Roddar, Växjö, Kalmar, Kemme, Pajor och Harder

Vi är alltså inne i silly season. Göteborg rivstartade den delen av säsongen genom att i dag presentera Julia Roddar som nyförvärv, en signal om att man inte tänker harva i bottenträsket nästa år.

För Göteborg gäller det ju att hålla kvar sina nyckelspelare Elin Rubensson och Pauline Hammarlund, samt att få tillbaka Jennifer Falk i matchform.

Värvningen av Roddar borde ju stärka klubbens aktier i kampen för att få ha kvar Rubensson och Hammarlund.

Kvarnsveden tappar alltså Roddar, men värvar i stället en ny landslagsspelare från Malawi i Sabina Thom.

I övrigt vad gäller silly season har ju flera spelare aviserat att de kommer att lämna Eskilstuna. En av dem är Nathalie Björn, som kommer att avslöja sin nya klubbadress under veckan.

En som inte kommer att spela fler matcher är Carola Söberg. Hon tackar för sig efter en snygg karriär, lite i skymundan. Det blev inte så många A-landskamper, men väl tre Champions Leaguefinaler, vilket inte är fy skam. Bra jobbat.

Tre SM-guld, lika många Champions League-silver, VM-mästerskap och totalt 18 medaljer på 17 elitsäsonger har lett till att det nu är dags att sätta punkt. När jag ser tillbaka på mina år som fotbollsspelare så är jag otroligt stolt över det jag presterat, men för mig har alla relationer och möten med människor varit precis lika viktiga som resultaten. Spelare som jag vunnit och förlorat tillsammans med, ledare som utmanat och utvecklat mig, lag som dragit åt samma håll – men ibland även åt olika håll och de livslånga vänskapsband som formats. Det är erfarenheter, lärdomar, upplevelser och minnen som packats i ryggsäcken som jag bär med mig genom livet – och den bärs med stolthet. 💫

A post shared by CAROLA SÖBERG (@carolasoberg) on

Dagens stora debattämne är förstås fortfarande landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Lite om bakgrunden går att läsa i det här blogginlägget från Olof Lundh. Men det hade ju varit intressant att få veta mer exakt vad förhandlingarna konkret handlar om.

Gäller de ekonomi kan ju spelarna glädjas åt att förbundet fått väldigt mycket mer pengar i kväll, i och med herrlandslagets fantastiska avancemang till VM – grattis.

Tillbaka till svensk damfotboll, och de nya damallsvenska lagen. Växjö DFF firade sin allsvenska plats genom att vända ett 3–0-underläge i paus till 6–3-seger mot Uppsala. Därmed satte man nytt poängrekord i elitettan med 69 poäng. Däremot fattades det ett mål för att tangera målrekordet. LB07 gjorde 84 mål i fjol, Växjö ”bara” 83 i år.

Däremot var plusmålskillnaden +66 (83–17) nytt rekord med fem mål. Kvarnsveden hade +61 för två år sedan.

Allt borde förstås varit uppåt i Växjö DFF, men i ett blogginlägg beskriver Smålands-Postens Daniel Enestubbe elefanten i rummet under Växjös firande – alltså det faktum att mannen bakom uppflyttningen inte fick vara med. Även om elitidrott inte är någon välgörenhet agerade ju faktiskt klubben otroligt underligt när man sparkade sin tränarhjälte Pierre Persson i slutet av serien.

Pierre Persson

Oavsett hur glatt det var i Växjö i går lär man inte ha nått upp till den lycka som rådde i IFK Kalmar. Här är först ett gäng glada klipp från Gröndals IP, och här är ett långt inslag från segerbanketten. För det kallas väl segerbankett även när man kommit tvåa i elitettan?

Med det är det dags att kolla lite händelser utanför Sveriges gränser. I returmatchen mellan USA och Kanada blev det amerikansk seger med 3–1. Noterbart här att Kanada och förbundskaptenen John Herdman tänker framtid när han matchar sitt lag. Han använde nämligen totalt sett sex tonåringar i matchen.

Etablerade 19-åringen Jessie Fleming spelade hela matchen, 18-åringen Deanne Rose startade, och sista 19 minuterna byttes även tre stycken 16-åriga spelare (födda 2001) in i form av Jordyn Huitema, Jayde Riviere och Ariel Young. Dessutom fick 17-åriga Julia Grosso hoppa in på tilläggstid.

USA vann alltså matchen. Julie Ertz nickskarvade in det första målet på fast situation. Har vi sett det förut?

Segermålet till 2–1 gjorde Alex Morgan – hennes 80:e i landslagssammanhang. Hon gjorde det efter att Fleming misslyckats med att slå en tunnel på egen planhalva:

Men även om USA alltså vann med 3–1 tror jag att Kanada vann mest på matchen genom att de gav sina unga talanger erfarenhet mot världsmotstånd. Känslan är ju faktiskt att Kanadas framtid kan vara ljusare än den amerikanska.

Ett annat lag som jobbar på samma sätt som Kanada, alltså med att släppa fram talanger tidigt är Australien. De hade tre tonåringar, varav två spelare födda 2000 på planen i en av sommarens landskamper. Då förklarade förbundskapten Alen Stajcic att han vill ha in unga spelare för att de tar med sig erfarenhet och professionalitet till ungdomslandslagen. En intressant tanke.

På tal om ungdom. Jag älskar den här bilden på nederländska EM-stjärnan Jackie Groenen, från när hon var tolv år:

Det ser lite farligt ut med lilltjejen bland de stora killarna. Men rent spelmässigt måste det ha varit väldigt utvecklande. Groenen spelar ju för Frankfurt, som föll mot Wolfsburg med 1–0 i går. Höjdpunkter från matchen finns här.

Segerskytt för die Wölfinnen var Pernille Harder, danskan som nyligen korades till världens bästa spelare av fotbollssajten goal.com. Det var Harders sjunde mål i ligan, en notering som gör att hon leder skytteligan.

För den snygga framspelningen stod polska stjärnskottet Ewa Pajor, som äntligen fått sitt lyft. Hon har haft en tuff tid med synproblem, men efter två ögonoperationer har hon nu full syn – och då börjar Pajor växa fram till den världsspelare som man trott att hon skulle bli.

I tabellen är det fortsatt Freiburg i topp, det trots att man ”bara” fick 2–2 i den svåra bortamatchen mot SC Sand. Det var rejält blåsigt på Sands åker, och serieledarna var i underläge två gånger – men redde ut det.

Fridolina Rolfö gav Bayern München ledningen med 2–1 i svenskmötet med Turbine Potsdam. Men hemmalaget Potsdams 17-åring Gina Chmielinski smällde in en frisparksretur till 2–2. Potsdam är fortsatt obesegrat, men med fem kryss är man ändå åtta poäng ifrån Freiburg i tabelltoppen. Wolfsburg och Bayern är tvåa och trea, en poäng från serieledningen.

