Ukraina–Sverige – en längre analys

Det tog sin tid, men det är väl lika bra att ta allt elände samtidigt. Så strax efter en blytung förlust för herrlandslaget kommer här mina tankar kring damlandslagets tunga förlust mot Ukraina i Lviv, en förlust som kan komma att bli kostsam.

Förlusten mot Ukraina innebär ju att landslaget till och med kan missa playoff. Vid förluster i de två återstående matcherna mot Ukraina (hemma) och Danmark (borta) är risken uppenbar att Sverige slutar trea i gruppen.

Och om vi tar revansch på Ukraina på Gamla Ullevi den 30 augusti är förutsättningarna för bortamötet med Danmark numera klart försämrade. Så länge Sverige var fullpoängare hade vi råd att förlora med två mål – eller till och med tre, förutsatt att vi gör mål i Viborg. Nu blir det nog som bäst playoff vid förlust i Danmark.

Min första tanke efter nederlaget i Lviv var att kolla hur vanligt det är med svenska förluster i VM- eller EM-kval. Det hade hänt lite oftare än jag trodde, men det är ändå långt ifrån vanligt. Här är Sveriges facit i samtliga EM- och VM-kval:

Kvalet till EM 1984: Gruppseger efter sex raka segrar.

Kvalet till EM 1987: Gruppseger efter fem segrar och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Nederländerna med 2–0. 

Kvalet till EM 1989: Inkvalade som grupptvåa efter en seger, två kryss och en förlust.
* Föll borta mot gruppsegraren Nederländerna med 1–0.
* Oavgjort borta mot grupptrean Irland, 1–1.
* Oavgjort hemma mot gruppsegraren Nederländerna, 0–0.

Kvalet till EM 1991: Gruppseger efter fyra raka segrar.

Kvalet till EM 1993: Gruppseger efter tre segrar och ett kryss.
* Oavgjort hemma mot grupptvåan Spanien, 1–1.

Kvalet till EM 1995: Gruppseger efter fyra raka segrar.

Kvalet till EM 1997: Gruppseger efter fem segrar och ett kryss.
* Oavgjort hemma mot grupptvåan Danmark, 1–1.

Kvalet till EM 2001: Grupptvåa, inkvalade efter playoff. Totalt fem segrar, två kryss och en förlust.
* Föll borta mot gruppsegraren Frankrike, 2–0.
* Oavgjort hemma mot gruppsegraren Frankrike, 2–2.
* Oavgjort hemma mot gruppfyran Nederländerna, 1–1.

Kvalet till EM 2005: Gruppseger efter sex segrar, ett kryss och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Italien, 2–1.
* Oavgjort borta mot grupptrean Finland, 1–1.

Kvalet till EM 2009: Gruppseger efter åtta raka segrar.

Kvalet till EM 2013: Sverige var värdnation och behövde inte kvala.

Kvalet till EM 2017: Gruppseger efter sju segrar och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Danmark, 2–0.

Kvalet till VM 1991: EM fungerade som kval.

Kvalet till VM 1995: Sverige var värdnation och behövde inte kvala.

Kvalet till VM 1999: Gruppsegrare efter sex raka segrar.

Kvalet till VM 2003: Gruppsegrare efter fem segrar och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Danmark, 2–1.

Kvalet till VM 2007: Gruppsegrare efter sju segrar och ett kryss.
* Oavgjort hemma mot grupptrean Island, 2–2.

Kvalet till VM 2011: Gruppsegrare efter sju segrar och ett kryss. I det här kvalet tvingades gruppsegrarna spela playoff mot en annan gruppsegrare. Där blev det en seger och en förlust. Sverige kvalade in via förlängning.
* Oavgjort hemma mot grupptvåan Tjeckien, 0–0.
* Föll borta mot Danmark i playoff, 2–1. Sverige vann sedan förlängningen med 1–0.

Kvalet till VM 2015: Gruppsegrare efter tio raka segrar.

Kvalet till VM 2019: Ej färdigspelat. Sverige står på fem segrar och en förlust med två omgångar kvar att spela.
* Föll borta mot Ukraina, 1–0.

Totalt har Sverige alltså noterats för fem förluster i EM-kval och numera för tre förluster i VM-kval – även om 2–1-förlusten i playoff 2011 ibland räknas som ett kryss. Det är alltså väldigt ovanligt med svenska förluster i kvalmatcher.

Jag har inte kollat av förlustmatcherna mot världsrankingen, men någon förlust mot ett lag som är så lågt rankat som Ukraina (27:a när matchen spelades) kan inte ha inträffat förr. Ukraina kan således vara ”det sämsta” laget vi någonsin förlorat en tävlingsmatch mot.

Själv var jag först lite orolig för matchen. Även om vi på senare år har vunnit alla bortamatcher mot sämre motstånd har det flera gånger suttit hårt åt. Och Ukraina är bättre än många av de blåbärsnationer vi fått kämpa mot. I min BT-krönika (plus) efter segern mot Kroatien kallade jag matchen i Lviv för en nyckelmatch, och skrev:

”Även om den andra halvleken var bra kommer det att krävas en bättre insats i Lviv på tisdag.”

Men redan dagen efter föll Ukraina med hela 5–1 hemma mot Danmark, ett resultat som fick mig att känna att ”det här fixar vi”. Tyvärr kan kanske fler än jag ha vaggats in i en falsk säkerhet.

