Storspelande Maron sänkte Göteborg

Brett Maron

I dag kan Kristianstad med en storspelande Brett Maron i målet ha avgjort den damallsvenska guldstriden. I varje fall innebär 1–0-segern (mål av Therese Sessy Åsland) mot Göteborg att Rosengård har fått extra marginal i toppen.

Jag räknade till 14–2 i klara målchanser till Göteborg. Emily Sonnett var närmast. Amerikanskan hade en boll i ribban och två som räddades på mållinjen. Trots alla chanser har tabelltvåan nu gått mål- och poänglös av planen från två raka bortamatcher i Skåne. I fjol tappade Göteborg kontakten med Rosengård via en poäng på tre omgångar i månadsskiftet augusti/september. Det kan bli en jobbig repris för Göteborg i år.

Kristianstads seger innebär att laget avancerade upp på den åtråvärda tredjeplatsen. Linköping spelade nämligen 1–1 borta mot Kif Örebro. Det var en chansfattig match där Nellie Lilja gav Kif en tidig ledning, men där örebroarna fick ett tråkigt slut på matchen. Först haltade Emma Östlund av med en fotskada, sedan kvitterade Frida Maanum i 90:e minuten. Sett till spelet var ändå kryss ett rimligt slutresultat i Lina Hurtig:s avskedsmatch.

I övrigt i dag vann Umeå nykomlingsmötet med Uppsala, ett resultat som innebär att Umeå i princip har säkrat kontraktet och numera kan börja kolla uppåt i tabellen.

Jag kollade på eftermiddagens stormatch i England, där Chelsea vann med 2–0 mot Manchester City i Community Shield på Wembley. Magdalena Eriksson och Jonna Andersson startade för Chelsea, och gjorde båda utmärkta insatser. Chelsea imponerade, och enligt tyska tidningsuppgifter har de köpt loss Pernille Harder från Wolfsburg för cirka 3,5 miljoner kronor.

Så anfaller topplagen i damallsvenskan

Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.

Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.

Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.

Finalen Houston–Chicago spelas på söndag, 18.30 svensk tid. Även den går att se på Twitch TV från Sverige.

Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.

Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.

Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.

USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.

Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.

Samantha Mewis

Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.

Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.

Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.

Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:

Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.

Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.

Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.

Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.

En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.

Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.

Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.

Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.

Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.

Ali Riley

Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.

Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.

Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.

Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.

Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.

Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.

Caroline Seger

Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.

Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.

När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.

Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.

Mimmi Larsson

Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.

De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.

Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.

Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.

Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.

Emma Koivisto

När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.

Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.

Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.

Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.

Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.

När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.

Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.

Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?

Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.

För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.

Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.

Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.

Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.

Julia Roddar

Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.

De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.

Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.

För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.

Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.

Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.

Frida Maanum

Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.

Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag  att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.

I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.

Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.

Nina Jakobsson

Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.

Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.

Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.

Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.

Cecilia Edlund

För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.

Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.

Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.

När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.

På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.

Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.

Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.

Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.

Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.

Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.

Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.

Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.

 

Guld till Chelsea – men knappast till Göteborg

Jonna Andersson

I dag har Chelsea med Jonna Andersson och Magdalena Eriksson blivit engelska ligamästarinnor. Grattis. Londonlaget tilldelas titeln eftersom det hade högst poängsnitt av alla lag i WSL.

När serien bröts såg toppstriden ut så här:

Manchester City       16      +30   40
Chelsea                    15     +36    39
Arsenal                     15     +27    36
Manchester United   14     +12    23
Reading                    14      –3      21

Chelsea hade kvar att möta Everton (h), Tottenham (b), Brighton (h), Reading (b), Everton (b), Manchester United (b) och Liverpool (h). På de 15 omgångar man spelade blev det tolv segrar och tre kryss. De oavgjorda matcherna kom borta mot Manchester City, Liverpool och Brighton.

Jag tycker att det är ett både bra och rimligt beslut att utropa Chelsea till ligamästare. Det är naturligtvis varken lika roligt eller lika ärofyllt att bli tilldelad ett guld efter en avbruten säsong som det är att vinna det ”på riktigt”.

Men jag tycker alltså att det är rätt att ändå utse vinnare. Alla andra lösningar innebär ju att man devalverar värdet av de spelade matcherna. Och det kostar inget att utropa ett mästarlag. Jag tycker således att det är konstigt att vi exempelvis inte fick några mästarlag i år i svensk ishockey och handboll.

Däremot måste jag säga att jag är betydligt mer kluven till nedflyttningar i serier som ej är färdigspelade. Jag tycker att det känns fel att flytta ner lag som fortfarande hade chansen att hänga kvar när serien bröts.

I WSL har man beslutat att flytta ner jumboplacerade Liverpool. De hade åtta omgångar kvar och bara en poäng upp till fast mark. Där tycker jag nog att man borde ha tagit ett annat beslut. Jag föredrar den spanska modellen, där man valde att utöka ligan.

Som framgår av tweeten ovan innebär Liverpools nedflyttning att bara tre av ursprungslagen i WSL till hösten håller sviten om att ha spelat i alla upplagor av ligan. När elfte upplagan startas är bara Chelsea, Arsenal och Birmingham kvar av de åtta lag som var med 2011. Eller. Även Everton och Bristol City var med i premiärupplagan, men båda de lagen har varit ur högstaligan sedan dess.

Tillbaka till Chelsea. Där tycks Jonna Andersson få utökad konkurrens nästa säsong. Londonklubben ser nämligen ut att bli nästa klubbadress för Montpelliers vänsterback Sakina Karchaoui.

Även Arsenals mexikanska mittfältstalang Silvana Flores uppges vara på gång till Chelsea.

Dagens stora svenska damfotbollsnyhet är att Göteborgs trotjänare Catrine Johansson tvingas lägga av. Det är den hjärnskakning som höll henne borta från spel under hela förra säsongen som fortfarande påverkar henne så mycket att hon känner att det är färdigspelat. Till GP säger hon:

”Det blev ingen glädje att vara på planen, det blev mer rädsla.”

Det är förstås ett väldigt tråkigt slut på en karriär. Catrine Johansson har spelat i Göteborg sedan 2007 och var truppens stora kulturbärare.

För Göteborg innebär det att man nu bara har 14 utespelare i sin trupp. Det handlar om 4,5 backar, 5,5 mittfältare och fyra forwards. Den halva är Filippa Curmark som i grunden är mittfältare, men som spelade back i våras. I truppen har Göteborg tolv etablerade klasspelare och två talanger. Av de tolv klasspelarna har Vilde Bøe Risa ett kontrakt som löper ut den 30 juni.

För tillfället känns inte längre Göteborg som en rimlig utmanare om SM-guldet. Jag skulle säga att Göteborg behöver ha in ytterligare minst tre etablerade spelare för att återigen kännas som en guldkandidat.

Apropå Göteborg fick vi veta i början av mars att klubben inte skulle ha någon riktig hemmaplan i år. De tänkte flytta runt mellan Valhalla, Gamla Ullevi och (stora) Ullevi. Ordförande Peter Bronsman sa så här till GP:

”Vad gäller planer är vi nog den lyckligaste klubben i världen.”

Den lyckan blev tydligen kortvarig. För i det damallsvenska spelschema som lades ut på förbundets hemsida i dag ligger samtliga Göteborgs matcher på Valhalla.

Göteborgs premiär spelas mot Kristianstad. Det är ett lag som känns som en så kallad dark horse i årets damallsvenska. Även den nordskånska klubben har dock drabbats av bakslag i veckan.

Deras mångåriga tränare Elisabet Gunnarsdottir har däckats av bältros, och tvingas ta en paus från tränarjobbet. Det är oklart hur länge hon blir borta. Men bältros är en jobbig sjukdom som kan leda till stor smärta under flera månader. Vi får hoppas att Gunnarsdottir inte blir borta så länge, utan att hon snart är frisk och tillbaka både på och vid sidan av planen.

Angående det spikade spelschemat för damallsvenskan har ju snackisen där varit Piteås resor. Klubbledningen har rasat och lokaltidningen har undrat om SvFF:s högsta önskan är att få bort klubben tur allsvenskan. Och visst finns det anledning att ifrågasätta upplägget för Piteå IF i juli och augusti, ett upplägg som utsätter klubben för (citat från PT:s Per Sandberg):

”bland det mest brutala ett svenskt fotbollslag någonsin har genomlidit i resväg.”

När inte förbundet har kompetens att lägga vettiga spelscheman är det skönt att det finns välvilliga hotellägare i Eksjö

Till Örebro, där Kif Örebro framöver kan få ökad konkurrens på hemmaplan. Herrallsvenska Örebro SK tar nämligen nästa år fullt ut över division I-klubben ÖSK Söders damlag. Det blir intressant att se hur Kif Örebro står sig i konkurrens med stora ÖSK.

När det gäller CSR-projekt står sig Kif Örebro alldeles utmärkt. Klubben har nämligen fått ett pris på cirka en halv miljon kronor i form av ”UEFA Foundation for Children Award”. Kul. Och säkert välkomna pengar i en tid där intäkterna har varit minimerade.

I dag har Expressen presenterat den tv-satsning som innefattar sändning av samtliga matcher i elitettan. Priset för SportExpressen Play blir 299 kronor i månaden. Vill man köpa en enstaka match kostar det 139 kronor.

Det kan jag tycka är ett ganska högt pris. Minns jag rätt kostade det 129 kronor i månaden att se alla matcher i damallsvenskan i fjol.

Apropå det väntar vi ju fortfarande på information om hur mycket Aftonbladets sändningar av damallsvenskan kommer att kosta.

Till USA, där Megan Rapinoe tycks hoppa över NWSL:s turnering i Utah. Hon tränar inte med sin klubb OL Reign för tillfället.

Slutligen till Tyskland, där ju damfotbollen drog igång igen förra helgen. Då fick vi se svensklaget Bayern München, med Amanda Ilestedt på bänken, i praktiken säkra andraplatsen i Frauen-Bundesliga. Man vann lördagens toppmöte med Hoffenheim med 3–0.

Jag såg delar av den första halvleken, och utifrån den var resultatet högst oväntat. För så långt var Hoffenheim det bättre laget. Men tre mycket sena mål frälste Bayern.

