Viktiga mål av Rolfö och Fischer

Klockan har med råge passerat midnatt efter en lång arbetsdag som bland annat innehållit ett besök på F17/02-landslagets träningsmatch mot Elfsborgs P15-lag – förlust med 7–0 för tjejerna.

Jag har inte haft så mycket tid att kolla in kvällens kvartsfinaler i Champions League. Men den halvtimme där jag kunde kolla lite grand var den sista i mötet Slavia Prag–Bayern München. Det var en match som slutade med dansande tjeckiska spelare framför 6822 glada hemmaåskådare.

För 1–1 var ju som en seger för Slavia. I mitt tips av matchen skrev jag att det mesta talade för att Bayern skulle avgöra dubbelmötet redan i första matchen. Så blev det alltså inte. Däremot gjorde Fridolina Rolfö mål. Hon byttes in i minut 60, och gjorde mål på sin första bolltouch.

Rolfö var för övrigt lysande under den halvtimme hon spelade – vilket var precis den jag kunde slötitta på. Hon var inblandad i det mesta konstruktiva som Bayern hade i matchens slutskede.

Även om det var Slavia som jublade efteråt var 1–1 ett helt ok resultat för Bayern. Det innebär att tyskorna går vidare vid seger på hemmaplan. Eller vid 0–0. Ändå är det förstås en stor bedrift av Slavia att klara oavgjort mot den tyska storklubben. Det ger även viss upprättelse åt Rosengård som ju åkte ut mot tjeckiskorna (2–3 och 0–0) i höstas.

Noterbart är att Slavias lag består av huvudsakligen inhemska spelare. Ett par utländska har man dock, bland annat den före detta Kvarnsvedenspelaren Melisa Hasanbegovic.

Slavia–Bayern lever alltså in i returen. Den känslan har man inte kring Barcelona–LSK Kvinner. Där var det spanskt 3–0 och i praktiken avgjort redan efter 36 minuter. Just 3–0 är det resultat Barca fick med sig till returen i Lilleström.

LSK:s Guro Reiten pratar om att både fart och bolltempo var en chock för norskorna.

Toni Duggan gjorde både 1–0 och 2–0 – det andra målet var helt klart ett litet mästerverk i form av en yttersidesskarv på volley.

Slutligen till onsdagskvällens toppmatch i Lyon. Där gjorde Nilla Fischer ett reduceringsmål som kan visa sig otroligt viktigt för Wolfsburg.

Inför 17 840 åskådare var det Lyon som startade bäst. Eugenie Le Sommer gav hemmalaget ledningen i elfte minuten när hon snabbade upp en dålig bakåtpassning från Claudia Neto. Och redan sju minuter senare kom 2–0. Där glömde Wolfsburg konstigt nog bort att man måste ha markering på Wendie Renard vid fasta situationer.

Den nickstarka mittbacken fick nämligen både ta fart och hopp upp helt ohotad. Med sådana förutsättningar finns det knappt någon i världen som vinner dueller mot Renard.

Men i den andra halvleken kom Fischers 2–1-mål – ett mål som ger liv åt dubbelmötet. Nu avancerar ju faktiskt Wolfsburg på 1–0, vilket inte borde vara ett omöjligt resultat.

I kväll är det supermatchen, del 1

OBS. Inlägget uppdaterat med länkar till Slavia–Bayern och Barca–LSK. Aftonbladet visar Lyon–Wolfsburg för pluskunder.

I kväll spelas tre av de fyra första kvartsfinalerna i Champions League. Den fjärde går i morgon. Fokus är självklart riktat mot Frankrike och Lyon, där de regerande mästarinnorna tar mot fjolårets finalmotståndare Wolfsburg.

Här är en liten guide till de fyra kvartsfinalerna. Notera att oddsen handlar om avancemang till semifinal, inte om de första matcherna. Samt att jag kommer att uppdatera inlägget när jag hittar sändningar:

18.30: Slavia Prag–Bayern München

Odds: 5–95
Tv/Stream: Visas här:

Kommentar: Slavia stod för en för svensk del väldigt tråkig jätteskräll i höstas genom att helt rättvist slå ut FC Rosengård.

