakten på en kvittering.
Jag tyckte ändå att Sverige lyckades trycka bort norskorna från de allra farligaste ytorna. Och det var ju när annars utmärkta Hedvig Lindahl:s fumlade med Elise Thorsnes skott som Norge var riktigt nära kvittering. Hegerbergs vänsterskott och Isabell Herlovsen:s inspel var också farliga, men båda gångerna tvingades norskorna bort från målet.
Jag har som bekant i perioder varit mycket kritisk mot Sundhage. Men i dag förtjänar hon beröm. Personligen hade jag alla dagar i veckan bytt in mer bollsäkra Fridolina Rolfö i stället för Pauline Hammarlund, men i övrigt finns det inte mycket att kritisera. Att stärka upp försvaret centralt med Emma Berglund på slutet var exempelvis ett smart drag.
I den andra matchen vann Nederländerna med 4–3 mot Schweiz. Det innebär att mycket talar för att Sverige får en ren gruppfinal mot värdnationen nästa onsdag. Klart är i alla fall att vi kommer att ha kvar chansen till gruppseger till sista omgången.
Personligen känner jag nu att det mycket väl kan gå vägen, och att vårt lag nu är storfavorit till att vinna gruppen. En uppdaterad uppskattning av lagens chanser till OS-spel blir:
Sverige 50 procent
Nederländerna 40 procent
Schweiz 7 procent
Norge 3 procent
Även Norge har presenterat sin trupp till OS-kvalet i dag. Det är som väntat en stark och rutinerad trupp.
Från VM har man bytt ut sju spelare – en målvakt och två spelare vardera i övriga lagdelar. Det tyngsta tappet är att Solveig Gulbrandsen inte längre är med. Saknas gör även Eskilstunas nyförvärv Ingrid Schjelderup.
Dock tillkommer starka namn som Ingvild Stensland, Caroline Graham Hansen samt Wolfsburgtalangen Synne Jensen.
Det är en liten föryngring jämfört med VM som förbundskapten Roger Finfjord gör. I truppen finns tre 95:or och två 96:or (Jensen och Cecilie Fiskerstrand). Men framför allt verkar han röra om lite i uppställningen.
I de två senaste norska landskamperna har tidigare forwarden Elise Thorsnes spelat vänsterback. Och på centralt mittfält har man funnit tidigare backarna Trine Rönning och Maren Mjelde.
Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth (Stabaek), Cecilie Fiskerstrand (LSK Kvinner) samt Kristine Nöstmo (Trondheims-Örn).
Backar (6): Marita Skammelsrud Lund och Ingrid Moe Wold (LSK Kvinner), Elise Thorsnes och Andrine Tomter (Avaldsnes), Stine Reinås (Stabaek) och Nora Holstad Berge (Bayern München, Tyskland).
Mittfältare (8): Maren Mjelde (Avaldsnes), Gry Tofte Ims (Klepp), Lene Mykjåland och Emilie Bosshard Haavi (LSK Kvinner), Ingvild Stensland och Trine Rönning (Stabaek), Andrine Stolsmo Hegerberg (Göteborg, Sverige) och Kristine Minde (Linköping, Sverige).
Forwards (6): Lisa-Marie Karlseng Utland (Trondheims Örn), Isabell Herlovsen (LSK Kvinner), Caroline Graham Hansen och Synne Sofie Jensen (Wolfsburg, Tyskland) Ada Stolsmo Hegerberg (Lyon, Frankrike) och Hege Hansen (Avaldsnes).
Dagens matcher är spelade och vi kan säga grattis till Kanada, Tyskland och Norge som alla är klara för åttondelsfinal – i varje fall i praktiken. Det finns säkert teoretiska möjligheter att något av lagen missar slutspelet, men de teorierna kommer inte att slå in.
De tre nämnda lagen har nämligen alla fyra poäng och kan som sämst sluta trea i sina respektive grupper. Eftersom fyra poäng med 99,9 procents sannolikhet kommer att räcka för att bli bland de fyra bästa treorna vågar jag gratulera trion redan nu.
Den match jag har sett mest av i dag är den tidiga, alltså Norge–Tyskland i grupp B. Där var tyskorna helt överlägsna före paus och borde ha gjort minst två–tre mål. Minst. Efter paus ändrade matchen skepnad och jämnades ut. Norge skapade inte mycket, men det som skapades var farligt.
Nadine Angerer tvingades till en högklassig räddning på ett närskott från Isabell Herlovsen och så bjöd Maren Mjelde på VM:s godbit hittills när hon smekte in en frispark i krysset till 1–1. Ett otroligt vackert mål. Bättre går det inte att slå en frispark.
