Jag har ju vid flera tillfällen önskat fler tyckande artiklar på damfotboll.com – bland annat tycker jag att de de skall profilera en krönikör.
Dit har man inte kommit, men det är ändå bra att man har startat sin medarbetarblogg ”Det känns som…”
Däremot tycker jag inte om att inläggen är anonyma. Och jag förstår faktiskt inte heller varför de är det. För det innebär ju att ingen, och alla, som jobbar åt damfotboll.com får stå för allt som står i bloggen.
Hursomhelst väcker några av inläggen känslor, vilket ju i grund och botten är bra. Inte minst det senaste inlägget, kallat ”Pyspunka”, där den anonyma skribenten upplever att svensk damfotboll har drabbats av pyspunka efter EM. För mig väcker inlägget funderingar, men även viss irritation.
På ett sätt är det ju rätt att luften gick ur svensk damfotboll efter semifinalförlusten mot Tyskland i EM. Och det var förstås fullt naturligt. Lägg till att det ju dessutom alltid blir ett slags baksmälla efter ett hemmamästerskap – speciellt när det följs av en lucka på två år till nästa internationella mästerskapsslutspel.
Frågan som är värd att fundera över nu är om det fortsätter att pysa ut luft. Jag har funderat en hel del på det, och kommit fram till att jag inte tycker att det är något stort problem.
För att några av de äldre spelarna skulle sluta efter EM-säsongen kändes logiskt, även om jag kanske inte hade kunnat pricka in exakt vilka. Men i antal är utfallet ungefär det förväntade.
Att vi dessutom skulle påbörja ett nytt lagbygge, vilket kan leda till ett mellanår, kändes också helt väntat. Med två år till nästa mästerskap passar det ju bra in i planeringen att testa lite nytt nu.
Så jag tycker nog att det aktuella läget är det förväntade, och att det inte pyser mer än nödvändigt.
Däremot känner jag att Sverige lever på lånad tid i världstoppen, och att vi successivt framöver kommer att tappa mark. Det är ofrånkomligt. Men med rätt upplägg kan vi nog trots allt kämpa oss kvar på hög nivå i rätt många år. För vi har ett rejält försprång på de flesta.
I nuläget är det ju bara ett tiotal nationer i världen som bryr sig om damfotboll i någon större utsträckning. I Europa handlar det i första hand om Sverige, Tyskland, Frankrike och kanske även Norge. I övriga världen är det USA, Kanada, Japan, Nordkorea och kanske Australien och Nya Zeeland.
I några länder gör landslagen bra resultat, trots tveksam uppbackning. Jag tänker här i första hand på Brasilien.
Men när resten av världen vaknar på jämställdhetsfronten så kommer vi till slut att tappa vår plats på topp tio på världsrankingen. Det är inget vi kan påverka, hur bra satsning vi än kommer att ha. För Sverige har ett för litet befolkningsunderlag för att över tid kunna vara en maktfaktor i världens största sport. Det kommer att bli som på herrsidan, att vi under bra perioder kan utmana de stora, men att vi under andra perioder faller ner en bra bit på rankingen.
Men ännu så länge är alltså damfotbollsvärlden ganska liten. I varje fall på högsta elitnivå. Vilka uttryck det tar sig kan man se om man exempelvis jämför världsrankingen för herrar och damer. Det finns 209 länder på herrarnas senaste ranking, medan det bara är 117 på damernas.
Eller. Det är ytterligare en mängd länder som står med på damernas lista, länder som delar plats 118. De placeras på delad sistaplats eftersom ingen av dem hade spelat en enda officiell landskamper på 18 månader när rankinglistan gjordes i december.
Stora fotbollsnationer som Argentina, Chile, Peru och Paraguay hade exempelvis inte låtit sina damlandslag spela en enda match sedan våren 2012. Seriöst…
För tillfället har vi i Sverige alltså ett ganska stort försprång gentemot många länder. Det gäller inte minst på utbildningssidan. Jag såg i förra veckan att Rosengårds tränare Jonas Eidevall tror att vi inom en inte alltför lång framtid kommer att ha många duktiga kvinnliga tränare, som kommer att öka kompetensen inom damfotbollen. I en twitterdiskussion om alla manliga tränare i damallsvenskan skrev han:
”Men jag är övertygad om att vi får se riktigt bra kvinnliga fotbollstränare framöver. Många av mina spelare idag kan väldigt mycket fotboll. Det är grundförutsättningen.”
