Vi har nått sista helgen i januari och damfotbollsåret 2022 börjar växla upp. Under söndagen kommer de första lagen att kvala in till nästa års VM-slutspel. Och så tjuvstartar Frauen-Bundesliga med ett spännande toppmöte.
Dessutom startar säsongen på hemmaplan med en hel hög träningsmatcher. Just de här första träningsmatcherna är sällan jätteintressanta, för de handlar mest om att vänja spelarna vid matchformatet. Det är först om några veckor när cupspelet börjar som man kan börja dra lite sportsliga slutsatser. Trots det välkomnar jag gärna spaningar från helgens matcher.
Men sportsligt sett är ju Asiatiska mästerskapen det stora just nu. Där är man framme vid kvartsfinalerna, och det är väl åtta väntade lag som tagit sig fram. Slutspelsträdet ser ut så här:
Kina–Vietnam Japan–Thailand
Australien–Sydkorea Taiwan–Filippinerna
Eftersom mästerskapet även fungerar som Asiens VM-kval ligger det dubbel betydelse i kvartsfinalerna. Eftersom Australien redan är inkvalat som arrangör och Asien har 5+2 platser kommer alla de sju kvarvarande lagen minst få spela i den interkontinentala playoffturneringen.
5+2 innebär nämligen fem direktplatser och två platser i playoffturneringen.
Eftersom Japans och Australiens kvartsfinaler startar först (9.00) under söndagsförmiddagen lär just Japans Nadeshiko bli första lag att kvala in till VM 2023. Mina tips för kvartsfinalerna ser ut så här:
Det är den sista matchen som känns klart mest oviss på förhand. Inför turneringen hade jag hållit Taiwan (39:a på världsrankingen) som favorit mot Filippinerna (64:a). Men Alen Stajcic har gjort ett bra jobb med att bygga nytt i Filippinerna. Och att de höll 0–0 i 50 minuter mot Australien samt deras 1–0-seger mot Thailand gör att jag håller Filippinerna som favorit till en VM-plats.
Stormatchen i kvartsfinalerna är ju Australien–Sydkorea, en match som Cmore sänder i Sverige 9.00. Här bör svenskledda The Matildas vara det starkare laget, speciellt som man slipper pressen av att även spela VM-kval. En annan sak som talar för Australien är att Sam Kerr har sett riktigt vass ut i turneringen.
När jag såg Sydkorea mot Japan noterades att koreanskorna är riktigt vassa på fasta situationer. Ji Soyun har skön känsla i högerfoten, och man har flera nickstarka spelare. Nu är även Australien bra i luftrummet – och har finna fötter från bland annat Steph Catley, Kyah Simon och Emily van Egmond. Frågetecknet hos The Matildas ligger på målvaktsspelet. Där kan det vara lite svajigt.
Sydkorea har för övrigt haft extrem otur i lottningen. Inte nog med att de hamnade i samma grupp som Japan. Som tvåa i den gruppen ställs man alltså mot Australien i kvartsfinal. Grupptrean Vietnam fick en något ”lättare” kvartsfinal – de ställs mot Kina
Men Sydkorea har ändå en helt okej chans att ta en VM-plats. Som ni förstår så kommer ju även minst en av förlorarlagen i kvartsfinalerna att ta en direktplats. Där är upplägget sådant att om Australien vinner sin kvartsfinal blir det två direkt avgörande VM-kvalmatcher, enligt:
Om Sydkorea vinner mot Australien blir det en trelagsgrupp mellan de tre andra kvartsfinalförlorarna.
Utöver mästerskapet i Indien spelas det en intressant toppmatch i Tyskland under helgen. I dag 14.00 sänder Viaplay nämligen Turbine Potsdam–Wolfsburg.
Potsdam är ju intressant som en av de sista rena damfotbollsklubbarna som utmanar i de fyra stora ligorna. Även om Granadilla Tenerife och Fleury har bättre placeringar i sina ligor är Potsdam den enda damfotbollsklubben som ännu har kvar en liten guldchans i sin liga. I övrigt består ju europeisk damfotboll på toppnivån numera rakt igenom av lag som betalas av herrelitklubbar.
Potsdam inledde säsongen svagt med bortaförluster mot Wolfsburg och Leverkusen i de tre första omgångarna. Sedan dess är laget obesegrat. Dock avslutade man 2021 med tre raka kryss mot toppkonkurrenterna Hoffenheim, Eintracht Frankfurt och Bayern München. Därmed har Potsdam tappat lite i toppen, vilket gör att det i princip krävs en seger mot Wolfsburg i dag för att man inte skall komma för långt bakom.
Kollar vi på de fyra stora ligorna i Europa är rena damfotbollsklubbar alltså allt mer sällsynta. Jag kan ha missat någon, men här är en lista:
Frankrike 4) FC Fleury 91 10) ASJ Soyaux-Charente 12) FC Issy
I Sverige har som bekant inte herrelitklubbarna hakat på damfotbollstrenden i samma utsträckning som nere på kontinenten. I årets upplaga av damallsvenskan finns fem herrelitklubbar (AiK, BP, Djurgården, Hammarby och Häcken) och nio damfotbollsklubbar.
