Den stora analysen av EM 2017

EM är över – mästerskapet avrundades med en orange jättefest…

…och ett par röda:

Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.

Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.

Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.

Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.

Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.

Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.

Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.

Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.

Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:

”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”

Neid sa även att:

”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”

Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.

Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.

Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.

Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.

Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.

Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:

1) Nederländerna
Gruppsegrare. 18 poäng (sex raka segrar). 13–3 i målskillnad.

Värdnationen vann EM-guldet, och supporterskaran på hemmaplan växte rejält. Även om supportrarna inte höll på Nederländerna utan på Holland…

Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.

Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:

Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.

Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:

2) Danmark
Grupptvåa. 10 poäng, (tre segrar, en straffseger och två förluster). 6–6 i målskillnad – exklusive straffarna.

Precis som för Nederländerna gjorde jag min stora analys av det danska laget redan inför finalen.

Kortfattat kan man säga att Danmark gjorde ett fantastiskt bra mästerskap med tanke på hur skadedrabbat laget var inför och under turneringen.

Och även i Danmark blev det riktig EM-feber till slut. Här en bild från Rådhuspladsen under finalen:

Och här några till från hemkomsten. Du missade väl inte videoklippet i början av texten?

Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.

3) England
Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad. 

Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.

Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.

Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.

Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.

På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.

Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.

Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.

3) Österrike
Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.

Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.

För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.

Även semifinalen lockade många av Wiens invånare till Rathausplatz. Intresset för damfotboll verkligen exploderade i Österrike under mästerskapet:

De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.

Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.

Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.

Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.

Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.

När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.

Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.

29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.

Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.

Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.

5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.

De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.

Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.

Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.

Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.

En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.

6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?

Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.

Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.

Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.

Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.

Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.

Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?

Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.

Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.

För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.

7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.

Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…

8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.

Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.

För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).

I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.

Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.

Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.

Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.

Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.

Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.

Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?

9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.

Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.

Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.

I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.

Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:

Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.

Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.

10) Belgien
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.

Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.

Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.

Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.

I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.

Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.

Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.

Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.

11) Ryssland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.

Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.

Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.

Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.

Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.

Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.

I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.

12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.

Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.

Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.

Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.

Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.

En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.

13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.

Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.

Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.

Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.

För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.

14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.

Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.

Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.

Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.

Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.

Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.

15) Norge
Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.

Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.

Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.

Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.

Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.

Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.

Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.

En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.

På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?

För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.

16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.

Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.

På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.

I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.

Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.

I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.

Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.

Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.

Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.

En damfotbollsresa genom Nordeuropa

Så är man hemma igen. Min lilla utflykt till Nederländerna slutade på 318 mil, nästan 14 dygn, 10 matcher med 13 olika lag och på fem olika arenor.

På vägen hem passade jag på att köpa på mig lite tidningar från Nederländerna, Tyskland och Danmark. Och slutsatsen är att både nederländare och danskar nu har vaknat.

För skall jag vara ärlig tycker jag att arrangörslandet knappast har ansträngt sig under mästerskapet. Jag prioriterade ju att följa det svenska lagets aktiviteter samt att hinna se så många matcher som möjligt. Därmed orkade jag inte åka in i stadskärnorna och insupa atmosfär, utan det blev mest motorvägar och infartsleder till arenorna.

Och längs motorvägarna fanns inga som helst spår av att ett Europamästerskap i fotboll spelades. Jag bodde i den lilla staden Zevenaar (drygt 30 000 invånare). Utöver att Sverige tränade på den lokala fotbollsarenan såg jag inga spår av EM i stan.

Inget i affärer, och faktiskt väldigt lite i media. Man kan säga att vad jag har sett av EM-bevakning i nederländska tidningar har det nästan till 100 procent handlat om det egna laget. Men det har inte varit daglig bevakning, det har varit en införtext på matchdagarna och en–två sidor efter.

Det har känts som en väldigt trött och plikttrogen bevakning. När värdnationens landslag hade pressträff två dagar innan kvartsfinalen mot Sverige var det mest svenska reportrar där.

Även dagen innan kvartsfinalen var det fler svenska journalister än nederländska på matcharenan i Doetinchem. Kanske att vi i Sverige även var fler under matchdagen, men där har jag svårt att bedöma, för då var det så många från andra länder som också var där.

Men nu har Nederländerna vaknat. Nu verkar det äntligen vara EM-feber i värdnationen. När jag tog en kaffe i Zevenaar i söndags hörde jag Martens och van de Sanden nämnas i flera samtal. Och de tidningar jag köpte på hemresan i måndags var äntligen späckade med artiklar om landslaget, Oranje Leeuwinnen.

De här härliga lagbilderna som togs under Wolter Kroes hyllningssång Viva Hollandia dök upp i alla tidningar.

Nederländska tidningar efter EM-kvartsfinalen

Och nu verkar det plötsligt ha blivit lite av hysteri i Nederländerna. Den här gången är det både fans…

…och media som är med på tåget. Visst var det tråkigt för Pia Sundhage och Sverige att åka ut i kvartsfinalen. Men för damfotbollen som sport är det här förstås vansinnigt kul.

De extra biljetter till semifinalen mot England som släpptes i dag var slut på fem minuter.

Det om Nederländerna. I Tyskland har man kommit längre, och i tyska tidningar har landslaget fått rätt bra uppmärksamhet i ett par års tid.

Det stod därmed rätt mycket om det tyska uttåget i de olika tidningarna. Och om det faktum att matchen regnade bort på lördagskvällen. På något ställe var det någon lustig som kopplade ihop de två sakerna. Alltså att vattnet forsade från himlen på lördagen, och ur de tyska spelarnas ögon på söndagen.

Och de var flera som grät, bland annat förbundskapten Steffi Jones. Hon är förstås en av de som får kritik, i hennes fall för att hon körde med olika startelvor i alla matcherna.

