Alldeles nyss lottades kvarts- och semifinalerna i Champions League. Det var en helt fri lottning, alltså alla kunde lottas mot alla.
För Rosengård blev det kort väntan, Malmöklubben drogs redan som andra lott. Man gjorde det som bortalag i första kvartsfinalen mot Bayern München.
Det fanns inga drömlottningar i den här lottningen, utan Rosengård hade slagit ur underläge vilket lag som än väntat – för jag tar för givet att PSG vinner mot Sparta Prag nästa vecka.
Bayern München var dock en av de allra svåraste lotterna. Jag vågar säga att årets Bayern är den bästa upplaga klubben någonsin haft. Visst hade man ett starkt lag när man vann ligan både 2015 och 2016. Men jag tycker alltså att årets upplaga är klart bättre.
Faktum är att Bayern München bara varit i kvartsfinal i Champions League tre gånger tidigare, säsongerna 2016/17, 2018/19 och i fjol, 2019/20. Det är således fjärde gången på fem år som Bayern spelar kvartsfinal. Bara en gång hittills har man nått semifinal, det gjorde man våren 2019.
I fjol föll man mot Lyon i kvartsfinalen med 2–1. Det var som bekant enkelmöten på neutral plan i Spanien från kvartsfinal och framåt i fjolårets UWCL. Vad jag kan hitta är för övrigt den där matchen mot Lyon (22 augusti i fjol) den senaste match som Bayern lämnade utan att vinna.
Sedan dess hittar jag nämligen 21 raka segrar i olika turneringar. Här lämnar jag en brasklapp för att jag kan ha missat någon match. Däremot har jag inte missat att Bayern är i kanonform. Man leder Frauen-Bundesliga med fem poängs marginal, och går alltså mot klubbens fjärde ligaguld.
Laget är namnkunnigt. Senaste startelvan i Frauen-Bundesliga var Laura Benkarth – Hanna Glas, Simone Laudehr, Carina Wenninger, Carolin Simon – Lineth Beerensteyn, Sarah Zadrazil, Linda Dallmann, Sydney Lohmann, Klara Bühl – Lea Schüller.
Laget är alltså hemvist för halva tyska landslaget. Normalt brukar ju även Lina Magull finnas med på mittfältet. Hon satt dock på bänken senast. Det gjorde även bland annat tidigare Rosengårdsspelarna Amanda Ilestedt och Simone Boye Sørensen.
Tittar vi på Bayerns senaste resultat visar de att klubben är i absolut toppform. Allra senast mot Biik Kazygurt spelade man mer eller mindre med ett B-lag, och vann med 3–0. Innan dess har man följande resultat sedan ligan startade om i början av februari:
Totalt alltså fem segrar och 28–3 i målskillnad. Man kan ha invändningen att de inte mött några topplag, men resultaten är ändå imponerande.
Även om jag vet att Göteborg skakade Bayern i förra årets turnering håller jag Bayern som solklar favorit till att nå semifinal för andra gången på tre år. Oddsen blir 90–10 i tysk favör, alltså samma odds som jag gav Rosengård att vinna mot St Pölten.
Kvartsfinalerna inleds den 23 eller 24 mars, då alltså med bortamöte för Rosengård. Returerna spelas 31 mars eller 1 april, och då blir det alltså en match på Malmö IP.
Om Bayern–Rosengård har en solklar favorit är övriga tre möten betydligt mycket mer svårtippade. Det lär ju bli ett helfranskt prestigemöte i ena kvarten, ett möte som i nuläget känns 50–50. Jag tycker att PSG känns som bästa laget i år, men Lyon har vinnarkulturen och traditionen, vilket ändå väger tungt.
De båda lagen möts för övrigt i förmatch i morgon. Med avspark 21.00 (sänds på Viaplay) skall franska ligan avgöras.
I övrigt fick vi svenskmöte mellan Chelsea och Wolfsburg. I mötet mellan tidigare Linköpingskompisarna Jonna Andersson/Magdalena Eriksson och Fridolina Rolfö håller jag Andersson/Eriksson som favoriter till 60–40. Om Rosengård skulle skrälla sig till semi väntar där vinnaren i den här kvartsfinalen.
Sista kvartsfinalen är hyperintressanta Barcelona mot Manchester City. Det är ett svårtippat möte mellan två väldigt formstarka lag. I princip känns det här också som 50–50, men jag ger Barca fördel med 51–49 eftersom City åkt ut mot spanskt motstånd de två senaste åren. Det har dock handlat om Atletico Madrid i båda fallen, och det är ju fullt möjligt att Barca passar City bättre än Madridklubben.
Här är hela dagens lottning:
Kvartsfinaler: 1: FC Bayern München–FC Rosengård 2: PSG/Sparta Prag–Olympique Lyonnais 3: FC Barcelona–Manchester City 4: Chelsea–VFL Wolfsburg
Semifinaler: 5: 2–3 6: 1–4 Spelas 24/25 april respektive 1/2 maj.
Onsdagens semifinal i Champions League blir ett helfranskt möte mellan Olympique Lyonnais och PSG. Alltså en repris av förrförra helgens franska cupfinal.
De båda franska klubbarna vann sina kvartsfinaler med 2–1. Medan PSG imponerade när de körde över Arsenal såg Lyon ovanligt blekt och tandlöst ut. Det känns således som att onsdagens drabbning kan bli väldigt intressant.
I fredagens kvartsfinaler fastnade jag vid norska mittfältare. Totalt i de fyra kvartsfinalerna är det svårt att inte titta åt ett annat grannland. Det har nämligen varit två festkvällar för danska forwards.
I går gjorde ju Pernille Harder fyra mål för Wolfsburg. I dag hoppade Signe Bruun in och avgjorde för PSG. Den 1 juli i fjol opererades Bruun för en korsbandsskada. Efter cirka 15 månaders bortavaro har hon gjort en makalös återkomst.
I dag gjorde Bruun sitt tredje fina inhopp efter skadefrånvaron. Först byttes hon in och avgjorde cupsemifinalen mot Bordeaux för ett par veckor sedan. Och sedan byttes hon in för att lägga straff i cupfinalen – en straff hon satte. Och i kväll kom hon in 74:e minuten istället för Ramona Bachmann. Tre minuter senare stötte Bruun in det matchavgörande 2–1-målet.
Hon gjorde det framspelad av Kadidiatou Diani och Marie-Antoinette Katoto. Den duon var matchens giganter. PSG var minst en klass bättre än Arsenal. Det var 22–4 i avslut varav 9–2 på mål.
Dessutom var Arsenals mål från Beth Mead offside. Det är egentligen ofattbart att man inte har VAR redan från kvartsfinalerna. Nu skall videodomarupplägget bara användas i finalen, vilket innebär att domarna tvingas ställa om arbetssättet till sista matchen. Det hade väl varit bättre att köra med VAR och samma arbetssätt hela vägen?
I Arsenal kändes det som att Kim Little var den enda som riktigt hade lyckats hitta en rimlig form. Londonklubben lyckades aldrig få till någon riktig kvitteringspress på slutet som oroade Tiane Endler och hennes försvar. PSG:s seger var alltså fullständigt odiskutabel. Och nu väntar alltså nytt prestigemöte med Lyon.
De mötena brukar Lyon vinna på ett eller annat sätt. De fem senaste åren har lagen mötts 18 gånger. Nio gånger har Lyon vunnit under ordinarie tid. Sju gånger har det blivit kryss. Fyra av de oavgjorda matcherna har gått till straffläggning – och Lyon har vunnit alla fyra. Totalt alltså 13 segrar för Lyon.
PSG har således bara två segrar, båda med 1–0. Dels i franska cupen 2018, dels i ligan i december 2016. Utifrån det här bör alltså PSG vinna under ordinarie tid på onsdag.
Faktum är att det inte känns omöjligt. För jag kände inte igen Lyon i kväll. Ingen av lagets stjärnor spelade på sin högsta nivå. Den första halvleken var helt jämn, och egentligen helt utan målchanser. Bayern München stod upp väldigt bra i 40 minuter.
Sedan gjorde målvakt Laura Benkarth en jättetavla, kom ut snett och bjöd Lyon på ett ledningsmål. Nikita Parris nickade in bollen i det tomma målet innan hon blev rammad av Benkarth. Målvakten fick gult kort. Personligen tycker jag att det borde ha varit röda kanter på det där kortet.
Efter paus gjorde Amel Majri 2–0 på frispark, och det borde varit avgjort. Men det var det inte. Sara Björk Gunnarsdottir styrde in en frispark från Carolin Simon i eget mål till 2–1, och på slutet hade Sydney Lohmann ett ribbskott.
Bayern gjorde en kanoninsats och var spelmässigt minst lika bra som Lyon. Om det inte varit för Benkarths miss…
Utöver att inga av stjärnorna glänste var det oroande för Lyon att man tidigt tvingades byta ut Amandine Henry, samt att storstjärnan Dzsenifer Marozsan inte kom in i matchen.
Lyon har förstås trots allt ett jättestort mentalt övertag inför onsdag. Men efter den jämna cupfinalen och dagens insatser borde PSG i alla fall känna att de har chansen.
I Bayern spelade Hanna Glas de första 80 minuterna. Hon byttes sedan mot Amanda Ilestedt. Glas spelade högerback i en fyrbackslinje. Hon klarade defensiven bra, och hade ett par riktigt fina inlägg.
Hanna Glas
Till Sverige och damallsvenskan. Där vann Umeå dagens match borta mot Piteå med 2–1. Bakom siffrorna ryms en hel del dramatik, inte minst när det gäller straffsituationer.
Piteå ställde upp 5–4–1 och startade lysande. De elva första minuterna var riktigt bra. Piteå ägde bollen och skapade två kanonchanser, som båda räddades fint av en storspelande Tove Enblom.
I tolfte minuten fick Umeå straff. Jag skriver fick, för min uppfattning är att domare Joel Bäckström gjorde fel.
Nu är bilderna på Sportbladet Play inte jättetydliga. Kanalens kamerapersonal är allmänt dålig med zoomen, vilket gör att man får en dålig bild av situationer i straffområdet.
Klart är att Sejde Abrahamsson styrde upp bollen på sin egen arm. Men regel 12 i regelboken säger att det normalt inte skall vara bestraffningsbar hands om man styr bollen på egen arm. Undantagen är om handsen är medveten, om armen är i onaturlig ställning eller ovanför skulderhöjd. Av vad jag sett tycker jag inte att något av de undantagen stämmer in på situationen.
Trots det tilldömdes Umeå straffen. Och Therese Simonsson satte den säkert. Det var 0–1 – och Piteå föll ihop. Resten av halvleken var Umeås. Lova Lundin forcerade in 0–2, och det kunde även blivit 0–3 när Emma Åberg-Zingmark hade fritt läge i 41:a minuten.
I paus gjorde Piteå lite justeringar. Man gick tillbaka till 4–4–2 och tog över. Till slut hade jag 7–3 i klara målchanser till hemmalaget. Man skulle också ha haft en straff. Nikolina LundinLundström hade sin arm ovanför skulderhöjd när hon tog med hands i minut 58. Det såg dock inte domare Bäckström, som därmed kom att avgöra matchen.
Astrid Larsson gjorde ett snyggt reduceringsmål på volley efter att Madelen Janogy kommit runt på vänsterkanten. Men totalt sett börjar det bli lite krisstämpel på Piteå. Det ras man drabbades av efter att ha kommit i underläge var riktigt illavarslande.
Madelen Janogy
Illavarslande är även det faktum att man inte har tagit någon hemmaseger på sex försök. Samt att avståndet ner till nedflyttningsstrecket fortsatt bara är två poäng.
Umeå däremot lyfter i tabellen. Nu är man uppe på femte plats och har sköna fem poängs marginal ner till nedflyttning. Man har fortsatt en del problem i luftrummet i eget straffområde. Men i dag var Tove Enblom lysande och räddade ett par riktigt fina Pitenickar.
I morgon är det fem matcher med den tidiga seriefinalen mellan Rosengård och Göteborg som höjdpunkt. Förutsättningar inför den matchen skrev jag i förra inlägget.
Söndagens sista match är Växjö–Linköping och startar 19.00. Enligt en artikel i Corren beror den sena avsparkstiden på att klubbarna var oense om speltiden, och att förbundet gick in och medlade.
LFC-tränaren Olof Unogård kommenterar det hela så här i artikeln:
”Tydligen är det spelare som ska på bröllop på lördagen, så de ville spela fredag istället. Med tanke på det intensiva spelschemat som varit så tackade vi nej till det och det blev söndag istället. Vi får väl se i vilket skick deras spelare är i, det känns lite oproffsigt.”