Slutligen bör det ju förstås nämnas att vi i helgen även har en glödhet cupmatch i Frankrike, där PSG–Lyon möts redan i åttondelsfinal. Den spelas i dag 14.00, alltså samtidigt som det tyska toppmötet. Tyvärr är det ingen svensk tv-kanal som sänder matcher från Frankrike den här vintern.
Den här veckan har det mesta handlat om det svenska mästarlaget i Göteborg som numera kallar sig BK Häcken FF.
Officiellt heter det fortfarande Kopparbergs Göteborg FC, men det verkar som att förbundet brukar godkänna namnändringar fram till den 1 april. Och då bör ju vårt mästarlag heta BK Häcken FF i god tid till damallsvensk avspark.
Hur som helst har Göteborg/Häcken både haft sin första träning på nya hemmaplanen Bravida Arena och dessutom presenterat sitt första nyförvärv efter fusionen.
Träningen var historisk på många sätt. Jag vet att även AIK har fantastiska förutsättningar på Friends det här året. Men det är ändå ovanligt att svenska damlag får ”herrförutsättningar”.
Jag har jäkligt stor respekt för den fotbollsmoraliska/filosofiska diskussionen – men sett ur ett jämlikhetsperspektiv var det jäkligt värmande att se svenska mästarna på damsidan kliva rakt in i fullt normala herrförutsättningar.
Utöver att det var en historisk träning noteras att trion Julia Zigiotti Olme, Elin Rubensson och Beata Kollmats i går var med ute på planen. De körde i och för sig bara rehab, men det är ändå en signal om att de är på väg tillbaka.
Nyförvärvet?
Jo, det är serbiska landslagsforwarden Milica Mijatovic som presenterades under lördagsförmiddagen.
Hon gjorde elva matcher och ett mål för Hammarby hösten 2018. Minns jag rätt var hon lite av en tia. Mijatovic hade absolut kvaliteter. Men jag är ändå lite förvånad av att se henne i vårt mästarlag.
Serbiskan kommer senast från Apollon Limassol i Cypern. Någon statistik därifrån har jag inte. För ett år sedan spelade hon för Melbourne City FC i Australiens W-league. Där blev det fem mål på 14 matcher, varav nio från start.
Det känns för övrigt som att det utländska nyförvärv som gäller för Göteborg?
Tränare Mats Gren sa igår att laget verkligen behöver få upp speeden nu för att få ihop den trupp de behöver. Han sa också att man måste få in fyra–fem spelare till. En av dem är alltså Mijatovic.
Men det kommer helt klart att behövas minst tre–fyra spelare till. För jag räknar till att det kan bli så att man till slut tappar tio spelare mot fjolårets guldtrupp. Åtta har man redan tappat, och med Mijatovic har man tre nyförvärv.
Men jag noterar att både Vilde Bøe Risa och Bri Folds är strukna från spelartruppen på den gamla hemsidan, Göteborg FC:s. Angående Bøe Risa har man inte hört något. Det brukar ju oftast läcka ut lite info, men kring norskan har det varit tyst.
Frågan är vart hon är på väg. Vi borde få svar ganska snart. För England har ju redan stängt sitt transferfönster och såväl Frankrike, Tyskland, Spanien som Italien stänger på måndag. Av de länder som skulle kunna vara aktuella är det bara USA som har öppet efter den 1 februari.
Noterbart i övrigt alltså att Brianne Folds inte längre står med i truppen på hemsidan. Amerikanskan skrev ju faktiskt kontrakt över två säsonger i fjol. Men det verkar alltså numera vara brutet.
Kollar vi på nyhetsflödet utanför Göteborg har väl veckans roligaste nyhet varit att Nilla Fischer kom med i det världslag för det senaste årtiondet som fotbollsstatistikerna i IFFHS (International Federation of Football History & Statistics) tagit ut.
Laget som helhet: Hope Solo – Lucy Bronze, Wendie Renard, Saki Kumagai, Fischer – Lena Goessling, Dzsenifer Marozsan – Marta Vieira da Silva, Carli Lloyd, Alex Morgan – Ada Stolsmo Hegerberg.
Det är ett väldigt bra lag, ett lag man gärna hade velat se spela…
Två av spelarna i det här världslaget kan nästa år komma att spela i USA, för OL Reign. Lyons president Jean-Michel Aulas har nämligen i veckan sagt att två ur trion Sarah Bouhaddi, Dzsenifer Marozsan och Wendie Renard är på väg över Atlanten.
Lyon's president says probably two out of Bouhaddi, Marozsan and Renard will go to @OLReign next yearhttps://t.co/dlnGF6PmP5
En annan intressant nyhet är att Pia Sundhage redan fått klart med förlängning som brasiliansk förbundskapten. Jag skriver redan eftersom hon ännu inte lett sitt lag i en enda tävlingsmatch. Sundhages nya kontrakt löper över OS 2024.
So glad to announce that we will continue the work looking forward to 2024! 🇧🇷 I’m the lucky one! Tillsammans är vi starka! 👊🏼 pic.twitter.com/hTeaoX0Nh6
Kollar vi det som hänt sportsligt så vann USA förstås även den andra träningslandskampen mot Colombias B-landslag. Den här gången blev det 6–0.