En annan som kritiseras är stjärnan Dzsenifer Marozsan, det var ju hon som skulle bära det tyska laget i EM, men hon har varit en besvikelse. Marozsan och Anja Mittag var för övrigt de enda spelarna som fick lägsta betyget av Bild i Danmarksmatchen.

Men känslan jag får från de artiklar jag läst är att Jones kommer att få fortsätta på jobbet. Hon hade ju oflytet av att ta över samtidigt som ett stort antal spelare slutade i landslaget, och de flesta experter verkar överens om att hon skall få längre tid på sig för att fortsätta genomföra den pågående generationsväxlingen.

I tidningen Die Welt ser man även något positivt med det egna uttåget. Det har ju varit så självklart att Tyskland skall vinna EM att man tidigare knappt blivit glad över gulden. Att nu alltfler länder börjar komma ikapp gör att EM blir mer intressant framöver.

Tyska tidningar efter EM-uttåget

Vill man läsa mer om debatten i Tyskland rekommenderas det här inlägget.

På färjan till Danmark sålde man två olika danska tidningar, Ekstra Bladet och BT. Båda hade tre hela sidor om den danska kvartsfinalskrällen.

Ekstra Bladet toppade sin sportbilaga med rubriken ”Vi kan vinna”. Det är förstås en korrekt insikt, för tidningen är det sannolikt även en lätt pinsam insikt. Det är nämligen lätt att se att Ekstra Bladet inte är på plats i Nederländerna.

Av fyra texter är tre från den danska nyhetsbyrån Ritzau, och den fjärde är en intervju med DR:s (Danmarks Radios) expertkommentator Arnela Muminovic.

Jag har sett Danmark på plats två gånger, båda gångerna har jag noterat att det är väldigt få danska journalister på plats i Nederländerna. Så få att det inte varit någon dansk på de danska ”efter matchen-presskonferenserna”.

Däremot har det varit några i den mixade zonen, en av dem är BT:s Christian Winther Johansen. Jag kände igen honom på hans byline.

BT är alltså på plats, deras uppvaknande har alltså kommit tidigare än konkurrenttidning Ekstra Bladet. De danska tidningarna ligger dock mycket långt efter de svenska. Faktum är att Pia Sundhage på sin avslutande presskonferens uttryckte viss förvåning över storleken det svenska medieuppbådet under de fem senaste åren.

”Jag hade inte förväntat mig att ni är så många. Men det är jag jätteglad för.”

Det svenska medieuppbådet var förstås ännu större för fyra år sedan. Det var knappast det danska. BT:s sportchef Morten Crone Sejersböl konstaterar i sin krönika att han såg Danmark–Tyskland från Sverige, där Sundhages lag är lika stort som det danska damlandslaget i handboll.

Crone Sejersböl erkänner att han för fyra år sedan inte ens visste om att Danmark skulle spela EM-slutspel i Sverige. Den här gången har han koll på mästerskapet och det danska laget. Det är ju förstås en stor förbättring.

Och kanske att det kan bli lite ”Pernille Harder-feber” i Danmark nu. Det skulle Harder vara förtjänt av på alla sätt. Jag har inte träffat henne så många gånger, men har bara positiva ord att säga. Hon verkar vara omtyckt av alla.

Dessutom är hon en unik spelare, en som är bra på det mesta. Hon är den typ av stjärna som varje tränare vill ha i sitt lag, en som leder laget både genom kreativitet i offensiven och genom stenhårt arbete i defensiven.

Danska tidningar efter EM-skrällen

Det fjärde landet på min hemresa är förstås Sverige. Väl hemma noterade jag den här utmärkta och intressanta TT-intervjun med Peter Gerhardsson. Har ni inte läst den, gör det.

Han säger ganska mycket det man vill höra i det här läget. Bland annat att han vill ha tillgång till alla spelare han kan få och att han tänker skapa en tydlig spelidé.

Här hemifrån har jag även noterat två tråkiga skador som kan påverka utgången av EM. Dels var det en fraktur som Englands målvakt Karen Bardsley drabbades av mot Frankrike. Därmed är EM över för den före detta Linköpingsmålvaktens del.

Jag måste säga att jag var förvånad att hon stod kvar så länge som hon gjorde. Redan andra gången hon låg ner, borde hon ha givit upp. Både för sin egen och för lagets skull.

En ännu tråkigare skada har drabbat Österrikes Lisa Makas. Hon som gjorde ledningsmålet i gruppspelsmatchen mot Frankrike drog av korsbandet i kvartsfinalen mot Spanien, och är alltså borta både från EM och från hela den kommande säsongen i tyska Duisburg.

Förstås vansinnigt tråkigt.

En annan tråkig sak, fast på en helt annan nivå, är att den match jag såg i söndags var Camille Abily:s sista i det franska landslaget. Jag hade inte hört det innan, att EM var hennes avskedsturnering. Men det är förstås ytterligare en stor spelare som lämnar Frankrikes lag. Louisa Cadamuro i fjol, och så nu Abily.

Englands förbundskapten Mark Sampson höll för övrigt en fantastiskt bra presskonferens efter kvartsfinalsegern. Där inledde han med att hylla Abily för hennes enastående karriär. Det gillade jag. Så agerar en stor segrare.

Mer om England och Sampson i kommande inlägg. Nu tänkte jag sätta punkt med en liten anekdot från min egen EM-resa.

Jag bodde på ett rätt ocharmigt hotell i Zevenaar, hotellet låg precis vid motorvägen. De första dagarna var det väldigt varmt, vilket gjorde att det gick åt väldigt mycket dricka. I det skedet trodde jag bara att Zevenaar var en by med ett industriområde.

För det fanns bara en Burger King och tre bensinstationer på vägen från hotellet till idrottsplatsen. Några affärer såg jag inte till. Den dricka jag behövde ha på mina utflykter köpte jag på den välsorterade Shell-macken.