I artikeln framgår också att båda LFC:s nyförvärv är redo för spel i matchen. Correns tips är att Yuka Momiki startar medan Rachel Hill börjar på bänken. Hos Växjö är viktiga Jennie Nordin avstängd. Dessutom missade Antonia Göransson fredagens träning på grund av sjukdom. Plus att lagkapten Emmi Alanen klev av träningen med misstänkt lårkaka.
Jennie Nordin
I elitettan har det hänt grejer i veckan. Både Kvarnsveden och Sandviken har bytt ut sina tränare. Och även i Kalmar är det ändring på tränarsidan, där en av deras två tränare har hoppat av. Kalmar har även drabbats av en korsbandsskada i form av viktiga Maja Träff Williams.
För Kvarnsveden gav inte tränarbytet någon omedelbar effekt. Laget föll med 2–0 hemma mot Morön. Däremot fick Sandviken utdelning på sitt tränarbyte. Gästrikarna vann sexpoängsmatchen i Lidköping med 2–0 och är nu ovanför strecket med tre poäng ner till LFK under.
Kalmar gjorde en helt okej insats borta mot serieledande AIK. Men Solnalaget vann med 3–2 och håller undan i toppen. Alla matchens mål kom i den första halvleken.
Jag såg stora delar av matchen som innehöll två snygga Kalmarmål från Mimmi Asperot och flera straffsituationer. Kalmar skulle ha haft straff direkt, men fick det inte.
Istället var det AIK som fick straff efter tolv minuter. Det är inte jättebra tv-bilder, men min känsla var att Linnea Svensson tog boll och inte spelare, och att AIK-straffen således var feldömd. Däremot skulle Adelisa Grabus haft straff i 58:e minuten, då hon fälldes när hon var på gång att runda Kalmars målvakt.
Är då AIK ett lag som skulle hålla i damallsvenskan? Det är förstås svårt att svara på. Men känslan är att de nog kan göra det med rätt förstärkningar. Det kändes som att de har ett genomtänkt grundspel, och många bollskickliga spelare.
De ställde upp 4–3–3 med Matilda Rosqvist, Grabus och Rosa Kafaji i anfallet. Många av anfallen gick via pigga Rosqvist på högersidan. Defensivt hade de ganska god kontroll under hela den andra halvleken.
Utöver Sandviken får man nog säga att just AIK och Morön var omgångens stora vinnare. Hammarby fick nämligen bara 1–1 i den svåra bortamatchen mot Mallbacken på Strandvallen. Därmed har numera AIK en marginal på sex poäng och Morön har fyra poäng ner till trean Bajen.
I övrigt vann Alingsås med klara 3–0 hemma mot Bollstanäs och Jitex med 4–1 borta mot Älvsjö och BP med 5–1 hemma mot Sunnanå.
De resultaten gör att Alingsås nu glider allt längre bort från bottenstriden. Dessutom tar sig Jitex och BP närmare Hammarby igen. De har numera bara tre respektive fyra poäng upp till tredjeplatsen.
Växjö gjorde två riktigt läckra mål när den damallsvenska höstsäsongen drog igång. Växjö vann mot Djurgården med 2–1, vilket innebär att småländskorna passerar Eskilstuna och kliver upp på niondeplatsen.
Jag tittade på matchen från och till. Av det jag såg var Växjös seger helt i sin ordning. Hemmalaget hade det mesta av spelet och skapade mest.
Och lagets båda mål var alltså riktiga godbitar. Det första gjordes av finländska Ria Öling. Efter att bollen hade studsat ifrån sommarförvärvet lite i mottagningen gjorde hon en skottfint i den högre skolan. Djurgårdens båda mittbackar Petronella Ekroth och Alexandra Lindberg rusade bort sig av finten. Duon var och köpte korv när en fri Öling snyggt placerade in bollen i bortre burgaveln.
Det andra gjordes av Anna Anvegård. VM-bronsmedaljören visade hög klass när hon tog emot en millimeterpassning från Signe Holt Andersen med första tillslaget och satte upp bollen i bortre krysset med det andra.
Segern innebär alltså att Växjö klättrar en placering i tabellen. Men framför allt innebär de tre poängen att avståndet ner till nedflyttningsstrecket nu har vuxit till elva poäng. Det bör innebära att Växjö spelar i damallsvenskan även 2020 – förutsatt att man klarar elitlicensen.
För Djurgården var det fjärde raka förlusten. Möjligen kan laget glädjas åt att man numera har tre målskyttar under årets damallsvenska säsong. Isländska Ingibjörg Sigurdardottir stod nämligen för lagets kvitteringsmål i slutet av den första halvleken.
Några poäng blev det däremot inte. Därmed har Stockholmsklubben fortsatt bara fem poängs marginal till LB07 under nedflyttningsstrecket. Och Djurgården fortsätter att vara säsongens stora missräkning i vår högsta serie.
I vår näst högsta serie utökade Umeå i kväll sin serieledning. Det blev 4–1 i det västerbottniska mötet med Morön. Därmed har UIK i nuläget sju poäng ner till det damallsvenska strecket. Fast man har också en match mer spelad än de tre lag som närmast skuggar i tabelltoppen.
Det var dagens matcher. Nu till dagens nyheter där en misslyckad tysk reklamkampanj har varit dagens snackis. Det tyska förbundet började tidigare i dag göra reklam för Frauen-Bundesliga med sloganen ”Saknade sedan den 29 juni”.
Tanken var förstås att det var den 29 juni som stjärnorna i det tyska landslaget åkte ur VM. Problemet var bara det att samma datum försvann även den schweiziska landslagsforwardenFlorijana Ismaili efter att ha dykt i Comosjön. Hon hittades död på botten av sjön några dagar senare. Den tyska kampanjen väckte starka känslor i Schweiz och drogs tillbaka efter bara någon timme.
this just shows no respect to ppl who are actually missing… we had an incident a month ago with a swiss international who was missing for 3 days and found dead after!! Show some respect @DFB_Frauenpic.twitter.com/udty4a4Jlr
Unsere Awareness-Kampagne für die Frauen-Bundesliga bezieht sich selbstverständlich nur auf unser letztes WM-Spiel am 29.6. gegen Schweden. Wir wollten damit auf keinen Fall Gefühle verletzen, unsensibel oder respektlos erscheinen. Sollte dies so angekommen sein, tut es uns leid.
I eländet var det ändå bra av tyska förbundet att göra ett försök marknadsföra sin högsta serie. Som signaturen Svenneberkaskrev i en kommentar till förra inlägget har varken vårt svenska förbund eller elitfotbollens organisation EFD gjort någon ansträngning för att marknadsföra svensk damfotboll efter VM. De ansvariga har väl förstås semester och när de vaknar har chansen gått förlorad.
Man undrar ju exempelvis hur EM-kvalmatchen mot Slovakien den 8 oktober marknadsfördes i Göteborg när landslaget firades efter VM-bronset. Sålde man biljetter? Gjordes det överhuvud taget någon reklam till de 35 000 göteborgare som var på plats?
Dagens transfernyhet är tysk. Det är nämligen vänsterbacken Carolin Simon som blev över när Lyon värvade Alex Greenwood. Simon väljer därför att fortsätta karriären i Bayern München, som ju vann mot Chelsea med 5–0 häromdagen. Då gjorde Lineth Beerensteyn för övrigt tre av målen.
En annan intressant övergång skedde på de brittiska öarna. Irlands yngsta landslagsspelare någonsin heter Tyler Toland. Dagen efter att mittfältaren fyllde 18 år värvades hon av Manchester City. Det blir väldigt spännande att följa hennes framfart.
I går, när jag gick igenom bloggens silly seasonsidor kollade jag lite på de spelare som inte hade klart med klubb i våras. Jag tänkte att skriva ett inlägg där jag tänkte ta er hjälp att får veta vad som hänt med spelare som försvunnit från de stora scenerna.
Nu kom dagens historia med den tyska efterlysningskampanjen och gjorde att den idén inte blev lika rolig. Men jag hade redan påbörjat inlägget, så jag kör.
Freja Olofsson
Den första spelare jag kollade upp var Freja Olofsson – en spelare jag gillade i Kif Örebro under den damallsvenska säsongen 2017. Jag hade alldeles missat att hon gick till Arna-Bjørnar i vintras. Jag hade också missat den tråkiga historien om hur hon byttes in i premiären i mars och fick bytas ut igen redan efter sju minuter. Sedan dess har hon inte spelat mer. Jag kan se i en artikel i NA att det handlade om en allvarlig skada, men inte mer än så. Ni som kan läsa NA får gärna berätta mer preciserat vad det var som hände med Olofsson.
Apropå hennes nya klubb Arna-Bjørnar såg jag den här anmärkningsvärda uppgiften om att lokalkonkurrenten IL Sandvikens trupp innehåller innehåller inte mindre än nio spelare med totalt 48 säsonger i Arna-Bjørnar bakom sig.
Fell down the "hopefully Googling things in Norwegian" rabbit hole, don't think I've ever seen player migration qualified like this and also, dang. pic.twitter.com/vNobLr8o9z
Tillbaka till spelare som inte jag hade sett uppgifter om ny klubb när jag stängde vinterns silly seasonsida. En som jag fortfarande inte har hittat någon ny klubb till är Emelie Andersson, som tidigare varit i Mallbacken och som i fjol spelade för Kif Örebro. Någon som vet vad som hänt med hennes karriär? Jag kan inte hitta några uppgifter om att hon skulle ha spelat i år.
Emelie Andersson
Andersson ingick ju i guldtruppen från F19-EM 2015. Där var även den tidigare Kif Örebro- och Hammarbyspelaren Linda Hallin. Jag såg att hon gjorde några matcher i division I för Södersnäckorna i fjol. Någon som vet vad som hänt med Hallins karriär? Har hon lagt av?
En annan spelare man ibland undrar lite över är Antonia Göransson. Det senaste man läst om henne var att hon i fjol hade en jobbig vår på bänken i Assi IF. Men jag har inte sett några uppgifter om att hon skulle ha lagt av. Samtidigt har jag inte sett hennes namn i någon matchtrupp på över 13 månader, så det finns väl ganska mycket som talar för att Göranssons karriär fick ett tråkigt avslut i Risögrund.
Slutligen en spelare som har kommit till rätta. Anam Imo finns nu nämligen med i spelartruppen på Rosengårds hemsida…
Nu har man fått sova en natt på saken. Sova en natt på det faktum att Sverige är i VM-semifinal. Och det känns lika bra i dag som det gjorde i går.
Efter gårdagens kvartsfinal läste jag flera kommentarer om att det var den bästa match landslaget någonsin gjort. Och visst, Sverige gjorde en väldigt bra match. Men den bästa någonsin? Nej, det tycker jag nog inte att det var.
Frågan är förresten vilka matcher som skulle kunna kandidera till just den titeln, Sveriges bästa landskamp någonsin. Kom gärna med förslag.
Personligen kommer jag inte så här spontant på någon självklar kandidat. Men jag tycker exempelvis att vårt landslag var starkare i höstas än det är nu, att den avgörande VM-kvalmatchen mot Danmark var bättre än gårdagens kvartsfinal.
Mot danskorna var jag egentligen aldrig orolig, det svenska laget kändes rakt igenom superstabilt. Visst kan den känslan ha påverkats av att Sverige vann på kryss den gången. Men vid en liten tillbakablick ser jag att jag hade högre betyg på de svenska spelarna i Viborg än vad jag satte i går. Mot Danmark blev snittet 3,82, medan jag nöjde mig med 3,36 mot Tyskland.
Betygen i går var för övrigt femma på Sofia Jakobsson, fyror på Hanna Glas och Stina Blackstenius samt treor på övriga.
När man funderar tillbaka på gårdagens match så tror jag att Sverige hade nytta av solen och värmen – 32 grader i skuggan vid avspark. Dock var större delen av planen i sol, vilket bör ha inneburit ytterligare cirka tio grader. Den första kvarten såg det ganska darrigt ut. Vårt försvar hade så långt jobbigt med kvicka och rörliga tyskor.
Framför allt hittade man runt på vår högerkant. Och duon Lina Magull och Sara Däbritz hittade inledningsvis ytor framför vår backlinje. Bland annat tog Nilla Fischer en farlig frispark mot Magull precis utanför svenskt straffområde i femte minuten.
När Magdalena Eriksson stod för dubbla missar och bjöd Tyskland på 1–0-målet såg det riktigt illa ut. Först slog Eriksson ett uppspel rakt på Däbritz. I sin ambition att rädda situationen föll vår vänsterback för långt och upphävde i nästa läge offsiden på Magull. Tyskan tackade för det och trixade snyggt upp bollen i luften och smällde sedan in ledningsmålet på volley.
När de fick chansen stod först Däbritz för en fin prestation när hon slog en smart passning mellan de svenska mittbackarna till Magull, som alltså avslutade anfallet snyggt. I det läget tyckte jag att det kändes väldigt mörkt för svensk del, även om vi hade inlett lovande i offensiven.