Colombias landslag är ju för övrigt en tragisk historia. För tio år sedan trodde man på ett lyft för landet, som då byggde ett nytt landslag kring ett starkt U20-lag.
Nu vet vi att förbundet i Colombia förstörde det laget. För er som kan spanska har Sevillaspelaren Isabella Echeverri Restrepo här en liten twittertråd om det hopplösa läge som Colombias landslag befinner sig i:
Quisiera decir que sea el inicio para un verdadero cambio en la estructura del futbol femenino del país, pero ya estoy cansada de decir lo mismo. A todas las jugadoras, mucha fortaleza y paciencia. A trabajar más duro que antes, algún día tendremos la estabilidad que merecemos.
Apropå Sevilla blir det fokus på ligan i Spanien vid lunchtid i morgon. Klockan 12.00 kan vi nämligen på svensk tv se den tidiga seriefinalen mellan suveräna ligaledarna Barcelona och uppstickarna på andra plats, Real Madrid. Alltså det möte som på herrsidan kallas El Clasico.
Barca leder med två poäng trots att man har spelat tre matcher mindre än Real. Barca är således megafavorit. Senast lagen möttes vann Barca med 4–0. Och de båda inbördes mötena förra säsongen, när Real hette Tacon, slutade med Barcasegrar med 9–1 och 6–0.
Barca kommer ju ta hem guldet. För Real Madrid gäller det i första hand att vara topp tre och få spela Champions League till hösten. I princip är det sex lag som har chansen på de där platserna. Det handlar även om Levante, Atletico Madrid, Madrid CFF, Real Sociedad och Granadilla Teneriffe.
För Hedvig Lindahl och Atletico blev det en blytung 3–0-förlust mot Levante i torsdags. Lindahl hade inte mycket att göra på de tre målen. Däremot var hon ytterst nära att tvåla in en boll. Dock hann hon upp bollen på mållinjen och kunde reparera sitt misstag.
Real däremot vann sin veckomatch. Man kom dock undan med blotta förskräckelsen mot Santa Teresa i tisdags. Trots att Sofia Jakobsson skapade väldigt mycket såg hon ut att bli lite olycksfågel eftersom hon sköt över i ett fritt läge från nära håll i slutminuterna. Men Jakobsson fick sin revansch genom att på 15 sekunders övertid på tilläggstiden slå ett fint inlägg till Lorena Navarro:s fina segermål.
Även om segern alltså satt riktigt hårt åt var den i högsta grad rättvis. Real gjorde nämligen två mål som felaktigt blev bortdömda för offside. Det första av de där felaktigt bortdömda målen stöttes in av Kosovare Asllani, som sedan byttes ut i mitten av den andra halvleken.
Här är helgens tv-guide:
Söndag 06.05: Melbourne City FC–Brisbane Roar i Australiens W-league. Sänds på Youtubekanalen My Football:
08.05: Sydney FC–Newcastle Jets i Australiens W-league. Sänds på Youtubekanalen My Football:
12.00: Barcelona–Real Madrid i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viasat sport Extra och Viaplay. 13.30: Chelsea–Tottenham i WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay. 15.30: Everton–Manchester United i WSL. Sänds på Viaplay.
Vi får alltså även se Chelsea spela Londonderby. Där lär Magdalena Eriksson och Jonna Andersson finnas med i startelvan. Däremot väntar Zecira Musovic ännu på att få göra sin debut.
I veckan har Musovic skrivit en krönika om Häckens övertagande av Göteborg FC. Visst är det intressant att en tidigare konkurrent kallar fusionen för ”ett otroligt nyttigt steg i rätt riktning för svensk damfotboll” medan olika herrfotbollssupportrar rasar mot övertagandet?
För tillfället är ju faktiskt herrelitens supportrar en av de värsta bromsklossarna för utvecklingen av svensk damfotboll.
Kanske blir @bkhackenofcl drag att välkomna KGFC till sig det som får svensk damfotboll att hänga på utvecklingen i Europa. En sak är säker: något behöver förändras i Sverige för att vi inte ska hamna efter. Jag tror att det här kan vara starten.
Det är alltså lite tunt med tv-matcher även den här helgen. Det beror på att det är cuphelg i Frankrike och att tyska Frauen-Bundesliga egentligen har vinteruppehåll även den här veckan. Men på söndag tjuvstartar ändå ligan med en hängmatch från i höstas, Turbine Potsdam–Werder Bremen.
Den riktiga vårstarten är på fredag, då även med Turbine Potsdam som ena parten. Då skall de till Wolfsburg i en match som också sänds i svensk tv. Vi kan alltså få se Rebecka Blomqvist:s ligadebut i Tyskland.
Blomqvist gjorde för övrigt matchens första mål när Wolfsburg ”bara” fick 2–2 borta mot Essen i fredagens generalrepetition. Blomqvist och Fridolina Rolfö spelade de första 45 minuterna.
Really liked Rebecka Blomqvist tonight and believe she's a player a lot of fans will be surprised by when they watch her. Very clever and a real threat on the pitch tonight. Fast counter attack led to her first goal in the Wolfsburg jersey, she showed some nerves. Good for her.