I samma grupp vann Thailand med 3–2 mot Elfenbenskusten. Det thailändska 3–1-målet var VM:s mest solklara offsidemål hittills. Oförklarligt att inte domartrion klarade av att se det.
I med segern har plötsligt usla Thailand ett ganska bra läge att gå vidare till åttondelsfinal. Man har faktiskt bättre chanser än Sverige i nuläget. En tredjeplats på tre poäng kan nämligen mycket väl räcka.
Thailands goda chanser att avancera får mig att återigen fundera över vilka regler Fifa använde vid lottningen av det här mästerskapet. Ni minns väl att det var en seedad grupp med Kanada och världens fem högst rankade lag. Eller, det skulle vara så.
Men i en lottningsskandal myglades Sverige bort ur den seedade gruppen till fördel för Brasilien. För resten av lottningen använde man sig av geografisk indelning, vilket gjorde det möjligt att få en supergrupp som den svenska. Det gjorde det också möjligt att de två lag som sannolikt är mästerskapets sämsta kunde hamna i samma grupp och få ganska hyfsade odds att avancera.
Är inte det en skandal?
När jag ändå är inne på tveksamheter så känns det europeiska OS-kvalet bara konstigare och konstigare. Tänk er att Sverige åker ut nu i gruppen, eller i åttondelsfinal mot Brasilien. Då har Sverige vunnit alla de OS-kvalmatcher de spelat mot europeiskt motstånd – men ändå inte lyckats kvala in. Udda.
Grupp A har blivit precis så jämn och tät som man kunde förvänta sig. Inför den sista gruppomgången är bara två saker klara – att Kanada inte kan komma sist och att Nya Zeeland inte kan vinna gruppen. I övrigt är det vidöppet.
Jag såg Kanada–Nya Zeeland högst okoncentrerat men fick uppfattningen att Kanada till slut skapade mest, men att laget ändå skall vara nöjt med poängen. Amber Hearn slog ju nämligen en straff i ribban för Nya Zeeland. Hade the Football Ferns vunnit med 1–0 skulle alla lag i gruppen ligga exakt lika inför sista omgången.
Nu blev det 0–0 ett resultat som alltså innebär att målsnåla Kanada i praktiken är klart för slutspel. Däremot har Holland, eller Nederländerna som man numera skall skriva, försatt sig i ett svårt läge. De orangeklädda är gruppens besvikelse. De vann turligt mot Nya Zeeland i premiären och i dag föll de hur rättvist som helst med 1–0 mot ett spelmässigt bättre men länge uddlöst Kina.
Trots att holländskorna har massor av starka offensiva spelare skapar man nästan ingenting. Skall Manon Melis och de andra avancera till slutspel behöver man nog ta poäng av Kanada i sista omgången. Gruppen är alltså fortfarande väldigt oviss och alla fyra lag har avancemanget i egna händer. Vinner Nya Zeeland med två måls marginal mot Kina blir Ferns tvåa i gruppen.
I morgon, kanadensisk tid, väntar utöver matcherna i Sveriges grupp två matcher i grupp C. Där bör Schweiz bjuda på målkalas mot Ecuador och Japan vinna med ett par mål mot Kamerun.
Det börjar att dra ihop sig i min genomgång av lagen i årets VM-slutspel. Jag har nått fram till de lag som har potential att slåss om medaljerna.
Vinjetten medaljkandidater sätts på fem länder som inte är troliga guldmedaljörer, men som alla kan slå de fyra stora guldkandidaterna i enstaka matcher.
I det här första inlägget presenterar jag tre av de fem lagen. Och ja, jag har med Pia Sundhage:s svenska lag i den här gruppen.
7) Sverige Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Sundhages lag kommer till VM med massor av frågetecken i bagaget. Det senaste året har man saknat en defensiv stabilitet och det har funnits uppgifter om att stämningen i truppen inte har varit på topp.
På årets åtta landskamper har det svenska landslaget 18–14 i målskillnad. Ojämnheten och alla insläppta mål fick spelarna att säga ifrån – och i april skrotades det hyperoffensiva 4-1-3-2-system som Sundhage ville använda på konstgräset i Kanada. Nu är det klassiskt 4-4-2 som gäller, något spelarna säger sig känna trygghet med.
Sundhage har en startelva med mycket hög kapacitet. Hennes problem är att truppen är väldigt ojämn och innehåller flera skadeförföljda spelare. Inte minst finns det orosmoment för det centrala mittfältet, där det svenska laget står och faller med Caroline Seger och skadeförföljda Lisa Dahlkvist. Känslan är att Dahlkvist blir Sveriges viktigaste spelare i VM eftersom behovet av en bollvinnare på mitten är gigantiskt.