För vi borde ha varit varnade. Mot ett oväntat svagt Kroatien hade Sverige bara lyckats skapa två målchanser före paus, men landslaget lyft spelet efter paus och vann till slut hyfsat bekvämt med 4–0. Dock kunde man konstatera att laget inte var sedvanligt farligt vid fasta situationer, samt att man totalt sett hade skapat lite för få målchanser. Dessutom tyckte jag att tvåmålsskytten Stina Blackstenius trots sina mål hade sett otajmad ut.

Vid avresan till Lviv hade Hanna Glas blivit sjuk, vilket tvingades fram en förändring i startelvan. Där gav Peter Gerhardsson förtroendet till den andra högerbacken han hade i truppen, Anna Oskarsson. Hon tog därmed steget från läktaren (mot Kroatien) rakt in i startelvan – och fick göra tävlingsdebut i blågult.

Till TV12 sa Gerhardsson så här om  inför avspark:

”Anna är jättesugen på att visa att hon är en A-landslagsspelare.”

Oskarsson gjorde också en godkänd insats, det var inte på något sätt hennes fel att vi förlorade.

Som bekant hade jag inte möjlighet att se matchen live. I utgångsläget skulle jag kunna se den första halvtimmen, men ett skyfall i Lviv sköt ju upp matchen med just en halvtimma. Känslan från tv-bilderna var dock att det regnet varken påverkade planen eller matchen speciellt mycket.

När jag i efterhand kollade igenom matchen gjorde jag lite anteckningar. Här är de från den första halvleken:

* Nilla Fischer har svårt i löpduellerna mot nummer 16 (Olha Ovdiychuk).

* Sverige tappar på centralt mittfält.

* Släpper Ukraina Sveriges högerkant? Hemmalaget ser ut att inrikta försvarsspelet på att stänga Sveriges vänstersida. Eller så är det Fischer och Fridolina Rolfö som är bättre på att hitta uppspelsvägar än Magdalena Eriksson och Sofia Jakobsson.

* Jakobsson har inte varit med i matchen. Byter kant med Rolfö.

* Svenska forwards jobbar en och en. Rolfö försöker kombinera, men har ingen att göra det med. Jag kan inte minnas några kombinationer alls mellan de svenska forwardarna.

* Mål för Ukraina. Fick göras alldeles för lätt. Vid en inspark från duktiga målvakten Kateryna Samson står Sverige med ett utpräglat 5–2–3, vilket innebär att man lämnar jätteytor centralt. Ytorna blir ännu större då båda innermittfältarna Kosovare Asllani och Hanna Folkesson går upp i nickduellen. I det läget är det fyra ukrainskor mot två svenskor centralt i planen. Andrabollen hamnar hos en rättvänd Daryna Apanaschenko som har en stor yta att att avancera på.

Sverige har en chans att avvärja inne i eget straffområde, men Eriksson slänger sig och säljer sig därmed väl lätt.

Och här är mina anteckningar från den andra halvleken:

* Det är livsfarligt med långsam trebackslinje om man inte har kontroll över det centrala mittfältet.

* Gerhardsson byter in Elin Rubensson i 59:e minuten. Lämnar samtidigt trebackslinjen och går över till det mellanting mellan 4–4–1–1 och 4–1–4–1 som han använde inledningsvis i landslaget.

* 32-åriga Apanaschenko från ryska Zvezda Perm är planens gigant.

* Noteringen att vi har formsvaga forwardar för tillfället känns tyvärr högaktuell.

* Precis som mot Kroatien är hörnorna för svaga. Och precis som mot Kroatien blev de bättre när Eriksson tog över. Gerhardsson får nog tänka om kring Jonna Andersson som hörnläggare.

* Vi kommer till många inläggslägen, men det känns inte som att det finns några tankar kring vilka ytor bollarna ska slås mot.

* Jag fick det till totalt 4–4 i farliga målchanser. Det känns dock som en lite missvisande statistik, för alla Ukrainas fyra chanser var vassare än Sveriges bästa.

* Totalt blev det 13–2 i hörnor. Det var dock klen tröst eftersom Sverige inte lyckades skapa en enda riktigt bra målchans på de 13 hörnorna.

* Totalt sett vinner Ukraina fullt rättvist.

Det var anteckningarna. Här är ett klipp med höjdpunkter. Nu över till lite spelaromdömen:

Målvakt: Hedvig Lindahl var den klart bästa svenska spelaren. Räddade ett par frilägen och var chanslös på målet. Betyget blir en stark trea, är nära en fyra.

Trebackslinjen: Hade det jobbigt i defensiven, blev ifrånsprungna flera gånger. Det är svårt att ge någon av dem godkänt, även om Fischer hade bra uppspel.

Kantspelarna: Till höger kvitterar Oskarsson ut en tvåa, delvis utifrån att hon gjorde sin tävlingsdebut. Linköpingsbacken blev också ifrånsprungen av snabba Ovdiychuk, men låg bakom två av de svenska chanserna. På vänstersidan hade Andersson det tufft. Hon kom inte till framåt och fick inte heller till sina hörnor. Underkänd.

Innermittfältarna: Förlorade kampen om mitten, fick inte grepp på Apanaschenko. Ändå var det just Asllani (tre) och Folkesson (en) som hade de svenska målchanserna. Jag tycker att de delvis blev offer för taktiken, och ger dem godkänt, fast med tvekan.

Forwards: Ingen av våra forwards hade någon riktigt klar målchans. Det är underkänt så det visslar om det. Rolfö var inblandad i två av farligheterna och är närmast att bli godkänd.