I övrigt i Frauen-Bundesliga har Duisburg tagit fyra blytunga poäng i botten, och därmed skaffat sig ett ganska bra läge att hänga kvar. Först vann man med 2–0 borta mot Leverkusen och i går blev det 1–1 i nyckelmatchen mot Köln. Därmed har Duisburg nu fem poäng ner till det lag som ligger närmast under strecket – vilket är just Köln. I nuläget talar det mesta för att Köln följer med avsågade Jena ner i andradivisionen.

I helgen går det att se följande tyska ligamatcher på svenskt tv:

I dag 19.15: Hoffenheim–Leverkusen på Viasat Fotboll.

Lördag 13.00: Wolfsburg–FFC Frankfurt på Viasat Sport Premium.

Söndag 14.00: Potsdam–Bayern München på Viasat Fotboll.

Spetsmark mästarinna i USA

North Carolina Courage vann NWSL-finalen mot Chicago Red Stars med hela 4–0. Det stod redan 1–0 (Debinha i fjärde) när jag började kolla på matchen i sjunde minuten.

Och i paus hade Jessica McDonald och Crystal Dunn utökade Courages ledning till 3–0. De regerande mästarinnorna var det klart bättre laget och tog sin andra raka titel.

Det avgjordes helt i 61:a minuten när Sam Mewis nickade in ett inlägg från Abby Dahlkemper. Chicagos världsmästarmålvakt Alyssa Naeher missbedömde bollen och kom ut snett.

Publiksiffran låg på drygt 10 227 personer – slutsålt. De många åskådarna fick se en ganska typisk NWSL-match, alltså en match med väldigt lite mittfältsspel. Det var långa avstånd mellan lagens backlinjer och forwards.

Det är något som passar Courage väldigt bra. Framför sin fyrbackslinje har de den hårt arbetande duon Mewis och Denise O’Sullivan som täcker stora ytor. Och längst fram är kvartetten Dunn, McDonald, Debinha och Lynn Williams otroligt snabb och farlig.

Det är inte lätt för Julia Spetsmark att slå sig in i det fyrtalet i anfallsess. Den 30-åriga svenskan satt på bänken hela finalen. Totalt under säsongen har hon spelat 292 minuter fördelat på tolv matcher och gjort två mål.

Heather O'Reilly i aktion

Heather O’Reilly

Ligaguldet var även en perfekt slutpunkt på Heather O’Reilly:s karriär. Den rutinerade kantspelaren har ju redan tackats av för flera veckor sedan. Men karriären förlängdes alltså över finalen, där hon spelade nästan hela matchen som högerback. I 89:e minuten byttes hon ut – och fick en ny avtackning av sin hemmapublik.

Noterbart i övrigt i mästarlaget är att Sverigebekanta Stephanie Labbé har varit förstamålvakt hos Courage den här säsongen.

Det hade förresten varit intressant att få se North Carolina på riktigt mot Europas storlag Wolfsburg och Lyon. Jag tror att Lyon hade vunnit fler matcher om lagen hade mötts tio gånger, men de amerikanska mästarinnorna är ett otäckt lag att möta. De har som sagt extrem fart i anfallet.

Dagens toppmatch i Europa var Arsenal–Manchester City. Där vann Londonlaget efter att Vivianne Miedama gjort matchens enda mål. Samtidigt vände Chelsea de sista 20 minuterna 1–0-underläge till 3–1-seger i bortaderbyt mot West Ham.

Både Jonna Andersson och Magdalena Eriksson spelade hela matchen för Chelsea, som är nya serieledare. Chelsea har 13 poäng, en mer än Arsenal och Manchester City.

Och i Italien vann Linda Sembrant en titel i dag. Juventus vann nämligen den italienska supercupen via 2–0-seger mot Fiorentina. Sembrant spelade hela matchen. Det gjorde också Stephanie Öhrström. Målvakten gjorde sin första ligamatch för säsongen för Fiorentina förra helgen, och fick alltså vakta målet även i dag.

Stäng av Viggosdottir resten av säsongen

Det var en glödhet damallsvensk helg. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se en enda av de många spännande matcherna. Först under sen söndagskväll hann jag börja kika på höjdpunkter från de olika matcherna.

Jag började med Rosengård–Linköping, och blev nästan omedelbart helt otroligt upprörd.

Det var situationen vid Linköpings 1–0-mål, där Glodis Perla Viggosdottir körde över Mimmi Larsson, som satte mina känslor i svall. Det kan vara det fulaste jag någonsin sett i damallsvenskan. Jag har sökt i minnet, men kan faktiskt inte komma på något fulare.

Jag trodde möjligen att jag överreagerade när jag såg smällen första gången. Men faktum är att det inte blir ett dugg bättre när jag nu sett om situationen flera gånger. Som jag ser det är det en totalt ansvarslös axeltackling mot en oförberedd motståndares huvud.

Viggosdottir tar sats i tre–fyra steg och kommer med fart in i duellen. Hon är jättesen och har ingen som helst chans på bollen när hon hoppar mot Larssons huvud. Det blir inte bättre av att Larsson precis har nickat, och därmed är i ett läge där hon varken kan se sin omgivning eller skydda sitt huvud. Viggosdottir gör inte heller någon som helst ansats att försöka mildra smällen, tvärtom hoppar hon alltså in med axeln först.

För mig är det ett mörkrött kort – och många matchers avstängning. För Pernilla Larsson var det ingenting. Nu syns domaren inte i bild hela tiden, men av det jag kan se finns det inget som tyder på att hon tycker att det har hänt något anmärkningsvärt.

Jag hoppas verkligen att domare Larsson var skymd, och inte såg kollisionen. För om hon såg smällen undrar jag hur hon motiverar att inte dela ut något kort för en tackling av det här slaget.

Om domare Larsson var skymd så hoppas jag att hon har sett situationen i efterhand, insett att hon missat årets mest solklara utvisning, och skickat en anmälan till disciplinnämnden. För enligt mitt sätt att se det är det enda rätta att Glodis Perla Viggosdottir stängs av resten av säsongen. Det är däremot inte ett dugg rimligt att hon går helt ostraffad från en sådan ansvarslös tackling.

Tyvärr nonchaleras ofta våld mot huvud inom fotbollen – det av såväl domare som förbund. Men även av spelare. Vad jag kan se från tv-bilderna är det ingen i LFC som är på domare Larsson och kräver att Viggosdottir skall åka ut. Det är i sig anmärkningsvärt. Jag lovar att det däremot hade blivit liv om isländskan tacklat mot fötterna med dubbarna före.

Inom ishockeyn har man insett hur farligt det är med tacklingar mot huvud, och börjat dela ut långa straff för sånt som Viggosdottir gjorde sig skyldig till. Och då har de ändå hjälm i hockeyn.

Inom fotbollen ses däremot oftast sena tacklingar i markhöjd som betydligt allvarligare än våld mot huvudet. Jag är definitivt ingen vän av fula tacklingar mot fötter eller smalben. Men ben läker oftast ihop. Hjärnan är betydligt mer svårläkt.

Faktum är att jag tycker att det är högst tveksamt att Mimmi Larsson spelade vidare efter sitt första mål i går. Vi har sett alldeles för många exempel på spelare som fortsatt spela efter hjärnskakningar. Den som vill ha exempel kan ju alltid googla på hur Lotta Schelin:s karriär tog slut. Fast just på den här fronten tycker jag ändå att det sker förbättringar. Allt fler spelare byts ut och får behandling enligt hjärntrappan. Det är ju få matchläkare som vågar chansa med spelarnas huvuden.

Rent sportsligt tycker jag alltså att Rosengård borde ha spelat i numerärt underläge under hela andra halvleken. Nu slapp man det, och kunde till slut rädda en viktig poäng. En poäng som kan bli guld värd.

Helgens omgång innebar dock inte att vi blivit speciellt mycket klokare på hur damallsvenskan skall sluta. Rosengård leder med sex poäng och elva mål och är fortsatt snubblande nära mästerskapet. Men det är inte klart.

Göteborg är kvar som tvåa, och har nu säkrat en medalj* – precis som Rosengård. I övrigt är det så jämnt att sjuan Piteå fortfarande är med i medaljkampen.

*Inlägget är uppdaterat: Tänkte först inte på att fyran och femman möts, och att Göteborg därmed som sämst kan bli bronsmedaljörer. 

Trean Vittsjö behöver en poäng till för att på egen hand spela hem klubbens första medalj någonsin. Det skulle kunna bli de stora silvermedaljerna – och en Champions Leagueplats. Fast det är helt klart fördel Göteborg i kampen om andraplatsen.

Eskilstuna har nu klättrat så högt att de är uppe på den fjärde och sista pallplatsen. United är tvåa i hösttabellen, bara en poäng bakom Rosengård. För Eskilstuna väntar närmast ”bronsmatch” mot femman Kristianstad. Seger där, och Uniteds medalj är klar.

Apropå Eskilstuna hade man ju gärna velat att det här inlägget skulle fokusera på det fantastiska mål som Sonia Okobi gjorde mot LB07. Det är helt klart en kandidat till årets mål i damallsvenskan.

För LB07 var det ett riktigt tungt mål, ett mål som innebär att Malmöklubben har en poängs marginal ner till Djurgården. Stockholmarna har bättre målskillnad, och känslan är att LB nog åtminstone behöver tre poäng till för att hålla sig kvar.

Till helgen spelar LB i Linköping, medan Djurgården har hemmamatch mot Piteå. Med tanke på de regerande mästarinnornas ovana att kryssa sig fram känns det inte orimligt med Djurgårdspoäng på söndag.

En sak som blev helt klar i helgen var att Kungsbacka åker ur damallsvenskan. Nu återstår att se hur långt de faller. Om de ej beviljas elitlicens flyttas de ju hela vägen ner i division I. Vi får alltså vänta och se om Västsverige får tre eller fyra lag i elitettan nästa år. Klara är ju Lidköping, Jitex och Alingsås.

Under söndagen fick vi även gratulera Bollstanäs från Upplands Väsby till spel i elitettan 2020. Laget vann båda kvalmatcherna mot Sunnanå med 3–2, vilket totalt innebar 6–4.