Fast nu har det tjeckiska storlaget skrällt klart. Slavia är bara tvåa i en den tjeckiska ligan och åkte på en blytung smäll i fredags då man föll med 2–0 i seriefinalen mot Sparta Prag.

Bayern München däremot kommer till Prag med superform. Laget har inte förlorat sedan stjärnsmällen (0–6) mot Wolfsburg i mitten av september. Och man har nu elva raka segrar. Det mesta talar för att Bayern avgör det här dubbelmötet redan i dag. Kanske efter mål av Fridolina Rolfö?

19.00: Barcelona–LSK Kvinner

Odds: 90–10
Tv/Stream: Visas här:

Kommentar: Det mesta talar för Barca här. Inte minst att det katalanska storlaget är mitt inne i säsong, det är inte norska LSK. Även om LSK har starka spelare i bland annat Guro Reiten, Ingrid Syrstad Engen, Elise Thorsnes och Emilie Haavi vimlar det av stjärnor i Barcelona.

Barca lär dessutom komma med gott självförtroende efter att ha vunnit den spanska seriefinalen inför drygt 60 000 åskådare i helgen. Även i kväll ser det ut att bli en fin publiksiffra – även om den är i en annan division än den Atletico Madrid fick till. Även Barcelona bjuder nämligen på entrén.

Det som kan tala för en norsk skräll är att Barca får klara sig utan formstarka Asisat Oshoala som ju sträckte sig efter att ha avgjort seriefinalen.

20.45: Lyon–Wolfsburg

Odds: 60–40
Tv/Stream: Aftonbladet sänder för pluskunder.
Kommentar: Det är en fördel att få avsluta europeiska cupmatcher på hemmaplan. Det känns dock som den enda fördel Wolfsburg har inför det här supermötet.

I höstas trodde jag möjligen att vi var på gång att få se ett tronskifte i europeisk klubbfotboll. Wolfsburg ångade fram i en makalös takt i Frauen-Bundesliga, medan Lyon inte kändes lika överlägset i franska D1 Feminine som tidigare.

Och då hade det ju varit hyfsat jämnt mellan lagen förra våren. Fjolårets Champions Leaguefinal var ju en nagelbitare, även om Lyon till slut vann med 4–1. Det krävdes ju förlängning – och ett superinhopp av Shanice van de Sanden för fransk seger.

Men till den här kvartsfinalen är det återigen Lyon som kommer med superform. Laget har inte förlorat sedan mötet med North Carolina Courage i juli. Man har 29 raka matcher utan förlust och tolv raka segrar. Och man släpper bara in mål i snitt i var femte match.

Wolfsburg däremot har hackat lite i vinter. Man har släppt in Bayern München i guldstriden och Nilla Fischer:s lag känns inte alls lika ostoppbart som i början av höstsäsongen.

Kanske kan just det att laget för en gångs skull får slå ur underläge vara det som talar mest för Wolfsburg? Men mitt tips är ändå klart: Lyon tar det här dubbelmötet, även om jag tror att det kan bli tajt. I jämna matcher har det hänt att fransyskornas spel har låst sig.

Torsdag 20.05: Chelsea–PSG

Odds: 49–51
Tv/Stream: –
Kommentar: Mötet mellan de båda svensklagen är på förhand den klart mest svårtippade kvartsfinalen. Båda lagen har till synes haft god form den senaste tiden. Chelsea säkrade i helgen en plats i FA-cupfinalen, vilket gör att man kan rädda en halvdan säsongen även utan avancemang till semifinal i Champions League.

PSG gör en kanonsäsong, och har ännu kvar hoppet om det franska ligaguldet. Seger borta mot Lyon i seriefinalen den 13 april och Parislaget har greppet om pokalen. Jag tror att PSG, inte minst i kraft av hemmaplan i returen, tar sig vidare till semifinal. Men det är mer magkänsla än ett supersäkert tips. För det här mötet känns som sagt klart mest svårtippat av alla kvartsfinalerna. Om Hedvig Lindahl (för jag tror att hon kommer att stå) har två bra dagar blir det Chelsea som spelar semifinal mot vinnarna av Lyon och Wolfsburg.

