Efter 120 minuters fotboll och 20 straffar blev det klart att Piteå får åka till Hisingen för att spela cupfinal den 1 maj. För det var Häcken som vann ett riktigt påskdrama på Hammarby IP.

Det blev alltså förlängning även i påskdagens cupsemifinal. Jag missade de första 20 minuterna av prestigemötet mellan Hammarby och Häcken. Men det jag såg av den första halvleken gick klart i Bajenfavör.

Visst kunde man ana att Häcken led lite av baksmälla från veckans kvartsfinal i Champions League. Allt annat hade varit konstigt. Men jag är inte säker på att det var enda förklaringen till matchbilden före paus. Utan det känns ju även som att Bajen är väldigt bra på att möta Häcken. Det visade man i fjolårets cupfinal, och i höstens seriefinal.

Och det visade man nu igen. För Bajen lyckades på ett mycket framgångsrikt sätt styra bort Häckens kreativa spelare från bollen. Göteborgarna blev statiska och initiativfattiga på ett sätt jag inte sett i Champions League.

Visst hade Felicia Schröder ett stolpskott på slutet av halvleken. Men bortamål där hade inte varit rättvist. För det här var alltså Bajens halvlek. Hemmalaget hade också fyra öppna lägen inne i Häckens straffområde.

Avsluten var dock långt ifrån lika bra som lägena. Alla gånger gick bollen mer eller mindre mitt i målet, och därmed även rakt på Jennifer Falk.

Det känns lite intressant hur olika de båda topptippade lagen i damallsvenskan är. Häcken är ett lag som spelar sig till sin chanser. Mycket bygger på kreativitet från Anna Anvegård och Rosa Kafaji. Och jag tycker att laget faktiskt är direkt svagt på offensiva fasta situationer. Hammarby saknar de där lirarna, men kompenserar det med ett otroligt intensivt och fint presspel. Dessutom har man Jonna Andersson:s vänsterfot, som ju är ett jättevapen på fasta.

De där fyra öppna Bajenlägena i första halvleken kom mycket på att man stressade Häcken till misstag. Två gånger var det dåliga rensningar (Monica Jusu Bah och Hanna Wijk) som hamnade hos fria hemmaspelare. Och två gånger pressade Bajen fram farliga bolltapp just utanför Häckens straffområde (Josefine Rybrink och Wijk).

Man skulle kunna säga att Bajens spelstil påminner om landslagets, medan Häckens är mer ”osvensk”.

Det skall ju sägas att den andra halvleken gick till Häcken, framför allt eftersom man skapade två 100-procentiga målchanser under de sista åtta minuterna. Men också eftersom Häcken lyckades hantera Bajens press på ett bättre sätt. Även om det var rätt chansfattigt så försvann mycket av stressen i göteborgarnas uppspelsfas.

Det var ju dock rätt låst långt in i den andra halvleken. Sedan exploderade matchen under de sista sju–åtta minuterna. Först reagerade jag spontant för att Anna Anvegård skulle ha haft straff när hon kom fri med Anna Tamminen.

Repriserna är inte jättetydliga. Men klart är att Tamminen inte var nära att spela på bollen. Och att Anvegård var förbi med öppet mål. Då har man svårt att förstå varför hon skulle filma. Men det måste alltså vara den tolkning som domare Lovisa Johansson gjorde.

Johansson har för övrigt aldrig varit någon favorit. Jag tycker ofta att hon är direkt svag, och att hon verkar osäker. I det här fallet kan hon inte ha gjort rätt. För om hon inte blåser straff måste hon ju ge Anvegård gult kort för filmning.

Strax efter straffsituationen sköt Matilda Nildén i underkanten av ribban. Häcken var alltså nära att avgöra under ordinarie tid. Men det blev förlängning. Och där var det Bajen som först fick utdelning på sitt fina presspel.

För i 95:e minuten föll matchens första mål. Det kom på fin återerövringspress från Hammarby. Norska Vilde Hasund vann bollen ute vid långlinjen, slog två tunnlar och serverade öppet mål för Smilla Valotto.

Fem minuter senare blev det 1–1 efter att Anvegård stått för några sekunders briljans när hon tog emot ett långt uppspel, lyfte bollen över en motståndare och serverade Katariina Kosola fritt läge från höger.

Under resten av förlängningen var det fördel Häcken. Men Hammarby kändes aldrig ofarligt i kontringarna. Och någonstans var det ändå logiskt att dramat fick avgöras med straffsparksläggning.

Där hade hemmalaget en jättefördel. Det var ju nämligen fullt av hemmasupportrar bakom det mål där matchen avgjordes. De supportrarna använde allt de kunde för att störa Häckenspelarna. Några vevade med sina mobilficklampor. Andra fick de stolpar som höll uppe skyddsnätet bakom målet att skaka.

Efter två omgångar var det ändå fördel Häcken, 1–2. Men Bajen kvitterade i tredje omgången. Och sedan gjorde båda lagen mål på både sina fjärde och femte straffar.

I sjätte straffomgången sköt Hanna Wijk utanför. Då fick Thea Sørbo chansen att avgöra. Men hon sköt över. Båda lagen gjorde mål i omgång sju. I åttonde slog Kosola en lös straff, rakt på Tamminen. Då blev det Jonna Anderssons tur att skjuta med matchboll. Hon sköt i överkanten av ribban.

Avgörandet kom i tionde straffomgången. Clarisa Larisey satte sin, medan Alice Carlsson sköt över. Häcken vann utan att Jennifer Falk behövde rädda en enda straff. Skall man vara kritisk är det för dåligt. Man får inte skjuta utanför ramen i fyra av tio straffar. Häckens två av tio utanför ramen är också svagt.

Men det är kanske inte rätt läge att vara kritisk. Tvärtom får man väl tacka de båda lagen för en härligt spännande semifinal. Och det blir alltså Häcken–Piteå i final.

I en annan cup var det final i dag. Där blev Stina Blackstenius stor matchvinnare. Svenskan slog till i minut 116 med matchens enda mål i engelska ligacupfinalen mellan Arsenal och Chelsea.

Kul för Blackstenius att få göra ett så viktigt mål. Och kul för henne och alla andra svenskar i Arsenal att komma ifrån den här säsongen med en titel.

För andra året i rad blev det förlängning i Piteås cupsemifinal. Men den här gången klarade norrbottningarna av att vinna. Fast det krävdes enormt pannben av norrbottningarna för att vända 0–2 till 3–2 mot Rosengård.