Inhopparna: Elin Rubensson kom in med energi, och kämpade fram den bästa målchansen. Godkänd. Anna Anvegård och Olivia Schough spelade för kort tid för att betygsättas.

Totalt ger det ett snittbetyg på 1,42 – vilket förstås är långt ifrån godkänt.

Taktiken: Den får underkänt, och här har vi nog trots allt de största bristerna. Man vinner oftast matcher genom att ta hem kampen om mitten, och det gjorde Ukraina och Apanaschenko. Sverige hade valt att ha flera spelare på kanterna, men bara två centralt. Det kostade sannolikt tre poäng.

En annan sak. I grundkursen fick jag lära mig att man, när man släpper till frilägen, antingen måste tajta laget, eller välja att ha lägre utgångspositioner. Eftersom lägre utgångspositioner inte borde vara något alternativ i en match vi behöver vinna hade Gerhardsson således behövt tajta sitt lag på ett tidigare skede.

Med facit på hand borde vår förbundskapten alltså ha valt att spela 4–4–2 i stället för 3–4–3. Det fattades snabbhet bakåt. Här känns det som att man hade missat i scoutingen inför matchen.

Även valet av forwards är något som kan diskuteras. Duon Jakobsson och Blackstenius var formsvag inför samlingen. Och jag förstår egentligen inte att man väljer att ha flera likadana djupledsforwards i startelvan. Det förstod jag inte när Pia Sundhage gjorde samma val, och det gör jag inte nu heller.

Samtidigt var ju Jakobsson pigg mot Kroatien, och trots att Blackstenius såg kantig ut i den matchen gjorde hon två mål.

Personligen hade jag gärna haft med Rubensson i startelvan. Hon såg pigg ut i sitt inhopp mot kroatiskorna.

Men, men. Sammanfattningsvis är min analys att Sverige föll på att man valde fel taktik, och på att man hade flera formsvaga spelare.

Kul med Falk och Anvegård i landslaget

Anna Anvegård

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson sin trupp till VM-kvaltruppen till matcherna mot Kroatien (den 7 juni i Göteborg) och Ukraina (borta den 12 juni).

Jämfört med den senaste truppen saknas av förklarliga skäl gravida Hilda Carlén och skadade Lina Hurtig. Dessutom har Gerhardsson valt bort formsvaga Marija Banusic. Gerhardsson motiverade det så här till SVT:

”Det är kopplat till prestation, som vi inte tycker är tillräckligt bra. Det är en konkurrenssituation, sådana som Kullashi och Anvegård får före. ”

Med i Gerhardssons trupp finns istället Göteborgs målvakt Jennifer Falk, samt talangfulla forwardsduon Loreta Kullashi och Anna Anvegård.

Jennifer Falk

Det tycker jag är kul uttagningar. Jag har ju rätt många gånger lobbat för Falk och Anvegård. I Falks fall var det förstås ett tag sedan jag lyfte henne, eftersom hon i princip missade hela fjolårets säsong till följd av hjärnskakning. Hon var en av fyra målvakter i Pia Sundhage:s 27 spelare stora trupp till matcherna mot Iran och Norge i oktober 2016, men har ännu inte fått spela någon landskamp. Det lär hon kanske inte få göra nu heller, men hon får i alla fall chansen att visa upp sig. Och hon får för första gången vara med i en ”riktig” 23-mannatrupp.

Kullashi har väl haft det lite tufft i damallsvenskan den här våren, men hon är kanske vårt allra största framtidshopp på forwardssidan och en spelare som bör ges erfarenhet.

Slutligen då Anvegård, som är en spelare jag gillat från första gången jag såg henne. Hon har en fin fotbollshjärna, och dessutom ett gott målsinne. Det skall bli väldigt spännande att se hur hon klarar sig i en A-landslagsmiljö.

När det gäller de båda stundande VM-kvalmatcherna skall Sverige bara vinna hemma mot Kroatien. Däremot är Ukraina borta en lurig historia. Sverige är favoriter där också, men den segern är inte självskriven. Däremot är det nog så att vi måste ta sex poäng på de här matcherna för att ha lite marginal inför gruppfinalen borta mot Danmark i september.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter: Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar: Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson.

Mittfältare: Caroline Seger, Hanna Folkesson, Kosovare Asllani, Julia Roddar, Elin Rubensson och Olivia Schough.

Forwards: Stina Blackstenius, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Anna Anvegård.

Med 20 spelare kvar från förra truppen är det tydligt att Gerhardsson börjar sätta en stomme. Kollar vi på fördelningen mellan damallsvenskans klubbar har Göteborg med flest spelare – fyra. Sedan har Rosengård och Eskilstuna tre vardera, Linköping två samt Kristianstad och Växjö varsin.

Gerhardsson pratade lite om att han har valt utifrån hur spelarnas spelsätt liknar varandra i landslag och klubblag. Kanske var det en liten förklaring till varför vårens succélag Piteå fortsatt inte har med någon spelare i landslagstruppen.

Däremot noteras att Piteå har med sex (korrigerat) spelare i den U23-trupp som är uttagen till möte med England i Bollnäs den 9 juni.

Straffar var helgens melodi

Här kommer helgens internationella genomgång. Den börjar i Italien där det var ren guldfinal sent på söndagskvällen.

I Italien funkar det ju så att om två lag slutar på samma poäng i toppen skall de spela ren final om guldet. Så blev det i år, och i går gjorde därför Juventus och Brescia upp om guldet i Novara om titeln.