Hedvig Lindahl
Där syntes det direkt att Sverige ville spela i djupled, helst innan det tyska laget hade hunnit samla sig. Man såg det i fjärde minuten när Hedvig Lindahl gick på snabb utspark mot Blackstenius efter den första tyska hörnan. Man såg det i elfte minuten när Fridolina Rolfö fint hittade Jakobsson i djupled och skapade Sveriges första 100-procentiga målchans. Man såg det i 19:e minuten när Elin Rubensson med första blicken letade efter Blackstenius efter en brytning.
Djupledsbollarna skulle gärna komma bakom Marina Hegering, som ibland kliver fram lite för långt och därmed lämnar ytor bakom sig. Just så var det vid 1–1-målet.
Det började med att tyskorna satte bra press på det svenska laget. Linda Sembrant var tvungen att sätta bollen långt på sitt förstatillslag för att inte hamna i problem. Blackstenius hade en bra position, och var en trolig måltavla för långbollen. Det såg Hegering och den tyska mittbacken klev därmed upp i Blackstenius rygg.
Vad Carolin Simon gjorde i det läget är dock högst oklart. Den tyska vänsterbacken släppte Jakobsson och tog ett par steg ut mot kanten. Den enda förklaring jag kan hitta till det rörelsemönstret är att Simon var så säker på att tyskorna skulle vinna långbollen, och att hon därmed började söka en anfallsposition. Jag såg att hon tjuvade lite i omställningarna fler gånger – och ställde därmed Hegering i svåra situationer.
När just Hegering (solens fel?) inte nådde upp på Sembrants långboll var felplacerade Simon helt körd – och Jakobsson helt fri.
Sofia Jakobsson
Jakobssons avslut var sedan lite lagom studsigt för att gå under Almuth Schult:s utsträckta högerben. Avslutet påminde ganska mycket om det mål som Jakobsson gjorde i Viborg – det som tog Sverige till VM. Den här gången gjorde hon målet som tog in Sverige på allvar i kvartsfinalen.
Tyskland satte aldrig någon hysterisk press på det svenska laget, typ den vi drabbades av på Friends i april. Men inledningsvis fick de ändå hyfsat tryck på vår baklinje. Men den där pressen avtog ganska betydligt efter cirka 25 minuter. Samtidigt började Sverige i det skedet få bättre betalt för sin press. Vårt lag var ju modigt från start, och klev upp ganska högt. Det höll på att bli dyrt inledningsvis, men betalade sig över tid.
Att den tyska pressen avtog kan ha berott på flera skäl. Dels av trötthet, det var ju varmt, och bara Hedvig Lindahl spelade den första halvleken på en skuggad del av planen. Men det kan även ha varit så att tyskorna började bli lite rädda för de svenska långbollarna, och därmed tog en lite lägre position.
Efter paus började tyskorna med lite mer tillbakadraget lag. Redan efter drygt två minuter kunder Sverige spela sig igenom det laget. Hanna Glas vann en duell mot Lina Magull, där tyskan blev liggande. Bollen gick via Caroline Seger till Magdalena Eriksson, som slog en fin passning till Kosovare Asllani, en passning som slog ut det tyska mittfältet.
Asllani spelade ut till Jakobsson på högerkanten. Hon utmanade, och tog sig förbi Giulia Gwinn. Inlägget gick mot bortre delen av straffområdet, där Rolfö kom perfekt. Nicken var bra, men räddades ändå fint av Schult.
Stina Blackstenius
Dock hade Sverige väldigt många bra inlöp i straffområdet på inlägget. Fyra svenskor löpte in på bra ytor. På returen hade Stina Blackstenius placerat sig på den allra bästa ytan. Hon tog emot bollen med höften och skickade sedan upp den i nättaket med vänstern.
Blackstenius som haft det så tungt under våren var matchhjälte för andra matchen i rad. Hon visade verkligen återigen att hon är de stora matchernas spelare. Faktum är att det kändes ganska tydligt att målet från Kanadamatchen betydde enormt för Blackstenius. Jag tyckte att hon redan från start i kvartsfinalen var bättre i det felvända spelet än jag sett på länge. Det gav det svenska laget fler uppspelspunkter, vilket ju är otroligt viktigt för att kunna ha ett eget spel.
Lite ställde ju för övrigt värmen till det för Sverige också. Efter 63 minuter fick Nilla Fischer kramp, och tvingades till byte. Fischer har varit känslig för kramp i varma matcher tidigare, spontant kommer jag att tänka på VM-premiären mot Nigeria för fyra år sedan. Den gången skylldes det för övrigt på rödbetsjuice.
Amanda Ilestedt
Fischers kramp innebar att Amanda Ilestedt fick komma in i mittförsvaret i ett ganska jobbigt läge. Hon skötte sig dock utmärkt.
Redan i paus hade för övrigt Tyskland bytt in storstjärnan Dzsenifer Marozsan. I 70:e minuten satte tyskorna även in Lena Oberdorf på mittfältet för att kunna flytta upp Alexandra Popp på topp. Allt för att få ett rejält tryck på Sverige. I det skedet kändes det ganska tryggt, även om tyskorna ofta var kring det svenska straffområdet.
Oron började i minut 82, när Hedvig Lindahl var sent ute på ett inlägg från Marozsan mot Popp. Som tur var vinkades tyskorna av för offside – annars hade det varit en tysk straff. Efter den situationen kändes det darrigt, inte minst från Lindahls sida. Hon kom ut snett på ytterligare ett par bollar. Kanske var det ett utslag av hennes matchovana som vi fick se. Kanske var det lite nervositet över att vara så nära att äntligen få vinna en stor match mot Tyskland.
Från den där straffsituationen tyckte jag först att det var anmärkningsvärt att VAR-rummet behövde 2,5 minuter för att slå fast att det var offside. Men när bilden kom upp visade det ju sig att Sverige klarade sig med någon centimeter. Det visade sig också att offsiden var på Magull, medan Popp var på rätt sida.
Straffsituationen i VM-kvartsfinalen
Magull valde sedan att inte gå på bollen. Utifrån tidigare bedömningar i VM kan hon inte ansetts ha påverkat spelet. Därmed känns det som att Tyskland borde ha haft en straff. Vi kom alltså undan med blotta förskräckelsen. Att det var så nära tysk straff fattade jag först i dag när jag såg om matchen. I går kändes den där situationen helt lugn, jag fattade som sagt inte varför det tog så lång tid.
Även om jag totalt sett tycker att Marozsan gjorde en ganska blek figur var det på hennes inlägg som tyskorna hade sina chanser. Det var hon som slog inlägget vid straffsituationen, och på en inläggsfrispark från henne några minuter senare fick inhoppare Oberdorf öppet mål. Där hann hjärtat slå många slag innan man insåg att nicken gick utanför.
Hjärtat var sedan uppe i halsgropen i 93:e minuten, när Marozsan spelade loss Svenja Huth på högerkanten. Inlägget gick förbi Lindahl mot bortre stolpen, där Hegering dök upp. Glas gjorde dock ett bra jobb och störde tyskan så mycket att nicken gick över det tomma målet.
Fridolina Rolfö
Hjärtat dunkade rätt mycket de sista tre minuterna också, men det svenska laget redde som bekant ut det. Under de där sista övertidsminuterna byttes Fridolina Rolfö ut. Drygt tio minuter in i den andra halvleken hade hon fått sitt andra gula kort i turneringen. Därmed är hon avstängd i semifinalen.
Den svenska lagledningen lämnade i dag in en protest mot varningen, som var hård. Men den typen av protester brukar aldrig gå igenom, så räkna med att Rolfö får se matchen mot Nederländerna från läktaren. Men man förstår att Rolfö hade nära till tårarna när hon fick kortet. För båda hennes varningar i VM har kommit för omedvetna förseelser.
Noterbart i övrigt var att Sverige hade bättre fasta situationer än tidigare. Vi hade bara tre hörnor, men alla var bra. Kollar vi matchstatistiken visar den:
Sverige–Tyskland 2–1 (1–1)
Avslut, totalt: 12–13
Avslut mot mål: 6–6
Hörnor: 3–5
Frisparkar: 6–8
Bollinnehav: 41–59
Passningar till rätt adress: 216–422
Tacklingar: 5–20
Rensningar: 5–21
Noterbart är att förbundskapten Peter Gerhardsson både före och efter kvartsfinalen har pratat om att laget har jobbat med att spela sig ur knipor. Statistiken över rensningar visar att man kommit en bra bit på vägen på den punkten.
Sverige har även kommit en bra bit på vägen i VM. Jag återkommer med tankar om nästa uppgift – onsdagens semifinal mot Nederländerna, eller Holland som de själva säger.
Det är drygt en timma till avspark i Rennes och vi har fått Sveriges startelva. Det blev som väntat samma lag som vann senast mot Kanada.
Alltså: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Då gjorde vårt lag en högklassig andra halvlek. Det är ju just den där andra halvleken mot Kanada där vårt lag har utmärkt sig positivt i den här turneringen.
De två första matcherna gjorde man sitt jobb – inte mer. I matchen mot USA valde förbundskapten Peter Gerhardsson att vila spelare och i första halvleken mot Kanada var det bra defensiv, men närmast obefintlig offensiv. I dag krävs det med största sannolikhet två högklassiga halvlekar om det skall bli seger.
Sverige slår ju verkligen ur underläge. Dels för vår historia mot Tyskland, men även för att vi är nia i världen medan tyskorna är rankade som världstvåa.
Tyskland startar med en elva utan Dzsenifer Marozsan, vilket är bra nyheter för svensk del. Hon är ju en av världens bästa speluppläggare, samt har väldigt bra fasta situationer – och har ett bra skott.
Följande elva spelare startar för tyskorna: Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Dorosoun-Khajeh, Carolin Simon – Lina Magull, Sara Däbritz – Svenja Huth, Alexandra Popp, Linda Dallmann – Lea Schüller. Det är en väldigt offensiv uppställning. Båda ytterbackarna har offensiven som styrka, och alla mittfältare är i grunden offensiva. Det finns alltså ingen utpräglad bollvinnare på mittfältet, något som borde kunna gynna Sverige.
För drygt fyra år sedan möttes Sverige och Tyskland senast i en VM-match. Trots att Sverige hade gjort en blek turnering var jag försiktigt positiv inför avspark. Jag trodde att Sverige skulle kunna utnyttja det faktum att Tyskland hade ett långsamt mittförsvar.
Fyra år senare är jag inte det minsta positiv. Visst bär man på en förhoppning om att Sverige skall kunna göra en kanonmatch och skrälla sig till semifinal – och till OS. Men i grunden är jag inställd på att kvällens match är Sveriges sista i VM på minst fyra år.
Jag skriver på minst fyra år eftersom jag inser att det långt ifrån är säkert att Sverige är med i nästa VM-slutspel. Med tanke på hur tajt det var i kvalet i höstas, och med tanke på hur snabbt flera europeiska lag har utvecklats de senaste fyra åren kan man inte ta något för givet. Så det gäller att njuta av de cirka 100 minuter fotboll vi har framför oss.
När det gäller det tyska laget är det lite som 2015 – det är i försvarsspelet som bristerna finns. Fast mittförsvaret är inte lika långsamt längre. Däremot har tyskorna spelat med väldigt högt uppskjutna ytterbackar, vilket har lämnat mittbackarna ganska ensamma. Och i dag har man alltså valt bort att ha någon utpräglad bollvinnare på mittfältet.
Fast frågan är ju hur mycket man kan prata om defensiva brister för ett lag som inte släppt in ett enda mål, och som har en målvakt som bara behövt stoppa fem skott på fyra VM-matcher.
Många säger att det är rätt läge att möta Tyskland nu. Som jag skrev i början av veckan tycker jag aldrig att det är rätt läge att möta Tyskland. Jag minns ju att det var rätt läge att möta Tyskland både i EM 2013 och i OS 2016. I båda turneringarna hade tyskorna förlorat matcher i gruppspelet, och man hade inte fått spelet att funka.
Men Tyskland är väldigt bra på att hitta sätt att vinna. Trots att laget inte imponerade i de där två turneringarna stod man ändå till slut där med pokalen.
En annan orsak till min lite negativa inställning till matchen är ju träningsmatchen i våras. Där blev vårt landslag totalt överkört av ett starkt tyskt lag. Framför allt hade vi väldigt svårt med den höga, tyska pressen. Tyskorna tog framgångsrikt bort Caroline Seger och Kosovare Asllani i den svenska uppspelsfasen.
På Friends spelade Sverige med tre mittbackar. Det har vi inte gjort sedan dess. Frågan är om det upplägget skrotades i samband med den överkörningen.