Vi har ju fått två otroligt spännande semifinaler i svenska cupen. Under påskdagen möts fjolårets båda topplag Hammarby och Häcken i ett enormt prestigemöte. I dag har fjolårsfyran Piteå besegrat 2022 års mästarlag FC Rosengård.

Och den som trott att Piteå skulle bli ett bottenlag i år fick anledning att göra om sitt tips. För Stellan Carlsson:s lag ser precis lika svårspelat ut som vanligt. I dag hade tränaren fått göra om i sin backlinje. Högerförsvaret var nytt med Wilma Carlsson och Selina Henriksson, vilket höll på att bli kostsamt.

Även om Piteå startade piggt med bra presspel så stod det 0–2 redan innan matchklockan hade nått tolv minuter. Det var just två inlägg mot Piteås högerförsvar som ledde till målen. Olivia Holdt var sista kvinna på bollen båda gångerna.

Rosengård var otroligt effektivt där i början. Och efter de där båda målen tappade Piteå aggressiviteten och gästerna hade närmast full kontroll på spelet. Man skapade i och för sig inte så mycket, men man borde ha haft en straff i 26:e minuten när Momoko Tanikawa fälldes. Det hade nog varit spiken i Piteåkistan.

Tanikawa är för övrigt ett fynd. Passa på att njuta av Rosengårds lån från Bayern München så länge hon är i damallsvenskan. För vilken lirare hon är. Bolltrygg, alltid spelbar, framåtlutad i passningsspelet och med grymt tillslag i båda fötterna. Skulle jag ranka de allra bästa spelarna inför damallsvenskan 2024 hade japanskan nog varit etta närmast före Rosa Kafaji och kanske någon till.

I stället för Rosengårdsstraff fick Piteå med sig en reducering i slutet av den första halvleken. Olivia Holm nickade in en fint slagen hörna från Emma Viklund. Och efter paus blev det en ny matchbild.

I den första halvleken spelade Piteå 4–5–1 eller möjligen 4–3–3 med något tillbakadragna kantforwards. Efter paus var det 5–2–3 med en lite högre och aggressivare press. Dessutom körde man med Sara Eriksson och Ronja Aronsson i högerförsvaret, vilket skapade stabilitet. Halvleken var länge väldigt chansfattig. Men i 81:a minuten slog Piteå återigen till på en fast situation. Det var Josefin Johansson som nickade in en inläggsfrispark från Felicia Green.

Det blev förlängning, vilket totalt sett inte var helt ologiskt. Rosengård hade stort bollinnehav, men totalt sett var fördelningen av målchanser rätt jämn. Och kanske att Malmölaget fick lida vid de fasta situationerna av att man bara hade en back på planen.

För Rosengård spelade ett 4–2–3–1 där tre av de fyra backarna egentligen är centrala mittfältare, nämligen Ria Öling, Emma Jansson och Halimatu Ayinde. Det är ju förstås en fördel i uppspelsfas att ha massor av bolltrygga spelare på egen planhalva. Men defensivt vill man ju gärna ha vana backar på planen när man skall försvara en ledning.

Förlängningen gick spelmässigt i Rosengårds favör. Och när Anam Imo haltade av planen i slutet av den första kvarten kändes det som att Piteås anfallsspel dog. Jag såg för övrigt hur det högg till i nigerianskans vad. Första reaktionen var att hon drabbades av en bristning. Men för Piteås, och Imos skull hoppas jag att det bara var kramp.

Det skulle bli en lätt slumpartad situation som avgjorde matchen. Saga Swedman pressade Ria Öling långt ut på högerkanten. Rosengårdsbackens lätt panikartade uppspel träffade en Piteåspelare, och studsade till Swedman. Hon tog sig in mot mål längs kortlinjen, och satte bollen ur dålig vinkel. Jag är ingen målvaktstränare, men känslan är väl att Angel Mukasa borde ha kunnat stänga till bättre.

Målet kom i 120:e minuten. Och efter 2,5 minuters tillägg bröt segerjublet ut i Piteå. Klubben från Norrbotten är klar för sin första cupfinal. Grattis.

Inte minst är man imponerad av lagets mentala styrka. Tränare Carlsson tycks kunna göra alla sina spelare till mentala monster. Det är spelare som aldrig viker ner sig, utan hela tiden tror på sin spelidé. Kul att se.

När det gäller Rosengård känns laget trots allt vassare än i fjol. Men man slås fortsatt av den konstiga balansen i spelartruppen. Jag skrev om det i höstas, och slogs av det även när jag såg dagens startelva. I princip startade Malmöklubben med en målvakt, en back och nio mittfältare.

Duktiga mittfältare har man alltså i överflöd. Däremot är det alltså brist både på backar och forwards. Men som sagt, det känns som att man hanterar truppens obalans bättre i år. Som att Rosengård kommer att bli ett topplag igen.

Utöver den här spännande cupmatchen har jag även använt påskaftonen till att lägga upp ett nytt Forum Elitettan för 2024. Och på förslag från en av er läsare testar jag även att starta ett Forum Damettan 2024. Alltså ett forum för tankar och matchrapporter från alla de tre division 1-serierna. Det blir intressant att se om det även går att få fart på debatten i ettan.

Under veckan har även en hel del svensk elitlag spelat träningsmatcher. Här är en liten genomgång:

Malmö FF–IS Halmia 2–0
MFF vann genrepet. Men laget imponerar inte alls i den omfattning som man förväntat sig. I fjol vann man med 6–0 och 5–0 mot Halmia. Nu blev det alltså ”bara” 2–0 efter mål av Anna Plantin och Malin Gunnarsson. Trots den hackiga försäsongen går det inte att hålla någon annan än MFF som seriefavorit i elitettan.

Kif Örebro–IFK Norrköping 1–0 (0–0)
Många har tippat att Kif Örebro skall åka ur damallsvenskan. Det gör inte jag. Rickard Johansson har visat att han kan skapa ett lag av det mesta. Under försäsongen har man nu slagit både Djurgården och Norrköping, vilket bör ge självförtroende. Den här gången avgjorde Aslaug Sigurbjörnsdottir under matchens slutskede. Peking har jag trott på, men under försäsongen har man knappast imponerat. Eller. Man slog ju Hammarby, vilket förstås är jättestarkt. Men i övrigt är det nu tre förluster mot lag som var på damallsvenskans undre halva i fjol.

BP–Gusk 3–0 (1–0)
BP har blandat och gett under försäsongen. Den här gången gjorde Sara Olai mål före paus och Tuva Ölvestad gjorde två efter. Jag har tidigare skrivit att Ölvestad ser spännande ut. Och två mål här förstärker den bilden. Gusk siktar mot damallsvenskan. Men resultaten på försäsongen luktar inte toppstrid. Har man en högre växel att lägga in när serien drar igång?