Fantastiska Lyon vann Champions League för femte året i rad. Tyvärr blev aldrig finalen mot Wolfsburg speciellt spännande. Fransyskorna vann med 3–1 i San Sebastian efter att ha haft kontroll större delen av matchen.
För kvartetten Sarah Bouhaddi, Wendie Renard, Amel Majri och Eugenie Le Sommer var det sjunde titeln i UWCL. Just Le Sommer vikarierade som toppforward, och gjorde också matchens första mål i minut 25.
Le Sommer fick slå in returen på ett eget skott. Bra gjort av fransyskan, men också väldigt passivt försvarsspel av Wolfsburg. Det märktes lite för tydligt att tyskorna inte är vana vid att spela försvarsspel i ligaspelet. För även när Saki Kumagai snyggt pricksköt in 2–0 med vänstern i 44:e minuten var det mot ett väldigt passivt Wolfsburgsförsvar.
Lyons tredje mål styrde Sara Björk Gunnarsdottir in i 88:e minuten på ett skott från Le Sommer. Då hade det i och för sig bara varit ett mål upp under en halvtimma. Men det kändes ändå inte speciellt spännande. Jag kan faktiskt inte minnas en enda riktigt bra kvitteringschans. Och Wolfsburgs mål var också lagets enda avslut på mål.
Fridolina Rolfö? Jo, hon spelade från start och gjorde en okej match i ett utklassat Wolfsburg. Bland annat var svenskan inblandad i reduceringen till 1–2 genom att slå ett bra inlägg.
GOAL, Wolfsburg!
That's a goal for Wolfsburg as they begin to make their comeback. Alexandra Popp finds herself at the right place at the right time! #WOLOL | 1-2 | #UWCLpic.twitter.com/1HUrneyuZG
Med cirka tio minuter kvar att spela fick Rolfö två smällar mot huvudet i samma duell. Först blev hon skallad av lagkompisen Alexandra Popp, sedan fick svenskan även Bouhaddis armar i huvudet. Rolfö låg ett tag. När hon reste sig hade hon tejpats vid vänster ögonbryn.
I damallsvenskan vann Rosengård med 2–1 borta mot Eskilstuna, vilket innebär att Malmölaget nu har 3,5 poängs ledning i tabelltoppen.
Dagens seger var inte någon av Rosengårds mer imponerande. Samtidigt är det ju imponerande att rada upp vinster som man gjort. Laget har nu åtta segrar och två kryss på de tio senaste omgångarna.
I dag gjorde Anna Anvegård båda målen, en signal om att hon kanske är på väg att hitta målformen lagom till höstsäsongen – precis som i fjol.
Eskilstunas mål gjorde Loreta Kullashi på straff. Apropå Kullashi var det en intressant situation i 85:e minuten där Kullashi fick Zecira Musovic:s knä i huvudet när Rosengårdsmålvakten boxade bort en hög boll. Situationen ledde inte till något domslut, och jag vet faktiskt inte var reglerna säger.
Men personligen tycker jag faktiskt att det borde vara straff – och dessutom utvisning på Rosengårdsmålvakten. Att sätta upp knät högt när man hoppar in i dueller är otroligt farligt, betydligt farligare än att gå in i en duell med dubbarna före. Ja, jag vet att målvakter ofta jobbar med höga knän. Men det gör det inte mindre farligt. Och Musovics smäll mot Kullashis huvud skulle kunna leda till men för livet.
Zecira Musovic
I de två tidiga matcherna tog Vittsjö och Djurgården varsin viktig hemmaseger. Båda står på 16 poäng och är väldigt nära nytt damallsvenskt kontrakt. Jag har nämligen svårt att tro att Uppsala eller Växjö når över 20 poäng.
De förlorande lagen var Piteå och just Växjö. Båda är fast i bottenträsket. Som det ser ut nu tycker jag att det mesta talar för att Uppsala och Växjö åker ut. Den eventuella räddningsplanka som finns är just Piteå, som uppträder helt utan självförtroende.
I dag hade i och för sig Piteå bättre kvalitet på sina fasta situationer, vilket kan vara lagets räddningsplanka ut ur formsvackan. Dock visade Djurgården härlig kampvilja i defensiven och höll tätt för tredje gången i rad, trots att det var kaos på flera Piteåhörnor.
I elitettan hände det grejer. AIK tog ett jättekliv mot damallsvenskan 2021 genom att vinna med 2–0 i Skellefteå mot Sunnanå samtidigt som Morön föll med hela 4–0 hemma mot BP och Hammarby föll med 3–1 hemma mot Alingsås.
Därmed har AIK nu nio poäng ner till det damallsvenska strecket. De är i och för sig tolv omgångar kvar. Men nio poäng är mycket. Och eftersom lagen bakom skall mötas inbördes har AIK råd att tappa nio poäng på de där tolv omgångarna – och ändå vara säkert på att spela i damallsvenskan nästa år.
Känslan är att AIK tar den ena platsen. Och att Morön, Hammarby och BP gör upp om den andra platsen. Just det, i dag blandade BP sig i toppstriden på allvar.
Japans nummer tio skall spela i damallsvenskan i höst. Det är en jätterolig nyhet såväl för Linköpings FC som för hela serien.