Om Kungsbacka flyttas ner till ettan skall ju ett lag till få plats i elitettan. Och här är jag lite osäker på om Sunnanå eller Älvsjö räknas som bästa förlorare. Jag tror dock att det är Älvsjö, även om Sunnanås totalförlust på 4–6 ju är bättre än Älvsjös på 0–2. Men Älvsjö kryssade ju i en match, vilket gör att de bör gå före på fler poäng.

Innan jag lämnar svenska nyheter noteras att den tidigare Växjötränaren Pierre Persson fått ett nytt tränaruppdrag. Han skall leda IFÖ Bromölla i division I. Det är en klubb som bland annat har fostrat Göteborgstränaren Marcus Lantz.

Dags för en internationell koll. Den måste jag bara inleda med att hylla Portland Thorns, och deras publik. I helgen hade man sista hemmamatchen för året. Det kom 24 521 åskådare. Därmed är Thorns det första damlag i världen att gå genom en säsong med ett publiksnitt på över 20 000 personer. Fantastiskt bra.

Totalt sågs alltså Thorns hemmamatcher av 241 181 åskådare. Det innebar ett snitt på 20 098.

Det innebär också att Thorns slår sig in på topp tio-listan över de fotbollslag i USA som har bäst hemmasnitt. Det är alltså bara nio herrlag som har högre snitt. Ett av dem är lokalkollegan Portland Timbers, som slutade på ett snitt av 25 218 i år.

I slutspelet får Portland ingen hemmamatch. I söndagens semifinal spelar laget borta mot Chicago Red Stars, medan den andra semifinalen går mellan Julia Spetsmark:s North Carolina Courage och Seattle Reign. Finalen går i Cary, North Carolina den 27 oktober.

I Europa var Chelseas derbyseger mot Arsenal helgens stora match. Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen i 2–1-segern. Det var mästarinnorna Arsenals första poängförlust för säsongen. Det innebär att Manchester City nu är enda fullpoängare i WSL, de är två poäng före Chelsea och tre före Arsenal. Reading har en match mindre spelad, och de klättrar upp jämsides med Arsenal vid seger i hängmatchen.

Svenska målskyttar i Europa i helgen var Linda Sembrant, Mia Persson, Emelie Johansson – och Fridolina Rolfö. Som jag skrev i det här inlägget tror jag att det var ett självmål, och att Rolfö aldrig rörde bollen. Men hon är i alla fall bokförd för ett mål på tyska förbundets hemsida. För mer info kring våra utlandsproffs insatser i helgen hittar du Fotbollskanalens svenskkoll här.

Ökvist till United – kanonmål av Eriksson

Dagens svenska damfotbollsnyhet är ju förstås att Manchester United köper loss Lotta Ökvist från Hammarby. Vänsterbacken har skrivit ett kontrakt på 2+1 år. Aftonbladet hävdar att övergångssumman ligger på en bit över 300 000 kronor.

Det blir andra gången den 22-åriga Piteprodukten lämnar Sverige för en utländsk liga. Förra gången var förra våren, och då blev det lite av ett fiasko. Ökvist skrev först på för Boston Breakers i amerikanska NWSL. Den klubben lades dock ner. Då skrevs hon över till Houston Dash. Men bara två veckor senare bytte Dash bort henne till Orlando Pride.

För Pride satt Ökvist på bänken i sex ligamatcher utan att få speltid innan hon släpptes, och vände hem till Hammarby.

Nu gör alltså Ökvist ett nytt försök att få till en karriär som utlandsproffs. Hon gör det i nykomlingen i engelska WSL, Manchester United. Det skall bli väldigt spännande att se hur hon står sig i den allt starkare engelska proffsligan.

Ökvist blir den fjärde svenska spelaren i WSL den här säsongen. Totalt får jag det till att vi nu har 25 svenska spelare som håller till i olika utländska högstaligor. Vem vet, det kanske kan bli ytterligare någon i höst, alla fönster är ju inte stängda ännu.

Noterbart är att Ökvist indirekt kan tacka Magdalena Eriksson för chansen i United. Eriksson tackade ju nej till Lyon, vilket gjorde att den franska storklubben i stället värvade Unitedbacken Alex Greenwood. Och nu tar United in Ökvist för att fylla luckan efter Greenwood.

Magdalena Eriksson har för övrigt gjort ett riktigt kanonmål i kväll.

Vår svenska landslagsback slog till inför ögonen på Chelseas ägare Roman Abramovitj.

Chelsea vann träningsmatchen mot Israels landslag med 3–1. Eriksson bar kaptensbindeln och hade även ett skott i ribban. Däremot blev Jonna Andersson kvar på bänken hela matchen.

Apropå England har Phil Neville i dag tagit ut en landslagstrupp. Det ovanliga den här gången var att det engelska förbundet valde att ha en presskonferens när truppen presenterades, vilket man inte haft tidigare. Damfotbollen tar hela tiden små steg framåt.

I dag har även Pia Sundhage tagit ut en trupp, hennes första som förbundskapten för Brasilien. Svenskans debut blir en fyrnationsturnering där Brasilien möter Argentina i semifinal, och sedan spelar placeringsmatch mot Chile eller Costa Rica. Sundhages trupp liknar Brasiliens VM-trupp. Marta och Formiga är med, däremot saknas Cristiane.

 

 

 

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Sammanfattning av VM – betyg på Sverige

Sverige

Jag har påbörjat flera inlägg som sammanfattar VM på olika sätt. Här är det där jag bedömer Sveriges insats.

Sverige kom ju in i mästerskapet med ett ganska stort frågetecken för formen. Laget hade inte imponerat under våren, och genrepet mot Sydkorea var krampaktigt.

Nu efteråt ger jag Peter Gerhardsson:s lag högsta betyg för VM-insatsen, alltså en femma på en femgradig skala. Det känns som ett högst rimligt betyg. Sverige var ju rankat som nionde lag när VM började.

Under turneringen vann vårt landslag utslagsmatcher mot tvåan, trean och femman under ordinarie tid. Det är historiskt.

Faktum är att Sverige inför VM bara hade vunnit två utslagsmatcher mot högre rankade lag någonsin i mästerskap. Båda de segrarna kom i OS 2016, och båda efter straffläggning. Vi hade alltså aldrig någonsin tidigare vunnit mot ett högre rankat lag under ordinarie tid.

Ser man till 90-minutersmatcher hade vårt landslag näst bäst facit av alla lag i VM. Vi vann fem matcher, hade ett kryss och förlorade bara mot världsettan USA. Holland tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad.

Tittar vi på det match för match så var det krampaktigt i början av turneringen. De svenska insatserna mot Chile (2–0), Thailand (5–1) och USA (0–2) lär inte ha skrämt några andra topplag. Men i gruppspel handlar det bara om att ta sig vidare, man blir inte världsmästare i det skedet. Och Sverige gjorde vad man skulle. Så långt låg laget på godkänt betyg. Genom att gå vidare i gruppen hade man motsvarat världsrankingen – alltså gjort vad man kunde förvänta.

Den första halvleken i slutspelet var också krampaktig. Så långt var Kanada det bättre laget. Det tog sju halvlekar innan vårt lag vaknade på allvar. Men när turneringen kom till sitt avgörande växte Sverige.

De sju sista halvlekarna var alla utmärkta. Trots att motståndarna var högre rankade i alla de där halvlekarna förlorade inte Sverige en enda av dem. Vi fick målskillnaden 5–2 på sju gånger 45 minuter – och det tycker jag mer än väl motiverar femman som svenskt slutbetyg.

Tyvärr tillkom det även en förlängning, vilket gjorde att vårt lag gick miste om den finalplats som jag tycker att det var värt. Och väl i final tror jag att Sverige hade haft klart större chans mot USA än vad Holland hade. Men det där är bara spekulationer.

Det blev inget guld för Sverige, det blev ett tredje VM-brons. Att lilla Sverige har tagit medalj i fyra av åtta världsmästerskap är förstås ett fantastiskt facit. Men det kommer inte att bli lätt att hålla den där sviten. Framöver gäller det att förbundet verkligen lägger kraft på talangutvecklingen av tjejer. Det upplever jag inte att man gör nu. Men det där är en senare fråga.

Nu tillbaka till VM, och betygsättningen av vårt landslag. Jag har tidigare gjort längre analyser av alla Sveriges slutspelsmatcher. De hittar du här:

Sverige–Kanada 1–0
Sverige–Tyskland 2–1
Sverige–Holland 0–0, 0–1 efter förlängning
Sverige–England 2–1

Här tänkte jag nu rikta in mig på spelarkritik. Nedan är mina betyg för de 19 svenska spelare som fick minst 45 minuters speltid under mästerskapet i Frankrike, samt på förbundskapten Gerhardsson. Håller ni med? Kom gärna med synpunkter:

5,0

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl
7 matcher, 660 minuter
Snittbetyg i BT: 2,9

Framför allt minns man ju den matchavgörande straffräddningen mot Kanada i åttondelsfinalen. Den ger extra glans åt en väldigt bra genomförd turnering. Lindahl kom ju till Frankrike med ganska sporadisk speltid i bagaget. Och visst var det lite si och så med tajmingen i vissa matcher – inte minst i bronsmatchen. Men Lindahl gjorde inga misstag som kostade poäng. Däremot gjorde hon flera matchavgörande insatser. Världsklass.

Kosovare Asllani
7 matcher, 604 minuter, 3 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 3,1

Asllani hade inte imponerat i Linköping under våren. Spelmässigt var hon även lite ringrostig i de första matcherna. Men i VM växte hon med uppgiften, och tog huvudrollen när det som bäst behövdes. Det var hon som visade vägen med det förlösande segermålet mot Chile. Det var hon som stod för det fantastiska förarbetet till segermålet mot Kanada och det var Asllani som gjorde ledningsmålet i bronsmatchen. Utöver viktiga poäng gjorde hon en stor arbetsinsats genom hela turneringen. Hon tog dessutom massor av stryk, var en av de spelare som fick flest frisparkar i hela turneringen. Världsklass.

Hanna Glas

Hanna Glas
7 matcher, 597 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Högerbacken var lysande genom hela turneringen. Det närmaste hon var att vara inbland i ett baklängesmål var att hon låg lite fel, och var passiv vid Tysklands ledningsmål i kvartsfinalen. I övrigt var inte Glas nära att vara inblandad i några fler baklängesmål på nästan 600 minuters speltid. Det är världsklass.