Trelleborg–Vittsjö 0–2 (0–1)
Nykomlingen Trelleborg har spelat massor av träningsmatcher under försäsongen. Mot damallsvenskt motstånd har man ett kryss (Kif Örebro den 1 mars) och nu tre förluster. Man har även förlorat mot elitettanlagen Alingsås och Jitex. Däremot vann man nyligen mot Malmö FF, vilket väcker lite hopp. Men det blir ändå svårt att tippa TFF över nedflyttningsstrecket.
Vittsjö gör allt bättre resultat. Kryss mot LFC förra veckan och nu seger. Laget känns klart sämre än i fjol, men bör ändå sluta närmare toppen än botten. Den här matchen vanns efter mål av Kajsa Lind och Jess Ayers. Däremellan räddade Lauren Brzykcy en straff.

Kristianstads DFF–Linköping FC 2–1 (1–0)
Skönt för KDFF att få vinna direkt efter raset senast mot Häcken.

IK Uppsala Fotboll–Djurgårdens IF 1–3 (1–0)
IK Uppsala har haft det tufft efter degraderingen. Först stort tapp av spelare, sedan en tuff försäsong där det blivit rakt igenom förluster mot de elitlag man mött. Enda segern har kommit mot division 1-laget Gefle IF. Därför var det förstås en framgång att man i dag ledde i paus mot Djurgården efter mål av Elin Flakberg.
Men stockholmarna vände i den andra halvleken efter mål av Zara Jönsson, Shinomi Koyama och Tove Almqvist. I höstas trodde jag att Djurgården var på gång att få ordning på spelet. Men resultaten den här vintern pekar i alla möjliga olika riktningar. Utgångstipset blir trots allt att Dif kommer att slåss långt ner i tabellen.

Örebro SK–AIK 0–0
Jag hade ingen speciellt stark känsla kring ÖSK inför försäsongen. Jag tänkte att det var en given avstigningskandidat. Men laget har verkligen imponerat. Man har ingen förlust på fem matcher mot elitettanmotstånd. Och nu kryssade man även mot AIK. ÖSK känns som en riktig outsider i näst högsta divisionen.
AIK har också gjort en riktigt bra försäsong. Det här var väl det klart svagaste resultatet. Men känslan just nu är att Gnaget ändå har tillräckligt med kvalitet för att undvika akut nedflyttningsstrid.

BK Häcken är ute ur Champions League. Men oj vad bra de har genomfört den här turneringen. Visst blev det till slut ganska klara siffror i PSG-favör i den här kvartsfinalen. Men trots 5–1 var det bara under dagens sista 20 minuter som det kändes avslaget.

Häcken stod upp väl hela vägen i turneringen. Man höll liv i det här dubbelmötet ända fram till returmötets 70:e minut. Det är förstås riktigt bra gjort.

Men som väntat blev det båda jobbiga baklängesmålen från hemmamatchen kostsamma.

Kostsam är också bästa ordet att beskriva den avstängning som drabbade Anna Anvegård. Det var ju förstås en väldigt tuff utmaning för Häcken att försöka vinna på Parc de Princes utan en av lagets allra viktigaste spelare.

Men jag tycker att laget gjorde det väldigt bra fram tills att Monica Jusu Bah haltade av. Göteborgarna kom faktiskt till ganska många riktigt bra kontringslägen. Men där saknades Anvegård enormt. Med henne och Rosa Kafaji har Häcken haft två speluppläggare som kunnat stå för den smartness och kvalitet i passningarna som krävs för att skapa målchanser mot europeiska topplag.

Utan Anvegård blev det lite för lätt för PSG att skärma av Kafaji. Och även om övriga Häckenanfallare är duktiga spelare saknar de kvalitet nog för att skaka lag som den franska ligatvåan.

Men matchen levde alltså in i den 70:e minuten. Det helt avgörande 2–0-målet kom när Häcken var en man kort. PSG utnyttjade det skoningslöst genom att direkt attackera den vänsterkant där Jusu Bah saknades. I andra- eller möjligen tredjevågen gick bollen in i mitten till amerikanska jättetalangen Korbin Albert, som drog in en snygg vänsterkanon i bortre hörnet.

Strax efter nickade även Marie Antoinette Katoto in 3–0, vilket innebar 5–1 totalt. Vi får hoppas att det inte är sista gången vi får se ett svenskt lag i kvartsfinal i Champions League. Men risken är tyvärr rätt stor att det dröjer innan vi får uppleva en sådan här svensk framgång.

Till hösten är det Hammarby som har bästa svenska positionen i kvalet, den via mästarspåret. Men Bajen är oseedat, vilket gör att det kan finnas flera svåra motståndare i lottningen. Häcken visade ju i vinter att det även kan gå att ta det svåra ”ligaspåret” in i turneringen. Men det är en väldigt svår väg, som svenska lag bara kommer att kunna ta i undantagsfall. Och risken är väl dessutom uppenbar att Göteborgslaget kan vara sönderköpt när nästa turnering drar igång.

Vi får därmed passa på att njuta ett tag av de prestationer som Häcken stått för i vinter, för man har som sagt gjort en kanonturnering.

Helgens svenska damfotbollsnyhet är ju förstås att Hedvig Lindahl gör tillfällig (?) comeback. Hon gör det på ett korttidskontrakt i Eskilstuna United.

Det är ju förstås en väldigt rolig nyhet. Jag tyckte ju annars att den tidigare landslagsmålvakten fick ett väldigt abrupt och rätt ovärdigt avslut på karriären i Djurgården.

I dag har jag suttit och zappat mellan ett gäng matcher i svenska cupen. Totalt har jag sett minst 20 minuter vardera av åtta damallsvenska lag. Här är en liten snabbgenomgång:

Jag började med en halvlek av Piteå–BP. Där tyckte jag att Piteå var överlägset. Jag såg att Twitterkontot ”Damallsvenskan Nyheter” tippade Pitelaget på elfte plats. Det känns som en extremt grov missbedömning av fjolårsfyran.

Norrbottningarna var bäst av alla lag på hemmaplan i fjolårets damallsvenska. Känslan är att motståndarna kommer att få det jobbigt på LF Arena. Laget kändes väldigt stabilt, och de har kvar sin spets i form av Anam Imo och Tuva Skoog – som tillsammans gjorde 25 mål.

BP kom ingenstans. Rapporterna säger att laget såg bra ut inför cupen. Men i cupmatcherna har stockholmarna varit svaga. Jag har inte sett någon som antyder annat än bottenstrid. Eller. Nya Tuva Ölvestad ser spännande ut.