Om bara Dahlkvist kan bromsa motståndarnas kontringar något finns det tillräckligt med kvalitet i backlinjen för att lösa resten. I välorganiserade Wolfsburg är exempelvis Nilla Fischer en gigant i mittförsvaret. I det betydligt mer utspridda svenska landslaget har Fischer däremot vacklat under våren.
Sannolikt beror det mycket på att de flesta av Sveriges mittfältare och forwards är utpräglade offensiva spelare och inte gillar att jaga boll.
Offensivt är det svenska laget däremot mycket starkt och gör nästan alltid mål. Lotta Schelin och Sofia Jakobsson är båda väldigt snabba och tillhör världens bästa kontringsspelare, Therese Sjögran och Kosovare Asllani är utmärkta framspelare och Seger är en duktig bollhållare. Dessutom fyller ytterbackarna Elin Rubensson och Lina Nilsson gärna på i offensiven.
En positiv sak är att förberedelserna på många sätt liknar dem inför VM 2011. Då var laget nederlagstippat – många trodde att de skulle ryka redan i gruppspelet. Då föll bitarna på plats i hemmagenrepet mot Mexiko och laget lyfte ända upp på prispallen.
Nu slår Sverige ur underläge igen – vilket brukar passa bra. Man har även en styrka i att man har en rejäl stabilitet och brukar vinna mot sämre rankade lag i stora turneringar. Däremot är det ett faktum att Sverige aldrig har vunnit en utslagsmatch mot ett högre rankat lag i ett stort mästerskap. Skall det bli medalj kommer man att behöva bryta den dåliga trenden. För lottningen är mycket svår.
I gruppspelet väntar Nigeria, USA och Australien i VM:s klart tuffaste grupp. För att komma i rätt stämning får väl Sundhage ta fram det här klippet inför USA-matchen:
Och hon kan ju köra det här inför mötet med Australien:
Trots den tuffa lottningen skall Sverige klara sig vidare ur gruppen. Skräller man och avancerar som gruppsegrare ser plötsligt vägen till semifinal vidöppen ut. Troligast är dock att svenskorna slutar som grupptvåa bakom USA. Det skulle sannolikt innebära åttondelsfinal mot Brasilien och kvartsfinal mot Japan – alltså en mycket svår väg.
Faktum är att man kan få en bättre väg genom slutspelsträdet om man avancerar som grupptrea. Då kan man nämligen få Kanada i åttondels- och England/Norge i kvartsfinal. Fast å andra sidan kan man som grupptrea även få Tyskland direkt i åttondelen, så Sverige skall knappast chansa på att spela till sig tredjeplatsen…
Som jag ser det får Sverige i första hand koncentrera sig på att blir ett av de tre bästa europeiska lagen (utöver England som inte räknas) och således kvala in till OS. Men har man väl gjort det är det inte så långt till pallen…
8) Norge
Världsrankning: 11 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Norge håller på att genomföra en generationsväxling. I VM för fyra år sedan var det norska laget inte redo. Sedan kom Even Pellerud tillbaka och plötsligt kom några av de äldre tillbaka och Norge nådde EM-finalen på Friends Arena.
Nu borde det norska laget vara ännu bättre än det var 2013. De unga talangerna är två år bättre och de äldre, rutinerade rävarna som Trine Rönning (som dock kämpar för att komma tillbaka efter skada), Solveig Gulbrandsen och Isabell Herlovsen är kvar.
Jag funderade först på att ha Norge som min allra största medaljutmanare. Men sedan kom det blytunga avbräcket att Caroline Graham Hansen inte kan vara med. Där tappar man flera procent i sitt anfallsspel. 20-åringen från Wolfsburg är en irrationell poängspelare av en typ som hade gått in i alla VM-lag.
Dessutom har de norska resultaten i år varit allt annat än imponerande. I lördags föll man exempelvis med 3–2 borta mot Belgien. I går vann man i och för sig med 2–0 i genrepet mot Finland, men jag väljer ändå att hålla tillbaka det norska lag så här på förhand.
Mot finskorna startade Norge så här: Ingrid Hjelmseth – Maren Mjelde, Nora Holstad Berge, Marita Skammelsrud Lund, Ingrid Moe Wold – Gulbrandsen, Gry Tofte Ims, Lene Mykjåland (gjorde båda målen) – Ada Hegerberg, Herlovsen, Kristine Minde.