Apropå Potsdam har deras Tabea Kemme gjort ett av årets allra läckraste mål. Minns inte om jag lagt upp den här lobben i bloggen tidigare. Men i så fall är den värd att köras i repris:

I England tappade Chelsea för första gången poäng. Det blev 2–2 mot Reading sedan kvitteringen kommit på ett högst olyckligt självmål från Magdalena Eriksson. Därmed är Manchester City enda fullpoängaren i WSL.

Innan jag sätter punkt blir det lite herrfotboll. Man kan ju inte låta bli att skänka en tanke åt stackars Jakob Johansson, som befaras ha dragit av korsbandet i dagens VM-kvalmatch. Det skulle ju innebära att han sköt Sverige till ett VM-slutspel som han inte kommer att kunna vara med i. Snacka om bitterljuv upplevelse. Jag kramar självklart båda tummarna för att det handlade om en lindrigare skada.

Den stora guiden till EM-finalen

Bara tre länder har tidigare blivit Europamästarinnor i fotboll; Sverige, Norge och Tyskland. Och bara fem länder har spelat EM-final; de tre nämnda plus England och Italien.

2017 har vi haft ett skrällarnas mästerskap som kommer att ge oss ett fjärde mästarlag, och som redan givit två nya finalister. Det handlar om två länder där damfotboll intressemässigt sett är en mycket liten sport, men där det har varit fina tittarsiffror på de senaste matcherna.

Men både i Nederländerna och Danmark är det väldigt lång bit att vandra innan de exempelvis är uppe på samma intressenivå som i Sverige. Jag har ju tidigare skrivit om att EM gått ganska spårlöst förbi i vardagsmiljön i värdnationen. När jag körde mellan arrangörsstäderna såg jag mycket lite som vittnade om det pågående mästerskapet.

Exempelvis såg jag inte en enda skylt längs vägen till Deventer. Inte heller till Rotterdam, Utrecht eller Breda. Det var bara precis vid arenorna man kunde ana att det pågick ett EM-slutspel.

Medialt har jag ju konstaterat att det var fler svenska journalister än nederländska på plats på de nederländska pressträffarna inför kvartsfinalen. Och när man bläddrade i tidningarna i värdnationen under mästerskapets inledning fick man leta efter artiklar om EM. Det var fokus på cykel (Tour de France), VM i simning – där det nederländska damlandslaget i vattenpolo fick betydligt större uppmärksamhet än det i fotboll, samt förstås på herrfotboll.

Nu har det ändå blivit ett uppsving, fast knappast någon hysteri. I dag har jag kollat sportsajterna för de stora nederländska tidningarna De Telegraaf, Allgemeine Dagblad och de Volkskrant.

Alla har artiklar inför EM-finalen, men på de två första sajterna ligger får man scrolla och leta lite efter dem. Det är VM i friidrott (Daphne Schippers), herrfotboll och volleyboll som får störst utrymme. Bara hos de Volkskrant är det fokus på damfotbollen.

Men publiken har i alla fall tagit landslaget till sina hjärtan. Det har varit utsålt på alla hemmalagets matcher, vilket visar att arrangören kunde ha valt större arenor för mästerskapet. Och faktum är att Nederländerna har haft bra publiksiffror på sina landskamper på senare år.

Även i Danmark är intresset för EM-finalen stort. Den danska tilldelningen av biljetter sålde slut på mindre än en halvtimme.

Det var lysande också lysande tittarsiffror i Danmark under semifinalen mot Österrike, fler än 25 procent av befolkningen såg exempelvis straffläggningen.

Kanske kan det leda till ett nödvändigt lyft för damfotbollen. Läser man den här artikeln inser man att dansk damfotboll rent intressemässigt ligger 20 år efter Sverige. Det är alltså tyvärr väldigt långt till någon mer varaktig, dansk damfotbollshausse.

Men den här söndagen kommer i alla fall folket i Nederländerna och Danmark att vara bänkat för att se EM-finalen. Här är min stora guide till den:

EM-final 2017: Nederländerna–Danmark
Söndag 6 augusti 17.00
Spelas på De Grolsch Veste, Enschede – en arena som under EM kallas FC Twente Arena.

TV: SVT 1 och Eurosport 1.
Tips: 60–40

Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Cecilie Sandvej – Sanne Troelsgaard Nielsen, Sofie Junge Pedersen, Maja Kildemoes, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.

Domare: Esther Staubli, Schweiz

Inbördes möten: I tävlingssammanhang är det 4–3 i segrar till Danmark. Ingen tävlingsmatch har slutat oavgjord. Totalt har lagen mötts 21 gånger. Danmark har elva segrar, Nederländerna sex. Fyra gånger har det blivit oavgjort. Målskillnaden är 32–13 i dansk favör. Dock har Nederländerna vunnit lagens tre senaste möten.

Nederländerna
Världsrankning: 12 – har som bäst varit rankat som nummer 11.

Turneringen i siffror:
Fem raka segrar, 9–1 i målskillnad.
Avslut 65–53
Avslut mot mål: 24–15
Passningar till rätt adress: 1 337 – 267 per match

Kommentar: Inför avspark i EM gav jag värdnationen fem procents chans att ta guld och 30 procents chans att ta medalj. Medaljen är ju redan säkrad, och guldchansen har ökat rejält.

Nu får Nederländerna räknas som knapp, men klar guldfavorit. Huruvida det är bra återstår att se, för det har ju inte gått så bra för de lag som burit favoritskapet i de tidigare utslagsomgångarna.

Tittar vi på laget har förbundskapten Sarina Wiegman-Glotzbach gjort ett fantastiskt jobb. Hon var assistent 2014–16 och tog över huvudansvaret i januari efter Roger Reijners, som avgick i december i fjol.

Under sina sju månader på jobbet har Wiegman-Glotzbach byggt om landslaget på ett fantastiskt bra sätt. Hon har plockat bort flera äldre spelare ur både trupp och startelva och satsat på yngre. Hennes arbete med landslaget gör henne till en het kandidat till att vinna priset som världens bästa damfotbollstränare under 2017. En tävling där hon i första kommer att utmanas av Danmarks Nils Nielsen, Österrikes Dominik Thalhammer, Englands Mark Sampson och kanske framför allt Australiens Alen Stajcic.

Som sitt närmaste stöd har Wiegman-Glotzbach rutinerade Foppe de Haan, som är mest känd för att ha lett Heerenveens herrlag under fler än 15 säsonger.