Piteå vann matchen med 3–0 och gick därmed genom gruppspelet utan insläppt mål. Efter en halvlek från LF blev det en halvlek från Kanalplan. Där blev jag inte speciellt imponerad av ett Hammarby som spelade 4–2–3–1. De första 30 minuterna skapade mästarlaget inte en enda målchans mot ett av många nedflyttningstippat Kif Örebro.

Men halvlekens sista kvart visade ändå Bajen klass genom att göra mål på de två chanser de hade. Och till slut blev det klara siffror – 5–2 i Hammarbyfavör. Så jag antar att laget lyfte sig efter paus. Men den halvleken såg jag inte. Däremot såg jag att alla lagets nio mål i gruppspelet har gjorts av norska spelare.

Kif Örebro spelade ett 5–4–1 där jag gillade högerkanten med Ida Björnberg och Molly Johansson. Nyförvärvet från Häcken kommer att bli otroligt nyttig för laget.

Under den halvleken jag såg spelade man en direkt fotboll som störde Bajen. Utöver det mål man gjorde hade man en boll som tog i ribbans underkant – och möjligen studsade innanför mållinjen. Man kunde även ha fått en straff när Anna Tamminen boxade Wilma Öhman i huvudet. Jag fick inga nedflyttningsvibbar av Kif.

Nästa timme inledde jag med Häcken–Kristianstad. Men strax efter att hemmalaget gjort 2–0 bytte jag till Stockholmsderbyt. Det var som att byta sport. Djurgården–AIK var en match med ganska dålig passningskvalitet.

Nykomlingen AIK kändes ändå som laget med bättre kvalitet i offensiven. Men man visade också dålig skärpa på egen planhalva, och bjöd Djurgården på chanser. Tanken efter att ha sett cirka 25 minuter av de båda lagen är att de kommer att sluta långt ner i tabellen.

Jag avslutade med att återgå till Häcken–Kristianstad. Där blev det till slut förnedring. Häcken visade varför man spelar kvartsfinal i Champions League, och hade lekstuga på slutet i den match som slutade 7–2.

Det är också Häcken som visade klart bäst klass av de åtta lag jag kollat in i dag. Kristianstad däremot är ett stort frågetecken. Jag hörde att kommentator Marcus Bühlund till och med spekulerade i att det kunde bli nedflyttningsstrid. Det tror jag kanske ändå inte. Truppen bör vara lite för stark för det. Men dagens spel indikerade i alla fall klart att den här upplagan av KDFF knappast kommer att han med någon toppstrid att göra.

Det innebär alltså att FC Rosengård, Piteå IF, Hammarby IF och BK Häcken är vidare till semifinal. Vad jag förstår är det fri lottning, så det blir spännande att se vilka som paras ihop.

I kväll vann Bayern München det tyska toppmötet borta mot Wolfsburg med hela 4–0 (0–0). Därmed kan man nästan redan gratulera Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och de Bayernspelarna till försvarat ligaguld.

Med fem omgångar kvar att spela leder nämligen Bayern nu ligan med sju poängs marginal. På de 17 spelade omgångarna har man bara tappat sex poäng, via tre kryss. Inget talar för att storklubben från München tappar förstaplatsen.

I dag spelade Sembrant hela matchen bredvid Glodis Perla Viggosdottir i Bayerns mittförsvar. Magdalena Eriksson fick komma in i 83:e minuten. Publiksiffran var lysande. Drygt 24000 åskådare var på plats. Personligen såg jag de sista 20 minuterna på tv. Jag fick bland annat se Pernille Harder läckert frispela Lea Schüller till det 3–0-mål som kändes som avgörandet.

Under de senaste tio åren har just Wolfsburg och Bayern slutat topp två i Frauen-Bundesliga. Även om München vunnit flera titlar har Wolfsburg hela tiden känts som numret större. I fjol nådde ju exempelvis Die Wölfinnen finalen i Champions League, vilket kompenserade för det missade ligaguldet.

Men den här vintern känns det alltså som att vi en gång för alla fått se ett tyskt tronskifte. Bayern gick längre i Champions League, går mot ligaseger efter att ha vunnit båda de inbördes mötena – och har inte minst redan gjort klart med Wolfsburgs storstjärna Lena Oberdorf till nästa säsong.

På svensk mark säkrade FC Rosengård gruppsegern i svenska cupens grupp 2. Man gjorde det genom att vinna med 13–0 mot IFK Göteborg samtidigt som det blev mållöst mellan Linköping och Vittsjö.

Rosengårds segersiffror är intressanta på flera sätt. För ungefär en månad sedan vann Blåvitt en träningsmatch mot Rosengårds lokalkonkurrent Malmö FF med 2–0. Jag vet att man inte skall jämföra olika matcher, men det klart att man slås av tanken på att MFF fortsatt är väldigt långt ifrån toppen. Och att man troligen behöver byta ut hela sin trupp om man skall kunna vara en damallsvensk toppklubb till 2025.

Den tidigare Kvarnsvedenstjärnan Tabitha Chawinga sänkte ett tappert kämpande Häcken i första Champions Leaguekvartsfinalen. PSG var det bättre laget, och gästernas seger var både logisk och rättvis.

Men trots ett stort övertag i bollinnehav räknade jag faktiskt bara till fyra 100-procentiga målchanser för PSG. Så det var långt ifrån utklassning. Och man undrar ju lite vad den här matchen hade slutat om Häcken hade varit i säsong. Båda baklängesmålen kändes rätt billiga, och var av ett slag som jag inte tyckte att göteborgarna släppte in i gruppspelet.

Den första halvleken var i stora drag jämn. Jag räknade i och för sig till 3–1 i klara målchanser till PSG. Men alla tre kom på fasta situationer, och det var egentligen bara under drygt tio minuter i mitten av halvleken som det franska storlaget hade tryck på Häcken.

Ledningsmålet kom på en inläggsfrispark. Redan innan den slogs noterade jag att det bara var en Häckenspelare på den yta där Jade Le Guilly och Tabitha Chawinga befann sig. När Le Guilly löpte in i målområdet blev Chawinga helt fri. Och naturligtvis var det till henne som bollen kom. Jennifer Falk räddade nicken, men returen studsade PSG:s väg – och det var 0–1.

Jag tyckte att det kändes som ett lite för lätt mål. Ett baklängesmål som borde ha kunnat undvikas.

Häcken växte dock in i matchen, och gjorde en riktigt bra avslutning av halvleken. Utöver att Rosa Kajafi kvitterade på retur på egen straff så kom hemmaspelarna till flera riktigt fina skottlägen utanför PSG:s straffområde. Skotten ven dock huvudsakligen förbi PSG:s mål.