Intressant är att Mjelde spelades som ytterback, jag hade gissat att Pellerud skulle satsa på henne som defensiv innermittfältare. Jag hade även gissat att formstarka Emilie Haavi skulle ingå i VM-elvan. Men vi får väl se hur Pelleruds lagbygge går vidare. Får han bitarna att falla på plats har han ett mycket starkt lag på pappret starkt – även utan Graham Hansen.
Under Pellerud har Norge alltid varit ett vinnargäng, ett lag som kan slå vilken motståndare som helst. Pellerud har lett Norge till medalj i samtliga de sju mästerskap de spelat. Här är hans facit:
EM 1991: Silver
VM 1991: Silver
EM 1993: Guld
EM 1995: Brons
VM 1995: Guld
OS 1996: Brons
EM 2013: Silver
I årets upplaga av Fotballjentene finns det alltså många profiler. De tre nämnda veteranerna är viktiga. Men skulle jag lyfta fram de jag ser som Norges nyckelspelare blir det målvakten Ingrid Hjelmseth, defensivexperten Maren Mjelde samt förstås måldrottningen Ada Stolsmo Hegerberg.
Kan Hjelmseth nå den form hon höll i EM för två år sedan blir det inte lätt att göra mål på norskorna. Mjelde studerade jag på nära håll när hon spelade i Göteborg i höstas och jag slogs av hur fantastiskt bra hon läste av motståndarnas anfallsspel och placerade sig rätt. Hon kan spela både ytterback – som hon gjorde i går, innerback och defensiv mittfältare.
Slutligen då 19-åriga Ada Hegerberg. Redan när jag såg henne i F19-VM 2012 blev jag oerhört förtjust i hennes spelstil. Hon är en mycket ovanlig forwardstyp inom damfotbollen, en fantastiskt smart straffområdesexpert. Under sin premiärsäsong i Lyon gjorde hon 26 mål, många av dem kom efter inlägg. När inläggen slås brukar alltid Hegerberg vara först in på en tom yta. Kommer bollen dit är hon en säker avslutare både med fötter och huvud.
Den norska lottningen är utmärkt. I gruppen ställs man i och för sig mot tuffa Tyskland, men även mot de två svagaste nationerna i turneringen, Elfenbenskusten och Thailand. I EM 2013 vann norskorna mot tyskorna i gruppen, men föll i finalen. Nu tror jag inte Pellerud har något emot att bli grupptvåa, för då får man i och för sig en ganska svår åttondelsfinal, men man kan å andra sidan sedan få en riktigt bra chans att nå hela vägen till final.
9) Brasilien Världsrankning: 7 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Brasilien står och faller med Marta. För ett år sedan trodde jag inte ett dugg på det lag som leds av förbundskapten Oswaldo Alvarez – Vadão kallad. Då testades det friskt och defensiven såg allt annat än stabil ut. Tvärtom var det stundtals så virrigt i backlinjen att man trodde att det var ett flicklag som spelade.
I samband med att Brasilien blev överkört av Frankrike i fjol dömde jag ut laget totalt. Men kanske att jag var lite för snabb att döma. Kanske att Brasilien ändå har börjat hitta rätt. Vid sin hemmaturnering i december besegrade man nämligen USA och i Algarve slog man både Sverige och Schweiz.
Det brasilianska laget har fortfarande stora defensiva brister, men man är fortfarande en obehaglig motståndare. Offensiven är stark och i enstaka matcher kan man besegra vilket lag som helst.
Eftersom i princip hela truppen har varit samlad under våren och tränat som ett klubblag är det ett väl samspelt lag som ställs på benen. Att fjolårets skyttedrottning i norska toppserien, Debinha, drog av korsbandet i Algarve är självklart ett stort avbräck.
Marta
Det innebär att det sannolikt blir rutinerade Marta och Cristiane på topp under VM. I landslaget har Marta en fri forwardsroll, en roll hon verkar trivas perfekt med. Marta har sett stark ut under starten av damallsvenskan och blir självklart mycket spännande att följa i Kanada.
En annan intressant spelare i Brasiliens lag är hypertekniska kantspelaren Andressa Alves. Kolla gärna in hennes bollbehandling – den är grym. Används hon som vänsterback blir hos tveklöst turneringens mest tekniska back.
Det har varit mycket elände i brasiliansk damfotboll de senaste åren, med nedlagd liga och nedlagda lag. Men utvecklingen har vänts i rätt riktning. Det skapades en ny liga 2014 och många positiva saker är i görningen. Den här texten är i och för sig några månader gammal, men ger ändå en bra lägesbild.