Det var samma man som expierade mig de tre första dagarna. Han lärde sig snabbt att den där utlänningen bara köpte dricka. Så när jag fjärde dagen ställde upp en refillpåse med spolarvätska bredvid vattenflaskorna och läsken tittade den omtänksamme bensinmacksföreståndaren på mig och sa:

”Not to drink”

Danmark vände – ny jätteskräll

Mästarna är ute. Efter sex raka guld missar Tyskland att ta medalj. Danmark vann med 2–1, trots att de gav tyskorna ett mål i handikapp.

Och även om tyskorna till slut hade några fler avslut än Danmark (18–14) känns det inte orättvist, inte alls. Danskorna gjorde som de alltid gör, de bjöd upp till spel – och de vann.

De gjorde det på ett sätt som väl borde få alla de som sagt att det skulle vara en svensk drömlottning att få möta Danmark i kvartsfinal att backa.

Om vi spolar tillbaka bandet till veckorna innan EM är det här förstås en jätteskräll. Då hade Danmark blivit utspelat av Österrike, medan Tyskland hade lekt med Brasilien. Då tippade jag Tyskland som mästare, och att danskorna skulle åka ut i gruppspelet. Nu vet vi att Österrike är ett väldigt bra lag, och att det var ett brödgäng som Brasilien skickade till Tyskland.

Inför kvartsfinalerna hade jag alltså däremot det här resultatet på känn. Danmark är helt enkelt ett underskattat lag, och tyskorna har inte imponerat. Nu ger ju inte min känsla alltid en klockren indikation på hur matcher skall sluta. Jag trodde ju exempelvis på svensk seger i gårdagens match. Men vi kan ju nu konstatera att den svenska gruppen var väldigt svag.

Och samtidigt som man fortfarande känner sig tom efter gårdagen är det ju fantastiskt bra för damfotbollen som sport att båda fjolårets OS-finalister är utslagna redan i kvartsfinal. Konkurrens hårdnar, fler länder vill vara med och leka.

Dagen efter i Duiven

Det har gått 17 timmar sedan Sverige gjorde sin sorti från EM-slutspelet, och man känner sig fortfarande tom.

På förmiddagen var jag i Duiven, på det svenska spelarhotellet, och lyssnade på landslagets sista presskonferens för det här mästerskapet. Och på Pia Sundhage:s sista som svensk förbundskapten.

Presskonferens på spelarhotellet i Duiven

Presskonferens på spelarhotellet i Duiven

Det var drygt 25 svenska journalister på plats. Och när det gäller mediebevakningen tror jag att Sverige vinner guld i det här Europamästerskapet. Det var i alla fall betydligt fler svenska journalister än nederländska på plats vid presskonferenserna dagen före kvartsfinalen.

Och läser man de nederländska tidningarna skriver de inte speciellt mycket. Där vinner vi på knockout. Det är väl Tyskland som kan hota i den här grenen. Fast lägger vi till radio och TV blir det nog ändå svensk seger. Inte i något annat land tv-sänds alla matcher i en nationell kanal.

Fotbollsmässigt blir det ju alltså däremot ingen svensk medalj. De svenska spelarna och ledarna åker hem i dag, och jag åker hem i morgon. För min del var det planerat sedan länge. För spelarna var det däremot minst en vecka tidigare än de tänkt sig.

Det var rätt nedslagna miner på spelarhotellet i dag. Caroline Seger jämförde gårdagskvällens lagsamling med en begravning. Det var lite muntrare i dag, fast inte mycket.

Sundhage var rätt samlad. Hon sa sig se en ljus framtid för svensk damfotboll, och ville inte svara på kritiken att hon släppt fram för få unga spelare. För att kunna svara på det ville hon ha namn.

Klart är att hon inte direkt lämnar över ett dukat bord till Peter Gerhardsson. Hon har satsar fullt ut på elva spelare, och nästan hela centrallinjen är på väg ut. Med tanke på att VM-kvalet drar i gång om någon månad, och där är det långt ifrån självklart att Sverige vinner sin grupp. Ni minns väl lottningen?

Jo, just det. Vi ställs mot Danmark igen. Det Danmark som just precis kvitterade till 1–1 mot Tyskland i sin kvartsfinal. Jag missade de första 20 minuterna, där danska målvakten Stina Lykke Petersen gav bort ett tyskt ledningsmål. Under de 25 minuter jag har sett har danskorna känts klart vassare.

Men om Danmark bjuder Sverige lika generöst som Lykke Petersen bjöd tyskorna skall vi ha chans att ta direktplatsen till VM. Annars kan det bli riktigt, riktigt tufft.

Men mer om det framöver. Jag skall förstås även sätta ihop ett inlägg där jag sammanfattar den svenska EM-insatsen. Men det får vänta tills jag är hemma i Sverige. I dag skall jag njuta av dagens tre matcher, den sista på plats i Deventer.

Den stora guiden till EM:s kvartsfinaler

I kväll drar kvartsfinalerna i EM i gång. Jag noterar att jag, trots att jag hade flera fel i min stora EM-guide, lyckades pricka sju av de åtta kvartsfinallagen. Det är bara Norge som misslyckats, och Danmark som tillkommit.

Jag har även ännu så länge rätt segrare i skytteligan, för Jodie Taylor leder ju på fyra mål, trots att hon bara har spelat 148 minuter.

Nu är det dags för nya tips. För nu är det nollställt, den enda som hänger kvar från gruppspelet är positiva eller negativa känslor. Så här är mina tankar om de fyra kvartsfinalerna som drar igång i kväll med två riktigt öppna och ovissa drabbningar:

Nederländerna–Sverige
Stadion De Vijverberg i Doetinchem, lördag 18.00

Tips: 49–51
Tv: SVT2 och Eurosport1.