Känslan i paus var ändå positiv. Häcken var bra med i matchen.

Efter pausen var det nästan bara PSG. Inte så att man skapade speciellt många 100-procentiga målchanser. Utan mer för att man lyckades spela igenom Häckens press, och hela tiden hotade hemmalagets backllinje. Man satt liksom bara och väntade på att det skulle komma chanser.

Chawinga sprang igenom och gjorde ett mål, som dock var några decimeter offside. Häcken hade väldigt svårt att få till några anfall. Det började synas att laget inte är i säsong, och att tröttheten slog till tidigare än den skulle göra om några veckor.

Gästernas segermål kom precis efter att Häcken gjort tre byten. Det var en kontring på en kontring. Häcken fick första chansen att ställa om när Ruby Grant tacklade Sakina Karchaoui så att Josefine Rybrink fick bollen med en jätteyta framför sig.

Det var ett kanonläge, och Häcken tog också chansen. Man gick stenhårt med sex spelare i kontringen. Rybrink spelade ut till höger till Alice Bergström. Utan att ha dubbelkollat tror jag att inlägget var hennes första bolltouch i matchen. Den blev inget bra, utan bollen hamnade på allra sämsta stället – rakt i famnen på PSG-målvakten Katarzyna Kiedrzynek. Polskan var på väg framåt och kunde med ett enkelt utkast spela bort sex Häckenspelare.

Även om några hemmaspelare gjorde ett uppoffrande hemlöp var inte hemmalaget organiserat när Amalie Vangsgaard slog in bollen i Häckens straffområde. Där hamnade Grant snett, och Chawinga blev helt fri. Ytterligare ett olyckligt baklängesmål.

Delvis i och för sig ett mål som är svårt att gardera sig mot. Vill man vinna den här typen av matcher måste man gå med mycket folk i kontringen. Men man måste ha bättre kvalitet på inläggen, annars blir man skoningslöst straffad av en så bra motståndare som PSG.

Det blir förstås otroligt svårt för Häcken att vända det här på bortaplan. Inte minst eftersom Anna Anvegård är avstängd. Men oavsett har Häcken ju gjort det väldigt bra i Champions League. Och på många sätt gjorde man en riktigt bra insats även i dag.

Strax skall jag flytta fokus till Brann–Barcelona, där Fridolina Rolfö startar på Barcas bänk.

Men först bara några ord om OS-lottningen. I dag blev de tre grupperna klara. De ser ut så här:

A: Frankrike, Kanada, Colombia och Nya Zeeland.

B: USA, Tyskland, Australien och Zambia eller Marocko

C: Spanien, Japan, Brasilien och Nigeria eller Sydafrika

Grupp A är ju drömlottningen, medan grupp C får ses som den tuffaste. Det blir väldigt intressant att se matchen Spanien–Japan. Man minns ju hur japanskorna krossade Spanien med 4–0 i VM. Nu skulle väl omvända siffror kunna vara ett utgångstips.

Men det innebär inte att det är oproblematiskt. Det kan vara ett ohållbart problem för företaget/klubben om chefen har en närmare koppling till en av de anställda. Mycket hänger på hur det sköts, och på hur omgivningen ser på det aktuella fallet. Överhuvud taget tycker jag att det är svårt att vara kategorisk när det gäller den här typen av relationer.

Även om Emma Hayes i efterhand har fått backa om sitt ordval har hon förstås rätt i att det även kan vara ett problem för ett lag att två anställda är ihop. Och just inom damfotbollen är relationer mellan anställda något väldigt vanligt. Att det medföljer en problematik är däremot ett ämne som få vill eller vågar prata om.

Så länge båda i paret har ganska säkra platser i startelvan är det oftast lugnt. Men det blir riktigt jobbigt om exempelvis lagets stjärna är tillsammans med en spelare som egentligen inte platsar. Skall man då trots allt låta partnern gå före någon annan för att stjärnan skall må bra och få bästa möjliga förutsättningar att prestera?

Eller som Hayes också är inne på, skall man ge en stjärnas partner förlängt kontrakt eller höjd lön för stjärnans skull? Det är inte lätta frågor. Och det är frågor som i princip inte existerar inom herrfotbollen. På herrsidan har vi sett exempel på pappor som tränat sina söner, vilket förstås också är en utmaning. Men där finns knappt några kända exempel på relationer mellan spelare eller mellan tränare och spelare.

På damsidan är det däremot långt ifrån ovanligt att klubbar värvar två spelare som även är sambos. Personligen tycker jag att den typen av värvning är betydligt mycket mer problematiskt än att två befintliga spelare i laget blir ihop.

Visst, om du får in två toppspelare som har ett stabilt förhållande, och som motsvarar kravbilden på positioner där du har behov av förstärkning – då kan det bli bra att värva i par.

Men i grunden är det ett problem för klubbledare med spelare som ”kommer i paket”. Och jag har full förståelse för att många klubbar har som policy att inte värva par. Dels lär det ju vara väldigt ovanligt att båda spelarna i paret är lika önskade, och att båda motsvarar den kravbild man har för olika positioner. Dels finns det ju alltid en risk att förhållanden spricker.

Spruckna förhållanden blir ju lätt jobbiga för de inblandade. Men det är ändå stor skillnad på att ha en enskild spelare som går igenom en separation och på att ha ett uppbrott mitt i omklädningsrummet, mellan två spelare i truppen. Det senare kan vara något som sänker energinivån i hela laget, och som blir avgörande i en nedflyttnings- eller guldstrid.

Det var mina tankar om relationer inom lag. Resten av inlägget kommer att handla om resultat. Nämnda Emma Hayes och hennes Chelsea tog tre blytunga poäng under fredagskvällen när man vann med 3–1 mot Arsenal. Det innebär att Jonas Eidevall:s lag i princip är borta från det engelska guldracet. Med sex omgångar kvar att spela har Arsenal sex poäng upp till Chelsea. Och i morgon kan även Manchester City vara sex poäng före.

Allt talar för att kampen om ligaguldet står mellan just Chelsea och City. Och jämför man de båda lagens återstående schema är det fördel Chelsea. Av lagen på topp fem skall båda toppkandidaterna spela mot fyran Manchester United och femman Liverpool. City har dessutom kvar en hemmamatch mot trean Arsenal.