4,5

Fridolina Rolfö
6 matcher, 349 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,6

Var vår mest formstarka anfallsspelare in i turneringen. Och visade också kvalitet under VM, var bland annat inblandad i ledningsmålen mot både Tyskland och England. Hade dock oflyt och fick två varningar, vilket höll henne utanför laget i semifinalen. Det kan ha kostat Sverige en finalplats. Hade ännu mer oflyt i bronsmatchen, när hennes fot fastnade under den engelska målvaktens kropp i samband med 2–0-målet.

Peter Gerhardsson

Peter Gerhardsson
Förbundskapten

Valde att vila en stor del av startelvan i gruppfinalen mot USA. Det visade sig vara ett väldigt bra drag. Det svenska laget såg ju väldigt starkt ut i slutspelet. Visade också stort tålamod med Stina Blackstenius, som var direkt dålig under våren. Även det visade sig vara väldigt bra, för Blackstenius klev fram när det behövdes som bäst. Fick ut väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Litet minus för konstiga byten i semifinalen.

4,0

Nilla Fischer
6 matcher, 546 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Mest minns vi ju den fantastiska nickräddningen i slutminuten mot England – en räddning som var brons värd. Precis som vanligt växte Fischer med uppgiften. Ju viktigare match, desto bättre är hon. Var lysande genom hela slutspelet. Kan för övrigt inte lastas för något baklängesmål under turneringen.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson
6 matcher, 570 minuter, 2 mål, 0 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Var väldigt ojämn från match till match. Men avgörande insatser mot Tyskland och England ger ett mycket bra totalbetyg. Var fullständigt lysande i Tysklandsmatchen, och gjorde ett fantastiskt mål mot England – ett mål som är kandidat till turneringens snyggaste.

Stina Blackstenius
6 matcher, 535 minuter, 2 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Kom till VM med bristande självförtroende och dålig bolltouch. Det där hängde med genom gruppspelet. Men det skedde en förvandling i samband med segermålet mot Kanada. Plötsligt blev Blackstenius bollbehandling flera klasser bättre. Och i slutet av turneringen var hon en riktigt bra forward igen. Avgjorde både åttondels- och kvartsfinal.

3,5

Linda Sembrant
7 matcher, 660 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,3

Den enda svenska utespelaren som spelade varenda minut i VM. Är ständigt undervärderad när man sätter matchbetyg – även av mig. Men hennes ledaregenskaper betyder otroligt mycket för det svenska försvarsspelet. Är dessutom väldigt duktig på att nicka bort bollar vid inlägg och fasta situationer. Hade det lite tungt i bronsmatchen, men var ändå totalt sett bra i VM.

Elin Rubensson

Elin Rubensson
5 matcher, 415 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,6

Den löpstarka Göteborgsspelaren gör ett väldigt stort jobb i återerövringsfas. Är dessutom en fin offensiv tillgång med sitt fina passningsspel och sina djupledslöpningar. En situation man minns lite extra är ju hennes brytning, fina passning och snabba speluppfattning vid segermålet mot Kanada. Vi minns även hur Sverige tappade när hon tvingades kliva av semifinalen. Precis som Sembrant är Rubensson en spelare som ofta känns undervärderad i matchbetygen.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt
3 matcher, 132 minuter
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en stabil insats mot USA och fina inhopp mot både Tyskland och England. Har alltid varit stabil i defensiven, men har nu även jobbat upp passningsspelet. Känns redo för en startplats.

3,0

Magdalena Eriksson
6 matcher, 561 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,2

Ett frågetecken inför turneringen var hur Sverige skulle hinna med i vänsterförsvaret, varken Sembrant eller Eriksson är ju speciellt snabb. Totalt sett klarade duon jobbet på ett väldigt bra sätt. I vissa situationer såg man att Eriksson i första hand är mittback, för hon föll lite för tidigt. Samtidigt var hennes stabilitet och fina huvudspel stora tillgångar för försvarsspelet.

Caroline Seger

Caroline Seger
7 matcher, 612 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.

2,5

Anna Anvegård
3 matcher, 109 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en väldigt bra insats i den första halvleken mot Thailand. Visade där att hon med sitt fina passningsspel och sin goda teknik är en tillgång i matcher som Sverige förväntas föra.

Nathalie Björn

Nathalie Björn
4 matcher, 177 minuter
Snittbetyg i BT: 2,5

Hade det inledningsvis tungt som högerback mot USA. Det drar ner betygen något. För hennes insatser på mittfältet var bra. Där bidrog hon både med fint passningsspel och utmärkt huvudspel. Känns alltmer som den som skall ta över som balansspelare efter Seger.

Lina Hurtig
7 matcher, 270 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,0

Fick speltid i alla matcher, men startade bara i två. Klarade sig klart godkänt, men behöver jobba upp fysiken lite till innan hon känns som en fullgod spelare på internationell nivå. Från VM minns vi ju framför allt att hon skulle ha haft en straff i semifinalen mot Holland. Samt att hon efter flera bra chasner till slut fick göra mål mot Thailand.

2,0

Julia Zigiotti Olme
3 matcher, 176 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Fick mer speltid än jag hade förväntat mig. Gjorde en stark insats mot USA, men kom aldrig riktigt in i semifinalen mot Holland. Har ändå tagit stora steg den här våren. I vintras kändes hon inte som en spelare som skulle kunna hantera en så här stor roll i ett VM.

Madelen Janogy

Madelen Janogy
3 matcher, 95 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 1,5

Sist in i truppen. Och stod för ett femstjärnigt inhopp mot Chile, där hon först jobbade fram ledningsmålet och sedan krönte insatsen med ett kanonmål. Var även nära att bli målskytt direkt när hon fick chansen mot Thailand. Mattades sedan i turneringen. Har stärkt sin position som svensk subersub. Nästa steg blir att försöka jobba sig in i startelvan.

1,0

Jonna Andersson
2 matcher, 99 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Det känns lite tungt att ge två spelare underkänt. Men i båda fallen handlar det om att de offrades lite för att nyckelspelarna skulle få vila. Huvuddelen av Jonna Anderssons VM handlade om att ta hand om Tobin Heath, vilket kan vara en av de allra svåraste uppgifterna. Andersson hade det jobbigt mot USA, och blev bland annat oturligt bokförd för ett självmål. Hon fick även ett kort inhopp i förlängningen mot Holland. Men där hann hon inte göra avtryck i ett tröttkört svenskt lag.

Olivia Schough
1 match, 77 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Offrades precis som Jonna Andersson för att förbundskapten Gerhardsson skulle kunna vila nyckelspelare i gruppfinalen mot USA. Schough fick inte något uträttat i offensiven, och defensivt hade Sverige det tufft på vänsterkanten.

Kvartetten Jennifer Falk, Zecira Musovic, Julia Roddar och Mimmi Larsson spelade för kort tid för att betygsättas. De tre förstnämnda spelade inte alls, medan Larsson fick 22 minuter.

Betygsskala:

5 Världsklass
4 Mycket bra
3 Bra
2 Godkänd
1 Underkänd

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

I morgon spelar Sverige bronsmatch mot England, och personligen har jag fortfarande inte landat efter semifinalförlusten mot Holland.

Vi får hoppas att landslaget har varit bättre på att ladda om, för det är ju mycket roligare att åka hem med en vinst – och en medalj – än att sluta fyra.

Det här är en guide till både finalen och bronsmatchen, men inlägget är inte upplagt som tidigare guider under det här mästerskapet. Utan jag tänkte börja med en längre analys av Sveriges semifinal.

När jag kom tillbaka till mitt hotell efter matchen hade jag svårt att somna, trots att klockan var 1.40. Glädjande noterade jag att den här bloggen hade haft över 500 klick redan 100 minuter in på det nya dygnet – det var något jag aldrig upplevt tidigare. Det är inte så länge sedan jag var nöjd om jag en vanlig dag hade 100 klick vid lunchtid.

Men framför allt la jag mig på sängen och började läsa vad andra medier skrev om matchen. Lite slumpartat läste jag först Simon Bank och därefter Olof Lundh. Deras texter fick mig att haja till kring Elin Rubensson.

Aftonbladet hade en trea i betyg på Rubensson, och Bank skrev att:

Nathalie Björn bort ur tänkta startelvan strax före avspark? Inga problem, då får väl Elin Rubensson komma in och vara bäst på planen istället.”

Fotbollskanalen hade däremot en etta på Rubensson. De var för övrigt hårda och hade även lägsta betyg på trion Lina Hurtig, Madelen Janogy och Julia Zigiotti. På sin blogg skrev Olof Lundh så här:

”Istället fick petade Elin Rubensson kliva in redan på värmningen och om hon nu varit sliten inför semifinalen var det uppenbart på planen under matchen. Hon hade det tufft.”

Jag var klart mer på Banks sida, jag tyckte att Rubensson var väldigt bra i den första halvleken. Hon slog inte bort så många bollar, och hon var riktigt vass i återerövringen.

Jag tyckte för övrigt också att Lina Hurtig skötte sig riktigt bra. Hon har ju inte Fridolina Rolfö:s styrka, men Hurtig vann nickdueller, var disciplinerad i defensiven och hade även några bra offensiva aktioner. Vi minns ju hennes tåpajjare i den första halvleken, och inte minst straffsituationen i den andra.

I morse tittade jag på semifinalen igen. Då var jag nyfiken på om jag skulle ändra uppfattning om Rubensson och Hurtig. Dessutom fanns ju domarinsatsen att närgranska, samt att jag hade ganska många bolltapp från Caroline Seger på näthinnan.

Min känsla från läktaren var ju dessutom att Sverige hade bra kontroll i 75 minuter, att holländskorna jämnade ut sista kvarten och sedan tog över i förlängningen. Även där ville man ju se om bilden var korrekt, eller om det fanns anledning att ändra sig.