Kommentar: Jag har hela tiden haft en bra känsla inför att möta Nederländerna. Det är en match där alla de ”gamla” svenska spelarna borde ha lätt att tända till lite extra. Det är även en match där Sverige inte behöver känna press att ”det här måste vi vinna”.

Tvärtom slår ju vårt svenska lag nu lite ur underläge, vilket brukar vara en fördel. Tankarna kring laget har ju för övrigt svängt rejält, efter två matcher var vi heta guldkandidater, nu efter Italienmatchen har förväntningarna sänkts betydligt.

För hemmanationen är det annorlunda. Man har tre raka uddamålssegrar i ryggen har laget medvind, och man kommer dessutom att ha stöd från drygt 10 000 supportrar. Men faktum är att jag var lite besviken på de orange supportrarna när jag såg Nederländerna–Danmark. De skapade inte alls det tryck som jag hade förväntat mig, i varje fall inte under matchen. Däremot var det skön stämning inför avspark.

Vem vet, kanske blir det bättre tryck på lilla De Vijverberg (uttalas Fajferbärsch) i Doetinchem. Men jag tror faktiskt att den svenska klacken har hyfsade chanser att hävda sig rätt bra.

Rent sportsligt har alltså Nederländerna imponerat. Framför allt har man öppnat alla tre matcherna väldigt starkt. Här är det förstås otroligt viktigt för Sverige att hålla emot i matchupptakten. Dels för att inte ge hemmalaget extra energi, dels för att vårt lag ju har haft det väldigt jobbigt när det kommit i underläge.

De är ju så att de sju senaste gångerna motståndarna har gjort matchens första mål har Sverige förlorat. Möjligen kan man se det som positivt att senast vi fick kryss från 1–0-underläge var just mot Nederländerna i OS-kvalet i mars i fjol. Och att senaste svenska segern från 1–0-underläge också var mot Nederländerna – i VM-genrepet i slutet av maj 2015.

Det skall dock sägas, att när man tittar tillbaka på 1–1-matchen i Rotterdam förra våren blir man lätt lite skraj. Då hade vi väldig tur som fick 1–1 mot ett nederländskt lag som saknade skadade Lieke Martens, och där man inte hade hittat matchat in spelskickliga Jackie Groenen. Nu i EM har de båda lyft hemmalaget rejält.

Minns att Nederländerna tog en tidig ledning i den där OS-kvalmatchen och att de hade total kontroll på den första halvleken. Ända fram till slutminuten, där mittbacken Kelly Zeeman slog en svag bakåtpassning som Olivia Schough snappade upp och förvaltade på bästa sätt.

Knappt 1,5 år senare är alltså hemmanationen ett par strån vassare i offensiven. Å andra sidan har Sverige byggt en stabilare defensiv, så det där kan kanske jämna ut sig.

Sveriges stora fördel i matchen är att vi har den överlägset största erfarenheter av avgörande utslagsmatcher. Ingen i det nederländska laget spelade senast landet vann en utslagsmatch i ett mästerskap – kvartsfinalen i EM 2009.

Där är det alltså plus för svenskt vidkommande, ett plus som lär växa för varje minut som går av matchen. Det svenska laget är tryggt i att ta matcher till förlängning och straffar. Vi borde också ha lite bättre fysik, speciellt som bara två svenskor har spelat full tid hittills, medan Nederländerna har tvingats slita hårt på sin startelva.

Tyvärr ser det ut som att Pia Sundhage ger Nederländerna lite handikapp genom att inte starta med starkaste elvan. Trots att hon nu har sett att det finns ett väl fungerande anfallspar i Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius, samt att Lotta Schelin funkar utmärkt på kanten, var känslan från gårdagens presskonferens att Sundhage tänker starta med forwardsduon Schelin/Blackstenius i kvartsfinalen. Gör hon det måste jag säga att jag har väldigt svårt att förstå hur hon tänker.

Däremot gillar jag att hon pratar om riskmiminering under den första kvarten. Sverige får som sagt inte bjuda hemmaspelarna på något i matchupptakten, för då kan det här bli riktigt jobbigt. Hemmaspelarna har sett trötta ut i slutet av matcherna, det är då Sverige skall slå till.

När det gäller den nederländska offensiven har den imponerat. Man har ett passningsskickligt mittfält och en väldigt stark anfallslinje. Men det är värt att poängtera att man trots det bara har gjort två spelmål. Alltså trots allt ett färre än Sverige.

Och det är värt att tänka på att det inte behöver vara en fördel att det har gått väldigt bra i gruppspelet. I utslagsmatcher nollställs allt, och om ett lag som gått som tåget plötsligt får lite motgång kan spelarna börja fundera. Och då kan de lag som slår ur underläge plötsligt få ett mentalt övertag. Här har man ju OS-ishockeyn 2002 som bästa exempel. Ni kommer väl ihåg hur Sverige hade tagit full poäng efter att bland annat spelat ut Kanada, medan Vitryssland kom till kvartsfinalen med två raka 8–1-förluster i bagaget. Om ni har glömt hur det gick kan ni ju alltid googla på Tommy Salo

Tyskland–Danmark
Sparta Stadion i Rotterdam, lördag 20.45

Tips: 49–51
Tv: TV12, Eurosport1 och Cmore Fotboll.

Kommentar: Tyskland är det lag i EM som jag har sett minst av. Jag såg deras match ot Sverige på tv, men de andra två tyska matcherna har ju krockat med Sverige, vilket gjort att jag bara sett väldigt sporadiskt.

Dock har jag noterat att Tyskland har gått runt på mycket folk. Och det känns inte som att det berott på att man tänkt vila spelare, utan på att Steffi Jones inte har fått ihop laget och fortsatt håller på att testa sig fram. Senast provade hon exempelvis mittfältaren Lena Goessling som mittback.