Under EM har man sluppit skador och tränarduon har också valt att spela med i princip samma startelva i alla fem matcherna. Det är bara på ena mittbackspositionen som man gjort någon ändring. Där har Stefanie van der Gragt varit förstavalet, medan tidigare lagkaptenen Mandy van den Berg har gjort några gästspel.

Man måste ju säga att det har varit mycket modig coachning att plocka bort sin lagkapten. När det gäller backlinjen är det ju intressant att man dels har en tidigare mittfältare i Anouk Dekker som mittback och att man har Ajax nummer 10, Desiree van Lunteren, som högerback. Ja, högerbacken spelar i en tia-roll i klubblaget.

Wiegman-Glotzbachs allra mest geniala drag har dock varit att satsa fullt ut på Jackie Groenen (efternamnet uttalas Schronen) bredvid Sherida Spitse. Som jag ser det har Groenen varit EM:s klart bästa spelare. Kvaliteten i hennes passningsspel är det som har burit det nederländska laget.

Och trots att Groenen ser liten och tunn ut är hon en utmärkt närkampsspelare. Sannolikt för att hon har en bra tajming samt en låg tyngdpunkt. Här har hon säkert hjälp av att hon varit en framgångsrik judoka under ungdomsåren. Jag skrev ett inlägg om Groenens bakgrund tidigare under mästerskapet, det hittar ni här.

Trots att det varit Groenen som burit det nederländska laget känns det som att det är kvartetten Lieke Martens, Danielle de Donk, Shanice van de Sanden och Vivianne Miedema som fått de flesta rubrikerna under mästerskapet. Det handlar om en kvartett som bidrar till ett otroligt snabbt djupledsspel, en kvartett där alla har potential att bli matchvinnare.

Personligen har jag tyckt att Nederländerna fått lite för mycket beröm för att spela en posivit anfallsfotboll. Visst inledde man EM med tre halvlekar med härligt anfallsspel, men efter det har man inte anfallit speciellt mycket.

Faktum är att Nederländerna totalt sett har kommit till färre avslut per match än vad Sverige gjorde. I alla sina tre senaste matcher har värdnationen stannat på nio avslut, alltså ett var tionde minut. Det tycker jag inte är speciellt offensivt.

Däremot har det nederländska laget visat på fantastisk kvalitet i avsluten, och på taktisk förståelse. Fast det senare är inte alltid värt applåder. Jag tycker exempelvis inte att det var speciellt vackert när van de Sanden mot England sprang ner och ställde sig vid hörnflaggan i en kontring tre mot fyra innan matchuret nått 82,30. Inte vackert, men taktiskt.

Fast framför allt är det kvaliteten som skall lyftas fram. Kolla siffrorna för nederländska avslut här ovan. Nederländerna har alltså 65–52 i avslut totalt och 24–15 i avslut mot mål. Det är förstås otroligt bra gjort att sätta nio mål och bara släppa in ett med de siffrorna.

Det är oftast offensiven som lyfts fram, men att bara ha släppt in ett mål när man haft 52 avslut mot sig – det är väldigt bra. Det tyder på att man ligger nära, och är bra på att störa motståndarna i avgörande ögonblick.

Till offensiven. I de tre nederländska matcher jag har sett så noga att jag räknat klara målchanser har de haft tre, fyra respektive fyra chanser – och gjort sex mål. Det är en otroligt bra effektivitet.

Jämför man med Sverige behöver Nederländerna nästan bara hälften så många avslut för att göra mål. Sverige behövde 13,5 avslut per mål, medan Nederländerna har behövt 7,2.

En intressant notering är att Sverige faktiskt har slagit fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna (304 mot 267). Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring straffområdet, samt att Nederländerna har varit skickligare på att få sina avslut mot mål (24 mot Sveriges 13).

Just kvaliteten kring motståndarnas straffområde blir självklart Nederländernas nyckel även i finalen. Kanske får vi se något mästerverk av det här slaget igen. För alla moment i det här målet kan man njuta av hur många gånger som helst.

I finalen har Nederländerna en stor plusfaktor på Danmark – och det är publiken. Förutom extra energi kommer den säkerligen leda till att de orange får några frisparkar extra. Kanske blir publiken tungan på vågen i en på förhand rätt öppen match.

Danmark
Världsrankning: 15 – har som bäst varit rankat som nummer 6.

Turneringen i siffror:
Tre ”rena” segrar, en straffseger och en förlust, 4–2 i målskillnad.
Avslut 63–89
Avslut mot mål: 25–25
Passningar till rätt adress: 1 523 – 285 per match (omräknat till 90-minutersmatcher).

Kommentar: Danmark kom till EM med en 3–4–3-uppställning. Den blev snart justerad till 4–4–2, vilket blev nyckeln till större stabilitet för Nils Nielsens lag.

Danmark slår ur underläge i finalen. De har lägst världsranking av de båda finallagen, och inför turneringen gav jag danskorna två procents chans till guld och 20 procents medaljchans.

Danmark är närmast efter Nederländerna det lag som har haft de snabbaste och bästa offensiva omställningarna. Mycket beroende på lagkaptenen Pernille Harder. Med sin fantastiska inställning och arbetsmoral har hon burit sitt lag. Dock skall jag säga att jag inte tyckt att hon varit så bra som man hoppats i avgörande lägen. Harder har ju exempelvis inte gjort något mål fram till finalen.

Målen är spridda på fyra olika spelare. Ett av dem har smarta Nadia Nadim gjort. När forwarden kom till EM hade hon precis tagit sig genom en period av skadebekymmer. Det märktes, för hon startade trögt men har vuxit in i turneringen.

Faktum är ju att Danmark bara har gjort fyra mål på fem matcher. Man har levt på den defensiva stabilitet man fick i samband med bytet till 4–4–2. Kollar man siffrorna på avslut har danskorna alltså haft 89 avslut mot sig. Bara två har gått in, det ena på straff, det andra på en rejäl tavla från annars lysande målvakten Stina Lykke Petersen.

I samtliga fem matcher har Danmark haft färre avslut än sin motståndare. Och det är bara mot Belgien och Österrike som danskorna haft större bollinnehav.

Fram växer alltså en bild av ett danskt lag som bygger mer på snabba omställningar än på långa anfall. Något som borde passa det nederländska mittförsvaret rätt dåligt.

När de här båda lagen möttes förra gången rev danskorna upp stora hål i det nederländska försvaret, framför allt i den andra halvleken. Jag räknade totalt till sex 100-procentiga målchanser för Danmark. Men avsluten var inte 100-procentiga, det fanns en anledning till varför den nederländska målvakten Sari van Veenendaal prisades som matchens lirare i den matchen. Och när inte hon räddade sköt danskorna över eller utanför.

I finalen måste danskorna hitta högre kvalitet i avsluten än senast.