Om vi börjar med domarinsatsen så var kanadensiska Marie-Soleil Beaudoin precis så dålig som jag upplevde på plats. Smålands-Postens Daniel Enestubbe twittrade rätt kul om hennes insats:

Beaudoin uppträdde tyvärr mycket mer som en division VI-domare än som en VM-semifinalist. Hennes sätt att döma säger även väldigt mycket om matchbilden. Beaudoin var nämligen den där fega typen som bara blåser för anfallande lag vid överfall. I alla andra lägen blåser hon till försvarande lag.

Att Holland hade fått 15 frisparkar efter 50 minuter mot Sveriges enda talar således för att Sverige ägde matchen ganska klart så långt. Till slut blev det 24–14 i frisparkar. De sista 65 minuterna fick alltså Sverige 13 och Holland nio – något som talar för att holländskorna tog över, dock utan att ha lika klart övertag som Sverige hade i början.

Här är några exempel på Beaudoins sätt att döma:

18.40: På en frispark från Magdalena Eriksson håller Stefanie van der Gragt hela vägen armarna om Nilla Fischer inne i Hollands straffområde. Ingen reaktion.

Hörnan direkt efter: Holländsk frispark, trots att man inte kan se någon som helst ojusthet på tv-bilderna. Jag säger inte att jag tycker att Fischer skulle ha haft straff. Det jag säger är att jag sett om situationerna ett par gånger, och van der Gragts armar är det som var det klart värsta regelbrottet. Så ger man Nederländerna frispark på hörnan måste man blåsa straff för Fischer. Men det bästa hade ju varit att inte blåsa alls.

33: Kosovare Asllani nickar bollen, och blir strax efter skallad av van der Gragt. När en spelare kommer in så sent i en duell mot en motståndares fötter brukar det bli gult kort. Nu blev det inte ens frispark.

37: Vivianne Miedema drar ner Asllani utanför Hollands straffområde. Miedema vet vad hon har gjort och slutar att spela. Men något ögonblick senare, när den holländska stjärnan inser att domaren är den enda i världen som inte har uppfattat regelbrottet, återupptar Miedema jakten på bollen.

48.30: Ny svensk hörna. Återigen inget tydligt regelbrott. Men förstås frispark till försvarande lag.

49.38: Kosovare Asllani försöker nå bollen. Sherida Spitse struntar däremot i bollen och springer rakt in i Asllani. Båda faller. Holländsk frispark.

I 92:a minuten screenade domaren snyggt bort Asllani från bollen, vilket var starten på Hollands andra vassa målchans i matchen, alltså det anfall som avslutades med att Shanice van de Sanden ur högerläge sköt ett farligt skott mot bortre stolpen. Ett skott som Hedvig Lindahl styrde till hörna.

Och så har vi straffsituationen efter 66.15 på det. Jag har tittat på den flera gånger, och det finns inget som talar för att Desiree van Lunteren träffar bollen. Däremot är det väldigt tydligt att hon träffar Lina Hurtigs smalben. Det ser ut precis som den situation där Viktor Claesson fick en VAR-straff mot Sydkorea i herrarnas VM i fjol.

Alltså är min slutsats att Sverige borde ha haft straff. Jag noterar att Sveriges bästa domare de senaste åren också anser det.

När det är dåliga domare likt Marie-Soleil Beaudoin i farten brukar man i media ofta kunna läsa formuleringen: ”men det var inte domaren som avgjorde matchen.” Det gjorde jag även i flera krönikor efter den här semifinalen.

Det händer att jag håller med om formuleringen. Men när en domare missar en straff i en match som slutar 0–0 är det ju väldigt konstigt att hävda att domaren inte hade en matchavgörande roll.

Självklart kan man inte vara säker på att straffen skulle ha resulterat i mål. Men oftast blir det mål på straffar, så tyvärr är det ändå högst troligt att den usla kanadensiska domaren kostade Sverige en plats i VM-finalen.

Här kan man ju om man vill konstatera att tur och otur jämnar ut sig. Och att det ibland går snabbt. Jag hävdar ju att Tyskland borde ha haft en straff i kvartsfinalen.

Lina Hurtig

Det var ett litet avsnitt om domaren. Nu till Elin Rubensson och Lina Hurtig. Rubenssons insats upplever jag fortsatt som en solklar trea. Hon var länge felfri i passningsspelet, och hade flera fina återerövringar. Dessutom låg hon bra i positionsspelet. Till slut noterade jag fyra bolltapp på Rubensson, varav tre på ofarliga ytor och en på halvfarlig.

Caroline Seger däremot hade redan 7,5 bolltapp efter 60 minuter, och 4,5 av dem var farliga. Den halva handlade om att hon slog en väldigt snål passning till Nilla Fischer. Det var således inte Seger som tappade bollen, men hon var ändå upphovet till bolltappet.

Till Segers försvar skall sägas att hon reparerade flera av bolltappen själv. Dessutom skärpte hon sig, och hade bara något enstaka bolltapp under matchens sista 60 minuter. Totalt sett var Seger väldigt bra i försvarsspelet, däremot var hon lite av en säkerhetsrisk i uppbyggnadsfas. Det är man inte van vid.

Caroline Seger

Seger får en tvåa i betyg av mig. Det får även Hurtig, dock en stark sådan. Det är inte jättelätt att gå in från bänken till att starta i en VM-semifinal, och efter att ha kollat om matchen fann jag ingen anledning att ändra min analys av Hurtigs insats.

Offensivt tycker jag att Stina Blackstenius fortsatt var bra, men att Sofia Jakobsson inte alls levererade som man hoppats. Hon inledde bra, men försvann sedan långa perioder ur matchen, och slutade på en mycket svag tvåa.

Kosovare Asllani gjorde ett jättebra defensivt jobb, och tog bort Spitse ur matchen. Offensivt överarbetade Asllani det något. Men jag tycker ändå att hon är värd en fyra. Det är även Hedvig Lindahl, som återigen gjorde en kanonräddning.

Hedvig Lindahl

I backlinjen var alla bra. Nilla Fischer var närmast en fyra, men får nöja sig med en trea. En spelare som oftast är undervärderad är Linda Sembrant. Hon sätter sällan sina fötter på fel ställe.

Tyvärr hamnade hennes fötter några decimeter fel vid två avgörande situationer i onsdags. Först var hon ju ytterst nära att kunna slå in stolpreturen från Fischers låga skott. Sedan var det ju Sembrant som styrde bollen till Jackie Groenen vid Hollands segermål. I båda fallen handlade det mer om otur än om dåliga ingripanden.

Vid Hollands mål så var det flera andra spelare som gjorde betydligt större missar än Sembrant. När anfallet startade fanns det två stora luckor i det svenska laget. En av luckorna fanns på innermittfältet, där Julia Zigiotti och Caroline Seger hade hamnat brett isär. I övrigt på mittfältet låg Madelen Janogy några meter för högt upp.

När Holland spelade in till Danielle van de Donk på ytan mellan Zigiotti och Seger var Janogy för långt upp för att hinna med målskytt Groenen i djupled.

En andra lucka fanns mellan Sembrant och Magdalena Eriksson. Vänsterbacken hade flyttat ut ett antal meter för att kunna stoppa utspel mot snabba Shanice van de Sanden.

När Sembrant såg att rättvända van de Donk var på väg att spela fram till Vivianne Miedema klev mittbacken upp i rygg, och styrde undan bollen. Dock hamnade den hos Groenen, som var på väg in i den där ytan mellan Sembrant och Eriksson.

Med facit på hand skulle inte Sembrant ha klivit upp i rygg på Miedema, utan mittbacken skulle ha fallit för att stänga ytan för Groenen. Men då hade vi istället fått en rättvänd Miedema utanför svenskt straffområde, vilket på förhand är ett större hot än en rättvänd Groenen.

Jag tycker alltså att Sembrant gjorde rätt, men hade otur. Jag försvarar även Erikssons position, eftersom van de Sanden hela tiden hade varit ett hot sedan hon kom in på planen. Jag anser att det var på mittfältet misstagen gjordes som kostade baklängesmålet.

Jag anser också att det var några byten som styrde över matchen i holländsk favör. Tillskottet av Shanice van de Sanden i 72:a minuten gjorde att Holland kunde flytta fram positionerna. Och det svenska bytet sex minuter senare, där Rubensson och Hurtig gav plats åt Zigiotti och Janogy stärkte det holländska greppet.

Zigiotti och Janogy är spännande framtidsnamn, men tyvärr var de inte redo att bära ett svenskt mittfält i en VM-semifinal. Rubensson hade ju en känning, och Hurtig är skadeförföljd. Dessutom har Janogy varit en frisk fläkt tidigare i VM, så jag kan förstå varför man gjorde de två bytena. Fast med facit på hand föll de inte bra ut för svensk del.

Peter Gerhardsson:s två sista byten förstår jag däremot inte alls. Blackstenius har varit en matchvinnare på sistone, Erikssons vänsterfot kan också vara ett segervapen. Att sätta in Jonna Andersson och Mimmi Larsson med nio minuter kvar kändes lite desperat.

Då hade jag hellre sett att man exempelvis tog in Amanda Ilestedt, flyttade upp Fischer på topp och började lyfta in bollar mot holländskt straffområde.

Några andra noteringar jag gjort är att Magdalena Eriksson inte har ytterbackstänket i ryggmärgen. Ganska många gånger under matchen tog hon djup på sin vänsterkant, hon hamnade till och med ibland flera meter bakom övriga backar. Det tror jag inte följer den taktiska planen. För jag antar att det är mittbackarna som skall sköta djupet. Men eftersom Eriksson spelar mittback till vardags förstår jag att hon närmast reflexmässigt faller några meter ibland.

Vid Hollands första hörna, den där Lindahl räddade Miedemas nick via ribban och ut, noterade jag från läktaren att Holland ställde upp fyra mot tre på bakre ytan. Jag påtalade också till de som satt bredvid mig att det kunde bli ett problem eftersom Sverige försvarar i zon på hörnor. Det blev också ett problem när Eriksson och Asllani sprang in på samma yta. De kolliderade så att båda föll – och Miedema fick ostört nicka.

Vid övriga hörnor hade det svenska försvaret betydligt bättre arbetsfördelning, det kändes faktiskt som att man trots allt körde ett markeringsupplägg. Även på någon holländsk inläggsfrispark såg jag smart agerande från det svenska försvaret. Man föll tidigt, vilket gjorde det svårt för Sherida Spitse att få in bollen bakom vår försvarslinje.

