För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.
Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.
Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.
I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.
Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.
Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.
Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.
Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.
Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.
Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:
”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”
Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.
I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.
Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.
Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.
Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.
USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.
USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.
Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.
2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.
Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.
Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.
Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.
Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.
Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.
Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.
Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.
Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.
Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.
På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.
När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.
Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.
Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.
Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:
Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.
Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.
Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.
Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.
Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.
Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.
Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.
När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.
Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.
Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.
Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.
Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.