Det faktum att Nederländerna vann gruppmatchen med 1–0 kan vara en av danskornas största tillgångar. Det kan smyga sig in en lite farlig känsla i hemmalaget att ”det här skall vi klara av”.

Medan Nederländerna har kunnat spela med samma manskap i alla matcher har Danmark nu tre tunga skador i truppen, vilket har gjort att man varierat en del i elvan. Med två mittbacksskador har forwarden Stine Larsen gått ner i mittförsvaret och skött uppgiften lysande.

Den senaste skadan, det avslitna korsbandet på Line Sigvardsen Jensen, ställer till det inför finalen. Washingtonmittfältaren har ju ansvarat för balansen på det centrala mittfältet på sistone. Nu står förbundskapten Nielsen inför frågan om han skall spela med Sofie Junge Pedersen, Nanna Christiansen eller Sanne Troelsgaard bredvid Maja Kildemoes på centralt mittfält.

Om valet faller på Junge Pedersen eller Christiansen kommer Troelsgaard flyttas ut på högerkanten. Om Troelsgaard flyttas in centralt blir det Frederikke Thögersen som får chansen på högerkanten.

En annan fråga är om Nielsen vågar fortsätta spela med relativt långsamma Line Röddik Hansen på vänsterbacken mot snabba van de Sanden. Jag tror inte det, utan gissar att Cecilie Sandvej får chansen igen, precis som förra gången mot Nederländerna. Eftersom man redan har Katrine Veje på den kanten, en spelare som inte är direkt känd för att göra ett 100-procentigt arbete i defensiven, behöver man spela den back som har störst chans att klara van de Sanden en mot en.

Defensivt är annars Rosengårdsförvärvet Simone Boye Sörensen den danska nyckelspelaren. Hon har gjort en kanonturnering. Hon är passningssäker, bra på att driva fram bollen och står oftast rätt. Dessutom avgjorde hon straffläggningen i semifinalen.

Och skulle det gå till straffläggning även i finalen, då är Danmark en het kandidat. Man har ju nämligen världens bästa straffmålvakt i Stina Lykke Petersen. Hittills i EM har hon räddat tre av de sex straffar hon haft emot sig. Eftersom två dessutom har gått över har hon bara släppt in en. Så gissningsvis vill Nederländerna avgöra inom 120 minuter.

 

Slutligen satt jag på Sparta stadion i Rotterdam när Nils Nielsen höll presskonferens efter lagens första möte. Förutom att det inte var en enda dansk journalist i rummet förvånades vi alla närvarande över Nielsens första svar.

”Jag är glad att Nederländerna vann, för värdnationen behöver gå långt i det här mästerskapet.”

Han fick frågan om han verkligen var glad över att hans lag förlorade. Då förtydligade han att:

”Jag är förstås gladast om både vi och Nederländerna går vidare.”

Nu har båda lagen gått vidare hela vägen till finalen, och man undrar ju hur glad Nielsen är om hans lag förlorar även den andra gången mot värdnationen…

Det var min guide till EM-finalen. Innan jag sätter punkt för inlägget ett litet tillägg till det förra inlägget. Där hade jag ju synpunkter på ökningen av diverse olika tråkigheter som exempelvis tröjdragningar.

Det riktiga skräckexemplet stod ju Sarah Zadrazil för mot Pernille Harder. Österrikiskan visade ändå lite skön glimt när hon kommenterade ett klipp med tröjdragningen så här:

”Jag rörde henne knappt”

Brasilien delade ut tidernas stjärnsmäll

Brasilien–Sverige 5–1. Nattens värdemätare slutade alltså med svensk rekordförlust. Och här sitter jag och undrar hur jag kunde varit så hoppfull inför det här mästerskapet. I natt kom verkligheten ikapp det här landslaget.

I natt var Brasilien bättre än Sverige på precis allt. Precis allt.

Marta skojade med det svenska lag, som bland annat jag har överskattat rätt rejält. För i dag fanns det inget som talade för svensk medalj. I dag ställer jag mig istället frågan om vi ens går till slutspel. Resultaten i dag gick emot, vilket gör att vi  i högsta grad är i riskzonen att bli sämsta grupptrea.

Matchen mot Kina har jag ända från lottningen känt oro för. Känslan är att Kinas tajta defensiv kommer att passa vårt lag väldigt dåligt. Och med dagens skräcksiffror i ryggen måste vi vinna mot Kina för att undvika tredjeplatsen i gruppen.

VI kan förstås glömma gruppsegern. För grupptvåan väntar sannolikt Kanada i kvartsfinal, medan trean kommer att ställas mot USA – om trean går vidare. För svensk del innebär det alltså att vi måste vinna mot Kina för att undvika USA. Vi har fördelen av att vår grupp avslutas efter de båda andra, vilket gör att vi vid avspark kommer att veta vad som krävs för att avancera som en av de två bästa treorna. Men kryss mot Kina leder troligen till slutspel – och till match mot USA.

Fast det där får vi ta mer om senare. Nu tillbaka till dagens överkörning.

Det hade nästan på dagen gått åtta år sedan Sveriges senaste förlust i en gruppspelsmatch i ett stort mästerskap. Efter 18 förlustfria matcher i rad spräckte Brasilien vår svit med råge.

Inför avspark valde Pia Sundhage att göra två byten i startelvan. Utöver det framtvingade bytet där skadade Jessica Samuelsson lämnade plats för Elin Rubensson gjordes även ett skifte på mittbacksplats. Där klev Emma Berglund in för Linda Sembrant, sannolikt med avsikt att möta Brasiliens snabbhet.

Det skulle visa sig att det bytet inte föll väl ut. Berglund var nämligen väldigt olycklig i matchen. De första tio minuterna var det väldigt virrigt i det svenska laget. Så långt hade man knappt slagit en passning till rätt adress. Å andra sidan hade inte Brasilien haft några målchanser heller.

I elfte minuten skulle Sverige ha tagit ledningen. Fridolina Rolfö serverade Kosovare Asllani öppet läge från ett par meter. Men Asllanis avslut var alldeles för mesigt. Det höll alldeles för dålig kvalitet.

När Brasilien fick sina chanser hade de däremot grym kvalitet. Efter 20 minuter började man ändå känna att Sverige var med i matchen och hade hyfsad kontroll i defensiven. Då ställde Berglund och Hedvig Lindahl till det – de bjöd Brasilien och Beatriz på ett ledningsmål.

Personligen tycker jag att Berglund måste rensa bort den bollen, och således är den största boven i dramat. Men Lindahl är inte oskyldig, hon är för passiv.

Knappt fyra minuter senare kom 2–0-målet. Återigen var Berglund olycklig. Om inte hon touchat bollen skulle inte Cristiane:s styrning gått i mål.