Det blev en riktig rysare som slutade 0–0 efter 90 minuter. Det var även mållöst efter en halvtimmes förlängning, vilket innebar straffläggning. Även den var jämn. Efter grundomgången stod det 4–4.

Men i första särskjutningsomgången gjorde Juventus mål, medan Brescia missade sin. Guldet således till Juventus.

Turinklubbens första år med damlag får således klassas som en stor succé. Laget vann 20 av 22 matcher och tog alltså hem guldet. Det blir spännande att se hur Juve satsar vidare, om det exempelvis kommer att bli några svenska spelare i laget framöver. I år har man haft nordiskt i form av norska Ingvild Isaksen och finska duon Tuija Hyyrynen och Sanni Franssi.

När det gäller svenskt i Italien har Jenny Hjohlman haft en kanonhelg. Hon spelade nämligen en huvudroll när hennes CF Florentia gick upp i serie A efter 3–0-seger i den direkt avgörande kvalmatchen mot Roma CF.

Hjohlman drog upp anfallet som ledde till 1–0-målet och hade flera högklassiga chanser före paus, dock utan att lyckas förvalta någon. Efter paus klev dock svenskan fram och fixade 2–0 med ett riktigt solomål.

I och med segern gör Hjolman Stephanie Öhrström och Julia Molin sällskap i serie A till hösten.

Så till Tyskland, och ett nytt straffdrama. I lördags avgjordes den tyska cupfinalen mellan Wolfsburg och Bayern München. Och precis som i den italienska ligafinalen var det 0–0 efter såväl 90 som 120 minuter.

Jag har inte sett matchen, men utifrån de två klipp med höjdpunkter jag sett, så fick de 17 692 i Köln uppleva en match med fullständigt fantastiskt målvaktsspel.

Både Manuela Zinsberger och Almuth Schult höll alltså dels nollan i själva matchen, sedan räddade de två straffar vardera i straffläggningen. Eftersom Bayern dock även drog en straff i ribban blev det 3–2 till Wolfsburg – och Nilla Fischer fick återigen höja pokalen.

Det var fjärde året i rad som Wolfsburg tog hem den tyska cupen, DFB-pokal. Höjdpunkter från finalen finns dels här, dels här:

Nästa anhalt blir England, där WSL nu är färdigspelad. Det blev Manchester City som tog den andraplats som leder till Champions League. Laget vann med 3–0 hemma mot Everton och höll därmed undan med en poängs marginal för Arsenal.

Citys svenska spelare, Julia Spetsmark, har bara spelat 72 minuter i ligan, och hon har bara ingått i matchtrupperna två gånger de senaste tre månaderna. Klubbyte på gång?

Chelsea var ju redan klara mästarinnor. När de vann sin avslutningsmatch med 3–2 i Liverpool var Magdalena Eriksson enda svenska i startelvan. Jonna Andersson byttes in i 59:e i underläge 2–0 och fick således vara med om lagets vändning.

Chelsea har rullat en del på spelare. Eriksson var den svensk som spelade flest, med 15 av 18 ligamatcher. Hedvig Lindahl och Andersson spelade tio matcher vardera.

Den sista svenska spelaren i ligan är ju Arsenals Jessica Samuelsson. Hon hann bara med två ligamatcher innan hon drog på sig den fotskada hon nu skall vara så gott som frisk från.

Skytteligan vanns av Birminghams Ellen White på 15 mål närmast före Citys Nikita Parris på elva och Liverpools Beth England med tio mål.

Jonna Andersson blev bästa svenska målskytt med fyra fullträffar. Magdalena Eriksson gjorde två. Ingen mer svensk blev målskytt i WSL den här säsongen.

Vidare till Frankrike där alltså helgens toppmatch spelades redan i fredags, då Lyon och PSG spelade 0–0, bland annat efter straffräddning från PSG:s Tiane Endler.

Således kommer både Lyon och Wolfsburg till torsdagens Champions Leaguefinal med mållösa matcher i ryggen. Blir det nytt straffdrama då, tro?

I lördags tog Montpellier sista halmstrået för att snuva PSG på andraplatsen genom att vinna med 2–0 borta mot Lille. Det var en seger som verkar ha suttit hårt inne, då båda målen kom under de sista tio minuterna.

Såväl Linda Sembrant, Sofia Jakobsson som Stina Blackstenius ingick i Montpelliers startelva. De två förstnämnda spelade 90 minuter, medan Blackstenius fick kliva av efter en halvtimma. De båda svenska forwardarna har lidit av lite måltorka på sistone. För båda kom senaste ligamålet mot PSG den 1 april.

Inför slutomgången är dock Blackstenius kvar på fjärde plats i skytteligan med sina tolv fullträffar. Skytteligan leds fortsatt av Ada Stolsmo Hegerberg på 30 mål.

Norskan har missat två omgångar på grund av skada, det bidrar till att hon får svårt att slå slå ut sig själv från topp fem när det gäller flest gjorda mål på en säsong i D1 Feminine. Den topplistan ser ut så här:

42 mål: Sandrine Bretigny, Lyon, 2006/07
38 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2004/05
36 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2005/06
34 mål: Lotta Schelin, Lyon, 2014/15
33 mål: Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon, 2015/16

Slutligen skickar jag ett stort grattis till finsk damfotboll. I dag avgörs ju nämligen F17-EM. I kväll är det final mellan Tyskland och Spanien.