Jag tror att Eidevall kan få rätt. Orsaken till att vi inte har så många kvinnliga elittränare nu är att de tidigare generationerna damfotbollsspelare ofta har fått en ganska usel utbildning, och därmed inte fått rätt kompetens för att kunna lära upp nästa generation. Men med hjälp av alla fotbollsgymnasier runt om i landet har tjejerna fått samma chans till kunskap som killarna.
Och min personliga erfarenhet är att tjejerna i allmänhet är mer intresserade än killarna av att lära sig och förstå både taktik och träningsupplägg. På sikt borde det innebära att tjejerna kommer att ha minst lika bra förutsättningar att bli framgångsrika tränare som killarna.
På utbildningssidan ligger alltså svensk damfotboll minst en generation före huvuddelen av alla andra nationer.
Dessutom har vi fördelen av att ha tillgång till en av världens allra bästa ligor, damallsvenskan. Tänk så fantastiskt det är att spelare från hela världen drömmer om att få spela i Sverige.
Det är också förstås en otrolig fördel och sporre för våra unga spelare att få se och kanske även spela mot världsspelare i sin närmiljö.
I damfotboll.coms pyspunkablogg ser man den här saken annorlunda:
”En käpphäst som fått besvärlig hälta är att de duktiga utländska spelarna ska höja standarden bland de svenska. Vi har hört det i över tio år nu. Det är nog så att de förra blivit ännu duktigare av att spela i Damallsvenskan men de svenska har inte höjt sig.”
Det är här min irritation kommer in. Den är inte specifikt riktad mot det här inlägget, utan mot det systematiska huggandet mot de utländska spelarna, som ju faktiskt påhejas från förbundskaptenshåll.
Meningen ovan är rätt såtillvida att jag är övertygad om att de utländska spelarna har höjt sig av att få komma till Sverige. Men det är givetvis också så att de svenska spelarna har höjt sig genom att världsspelare från andra länder har kommit hit.
Eller kan det vara så att fjolårets damallsvenska utvecklade tre skotska spelare, fem holländska, sju nigerianska och så vidare i positiv riktning – medan ingen av de cirka 150 svenska spelarna blev bättre?
Knappast va…
Faktum är att jag tycker att det här börjar bli riktigt olustigt. I den värld där man exempelvis lynchas om man föreslår att spelarna skall ha kvinnligare tröjor, tycks det vara helt legitimt att ge damallsvenskans utländska spelare skulden för varje svenskt tillkortakommande.
Jag fattar faktiskt ingenting. Tänk om Erik Hamrén hade fått chansen att varje vecka ha speltid för totalt 70–80 svenska herrfotbollsspelare i världens fem bästa ligor. Fundera över hur ni tror att han hade sett på det.
Jag anser alltså att för tillfället är vår spelarutbildning, och den höga kvaliteten på damallsvenskan, svensk damfotbolls två största trumfkort i kampen för att hänga kvar i världstoppen.
Utbildningen är nummer ett – för det försprånget kommer det att ta längst tid att ta in.
Däremot kan vi inte ta för givet att damallsvenskan kommer att tillhöra världens fyra–fem bästa ligor under speciellt många år till. Vi ser ju hur fler och fler stora herrfotbollsklubbar börjar flytta pengar till sina damlag. Och för de här klubbarna är de damallsvenska klubbarnas budgetar småslantar.
Risken är alltså att damallsvenskan brandskattas på både de bästa svenska och utländska spelarna, vilket kommer att försvåra svensk talangutveckling.
Så skall vi förhindra att vi verkligen drabbas av pyspunka i framtiden bör nog både fotbollsförbundet och EFD fundera på hur vi kan fortsätta locka utländska världsstjärnor till Sverige.
En blogg om internationell damfotboll 