Brasilien skulle för övrigt ha haft sju spelare i amerikanska NWSL det här året. Men sedan man valde att samla landslagsspelarna och träna dem som ett klubblag blev det inte så mycket med det.
I första hand jobbar Brasilien mot hemma-OS nästa år. Det känns klokt, för även om man blev seedade i VM-lottningen (på Sveriges bekostnad) är vägen till succé ganska snårig.
I gruppen väntar Sydkorea, Spanien och Costa Rica – en grupp Brasilien bör vinna. Men i nästa steg blir det genast tuffare. För gruppsegraren blir det åttondelsfinal mot tvåan i Sveriges grupp och trolig kvartsfinal mot Japan. Alltså en riktigt tuff lottning. Brasilien får vara nöjt om de skulle gå till kvartsfinal.
Utöver Sveriges trupp har även England, Australien och Norge presenterat sina VM-trupper de senaste dagarna.
I alla tre länder noteras att namnkunniga spelare med Sverigekoppling lämnar hemma. I England saknas Rosengårds Anita Asante, i Norge saknas den före detta Göteborgsmittfältaren Ingvild Stensland och hos Australien fanns det inte plats för de båda före detta Linköpingsspelarna Brianna Davey och Kate Gill.
30-åriga Gill, som ju även har spelat för AIK, Sunnanå och Malmö, är Australiens främsta målskytt någonsin. Hon missade VM 2011 på grund av en knäskada. Nu petas hon i sista stund – och hon är inte nöjd. Till hemsidan Football West säger hon:
”Jag är lyckligt lottad som haft möjligheten att spela för The Matildas i nästan tolv år. Jag har drömt om att få ett sagoslut. Jag har drömt om att vinna VM med The Matildas och det här skulle vara sista chansen för mig. Nu får jag inte chansen och det är väldigt svårt att acceptera.”
Här förklarar Australiens förbundskapten Alen Stajcic varför inte Gill är med i Australiens trupp. Den ser för övrigt ut så här:
Målvakter:
1. Lydia Williams (Washington Spirit, USA), 18. Melissa Barbieri (Adelaide United) och 21. Mackenzie Arnold (Perth Glory).
Forwards:
2. Larissa Crummer (Brisbane Roar), 9. Caitlin Foord och 20. Samantha Kerr (Perth Glory), 11. Lisa De Vanna (Melbourne Victory), 17. Kyah Simon (Sydney FC) och 23. Michelle Heyman (Canberra United).
Ingvild Stensland
I Norge gjorde förbundskapten Even Pellerud bedömningen att det inte var värt att chansa med att ta ut ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland i truppen. Frisk och vältränad att hon varit självskriven i truppen, men Stensland är inte tillbaka i spel efter sin korsbandsoperation ännu och Pellerud brukar inte chansa.
Faktum är att han tagit ut en mycket stark och rutinerad trupp. Genomsnittsåldern är faktiskt högre än i Sveriges trupp. Det hindrar inte att Norge trots allt har fler 90-talister i sin 23-mannatrupp.
Pellerud gör precis det som inte Pia Sundhage vågade – han tar ut en 96:a som tredjemålvakt. Faktum är att den norska truppen känns väldigt välbalanserad. Därmed håller inte den norska VM-låten tillnärmelsevis samma klass som den svenska. Fast det är ju inte det viktigaste…
Norge blir definitivt att räkna med i Kanada. Tillsammans med England ser jag norskorna som hetaste utmanarna till de fyra stora; Tyskland, USA, Japan och Frankrike. Här är den norska truppen i sin helhet:
Målvakter:
1. Ingrid Hjelmseth och 23. Cecilie Fiskerstrand (Stabaek) samt 12. Silje Vesterbekkmo (Röa)
Backar:
2. Maria Thorisdottir (Klepp), 3. Marita Skammelsrud Lund, 13. Ingrid Moe Wold och 15. Marit Sandvei (LSK Kvinner), 6. Maren Mjelde (Avaldsnes), 7. Trine Rönning (Stabaek) och 11. Nora Holstad Berge (Bayern München, Tyskland).
Mittfältare:
8. Solveig Gulbrandsen (Kolbotn), 14. Gry Tofte Ims (Klepp), 17. Lene Mykjåland och 20. Emilie Bosshard Haavi (LSK Kvinner), 18. Ingrid Schjelderup (Stabaek) och 19. Kristine Minde (Linköping, Sverige).
* Tillagt i efterhand: Graham Hansen missar VM till följd av skada. Hon ersätts av Anja Sønstevold (LSK Kvinner).