Men redan vid lunchtid har man för ovanlighets skulle spelat en match om tredje plats, det brukar ju inte förekomma bronsmatcher i Europamästerskap. Den matchen spelades eftersom Europa bara har tre platser i höstens F17-VM i Uruguay, det var alltså en ren VM-kvalmatch mellan England och Finland.

England tog en tidig ledning, men Finland vände till 2–1-seger – och är VM-klart. Kul.

Se Anderssons snygga guldmål

I dag har Manchester City tagit ett steg närmare deltagande i höstens Champions League. 5–0-segern mot Yeovil gör att City med en omgång kvar fortsatt är en poäng före Arsenal i kampen om andraplatsen i WSL.

Arsenal har dock kvar hoppet genom 2–0-seger mot Sunderland. I slutomgången på söndag spelar City hemma mot åttan Everton medan Arsenal har bortamatch mot sjuan Bristol.

Ingen svensk spelare ingick i dagens matchtrupper i England. Det gjorde det däremot i går. Då gjorde ju Jonna Andersson det snygga mål som definitivt säkrade Chelseas ligaguld, 2–0 i slutminuterna. Ett sevärt avslut som kommer en bit in i det här klippet:

Andersson målskytt när Chelsea säkrade guldet

Chelsea behövde en poäng på de två sista omgångar. Man tog dock det säkra för det osäkra och fixade tre pinnar redan i näst sista omgången, och säkrade därmed en dubbel med ligan och FA-cupen – grattis.

Dagens 2–0-seger borta mot Bristol innebär att Jonna Andersson och Magdalena Eriksson vinner ligatitlar för tredje året i rad. Andersson gjorde för övrigt 2–0-målet i slutminuterna, hennes fjärde för året.

För Hedvig Lindahl var det andra ligaguldet i England, hon var ju även med 2015, då också Chelsea tog hem dubbeln. Lindahl och Andersson spelade hela guldmatchen, medan Eriksson blev kvar på bänken.

Därmed har alla de tre stora europeiska ligorna avgjort på bara ett par dagar. Att Lyon och Wolfsburg skulle säkra sina guld i förväg var väl ingen skräll, men sett till hur jämnt det varit i WSL större delen av säsongen är det lite överraskande att Chelsea är klara mästrinnor redan med en match kvar att spela.

Cupfinal, avsked, drömmål, basket och Lidköping

18.15 på Malmö IP (och TV12) startar alltså årets cupfinal mellan Rosengård och Linköping. I en kommentar till förra inlägget fick jag frågan om hur många åskådare jag tror att det blir.

Mitt svar var 1 500–2 000 och byggde på siffrorna i de fem senaste finalerna:

2017: 1 860 på Linköping Arena.
2016: 2 057 på Malmö IP.
2015: 5 602 på Linköping Arena.
2014: 1 223 på Linköping Arena.
2013: Ingen cupfinal.
2012: 768 på Valhalla IP.

Då hade jag dock glömt att cupfinalen krockar med den herrallsvenska matchen mellan Trelleborgs FF och Malmö FF, vilket gör att cupfinalen självklart har fått mindre utrymme i skånsk media än den hade fått om den varit dagens huvudmatch i Malmöregionen.

Lägg till att Svenska Fotbollförbundets marknadsföring av matchen är blek – cupfinalen ligger som tredjegrej på förbundets hemsida efter nyheter om P17- och F16-landslaget. Dessutom har Rosengård haft de riktigt svaga publiksiffrorna 895 och 456 hittills i damallsvenskan.

Nu känner jag därmed att vi får vara glada om det blir en fyrsiffrig publiksiffra i kväll. Tråkigt att vara nöjd med det med tanke på att det är de senaste årens svenska suveräner som ställs mot varandra.

Så en liten uppsamling från i går. I engelska WSL vann Chelsea kvällsmatchen mot Sunderland med 2–1 efter mål av Fran Kirby och Eni Aluko. Därmed räcker det för Chelsea att ta en poäng på de två sista för att säkra ligaguldet.

Jonna Andersson var enda svenska spelare i Chelsea i går. Hon byttes ut mot Claire Rafferty i 59:e minuten.

Rafferty är en trotjänare i Chelsea, som nu är inne på sina sista veckor efter tio år i klubben. Gårdagens match var hennes sista på hemmaplan.

Vad jag förstått kommer inte Rafferty att sluta med fotbollen. Det kommer däremot klubbkompisen Katie Chapman att göra. Hon har således bara två matcher kvar innan pensionen. Samma sak gäller för Arsenals Alex Scott som avtackats i alla möjliga sammanhang de senaste veckorna.

Om vi återvänder till det sportsliga i England noterar jag att det 14 engelska spelare i topp av skytteligan i WSL. Birminghams Ellen White leder på tolv mål, och bästa utländska målskytten är fyra spelare som delar på 15:e plats med fyra mål; Maren Mjelde, Ji So-Yun, Natasha Harding och Nadia Nadim. Jonna Andersson finns på 19:e plats med tre mål och Magdalena Eriksson finns på 34:e med två fullträffar.

Ellen White

I Tyskland slapp Wolfsburgs herrar direktnedflyttning, men faran är inte över ännu. Laget tvingas nämligen till kval för att hålla sig kvar i herrarnas Bundesliga. I damernas Bundesliga finner sannolikt klubben guld nu i eftermddag. Deras hemmamatch mot Essen pågår i skrivande stund (avspark 14.00) och direktsänds på DFB-tv.