Positivt för svensk del i dag är att det är så varmt att vi inte lär möta en lika hög och intensiv, tysk press. För en stund sedan var det 35 grader varmt i skuggan och 46 grader i solen. Jag vet inte exakt hur solen slår över arenan vid 18.30-tiden, men det är väl risk att det kommer att vara sol på åtminstone en del av planen.
I dagens första kvartsfinal var i princip hela planen i sol under den första halvleken. Bara någon meter vardera på ena lång- och kortsidan var i skugga.
I värmen i Valenciennes inledde Italien bäst och hade den första halvlekens två bästa chanser genom Valentina Bergamaschi och namnen Valentina Giacinti. Bergamaschi var helt fri, men hennes volleyavslut blev vekt. Giacints skott var tillräckligt hårt för att helt ställa Sari van Veenendaal. Fast bollen smet utanför.
Nederländerna hade ingen riktigt farlig chans före paus. Man hade ett bra frisparksläge, men det klarade inte Sherida Spitse av att göra något bra av.
Direkt efter paus kopplade däremot Nederländerna greppet. Jag hörde att italienskorna var väldigt trötta i slutet av åttondelsfinalen. Det kändes från start i den andra halvleken i dag att de ville ha lägsta möjliga tempo. Och längsta möjliga paus i varje spelavbrott.
När fantastiska Vivianne Miedema nickade in Sherida Spitse:s inläggsfrispark till 1–0 i minut 70 gick redan Italien på knäna. Dessutom hade de bytt ut Barbara Bonansea. Bytet visade tydligt att den italienska förbundskaptenen Milena Bertolini prioriterar dagsform framför meritlista.
För på pappret är ju Bonansea spelaren som skall göra det för Italien. Men efter en mindre bra insats i åttondelen och en trög start i kvarten fick hon inte fortsatt förtroende, utan byttes ut redan i minut 54. Sett till hela VM:et är det svårt att kritisera Bertolinis coachningsfilosofi. Hon startade ju VM med Ilaria Mauro som förstaforward. Men när inte Mauro levererade i premiären hamnade hon plötsligt allt längre utanför laget.
Italien har totalt sett gjort en mycket bra turnering. Jag varnade lite för laget inför avspark, skrev att de med maximal utdelning kunde nå medaljmatcher, men ”det rimliga är nog ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal”.
Det tog slut i kvarten. Men spelmässigt visade Italien lovande takter, och laget är fortfarande på uppgång. I backlinjen har de lite äldre spelare, men i övrigt är de flesta så pass unga att de bör ha flera VM-slutspel framför sig.
Men i Valenciennes orkade Italien inte stå emot. Hoppet om semifinal och OS minskade dramatiskt vid Miedemas mål. Och tio minuter senare, när även Stefanie van der Gragt nickade in en inläggsfrispark från Spitse var det helt avgjort.
Nederländerna vann med 2–0 (0–0), och till slut var det fullt rättvist. Jag räknade till 7–3 i målchanser i orange favör. De hade även 60–40 i bollinnehav, 381–163 i passningar till rätt adress och totalt 21–6 i avslut.
Nederländerna är för första gången någonsin klart för OS. Nederländerna är också klart för sin första VM-semifinal någonsin, man blir motståndare till vinnaren i kvällens kvartsfinal, den mellan Sverige och Tyskland.
Otroligt starkt av de orangeklädda. Laget visar att EM-guldet på hemmaplan inte var någon tillfällighet. Man visar också hur fin utveckling man kan ha på fyra år. I det senaste världsmästerskapet var laget otroligt nära att missa åttondelsfinal. Men man klarade sig vidare som grupptrea, och åkte sedan ut mot Japan.
Inte nog med att Nederländerna har flyttat fram positionerna inom seniorfotbollen, de har genomgående haft bra lag på ungdomssidan de senaste åren. Så man gör inget tillfälligt besök i världstoppen, utan man är där för att stanna.
Under tisdagskvällen avslutas första omgången i gruppspelet med de båda matcherna i grupp F – Sveriges grupp.
Det är en grupp där USA och Sverige är jättefavoriter att ta de två direktplatserna till åttondelsfinalerna. Motståndarna Chile och Thailand är nämligen högst orutinerade på den största internationella scenen. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp F:
Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher
USA
Världsranking: 1
Guldchans: 25–30 procent
Nyckelspelare: Julie Ertz. Förutom att hon är ett fantastiskt vapen på fasta situationer genom sin hänsynslöshet i nickduellerna är det Ertz som skall lösa balansen på mittfältet. USA har inte förlorat när hon har spelat balansspelare de senaste två åren.
Spelare med Sverigekoppling: Tony Gustavsson är assisterande förbundskapten. Trion Ashlyn Harris, Ali Krieger och Christen Press har tidigare spelat i damallsvenskan för Tyresö. Press har även gjort två sejourer i Göteborg.
Startelva i genrepet (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Samantha Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
Kommentar: USA hackade rejält efter VM-guldet 2015. Mycket beroende på att viktiga Lauren Holiday lade av (alldeles för tidigt).
Holiday hade ansvaret för balansen på mittfältet. Och efter hennes sorti blev USA känsligt för kontringar. Efter mycket testande har jobbet att sköta USA:s kontringsskydd gått till tidigare mittbacken Julie Ertz.
Ett jobb hon har löst på ett lysande sätt. Sedan hon i juli 2017 fick rollen som balansspelare på USA:s mittfält har amerikanskorna bara förlorat en landskamp. Och i den var Ertz inte med.
Ertz är ingen speciellt bra passningsspelare. Däremot är hon en riktig pådrivare, en vass närkampsspelare samt att hon har otroligt bra tajming i luftrummet. Därmed är hon ett mycket vasst vapen på fasta situationer. Jag måste säga att jag är riktigt rädd för vilket hot Ertz är mot ett svenskt lag som zonar på fasta.
Framför Ertz har USA massor av talang. Hemma i NWSL vimlar det av fysiska djupledsforwards. Förbundskapten Jill Ellis har dock valt att prioritera tekniska och bollskickliga spelare framför djupledslöpare.
Därmed kommer troligen tekniska Rose Lavelle och smarta Lindsey Horan spela centralt. Lavelle kommer att fungera som speluppläggare. Tanken är väl att hon skall bjuda på sådana här konstnummer:
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) May 26, 2019
På kanterna har USA duon Megan Rapinoe och Tobin Heath. Tekniskt briljanta Heath är en viktig kugge i USA:s offensiv. Lagets anfallsspel brukar vara som bäst när hon är på planen.
Noterbart är att USA har två före detta forwards som ytterbackar. I varje fall stämmer det där med före detta i Kelley O’Hara:s fall. Crystal Dunn däremot är fortfarande ofta forward i sitt klubblag North Carolina Courage. Dunn ligger för övrigt på delad andraplats i NWSL:s skytteliga med fyra mål på tre matcher.
Carli Lloyd
USA kommer till Frankrike som världsetta – och ganska klar guldfavorit. Det amerikanska laget har vanan av att vinna – och truppen är bred. Längst upp på topp har man pålitliga målskytten Alex Morgan – mitt tips som VM:s skyttedrottning. Och skulle inte Morgan leverera finns matchvinnarnas matchvinnare på bänken – Carli Lloyd. Efter ett par tunga år tycker jag att 36-åringen sett riktigt pigg ut de senaste månaderna. Jag skulle inte bli förvånad om det är Lloyd som skjuter guldet till USA om en knapp månad.
Jag har ju tippat USA som världsmästare. Jag tror att laget vinner gruppen, och sedan ställs mot Frankrike i kvartsfinal – en match som känns som en moralisk final. Där tippar jag alltså amerikansk seger, mycket eftersom fransyskorna brukar drabbas av stora darren i kvartsfinaler.
Chile
Världsranking: 39
Guldchans: Promillenivå.
Nyckelspelare: Tiane Endler – Chile har en riktig världsmålvakt att luta sig mot.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen
Startelva i genrepet (4–5–1): Tiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero, Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Yanara Aedo, Karen Araya, Francisca Lara, Rosario Balmaceda – Maria José Urrutia.
Kommentar: Chiles La Roja Femiemina har inte vunnit någon match i år. Man har faktiskt inte vunnit en enda landskamp sedan man slog till med en riktig skrällseger, 3–2 mot Australien i november.
Det var en match som både Australiens försvar och målvakten Lydia Williams nog helst vill förtränga. Alla Chiles tre mål kom efter australiensiska tavlor.
Tre dagar efter den oväntade chilenska segern möttes lagen igen. Då vann Australien med 5–0 – vilket känns som ett mer rimligt resultat lagen emellan.
Jag har sett Chile några gånger. I de flesta matcherna har de ställt sig högt, och försökt spel med hög press. Det är ett spelande lag, man försöker spela sig ur nästan alla situationer.
Längst bak har man en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler. Hon ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA) samt de båda skickliga frisparksläggarna från brasilianska Gremio, Karen Araya (högerfot) och Claudia Soto (vänsterfot).
Chile kvalade in via att bli tvåa i fjolårets Copa America, en turnering man hade på hemmaplan. Precis som Argentina är Chile ett lag som sällan spelar landskamper. Laget är inte bokfört för några landskamper alls 2015 och 2016, och man spelade bara fem matcher 2017. Det senaste året har man dock spelat ganska många matcher i uppladdningen inför VM.
I sitt genrep, borta mot Tyskland, visade chilenskorna upp en tajtare defensiv än jag sett tidigare. Då valde laget att backa hem i ett lågt försvarsspel. Följden blev att tyskorna hade svårt att komma till öppna avslut. Tyskland vann med 2–0 efter ett hörnmål av Alexandra Popp och ett misslyckat inlägg från Carolin Simon som seglade in i bortre krysset.
Just defensiva fasta situationer är en svaghet. Endler är stark i luftrummet. Men får man bort bollen från henne gör det att göra saker på fasta mot Chile.
Gissningsvis kommer Chile att spela den typen av lågt försvar mot Sverige och USA i de två öppningsmatcherna. Om man klarar av att hålla nere siffrorna i de matcherna kan det räcka med seger mot Thailand för att ta en plats i åttondelsfinalerna.
Chile är inte helt ofarligt, men det är ändå ett lag Sverige både skall – och brukar vinna mot. Det rimliga är att chilenskorna slutar trea i gruppen, vilket gör att man har viss chans att få spela en slutspelsmatch – vilket vore en stor framgång. Men längre än åttondelsfinal kan jag inte tänka mig att man går.
Thailand
Världsranking: 34
Guldchans: Mindre än promillenivå.
Nyckelspelare: Kanjana Sung-Ngoen – den snabba veteranen gör huvuddelen av lagets mål.
Spelare med Sverigekoppling: Sukanya Chor Charoenying och Taneekarn Dangda har båda varit i Östersund i elitettan.
Kommentar: Thailand och Argentina är turneringens två sämsta lag. I VM 2015 lyckades thailändskorna överraskande vinna mot Elfenbenskusten. Om det skall bli några poäng i år är det i första hand matchen mot Chile som gäller.
För mot USA och Sverige skall Thailand vara chanslöst. Laget har en seger och elva förluster på sina tolv senaste landskamper. Segern kom mot Ungern i slutet av februari.
I genrepet fick man storstryk mot Belgien – 6–1. Där såg det thailändska försvarsspelet långt ifrån stabilt ut.
Just i försvarsspelet har Thailand oftast jätteproblem. Spelarna är dåligt utbildade, och tar felbeslut lite för ofta för att man skall kunna hota topplagen. Dock hade man ju flytet att Asien hade fem VM-platser, och att Nord- och Sydkorea hamnade i samma kvalgrupp. Därmed fanns det en VM-plats för Asiens sjätte bästa lag.
Thailand tar väldigt sällan poäng mot lagen på världsrankingens topp 30. Men i semifinalen av Asiatiska mästerskapen var man nära att ta en riktigt tung skalp. Precis som för Chile var det mot Australien som Thailand slog till. I semifinalen tog The Matildas väl lätt på uppgiften och vilade flera nyckelspelare. Det höll på att kosta finalplatsen. Först på övertid nickade Alanna Kennedy in kvitteringen till 2–2. Och sedan vann Australien efter straffläggning.
Som synes på klippet har Thailand väldigt svårt på fasta situationer. Förutom att man har ett kortvuxet lag har man väldigt svaga målvakter. Det måste Sverige kunna utnyttja.
Däremot är thailändskorna inte ofarliga framåt. Framför allt är 32-åriga veteranen Kanjana Sung-Ngoen väldigt snabb och ligger bakom mycket i Thailands offensiv. Hon spelade tidigare högst upp på topp. Numera utgår hon oftast från en position på högerkanten. Henne måste den svenska backlinjen se upp med.