Som synes på klippet ovan med höjdpunkter kom alla Chelseas mål under de första 32 minuterna, och tyska Sjoeke Nüsken gjorde två väldigt udda. Båda gångerna blev hon träffad av bollen. Vid 2–0 styrde hon in den medvetet. Vid 3–0 försökte Nüsken undvika ett skott från Johanna Rytting Kaneryd, men kom i vägen och lyckades omedvetet göra så att en boll som var på väg att gå utanför istället gick i mål.

Just Rytting Kaneryd var den svensk som fick spela hela matchen. Stina Blackstenius startade för Arsenal, men blev utbytt i halvtid. Zecira Musovic satt på bänken under hela matchen, det har hon nu gjort i tolv av Chelseas 16 ligamatcher.

För Amanda Ilestedt är det färdigspelat för den här säsongen. Hon släppte ju tidigare i veckan den glada nyheten om att hon är gravid.

Under lördagen har det spelats fyra matcher i svenska cupen. Det blev tre väntade bortasegrar för Hammarby, Häcken och Piteå. Däremot misslyckades Djurgården med att följa upp förra helgens skrällpoäng mot Bajen med en bortaseger. Kif Örebro vann med 2–1 på Behrn Arena. Ni som har sett matcherna får som vanligt gärna komma med lite tankar och synpunkter.

I veckan har jag kollat in delar av F17/07-landslagets båda EM-kvalmatcher mot Wales och Schweiz. Det här landslaget skall ju spela EM-slutspel på hemmaplan i maj. De deltar i kvalet ändå, för rankingens skull. Hittills har det blivit 1–1 mot Wales och 1–0-förlust mot Schweiz. Om Sverige skall få vara kvar på A-nivån måste man vinna i morgon mot Norge.

Totalt har jag kanske sett kring 60 minuter per match. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag blivit superimponerad. Visst, man har en hyfsad speluppbyggnad på egen planhalva, och från det jag såg av matchen mot Wales så borde Sverige ha vunnit.

Men på offensiv planhalva är det inte lika imponerande. Där saknas den passningskvalitet som krävs för att skapa chanser, det är många passningar för passandets skull och jag tycker att det känns väldigt uddlöst. Det gjorde det redan mot Wales, och det var ännu värre mot Schweiz.

För några år sedan såg jag Rosa Kafaji spela i ”sitt” F17-landslag. Då gnälldes det på läktarna över att hon passade för sällan, att hon var alldeles för självisk. Jag satt och skakade på huvudet åt kommentarerna, för jag ansåg att hon var den överlägset största talangen på planen. I det här landslaget passar de offensiva spelarna alldeles för mycket. Förbundskapten Lovisa Delby:s lag riktigt skriker efter en Kafaji. 

Förhoppningsvis blir anfallsspelet väldigt mycket bättre i hemma-EM, men det förutsätter nog att affischnamnen Felicia Schröder och Nova Rolfsson släpps av Häcken respektive Malmö FF. Och det känns ju inte speciellt säkert. Eller?

De spelare som ändå imponerat mest på mig i de här två matcherna är Djursholms offensiva mittback Fabienne Bartholdson, Umeås mittfältare Isabelle Goldmann och i viss mån även Carmen Cernjul från Hammarby.

Bartholdson är bollskicklig och modig. Hon kan göra sin spelare, och framför allt utmärker hon sig genom att vara väldigt duktig på att driva fram bollen. Goldmann är lagets kreatör och ligger bakom det mesta i anfallsväg. Och Cernjul var Sverigeetta på 1500 meter i den här åldersgruppen förra året, och den löpstyrkan är förstås en bra tillgång för en kantspelare.

Scrollade just igenom mitt Instagramflöde. Då fastnade jag för ett inlägg från Vittsjös Linda Sällström, där hon beskriver hur hon och hennes lagkompisar fick genomlida verbala trakasserier och kvinnohat i 90+ minuter när man vann med 5–0 mot IFK Göteborg.

Det är förstås otroligt tråkig läsning. Någon som var på plats får gärna berätta vad som hände, och framför allt vad som ropades. Klart är att herrfotbollen har en svans som vi helst slipper inom damfotbollen.

På den andra bilden ser man hur Sällström står framför några Blåvittsupportrar med utslagna armar. I sin text beskriver hon att hon konfronterade de personer hon tycker passerade alla gränser – och hur hon då fick utstå ännu mer skit. Utan att veta några detaljer kan vi nog utgå ifrån att dagens guldstjärna skall gå till Linda Sällström för imponerande civilkurage.

Tillagt i efterhand:

När Aftonbladet senare under lördagskvällen tog upp händelserna på Valhalla såg jag att även Hanna Ekengren skrev om det på sitt Instagram:

Under lördagen drog gruppspelet i svenska cupen igång med fem matcher. Det slutade med två favoritsegrar för Häcken och Vittsjö mot Växjö respektive IFK Göteborg, en relativt väntad seger för AiK mot Kif Örebro – och två skrällar.

Den största var väl ändå att Djurgården fick poäng via 0–0 mot svenska mästarlaget Hammarby. Men jag blev också överraskad av att Umeå kunde vinna med 2–1 hemma mot Brommapojkarna.

Jag har inte sett någon av matcherna, och välkomnar rapporter från er som har sett dem.

I övrigt i dag noteras att Norrköping fått stryk av Vålerenga med 6–1. Det är andra gången den här vintern som norskorna vinner med klara siffror mot en damallsvensk klubb från Östergötland.

Gårdagens nyhet var att Elin Rubensson fått Häckens tillåtelse att besöka en utländsk klubb. Det brukar ju innebära att en övergång presenteras inom någon dag. Det har hänt att allt faller under sådana där klubbbesök, men det är väldigt sällan. Så vi får nog räkna med att Rubensson är förlorad för damallsvenskan.

Det blir intressant att se vad Häcken kan få för henne. I går presenterades Barbra Banda som nyförvärv av Orlando Pride. Klubben beskrev det som en av de största investeringarna i NWSL:s historia. Enligt engelska tidningen The Guardian är övergångssumman 740 000 dollar, vilket innebär 7,6 miljoner kronor. Det innebär också att det är tidernas näst högsta övergångssumma inom damfotbollen.

Den högsta övergångssumman hittills noterades nyligen när Bandas landslagskompis Rachael Kundananji gick för 8,1 miljoner från Madrid CFF till amerikanska Bay FC. Så klubbarna i NWSL håller på att driva upp damfotbollens transfersummor. Gissningsvis får vi den första åttasiffriga övergångssumman under det här året.

Även om Rubensson är 30 år bör ju Häcken kunna få en rätt bra summa för Rubensson. Som ni säkert vet ligger Häckens damallsvenska lag i en egen förening. Det gör att det är lättare att se hur mycket man satsar på damerna än vad det exempelvis är hos Stockholmsklubbarna. I veckan blev BK Häckens FF:s årsredovisning för 2023 officiell.