Det är inte bara i England det är tid för avtackningar. I Frankrike har Lyon tre trotjänare att tacka av den kommande tiden i form av Camille Abily, Elodis Thomis och Corine Petit. Tre spelare som alla har haft viktiga roller under klubbens storhetstid.

I USA:s NWSL bjöd Seattles Megan Rapinoe på ett riktigt konstmål när Sky Blue besegrades med 4–1 i natt. Det är som bekant väldigt svårt att göra så här från stillastående:

Även Christine Nairn:s 2–0-mål för Orlando i 2–1-segern borta mot Portland är sevärt:

När vi ändå är i USA tänkte jag kort växla från fotboll till basket. I NBA finns ju nämligen en barriärbytande coach i Becky Hammon. Hon är assisterande coach till Gregg Popovich i storlaget San Antonio Spurs. Hammon är unik eftersom hon är den första kvinna att bli heltidsanställd assisterande coach i någon av de fyra stora sporterna (Amerikansk fotboll, baseball, basket och ishockey) i Nordamerika.

Nu finns uppgifter att Hammon kommer att intervjuas som en av kandidater att att bli historisk kvinnlig huvudcoach för NBA-klubben Milwaukee Bucks. Det har väckt känslor i USA, där rätt många män inte verkar redo för en kvinnlig basketcoach.

En som klivit in på Hammons sida är den spanska superstjärnan Pau Gasol. Han har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om kvinnliga ledare på The Players Tribune.

Därmed lämnar jag USA för att avsluta i Sverige. Eller, lite USA blir det allt även här. Det hände ju nämligen saker i elitettan i går eftermiddag och kväll.

Serieledande Kungsbacka DFF har haft det väldigt rörigt på ledarsidan de senaste åren. Det har bland annat varit täta tränarbyten.

Sent på lördagskvällen lade klubben först upp ett tack till Stefan Friberg, som slutar. Samtidigt meddelade man att man byter klubbchef från Christer Björkroth till Dennis Ingman. Jag vet inte hur stora förändringar det här är, men kontinuitet är ju ofta en framgångsfaktor inom idrott, och någon större kontinuitet verkar det inte finnas i Kungsbacka.

Tittar vi på tabellen leds den ju dock av just Kungsbacka på 13 poäng. På seneftermiddagen i går tog sig nykomlingen Lidköping upp på den andraplats som leder till damallsvenskan.

Lidköping har tre raka segrar och ser starkt ut. Det är ju bara att erkänna att jag inte var speciellt väl uppdaterad på Lidköpings värvningar när jag tippade laget på nedflyttning inför säsongsstart.

LFK har ju nämligen värvat en hel hög spelare från USA. I går hade man fem amerikanskor plus nigerianska Sarah Michael i startelvan. Klubben hade tidigare en handfull egna spelare av klass, spelare som lyft tillsammans med alla de utländska förstärkningarna. Lidköping har absolut förutsättningar att bli årets positiva överraskning i elitettan.

 

I dag fyller modern svensk damfotboll 50 – grattis

Det har gått drygt en vecka sedan det senaste inlägget. Huvudorsaken till det är att jag har jobbat med långläsning om den svenska damfotbollens födelse.

En födelse som skedde på dagen för 50 år sedan. Då var det nämligen premiär i den första riktiga damfotbollsserien i Sverige. Eller, här skall jag korrigera mig direkt: Det hade funnits en serie med fyra lag i Umeå 1951/52, men den höll bara en säsong.

Den serie som hade avspark den 12 maj 1968 i Hyssna, Kungsäter och Örby i Västergötland och Halland var däremot ingen dagsslända – den blev starten på den damfotboll vi nu har i Sverige. Det var en inofficiell serie, men den hade uppbackning från ordföranden i Västergötlands Fotbollförbund, vilket gav extra legitimitet.

Min långläsning om hur det gick till när damfotbollen startade på riktigt i Sverige finns på den här länken. Det är plus-läsning, vilket innebär att man inte kan läsa utan abonnemang.

Förr kunde vi som skribenter låsa upp plus-låset under kortare perioder. Det kan vi inte längre. Nu är jag ju part i målet, men om man är intresserad av hur det gick till när damfotbollen slog igenom i Sverige tycker jag att det kan vara värt att lägga 19 kronor på att få tillgång till bt.se under ett dygn.

Några sekunder från den historiska premiären finns för övrigt på det här SVT-klippet:

Därmed lämnar jag damfotbollens barndom och går vidare med lite mer nutida historia, nämligen en genomgång av den senaste veckans händelser.

I den superjämna damallsvenskan tuffar Piteå på. Laget har maximala tolv poäng efter fyra omgångar och imponerar framför allt i defensiven där man bara har släppt in två mål. Hittills har Piteå mött de båda nykomlingarna samt ”bottenlagen” Djurgården och Eskilstuna. De kommande fem omgångarna får vi se om norrbottningarna på allvar kan utmana om guldet.

Närmast för Piteå väntar Hammarby nämligen hemma nästa helg. I de fyra omgångarna därpå ställs de nuvarande serieledarna sedan mot de fyra lag som jag tippade topp fyra, då väntar nämligen Göteborg, Linköping, Rosengård och Kristianstad. Är Piteå kvar i guldstriden efter de matcherna kan det bli ett riktigt roligt fotbollsår i Norrbotten.