Som toppforward värvade Thailand för två år sedan USA-födda Suchawadee Nildhamrong. Hon är född Miranda Nild – vilket hon även heter på Fifas hemsida. Men oftast spelar 22-åringen under sitt thailändska namn. Hon har gjort tolv mål på 19 landskamper och är ett bra tillskott till Thailands offensiv.
Thailand skall alltså vara chanslöst mot USA och Sverige. Mot Sverige är väl Thailands största chans att det blir riktigt varmt i Nice, för värme bör Thailands spelare kunna hantera bättre än svenskorna. Men inte ens värmerekord skall kunna räcka för thailändsk seger. Hoppet om poäng ligger i stället huvudsakligen på matchen mot Chile. Men det rimliga utfallet är att Thailand åker hem poänglöst efter gruppspelet.
VM-truppen
Sverige
Världsranking: 9
Guldchans: 1–5 procent.
Nyckelspelare: Kosovare Asllani. Linköpingsstjärnan bär nyckeln till Sveriges anfallsspel genom att det i första hand är hon som skall servera de öppnande passningarna. Hon var dessutom bästa målskytt i kvalet.
Startelva i genrepet (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Kommentar: Jag sparade Sverige till sist. Det är ett lag som jag tidigare analyserat hur mycket som helst, därför blir det ingen djupare analys nu.
Klart är att Sverige såg ut som en riktigt seriös utmanare förra hösten. Då hade vi en väldigt stabil defensiv att falla tillbaka på, vilket gjorde att det inte var så kostsamt att våra forwards hade halvdan form.
Under våren har det däremot funnits anledning att sätta flera frågetecken för landslagets form. Målvakt Hedvig Lindahl har varit stabil, men med tanke på att hon har haft minimalt med speltid i Chelsea finns där ändå en osäkerhetsfaktor kring henne.
I backlinjen saknas den extrema snabbheten eftersom Jessica Samuelsson fått de senaste 1,5 åren förstörda av skador, och inte är i spelbart skick.
Under våren har man satt ett litet frågetecken för mittförsvaret. Den tidigare så stabila duon Nilla Fischer och Linda Sembrant har inte känts så bra som vi är vana vid. I stället har Magdalena Eriksson varit vår bästa mittback.
Även mittfältet har haft sämre form. Ingen ur trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani har känts lika vass som i höstas – då alla tre var lysande. Den som känts närmast toppformen är Rubensson. Men Sverige behöver alla tre i toppad form när det drar ihop sig i VM.
Fridolina Rolfö
På forwardssidan har vi haft problem ett tag. Den enda forward som har levererat på internationell nivå på sistone är Fridolina Rolfö. Problemet med henne är att hon är väldigt skadeförföljd. I genrepet mot Sydkorea stod dock Rolfö för ett riktigt lovande inhopp. Känslan i dag är att det är hon som skall bära Sveriges offensiv.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har varierat mellan fyrbackslinje och att spela med tre mittbackar. När han spelat med fyrbackslinje har laget formerats som en 4–4–1–1-uppställning. Och när han spelat med tre mittbackar har det varit något som liknat 5–3–2 i försvarsspelet.
Fyrbackslinjen har använts i matcher som Sverige förväntas vinna, medan det varit tre mittbackar mot starkare motstånd. Det troliga är således att Gerhardsson kör med fyrbackslinje mot Chile och Thailand, och sedan byter till spel med tre mittbackar.
En intressant sak är att förbundskaptenen ännu aldrig har behövt välja mellan kvartetten Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig och Stina Blackstenius. Alla de fyra har startat varje gång de varit friska. Således har inte hela kvartetten varit frisk samtidigt någon gång. Men lagom till VM bör vi vara i den idealsituationen. Och är det något som talar för Sverige i VM är det väl just det att alla våra fyra vassaste spelare äntligen är friska.
Madelen Janogy
Dessutom har Gerhardsson hittat jokrar som Madelen Janogy och Mimmi Larsson, som båda kan komma in från bänken och ändra matchbilder. Mitt tips har varit att Sverige skall sluta tvåa i gruppen och sedan åka ut i kvartsfinal mot Tyskland. Det får jag stå fast vid. Det bör bli ganska säkra segrar mot Chile och Thailand, och vi kan kanske jobba till oss ett kryss mot USA. Fast jag tror att amerikanskorna kommer att göra fler mål i de två första matcherna, och därmed vinna gruppen.
Tyvärr är slutspelslottningen riktigt dålig för svensk del. Vinnaren av grupp F möter tvåan i grupp B i åttondelsfinal. Det lär bli något av Spanien, Kina eller Tyskland. I en eventuell kvartsfinal väntar sedan troligen vinnaren av grupp A – vilket blir Frankrike eller Norge. Det bli väldigt tufft att ta sig till semifinal den vägen.
Problemet är att det inte är mycket lättare om man kommer tvåa i gruppen. För tvåan väntar tvåan i gruppen med Nederländerna och Kanada i åttondelsfinal. Och i kvartsfinal väntar vinnaren i Tysklands grupp. Även det känns som en riktigt tuff väg.
Men om Gerhardssons gäng kan hitta tillbaka till höstformen är inget omöjligt. Då kan faktiskt det svenska laget gå hela vägen.
Här är del två av VM-guiden. Under lördagen spelas de två första matcherna i grupp B, en grupp där Tyskland är ganska klar favorit. Här är lite tankar om de fyra lagen i den gruppen:
Tysklands elva i EM-finalen 2013
Tyskland
Världsranking: 2
Guldchans: 20–25 procent
Nyckelspelare: Dzsenifer Marozsan – Lyons eleganta tia skall även styra Tysklands anfallsspel.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen
Startelva i genrepet (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Caroline Simon – Melanie Leupolz, Sara Däbritz – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Lea Schüller – Alexandra Popp.
Kommentar: Tyskland är ett lag som man egentligen inte vet var det står. Det är ju nämligen ett nybygge som är oprövat i stora sammanhang.
Klart är att laget är väldigt talangfullt, samt att det har en mycket hög högstanivå. Det fick Sverige känna på i träningsmatchen på Friends Arena tidigare i år.
Tyskland har ju varit inne i en generationsväxling en tid. Problemet har knappast varit brist på skickliga spelare, utan mer att få ihop ett fungerande lag av alla talanger.
Steffi Jones misslyckades med sitt lagbygge och fick lämna våren i fjol. Då kom interimtränaren Horst Hrubersch in och gjorde ett kanonjobb. När han lämnade i höstas var han obesegrad. Det är även nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg sedan hennes tillträde.
Det var när laget vann mot Frankrike i slutet av februari som man förstod att Tyskland var tillbaka på allvar i världstoppen.
Tysklands svaghet under senare år har varit bristen på snabbhet i mittförsvaret. Voss-Tecklenburg ser ut att matcha ett väldigt grönt mittbackspar i form av Essens Marina Hegering och Wolfsburgs Sara Doorsoun-Khajeh. Duon är i och för sig 29 respektive 27 år, men är ändå färska på den högsta internationella nivån.
Offensivt känns det tyska laget otroligt starkt. Inget annat lag har så många lysande alternativ på mittfältet och i anfallet. Voss-Tecklenburg verkar bygga kring spelgeniet Dzsenifer Marozsan och nickstarka Alexandra Popp. Den senare har fått kaptensbindeln, vilket indikerar att hon kommer att ingå i elvan.
Tyskland är absolut ett av de lag som kan gå hela vägen. I mitt tips vinner de gruppen, men åker sedan ut mot Kanada i semifinal. Dessutom tippar jag att det blir som 2015 – man förlorar alltså bronsmatchen mot England.
Spanien
Spanien
Världsranking: 13
Guldchans: 1–5 procent
Nyckelspelare: Patri Guijarro. Supertalangen är tänkt att driva det spanska anfallsspelet. Men hon har varit skadad hela våren, så det är ett stort frågetecken för formen.
Spelare med Sverigekoppling: Jennifer Hermoso har spelat i Tyresö och Celia Jimenez i Rosengård.
Startelva i genrepet (4–1–4–1): Sandra Panos – Marta Torrejon, Irene Paredes, Maria Pilar Leon, Marta Corredera – Virginia Torrecilla – Amanda Sampedro, Vicky Losada, Alexia Putellas, Mariona Caldentey – Jennifer Hermoso.
Kommentar: Jag har väntat på Spaniens stora genombrott på den internationella scenen. Det kommer, var så säkra. Däremot är jag tveksam till om det kommer i det här mästerskapet.
Jag tror kanske att det blir i EM 2021 som Spanien slår till på allvar på seniornivå. Bland ungdomarna är landet redan av högsta världsklass – bäst i Europa, och jämte Japan bäst i världen.
Och talangerna står på kö att slå sig in i nationselvan. Tanken var att bästa spelaren i fjolårets U20-VM, Barcelonas Patri Guijarro, även skulle driva offensiven i årets VM. Fast Patri har varit skadad hela våren, och det känns inte som att det här blir hennes mästerskap.
I stället känns det som att det är Jennifer Hermoso som måste göra målen. Den tidigare Tyresöspelaren har haft det tungt i de senaste mästerskapen. Lossnar det nu?
Jennifer Hermoso
Defensivt har Spanien haft problem med vem som skall spela bredvid PSG:s Irene Paredes i mittförsvaret. Det ser ut att bli Mapi (Maria Pilar) Leon som får förtroendet i stället för tidigare förstavalet Andrea Pereira. Det tror jag är ett klokt val.
Jag tror att Spanien går vidare som grupptvåa. Då väntar segraren i Sveriges grupp i åttondelsfinal. Och där tror jag att mästerskapet tar slut för spanjorskorna. Skulle de ändå ta sig till kvartsfinal väntar sannolikt Frankrike i kvarten. Vilket också känns som en övermäktig uppgift – även om just fransyskorna brukar vackla i kvartsfinaler.
Kina
Världsranking: 16
Guldchans: Promillenivå
Nyckelspelare: Wang Shuang – PSG:s eleganta tia är otroligt viktig för Kinas anfallsspel.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen
Startelva i genrepet (4–4–2): Peng Shimeng – Ying Wang, Wu Haiyan, Lin Yuping, Liu Shanshan – Lou Jiahui, Tan Ruyin, Wei Yao, Gu Yasha – Yang Li, Wang Shanshan.
Kommentar: Kina såg väldigt spännande ut i VM 2015. Då föll man mot USA i en tät kvartsfinal. Känslan var ändå att landet återigen var på väg mot den absoluta världstoppen.
Fast de senaste åren har kinesiskorna återigen tappat mark, och nu känns inte laget som någon medaljkandidat. Klart är att laget är defensivt välorganiserat. Det är inte lätt att göra mål på.
I genrepet gjorde dock Frankrike två och vann med 2–1. Kinas fina kvittering gjordes av lagets två offensiva nyckelspelare. Speluppläggaren Wang Shuang kom in från bänken i genrepet och stod för den fina framspelningen. Målet gjordes av skyttedrottningen Wang Shanshan.
— China Women's National Football Team (@ChinaWNFT) May 31, 2019
Kina har haft det svårt med målskyttet i de större sammanhangen. Tanken är att två gånger Wang skall lösa den biten.
Tyvärr tror jag inte på någon kinesisk framgång i sommar. Jag tror som bäst att laget kan komma trea i gruppen. Det kan ju räcka till åttondelsfinal. Men längre än så tror jag knappast att Kina tar sig.
Sydafrika
Världsranking: 49
Guldchans: Promillenivå
Nyckelspelare: Thembi Kgatlana – den hypersnabba forwarden utsågs till Afrikas bästa spelare 2018.
Spelare med Sverigekoppling: Leandra Smeda spelar för Vittsjö.
Startelva i genrepet: Andile Dlamini – Lebogang Ramalepe, Bambanani Mbele, Noko Matlou, Nothando Vilakazi – Refiloe Jane, Kholosa Biyana – Amanda Mthani, Linda Motlhlalo, Thembi Kgatlana – Ode Fulutudilu.
Kommentar: Sydafrikas Banyana Banyana drömmer om att för första gången ta sig vidare ur ett internationellt gruppspel.
I vintras trodde jag att laget skulle ha en ganska bra chans att göra det. Laget såg ju nämligen väldigt defensivt stabilt ut i början av året. 2–1–förlust mot Nederländerna och 0–0 mot Sverige var ju två hoppingivande resultat.
Men på sistone har Sydafrikas försvar läckt ganska rejält. 0–3 mot USA och framför allt 2–7 i genrepet mot Norge är illavarslande siffror. Siffror som säkert skapar oro bland de sydafrikanska backarna.
Nu känns det inte som att Sydafrika kommer att kunna rå på något av lagen i gruppen. Men osvuret är ju bäst.