Japans tia heter Yuka Momiki och är precis den spelartyp man ser framför sig när man tänker japansk tia. Alltså kort, smart och med härlig bollbehandling.
Momiki är extra spännande eftersom hon har fötterna i både amerikansk och japansk damfotboll, vilket ju på sätt och vis är två extremer. Hon är född och uppvuxen i USA, men flyttade ganska tidigt hem till Japan och fick bland annat sin fotbollsfostran i storklubben NTV Beleza.
För er som är spända på Yuka Momiki finns ett klipp här:
Det har inte varit så många japanska spelare i damallsvenskan. Vad jag kan komma på måste Momiki tveklöst vara den bästa japanskan vi haft i svensk fotboll. Mami Yamaguchi spelade ju för Umeå och Hammarby för cirka tio år sedan. Yamaguchi gjorde 18 A-landskamper för Japan. Men det var innan Japan fick sitt stora genombrott.
Momiki har spelat 34 A-landskamper och är bara 24 år gammal. Som sagt, en otroligt spännande spelare i damallsvenskan, och i Linköping.
Det har varit en händelserik damfotbollstisdag – massor av hänt på vår svenska silly season. Alla verkar vilja rensa skrivborden inför jul. Och i helgen gick alla europeiska toppligor utom den spanska på julledighet.
I Frankrike och Tyskland har de båda suveränerna Lyon och Wolfsburg vunnit alla ligamatcher utom en i höst. Lagen har drabbats av ”bakslag” i form av varsitt kryss. I Frauen-Bundesliga finns Hoffenheim tre poäng bakom och Bayern München har sex poäng till serieledning. Inga andra lag har i praktiken chans på Champions Leagueplatser.
I Frankrike har Lyon en lucka på fem poäng ner till tvåan PSG. Sedan finns Bordeaux ytterligare två poäng bakom, och Montpellier har fem poäng till PSG. Topp två efter slutspelad serie kommer att finnas bland de fyra lagen.
I England är det tre lag som slåss om guldet. Efter att Chelsea tappat poäng mot Liverpool är det Arsenal som går på jullov som serieledare. Manchester City är tre poäng bakom och Chelsea fyra. Fast Chelsea har en match mindre spelad.
I Arsenal har vi höstens spelare inom internationell damfotboll – Vivianne Miedema. Den nederländska skyttedrottningen har gjort 26 mål för sitt lag på 16 starter i höst. Dessutom har hon stått för tio assist, och hon leder både skytteligan i WSL och i Champions League.
Den senaste tidens stora olycksfågel är tyska PSG-stjärnan Sara Däbritz, som tyvärr dragit av korsbandet.
I am totally sad about my knee injury. But life and also soccer is a journey with ups and downs 🙏 I am positive to fight through tough times. l will come back better and stronger than ever ❤ #alreadymissyou ⚽ Can’t thank you enough forma all the support and messages 😊😍 pic.twitter.com/rW1ia9rKog
På svensk mark noteras att Hammarby och Kvarnsveden håller på att torna upp som tänkbara seriefavoriter i elitettan nästa år. I varje fall känns de som de båda klubbar som varit starkast hittills under silly season.
Däremot ser det riktigt mörkt ut för Kungsbacka DFF. Ett tiotal spelare har lämnat, och ännu har jag varken sett någon kontraktsförlängning eller några nyförvärv. Kris.
I damallsvenskan har dagens nyheter varit att Amanda Johnsson Haahr går till Växjö och att Jenna Hellstrom lämnar Örebro för NWSL och Washington Spirit.
Dagens stora snackis i svensk damfotboll har dock handlat om Malmö FF:s dränering av division I-klubben Dösjöbro.
Ni minns ju att MFF kunde ha tagit över LB07:s verksamhet. Det skulle ha skett i samförstånd, och enligt befintliga regler. Men det föll av moraliska skäl. MFF:s medlemmar ansåg att det var omoraliskt att ta över en annan klubb.
I stället skall MFF börja från gärdsgårdsserierna, och bygga något eget. Det gör man genom att ta över Dösjöbros lag, mot Dösjöbros vilja. Ni som är insatta vet ju att Dösjöbro kvalade mot elitettan för några veckor sedan. Nu ser det ut som att klubben får spela med ett F17-lag i ettan nästa år.
Det finns förstås MFF:are som vänder som mot hanteringen av Dösjöbro. Men de allra flesta kommentarer som jag sett på olika sociala medier tycker att klubben har agerat på ett korrekt sätt. Det gör ju förstås även klubbledningen.
Och rent regelmässigt har Malmö FF inte gjort något fel – man har följt reglerna. Men hur är det med moralen?
Patrick Ekwall och Zecira Musovic är två profiler som framfört olika vinklar på frågan.
Oklart vad som är mest skamlöst i Malmö FF:s slakt av Dösjöbros diviison 1-lag i fotboll, att man hävdar att man ”inte tänkt på vilket lag spelarna kommer från” eller att man tycker det är skitsamma att man utarmar en liten klubb på bygden för att vinna div 4?