En sista notering var att Holland slutade spela efter målet. De började i stället helt och hållet inrikta sig på att få tiden att gå. Här är några exempel:

I 104:e minuten plockade Sari van Veenendaal ner en svensk hörna. Det var ett jättebra kontringsläge, men i stället för att sätta igång spelet höll Veenendaal först bollen i händerna i 16 sekunder, sedan lade hon ner den på marken, och fick ytterligare sekunder att gå innan hon sköt i väg bollen.

Redan i minut 110 sprang Danielle van de Donk mot hörnflaggan första gången istället för att försöka göra mål.

Och när Kosovare Asllani vred bollen utanför mål efter hörna i 119:e minuten ställde sig van Veenendaal för att dricka. Det tog ganska exakt 40 sekunder innan spelet var igång igen.

Jag klandrar egentligen inte de holländska spelarna för det där. Det handlar ju om smarta sätt som kan få lag att vinna matcher. Men i grunden gillar jag det inte. För åtta år sedan såg man aldrig damlag agera så här cyniskt, men nu är det tyvärr vardag även inom damfotbollen.

Det här maskandet är ett av skälen till att jag personligen är en väldigt stor anhängare av införande av effektiv tid i fotbollen.

Därmed är jag framme vid själva guiderna:

Bronsmatch, lördag den 6 juli 17.00 i Nice:

England–Sverige

Odds: 70–30
Världsranking: England är trea och Sverige är nia.

Jag tror att båda lagen kommer att ändra en del sedan semifinalerna, och jag har svårt att tippa lagen. Klart är att mittbacken Millie Bright är avstängd i England. Där bör Abbie McManus komma in. Jag tror även att målvakten Karen Bardsley är tillbaka, samt att Karen Carney kommer att få speltid i sin sista match i karriären.

För svensk del är Fridolina Rolfö självklart tillbaka. Jag gissar också på att Amanda Ilestedt kan få spela istället för Nilla Fischer. Även om Fischer var väldigt bra i onsdags borde matchen ha slitit hårt på henne. Jag tror också att Nathalie Björn får chansen.

Domare: Anastasia Pustovoytova, Ryssland.

Även om Sverige brukar ha ganska lätt för England känns det som att engelskorna är ganska klara favoriter här. De har en Ellen White i superform, spelade kortare tid i sin semifinal och har haft ett dygn mer att vila.

Känslan är att Sverige får tuffare att ladda om. Samtidigt har vårt svenska lag flera gånger överraskat positivt under mästerskapet, och vi får hoppas att det sker en gång till.

Noterbart kring England är att de är väldigt bra på spelvändningar. Alex Morgan konstaterade efter semifinalen att:

”Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten.”

Även om England är bra på kanterna är det nog centralt man vinner matchen. Kan man stoppa spelvändningarna från Steph Houghton och Keira Walsh är mycket vunnet.

För svensk del måste vi få tillbaka samma vassa djupledsspel som mot Tyskland. Sedan bör det ju förstås noteras att lagkapten Caroline Seger fyller 200 landskamper i bronsmatchen. Räkna således med att hon spelar.

Final, söndag den 7 juli 17.00 i Lyon:

USA–Holland

Odds: 90–10
Världsranking: USA är etta och Holland/Nederländerna är åtta.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Domare: Stephanie Frappart, Frankrike – en hemmadomare alltså…

I går träffade jag min holländske tv-vän igen. Han var rädd att finalen skulle bli ett ras a la VM-finalen 2015. Han hade svårt att tro att Holland skulle kunna stå upp mot USA.

Jag tror också stenhårt på amerikansk seger, USA skall vara ett nummer större än Holland. Speciellt med tanke på att Lieke Martens har skadeproblem, och att Holland har haft sämre förberedelser. Dessutom har Holland slitit mycket hårdare på sin startelva än USA.

Jag tror att Megan Rapinoe är tillbaka i USA:s startelva. Jag tror också att hon kan ha ganska goda chanser att skaffa sig någon straff mot Desiree van Lunteren. Jag ser Hollands högerback som en av VM:s största chansspelare. Hon gör minst fyra–fem chansbrytningar i varje match. Hittills i VM har hon kommit undan med Guds försyn. Men kanske att smarta Rapinoe kan vara spelaren att lura van Lunteren.

Hos Holland tror jag att van de Sanden är tillbaka i startelvan. Hon är ju den enda hemmaspelaren, och med henne på planen får Holland säkert Lyonpublikens sympatier. I övrigt lär det ju vara 25 000 amerikaner på plats.

Däremot tror jag inte att van de Sanden kommer att göra någon speciellt bra match. Crystal Dunn är ju nämligen lika snabb, och är inte speciellt lätt att ta sig förbi. Om Holland skall kunna vinna det här är det nog till vänster, och via Vivianne Miedema som det skall ske.

Men jag tror hårt på USA. Jag tror att de kan såra Hollands darriga backlinje på ett bättre sätt än alla andra lag. Jag tror också att USA såg hur Sverige tog bort Sherida Spitse ur semifinalen, och kopierar det upplägget.

Den risk jag ser hos USA är att man i flera matcher väl tidigt har börjat spela på resultatet. Jag tror att säkraste vägen till guld för amerikanskorna är att trycka gasen i botten från start, och aldrig släppa trycket från gaspedalen.

Man har gjort mål innan matchklockan visar tolv minuter i samtliga matcher hittills. Med tanke på hur darrigt Holland startade mot Sverige känns det inte orimligt att USA tar en tidig ledning även i finalen.

Här är slutspelsträdet

Den halva svenska B-uppställningen gjorde en helt okej match mot USA. 2–0-förlusten är inget att skämmas över.

Det där 2–0-målet tycker jag borde ha varit bortdömt. Men den nya offsidebedömningen är tydligen sådan att man får påverka spelet från offsideposition, bara man inte tar bollen. Precis som Carli Lloyd ju gjorde.

Svenska spelare som utmärkte sig var Julia Zigiotti och Kosovare Asllani. I första halvleken tyckte jag även att Sofia Jakobsson var bra. I USA var Tobin Heath fantastisk, vilket Jonna Andersson fick känna på.

För Sverige väntar nu Kanada i åttondelen, en match där vi slår ur underläge, typ 45–55.

I den andra kvällsmatchen vann Chile med 2–0 mot Thailand. Chile behövde vinna med tre mål för att gå vidare, och hade en straff på slutet. Den slog Fransisca Lara i ribban, vilket innebär att Nigeria går vidare till åttondelsfinal. Grattis till Thomas Dennerby, Jörgen Petersson, Rita Chikwelu och övriga i det nigerianska laget. Surt dock för Chikwelu att vara avstängd i åttondelen.

Här är hela det klara slutspelsträdet:

A2 – C2 = Vinnare 1: NorgeAustralien (Nice)
D1 – 3 B/E/F = Vinnare 2: EnglandKamerun (Valenciennes)

B2 – F1 = Vinnare 7: SpanienUSA (Reims)
A1 – 3 C/D/E = Vinnare 8: FrankrikeBrasilien (Le Havre)

B1 – 3 A/C/D = Vinnare 3: TysklandNigeria (Grenoble)
F2 – E2 = Vinnare 4: SverigeKanada (Paris)

E1 – D2 = Vinnare 5: NederländernaJapan (Rennes)
C1 – 3 A/B/F = Vinnare 6: ItalienKina (Montpellier)

Skrällen – Gerhardsson vilar halva laget

Alldeles nyss säkrade Kamerun en plats i åttondelsfinalerna via segermål i femte övertidsminuten av den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout.

Därmed är det klart att Argentina har spelat klart. Det är också i praktiken klart att Nigeria eller Chile tar den sista platsen. För Thailand måste vinna med 15 måls marginal för att gå vidare. Om Chile vinner med tre mål eller fler i kväll spelar de åttondelsfinal – annars gör Nigeria det.

Vi vet numera också att Sverige antingen möter Spanien eller Kanada i åttondelsfinal. Kanada föll mot Nederländerna med 2–1 i en jämn gruppfinal, där jag såg den andra halvleken. Där hade Kanada mer av spelet, men Nederländerna var effektivt och gjorde mål på båda sina avslut i halvleken – starkt.

Totalt hade Kanada 12–8 i avslut, men det kanadensiska laget missade målet. Det är ju lovande – om det blir Kanada i Paris på måndag.

Det som gäller är ju att Sverige möter Spanien i Reims om vi vinner mot USA. Om vi tappar poäng blir det alltså Kanada.

När laguppställningarna kom för en stund sedan visade det sig att USA matchar absolut bästa laget. Däremot väljer Peter Gerhardsson att vila halva sin ordinarie startelva. Det var oväntat. Det ser även ut att bli 4–4–1–1, vilket också är oväntat. Gerhardsson spelar högt här. Och vi som hade hoppats få en värdemätare på det svenska laget får kanske vänta till åttondelsfinalen.

För kvintetten Hanna Glas, Nilla Fischer, Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö sitter på bänken. I stället startar följande spelare:

Hedvig Lindahl – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Julia Zigiotti, Caroline Seger, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

USA startar så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Sam Mewis, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Tillägg: Ytterligare en sak blev klar i och med att grupp E är färdigspelad, nämligen att det blir Italien–Kina i en åttondelsfinal.

 

Dagbok i Frankrike, dag 7 och 8: Kontraster och många förlorare

På en VM-resa brukar man få räkna med kontraster. Den här är inget undantag. I måndags satt jag på en fiskrestaurang i Nice mysiga restaurangkvarter i sällskap av tre trevliga svenska supportrar från Göteborgsområdet och såg Frankrike spela samtidigt som jag njöt av en paella.

I tisdags åt jag en flottig hämtpizza i en vägkorsning i en av Paris mindre glamourösa förorter. Där hamnade jag av stress – och misstag.

Jag hade ju planerat att se Skottland–Argentina på vägen från Nice till Le Havre. Det visade sig dock inte vara jättelätt att få rum till vettiga priser i Paris de två nätter jag var ute efter. Då fick jag en snilleblixt. Jag kunde ju bo lite utanför stan, bara jag kom nära arenan.