Tyskorna har dessutom bara gjort ett godkänt spelmål, vilket är anmärkningsvärt. När det gäller Danmark har jag sett dem två gånger, mot Nederländerna och mot Norge. Och jag har blivit imponerad. Man hade i och för sig lite flyt mot norskorna på slutet. Däremot var det inte långt ifrån att man snodde både en och tre poäng från värdnationen. Danskorna har kvaliteter som borde passa Tyskland rätt dåligt. Exempelvis skulle ju Pernille Harder:s rörlighet kunna ställa till en del problem.

Danskorna har dessutom ingen som helst press på sig, alla tror ju att de skall åka ut. Eller, inte riktigt alla. Jag tror nämligen på god skrällchans här. Men det förutsätter förstås att Danmark verkligen tror på det, och inte viker ner sig av att ställas mot ”omöjliga Tyskland”.

Minns att Danmark slog ut Frankrike i kvartsfinal i det förra Europamästerskapet. Jag skulle alltså inte bli det minsta förvånad om de står för en jätteknall även den här gången.

Österrike–Spanien
Koning Willem II Stadion i Tilburg, söndag 18.00

Tips: 60–40
Tv: TV4, Eurosport1 och Cmore Live.

Kommentar: Österrike var min skrällvarning i det här mästerskapet. Så långt är jag stolt över mitt tips.

Inför avspark tippade jag att Dominik Thalhammer:s lag skulle gå till kvartsfinal, men jag gav dem ändå bara sju procents chans att erövra en medalj. Den procentsatsen är alltså nu uppe i 60.

Det österrikiska laget har ju nämligen varit ännu bättre än jag trott. För vem hade för några veckor sedan kunnat tro att laget skulle vinna grupp C före Frankrike? Österrike har dansat sig fram till kvartsfinal på ett imponerande sätt.

Fast det där med dansen gäller bara efter slutsignalerna. Under matcherna är det stenhårt jobb som varit Österrikes framgångsrecept. Laget har ett imponerande presspel, där flera spelare springer kopiösa sträckor.

När jag såg Österrike spela 1–1 mot Frankrike imponerades jag mest av lagkaptenen och speldirigenten Viktoria Schnaderbeck samt av fantastiskt löpstarka Nicole Billa. I de båda matcher Österrike har vunnit har skadedrabbade Schnaderbeck bara agerat inhoppare. Man har alltså viss bredd i truppen också.

Sett till gruppspelet är alltså Österrike klara favoriter i den här kvartsfinalen. Spanien är ju nämligen en besvikelse. Laget har massor av duktiga passningsspelare, men man saknar offensiv genombrottskraft.

Efter att ha bjudits på två mål av ett taffligt portugisiskt mittförsvar i den första halvleken av öppningsmatchen har Spanien spelat fem halvlekar utan att göra mål. Tänkta skyttedrottningen Jennifer Hermoso, som öst in mål tidigare under säsongen – både i ligan och i landslaget – verkar helt ur form.

Efter torsdagens 1–0-förlust mot Skottland pratade jag med en spansk radiojournalist. Jag frågade henne bland annat hur förbundskaptenen motiverat att inte Vero Boquete är med i EM. Svaret var:

”Han säger att han har 23 spelare som är bättre.”

Men ingen målskytt.

”Nej, han har lämnat Boquete hemma och även Atletico Madrids skyttedrottning Sonia Bermudez. Vi har fått en fantastisk lottning. Men vi trodde att Skottland skulle vara en lätt match. Men se hur det gick, vi klarade inte av att gå vidare själva, utan räddades av England. Hur skall det gå mot Österrike?”

Ja, den frågan känns motiverad. Speciellt som Spanien har problem i backlinjen. Där är framför allt mittbacken Andrea Pereira det svaga kortet. Hon är långsam i vändningarna och både England och Skottland har haft ganska klara strategier att hela tiden söka in med bollar på ytan bakom henne.

Det lär även kontringsstarka Österrike göra.

England–Frankrike
Stadion De Adelaarshorst i Deventer, söndag 20.45

Tips: 65–35
Tv: SVT1 och Eurosport2.

Kommentar: Det här blir den sista matchen jag kommer att se på plats innan jag vänder hem till Sverige. Jag hoppas att min EM-resa skall få en riktigt skön avslutning.

För det är ju en match mellan det lag som varit klart bäst i gruppspelet, England, och det lag som har klart störst potential, Frankrike.

Ännu så länge har jag inte lyckats se de engelska lejoninnorna på plats. Men jag har sett de två matcher där de spelade med sitt A-lag på tv, och man har verkligen en härlig trygghet och stabilitet i försvarsspelet.

Dessutom har man ju glödheta Jodie Taylor som hugger på allt. Hittills har hon gjort mål var 37:e minut i EM. Det är grymt imponerande. Hon har dessutom på egen hand gjort fler än vad Frankrike gjort på tre matcher.

För Frankrike är en besvikelse så här långt. Laget tog sig vidare ur gruppspelet med ett nödrop. Jag har sett deras två senaste matcher på plats, och båda gångerna har de haft extremt svårt att spela sig till målchanser.

På tre matcher har man inte heller gjort ett enda spelmål, utan de tre mål man har gjort har alla kommit på fasta situationer.

På presskonferenserna har deras förbundskapten Olivier Echouafni har hittat olika saker att gnälla på, inte minst på motståndare som backar hem och krymper ytor. Det känns som ett tecken på frustration över att han inte kunnat få ordning på lagets anfallsspel sedan skadan som gjorde att Amel Majri missade EM.

Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney är fantastiska bollspelare, rörliga och med skön bolltouch – men ingen av dem känns helt i toppform. Det tredje forwardsalternativet Marie-Laure Delie är statisk och lättläst, vilket gör att Echouafni lär ha en hel del funderingar över hur han skall lösa anfallsgåtan mot England.

Han får även fundera lite över backlinjen. Ytterbacken Eve Periset är ju avstängd till följd av sin målchansutvisning mot Schweiz, dessutom har mittbacken och lagkaptenen Wendie Renard dragit på sig två gula kort och får också se matchen från läktaren.

Framför allt Renard är ett stort avbräck. Även om både Griedge Mbock Bathy och Laura Georges är mycket duktiga mittbackar har de inte spelat så mycket ihop. Och Renard är ju kanske världens bästa försvarsspelare.

Frankrike har även historiken emot sig. Det är i medaljmatcherna det roliga brukar ta slut för franska lagen. Egentligen ser jag inget som talar för att det här laget skall vara mentalt starkare än tidigare franska upplagor.

Det var ju mer ett grovt schweiziskt misstag än fransk styrka som gjorde att fransyskorna lyckades gå vidare till kvartsfinal. Och när jag efter Österrikematchen pratade med Frankrikes bästa spelare hittills i EM, Amandine Henry, kändes det inte som att hon var övertygad om att laget skulle få ordning på spelet.

Ser man till den fysiska biten har England vilat hela sitt A-lag. Man spelade ju med en ren reservuppställning mot Portugal. Där är det alltså fördel England.

Jag tror alltså på engelsk seger. Men jag kastar in två brasklappar. Den ena är att England faktiskt inte har besegrat Frankrike sedan damfotbollens barndom – 1974. Det andra är att dagens Frankrike är väldigt svårt att besegra. Laget har världens längsta nu löpande sviten av landskamper utan förlust, den är uppe i 14 raka matcher.

Senaste förlusten kom mot Kanada den 13 augusti i fjol. Och just det, det var ju senaste gången fransyskorna spelade en kvartsfinal i ett stort mästerskap…

Svenska startelvan bekräftad

Alldeles nyss kom bekräftelsen, Pia Sundhage kör på den startelva som Fotbollskanalen avslöjade tidigare i dag.

Italien startar så här: Laura Giuliani – Alia Guagni, Elena Linari, Cecilia Salvai, Linda Tucceri Cimini – Aurora Galli, Daniela Stracchi, Martina Rosucci – Melania Gabbiadini, Daniela Sabatino, Barbara Bonansea.

Lena Goessling

I dagens andra match, där ju Tyskland måste ta poäng mot Ryssland för att avancera, där gör tyskorna flera ändringar i sin startelva. Där kommer bland annat Lena Goessling och Sara Doorsoun-Khajeh in. Goessling står uppsatt som mittback, men nog borde väl Kristin Demann flytta ner där och lämna plats på mittfältet för Goessling?

Sundhage kan börja planera för kvarten

Tyskland vann den sena kvällsmatchen mot Italien med 2–1. Därmed kan vi slå fast att Italien kommer att sluta sist i grupp B.

Dessutom kan vi med 99,9 procents säkerhet slå fast att Sverige går vidare till kvartsfinal. Om jag har räknat rätt är Sverige nämligen 100 procent klara för slutspel även vid en uddamålsförlust mot Italien på tisdag.

För att Sverige skall missa avancemang krävs att Ryssland måste vinna mot Tyskland samtidigt som Italien vinner mot Sverige med minst två måls marginal.

Ja, ni inser ju. Det där kommer ju inte att hända – Pia Sundhage kan börja planera för kvartsfinal.

Sett till dagens match kan hon ju planera in en startelva som innehåller Magdalena Eriksson. Jag räknade till 12–0 i klara målchanser i svensk favör. Erikssons vänsterfot var inblandad i sex av de tolv chanserna.

Däremot har jag ingen notering om att någon av de båda ordinarie centrala mittfältarna, Caroline Seger eller Lisa Dahlkvist, var direkt inblandad in någon farlighet. Det kan man ju fundera lite över.

Sannolikt kan Sundhage även planera för att spela med Stina Blackstenius. Från kvällens i och för sig knapphändiga rapport om Montpellierforwarden, som handgripligen blev ryckt av planen av Sundhage, fick jag känslan av att hon är med och spelar redan på tisdag igen. Klarare besked i ärendet väntas under lördagsförmiddagen.

Däremot borde Olivia Schough nu ha spelat klart i EM. Hon var pigg i sex–sju minuter i dag, sedan hade hon inte många rätt. Och eftersom vi vet att Lotta Schelin skall spela 90 minuter i alla EM-matcherna kan det ju vara läge att fortsätta köra Schelin på högerkanten framför Jessica Samuelsson.

Kort om första gruppomgången

En fjärdedel av EM-turneringen är spelad, och alla lag har visat upp sig varsin gång. För och främst kan man notera att det var väldigt jämnt och målfattigt i grupperna A, B och C, medan det som väntat var ganska stor skillnad mellan topp- och bottenlagen i grupp D.

Jag har ju tidigare konstaterat att de flesta lag har börjat lära sig försvarsspel, vilket gör att antalet målfester numera har minskat rätt rejält.

Jag tänkte ge mig på en kort sammanfattning av det vi hittills har fått se. Här är första omgångens…

…bästa lag: Nederländerna och England. Att engelskorna skulle vara bra, det visste jag. Men att Nederländerna höll så hög klass, det var en positiv överraskning som kan bli negativ. Negativ i den bemärkelsen att det ju nämligen kan bli vårt svenska lag som kan komma att ställas mot de orange lejonhonorna i kvartsfinal.

