Det har blivit sparsamt med inlägg hittills det här året. Den tid jag har haft till bloggen har jag huvudsakligen lagt på att uppdatera de båda silly season-sidorna. Där har jag ju för övrigt haft föredömlig hjälp av er läsare. När uppdateringen har släpat efter har det ändå gått att hitta senaste nytt i kommentatorsfältet. Tack för det.
Och under årets inledande veckor är det ju framför allt på transfersidan som det här hänt en del. I mitt inlägg på nyårsafton tyckte jag att Häcken hade en klar ledning i det svenska transferfönster som fortfarande är öppet.
Även om Hammarby gjort någon bra värvning finns det ingen anledning att ändra uppfattning, som det ser ut nu är det Häcken som går in i årets damallsvenska som storfavorit.
Mest förstås beroende på hur otroligt bra man gjort det i Champions League. Inledningsvis hade ju Häcken all tur i världen. Jag tänker på att såväl Arsenal, Juventus som Bröndby åkte ut i första kvalomgången, vilket ledde till att Häcken blev seedat i playoff.
Men lite tur måste man ha. Och därifrån är det inte tur som kännetecknat Häckens Champions Leaguevinter. Tvärtom hamnade man i en riktigt tuff grupp. En grupp där jag spontant kände att man riskerade att kamma noll.
Men Häcken visade att man var redo för Champions League den här gången. Man klarade sig igenom den tuffa gruppen med bara en förlust. Det är otroligt imponerande.
Efter sista gruppomgången blev jag uppmanad att komma med en ingående analys om vad som gjort att Häcken lyckats så bra den här gången. Det blev en ganska grund analys om hur laget fick en bra start byggd på lysande försvarsspel och offensiv effektivitet. Och hur det fick lagets självförtroende att växa dag för dag.
Men den där fina starten kom ju förstås inte bara av en slump. För två säsonger sedan, när Häcken debuterade i Champions League, hade man en på pappret bättre trupp. Men laget gjorde ändå en otroligt blek figur, och var aldrig nära att utmana om kvartsfinalplatserna.
Då var min uppfattning att man gick in med fel självbild. Man inledde matcher mot internationella topplag med hög risktagning på egen planhalva – något som var en självmordstaktik. Man måste självklart både våga att hålla i bollen och ha ett eget anfallsspel. Men samtidigt är det ett måste att inse skillnaden på vilka passningar man kan slå i damallsvenskan mot Kif Örebro och Umeå, och vad som går mot Lyon och Bayern München.
Den här gången var Häcken inte alls lika naivt. Innan skador tunnade ut truppen körde man med tre mittbackar, vilket gjorde att det fanns bättre täckning när man ändå då och då tappade bollen centralt. Men känslan är att man också hade färre bolltapp.
Dessutom hade man flera spelare som var i toppform. En av dem var Jennifer Falk, som räddat många poäng till Häcken. En annan var veteranen Aivi Luik som har spelat på en nivå som jag inte trodde att hon hade. Placeringssäker och lugn med bollen. Falk och Luik är två huvudskäl till att Häcken haft en skön defensiv trygghet under hela gruppspelet.
Offensivt har man haft mycket fart. Men framför allt har man haft flera lirare som kunnat spela loss de här snabba spelarna. Jag tänker i första hand på Anna Anvegård och Rosa Kafaji som båda har gjort ett superstarkt gruppspel. Men även Johanna Fossdalsa Sörensen har kommit in och visat speluppfattning.
Med Anvegård och Kafaji har Häcken i princip haft två tior. Det är Kafaji som stått för flest poäng (3+1), men även om Anvegård bara haft ett assist går det inte att underskatta hennes betydelse för Häckens anfallsspel.
Och nu väntar alltså kvartsfinalspel. Där fanns det ingen drömlott, bara olika nivåer på mardrömmen. Utifrån det fick Häcken allra bästa lottning.
I kvartsfinalen väntar PSG, som är det formsvagaste av de fyra toppseedade lagen. Och skulle Häcken skrälla sig till semifinal väntar vinnaren av Lyon och Benfica. Det innebär att Barcelona och Chelsea är på andra halvan.