Sydafrika har några riktigt spännande spelare. Forwarden Thembi Kgatlana är sanslöst snabb, alltså en spelare som är perfekt att kontra på. Och 18-åriga mittfältstalangen Sibulele Holweni skall vara något utöver det vanliga. Hon blir spännande att följa.
Jag sitter i solen på Gamla Ullevi och väntar in matchstart i genrepet. Utöver Caroline Seger och Olivia Schough saknas tyvärr även Nilla Fischer och Fridolina Rolfö i startelvan.
Sverige ställer upp så här i dag: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Som jag konstaterade i går är det bra för Nathalie Björn att få träna i den centrala mittfältsrollen. Men det är synd att vi inte får ett genrep där vårt lag kan ställa upp med allra starkaste elvan.
Jag antar att laguttagningen beror på att Fischer och Rolfö inte anses vara 100-procentiga. Därmed får vi inte heller i dag svaret på hur Peter Gerhardsson rankar kvartetten Blackstenius, Jakobsson, Rolfö och Hurtig.
Det man är mest intresserad av i kväll är ju hur Sverige klarar anfallsspelet. För det kommer att bli mycket anfallsspel i de två första VM-matcherna.
Premiärmotståndaren Chile visade i går att laget kan försvara bra. I april släppte chilenskorna in sex mål mot Nederländerna redan i den första halvleken. Då blev det 7–0-förlust sedan tidigare Göteborgsspelaren Danielle van de Donk gjort fyra mål.
Mot Nederländerna var det underläge för La Roja Femenina nästan innan matchen hade börjat. van de Donk gjorde 1–0 efter 1.09. Men i det tuffa VM-genrepet borta mot Tyskland såg Chiles försvarsspel riktigt bra ut.
Tyskorna vann bara med 2–0 efter ett hörnmål av Alex Popp och efter att Carolin Simon misslyckats så bra med ett inlägg att det gick in i krysset. De båda tyska målen går att se här.
Visst hade tyskorna chanser att göra fler mål. Men det var ändå trångt i Chiles straffområde. Chilenskorna gick inte lika högt i sitt försvarsspel som mot Nederländerna. Då lämnade man massor av ytor. Mot Tyskland var det däremot mer av att man hade parkerat bussen vid eget straffområde.
Offensivt hade Chile egentligen bara en målchans, och den var en gåva från Almuth Schult. Men genrepet visade att det inte är helt enkelt att låsa upp Chiles försvarsspel.
Chile ställde för övrigt upp med följande lag (4–5–1): Christiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero (Yessenia Lopez, 46), Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Karen Araya, Yanara Aedo, Francisca Lara, Rosario Balmaceda (Yessenia Huenteo, 90+3) – Maria José Urrutia (Maria José Rojas, 57).
Tyskland körde med en väldigt offensiv uppställning i genrepet. Man började med yttermittfältaren Giulia Gwinn som högerback och i paus tog man ut en mittback (Marina Hegering) och satte in en central mittfältare (Lena Oberdorf). Så här såg laget ut (4–2–3–1): Schult – Gwinn (Turid Knaak, 72), Hegering (Oberdorf, 46), Sara Doorsoun, Simon – Melanie Leupolz (Lina Magull, 60), Sara Däbritz (Lena Goessling, 60) – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan (Klara Bühl, 71), Lea Schüller (Linda Dallmann, 46) – Popp.
Dagens stora svenska damfotbollsnyhet är att Marija Banusic som väntat lämnar Linköping. Hennes nya klubbadress blir kinesiska Beijing BG Phoenix FC, som tränas av hennes tidigare tränare Kim Björkegren, och där Elena Sadiku är assisterande tränare. Bland de nya lagkompisarna finns bland annat den före detta Tyresöspelaren Vero Boquete.
Klubbvalet är inte helt överraskande, då trion Björkegren, Sadiku och Banusic har samma agent – Michael Kallbäck.
Att Banusic skulle lämna LFC har känts ganska självklart ett tag. Hon har en riktigt jobbig vår bakom sig, där hon bland annat tappat den landslagsplats hon spelade till sig i fjol. Under Marcus Walfridson var hon dock förstavalet i rollen som tia bakom Natasha Dowie i LFC.
Utfallet på planen var dock långt ifrån bra, Banusic hade inte bara det tungt i spelet, hon visade också stor frustration. I 1–0-ledning borta mot Kristianstad fick hon ett spel och skickade iväg bollen ut på den tennisbana som finns bakom ena målet på Kristanstads nya fotbollsarena.
”Det gäller nog för tränare Walfridson att hålla uppe humöret på Banusic, för forwarden kommer lite i kläm när LFC väljer spelsätt med lågt försvarsspel och omställningar. Hon är ju varken en försvarsspelare eller löpare.”
Den matchen visade sig dock bli Walfridsons sista som Linköpingstränare. Och när Henrik Jensen tog över var ett av hans första drag att placera Banusic på bänken. I Jensens debut vann också LFC mot Göteborg. Hans andra match var cupfinalen mot Rosengård. Även där började Banusic på bänken. Hennes inhopp slutade dock illa – hon fick grovt rött kort efter en sen och våldsam satsning mot Sanne Troelsgaard.
Banusic fick chansen i startelvan i förlustmatchen mot LB07, men i övrigt har hon varit bänkad sedan tränarbytet. Och det är svårt att kritisera Henrik Jensen för det valet.
Efter nio omgångar i damallsvenskan har Linköping nämligen bara tagit fyra poäng av tolv möjliga med Banusic i startelvan – ett snitt på en poäng per match. Däremot har det blivit hela tio poäng av 15 möjliga utan Banusic – två poäng i snitt. Linköping har alltså dubbelt så bra facit utan Banusic i startelvan.
Även om man tittar målmässigt har laget vunnit på att spela utan Banusic. Man har målskillnaden 4–6 i damallsvenskan under de 379 minuter som hon har varit på planen. De 431 minuter hon varit vid sidan har Linköping däremot gjort 7–4.
”Hon har inte haft det så lätt spelmässigt, hon har inte spelat så mycket 2018 på grund av den konkurrenssituation vi haft. Men hon har betytt mycket för oss, framför allt 2017.”
Jensen själv har hyllats för sitt sätt att leda laget. Nyligen beklagade storstjärnanKosovare Asllani i Corren att Jensen kommer att lämna LFC nu i sommar:
”Det är tråkigt att han lämnar, det måste jag säga. Jag tycker att han varit en ‘perfect match’ för oss. En otroligt bra tränare, troligen en av de bästa som jag har haft i min karriär. Jag tror inte riktigt att han förstår hur bra han är.”
Marija Banusic kan däremot möjligen ha en omvänd självbild, alltså att hon uppfattar sig bättre än vad hon är. Det senaste året har hon nämligen inte varit bra, något som känns onödigt.
När det gäller speluppfattning och bolltouch har ju nämligen Banusic klart störst potential i Sverige, och hon ligger även mycket högt i en internationellt jämförelse. Problemet är att hennes löpförmåga är långt ifrån elitnivå.
Det senaste året har hon mest stått stilla på planen, vilket har gjort henne till ett enkelt offer för motståndarnas försvarsspelare. Hon har gjort två mål i år, båda har kommit på fasta situationer. I spelet har hon däremot inte fått ut mycket. Känslan är att hon har blivit sönderläst av de andra lagen i damallsvenskan.
Det finns ju inga stillastående världsspelare, varken inom herr- eller damfotbollen. Folket runt Banusic behöver få henne att inse att hon måste förbättra sin löpstyrka rätt rejält om hon skall kunna ta nästa steg. Hoppas att Björkegren och Sadiku kan göra det, för en rörlig Marija Banusic vore en fantastisk tillgång för vårt landslag.
Hoppas således att den här övergången kan vara starten för ett riktigt lyft för Banusic. Det är ju bra för spelare att bekanta sig med olika spelsätt och kulturer. Och det asiatiska sättet att spela fotboll borde passa henne bra.
Det om dagens svenska nyhet. Lördag och söndag har det spelats fyra damallsvenska matcher, som ytterligare packat ihop toppskiktet i vår högsta serie. Jag har inte sett någon av matcherna koncentrerat, men såg i alla fall rätt delar av lördagens matcher.
Då vann Hammarby mot Rosengård och Göteborg mot Växjö. Göteborg var i underläge med 2–0 när Växjömålvakten Katie Fraine drog på sig ett rött kort efter att ha sprungit ner Adelina Engman i en sådan där hänsynslös utrusning som är rätt typiskt Fraine. Hon mejade även ner en forward första gången jag såg henne live.
Med en kvinna mer på planen vände Göteborg till 3–2-seger, Rebecka Blomqvist nickade in segermålet på slutet. Det var ett mål som innebär att göteborgskorna nu bara är två poäng ifrån SM-guldet.
Rosengård tog ju nämligen inte chansen att ta över serieledningen. Trots tre raka förluster är Piteå kvar i tabelltopp. Det jag såg av lördagens match var Rosengård uddlöst. Jag tycker alltså att Malmölaget verkar vara sämre nu än man var i serieupptakten.
Anja Mittag känns livsviktig för lagets offensiv. När hon inte är på topp förmår inte de andra att skapa tillräckligt mycket. Nu skall det ju sägas att jag tycker att Rosengård borde ha haft en straff i den första halvleken vid ställningen 0–0. När de väl fick straff var det 1–0 till Bajen, och då räddade Emma Holmgren skottet från Iva Landeka. Och efter det upplevde jag det som att Stockholmslaget hade de klart bästa målchanserna.
Under söndagen spelade Djurgården och Kristianstad 1–1. Jag såg den första halvleken, och det var spelmässigt sett en riktigt dålig halvlek, där hemmalaget kändes helt uddlöst. Senare på dagen tog Eskilstuna tre livsviktiga poäng via 1–0 borta mot LB07. Mimmi Larsson gjorde segermålet på övertid.
Med sju matcher kvar av vårsäsongen är det verkligen hysteriskt jämnt. När Växjö ledde med 2–0 i lördags var laget uppe på tredje plats i tabellen. Hastigt och mindre lustigt rasade man ner i bottenstriden. Nu ligger Växjö bara två poäng över nedflyttningsstrecket. Laget kommer dock inte att kunna rasa ner under innan semestern, ens vid förlust mot Rosengård på torsdag. Vittsjö och Djurgården möts ju nämligen på lördag, och båda kan inte passera Växjö.
I övrigt på nyhetsfronten sedan förra inlägget så har Arsenal gjort klart med schweiziska Lia Wälti, senast i Turbine Potsdam.
It's time to tell you something🥁🥁🥁
I'm very excited to announce that I'll be playing for @ArsenalWFC the upcoming seasons. I can't believe it yet, but I'm very thankful for this amazing opportunity! ⚽️🤗 pic.twitter.com/a17FSFpuJY
I USA har Christen Press gjort sitt första mål för Utah Royals:
Jag har redan ställt mig frågan om varför Fifa anlitat Deyna Castellanos till att marknadsföra nästa års VM-turnering. Här är en till som är lika frågande.
Vet ej varför just Deyna Castellanos skickats till Ryssland för att göra PR för VM i Frankrike 2019. Men är övertygad om att den här sykofant-intervjun säkrar att en junior från Venezuela åter blir nominerad till priset som världens bästa spelare i höst: pic.twitter.com/IwhYrrT65s
— Richard Henriksson (@FotbollsArena) July 1, 2018
Jag slutar väl där det här inlägget började, med nyförvärv till den kinesiska superligan. I dag har även brasilianska Fabianada Silva Simoes skrivit på för Wuhan Jianghan University.
#CWSL | Two new faces in the League! Beijing confirmed the signing of Sweden forward Marija Banusic while the brazilian right-back Fabiana is back to China to play for Wuhan. pic.twitter.com/8H7MF6jdrV
Det har blivit dags för den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Det är således dags att avslöja hur guld och silver fördelas i mitt tips. Mina finallag är alltså England och Tyskland.
Innan jag fortsätter vill jag klargöra att procentsiffrorna i guiden vad gäller guld- och medaljchans är bedömda chanser nu, alltså inför mästerskapet. Jag har försökt att hålla isär de bedömningarna och mina tips. Det har exempelvis gjort att min bedömning är att Sverige på förhand har större medaljchans än Norge, mycket beroende på att svenskorna har en på pappret enklare grupp.
Nu till de båda lag jag tippat fram till finalen. Medan nästan alla experter nämner Tyskland och Frankrike som de stora guldfavoriterna har England fått smyga med i skymundan. Det känns lite konstigt, eftersom det engelska laget är högklassigt.
Det är dessutom ett lag som har byggts upp under en längre tid och är väl samspelt. Det blev bästa europeiska lag i VM för två år sedan, där man tog bronset efter seger mot just Tyskland i matchen om tredje pris. Där var ju laget dessutom smärtsamt nära en finalplats, ni minns väl att man föll på ett självmål i 92:a minuten mot Japan i semin.