Cupsemifinaler, världsrekord, Rolfö, Berglund och Jakobsson

Det blir cupfinal mellan Göteborg och Kristianstad den 1 maj. Det hade jag inte tippat inför vårens gruppspel, även om det inte heller kändes jättelångsökt. För det är ju ändå tvåan och fyran i fjolårets damallsvenska som gått hela vägen.

Göteborg vann som väntat mot Djurgården. Men det blev betydligt mycket jämnare än jag hade trott. Det var ju först 35 sekunder in på förlängningens övertid som Julia Zigiotti Olme avgjorde till 2–1.

Den officiella statistiken säger 15–1 i avslut på mål och 12–0 i hörnor. Det där bekräftar att Göteborg var rimliga vinnare. Samtidigt tycker jag nog att siffrorna är lite missvisande. Dels för att Djurgården aldrig kändes ofarligt. Jag såg dessutom ytterligare några Djurgårdsavslut – bland annat var Mia Jalkerud frispelad i första förlängningskvarten. Dels för att Djurgården länge hade ganska god kontroll i defensiven.

Gästerna satte nämligen en hög och fin press från start och störde Göteborgs spel rätt rejält i den första halvleken. Det var också genom bra press som gästerna tog ledningen. Olivia Schough stod för ett högklassigt agerande när hon snodde bollen från Taylor Leach och sedan skar in framför Göteborgsbacken och placerade in bollen i krysset.

Ju längre matchen led, desto oftare hittade Göteborg genom Djurgårdens press. Jag har skrivit det förr, men gör det igen – Göteborg spelar verkligen en väldigt fin fotboll. Det handlar om precis den typ av fotboll jag gillar bäst. Det är ett spel som bygger på en bra passningskvalitet, och på passningar på spelare som kommer med fart. Anfallen innehåller ofta uppspel, tillbakaspel, utspel på kanterna, inlägg/inspel och avslut. Jag kan faktiskt inte minnas när jag tidigare sett ett svenskt klubblag spela en så fin fotboll i match efter match.

Tittar vi på spelarkritik måste väl Göteborgs nyförvärv Vilde Böe Risa vara damallsvenskans mest spelskickliga innermittfältare? Norskan har kanske inte Caroline Seger:s fantastiska bollkontroll, men Böe Risa är flera nivåer vassare när det gäller att slå öppnande passningar framåt. Medan Seger oftast söker passningar i sidled eller bakåt letar Böe Risa alltid först efter offensiva alternativ.

För att kunna spela den typen av fotboll som Göteborg gör måste man ha forwards med fin bolltouch. Det har man framför allt i Rebecka Blomqvist, som trots relativ litenhet är en utmärkt bollmottagare. Dessutom är hon väldigt bra på att hitta framför allt Julia Zigiotti Olme med tillbakaspel.

Men även Pauline Hammarlund känns bättre i år i passningsspelet än hon gjort tidigare. Jag har förr tyckt att hon varit ganska slarvig i tillbakaspelen. Det tycker jag inte hittills i år.

Och bakom de båda forwardarna har Zigiotti fått en roll som passar henne som handen i handsken. Hon är alltid på plats för att ta emot tillbakaspelen. Och hon är bra på att vända spelet.

I Djurgården måste man ju bara nämna målvakten Jennifer Pelley. Hon stod för en fullständigt makalöst bra insats. Jag tidigare i vinter noterat att flera klubbar i år har två högklassiga målvakter – bland annat Göteborg, Rosengård, Vittsjö och Växjö. Men Pelley visade att även Djurgården skall inkluderas i gruppen med två högklassiga målvakter. För egentligen såg jag inga svagheter hos amerikanskan den här dagen. Bara styrkor.

Den andra semifinalen spelades i snöfall i Piteå. Där hade jag tippat att det skulle bli jämnt, men att Piteå skulle vinna. Det blev jämnt, men det var Kristianstad som drog längsta strået.

Matchen slutade 1–2 i mål. Men hemmalaget hade 8–3 i avslut och 10–0 i hörnor. Dessutom hade Piteå tre bollar i insidan av målramen, och min räkning av heta målchanser vanns av hemmalaget med 8–5.