Anita Asante
Så till England där alltså Rosengårds Anita Asante lämnas utanför truppen. Jag förstår hur förbundskapten Mark Sampson tänker där. Asante är oftast väldigt bra, men hon bjuder nästan alltid på någon eller några indianare – och sådana är dyra på högsta internationella nivån.
Känslan är alltså annars att Sampson har något bra på gång. England har tidigare oftast fallit bort ur världsmästerskapen när det börjat dra ihop sig till spel om medaljerna. Men kanske att det kan vara dags för engelskorna att ta nästa steg den här gången.
Det är i alla fall högst möjligt att vi får en åttondelsfinal mellan England och Norge – vilket skulle vara en 50-50-match. Vinnaren där ställs sannolikt mot segraren i grupp A i kvartsfinal, den gruppen innehåller Kanada, Kina, Holland och Nya Zeeland. Såväl England som Norge har alltså ganska goda möjligheter att ta sig till semifinal.
Reaktioner från den engelska truppresentationen ser du här:
Backar: Alex Scott ochCasey Stoney (Arsenal), Laura Bassett och Alex Greenwood (Notts County), Lucy Bronze och Stephanie Houghton (Manchester City) och Claire Rafferty (Chelsea).
Mittfältare: Jill Scott och Jade Moore (Birmingham City), Katie Chapman (Chelsea), Jordan Nobbs (Arsenal), Jo Potter (Birmingham City) och Fara Williams (Liverpool).
Forwards: Eniola Aluko (Chelsea), Karen Carney (Birmingham City), Toni Duggan (Manchester City), Fran Kirby (Reading), Lianne Sanderson (Arsenal), Jodie Taylor (Portland Thorns, USA) och Ellen White (Notts County).
Nadine Angerer
Slutligen konstateras att den tyska stormålvakten Nadine Angerer idag har meddelat att hon slutar efter den här säsongen. VM blir alltså hennes avskedsföreställning i landslaget. På klubbnivå blir det ytterligare några månader i NWSL för henne innan karriären är helt över. Angerer har ju tidigare visat sig vara bäst när det gäller. Får hon kanske avsluta landslagskarriären med ytterligare ett VM-guld?
Mitt fokus i går var hårt på Champions League. På kvällen säkrade dock Lyon sin nionde raka ligatitel i Frankrike. Man har alltså vunnit varje titel sedan 2007 – imponerande.
Egentligen gratulerade jag ju Lotta Schelin och hennes lagkamrater redan när de i praktiken säkrade guldet genom att besegra PSG i seriefinalen för ett par veckor sedan. Men det är läge för en ny gratulation nu när guldet även är 100-procentigt klart.
I går vann man med 6–0 borta mot Rodez efter två mål vardera av Eugenie Le Sommer och Camille Abily. Schelin spelade hela matchen men gick mållös av planen och är nu bara ett mål före glödheta Le Sommer i skytteligan. Två omgångar återstår och även Ada Stolsmo Hegerberg som är fyra mål bakom Schelin har väl en teoretisk chans att bli fransk skyttedrottning.
* I Champions League fixade inhoppande Kosovare Asllani en straff när PSG i går kväll vann med säkra 5–0 (totalt 7–0) mot Glasgow. I dag såg jag stora delar av Frankfurts 7–0-triumf mot Bristol, ett resultat som innebär att tyskorna avancerade med totalt 12–0. Det var precis så överlägset som siffrorna avslöjar.
Semifinalerna spelas alltså mellan Wolfsburg–PSG och Frankfurt–Bröndby. De båda tyska lagen har hemmaplan i första mötena 18/19 april. En vecka senare har vi sannolikt klart med en heltysk final på tysk mark. PSG har kanske 35-procentig chans mot ett skadedrabbat Wolfsburg medan Bröndbys chanser mot Frankfurt är under tio procent.
* Faktum är att Frankfurt och Wolfsburg kan mötas i två finalmatcher på kort tid. Lagen möts ju även i sista ligaomgången i Tyskland. Där gick Bayern München i dag upp i serieledning genom 2–1-seger borta mot nedflyttningshotade SC Sand. Det mest intressanta därifrån utöver resultatet var att tyska landslagsspelaren Lena Lotzen gjorde comeback efter skada genom ett kortare inhopp.
Lena Lotzen
Potsdam besegrade tillika nedflyttningshotade Duisburg med 1–0 efter att målet kommit på självmål i samband med en frispark från Natasa Andonova. Makedonskan skall för övrigt lämna Potsdam efter säsongen. Någon ny klubbadress har jag dock inte sett. Däremot såg jag delar av dagens match, den borde ha slutat med större segersiffror för ett överlägset med uddlöst Turbinelag.