Ang. MFF-uttagningen. En del argumenterar för att uttagningarna till damlaget varit dåliga pga att det ej resulterat i tillräcklig spridning. Det handlar väl om att få det bästa, möjliga laget? Är det dags för hobbyverksamhet bara för att det är damfotboll?
Jag tycker som ni förstår mest som Ekwall. MFF har ju röstat nej till att ha damelitfotboll de kommande åren – de skall spela i division IV nästa år. Att då sänka en annan klubb för att få ihop ett lag som kommer att göra tvåsiffrigt i varje match känns ju sisådär.
Vi har för övrigt en kopia här i Borås, där Elfsborgs nystartade damlag har dränerat Sjömarkens IF (som åkte ur ettan i år) så mycket att Sjömarken inte ser ut att komma till spel nästa år. Det är kul att Elfsborg och MFF vill vara med i damfotbollen, men deras inmarsch har lämnat en rätt bitter eftersmak.
I förra veckan kom en annan tråkig damfotbollsnyhet här i Borås – den elitsatsning som var planerad att göras utifrån Bergdalens IK:s lag stoppas av Svenska Fotbollförbundet, och läggs ner.
Personligen tycker jag att förbundet har sjukt dåliga regler för elitsatsningar. I min (pluslåsta) krönika i BT skrev jag:
”Folket bakom Borås FC skall förstås ha kritik för sitt misslyckande. Men det finns också anledning att ifrågasätta Svenska Fotbollförbundets ramar och regler. Som jag ser det måste man ha olika upplägg för hur man hanterar satsningar inom herr- respektive damfotboll. Det är samma sport, men olika världar.
…
I Sverige har vi jätteproblem med att hitta fotbollsklubbar som vill satsa på tjejer. Assi drog sig exempelvis nyss ur elitettan av ekonomiska skäl. Och ytterligare två klubbar har i år släppt sina platser i division I. När man vet förutsättningarna känns det vansinnigt att förbundet stoppar de som vill något.”
Bakgrunden var att Bergdalens IK är en kvartersklubb som inte vill bära någon elitsatsning. Klubbens damlag har dock kommit trea i ettan två år i rad, och vill uppåt. För att kunna satsa rejält mot elitettan ville damerna bryta sig ur och bilda en egen förening – Borås FC.
Det hela stoppades dock på grund av att Bergdalen ville ha kvar sina många ungdomslag. Om Bergdalen hade misskött sin flickverksamhet hade det inte varit något problem – då hade Borås FC kunnat bildas. Så funkade det i Alingsås härom året. Eftersom Holmalund inte hade några flicklag godkändes Alingsås FC United. Men eftersom Bergdalen har flicklag tilllät inte förbundet bildandet av Borås FC.
Det här har bara skapat förlorare. Inte minst Bergdalens IK som står kvar med ett damlag som är för bra för klubben.
Jag tycker i och för sig att det finns en rimlighet i att förbundet kräver att elitklubbar har ungdomsverksamhet. Men det går att formulera reglerna på mycket bättre sätt än de nuvarande. Exempelvis genom att villkora att man måste starta ungdomslag inom ett visst antal år, annars blir det tvångsnedflyttning. Och sedan bör man dra in, eller i alla fall sänka, medlen till de elitklubbar som inte har flicklag.
Innan jag sätter punkt för det här inlägget kommer här en liten snabbgenomgång av nyhetsflödet från de senaste veckorna:
* Pia Sundhage och Brasilien avslutade året med en stabil seger. Det blev 4–0 mot Mexiko i ländernas andra landskamp på några dagar.
* Japan vann Östasiatiska mästerskapen efter att ha tagit full poäng och gjort 13–0 i slutspelet. Dagens ”final” mot Sydkorea slutade med 1–0-seger.
* Japan även är en av slutkandidaterna till arrangera nästa VM-slutspel. Övriga länder som är kvar i striden om värdskapet 2023 är Brasilien, Colombia och ett samarbete mellan Australien och Nya Zeeland.
* Det inte är given succé med herrelitklubbar inom dameliten. Djurgårdens trotjänare Mia Jalkerud tycks inte vara speciellt nöjd med hur svenska herrmästarna tar hand om sitt damlag.
* Nils Nielsen tar över som förbundskapten i Schweiz. Nielsen gjorde ju succé 2017, då han tog Danmark till EM-final.
After leading Denmark to a maiden @UEFAWomensEURO final in 2017, Greenland-born @NilsNielsen9 is bringing his proven philosophy to Switzerland’s national team @SVF_ASF
* Tacon har en riktigt tuff avslutning på 2019. På lördag väntar nämligen derby, borta mot Atletico Madrid. Atletico har tappat lite mark mot Barcelona på sistone, och måste i princip vinna. Efter tolv av 30 omgångar är det fem poäng upp till serieledning. För Tacon har läget ljusnat något på sistone. Man ligger nu på elfte plats av de 16 lagen. Men det är bara två poäng ner till negativt kval, så Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani kan knappast slappna av under jul. De båda stod för övrigt för de här båda målen i den viktiga segern mot Espanyol härom helgen:
* Det verkar bli åtta lag i Algarve cup kommande år: Belgien, Danmark, Italien, Norge, Nya Zeeland, Portugal, Sverige och Tyskland. De åtta lagen kommer att spela utslagsturnering med kvartsfinal, semifinal och final.