Medan Göteborg–Djurgården var en match som kännetecknades av fin passningsfotboll var matchen i Piteå drygt 90 minuters stenhård kamp mellan två fysiskt skickliga lag. Båda lagen var föredömligt tajta under hela matchen. Piteå hade mest boll och förde spelet, medan Kristianstad i första hand låg på kontring.

Det var en typ av match som är kul att uppleva på plats eftersom det smäller och ofta är många känslor inblandat. På TV tycker jag däremot inte att kamp är lika njutbart. Men spännande var det.

Tittar man på de båda lagen så såg Piteå ut ungefär som i fjol. Även då hade de svårt mot just Kristianstad, sannolikt eftersom Kristianstad har många nickstarka spelare, vilket gör att Piteå inte får lika bra betalt på sina fasta situationer som mot många andra lag.

Kristianstad känns däremot en klass bättre än man var under fjolåret. Laget ser stabilt ut i defensiven. Anna Welin adderar spelskicklighet till mittfältet, och anfallsparet Evelina Duljan och Svava Ros Gudmundsdottir ser riktigt spännande ut. I fjol hade Kristianstad problem med den offensiva spetsen. Laget kändes ofta rätt uddlöst. Nu kändes KDFF däremot hela tiden farligt, det trots att fjolårets bästa målskytt Amanda Edgren inte var med.

Duljan är kvick i djupled och isländska Gudmundsdottir känns som en smart spelare. Hon hade för övrigt assisten till båda målen. Vid det andra visade hon styrka genom att vinna en närkamp mot Faith Ikidi nere vid vänster hörnflagga, och sedan bjuda Alice Nilsson på ett fint inspel. Dock skall det väl sägas att Nilssons avslut kanske inte borde ha blivit mål. Det var ingen regelrätt målvaktstavla, men sannolikt inte heller något ingripande som Cajsa Andersson kan ha varit speciellt nöjd med.

Kristianstad var däremot väldigt nöjt med att få spela cupfinal igen. Det gjorde laget senast 2014. Det är ytterligare två år sedan Göteborg senast var i final. Då vann göteborgskorna. KDFF har däremot aldrig tagit någon titel.

Det spelades även några träningsmatcher med damallsvenskt deltagande i helgen. Den mest intressanta vann Linköping med 1–0 mot Rosengård. De få rapporter jag läst från matchen antyder att Malmöklubben fortsatt har svårt att göra mål på sina målchanser – precis som det såg ut långa stunder i fjol. För LFC var det självklart skönt att få en seger direkt efter att laget förra helgen blev utspelat i Göteborg.

Växjö vann ett annat damallsvenskt möte med 2–1 hemma mot LB07, medan Kungsbacka föll med 4–0 mot norska Vålerenga och Kif Örebro vann med 3–0 mot Kvarnsveden. Eskilstuna var matchledigt i förra veckan, medan Vittsjö vann mot ett P15-lag med 1–0 i torsdags.

Utanför Sveriges gränser var fokus riktat mot Madrid under helgen. Där kom till slut 60 739 personer för att se toppmötet mellan Atletico Madrid och Barcelona – nytt världsrekord vad gäller publik på en seriematch i damfotboll.

Av det som synes och höres på det här klippet verkar inramningen har varit värdig en världsrekordpublik.

Barcelona vann alltså matchen med 2–0 och har nu återligen lite häng i tabelltoppen. Med sex omgångar kvar att spela leder Atletico nu med tre poäng och tre måls marginal. Det kan bli ett rysarslut i Spanien.

Matchvinnare i seriefinalen var Barcelonas Kinalån Asisat Oshoala. Nigerianskan har verkligen gjort jättesuccé sedan hon anlände till Katalonien. Men efter fem mål på fem matcher kan hon ha spelat klart. För i samband med en målchans i slutet av matchen sträckte hon sig. Det är en skada som inte bara sprider oro i Barcelonaledningen. Den lär garanterat även få Nigerias förbundskapten Thomas Dennerby att bli nervös. För Nigeria behöver verkligen Oshoala i VM.