Det normala är ändå att PSG vinner mot Häcken. Parislaget är inne i säsong, och har betydligt större vana vid den här typen av matcher. Jag ger PSG 80–20 i det här dubbelmötet.
Inför gruppspelet var en stor fråga hur Sverige skulle stå sig på rankinglistan. Nu är det i praktiken klart att vi kommer att ligga på plats sju efter den här turneringen. Det är den placering vi har inför säsongen 2025/2026, det år då Champions League läggs om. Enligt det här normalt sett välunderrättade twitterkontot får de två högst rankade länderna två direktplatser i det nya formatet. Det innebär att ettan och tvåan nästa säsong i Frankrike och Tyskland eller Spanien går rakt in i gruppspelet:
För länderna på platserna tre till sex finns en direktplats in i gruppspelet till mästarlaget våren 2025. De länderna är Tyskland/Spanien, England, Italien och Portugal.
Sverige hamnar alltså närmast utanför de sex. Men det ser ut som att de svenska framgångarna i årets UWCL ändå gör att vi kommer att ha tre lag i turneringen säsongen 2025/2026. För i det nya upplägget har mästarlaget från det sjunderankade landet en plats i playoff, Dessutom får damallsvenska tvåan och trean gå in i UWCL i första kvalomgången.
Även länderna på platserna åtta till och med 13 får tre platser i det framtida Europaspelet. Men för de sex länderna gäller att trean går in i den nya turneringen.
Det ser ut som att den här förändringen kom perfekt för svensk del. För risken är att vi kommer att tappa några positioner till på rankingen de kommande åren. Men det lär dröja innan vi kan falla hela vägen ner till plats 14. Så vi lär årligen ha tre svenska lag i Europaspel under ganska många år framöver.
Därmed är det dags att återgå till vår svenska silly season. Där känns det som att de två största frågetecknen inför årets damallsvenska är Vittsjö och Kif Örebro. Det är väl ingen jätteskräll eftersom båda kämpade med ekonomin i fjol.
Värst är läget för Vittsjö. Dels har man ännu ingen tränare med rätt utbildning. Dels är min uppfattning att Vittsjö i nuläget inte har spelare nog för att klara en damallsvensk säsong. Truppen består nämligen bara av två målvakter och 16 utespelare – vilket ju är extremt.
Även om Vittsjö har flera bra spelare så går det knappast klara sig med en så tunn trupp om man inte har landets bästa talangutveckling. Men Vittsjö har ju inget underifrån. Så minst tre–fyra utespelare till behöver man nog värva. Och det finns ju fortfarande spelare att plocka in. På den damallsvenska silly seasonsidan finns det nu drygt 40 spelare som står som kontraktslösa.
Sedan Kif Örebro även tappat superviktiga Tove Enblom finns i princip inget kvar av fjolårets lag. Vid en koll på fördelningen av speltid i damallsvenskan i fjol visar det sig att det bara är en som är kvar av de 15 som hade mest speltid i laget i fjol. Och det är Maja Bodin. Rickard Johansson har verkligen byggt om sitt lag från grunden. Johansson har visat sig vara bra på att bygga nytt. Lyckas han få ihop ett stabilt gäng även i år?
Nu skall man inte dra några slutsatser av tidiga träningsmatcher, för där brukar det testas rätt friskt. Men att Trelleborg föll mot Alingsås med 2–1 i första träningsmatchen skulle man ju kunna se som oroväckande för nykomlingen. Det kan också ses som ett tecken på att Alingsås har något bra på gång.
I elitettan känns ju Malmö FF som solklar favorit. Men eftersom inget av de båda lag som åkte ur damallsvenskan ser speciellt starkt ut känns det som att fjolårstrean Alingsås just nu är den andra huvudkandidaten till att ta en uppflyttningsplats.
Apropå Malmö så gjorde deras talangfulla forward Nova Rolfsson segermålet för F17/07-landslaget mot Filippinerna under torsdagen. Jag kollade på matchen och kan inte säga att jag blev speciellt imponerad av det svenska lag som skall spela EM-slutspel på hemmaplan i maj. Trots att man har några namnkunniga profiler i Felicia Schröder, Thindra Mattsson och nämnda Rolfsson tyckte jag att man spelade en ganska långsam och ineffektiv fotboll. Hoppas det ser bättre ut i maj.