Därför bokade jag rum i en av de norra förorterna, belägen mellan Stade de France och flygplatsen Charles de Gaulle. Det jag hade missat är ju att det inte spelas några VM-matcher på Stade de France. Parismatcherna går ju på Parc de Princes, som ligger i södra delen av Paris. Följden blev att jag bodde i en ocharmig vägkorsning cirka två timmars enkel resa från arenan. Det var inte klockrent, men det funkade.

Nu sitter jag på tåget på väg mot Le Havre. Det är ju dags för Sverige igen. Äntligen skall vi få veta lite mer om hur bra vårt lag är. I kväll skall vi även få veta vilket motstånd som väntar i åttondelsfinalen.

Personligen föredrar jag den väg som innebär Spanien i åttondel- och Frankrike i eventuell kvartsfinal. Så det bästa är alltså seger i kväll.

Fast valet mellan grenar på slutspelsträdet är lite av pest eller kolera. För Spanien och Frankrike är ju verkligen ingen drömväg framåt. Men Nederläderna/Kanada och Tyskland känns ju faktiskt ännu sämre.

Jonna Andersson

Om Peter Gerhardsson följer sitt tidigare upplägg kommer han att köra med tre mittbackar i dagens match, vilket också bör innebära att Jonna Andersson kommer in som femte back.

Framför lär det bli trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani. Då återstår två forwardsplatser. Fridolina Rolfö lär få den ena, medan det är svårare att gissa vem den sista spelaren i startelvan blir.

Klart är att Madelen Janogy inte kommer att spela. Jag tippar att det blir Stina Blackstenius som får chansen, eftersom hon har den styrka och genombrottskraft som behövs mot USA. Men säker, det är jag inte.

Det ser ut som att det kommer att bli strax under 20 grader varmt, vilket ju är perfekt fotbollsväder. Det kommer också att bli hysteriskt mycket amerikaner på plats. Det tåg jag sitter på är packat av amerikanska supportrar. Däremot har jag inte hört så mycket svenska pratas här. Nu hör jag dock lite danska. Nadia Nadim sitter fyra rader framför mig och förklarar just nu det danska räkneupplägget.

Nadia Nadim

Det om Sveriges match. Nu till den drabbning jag såg i går på Parc de Princes. Återigen hamnade tyvärr domslut och domaren i fokus. Det börjar bli tjatigt att det alltid känns mycket viktigare att kommentera domarinsatser än själva spelet.

Fast vi tar väl själva spelet först. Där var Argentina minst lika bra som Skottland i den första halvleken. Det kändes inte helt rättvist att skotskorna ledde med 1–0 i paus. Men laget har ju Erin Cuthbert som kommer allt närmare att bli en riktig världsstjärna. Varje gång Cuthbert hade bollen blev det farligt. Det var också hon som låg bakom Kim Little:s ledningsmål.

Erin Cuthbert

Efter paus var Skottland väldigt bra. Med 20 minuter kvar ledde man med 3–0, hade totaltkontroll på matchen – och var i princip klart för åttondelsfinal. Dessutom bytte Argentina ut sina båda fixstjärnor Estefania Banini och Sole Jaimes. Det kändes avgjort, och jag antecknade i mitt block att ”i åttondelsfinalen måste Skottland börja spela så här redan i den första halvleken.”

Men det blir ingen åttondelsfinal för skotskorna. När Argentina kontrade in 1–3 föll det skotska laget ihop. På slutet lade de fokus på fel saker, bland annat tog Cuthbert och Caroline Weir varsin vansinnesvarning för att sparka bort bollen.

Argentina visade sig vara bättre än någon kunnat tro på förhand, och laget kom ikapp till 3–3. Det skulle dock tyvärr bli mer fokus på domarinsatsen än på Argentinas lyft.

När Skottland gjorde ett byte vid ställningen 3–2 blåste den nordkoreanska domaren Ri Hyang-Ok i gång spelet innan bytet var genomfört. I den följande spelsekvensen fick Argentina straff.

På straffen gjorde den skotska målvakten Lee Alexander en fantastisk dubbelräddning. Men i det här världsmästerskapet är tydligen straffräddningar förbjudna, för efter VAR-granskning fick stenhårda Florencia Bonsegundo en andra chans – och då blev det mål.

På de reprisbilder jag har sett går det inte att urskilja om Alexander verkligen var framför sin linje. Klart är att hon inte hade någon fot på marken, men det måste man väl inte ha längre? Eller?

Straffsituationen uppstod efter cirka 85.55, och spelet stoppades för VAR-kontroll tio sekunder senare. Vid 90 minuter aviserades fyra minuters övertid. Det var bara det att med ny VAR-granskning och omskjutning av straffen hade tiden passerat 94 minuter när spelet gick i gång igen.

Precis som i matchen Frankrike–Nigeria tog en straff alltså åtta minuter. Eftersom oavgjort var ett dåligt resultat för båda lagen satt vi 28 205 och väntade på fyra minuters raggarfotboll med två lag som jagade segermål.

Fast vi blev lurade på konfekten. Domaren lät bara matchen hålla på i ytterligare 1.11 innan hon blåste av. Det tog ett tag innan någon fattade att matchen faktiskt var slut. Den hade slutat med tre förlorare; Argentina, Skottland – och den nordkoreanska domaren.

Matchens stora segrare var faktiskt Nigeria – vars chanser att få spela slutspel ökade med ganska många procent. Men även för Kamerun, Nya Zeeland, Chile och Thailand förbättrades läget avsevärt.

Sammanfattningsvis var Skottland–Argentina en härlig match med ett väldigt tråkigt slut.

I gruppfinalen vann England med 2–0 mot Japan efter att Ellen White gjort båda målen. Därmed ansluter England till den där vråltuffa halvan av slutspelsträdet där jag vill ha in Sverige.

Noterbart kring slutspelsträdet är att värdnationen Frankrike har misslyckats totalt med seedningen. För deras väg fram genom slutspelsträdet kan bli så här:

Åttondelsfinal: Brasilien
Kvartsfinal: USA
Semifinal: England
Final: Tyskland

Frankrike kan alltså behöva vinna mot alla lagen på världsrankingens topp tre för att ta guld. Så brukar inte upplägget vara för värdnationer.

Vi tar väl en titt på slutspelsträdet igen. Ett träd som kommer att ha lag på alla grenar vid 23-tiden i kväll:

A2 – C2 = Vinnare 1: NorgeAustralien (Nice)
D1 – 3 B/E/F = Vinnare 2: England–Grupptrea B/E/F (Valenciennes)

B2 – F1 = Vinnare 7: Spanien–USA/Sverige (Reims)
A1 – 3 C/D/E = Vinnare 8: Frankrike–Grupptrea C/D/E (Le Havre)

B1 – 3 A/C/D = Vinnare 3: Tyskland–Grupptrea A/C/D (Grenoble)
F2 – E2 = Vinnare 4: Sverige/USA–Kanada/Nederländerna (Paris)

E1 – D2 = Vinnare 5: Nederländerna/Kanada–Japan (Rennes)
C1 – 3 A/B/F = Vinnare 6: Italien–Grupptrea A/B/F (Montpellier)

Av grupptreorna är Kina (B) och Brasilien (C) klara för slutspel. Kina kommer att möta Italien, England eller Japan och Brasilien kommer att ställas mot Frankrike eller Tyskland. Först när alla grupper är klara vet vi i exakt i vilken match de olika treorna sorteras in.

Just nu har Nigeria den tredje och Argentina den fjärde platsen till slutspelet. De har följande tabellrader:

Nigeria       2–3  3
Argentina   3–4  2

De lag som kan ta sig förbi är:

Kamerun        1–3   0
Nya Zeeland   0–2   0
Chile              0–5   0
Thailand        0–18  0

Noterbart är att det kan bli helt lika mellan Nigeria och trean i grupp E – Kamerun och Nya Zeeland – om den fjärde och sista slutspelsplatsen. Då avgör fair play – enligt följande:

Varning: –1.
Utvisning (två gula kort): –3.
Direkt utvisning: –4.
Varning följt av direkt utvisning: –5.

Ranking påverkar däremot inte. Skulle det även vara lika i fair play mellan två lag blir det lottning. Det finns förutsättningar för en spännande torsdagskväll på många sätt.

Dagbok i Frankrike, dag 5: Turist i Nice

Vårt landslag lämnade i dag Frankrikes sydöstra hörn och reste tvärsöver landet till det nordvästra hörnet, och hamnstaden Le Havre. Själv valde jag att njuta ytterligare en dag av trevliga Nice.

Jag har gått runt långa sträckor för att upptäcka staden. Med jämna mellanrum hajar man till eftersom man ser ett gäng kamouflageklädda grabbar med automatgevär som patrullerar omkring i centrum. En påminnelse om att det här är en stad som har utsatts för terrorattentat.

I går på matchdagen var det väldigt många poliser ute, och jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick öppna min datorväska och min ryggsäck för att visa innehållet.

Nice är knappast en stad som har kokat av VM-feber under de här dagarna, men i går var det åtminstone många gula tröjor på stan. Och det blir intressant att se om det är något drag kring Frankrikes match i kväll.

Under dagens vandringar upp och ner längs stadens gator har jag funderat lite över vårt svenska lag. Jag har läst en hel del kritik efter de två första matcherna, det verkar som att nästan allt har varit dåligt.

Fast har det verkligen det? Och vad är det vi har förväntat oss?

När det gäller gruppspel i mästerskap finns det i grunden bara en viktig sak – och det är att ta sig vidare. Hur man tar sig vidare spelar inte så jättestor roll. Tvärtom kan det vara farligt att toppa formen för tidigt. Det är sällan det laget som imponerar mest i de första matcherna som står där med pokalen efter finalen.

Tittar vi på VM 2011 hade ju exempelvis inget av finallagen vunnit sin grupp. Samma sak i OS 2016, där ju Sverige till och med var grupptrea. Det blev även Portugals herrar när de vann EM-guld senast. Portugiserna vann för övrigt inte en enda gruppmatch.