Mellan målen hade Sverige ett kanonläge, men en offsidestående Lotta Schelin tog bollen framför en framstormande Rolfö.

Även i nästa svenska läge var kvaliteten för dålig. Rolfö spelade loss Sofia Jakobsson till höger, men Jakobssons försök till inspel var för hårt och för dåligt riktat. Jag tycker nog att hon borde ha gått på eget avslut där.

I slutminuterna fick Cristiane straff efter en kollision med Magdalena Ericsson. Domslutet kändes billigt, men jag har inte sett någon riktigt bra repris på situationen, så det kan ha varit ett korrekt domslut. Straffen från Marta var det däremot inget fel på.

In i pausvilan hade Brasilien 3–0 i mål, 4–1 i målchanser och 3–0 i hörnor. Hemmalaget visade alltså en grym effektivitet och kvalitet när chanserna dök upp.

I halvtid valde Sundhage att byta ut Ericsson och sätta in Jonna Andersson, som skötte sig helt ok. Den andra halvleken var länge rätt avslagen. Brasilien låg rätt i positionerna och kontrollerade spelet helt. De drabbades av en tung jobspost när Cristiane tvingades kliva av med en trolig muskelbristning.

Den första heta målchansen i halvleken dröjde till den 80:e minuten – då gjorde Marta 4–0:

Det blev ytterligare två målchanser i matchen, en åt vardera håll. Båda blev mål, först 5–0 genom Beatriz, sedan 5–1 genom Lotta Schelin. Bra att Schelin fick göra mål, men tyvärr håller hon inte den önskade klassen i den här turneringen heller. Det händer alldeles för lite kring henne.

I dag var Fridolina Rolfö den klart bästa svenska spelaren, vårt enda riktiga offensiva hot. Som tack för det byttes hon ut efter drygt 60 minuter. Det bytet förstod jag väldigt lite av.

Jag har kollat statistiken och vad jag kan hitta har Sverige aldrig tidigare släppt in fem mål i en landskamp. Aldrig tidigare. Vi har förlorat med 4–0 i sex olika träningsmatcher, tre mot Norge och en vardera mot Kina, Tyskland och England. Men vi hade aldrig förlorat med fyra mål i en tävlingsmatch, och aldrig tidigare med 5–1. Det var alltså en historisk överkörning.

Det om raset i Rio.

Utöver Brasilien har även USA och Kanada säkrat sina platser i kvartsfinal genom segrar. Här är en genomgång av övriga matcher i omgången:

Kanada–Zimbabwe 3–1

Inför fina 30 295 åskådare var det 3–0 och avgjort i halvtid. Kanada imponerade i första halvleken, efter paus spelade de mer eller mindre av matchen. Man såg även till att Kadeisha Buchanan fick sin andra varning och blir avstängd mot Tyskland.

Jag kollade förresten lite extra på uppskrivna Buchanan, och kan inte säga att jag blev speciellt imponerad. Hon ställdes inte på märkvärdigt svåra prov, men kändes ändå lätt otajmad. Men hon har kanske ett par växlar till att lägga in när det blir riktigt allvar. En situation där hon kom snett var den där Zimbabwe fick sitt tröstmål.

Janine Beckie blev tvåmålsskytt, har totalt tre och visar att hon vill vara med och slåss i toppen av skytteligan.

Christine Sinclair gjorde ett mål (straff) och står på totalt två.

Zimbabwe står på noll poäng och målskillnaden 2–9 efter två omgångar. Håller de förlustsiffrorna mot Australien under fem måls marginal slipper man sistaplatsen i OS maratontabell – vilket måste vara lagets huvudmål nu. Grekland innehar den jumboplatsen med noll poäng och 0–11 i målskillnad.

USA–Frankrike 1–0

Matchkvaliteten motsvarade tyvärr inte mina högt ställda förväntningar. Som väntat var Frankrike det lag med bäst spel, men det var USA som hittade ett sätt att vinna. Och föga oväntat var det Carli Lloyd som gjorde målet. Hon har en makalös förmåga att dyka upp på rätt ställe i rätt ögonblick.

Målet kom i den andra halvleken, under en bra amerikansk period. Före paus var Frankrike det klart bättre laget. USA hade mycket boll, men hade märkbart svårt att komma till målchanser. Det är så otroligt tydligt att man inte har hittat hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday i uppspelsfasen. När varken Mallory Pugh eller Lindsey Horan heller fanns i startelvan var passningskvaliteten från mittfältet helt enkelt inte tillräckligt kreativ för att skaka lag ett lag som Frankrike.

Trots det vann alltså USA till slut. Man får tacka en formstark Tobin Heath och ineffektiva fransyskor för det. Frankrike hade rätt många lägen, men det var inte många avslut som gick inom ramen. I det franska laget reagerade jag över att Eugenie Le Sommer fick sitta på bänken hela matchen. Jag tyckte allt att hon såg riktigt pigg ut i premiären. Men hon har kanske någon skadekänning.

Slutligen flaggade jag inför matchen för matchen i matchen, den mellan världens två bästa mittbackspar. Men tyvärr vilade USA Julie Johnston som en säkerhetsåtgärd, vilket gjorde att vi inte fick den kamp jag hade tänkt mig. Men det är nästan alltid en njutning att kolla in Wendie Renard och Becky Sauerbrunn, och de gjorde mig inte besviken i dag heller.

Däremot hade Johnstons ersättare, Whitney Engen, det lite tufft i den första halvleken. Hon blev bolltittare ett par gånger, vilket gjorde att Marie-Laure Delie kunde löpa in på ytan bakom mittbacken. Engen spelade dock upp sig i den andra halvleken.

Tyskland–Australien 2–2

Tyskland kom undan med blotta förskräckelsen. Jag tippade inför turneringen att Australien skulle besegra Tyskland, något som var väldigt nära. Jag byggde tipset på att The Matildas har flera blixtsnabba forwards, vilka skulle bli väldigt jobbiga att hantera för de långsamma tyska mittbackarna. Inte minst som tyskorna ofta trycker upp sina ytterbackar högt.

Det verkar som att Australiens förbundskapten Alen Stajcic hade tänkt liknande tankar, för han mönstrade snabbast möjliga tremannaanfall; Sam Kerr, Lisa De Vanna och Caitlin Foord. Det funkade bra, och Australien gjorde 1–0 genom Kerr:

Man gjorde även 2–0 genom Foord. De Vanna:s tunnel på Annike Krahn är inte att leka med. Årets tunnel…

Tunneln var så bra att Silvia Neid bytte ut Krahn och satte in Josephine Henning i paus.