GP gjorde en bra genomlysning av ekonomin. Där noterades att damlagets totala intäkter blev 34,7 miljoner kronor, vilket var 4,8 miljoner mer än 2022. Dock noteras att man bara sålde spelare för 600 000 kronor, medan man köpte för 3,4 miljoner.

Personalkostnaderna var hela 19,8 miljoner kronor. Och totalt gjorde Häcken en vinst på 400 000 kronor. Det är ju tyvärr inte speciellt imponerande under ett år där man gjort succé i Champions League.

Även om det är nya tider är det alltså inte tider där damfotbollsklubbar gör några större pengar ens under kanonsäsonger. Vi får se när de tiderna kommer.

Innan jag sätter punkt tänkte jag gå igenom hur Sverige tar sig till EM. Nu har jag läst igenom reglerna lite mer noggrant än tidigare.

Jag såg att bloggarkollega Rainer tyckte att Sverige fick en drömlottning eftersom det blir roliga matcher i gruppen, och skulle man komma trea får man lätta matcher i playoff. Rainer kan få rätt. Men det är inte helt säkert.

Först så vore det dåligt för Sveriges placering på världsrankingen om landslaget åker på en massa förluster i kvalet. För att få bästa förutsättningar inför framtida lottningar i VM och EM-slutspel hade det varit önskvärt med så många segrar som möjligt i kvalet – och med säkrad EM-plats redan i juli. Då hade man ju kunnat spela de här roliga publikmatcherna som träningsmatcher i höst. Det hade även underlättat arbetet med att lotsa in nya spelare i laget.

I grund och botten är jag väl också rätt säker på att Sverige tar sig till EM på ett sätt eller ett annat. Men skulle det bli playoff är det inte säkert att det bara blir lätta matcher. Så här funkar det. Som ni säkert vet så skall 16 lag göra upp i EM-slutspelet i Schweiz nästa år. Värdnationen är förstås redan kvalificerad. Ytterligare åtta platser går till de lag som kommer etta och tvåa i kvalets A-division.

De sista sju platserna fördelas via ett playoff som avgörs i två omgångar. I den första omgången kommer de åtta lagen som slutat trea och fyra i A-divisionens grupper att möta lag från C-divisionen. Det är som Rainer säger ”lätta matcher”. De högsta rankade lagen i C-divisionen är Slovenien, Grekland och Belarus. Det är lag som Sverige slår i sömnen. Det vore över huvud taget en jätteskräll om inte alla åtta lag från A-divisionen gick vidare från den omgången.

Men i playoffets andra runda lär det finnas nitlotter i tombolan. Där är de sju bästa lagen från A-divisionen seedade, alltså lag 9–15. Bland de oseedade finns den sämsta gruppfyran i A-divisionen och de bästa lagen från B-divisionen. Där skulle man alltså kunna lottas mot lag som Portugal eller Irland, vilket skulle kunna vara rätt otäcka matcher.

Natten mot torsdag satte jag klockan på 04.15 för att kolla in Kanada mot USA i semifinal av Concacaf Gold Cup. Det var en match jag hade sett fram emot. Men oj vad besviken jag blev.

Arrangören gav nämligen inte spelarna någon rimlig chans att spela fotboll. Planen var en enda stor vattenpöl, och spelet blev närmast parodiskt.

Jag satt bara och väntade på att matchen skulle brytas. Men så blev det inte. Efter ungefär en kvart tappade jag intresset för eländet – det kändes mer meningsfullt med sömn än att kolla på tjongboll med plask.

Under tiden jag scrollade igenom sociala medier för att se hur folk såg på den deprimerande fotbollsparodin som utspelade sig i San Diego så gjorde Vanessa Giles en jättetavla. Hon försökte slå en bakåtpass till egen målvakt, något som är vansinnigt när man spelar i ett träsk. Bollen stannade förstås, och Jaedyn Shaw kunde göra 1–0 för USA.

Den 19-åriga målskytten är för övrigt ett superintressant framtidsnamn. Vi lär få hör väldigt mycket mer av Jaedyn Shaw i framtiden. Hon spelar till vardags forward tillsammans med Sofia Jakobsson och Alex Morgan i San Diego Wave. Shaw gjorde sin fjärde start i USA:s A-landslag – och hon har blivit målskytt i alla fyra matcherna. Det har ingen annan spelare tidigare lyckats med.

Kul med nya rekord. I och med Shaws mål blev det väldigt svårt för domaren att ta det enda rätta beslutet – att bryta matchen. Där och då valde jag alltså sömn framför fotbollsparodi. Men de som satt kvar och tittade fick se Jordyn Huitema nicka in ett kvitteringsmål i matchens slutskede. Därmed blev det tjongboll med plask i 120 minuter.

Spel under sådana förutsättningar är farligt, för det utgör ett rejält hållfasthetsprov på ljumskar och lårmuskler. Som tur är har jag inte hört något om några skador. Men det var förstås inte bra för de som spelade alla de 120 minuterna.

Förlängningen blev för övrigt riktigt dramatisk. Sophia Smith återgav USA återigen i förlängningens nionde minut. Hon blev helt fri efter att Rose Lavelle nickskarvat en hög tjongboll.

Den stora dramatiken utbröt i tilläggstidens slutsekunder. Nickstarka Vanessa Gilles var uppflyttad som forward, och hon kom precis före den amerikanska målvakten Alyssa Naeher på ett långt inlägg. Nicken gick utanför, och domaren gjorde som domare ofta gör i sådana här lägen – hon blåste frispark till målvakten för kolissionen med Gilles.

Som tur var används VAR i Concacaf Gold Cup. Efter en lång väntan ropades domaren ut till tv-skärmen, där hon kunde se att det var Gilles som blev överfallen, och inte tvärtom. Nästan sex minuter efter att straffsituationen kunde Adriana Leon kvittera från straffpunkten.

Det blev straffläggning. Där tog Naeher gruvlig revansch på den misstajmade utrusningen. Den amerikanska målvakten räddade tre kanadensiska straffar – och satte dessutom en själv. Snacka om att vara straffhjälte. Lika lyckad var ju som tur var inte Naeher senast USA var inblandat i en stor straffläggning. Vi minns väl alla Lina Hurtig:s segermål i VM:s åttondelsfinal?

I VM slog ju för övrigt Sverige väldigt bra straffar. Det kan man inte säga att Kanada gjorde i natt. Jag tyckte att det var tydligt var Naeher ville att bollarna skulle komma. Tre av Kanadas fyra straffar slogs just där, och den amerikanska målvakten behövde knappt anstränga sig för att ta de bollarna.