Dagens resultat innebär att Bayern fortfarande har en reell guldchans och Potsdam har kvar sin lilla, lilla chans att få spela WCL till hösten.
* I Italien var det svenskmöte och seriefinal i går. Maria Karlsson och Brescia vann med 4–2 mot Stephanie Öhrström och Verona. Men det är Verona som leder serien med en poängs marginal med fem omgångar kvar att spela.
* I dag har det även varit ligapremiärer i Japan, England och Norge. Den klart mest intressanta matchen i Nadeshiko League var den mellan mästarinnorna Urawa Reds och de senaste årens japanska storlag Inac Kobe Leonessa. Där såg 3878 åskådare i Saitama Kobe vinna med 3–2 efter att legendaren Homare Sawa gjort sitt lags tredje mål i 90:e minuten.
Homare Sawa
I England tjuvstartade WSL redan i onsdags med att de två senaste årens mästarinnor Liverpool överraskande föll hemma mot nykomlingen Sunderland. I dag var det dags för svensklaget Chelsea, som även är min guldfavorit, att kliva in i matchen. De vann borta mot Notts Co med 2–1 efter två mål av Gemma Davison. Hedvig Lindahl spelade hela matchen medan Marija Banusic bara fick ett par minuters inhopp.
Slutligen till Norge där Toppserien drog igång med ett förmodat toppmöte mellan de regerande mästarinnorna från Lilleström och fjolårstvåan Stabaek. LSK, med Mimmi Löfwenius i startelvan, vann med 1–0 efter segermål av Isabell Herlovsen just innan halvtidsvilan. Spelare 12 har skrivit ett längre referat från matchen.
* Så slutligen till lite inhemsk fotboll. Det har ju faktiskt spelats tävlingsmatcher i Sverige också i helgen. I går sköt Sanna Talonen vidare Kif Örebro i Svenska cupen. Finskan som tackat nej till landslaget i år gjorde båda målen när Kif vann med 2–0 borta mot Kvarnsveden.
Sanna Talonen
I dag följde Umeå och Piteå med Kif till kvartsfinalerna. Piteå vann efter straffläggning i Eskilstuna, inför blott 212 åskådare. Därifrån kunde jag genom Elena Sadiku:s utmärkta twitterrapportering notera att de tre sista straffarna missades. Eller snarare, den allra sista räddades av Hilda Carlén som därmed blev Piteås matchvinnare.
Jenny Hjohlman
Umeå behövde förlängning för att besegra AIK med 1–0. Där gjordes segermålet av Jenny Hjohlman i 104:e minuten. Utöver de tre lag som blivit kvartsfinalklara i helgen har tidigare Rosengård, Djurgården och Hovås Billdal säkrat platser. På tisdag avslutas kvartsfinalspelet med Mariebo–Jitex och Linköping–Vittsjö.
När jag skrev det förra inlägget trodde jag inte att det skulle bli någon speciellt positiv slutrapport från årets första landskamp. Men det som såg så mörkt ut i halvtid blev till slut en 3–2-seger med en hel del positiva inslag.
Det bästa var förstås att vårt landslag fick känna att de kan vända underlägen mot hyfsat starka motstånd. I den andra halvleken gjordes också en hel del riktigt bra individuella prestationer, något som förstås är glädjande. Dock tycker jag inte att man skall ta till de överord om insatsen som noterats från en del håll, bland annat från förbundskapten Sundhage.
Om vi börjar med det negativa, alltså försvarsspelet i den första halvleken. Utöver de två målen var det ytterligare någon gång som Isabell Herlovsen sprang ifrån vår alltför högt stående backlinje. Då slogs bollarna dock mot hörnflaggorna, vilket innebar att det inte blev några farligheter.
TV12:s expert Malin Swedberg var inne på att backarnas höga positioner kan ha berott på att man är vana vid att ha Hedvig Lindahl bakom sig, en målvakt som jobbar väldigt långt ut. Det kan förstås ligga något i det, men jag har kollat målen igen och så långt ut som målvakten hade behövt vara för att avstyra dem jobbar knappast några målvakter – alltså inte ens Lindahl.
Trine Rönning
Vid det första målet läste Herlovsen spelet lysande och chansade på att Trine Rönning:s rensning skulle bli rak och lång – vilket den också blev. Den svenska backlinjen såg inte riskerna innan det var för sent. Eller. Här kunde Carola Söberg ha avstyrt om hon läst situationen bättre.
Att Söberg är långt ute i förstaläget tycker jag är helt i sin ordning. Men när Emma Berglund är så nära Herlovsen måste Söberg backa in i målet igen.