Madelen Janogyhar bestämt sig för att det är dags att lämna Piteå och damallsvenskan. Det dröjde några fler år än jag gissade innan hon fick sitt genombrott.
Jag trodde att det skulle ske redan 2016, men på svensk mark hände det i fjol. Och i år har hon även visat att hon håller på internationell nivå. Det är således fullt logiskt att Falköpingsprodukten nu provar sina vingar utomlands.
Frågan är bara var hon hamnar. Enligt agent Maria Karlsson De Cecco har Janogy tackat nej till Juventus och Birgmingham. I Juve hade hon fått svenskt sällskap i form av Linda Sambrant, samt sannolikt fått vara med och vinna en ligatitel till. Juventus är ju nämligen obesegrat, och man kommer att leda den italienska ligan med minst fem poäng när alla lag spelat nio omgångar.
Birmingham hade varit ett rätt bra klubbval, om Janogy flyttat förra säsongen. Då var nämligen det blåvita laget ett toppgäng. Nu är Birmingham däremot riktigt svagt, och man kan förstå att klubben letar vassa forwards för att lyfta ur nedflyttningsstriden.
Härom veckan kikade jag nämligen på matchen Birmingham–Chelsea. Jag hade faktiskt missat hur brandskattat Birmingham har blivit, och trodde att jag skulle få se Chelsea mot ett svårslaget motstånd. Men så var det inte alls.
I våras slutade Chelsea och Birmingham trea och fyra i WSL med 42 respektive 40 poäng. Under sommaren har klubbarna dock tagit helt olika riktningar. Medan Chelsea både har breddat och stärkt sitt lag har Birmingham alltså tappat massor av toppspelare.
Bland annat är alla lagets fyra bästa målskyttar från förra säsongen borta. Namnmässigt är förstås Ellen White det tyngsta tappet – hon gjorde sex mål på åtta ligamatcher förra säsongen. Den här säsongen har Birmingham totalt gjort tre mål på sju ligamatcher.
Mot Chelsea släppte de in sex, trots att jag tyckte att Chelsea gjorde en rätt blek insats. Totalt sett var det en rätt dålig match, med riktigt svagt passningsspel – framför allt från Birmingham. Hos dem var landslagsmittfältaren Lucy Staniforth den enda klasspelaren.
En annan spännande spelare i Birmingham är 16-åriga Freya Gregory, som fått göra några inhopp. Hon är dock inte redo att bära något lag i WSL.
Det blev en lång utläggning om Birmingham. Men jag hoppas att det framgår att jag tycker att det är rätt av Janogy att välja bort WSL-klubben.
För Piteå börjar det se lite jobbigt ut. Man har tappat flera etablerade spelare, och ännu inte plockat in några namnkunniga nyförvärv. När kommer det första?
De senaste dagarnas debatt på svensk mark har annars handlat om Linköping och Olof Unogård. Jag har ingen inblick i hur det sett ut och låtit på träningar och i omklädningsrum i LFC. Men utifrån det jag sett och läst tycker jag att Unogård är värd att få en chans till.
Jag läste att Rainer Fussgängerpå sin blogg kallar LFC för ett av sorgebarnen under silly season. Nu är ju inte östgötarna klara med sitt lag- och truppbygge ännu. Men som jag ser det har LFC hittills gjort en helt ok silly season, och jag tycker att man håller på att bygga ett betydligt mer välkomponerat lag till 2020 än man har haft i år.
Det var ju ganska solklart att LFC var tvunget att ändra på något. Och att behålla den trupp man haft i år tror jag hade varit dömt att misslyckas. Man behövde således byta bort en hel del spelare.
En gissning är att man gärna hade haft kvar Emma Holmgren och Mimmi Larsson, som ihop med Frida Maanum varit LFC:s bästa spelare i år. Fast i Larssons fall kändes det som att det bara fanns plats för en av henne och Stina Blackstenius. Och då Blackstenius har löpande kontrakt över nästa år var det svårt att behålla Larsson. När det gäller Holmgren behöver inte tappet bli speciellt tungt, då Cajsa Andersson är en utmärkt ersättare.
Men övriga spelare som lämnar LFC ville klubben knappast ha kvar. Trion Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl och Anna Rakel Petursdottir har haft riktigt svaga säsonger, och gissningsvis kostade de mer än de presterade. Och Dajan Hashemi fick lida av värvningarna av Larsson och Blackstenius.
Jag noterar att agent Michael Kallbäck, som företräder Oskarsson, Angeldahl och Hashemi, i ett par omgångar spytt galla över LFC. Det är väl bra med agenter som står bakom sina spelare. Men jag hade väntat till mina spelare gjort succé i sina nya klubbar. För Oskarsson och Angeldahl har ju knappast presterat på den nivå man förväntar sig av spelare som förväntas konkurrera om landslagsplatser.
När jag kollade den officiella statistiken över Linköpings säsong, noterade jag för övrigt att Lina Hurtig både spelat, och startat samtliga 22 matcher i damallsvenskan i år. Det är första gången i hennes annars rätt skadekantade karriär hon kunnat spela en full säsong. Och det trots att hon var i väg på VM, och inte fick någon längre semester.