Sverige har alltså gjort det viktigaste i gruppspelet – tagit sig vidare. Ibland kan det vara viktigt att komma på en viss placering i ett gruppspel för att få bästa möjliga slutspelsupplägg. Fast tyvärr är Sveriges båda alternativ i den här turneringen ganska dåliga, det finns ingen ”lätt” väg mot medaljmatcherna. Tvärtom talar allt för att Sverige kommer att få tufft motstånd både i åttondels- och en eventuell kvartsfinal.

Då kommer vi till frågan om vad som är rimliga förväntningar på ett lag i ett mästerskap. Och det borde ju vara att komma på en placering som motsvarar lagets ranking. Sverige är rankat nia i världen – vilket innebär att det rimliga är att vi kommer tvåa i vår grupp och sedan åker ut i åttondelsfinal.

Vårt lag har alltså redan motsvarat de förväntningar man kan ha på det. Det tar mig vidare till den spännande frågan om hur bra chanser vi har att överträffa de rimliga förväntningarna?

Den frågan är svår. För jag känner inte att det gått att värdera vårt lag ännu. Jag har läst massor av kommentarer om dålig effektivitet, långsamt passningsspel och segt försvar.

Visst satt segern hårt inne mot Chile. Men det är ju egentligen bara USA och i viss mån Frankrike som med lätthet avfärdat svagare motstånd i den här turneringen. England och Japan har haft det riktigt jobbigt med Argentina – som är ett sämre lag än Chile.

Mot Thailand tycker jag att Sverige gjorde jobbet. Man rivstartade och hade avgjort matchen efter 20 minuter. Att man sedan tappade både fart och skärpa tycker jag inte är något att haka upp sig på.

Det blev ändå 5–1 – vilket känns som ett rimligt resultat. I VM 2015 vann både Tyskland och Norge med 4–0 mot Thailand, och för tre veckor sedan vann bara Frankrike med 3–0 mot thailändskorna.

Mot USA får vi det första riktiga testet. Amerikanskorna har visat en imponerande tyngd och bredd hittills. Bland annat känns det inte som att man skall ge bort en massa hörnor och inläggsfrisparkar till USA, för där är laget otroligt starkt.

Mot USA får vi se hur stabilt Peter Gerhardsson:s lagbygge är. Vi får se om våra veteraner fortfarande hänger med. Det kommer att bli väldigt intressant. Det troliga är ju att vi byter till spel med tre mittbackar till den matchen. Då skall sannolikt Jonna Andersson in på vänsterkanten, vilket innebär att det blir ännu hårdare konkurrens om platserna längst fram. Det känns som att Fridolina Rolfö har en av platserna. Det känns inte självklart vem som får den andra, men skall jag gissa tror jag på Stina Blackstenius.

Jag var för övrigt nere i den mixade zonen efter matchen om lyssnade av vad spelarna hade att säga. Blackstenius sa för övrigt att hon var besviken på att inte få någon speltid, och det skall hon ju vara.

En kul detalj var att Caroline Seger inte hade koll på vilka som gjorde målen. Hon frågade mediagänget om Anna Anvegård hade gjort mål. Och när Seger sedan skulle försöka hitta de fem målskyttarna lyckades hon bara komma på fyra. Hon fick hjälp med att hitta Rolfö.

Apropå Seger var hon för övrigt första straffskytt, och Elin Rubensson andra. Men eftersom Seger var utbytt när Sverige fick straff var det Göteborgsspelaren som fick kliva fram.

Det var för övrigt inte bara spelare som passerade genom den mixade zonen. En och annan kunglighet siktades också. De stannade dock inte och gav några kommentarer.

En spaning var att det inte var något större thailändskt mediepådrag. Den spelare som var populärast i den mixade zonen var amerikansk-thailändska Miranda Nild. Hon förklarade bland annat att lagets tröstmål betydde otroligt mycket för laget.

Och det såg man ju på tv-bilderna. Lagets manager och storsponsor Nualphan Lamsam, mest känd som Madame Pang – den vitklädda kvinnan nedan – grät glädjetårar.

Utan Madame Pang och hennes pengar hade sannolikt inte Thailand spelat i VM. Inte nog med att hon sponsrar laget, hon ger även många av spelarna jobb på hennes försäkringsbolag Muang Thai Insurance.

En spelare som borde stå högt i kurs hos fler än Madame Pang är forwarden och gårdagens målskytt Kanjana Sung-Ngoen. Jag ser att hon varit en säsong i Japan, men i övrigt verkar hon mest ha spelat i den inhemska ligan. Nog känns det som att hon borde kunna hävda sig i betydligt bättre lag och ligor?

En annan spelare som gjorde flera fina saker var nummer 10 på vänsterbacken,  Sunisa Srangthaisong.

Allra sist en liten fundering kring den inhemska fotbollen. Jag såg att det spelades flera matcher i elitettan samtidigt som Sveriges VM-match i går. Det kändes ju faktiskt direkt olämpligt.

Tankar kring den svenska VM-elvan

Just nu spelas den stängda landskampen mellan Sverige och Sydkorea. Den får vi inte se något ifrån. Sannolikt får vi i eftermiddag veta resultat och kanske även målskyttar.

Tillagt i efterhand: Sverige vann med 4–0 över 3×30 minuter. Som förbestämt spelade alla tre målvakterna varsin period. Målskyttar blev Julia Zigiotti Olme, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Magdalena Eriksson.

Vi som är nyfikna på hur Peter Gerhardsson kommer att formera sin startelva i VM får vänta några dagar till. För kanske att vi får svaret i den officiella landskampen på fredag.

Personligen tror jag att det blir fyrbackslinje och det upplägg jag brukar kalla 4–4–1–1, men som förbundskaptenerna kallar 4–3–3 i de två första VM-matcherna. Och från USA-matchen och framåt blir det tre mittbackar och det som antingen kan kallas 5–3–2 eller 3–5–2.

Mitt tips är att elvan i de två första matcherna blir Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonFridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina HurtigKosovare AsllaniStina Blackstenius.

De spelare som är närmast elvan är Jonna Andersson och Sofia Jakobsson. När det blir trebackslinje lär Andersson komma in på vänsterkanten.

Jakobsson kan vara med redan från början i stället för Hurtig. Här är det lite svårt att analysera Gerhardsson. För alla fyra i kvartetten Rolfö, Hurtig, Jakobsson och Asllani har haft givna platser i startelvan när de varit friska. Dock har inte alla fyra varit tillgängliga samtidigt någon gång under Gerhardssons förbundskaptenstid. Således vet vi inte vilken inbördes ranking han har vad gäller forwards.

Risken är ju att Rolfö vilar på fredag, och att vi får vänta på svaret ytterligare ett tag.

Fotbollskanalens Andreas Sundberg har analyserat Gerhardssons startelvor och kommit fram till en elva där Jakobsson spelar på Hurtigs bekostnad. Men som sagt, de båda har inte varit spelbara samtidigt, och båda känns som favoriter hos förbundskaptenen.

Min gissning om att Gerhardsson kommer att välja Hurtig före Jakobsson i de första VM-matcherna bygger på att Hurtig är mer spelskicklig, vilket lär bli viktigt mot lag som Chile och Thailand, som sannolikt kommer att spela med ett ganska lågt stående försvar. Men Jakobsson har varit formstark under våren, så man vet aldrig. Känslan är dock att Jakobssons egenskaper blir viktigare i matcher där Sverige kommer att få mer yta att anfalla på.

Rolfö tror jag är given – om hon är frisk. Blackstenius lär också vara förstaval från början. Men där finns det massor av alternativ, så Linköpingsstjärnan måste nog prestera från start i VM om hon vill vara kvar i startelvan.

Hur tror ni att Gerhardsson ställer upp mot Chile i VM-premiären?

I går var sista dagen för laget att anmäla sina VM-trupper. Här är de 552 spelarna:

Fifa har gjort en genomgång av trupperna och tagit fram lite spännande fakta. En intressant sak är att spelarnas medelålder är 26,5 år – vilket är den överlägset högsta snittåldern i ett fotbolls-VM för damer.

På den här punkten är dock damerna fortfarande långt efter herrarna. I fjolårets VM i Ryssland var det bara tre lag som hade lägre snittålder än 26,5.

Att snittåldern ökar är ett väldigt bra tecken, för det visar ju att de duktiga spelarna fortsätter längre. Det lär ju hänga ihop med klart förbättrade möjligheter att leva på fotbollen.

Apropå ålder kommer Formiga att slå rekord varje minut hon spelar i VM. Hon är äldre än nuvarande rekordhållerskan Christie Rampone, så bara brasilianskan kommer in på planen är hon tidernas äldsta VM-spelare.

Christine Sinclair är inte äldst. Men hon har gjort flest landslagsmål med 181. Även hennes 282 landskamper är flest av alla i VM – faktiskt fler än alla Jamaicas 23 Reggae Girlz tillsammans.

Jamaica har dock den spelare mest bäst målsnitt i landskamper. VM-kvalets skyttedrottning Khadija Shaw har ett målsnitt på 1,45 inför VM. Det lär sjunka under turneringen – även om Shaw är en klasspelare.

 

Slutligen spelar U23-landslaget landskamp i kväll klockan 18.00. Man möter Nederländerna, och matchens tv-sänds på Cmore live eller streamat på cmore.se.

Bilder från VM-lägret i Båstad

Jag har varit nere på landslagets VM-läger tre av de fyra första dagarna. I dag och i lördags hade jag uppe kameran. Här är lite bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I dag var det förmiddagsträning. Den avslutades med spel elva mot elva på mindre yta. Där noterades att man körde med en fyrbackslinje med Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson i ena laget.

Den andra backlinjen var inte fulltalig. Antar att det är därför man har kallat in Vittsjös Sandra Adolfsson till tisdagens stängda träningsmatch mot Sydkorea i Falkenberg.

För övrigt var inte Fischer med hela träningen, utan hon klev av med en stund kvar. Innan dess hade redan Fridolina Rolfö klivit av.

Förbundskapten Peter Gerhardsson sa att de båda kanske kunde vara aktuella för att spela en kvart vardera i Falkenberg.

På eftermiddagen var det sedan den pressträff där vi journalister får mest tid med spelarna inför VM. Det är då man har möjlighet att göra lite djupare intervjuer. Jag hade några intressanta samtal, som det kommer att finnas anledning att återkomma till.