Vid det andra målet klandrar jag däremot inte Söberg. Hon har en bra position för att ta emot den hemåtnick som Nilla Fischer ser ut att vilja göra. När Fischer totalmissar innebär det samtidigt att Söberg hamnar i en hopplös position.
Fischers första halvlek är den sämsta jag sett henne göra i landslaget defensivt sett. Däremot gillar jag hennes bidrag till anfallsspelet, alltså att hon hela tiden försöker vara konstruktiv i sitt passningsspel, både det korta och det långa.
Mia Carlsson
Men trots Fischers svaga insats blev det Emma Berglund och Mia Carlsson som fick bära hundhuvudet. Jag trodde faktiskt att bytena i halvtid var förbestämda, men här blir det klart att Carlssons inte var det. Däremot säger Berglund här att hennes var en försiktighetsåtgärd.
Den slutsats man kan göra av det här är att Carlsson är borta ur diskussionen om vem som skall vara vänsterback i VM. För om Pia Sundhage tänker ge Carlsson chansen fler gånger var bytet väldigt opsykologiskt. Det sätter nämligen en sanslös press på Carlsson nästa gång hon kliver in på planen i landslagsdressen. Onödigt. Det var det negativa.
Nu till det positiva. Allra mest positiv var Hanna Folkesson. Hon var bäst i den första halvleken och tillhörde de bästa även i den andra, vilket totalt gör henne till matchens lirare.
Den som fixade vändningen var dock Kosovare Asllani som själv gjorde två mål och dessutom hade ett läckert assist. Asllanis andra halvlek är alltså ännu ett stort glädjeämne. Har du inte sett målen finns de för övrigt på det här klippet.
Personligen gladdes jag även ganska rejält över Lotta Schelin:s insats. Jag upplevde det som att hon inte blev lika stillastående och passiv som i många av de senare landskamperna. Schelin var ofta på språng, något som ledde till flera bra chanser och till slut även till ett mål.
Framför allt är Schelins löpning vid 3–2-målet ett stort glädjeämne. Jag tycker ju som bekant att hon alltför ofta startar sina löpningar i mitten och springer ut mot hörnflaggorna. Hon börjar alltså vid en mittback och springer in bakom en ytterback. Vid 3–2-målet började Schelin ute hos den norska högerbacken och sprang in bakom mittbackarna. Det är precis den löpning jag vill se henne göra mycket oftare.
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Även om det var mer slumpartat den gången gjorde Schelin även samma löpning vid det friläge som Ingrid Hjelmseth räddade via stolpen. Plus ytterligare någon gång. Lovande.
Att även Pia Sundhage vill se Schelin springa mer blev tydligt när tv-kommentatorerna rapporterade att Sundhage skrek på Lotta att mata djupledslöpningar de sista tio minuterna.
Mitt minne av Schelin från VM 2011 var att det blev målchanser i princip varenda gång hon fick bollen. Hon var rörlig och kom ofta rättvänd in i straffområdet. Den Schelin tycker jag mig inte ha sett speciellt ofta de senaste åren. Men i den här matchen såg jag hoppfulla tendenser. För skall Sverige lyckas i VM måste vi ha en Lotta Schelin som hela tiden är ett hot mot motståndarnas backlinje.
Vad var då den här insatsen värd?
Det är faktiskt en rätt svår fråga. Ser man till laguppställningarna skall Sverige nog vinna med fler än ett mål. Vi hade nämligen det närmaste en VM-elva vi kan komma i dagsläget, medan Norges lag var väldigt reservbetonat. Dessutom hade vi fem spelare i startelvan som är i tävlingssäsong. Norge hade såvitt jag kan se ingen. Till norsk fördel fanns å andra sidan att de haft några fler träningar tillsammans inför matchen medan Sverige bara hade haft ett pass.
Ingvild Stensland
Kollar vi vilka spelare lagen saknade var vi utan två bärande spelare i Lindahl och Caroline Seger. Norge saknade däremot en hel hög nyckelspelare. Bland de elva som spelade flest matcher i VM-kvalet för Pelleruds gäng saknades Nora Holstad Berge, Ingvild Isaksen, Caroline Graham Hansen, Elise Thorsnes och så nöjde sig Ada Stolsmo Hegerberg med att hoppa in den sista halvtimman.
Utöver den kvintetten har man ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland på väg tillbaka efter en korsbandsskada. Norge var alltså ganska långt från sin förstauppställning, medan vi var ganska nära. Oavsett kvaliteten på det norska laget skall vi dock vara nöjda med att ha vänt 0–2 till 3–2 och inlett VM-året 2015 med en seger.
En blogg om internationell damfotboll 