I och med den udda segern spelar USA final mot Brasilien 01.15 natten mot måndag. Brasilien vann sin semifinal med klara 3–0 mot Mexiko.

I slutet av det internationella fönster som numera är stängt säkrade Japan, Australien och Tyskland varsin plats i sommarens OS-turnering. Och Spanien vann den första Nations Leagueturneringen.

Så till en lite kul grej. I kvartsfinalen mellan Sverige och Australien vid VM 2011 gjorde The Matildas högerback Ellyse Perry ett drömmål. Det räckte dock inte, utan Sverige vann och gick vidare till semifinal. Strax efter VM valde Perry bort fotbollen och satsade på cricket, där hon numera är uppe på tolfte plats bland världens bästa slagmän genom tiderna. Häromdagen drog hon till med den här fullträffen:

Perry är ju sällsynt som en idrottare som nått världsnivå i fler än en sport. En annan dubbeljobbare är Kristianstads jättetalang Filippa Andersson Widén. Redan som 14-åring tränar hon med KDFF:s A-trupp.

Och när jag googlade hennes namn hittade jag en artikel om att hon vann USM i beachvolley i somras – trots att hon hade ena handen i gips. Det låter som att Andersson Widén är något utöver det vanliga. Kanske att vi får se henne på den stora inhemska fotbollsscenen redan till helgen. För då drar ju den inhemska tävlingssäsongen igång med svenska cupens gruppspel.

I mardrömmen ställdes Sverige mot Spanien, England och Irland i EM-kvalet. När vi öppnade ögonen visade det sig att mardrömmen nästan blev verklighet. Det stod Frankrike, England och Irland på lotterna. En riktigt dålig lottning.

Lotterna drogs av Nadine Kessler och Gaelle Thalmann. Det var rent ut sagt en skitdålig lottning. Både för svensk del – och ur ett tv-perspektiv. Man fick inte någon löpande överblick över grupperna, utan var själv tvungen att hålla ordning på vilka lag som hade hamnat i vilken grupp. Man visade bara hur grupperna såg ut när lottningen var klar.

På högsta nivån blev grupperna så här:

A1: Nederländerna, Italien, Norge och Finland.
A2: Spanien, Danmark, Belgien och Tjeckien.
A3: Frankrike, England, Sverige och Irland.
A4: Tyskland, Österrike, Island och Polen.

Det var alltså en riktigt usel lottning för svensk del. England var lottningens stora nitlott, och dem fick vi alltså. Irland hade vi svårt mot i VM-kvalet, så dem ville vi inte ha. Men just England och Irland väntar i det kval som drar igång om mindre än en månad. Till det får vi världstrean Frankrike, som förstås är en jättesvår motståndare. Dock har vi gjort bra resultat mot dem på senare år.

Men efter höstens resultat är Sverige inte favorit att ta en direktplats till EM-slutspelet – trots att vårt landslag är rankat som femma i världen. Det favoritskapet vilar på världstrean Frankrike och fyran England.

På många sätt är det för övrigt förlusten mot Schweiz den 1 december som ställer till det för svensk del. Den matchen gjorde att Sverige föll till tredje lottningspotten, och därmed kunde få både England och Frankrike i kvalet.

Klockan 13.00 under tisdagen lottas kvalet till EM-slutspelet i Schweiz 2025. Och det kan bli en riktig supergrupp med alla tre medaljörerna från fjolårets VM-slutspel. Spanien, England och Sverige kan alltså lottas in i samma grupp.

Fram tills ganska nyligen hade jag missat att Uefa från grunden har gjort om upplägget för EM-kvalet. Numera är det helt format efter resultaten i Nations League. Det tycker jag faktiskt är väldigt tveksamt på rätt många sätt.

En bra sak är att man delar in lagen efter kvalitet, så att det blir fler jämna och spännande matcher. Sämre är alltså att seedningsgrupperna helt bygger på resultat från Nations League.

Precis som i Nations League har EM-kvalet en A-liga med 16 lag, som delas in i fyra grupper. I A-ligan spelar lagen om åtta direktplatser i slutspelet i Schweiz. Ettorna och tvåorna från de olika grupperna kvalar alltså in. Övriga lag i A-ligan får en andra chans i ett playoffupplägg i två omgångar. Kollar man hur de europeiska lagen placerar sig på världsrankingen ser de 16 högst rankade lagen ut så här:

1) Spanien
3) Frankrike
4) England
5) Sverige
———
6) Tyskland
7) Nederländerna
13) Danmark
14) Italien
———
15) Island
16) Norge
17) Österrike
18) Belgien
———-
21) Portugal
22) Schweiz
24) Irland
25) Skottland

Jag har delat in lagen här ovan fyra och fyra. Det är nämligen så många lag som finns i de olika seedningspotterna inför EM-kvalet. Men de bygger alltså inte på ranking, utan på placeringar i höstens Nations League. Det gör att de tre medaljörerna från fjolårets VM-slutspel hamnar i olika potter. Vilket i sin tur innebär att tre av Europas fyra bästa lag kan lottas mot varandra.

En annan olycklig grej är ju att det på förhand var omöjligt för Europas 16 högst rankade lag att även hamna i A-ligan i EM-kvalet. De 16 bästa lottades ju in i Nations Leagues högsta division i höstas, och det var på förhand redan klart att fyra av dem skulle missa högsta nivån i EM-kvalet. det tycker jag bygger på ett direkt feltänk.

Så här ser seedningen i A-ligan ut inför tisdagens EM-kvallottning:

Seedningspott 1:
* Spanien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna

Seedningspott 2:
* England, Danmark, Italien och Österrike

Seedningspott 3:
* Island, Belgien, Sverige och Norge

Seedningspott 4:
* Irland, Finland, Polen och Tjeckien

Sverige har alltså fått lida för höstens svaga insats i Nations League. I tisdagens lottning är England den riktigt stora nitlotten för svensk del. Den lilla nitlotten är Spanien, även om vi kommer att få tufft motstånd från pott 1 oavsett vilka vi får. Personligen ser jag Spanien, England och Irland som sämsta möjliga lottning för svensk del.

Klart är att drömlottningen innehåller Österrike. I pott 1 känner jag att Nederländerna just nu är sämst. Men det är ändå inte självklart att välja dem. Sverige har haft det jobbigt mot de orangeklädda på senare år, medan vi gjort väldigt bra matcher mot Tyskland och Frankrike. I pott 4 borde Finland passa oss bra. Men det bör bli sex poäng även mot Polen och Tjeckien.