I Tyskland fortsätter Fridolina Rolfö att visa god form. Hon gjorde ett mål och låg bakom ytterligare två när Bayern München vann med klara 5–0 mot Turbine Potsdam. På länkat klipp syns hur Rolfö snurrade upp Amanda Ilestedt innan Bayernspelaren gjorde sitt mål i den 68:e minuten. Fyra minuter senare byttes Rolfö ut. Ilestedt spelade däremot hela matchen.

Med sex omgångar kvar är Bayern på samma poäng som Wolfsburg i tabelltoppen. Nilla Fischer:s lag leder genom att man har tio plusmål bättre målskillnad. Fischer spelade för övrigt hela matchen när Wolfsburg vann med 3–2 borta mot Freiburg i helgen. På det länkade klippet med höjdpunkter noteras att skytteligaledaren Ewa Pajor gjorde ett snyggt mål när ett misslyckat inlägg blev till ett skott.

I England var det FA-cuphelg. I dag lottades semfinalerna till Reading–West Ham och Manchester City–Chelsea. Även om Reading är ett väldigt bra lag känns den andra semifinalen som den moraliska finalen. För övrigt möttes City och Chelsea just i semifinal även förra året.

I helgens kvartsfinaler behövde Reading ta till förlängning för att slå ut division II-laget Manchester United. Chelsea vann bara med 1–0 borta mot ett annat lag från andraligan, Durham. Magdalena Eriksson och Ali Riley var de enda två svenskorna som spelade för Chelsea. Båda var med i hela matchen. Segermålet gjorde sydkoreanska Ji So-yun i minut 28.

Slutligen till Frankrike där Emma Berglund äntligen är tillbaka fullt ut. För andra omgången i rad spelade hon nämligen 90 minuter för sitt PSG. Hon gjorde det när laget vann borta mot Dijon med 2–0. Det var dock ingen lätt seger. Det snygga ledningsmålet från Aminata Diallo kom först i 88:e minuten, och 2–0 på övertid. Hanna Glas satt kvar på bänken hela matchen, medan Annahita Zamanian byttes in i minut 90.

I tabelltoppen är PSG fortsatt tabelltvåa, två poäng bakom suveräna Lyon. Lyon vann med klara 7–1 borta mot tabelltrean Bordeaux. I den matchen gjorde Ada Stolsmo Hegerberg två mål, vilket innebär att hon nu är uppe i delad skytteligaledning med PSG:s Marie-Antoinette Katoto. Båda har gjort 18 mål.

På fjärde plats återfinns svensklaget Montpellier. De vann med 7–0 inför 235 åskådare i Metz i helgen. Glädjande där var att Sofia Jakobsson blev tvåmålsskytt. Hon gjorde både 2–0 och 3–0 på fina skott som dök riktigt läckert in under ribban. Det var hennes tredje och fjärde ligamål den här säsongen. Se målen i klippet nedan.

Jakobsson spelade från start och blev utbytt i minut 67. Tio minuter senare fick Marija Banusic komma in i spel. Lagkapten Linda Sembrant spelade alla 90 minuter.

Rolfö tillbaka som målskytt

Det svenska landslaget lämnade Algarve cup med diverse frågetecken för anfallarna. En som inte var med i Algarve är Fridolina Rolfö.

Hon gjorde i dag sin första match från start i år – och hon blev målskytt. Rolfö satte 2–0-målet i 37:e minuten när hennes Bayern München vann med 3–1 borta mot Frankfurt i tyska cupens kvartsfinal. Rolfö spelade 83 minuter.

Tidigare i år har hon gjort två inhopp i ligan, och på dem stått för ett mål. Utan att ha sett henne spela känns det i alla fall hennes målsnitt som lovande för landslaget in mot VM.

Utöver Bayern München har även Hoffenheim säkrat en semifinalplats i dag.

I Spanien har Barcelona vunnit med 4–1 mot Real Sociedad. En bra uppladdning inför helgens seriefinal i Madrid, till vilken Atletico nu har sålt över 50 000 biljetter.

För Atletico gäller det nu att inte glömma att man även har match i morgon. Då är det nämligen Madridderby borta mot Rayo Vallecano. Inför morgondagens match leder Ateltico serien med tre poäng. Seger i morgon innebär alltså att man har sex poängs ledning med sig till seriefinalen.