En del av mig vill sticka ut hakan och tippa engelskt guld. Men jag har ju dragit fram Tyskland till finalen, och i stora finaler har ju tyskorna haft en makalös förmåga att vinna. Tyskland har totalt varit i tolv finaler i OS, VM eller EM – och vunnit elva. England har nått två finaler – och förlorat båda.
— Steph Houghton MBE (@stephhoughton2) July 13, 2017
2) England
Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 4.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Skottland den 19 juli 20.45, 2) Spanien den 23 juli 20.45, 3) Portugal den 27 juli 20.45.
Guldchans: 20 procent
Medaljchans: 60 procent
Tips: Vinner sin grupp, tar sig till final – men där förlorar man mot Tyskland.
Profiler: Stephanie Houghton, Lucy Bronze och Jordan Nobbs.
Trolig startelva: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Toni Duggan, Jade Moore, Jill Scott, Jordan Nobbs – Francesca Kirby och Jodie Taylor.
Kommentar: England gjorde fiaskoresultat vid EM i Sverige 2013. Laget tog bara en poäng, blev sist i sin grupp – och fick åka hem med svansen mellan benen. Misslyckandet blev slutet på posten för förbundskapten Hope Powell.
Hon ersattes av Mark Sampson, som nu haft nästan fyra år på sig att bygga sitt lag. Han lär känna sig färdig, i varje fall drar jag den slutsatsen ifrån att han tog ut sin EM-trupp redan den 3 april, alltså tre månader innan han behövde och även innan den engelska ligan drog i gång för året.
Den rekordtidiga uttagningen var förstås bra för de uttagna, som kunde känna trygghet under våren. Men det var ju förstås tveksamt för spelare på gång uppåt. De fick ju aldrig chansen.
England är nu rankat som tredje bästa europeiska lag bakom Tyskland och Frankrike. Och engelskorna skall verkligen ses som första utmanare till de stora favoritnationerna. Under året har förbundskapten Sampson i princip spelat med två olika landslag – och båda har visat klass.
Man har i och för sig förlorat med uddamålet både mot just Tyskland och Frankrike, men man har vunnit med 1–0 borta mot USA…
…och på sistone visat god form genom att rada upp segrar mot Österrike, Schweiz samt Danmark.
Kollar man på truppen skulle jag säga att svagheten finns på målvaktssidan, även om jag fått känslan av att båda alternativen Karen Bardsley och Siobhan Chamberlain är betydligt säkrare nu än de var för några år sedan.
I backlinjen har man många intressanta spelare. Jag tycker ju att England just nu har världens bästa högerback i Lucy Bronze. Hon är duktig defensivt, och dessutom ett offensivt vapen. Lödet i hennes högerdoja går ju inte av för hackor. Framför allt har hon smällt en ett par grymma mål på halvvolley.
Man har även en väldigt bra frisparksskytt i mittbacken Steph Houghton. Hon ställde in siktet under lördagen:
Offensivt kommer garanterat den lilla liraren Jordan Nobbs att ligga bakom mycket. Hon smyger in från kanten och letar efter luckor för att slå precisa genomskärare. Nobbs är en underskattad speluppläggare med härlig speluppfattning och bra känsla i de fasta situationerna. Min uppfattning är att hon redo att få ett brett internationellt genombrott.
Och skulle Nobbs ha en dålig dag kan England alltid kasta in pålitliga Karen Carney, som ju också är en kreativ spelare som utgår från kanten. Centralt är Jill Scott en duktig djupledslöpare.
Längst fram på topp har man fyra heta forwards. Fran Kirby och Jodie Taylor har varit förstavalen under våren, de har också båda varit vassa på att hitta målet. På sistone har dock även Ellen White visat het målform, vilket innebär angenäma problem för förbundskapten Sampson.
Som grädde på moset finns ju även spektakulära Toni Duggan, som blev klar för Barca i förra veckan.
Jag skriver spektakulära eftersom Duggan är lite av expert på att göra drömmål. Utöver Duggan är alla i det engelska laget hemmabaserade. Att de engelska klubblagen numera erbjuder professionell träning har förstås också hjälp till att lyfta landslaget.
Och i det här mästerskapet kommer England att gå vidare ur gruppspelet. Laget skall slå Skottland och Portugal. Frågan är bara hur långt det bär. Jag tror att engelskorna har bra chans i en kvartsfinal, även om man skulle stöta på Frankrike.
Men mer troligt är att det blir som mitt EM-tips, alltså att England vinner grupp D och slipper fransyskorna i kvarten. Vilket det än blir av Schweiz, Island eller Österrike är det en match England skall vinna. Engelskorna känns även som klara favoriter i semifinalen mot Norge eller Sverige. Men något engelskt guld tror jag alltså inte på. Guldet går nämligen till…
Tyskland
1) Tyskland Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Sverige den 17 juli 20.45, 2) Italien den 21 juli 20.45, 3) Ryssland den 25 juli 20.45.
Guldchans: 25 procent
Medaljchans: 70 procent
Tips: Tar EM-guld – som alltid.
Profiler: Dzsenifer Marozsan och Sara Däbritz.
Trolig startelva: Almuth Schult – Anna Blässe, Kristin Demann, Babett Peter, Carolin Simon – Sara Däbritz, Linda Dallmann, Lina Magull – Dzsenifer Marozsan – Svenja Huth, Hasret Kayikci.
Kommentar: Tyskland har en fantastisk EM-historia. Efter ett inledande misslyckande 1984 – man missade topp åtta i det första Europamästerskapet – har man dominerat stort. Tyskorna har vunnit åtta guld på de senaste nio EM:en.
Till slutspelet i Sverige 2013 kom man med ett nytt och orutinerat lag. Man inledde också svagt med kryss mot Nederländerna och förlust med Norge, vilket väckte massor av frågetecken. Men till slut stod tyskorna ändå där med guldmedaljerna – som de brukar. Ni minns väl Anja Mittag:s guldmål?
Lagbilden en bit upp i inlägget är för övrigt Tysklands startelva från finalen på Friends Arena för fyra år sedan. Där hade man följande uppställning (4–2–3–1): Nadine Angerer – Leonie Maier, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Jennifer Cramer – Nadine Kessler, Lena Goessling – Lena Lotzen, Dzsenifer Marozsan, Simone Laudehr – Celia Sasic (hette då Okoyino da Mbabi).
Det är inte många spelare från det guldlaget som är kvar fyra år senare. Tyskland har inte bara bytt förbundskapten från stenhårda Silvia Neid till mjukare Steffi Jones, man har också genomfört en närmast total generationsväxling.
Faktum är att man även får klara sig utan stora delar av det gäng som vann OS-guld i fjol. Trion Melanie Behringer, Krahn och Bartusiak har slutat att spela med landslaget. Dessutom har startspelarna Alexandra Popp och Melanie Leupolz fallit bort på grund av skador. Goessling ingår i truppen, men är matchotränad efter att ha missat hela våren till följd av skador.
Även i OS inledde Tyskland för övrigt knackigt, man föll bland annat mot Kanada i gruppspelet. Men återigen reste sig tyskorna och stod till slut där med guldet. Man har helt enkelt en svårslagen vinnarkultur, som gör att man lätt tippar tyskt.
Nu är det långt ifrån självklart med tyskt guld i Nederländerna. Det är fler lag än vanligt som utmanar, och generationsväxlingen har gjort att årets tyska lag alltså är ännu mer oprövat än det som vann 2013.
Tyskland har ändå massor av högklassiga spelare, så många att man ju återigen har ansett sig ha råd att peta Lyonspelaren Pauline Bremer – precis som i OS. Man frågar ju sig vad hon kan ha gjort förbundskaptenerna för ont. För i min värld borde hon vara självklar i den tyska truppen.
Trots få profiler och avsaknad av Bremer tycker jag att nya förbundskaptenen Steffi Jones håller på att skapa något spännande. Hon har lämnat den gamla tyska stilen med fysik och tyngd för att bygga ett lag som spelar på teknik och fart. Spelstilen är ett 4–3–3 där lagkaptenen och storstjärnan Marozsan har en fri roll. Det är just hon som skall bära laget.
Men det finns fler spännande spelare i den preliminära startelvan. I genrepet mot Brasilien hade Jones exempelvis valt ett otroligt offensivt balanserat tremmannamittfält. Det bestod av Sara Däbritz, Linda Dallmann och Lina Magull – tre rätt småväxta spelare som jag snarare ser som forwards än bollvinnare. Det blir spännande att se hur deras arbetsfördelning kommer att se ut.
Här är förresten ett väldigt roligt litet tips till Pia Sundhage på hur man effektivt kan stoppa Magull…
Linda Dallmann är en annan ny bekantskap på mittfältet. Hon har en grym teknik, är en riktig bolltrollare som blir spännande att följa.
Men det saknas alltså en mer utpräglad bollvinnare på det tyska mittfältet. Det är överhuvud taget stora frågetecken för defensiven. Målvakt Almuth Schult blandar och ger. I genrepet mot Brasilien bjöd hon exempelvis på ett väldigt billigt mål.
Det finns även frågetecken för mittförsvaret. Där hade tyskorna problem i fjol, och det känns inte starkare i år. Ändå är jag alltså så tråkig att jag tror att det går som vanligt – att Tyskland ändå vinner.
Jag tror nämligen att tyskornas anfallsspel kommer att vara såpass bra att det kompenserar försvarsbristerna. När det gäller målgörandet är det inte självklart vem det är som skall kliva fram.
Tyskorna gjorde 35 mål i EM-kvalet, Alexandra Popp var bästa målskytt med sina fem fullträffar. Ingen annan gjorde fler än tre mål.
Nu när Popp är skadad är det upp till andra att ta över. Som det har sett ut på våren kommer Steffi Jones satsa mer på kvicka, tekniska och rörliga forwards än på fysiska. Det var exempelvis duon Hasret Kayikci (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam) som startade på topp i genrepet. Lite intressant att Jones valt oprövade Kayikci som blev trea i Frauen-Bundesligas skytteliga på tolv mål före vinnaren Mandy Islacker, som gjorde 19.
Slutligen en liten kommentar till tipsen kring tyskorna. Jag tror att laget vinner grupp B, mycket beroende på att de möter Sverige i första omgången, och svenskorna aldrig brukar vara bra i sina öppningsmatcher.
I kvartsfinal tippar jag en spännande drabbning mot Nederländerna, en match som borde kunna bli rätt målrik. Men både där och i semin mot Spanien tror jag att den tyska vinnarmentaliteten väger tungt. Det gör den även i finalen mot England – och därmed fastnar jag vid ett förutsägbart och allmänt dödstråkigt tips: Tyskland tar guld igen.
Det var min presentation av alla EM-lagen. Vill ni läsa fler genomgångar rekommenderas de som finns i engelska tidningen The Guardian. Den är förstås på engelskal, och där har skribenter från respektive land fått kommentera sitt eget lag i ett kort stycke. Det är mycket läsvärt.
Så här med mindre än 24 timmar till avspark tänkte jag även passa på att dela ut en titel till Island.
Det är ju inte mycket som talar för att laget kommer att vinna någon medalj i EM. Men islänningarna vinner uppladdningen på knockout. Man blir ju närmast rörd när man ser bilderna från när laget i går lämnade flygplatsen Keflavik för att åka till Nederländerna:
Om det finns en risk att det inte blir någor firande efter EM gäller det att passa på innan. Guld till Island i den disciplinen alltså.
Det blir isländskt guld även i disciplinen om från vilket land de mest påkostade och väl genomarbetade reklamkampanjerna med EM-spelare kommer. Har ni inte sett dem är det bara att njuta av de här båda klippen:
Nu är det dags att sätta punkt, och börja ladda för söndagens öppningsmatch mellan Nederländerna och Norge.
Förutsättningarna för den beskrivs här på holländska av Sverigebekanta Kirsten van de Ven. Trots att jag normalt tycker att holländska är ett omöjligt språk förstår man ju vad hon säger i det här inslaget. Eller hur?
I dag drar Frauen-Bundesliga alltså igång. De senaste fyra åren har FFC Turbine Potsdam tagit hem spelet. De är förstås tänkbara vinnare även i år. Fast de är inte favoriter.
För storsatsande FFC Frankfurt måste räknas som huvudkandidater till guldet. De har ju nämligen en makalöst stark trupp. Fast trots det tror jag att det blir utmanaren VfL Wolfsburg som tar hem det.
Hur som är nog de flesta ense om att guldstriden kommer att stå mellan tre lag i år. För det tidigare storlaget Duisburg har blivit länsat på toppspelare, och är inte längre att räkna med. Och övriga lag är en bit bakom.