Nämnda Nova Rolfsson hämtade MFF för övrigt i Halmstads BK i somras. Vad jag hört så väckte den övergången ganska starka känslor i Halmstad. Och frågan om värvningar av talanger inom damfotbollen är ju på många sätt intressant.
Jag hörde ett klipp med AIK:s klubbdirektör Fredrik Söderberg där han var frustrerad över att hans klubb tappade Matilda Nildén till Häcken som Bosman. Han tillade att han satt med en jättesten i ett glashus eftersom att Nildén kom till AIK från BP som just Bosman. Men han hade ändå ett intressant resonemang kring det här. Han säger:
”För varje sådan här Bosmanövergång så minskar möjligheterna för alla klubbar, inte bara AIK, att utbilda nya fotbollsspelare. Det kommer att urholka svensk fotboll över en längre period. Vi måste få igång en transferekonomi inom svensk damfotboll. Varje sådan här situation blir tyvärr ett misslyckande. … Generellt behöver vi lösa knuten med att den här typen av övergångar inte kan gå obetalda mellan olika klubbar för att det kommer att utarma svensk fotboll över tid.”
Det här är förstås intressant. Och det är lätt att hålla med Söderberg. Samtidigt sitter många av klubbarna i en rävsax genom att de dels har dålig ekonomi, dels att spelarna inte vill skriva långa kontrakt.
I och med att löneutvecklingen sett ut som den gjort har det varit ointressant för spelare att skriva mer än ett eller två år. För det som är en bra lön nu riskerar att vara kass redan om något år. Därför är det fortsatt väldig få längre kontrakt i vår högsta serie.
Jag gjorde en snabbkoll på sillyseasonsidan. Där hittade jag 25 spelare som har treårskontrakt – allså som löper över hela säsongen 2026. Bara tre har skrivit över fyra år, och ingen i damallsvenskan har ett femårskontrakt. Det är ganska tråkiga siffror ur försäljningssynpunkt.
Och den här frågan om kontraktslängd är inget som AIK-direktör Söderberg var först med. I somras såg jag att den tidigare klubbdirektören i Linköping Anders Mäki twittade om kontraktslängder i hans tidigare klubb:
Jag håller med Söderberg och Mäki om att det vore högst önskvärt med längre kontrakt, och att de klubbar som fostrat talanger faktiskt får något tillbaka för sitt jobb. Men som sagt, det är inte lätt för klubbarna att lösa det, även om det i alla fall blir allt fler tvåårskontrakt.
Fredrik Söderberg har för övrigt också framfört åsikter om att slå ihop Sef och EfD för att all svensk elitfotboll skall få en gemensam intresseorganisation. Och det kan vara på gång, i varje fall har man på sistone läst alltfler artiklar om att man i alla fall diskuterar frågan.
Personligen är jag lite splittrad. Kollar man på tennisen har damerna definitivt vunnit på att stå på egna ben. Men som läget är nu inom fotbollen skulle det absolut vara en vinst för damerna att ta hjälp av herrfotbollen.
Slutligen måste jag bara skriva några ord om det världslag för 2023 som som spelarna röstade fram genom Fifpro. Det var det mest absurda jag sett på länge. Man tror ju kanske att spelarna själva skall ha rätt bra koll på sin egen sport. Men så är det inte. Mycket handlar om hur stort genomslag olika lag och ligor har.
Trots att Barcelona är den överlägset bästa klubben samt att Spanien är både världsmästare och etta på världsrankingen fick det spanska landslaget bara med två spelare.
Däremot fick England med sju. Plus att Sarina Wiegman prisades av Fifa som världens bästa tränare. Visst är det udda att ett lag med den bästa coachen och sju av de elva bästa spelarna bara blev tvåa i VM – och dessutom likt Sverige avslutade året så svagt att man redan har missat OS?
Världslaget Absurt.
En blogg om internationell damfotboll 