Utöver det rent sportsliga har det hänt en hel del den senaste tiden. Några av sakerna har ni redan skrivit om i bloggens kommentatorsfält. Kul att det tas upp nya ämnen där, så jag slipper att sätta agendan för alla diskussioner. Jag tänkte ändå göra ett litet nyhetssvep.

Internationellt sett är väl det amerikanska landslagets stämning av förbundet den största nyheten. När Alex Morgan slog igenom i landslaget kändes hon inte som någon som stod på barrikaderna och kämpade. Men ju större stjärna hon blivit, desto större plats har hon tagit. Nu är det Morgan och Megan Rapinoe som sköter landslagsspelarnas talan (se länkat SVT-klipp). Kul.

Apropå USA har jag njutit av det här målet från Tobin Heath rätt många gånger de senaste dagarna. Det är ett mål som har så mycket. Löpningen, hur hon skär in framför motståndaren, frispelningen – och framför att avslutet. Vänta gärna in reprisen från bakom mål för att se hur läckert bollen sitter i krysset.

Så till Sverige. Här på västkusten har det varit fokus på IFK Göteborg och Elfsborg den senaste veckan. Blåvitt klubbade igenom att de skall starta damlag på sitt årsmöte i går. Och allt talar för att Elfsborg tar ett likadant beslut på sitt årsmöte i morgon. Kul med storklubbar på herrsidan som startar damlag. Dock återstår det att se hur hård satsning det blir.

Apropå årsmöten har både Växjö DFF och Linköpings FC haft sådana i veckan. Båda klubbarna redovisar stora förluster för 2018. Det är värst i Linköping, där LFC gick back med 1,4 miljoner kronor förra året. Därmed ligger klubben totalt på minus 1,3 miljoner kronor.

Även Växjö ligger på ett rejält minus – totalt 563 000 kronor. Det efter att ha gjort en förlust på drygt 700 000 kronor under 2018. Växjö står dessutom utan ordförande, och behöver ha ett extra årsmöte om några veckor.

Tråkigt att de här nyheterna om klubbar med svag ekonomi återkommer varje år. Det är självklart inte lätt att driva damelitverksamhet. Men det borde ändå vara lättare i damallsvenskan än i elitettan.

Jag tror faktiskt att elitettan i år kan vara den svenska serie som har längst resor – och då inkluderar jag alla sporter. Bara avståndet mellan Borgeby och Kalix (Assi) är ju väldigt långt. Men även i övrigt är ju lagen väldigt väl utspridda över landet. Klart är att lagen i elitettan behöver starka sponsorer i år.

Apropå sponsorer meddelade klädföretaget Adidas nyligen att man tänker betala lika höga segerbonusar för de Adidasspelare som tar VM-guld i sommar som man gjorde till deras manliga motsvarigheter i fjol. Det är ett stort steg.

Adidas ligger också bakom den svenska landslagströjan.

En annan klädsponsor, Nike, samlade en mycket stor mängd världsstjärnor i går för att göra reklam för sina dräkter inför sommarens VM-slutspel. Det här är ju en rätt hyfsad selfie som Sam Kerr fick till.

Så till Norge där man väljer att göra om serieupplägget från och med säsongen 2020. Med röstsiffrorna 186–40 valde den norska förbundsstämman i lördags att klubba igenom ett seriesystem med bara tio lag i toppserien. Och där de fyra främsta lagen möts i en mästerskapsserie i dubbelmöten på hösten. Samt att lag 5–10 plus två lag från andradivisionen spelar i en nedflyttningsserie i enkelmöten.

Jag kan inte den norska situationen. Men jag är glad att vi inte diskuterar något sådant här i Sverige. Jag är ju som bekant tvärtom en förespråkare av en utökad damallsvenska.

Visst finns det fördelar med en mästerskapsserie. Spänningen i guldstriden kommer ju att leva in i senhösten, vilket är bra. Samtidigt gillar jag att det lag som varit bäst över hela säsongen också vinner guldet. Så behöver det inte bli i Norge framöver.