Tvåa i tabellen är Rosengård med tio poäng. Malmöklubben har 16–2 i målskillnad och känns så här långt som seriens klart bästa lag. Dock har det i två av matcherna gått lite grus i det offensiva maskineriet för Rosengård, vilket borde vara lite lätt oroande för laget. Effektiviteten är ju nämligen en av de allra viktigaste faktorerna om man vill vinna titlar.

På tredje plats återfinns nu trots allt ”krislaget” Linköping med sju poäng. Fast trots den tunga våren är faktiskt skillnaderna mellan fjolårets guldhöst och årets krisstart bara marginella – i varje fall rent resultatmässigt.

Årets facit med sju poäng på fyra omgångar ligger nämligen på samma nivå som LFC höll förra hösten. Då tog man 21 poäng på elva omgångar, vilket innebär 7,6 poäng per fyra matcher. Målskillnaden per fyra matcher i höstas var 6,5–5, medan man har 5–4 nu.

Den enda matchen jag har sett från den fjärde omgången är just Linköpings 1–0-seger mot Göteborg. En seger där LFC visade ett mycket bättre humör, och bättre arbetsmoral än senast nere i Kristianstad.

LFC:s segerrecept var just hårt arbete – och effektivitet. Jag räknade till 4–2 i klara chanser till Göteborg. Fast medan Christen Press nickade i ribbans underkant och ut sköt Nicoline Sörensen i ribbans underkant och in. Små marginaler, men otroligt viktiga för östgötarna.

Spelmässigt slog LFC väldigt mycket långt. Väldigt många av långbollarna kändes som att de slogs på chans, något man inte är van vid att se. Den långboll från Janni Arnth som ledde till segermålet var dock ingen chansboll, utan en väl avvägd passning.

LFC:s styrka den här våren har varit lagets effektivitet. Jag har räknat målchanser i tre av deras fyra matcher:

Vittsjö–LFC 11–6
Kristiansstad–LFC 7–2
LFC–Göteborg 2–4

Premiären mot Växjö såg jag inte, men där var det 6–6 i avslut mot mål, plus att Växjö hade en boll i målställningen. Så sett till chanser har LFC således varit väldigt effektivt. Att ta fyra poäng på de två senaste matcherna, där man man har 4–11 i målchanser, är ju faktiskt väldigt starkt.

I morgon 18.00 (TV12 och Cmore) är det cupfinal på Malmö IP mellan Rosengård och LFC. Spontant säger jag att det är fördel Rosengård till 65–35 inför avspark. Rosengård har ju spelmässigt sett känts så mycket stabilare hittills under våren.

Men LFC:s effektivitet och att Rosengård har drabbats av måltorka i ett par matcher, gör att jag inte vågar räkna bort Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan där lag 4–12 ligger inom tre poängs marginal. Besvikelserna är ju Eskilstuna och Djurgården, medan Hammarby, Växjö och Kalmar är plusvarianter.

Hittills har det inte varit så många promenadsegrar i damallsvenskan, vilket är kul. Samtidigt gör det att vi som skall försöka agera experter får ett mycket svårare jobb. Jag tippade LB07 och Kalmar på nedflyttningsplats. Båda står ännu så länge upp bra.

Att Göteborg bara har fyra poäng efter fyra omgångar är väl däremot en liten minusvariant. Samtidigt har laget redan nu klarat av de två på förhand svåraste bortamatcherna, de i Malmö och Linköping. De kommande omgångarna får ge svar på hur bra Göteborg är.

Efter en stark insats i premiären har Djurgården tre raka förluster. Dessutom åkte man senast på tunga skador på Malin Diaz (ledband i knät) och Irma Helin (hjärnskakning). För Diaz väntar en längre frånvaro, medan det är oklart hur långt Helin är borta. För Djurgården får man hoppas att Helin snart kan spela igen.

I elitettan ångar Kungsbacka på. I dag vann man genom att vända 0–1 till 2–1 i seriefinalen mot Sundsvall. Därmed leder Kungsbacka tabellen med tre poängs marginal till fjolårets båda allsvenskar, Kif Örebro och Kvarnsveden.

I botten finns Assi, Mallbacken och Böljan kvar under nedflyttningsstrecket, men precis som i damallsvenskan är tabellen väldigt tajt och jämn, och ett par trepoängare i rad kan innebära rätt stora kliv.

Elitettans skytteliga leds av Temwa Chawinga på sju mål. Hennes storasyster Tabitha Chawinga gjorde segermålet för sitt Jiangsu Suning i sin ligadebut i Kina förra helgen.

I dag har det varit ny omgång. Då blev det inga mål för Chawinga. Däremot gjorde Argentinas forwardsstjärna Soledad Jaimes två mål när serieledande Dalian Quanjian vann med 5–0 i seriefinalen mot Wuhan – Dalians tredje raka seger.

Svenskledda Beijing har inlett med två poäng på tre omgångar, och ligger med det på sjätte plats i den åtta lag stora serien.

Därmed är det dags för en liten internationell utblick, som jag startar med förra helgens publiksuccér runt om i världen.

När de 16 000 som bänkade sig för västderbyt i NWSL, där Seattle vann med 3–2 mot Portland, är en liten siffra – då har det varit en bra helg. Den matchen spelades på lördagskvällen, svensk tid.

På lördagsmorgonen hade returen i ligafinalen i Mexiko dragit fantastiska 51 211 åskådare:

Den mexikanska rekordpubliken nöjde sig inte med att bara vara där. De levde sig in i matchen också. Det verkar helt enkelt ha varit en elektrisk stämning på matchen mellan Rayados från Monterrey och Tigres, en final som Tigres vann efter straffläggning. Hör bara det här:

Och det här:

När jag ändå är i Nordamerika tänkte jag passa på att ta några ord om veckans snackis där Kanadas landslagsmålvakt Stephanie Labbé spelade till sig en plats i ett herrlag, men stoppades av ligan.