Men De Vannas tunnel var inte matchens enda godbit. Sara Däbritz yttersida till 2–1 är inte så dum den heller:

Jag såg inte hela den första halvleken. Det jag såg hade dock The Matildas det nästan lika jobbigt i försvarsspelet som tyskorna. Efter paus fick Australien mycket bättre defensiv kontroll, och man hade flera lägen att punktera matchen, bland annat var Foord framme tre–fyra gånger.

I 88:e minuten kom kvitteringen. Och det var Saskia Bartusiak som stod för den. Mittbacken som hade haft det otroligt jobbigt i defensiven kom rätt i offensiven.

Resultatet innebär att Tyskland har bra chans till gruppseger. Det mesta talar för att Australien blir trea, och en riktig nitlott för en gruppsegrare. För i dag spelade de den snabba anfallsfotboll som jag såg dem göra i OS-kvalet. Ett otroligt snabbt spel som inget lag går säkert mot.

Det var förresten bra publiksiffror i den här gruppen. Den här matchen sågs av ännu fler än Kanada–Zimbabwe, hela 37 475 personer.

Kina–Sydafrika 2–0

Jag behövde sova någon timme i natt och släppte den här matchen. Jag vet således inte så mycket om den. Jag noterade dock att Sydafrika hade en boll i ribban strax innan Gu Yasha gjorde Kinas ledningsmål. Kolla förresten in den sydafrikanska högerbackens arbete vid målet. Undermåligt.

Det här var en dag där det gjordes några riktigt snygga mål. Tan Ruyin:s 2–0 mot Sydafrika var ett av de läckraste:

Colombia–Nya Zeeland 0–1

Även den här matchen sov jag bort. Nya Zeeland tog den trepoängare som gör att laget har en liten chans att få spela slutspel. Segerskytt var lagets specialla målskytt, Amber Hearn:

Skytteligan:
3 mål: Janine Beckie.
2 mål: Melanie Behringer, Sara Däbritz, Cristiane, Marta, Beatriz, Christine Sinclair och Carli Lloyd.

Ett gäng bilder ur VM-arkivet

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.

Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.

Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.

Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.

Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.

När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.

Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.

Australien satsar ungt i OS

The Matildas

The Matildas

Under tidig måndagsförmiddag svensk tid presenterades en av de mest intressanta OS-trupperna, Australiens.

Förbundskapten Alen Stajcic:s unga lag har ju imponerat stort det senaste året och är ju numera uppe på femte plats på världsrankningen. Man är det bland annat efter att ha vunnit Asiens OS-kval på ett imponerande sätt. När jag rankade OS-lagen tidigare i år satte jag The Matildas som fjärde starkaste laget.

Australien producerar för tillfället massor av talanger, och man har inte tvekat på att lyfta upp de bästa unga spelarna i sitt A-landslag. Bland de 18 spelarna i årets OS-trupp återfinns bland annat supertalangen Ellie Carpenter. Hon är född den 28 april 2000 och  fyllde alltså 16 år för drygt två månader sedan. Hon blir med stor sannolikhet enda spelaren i OS-turneringen som är född på 2000-talet.

Med i truppen finns även två damallsvenska spelare, dels Mallbackens Tameka Butt, dels Eskilstunas nyförvärv Chloe Logarzo. Där finns även två före detta damallsvenska spelare i form av Lydia Williams och Lisa De Vanna.

Lydia Williams

Lydia Williams

Truppens snittålder är 23,5. Det är väldigt ungt, inte minst om man jämför med Sveriges snittålder på 26,9. Det är för övrigt bara fyra av 18 spelare i Pia Sundhages trupp som är under Australiens snittålder (Magdalena Ericsson, Stina Blackstenius, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö).

Här är Australiens trupp i sin helhet:

Målvakter: 1 Lydia Williams (Houston Dash, USA) och 18 Mackenzie Arnold (Perth Glory).

Backar: 4 Clare Polkinghorne (Brisbane Roar), 5 Laura Alleway (Orlando Pride, USA), 7 Stephanie Catley (Orlando Pride, USA), 9 Caitlin Foord (Perth Glory), 12 Ellie Carpenter (Western Sydney Wanderers) och 14 Alanna Kennedy (Western New York Flash, USA).

Mittfältare: 3 Katrina Gorry (Brisbane Roar), 6 Chloe Logarzo (Eskilstuna United, Sverige), 8 Elise Kellond-Knight (Turbine Potsdam, Tyskland), 10 Emily Van Egmond (FFC Frankfurt, Tyskland) och 13 Tameka Butt (Mallbackens IF, Sverige).

Forwards: 2 Larissa Crummer (Melbourne City FC), 11 Lisa De Vanna (Melbourne City FC), 15 Samantha Kerr (Sky Blue FC, USA), 16 Michelle Heyman (Canberra United) och 17 Kyah Simon (Boston Breakers, USA).

Röster inför Sverige–Australien

I går säkrade Kanada, Kina, Holland, Tyskland och Norge sina avancemang till åttondelsfinalerna, medan Thailand får avvakta resultaten i övriga grupper innan de vet om de går vidare eller inte.

Vi fick se en ny mycket svag insats av en domare, en avgörande insats. Den straff som Kina kvitterade på mot Nya Zeeland var ju nämligen helt feldömd. Situationen finns 25 sekunder in i det här klippet:

Tråkigt för Nya Zeeland förstås. I dag hoppas vi slippa svaga domslut. Man börjar kännas att vi är nära ett avgörande. För att ge lite mer läsning inför avspark har jag samlat in funderingar kring matchen från spelare och ledare under veckan.

Här är ett gäng av de synpunkter jag fått in:

Alanna Kennedy, mittback Australien:

”Jag tror att det blir en intressant match. Båda lagen håller hög klass, vi vet att Sverige har flera duktiga, offensiva spelare. Kan vi försvara oss bra mot dem tror jag att det löser sig på den andra sidan. Vi har ju ett väldigt starkt anfall – så det blir nog en rolig match att titta på.”

Amanda Ilestedt:

”Jag skulle tro att vi blir lite mer offensiva än mot USA. Vi har pratat om att komma runt mer på kanterna. Vi siktar på att vinna, det finns inget annat i våra huvuden. Australien har riktigt vassa forwards, riktigt kvicka. Så det gäller att se upp med dem. De har också duktiga innermittfältare som är passningsskickliga.”

Therese Sjögran:

”Det är bra att vi måste vinna för att vara säkra. Nu vet vi vad som gäller, vi måste spela 100 procent. Då är vi som bäst. Vi såg Australien mot USA, det var nog rätt viktigt – för de är ett bra lag.”

Ali Krieger, högerback USA:

”Jag tycker inte att något av lagen är bättre eller sämre än det andra, de har bara olika styrkor. Sverige klev inte upp så högt, så för min del var det jobbigare mot Australien. De har verkligen kvalitet på sina forwards, de är alla väldigt snabba. Sam Kerr är en fantastisk spelare som spelar tufft, är bestämd men som också gör väldigt smarta löpningar. Hon är svår att försvara mot.”