Det har också framkommit en del kritik mot förändringen. Inte minst mot upplägget med att segraren i nedflyttningsserien får spela Champions League-playoff mot tvåan i mästerskapsserien. I teorin innebär det att ett lag som tar noll poäng i grundserien faktiskt kan gå till Champions League. Den möjligheten borde inte finnas.

Vi slutar väl där vi började, med en svensk målskytt i utlandet. I det här fallet handlar det om en träningsmatch. Men kul ändå att Julia Spetsmark har hittat målet för sin nya klubb, North Carolina Courage.

Fler frågor än svar i Algarve cup

Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.

Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.

Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.

Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.

Stina Blackstenius

I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.

Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.

Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.

Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.

Hur funkade då den här uppställningen?

Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.

Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.

Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.

Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.

Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.

Hedvig Lindahl

Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.

Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.

Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.

Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit  upp och var måltavla för uppspelen.

Lina Hurtig

Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.

Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:

* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.

* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”

* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.

I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.

Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.

Mimmi Larsson

Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.

Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.

Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.

Anna Anvegård

När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.

Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.

Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.

Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.

Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.

Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.

Magdalena Eriksson

Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.

Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.

När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.

Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.

Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.

Julia Zigiotti Olme

I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.

Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.

För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.

Bra svenskdag runtom i Europa

När jag börjar skriva det här inlägget firar Spanien att man är tidernas första Europamästarinnor i futsal.

Spanjorskorna vann finalen mot Portugal i Portugal med 4–0. Hemmalaget var tydligt påverkat av stunden och den underbara stämningen i hallen i Gondomar i regionen Porto sjönk ganska tidigt. Ett par grova portugisiska misstag gav Spanien en tidig 3–0-ledning.

I den andra halvleken var det ett helt annat Portugal, och hemmalaget borde ha gjort ett par mål, vilket hade fått liv i finalen igen. Fast Spaniens målvakt Silvia Aguete storspelade och blev lite av matchhjälte.

I bronsmatchen vann Ryssland efter straffläggning mot Ukraina.

Apropå Spanien har det spelats semifinaler i Copa de la Reina i dag. Där visade Atletico Madrid att det inte är en tillfällighet att man leder ligan. Atletico vann nämligen med 2–0 mot Barcelona, vilket innebär att Barca riskerar att bli utan titel det här året. Båda Madridlagets mål gjordes av brasilianska forwarden Ludmila da Silva.

I finalen väntar Real Sociedad som vann sin semifinal mot Sevilla med 3–1. Den spelades inför fantastiska 18 731 åskådare. I kvartsfinalen var det ju Athletic Club från Bilbao som lockade jättepublik. Det är tydligt att stora matcher i Baskien drar mycket folk. Kul.

Därmed är jag färdig med nyheter från den Iberiska halvön, och gör ett svep genom övriga Europa. Det var på många sätt en bra svenskdag.

I Frankrike fanns både Emma Berglund och Hanna Glas med i PSG:s startelva när Parislaget vann med 4–0 i derbyt mot Fleury 91. Båda svenskorna spelade alla 90 minuter, för Berglund var det första matchen sedan i december. Kul.

PSG leder ligan med en poäng och en match mer spelad än Lyon. De båda möts i Lyon den 13 april i det som kan bli en helt avgörande seriefinal.

I England var det åttondelsfinaler i FA-cupen i helgen. Där blev Jonna Andersson dagens svenska spelare. Hon drog in det här kanonmålet när Chelsea vann med 3–0 i derbyt mot Arsenal.

På ljudet låter det som att Chelsea kör klippet på sänkt hastighet. Så det var helt klart en bomb med skön båge som Mjölbys stolthet skickade i väg till 2–0. Matchens första mål gjordes av Beth England.

Även i Tyskland fick vi svenska målskyttar. Både Nilla Fischer och inhoppande Fridolina Rolfö gjorde nämligen mål när Bayern München vann seriefinalen mot Wolfsburg med 4–2. Höjdpunkter finns på den här länken.

Fischer gjorde faktiskt mål både framåt och bakåt. Faktum var att två av Bayerns mål var självmål. Båda var dock oturliga, då både Sara Björk Gunnarsdottir och Fischer träffades av bollar och knappast kan lastas för baklängesmålen.