Här är min analys av årets Frauen-Bundesliga. Först en längre genomgång av de tre guldkandidaterna:
* FFC Turbine Potsdam
Regerande mästarinnor
Tänkbar startelva: Alyssa Naeher – Tabea Kemme, Alex Singer, Jennifer Cramer – Stefanie Draws, Patricia Hanebeck, Keelin Winters, Antonia Göransson – Yuki Ogimi, Genoveva Anonma och Lisa Evans.
Eftersom kontinuitet oftast är ett segerrecept borde Potsdam kanske vara guldfavoriter. De har ju haft Bernd Schröder i tränarstaben i 42 år.
Fast spelarmässigt har mästarinnorna tappat kontinuitet. Fyra viktiga spelare från i fjol är nämligen inte med när ligan drar i gång i år. Det handlar om landslagsbackarna Bianca Schmidt och Babett Peter, som båda gått till Frankfurt. Samt snabba mittfältaren Isabel Kerschowski som gått till Leverkusen.
Lagkaptenen Jennifer Zietz stannar kvar i klubben. Men hon drog av korsbandet i sista ligamatchen i våras, och missar sannolikt hela årets säsong. Spel före jul känns hur som helst helt otänkbart.
Lika illa gick det för ett av klubbens nyförvärv. Johanna Elsig drog av sitt korsband i sin sista match för Bayer Leverkusen. Jobbigt läge för de tyska mästarinnorna alltså.
På pluskontot finns dock backen Sara Doorsoun-Khajeh från Bad Neuenahr samt Lisa Evans från Glasgow City, amerikanska Keelin Winters från Seattle Sounders och Stefanie Mirlach, från Bayern München. De två sistnämnda är båda tidigare U20-världsmästare.
Potsdam har alltså haft samma tränare i 42 år. Tyvärr spelar de även den fotboll som präglade Tyskland på 1970-talet. Defensivt är det ett extremt man-man-spel där backarna inte får passera mittfältarna.
Spelet har ju givit fyra raka guld, så det går inte att såga totalt. Men det gammaldags spelet är säkert en stor anledning till att de spelare som slår sig in i det tyska A-landslaget ganska snart lämnar Potsdam för andra klubbar.
Jag tror att spelaromsättningen har varit för stor, och att Potsdams guldsvit spricker.
* VfL Wolfsburg
Slutade tvåa 2011/12
Tänkbar startelva: Alisa Vetterlein – Verena Faisst, Luisa Wensing, Rebecca Smith – Zsanett Jakabfi, Lena Goessling, Viola Odebrecht, Carolin Simon – Anna Blässe, Conny Pohlers och Alexandra Popp.
Wolfsburg skall spela i Champions League i höst. Och man har satsat. Redan i vintras knöt man upp duktiga Viola Odebrecht från Potsdam samt Duisburgs landslagsaktuella duo Luisa Wensing och Alexandra Popp.
Man har även värvat tre spelare som är i väg på F20-VM i Japan. Det handlar dels om duktiga vänsterbacken Carolin Simon från nedlagda Hamburg. Dels de båda målskyttarna Lina Magull och Annabel Jäger från nykomlingen Gütersloh.
Wolfsburg var alltså starka redan i våras, och man gav Potsdam en kamp om guldet då. Nu tror att de faktiskt kan ta sig hela vägen. Truppen ser väldigt spännande ut, och det centrala mittfältet med Odebrecht och Lena Goessling är ramstarkt.
Wolfsburg är mina guldfavoriter.
* FFC Frankfurt
Slutade trea 2011/12
Tänkbar startelva: Nadine Angerer – Ali Krieger, Saskia Bartusiak, Babett Peter, Bianca Schmidt – Kerstin Garefrekes, Kim Kulig, Simone Laudehr, Melanie Behringer – Dzsenifer Marozsan och Sandrine Bretigny.
Frankfurt har värvat storspelare flera år i rad, och har nu en trupp som är så stjärnspäckad att de borde springa rakt igenom den här serien.
Jämfört med förra säsongen har man värvat tre tyska landslagsspelare i backarna Bianca Schmidt och Babett Peter från Turbine Potsdam samt mittfältsstjärnan Simone Laudehr från Duisburg.
Dessutom har forwarden Sandrine Bretigny anslutit från Lyon. Hon är säkert tänkt som den som skall fylla luckan efter Birgit Prinz. För även om Frankfurts lag vimlade av stjärnor i fjol så saknades måldrottningen.
Som grädde på moset är tre toppspelare tillbaka från långtidsskado. Det handlar om Nadine Angerer, Kim Kulig och Ali Krieger.
Och med tanke på att jag placerat spelare som Saki Kumagai, Sara Thunebro, Lira Bajramaj och Sandra Smisek utanför den tänkbara startelvan så förstår ni hur stark truppen är.
Men Frankfurt hade svårt att få ihop ett lag av stjärnorna förra säsongen. Då nådde man ett totalt misslyckande. Man slutade trea i ligan och missade spel i årets Champions League, man föll mot Bayern München i cupfinalen och man föll i Champions Leaguefinalen mot Lyon.
För andra lag hade det kanske varit bra resultat. Men för Frankfurt är det ett totalt misslyckande. Och det lär sitta i bakhuvudet även i år.
Frankfurt är förstås storfavorit, men jag tror inte att de tar ligaguldet i år heller.
* Bakom de tre topplagen tror jag att SC 07 Bad Neuenahr och cupmästarinnorna Bayern München kommer att göra upp om fjärdeplatsen.
München har ett väldigt ungt och talangfullt lag, kryddat med tre amerikanskor och fyra österrikiska landslagsspelare med Laura Feiersinger i spetsen.
Neuenahr har fått behålla storstjärnan Celia Okoyino da Mbabi, vilket bör innebära att man kan ta sig upp på tabellens övre halva.
Brandskattade Duisburg, Essen-Schönebeck och Bayer Leverkusen gör upp om sjätteplatsen.
FCR 2001 Duisburg har tappat Linda Bresonik och Annike Krahn till Paris Saint-Germain samt alltså Laudehr till Frankfurt samt Popp och Wensing till Wolfsburg. Fast man har kvar Kozue Ando, Mandy Islacker och har fått intressanta amerikanska fjärdemålvakten Ashlyn Harris. Det bör räcka för att hålla behörigt avstånd till nedflyttningsstriden.
Bayer Leverkusen var illa ute i fjol, men har två fina nyförvärv i Ramona Petzelsberger och Isabel Kerschowski, och bör också kunna hänga kvar.
SC Freiburg och FF USV Jena får slåss med nykomlingarna om nionde- och tiondeplatserna. Känslan är dock att både FSV Gütersloh 2009 och VfL Sindelfingen är självklara nedflyttningskandidater.
Gütersloh har tappat sina bästa målgörare från förra säsongen i Magull och Jäger. Sindelfingen har i och för sig tre österrikiska spelare, två schweiziska – bland annat den före detta Kristianstadsspelaren Sandra Betschart – och en amerikanska, men utöver det består truppen av ett stort antal egna produkter, och huvuddelen av dem är tonåringar.
Sofia Jakobsson visar tidig OS-form. I dag gjorde hon för tredje ligamatchen i rad nämligen Rossiyankas första mål.
Jakobssons fullträff kom i 15:e minuten, och betydde ledning med 1–0 i en match de redan klara mästarinnorna vann med till slut med 2–1 borta mot Kubanochka.
I konkurrens med Sara Thunebro är Jakobsson det hetaste namnet under den silly season som nu är i gång. Hennes kontrakt i Ryssland går ut vid månadsskiftet, så dragkampen lär redan vara i gång. Rossiyanka lär vilja behålla sin guldklimp. Även Turbine Potsdam har nämnts. Och Umeå. Och…
För även om det inte har märkts jättemycket i Sverige ännu så är vi mitt inne i det som kan bli tidernas silly season. Ligorna i Tyskland och Frankrike är färdigspelade, och det rapporteras dagligen om klubbyten.
I Tyskland började ju för övrigt sommarens heta övergångar göras klara redan i vinterfönstret. Som vanligt var Frankfurt mest aktivt, och gjorde klart med backarna Bianca Schmidt och Babett Peter från Turbine Potsdam samt Simone Laudehr från Duisburg.
Men även Wolfsburg var tidigt ute genom att i vintras knyta upp Viola Odebrecht från Potsdam och Duisburgs landslagsaktuelladuo Luisa Wensing och Alexandra Popp.
Potsdam försökte fylla de framtida luckorna genom att värva Alex Singer från Dalsjöfors och Margret Lara Vidarsdottir från Kristianstad. Singer gjorde succé, medan Vidarsdottir redan tvingas lämna efter ett halvår. Alla tror att isländskan återvänder till Skåneklubben. Och då blir det väl så…
Nu efter avslutad ligasäsong har övergångarna exploderat i Tyskland. Jag har ingen totalkoll, men här är några nyheter kring de fyra topplagen:
* Potsdam: Fortsätter att tappat bärande spelare. Duktiga Isabel Kerschowski har skrivit på för Leverkusen.
Lagkaptenen Jennifer Zietz stannar kvar. Men hon drog av korsbandet i sista ligamatchen, och missar sannolikt hela nästa säsong. Spel före jul känns i alla fall otänkbart. Lika illa gick det för ett av klubbens nyförvärv. Johanna Elsig drog av sitt korsband i sin sista match för Bayer Leverkusen.
Jobbigt läge för de tyska mästarinnorna alltså.
På pluskontot finns dock Sara Doorsoun-Khajeh från Bad Neuenahr samt amerikanska Keelin Winters från Seattle Sounders samt Stefanie Mirlach, från Bayern München. De två sistnämnda är båda tidigare U20-världsmästare. Och så ryktas det alltså om att Sofia Jakobsson kan vara på väg in.
* Wolfsburg: Har värvat U20-landslagsspelaren Carolin Simon från nedlagda Hamburg. Samt de båda U19-landslagsspelarna Lina Magull och Annabel Jäger från nykomlingen Gütersloh. Ser ut att kunna få ett riktigt starkt lag till hösten.
* Frankfurt: Har släppt backarna Ria Percival (till Jena) och Gina Lewandowski (till Bayern München). Samt förstås Jessica Landström till Djurgården. Kanske kan även Sara Thunebro vara på väg bort. Där ryktas det om Lyon.
Men med tanke på att man redan värvat tre landslagsstjärnor, och bör få tillbaka ytterligare tre toppspelare (Nadine Angerer, Kim Kulig och Ali Krieger) från långtidsskador så är laget redan grymt starkt på pappret.
Men FFC har inte slagit sig till ro värvningsmässigt ännu. Man jagar även storstjärnanCelia Okoyino da Mbabi.
* Duisburg: Har flyttat upp tre talangfulla juniorer. Men med tanke på vilka tunga namn som lämnar så måste nog klubben öppna plånboken, om inte nästa säsong skall bli en riktig mellansäsong.
I Frankrike är det Lyon och PSG som stått för de stora värvningarna hittills. Man kan säga att klubbarna har bytt stjärnor.
PSG hämtar nämligen Louisa Necib och Laura Georges i Lyon. De båda VM-spelarna från i fjol har inte riktigt platsat i mästarlaget under våren.
Å andra sidan värvar Lyon landslagsmittfältaren Elise Bussaglia från PSG. Och det senaste ryktet placerar alltså även Sara Thunebro i Lyon.
Den närmaste tiden kommer klubbarna i Tyskland och Frankrike först göra sina nationella övergångar. Därefter blir det dags att värva internationellt. Och det är då det kan bli riktigt intressant.
För det finns ju mängder med internationella toppnamn på marknaden.
Efter OS är till exempel sannolikt hela USA:s landslag tillgängligt. Och spelare som Alex Morgan, Hope Solo, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Heather O’Reilly, Megan Rapinoe, Sydney Leroux och Abby Wambach är förstås extremt eftertraktade.
Visst, ungefär hälften av dem spelar nu i WPSL eller W-league. Men såvitt jag uppfattat är båda de ligorna färdigspelade i augusti. Sedan borde spelarna vara tillgängliga.
Nästa stora mästerskap är ju inte förrän 2015. Så de flesta amerikanskorna borde vara sugna på lite klubbfotboll under kommande säsonger. Och då WPS är skrotad för alltid tycker jag att många av dem borde blicka mot Europa.
Eller mot Asien. För kanske kan även japanska Nadeshiko League locka några av amerikanskorna. Inac Kobe Leonessa har ju redan gjort ett närmande mot Wambach.
Det vore förstås kul om någon damallsvensk klubb kunde kontraktera några av amerikanskorna. Men finns pengarna?
Med tanke på hur dåligt många av klubbarna låg till redan innan säsongen, och på hur lågt publiksnittet har varit hittills, så lär det inte vara mycket utrymme för stora damallsvenska sommarvärvningar. Eller?
En blogg om internationell damfotboll 