Lotta Schelin:

”Vi vet att de är ett fantastiskt bra lag. Men håller vi samma nivå mot Australien som vi gjorde mot USA kan jag inte se något annat än att vi skall kunna ta de tre poängen – så jag har stort självförtroende.”

Steph Catley, back Australien:

”Vi höll nollan senast och har bra självförtroende i backlinjen. Sverige är en bra värdemätare för oss. De har ett bra lag, med många duktiga spelare. Jag var inte med 2011, men med tanke på hur det gick då skulle det vara fantastiskt att vinna mot dem.”

Caroline Seger:

”De har utvecklats jättemycket sedan 2011 och har verkligen spelat en fin fotboll. Det blir en väldigt tuff match för oss.”

Lilie Persson, assisterande förbundskapten:

”Australien är giftiga när de sätter fart i djupled. Alla deras offensiva spelare är väldigt rörliga. Har man inte fart på fötterna, fart i tanken då får man det jobbigt mot Australien. … Det som måste till är att vi får möjlighet att fortsätta på den väg det blev mot USA. Med närmare avstånd till varandra. Då kan vi hitta kombinationer, då kan vi hitta löpningar i djupled. Det hinner vi inte om vi har så långa avstånd som vi hade mot Nigeria. Vi hade nästanlägen mot USA. De där nästanlägena skall bli 100-procentiga nu.”

Alen Stajcic, förbundskapten Australien:

”Vi är ett lag på väg upp mot toppen. Vi har skapat många målchanser och haft många avslut i de första matcherna – vilket är bra. Kan vi hålla de siffrorna över tid kommer vi att vinna fler matcher. Vi kan fortfarande sluta allt från etta till fyra i gruppen så vi kommer inte att hålla igen. Det är en tuff match som alla i den här gruppen. Vi kan slå Sverige – men det är en utmaning. Sverige måste klara av att lösa upp vårt försvar samtidigt som de måste ha koll på vårt anfall. Och det är elektriskt, snabbt och rörligt.”

Matchguide Sverige–Australien

Vi är framme vid avgörandet i grupp D. Här kommer en lång och förhoppningsvis riktigt matig matchguide till Sveriges ödesmatch mot Australien.

Klart är att vårt lag måste vinna för att vara säkert på avancemang. Vi har inte saken i egna händer vid kryss i dag. För blir det kryss och vi slutar trea i gruppen får vi sannolikt sitta och vänta i ett dygn på besked om det blir åttondelsfinal eller inte. Jag skriver sannolikt eftersom jag räknar med att Kamerun inte förlorar med sex måls marginal mot Schweiz.

Här är all info inför nattens drama:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: 02.00 (18.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 01.00.
Domare: Lucila Venegas, Mexiko.
Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 22 grader vid avspark.
Odds: 51–49 i svensk favör. Det känns otroligt ovisst på förhand, men jag har en känsla av att Sverige vinner eftersom vårt lag har kniven hårdare upptryckt mot strupen. Mitt tips är alltså svensk seger med 2–1.

Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Lina Nilsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Sofia Jakobsson – Therese Sjögran och Lotta Schelin.
Trolig australiensisk startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Emily van Egmond, Elise Kellond-Knight, Katrina Gorry – Lisa De Vanna, Kyah Simon och Samantha Kerr.

Förutsättningar för Sverige:
Vid vinst:
…Samtidigt som USA tappar poäng mot Nigeria vinner Sverige gruppen. Förutsatt att inte Nigeria vinner med två måls större marginal än Sverige – för då blir vi tvåa bakom Nigeria.
…Samtidigt som USA vinner mot Nigeria blir Sverige tvåa.

Vid kryss:
…Samtidigt som USA tar poäng mot Nigeria blir Sverige trea i gruppen. Som grupptrea på tre poäng och +-0-målskillnad är Sverige dock inte säkert på att få spela åttondelsfinal. Man måste hoppas att antingen Brasilien slår Costa Rica i morgon. Eller att Sydkorea och Spanien spelar oavgjort. Eller att Colombia besegrar England. Det är alltså en skör tråd att balansera på.
…Samtidigt som Nigeria vinner mot USA blir Sverige sist i gruppen och åker ut.

Vid förlust:
…är Sverige utslaget.

Förutsättningar för Australien:
Vid vinst:
…Samtidigt som USA tappar poäng mot Nigeria vinner The Matildas gruppen.
…Samtidigt som USA vinner mot Nigeria blir The Matildas tvåa.

Vid kryss:
…Samtidigt som USA tar poäng av Nigeria blir The Matildas grupptvåa.
…Och Nigeria samtidigt vinner mot USA med två måls marginal. Då avgörs de tre topplaceringarna i gruppen på flest gjorda mål. Alla tre lagen kommer dock att avancera.

Vid förlust:
…Och Nigeria samtidigt tappar poäng mot USA kommer The Matildas trea i gruppen. Som grupptrea på tre poäng och med minusmålskillnad lever Australien farligt. De får hoppas på rätt resultat i grupperna E och F. Nämligen att antingen Brasilien slår Costa Rica. Eller att Sydkorea och Spanien spelar oavgjort. Eller att Colombia besegrar England med ett par måls marginal.
…Och Nigeria samtidigt vinner mot USA kommer The Matildas sist i gruppen och är utslaget.

Kommentar:
Det går förstås inte att veta exakt hur Pia Sundhage tänker på förhand kring startelvan. Men det lät på kvällens presskonferens att det blir samma lag som senast. Och med tanke på hur starkt Australien har startat sina matcher gissar jag att Sverige kommer att inleda exakt likadant som mot USA, alltså med ganska låg utgångsposition. De bör försöka hålla ihop laget tajt på mitten och inte ge utrymme för genomskärare från van Egmond och Gorry.

Beroende på matchutvecklingen kan jag tänka mig att Sverige kliver fram efter paus. Min uppfattning från de två första matcherna har varit att Australien inte orkat springa lika mycket i den andra halvleken som i den första. Hotet från sprintkulor som De Vanna och Kerr är alltså som störst den första halvtimmen.

Det positiva för svensk del är att försvarsspelet mot USA verkligen kändes stabilt och välorganiserat. Det var första gången på länge man kunde känna sig trygg även när motståndarna fick kontringslägen.

Offensivt var det inte lika bra. Vid fasta situationer fortsätter vårt lag att skapa målchanser, men i spelet har vi fortfarande bara skapat en chans på två matcher – den som Linda Sembrant höftade in till 3–2 mot Nigeria.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Den stora gåtan heter Lotta Schelin. Att hon inte gjort några mål är inte det som bekymrar mig, utan det är att hon inte har skapat en enda målchans. Hon har bara haft ett avslut på två matcher – och det gick utanför, utan att vara det minsta farligt.