Manuela Zinsberger

Fischers mål framåt kom vid 0–3 och var starten på en Wolfsburgsanstormning som var nära att ge en poäng. För vid 2–3 hade Wolfsburg dels ett stolpskott, dels en dubbelchans som Bayernmålvakten Manuela Zinsberger gjorde två fantastiska räddningar på.

Rolfös mål betydde 4–2. Hon byttes in sista halvtimman och drog även upp anfallet som gav 3–0-målet.

Matchens sågs av 2155 åskådare, vilket är bra i München, men nog borde en sådan här match ha större publik än så?

Tittar vi på tabelltoppen har Bayern och Wolfsburg nu lika många poäng – Wolfsburg leder på målskillnad med nio måls marginal. För fyra omgångar sedan var Bayern sju poäng bakom, och det kändes som att guldstriden var avgjord. Nu lever den i högsta grad.

Däremot försvann nog Turbine Potsdams möjlighet att ta en Champions Leagueplats i dag. Laget tappade en 3–1-ledning till 3–3 borta mot Frankfurt – vilket innebär att Amanda Ilestedt:s lag nu är sju poäng bakom de båda topplagen. Ilestedt ingick för övrigt inte i matchtruppen den här veckan heller. Någon som vet vad det är med henne?

Apropå Tyskland skrev jag ju i ett inlägg nyligen om att jag satt och tittade på när Bibiana Steinhaus dömde Augsburg–Bayern München i herrarnas Bundesliga. Om jag hade suttit framför en tv i Iran hade jag inte fått se matchen till slut. Iransk tv bröt nämligen sin sändning eftersom det var en kvinna på planen. Tragiskt.

Det spelades en toppmatch även i Italien i dag. Där gjorde Barbara Bonansea båda målen för Juventus, som vann med 2–0 mot Milan. Därmed tappar Milan mark i guldstriden. Juve leder nu en poäng före Fiorentina och fem före Milan. Petronella Ekroth satt för övrigt kvar på bänken under hela toppmatchen.

Det här blir sannolikt mitt sista inlägg på ett litet tag, jag skall nämligen en sväng till Seefeld för att bevaka Skid-VM. Och jag räknar inte med att ha så mycket bloggtid den närmaste dryga veckan.

Så vad passar bättre att avsluta det här inlägget än med en liten genomgång av läget i svenska cupen?

Där blev Piteå i dag i praktiken klart för semifinal. Inför slutomgången om tre veckor leder de svenska mästarinnorna sin grupp med tre poäng och nio måls marginal. Vem tror att Hammarby vinner mot Piteå? Och vem tror att AIK eller Hammarby kan ta in den skillnaden i målskillnad?

I den andra norrgruppen får vi däremot en ren gruppfinal mellan Eskilstuna och Djurgården, där Eskilstuna tar sig vidare på kryss. Det blir tre riktigt kul matcher där om tre veckor. Utöver nämnd match är det ju även gruppfinaler i söder i form av Göteborg–Linköping och Rosengård–Kristianstad. Jag känner att alla de tre matcherna är öppna på förhand.

Noterbart från dagens matcher är att Kif Örebro återigen föll med 4–0 mot damallsvenskt motstånd. Den här gången mot Djurgården. Närkingarna ser ut att få en jobbig comebacksäsong i högsta serien. Känslan har ju länge varit att det är de båda nykomlingarna samt LB07 som kommer att få kämpa för nytt kontrakt i år. Den känslan har inte förändrats.

Jag hann se lite grand av Stockholmsderbyt Hammarby–AIK. Där var publiksiffran på cirka 700 personer det mest glädjande för hemmalaget. AIK vann nämligen med 3–0, och det kändes helt i sin ordning. Om inte Bajen har mer att komma med lär laget få väldigt svårt att göra en snabb återkomst till damallsvenskan.

Emilia Brodin

Apropå Stockholmslagen hade jag missat den här poddintervjun med Emilia Brodin. Där framgår att hon som tidigast gör damallsvensk comeback i Djurgården i höst. För det är Djurgården hon tänker att spela för, trots att hon numera är kontraktslös.

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.