Jag tycker inte att det är någon skandal att damer stoppar från spel i herrfotbollen. Herrar får ju inte spela i damfotbollen. Det här är alltså inget att rasa mot. Men jag tycker nog ändå att det svenska regelverket, där kvinnor numera får spela med herrarna är att föredra.

Kvinnors fysik motsvarar ungefär 14-åriga killars, vilket gör att kvinnorna knappast är att räkna som några hot mot herrarna. Så personligen hade jag röstat för att låta Labbé spela.

Tillbaka till förra helgens publiksuccér i världen. Den tredje och sista jag tänkte lyfta var förstås FA-cupfinalen på Wembley.

Där såg 45 423 åskådare svensktrion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson ta hem titeln.

Alla de tre svenskorna spelade hela matchen när Arsenal besegrades med 3–1. Chelsea vann mycket tack vare Ramona Bachmann, som gjorde både 1–0 och 2–0.

Arsenal reducerade genom Vivianne Miedema, men då var det Fran Kirby:s tur att göra mål för Chelsea.

Chelsea jublade efter cupfinalen. Sannolikt får de även jubla efter ligan. För i veckan har  guldstriden i princip avgjorts sedan Manchester City förlorat två raka matcher. I tisdags föll man med 1–0 borta mot Liverpool och i dag var det Arsenal som vann med 2–1.

Därmed behöver Chelsea bara ta fyra poäng på de tre matcher man har kvar för att ta hem guldet. Sannolikt kommer Londonklubben att bärga tre av de poängen redan i kväll mot Sunderland.

I Frankrike kommer det med stor sannolikhet bli guldjubel i morgon. Lyon, som har 19 raka segrar i ligan, tar emot Marseille. En seger till och guldet är klart.

Tidigare i veckan gick just Lyon och PSG till final i franska cupen. Lyon vann med klara 4–0 hemma mot Montpellier.

Det här 2–0-målet är för övrigt en riktig godbit, inte minst förarbetet:

Och PSG vann med 3–0 borta mot Soyaux.

Även i Tyskland blir det med stor sannolikt guldjubel i morgon. Då tar Wolfsburg emot tabellfemman Essen. Efter onsdagens viktiga 2–0-seger mot Freiburg leder Nilla Fischer:s lag nu tabellen med åtta poäng före Bayern München med tre omgångar kvar.

Freiburg är ytterligare tre poäng bakom, och har således kvar chansen att få spela Champions League i höst. Freiburg fick ingen hjälp av Potsdam förra helgen. Tvärtom kom Amanda Ilestedt:s lag i underläge mot Bayern München efter den här gräsliga försvarsinsatsen. En frispark från eget straffområde får bara inte bli en målgivande passning.

För Wolfsburg handlar nog den största oron för tillfället om herrfotboll. Inför den nu pågående avslutningsomgången i herrarnas Bundesliga riskerar nämligen Wolfsburgs herrar nedflyttning. I skrivande stund ser det dock ut som att man klarar sig från direktnedflyttning, men tvingas till kval för att hänga kvar.

Jag har förstås ingen koll på vad nedflyttning för herrarna skulle innebära för damerna, men det är knappast positivt.

Se bara hur det gick i Belgien. Där säkrade Anderlechts damer ligaguldet den 1 maj. Men det finns risker för damfotbollslag att ligga som undersektion i en herrfotbollsklubb. För i veckan meddelade Anderlechts nya klubbledning att man tänker lägga ner sitt damlag.

Nu verkar inte sista ordet vara sagt i Anderlecht, men över tid bör nog damfotbollen se till att i så stor utsträckning som möjligt klara sig på egen hand.

Bättre nyheter för damfotbollen kom från Nya Zeeland, som gör som Norge – ger lika ersättning för sitt damlandslag som man ger sitt herrlandslag.

Ligan i Spanien avgörs i morgon. Då spelas den avslutande omgången, och Atletico Madrid leder med en poäng före Barcelona inför avspark.

Atletico spelar borta mot redan nedflyttningsklara nästjumbon Zaragoza medan Barca åker till Valencia för bortamötet med mittenlaget Levante. Det är alltså klar fördel Atletico.

I Italien har den sista ligaomgången just avslutats. Men det innebär inte att guldstriden är avgjord. Både Brescia (6–3 borta mot Verona) och Juventus (4–0 mot Tavagnacco) vann nämligen sina matcher i dag med klara siffror. Därmed slutar de båda lagen på lika många poäng – vilket innebär att det blir en ren guldfinal mellan dem framöver. Vågar man hoppas på att finalen blir en riktig publikfest?

Slutligen är F17-EM i gång. Där är det jättejämnt mellan sju lag. Bara värdnationen Litauen faller ur ramen. I deras grupp, A, har Tyskland i praktiken säkrat en semifinalplats genom att ta fyra poäng på sina matcher mot Nederländerna och Finland. De båda gör upp i en avgörande match om den andra semifinalplatsen, där måste finskorna vinna för att sluta topp två i truppen.

I grupp B har Spanien fyra poäng, Polen och Italien har två vardera medan England har en. Alla fyra lagen har kvar chansen till avancemang inför slutomgången där England möter Italien och Spanien ställs mot Polen.