Jag läste i Aftonbladet att lagkompisarna skall ha kollat klipp för att se hur Schelin rör sig och för att lära sig var bollarna skall slås. Jag kanske är elak nu, men som jag ser det rör sig inte Schelin speciellt mycket utan boll. När nu resten av laget fungerade mot USA känns det som en bättre idé att Sundhage låter lagkompisarna styra Schelin än att de skall anpassa sig efter henne.

Som jag sett det har inte Schelin känts trygg i sitt spel under VM och hon har inte varit vän med bollen. Ofta när lagkompisarna lyft blicken för att söka henne har hon varit stillastående i mitten – och därmed blivit ett enkelt byte för motståndarnas mittbackar.

Efter matcherna har hon inte varit på samma strålande humör som vanligt. Hon har intagit lite av ett försvarsläge i intervjuerna, redan långt innan någon ens tagit upp hennes egen prestation.

Jag vill se Schelin löpa mer i sidled och dra isär de australiensiska mittbackarna i morgon och på så sätt skapa öppningar för löpningar bakifrån. Jag vill se henne ta en position så att hon kan löpa in från kanten, mot mitten när djupledsbollarna kommer. Alltså inte från mitten ut mot hörnflaggorna. Om Schelin får komma rättvänd med boll mot målet brukar hon vara otroligt farlig. Då kan hon göra de mål vi hoppas få från henne.

Sundhage sa så här om Schelin i dag:

”Det handlar inte bara om Lotta, utan det är ett lagspel.”

Själv satt jag och specialstuderade Schelin under de 15 minuter av träningen som var öppna för media. Där var det bara uppvärmning, men i passningsövningarna hade hon en mycket sämre bollträff än exempelvis Therese Sjögran.

Nu är det inte bara Schelin av svenskorna som har svag offensiv statistik. Expressen har gjort en artikel om att Sverige är sämst av alla lag i VM när det gäller avslut på mål. Det är i och för sig en sanning med modifikation.

I den officiella statistiken står Sverige på fyra avslut på mål, de är fördelade på fyra mot Nigeria och noll mot USA. Den yttersida från Caroline Seger som Meghan Klingenberg räddade på mållinjen räknas alltså inte som avslut på mål.

Officiellt är det bara skott i mål eller skott som räddas av målvakt som räknas som avslut på mål. Oavsett hur man räknar är det ett faktum att Sverige har haft få avslut, klart minst i grupp D. Nigeria står på 26, USA och Australien på 24 vardera medan Sverige bara fått till 16.

Av de 16 svenska avsluten har tre gått i mål, ett har räddats av målvakten, sju har räddats av utespelare och fem har gått utanför.

Jämför vi med Australien som ju har mött samma motståndare har de alltså 24 avslut, varav tre i mål, åtta som har räddats av målvakt, tre som har räddats av utespelare, nio som gått utanför och ett som tagit i målramen.

Personligen föredrar jag att räkna målchanser. Även om det finns ett stort inslag av personlig bedömning i vad som är en målchans och vad som inte är det så tycker jag det är en bättre statistik. Ett skott från målområdeslinjen är ju nämligen farligare än tio från mittcirkeln.

Även när det gäller målchanser är dock Sverige sämst i gruppen, med sju. Det är för få, men skall man vara positiv är det dock väldigt bra effektivitet att göra mål på tre mål av dem. Så här ser min målchansstatistik ut för grupp D:

Sverige–Nigeria 5–8
Australien–USA 6–5
Sverige–USA 2–5
Australien–Nigeria 6–3

Totalt: Australien 12, Nigeria 11, USA 10 och Sverige 7. Kollar vi effektivitet vinner dock Sverige klart. Alla fyra lagen har ju gjort tre mål vardera.

Vid presskonferensen i går fick Sofia Jakobsson frågan om hur Sverige skall lyckas öka antalet avslut. Hon sa:

”Vi skall bara köra på som vanligt så kommer det av sig själv.”

Kanske.

När det gäller Australiens lag spelar de en vacker fotboll. Laget bygger på ett gäng oerhört snabba och bollskickliga spelare i åldrarna 20–23.

I det åldersintervallet finner man nickstarka mittbacken Alanna Kennedy, de båda snabba ytterbackarna Stephanie Catley och Caitlin Foord, de spelskickliga innermittfältarna Emily van Egmond och Katrina Gorry, toppforwarden Kyah Simon samt blixtsnabba yttern Samantha Kerr. Flera av dem har redan spelat VM och varit utlandsproffs i flera år.

Jag frågade målvakten Lydia Williams i söndags om inte Australiens bästa VM borde vara det i Frankrike om fyra år. Då är nyckelspelarna 24–27 år – vilket brukar vara en spelares bästa ålder. Williams höll med, men med invändningen:

”Men jag tycker att vi har en bra mix redan nu.”

Hon är själv 27. Tre år äldre är viktiga Lisa De Vanna. Med henne och Kerr på varsin kant har Australien två otroligt farliga vapen i kontringsspelet. De Vanna har inte varit tillgänglig på veckans presskonferenser, till svensk medias förtret.

Vissa svenska journalister högg henne på flygplatsen häromdagen. Själv fick jag nöja mig med hennes syster Tania De Vanna.

Sarah Hickling och Tania De Vanna.

Sarah Hickling och Tania De Vanna.

Hon meddelade att syrran är laddad för att ta revansch på Sverige, på att skicka hem svenskorna. Det var ju som bekant Sverige som skickade hem Australien från Tyskland för fyra år sedan.

Vid Australiens presskonferens i går eftermiddags sa förbundskapten Alen Stajcic att alla spelare är tillgängliga. Det skulle kunna innebära att Clare Polkinghorne går in i startelvan. Gissningsvis kör man dock vidare med den elva som höll nollan för första gången någonsin i en VM-match.

Det innebär att Lydia Williams vaktar målet. Den före detta Piteåmålvakten har haft problem med ena låret. Därför slog hon inga insparkar mot Nigeria.

”Det är en ren försiktighetsåtgärd. Vi siktar på att gå långt i turneringen och då vill man inte ta några risker.”

I övrigt i går förklarade Stajcic att det inte finns i Australiens stil eller kultur att spela på kryss.

”Vi går ut för att vinna varje match. Men lite gatusmarta måste vi vara. Är det oavgjort med tre minuter kvar kanske man inte skall ta onödiga risker.”

Stajcic var också klar med att hans lag har en bra utveckling och att målet är högt satt:

”Kan vi fortsätta att utvecklas på det här sättet kan vi nå topp två–tre i världen – vilket är vårt mål.”