…trögstartade storlag: Både Tyskland och Frankrike hackade i gång sina motorer. När det gäller fransyskorna har spelet hackat i tre raka matcher nu. Börjar det smyga sig in lite osäkerhet i laget, tro? Men man blir inte Europamästare på att imponera i gruppspelet. Det är i utslagningsmatcherna som tyskor och fransyskor skall visa sin klass.

…positiva överraskningar: Nederländerna är nämnda. Därför får det i första hand bli Ryssland och Island under den här vinjetten. Jag trodde inte att ryskorna skulle vara nära att ta poäng i EM. Men efter första omgången leder de grupp B före Tyskland och Sverige. Det var ett helt annat ryskt lag i EM-premiären än det svenskorna krossade i Algarve. Och även om Island förlorade med 1–0 mot Frankrike var ”The Dottirs” mycket starkare och stabilare än jag hade trott. Kul att se.

…svenska utropstecken: En hållen nolla mot Tyskland. Vi har ju nått ett par oavgjorda resultat i tyskkamper genom åren (och sedan ändå förlorat i förlängning). Det är däremot mer sällan som vi håller nollan mot tyskorna. Det här var blott fjärde gången någonsin. Så den väl genomförda försvarsinsatsen i Breda lär har gjort att det defensiva självförtroendet växte ytterligare. Det är förstås viktigt.

…kryss: Sverige–Tyskland 0–0 är enda matchen hittills som slutat oavgjord. Noterbart var även att det var oavgjort, 91–91 i passningar till fel adress. Däremot var det långt ifrån oavgjort i passningar till rätt adress. Där vann Tyskland med förkrossande 465–267. Det innebär att Sverige hade en passningsprocent på 74,6 medan tyskorna hade 84,6. Där har Sverige något att jobba på, samtidigt som det viktigaste inte är att ha bollen mest – utan att använda bollen bäst.

…snyggaste mål: Jordan Nobbs 5–0-volley mot Skottland.

…bästa spelare: Jag satt och funderade över den rubriken inför England–Skottland. Jag tänkte att det kanske får bli någon i Nederländerna, exempelvis Jackie Groenen. Men hon får se sig besegrad. Omgångens spelare blir förstås Jodie Taylor, som byttes ut efter 59 minuter i matchen England–Skottland. På den tiden hann hon bli första tremålsskytt i en EM-match på drygt 20 år.

Slutligen några ord om de 15 minuter vi i media fick se från dagens svenska träning. Alla såg ut att träna för fullt, och det roligaste som hände var när Lilie Persson fick fylla ut en kvadrat, och Pia Sundhage omgående gav henne smeknamnet Morozova.

Skön poäng i premiären

Det blev en blytung, svensk poäng i EM-premiären. Nu kan det ju faktiskt räcka med seger mot Ryssland för avancemang till kvartsfinal.

Det svenska laget var lite darrigare efter paus, men totalt sett tyckte jag att det gjorde en väldigt bra insats, defensivt sett. Passningsspelet höll väl inte den nivå man hade hoppats. Men man kan ju inte få allt. Det här var ju den bästa svenska mästerskapspremiären på evigheter.

Jag räknade till 3–1 till tyskorna i högklassiga målchanser. Den svenska skapade Stina Blackstenius på egen hand. Hon stärkte väl sina aktier?

Jag har just lämnat spelarbetyg till BT. Jag satte två fyror, de gick till Linda Sembrant och Hedvig Lindahl. Men glädjande också att man fick chansen att dela ut en trea till tidigare ifrågasatta Jonna Andersson. Defensivt sett gjorde hon absolut sin bästa landskamp hittills.

Någon längre analys finns det inte tid för nu. Mycket tidigt i morgon bitti rullar bilen mot Nederländerna. Nästa inlägg kommer att skrivas där nerifrån.

En bra svensk halvlek

Sveriges första 45 minuter i EM är bra. Bra för att vi hade rätt god kontroll under större delen av halvleken.

Det såg i och för sig lite darrigt ut inledningsvis, men Tyskland har bara haft en riktig målchans, den kom på ett konstigt anfall där Hedvig Lindahl gjorde två bra ingripanden.

Positivt att vänsterförsvaret med Linda Sembrant och Jonna Andersson har varit bra så här långt.

På minuskontot är att vi själva bara har haft en halvchans, Sembrants nick på den enda riktiga hörna vi haft. Bristen ligger i att vi har för dålig passningskvalitet i den så kallade ”sista tredjedelen”.

En annan brist är hörnorna. Vi har haft fem, och fyra av dem har varit uselt levererade.

Men totalt sett, alltså ändå positivt. Ett kryss vore förstås ett kanonresultat, speciellt som Ryssland skrällvann mot Italien med 2–1 tidigare i dag.

Fortsätter det här får jag snart avgå som tippare. För Ryssland skulle ju inte ta några poäng…

Lottning som skapar möjligheter

Grupp B: Tyskland, Sverige, Italien och Ryssland.

Vår öppningsmatch blir mot tyskorna i Breda den 17 juli – det är på många sätt en intressant lottning. Det innebär ju att vi vid avancemang inte kommer att kunna möta Tyskland förrän i finalen.

För Tyskland är självklart stor guldfavorit, inte bara för att de tog OS-guld i år utan mest för att de varit helt överlägsna i Europa under drygt 20 års tid. Tyskland har ju exempelvis hela sex raka EM-guld.

Italien och Ryssland är två lag som vi skall slå. Det känns som att båda nationerna är på nedgång. Vi möter Ryssland i andra matchen, den 21 juli i Deventer. Ryskorna kryssade både mot Turkiet och Ungern i kvalet, och man föll nyligen klart i två matcher mot Belgien.

Gruppspelet avslutas mot Italien i Doetinchem den 25 juli. Italien är det lilla hotet mot en svensk kvartsfinalplats. Italienskorna kom tvåa bakom Schweiz i sin kvalgrupp och är rätt stabila på nivån under topplagen. Men det var länge sedan de fixade att rubba någon av toppnationerna.

I förra inlägget önskade jag just att vi skulle placeras i grupp B ihop med Tyskland, så på många sätt fick jag som jag ville i lottningen. Den utfördes för övrigt av Nadine Kessler, med hjälp av Sverigebekanta Manon Melis, som tidigare under dagen meddelade att hon avslutar sin karriär. Grattis till en fin karriär.

Manon Melis

Manon Melis

I sin helhet föll lottningen ut så här:

A: Nederländerna, Norge, Danmark och Belgien. Den klart jämnaste gruppen på förhand.
C: Frankrike, Schweiz, Island och Österrike. Kan bli hårt om andraplatsen.
D: England, Spanien, Skottland och Portugal. Superlottning för England och Spanien.

Om lagen följer seedningen får vi följande slutspelträd:

A1–B2, Nederländerna–Sverige
D1–C2, England–Schweiz

B1–A2, Tyskland–Norge
C1–D2, Frankrike–Spanien

Det slutspelsträdet vore förstås en jackpot för svensk del. Så det är bara att hoppas att seedningen håller…

Matchguide till VM-finalen 2015

Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.

Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.

Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:

Arena: BC Place i Vancouver.

Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina.
Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.

Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.

Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.

Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.

Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inte Sepp Blatter att finnas på plats.

Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.

Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.

I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.

Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.

Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.

USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?

Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.

För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde.
Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.

Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.

Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?

Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.

När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.

Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:

Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbetHeather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.

Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.

I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.

Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.

Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.

Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…

När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.

Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.

Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.

Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.

Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.

Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.

Här är förresten en känslomässigt jobbig radiointervju med Bassett och här är en lika känslomässig tv-intervju:

För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.

Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:

Tråkiga matcher i VM-kvalet

Sverige har spelat sin sista landskamp för året. Det innebär dock inte att VM-kvalet har tagit vinterlov ännu.

Det spelas nämligen nio matcher i helgen och fyra på onsdag/torsdag. Bland annat spelar de troliga VM-länderna Frankrike, Tyskland och Spanien dubbelt. Fast ändå känns knappt någon av de 13 matcherna speciellt intressant. Topplagen har nämligen högst överkomligt motstånd.

Anja Mittag

Anja Mittag

Exempelvis ställs tyskorna mot Slovakien och Kroatien. Kuriosa där är att Malmös Anja Mittag står på 99 landskamper, och troligen kommer att göra sin hundrade den kommande veckan.

Några av matcherna sänds på tv i respektive länder. Spanien–Rumänien (lördag 11.45) går att se på den här länken, Slovakien–Tyskland finns här och Bulgarien–Frankrike (lördag 18.00) på den här. Hittar jag fler länkar lägger jag upp dem här.

* Helgens mest intressanta match är inte någon VM-kvalmatch, utan den norska cupfinalen. Där ställs storfavoriterna Stabaek mot svensklaget Avaldsnes med Freja Hellenberg och Mia Jalkerud. Även om Avaldsnes gjort en stark höst är oddsen 90–10 för att ligamästarinnorna Stabaek tar en dubbel. Matchen sänds på NRK med start 16.00.

Katie Fraine

Katie Fraine

* I övrigt är silly season inne i en intensiv period. I dag presenterade Linköping ersättaren till Sofia Lundgren. Det blir Katie Fraine som är LFC:s nya förstemålvakt. Det känns som en stabil värvning.

I övrigt i dag har Kristianstad förlängt med Marija Banusic. Det förekom ju för ett tag sedan uppgifter om att talangen var aktuell för Tyresö. Men känslan är att det här var ett klokt beslut av Banusic, som kan behöva något år till innan hon tar klivet över till någon av de riktigt stora klubbarna.

Prinz dubbel målskytt i avskedsmatchen

Igår tog Birgit Prinz långa karriär slut. Den gjorde det på bästa sätt, för Tysklands största stjärna genom tiderna gjorde mål för båda lagen när det tyska landslaget besegrade hennes klubb FFC Frankfurt med 6–3.

Här är höjdpunkter från matchen, som sågs av hela 6543 åskådare i Frankfurt.

Och för er som förstår tyska är här ett inslag med röster om Prinz. Eller snarare hyllningar av Prinz. Och förstås är Prinz egen kommentar till matchen med. Och ja, hon tyckte att avtackningen var fantastisk…

Apropå röster om Prinz på tyska, finns det fler här – fast i skriven form.

Och slutligen ett sammandrag i bilder från Prinz kappsäck fylld med tunga meriter från det tyska landslaget. Hon stannade på 214 kamper och 128. För hennes mål från igår räknades förstås inte – det var ju en inofficiell landskamp.

Birgit Prinz sista uppvisning

I morgon är det avskedsmatch för en av fotbollens stora stjärnor de senaste 20 åren – tyska superstjärnan Birgit Prinz.
Avskedsmatchen spelas mellan de två lag som Prinz gjort till världens bästa, alltså FFC Frankfurt och det tyska landslaget.

Två svenska spelare är med i matchen, alltså FFC-duon Sara Thunebro och Jessica Landström. I Frankfurts lag ser jag också att Kim Kulig står med på uppställningen. Jag har noterat på twitter att hon kommit allt närmare speldugligt skick. Kan det bli så att hon i morgon visar upp sig för första gången sedan den olyckliga VM-kvartsfinalen mot Japan i somras?

Matchen spelas i Frankfurt klockan 18.00. Och Prinz verkar göra en halvlek i vardera lag.
Prinz har fått Ballon d’Or som världens bästa spelare tre gånger, vunnit två VM-guld, fem EM-guld, tre OS-brons och vunnit Champions League tre gånger.