Det om LFC. I dag har jag kollat in det franska toppmötet PSG–Montpellier. Det skulle även ha kunnat vara ett svenskmöte, men Hanna Glas och Marija Banusic blev kvar på varsin bänk hela matchen.
PSG var det något bättre laget, men matchen slutade 1–1, ett resultat som Lyon och Bordeaux jublade mest åt. I morgon når D1 Feminine halvtid i och med matchen mellan ledarna Lyon och jumbon Metz. Allt talar för att Lyon kommer att vinna den matchen och därmed ha ett fempoängsförsprång efter halva serien.
Det innebär att Lyon är det enda laget som har guldet i egna händer. Och med tanke på hur sällan Lyon tappar poäng har jag väldigt svårt att se att ligaguldet skall glida dem ur händerna.
Noterbart kring dagens match var att PSG var så missnöjt med 1–1 att de skickade upp målvakten Cristiane Endler på en hörna i 94:e minuten. Chilenskan vann faktiskt duellen, men hennes nick förlängdes över av Kadidiatou Diani.
Noterbart i övrigt från D1 Feminine är att tyska storstjärnan Dzsenifer Marozsan står på sju mål och elva assist efter tio spelade matcher. Det är en makalöst imponerande siffra, och då har hennes Lyon alltså kvar att möta ligans sämsta lag.
För mig är Marozsan definitivt topp tre när det gäller världens bästa spelare. De andra två är Sam Kerr och troligen också Tabitha Chawinga. Jag skriver troligen om den före detta Kvarnsvedenspelaren, eftersom jag knappt sett henne sedan hon lämnade damallsvenskan. Men det faktum att hon dels ledde sitt Jiangsu Suning till fyra titlar i Kina, och dels hur överlägsen hon var i Asiens Champions League häromveckan, så tror jag att hon hör hemma väldigt högt upp på listan över världens bästa spelare.
Eftersom Chawinga ju varken syns i stora mästerskap eller europeiska klubbturneringar, glöms hon lätt bort när priserna till världens bästa skall delas ut. En som prisats i veckan är Saki Kumagai. Japanskan utsågs till Asiens bästa spelare:
När Ballon d’Or delades ut i början av veckan var prispallen:
1) Megan Rapinoe
2) Lucy Bronze
3) Alex Morgan
Rapinoe vinner ju på grund av hennes insatser i VM. Hon har ju för övrigt knappt spelat något under resten av året. Jag tycker att VM skall vara viktigt i sådana här omröstningar. Men jag tycker knappast att VM skall vara det enda man tar hänsyn till. För det finns ju speciella priser till turneringens bästa spelare.
När det gäller Bronze är hon bra, men Marozsan brukar ju alltid prisas som Lyons och franska ligans bästa spelare. Så jag har svårt att placera Bronze före tyskan. Juryn hade dock Marozsan först på elfte plats. På delat 16:e fanns för övrigt Nilla Fischer och Kosovare Asllani, och på 19:e kom Sofia Jakobsson.
Här vann alltså Kerr, vilket jag tycker känns rimligt. Hon var för övrigt sjua i Ballon d’Or. The Guardian hade Marozsan på plats 13.
Sexa kom för övrigt Vivianne Miedema, som stod för makalösa sex mål och fyra assist när Arsenal vann med 11–1 mot Bristol förra helgen. Och då blev hon ändå utbytt i 79:e minuten…
På The Guardians lista kom Tabitha Chawinga på plats 95. Som ni förstår tycker jag att det är en rätt rejäl undervärdering. Svenska spelare på listan var:
33) Nilla Fischer
35) Kosovare Asllani
44) Hedvig Lindahl
51) Sofia Jakobsson
56) Caroline Seger
69) Stina Blackstenius
77) Magdalena Eriksson
82) Fridolina Rolfö
91) Hanna Glas
En svensk VM-spelare som stod utanför listan är Amanda Ilestedt. Hon nickade in Bayern Münchens matchavgörande 2–0-mål i går mot Freiburg. Det var Ilestedts första ligamål för Bayern. Jag hann se delar av matchen, och tyckte att svenskan gjorde en utmärkt defensiv insats.
Innan jag sätter punkt för det här inlägget är det läge att säga några ord om det nya format för Champions League som presenterades i veckan. Första ordet är förstås: Äntligen.
Den närmaste förändringen för svensk del är att klubbarna slåss lagen om tre platser i Champions League i nästa års damallsvenska.
Utöver att de sex bästa ligorna får med ett tredje lag så kommer det att bli gruppspel för 16 lag. De fördelas i fyra grupper om fyra lag vardera. Utöver årets turnering har Sverige alltid haft minst en klubb bland de 16 bästa. Så även om det är fler bra lag att konkurrera med borde vi ha goda chanser att åtminstone få med något lag till gruppspelet varje år den närmaste tiden.
Framför allt kommer det lag som vinner SM-guld nästa höst ha stor chans att nå gruppspelet. Kvalet är nämligen delat i två, eller tre delar beroende på hur man räknar.
1) Fyra lag är direktkvalade. Det handlar om de regerande mästarna samt ligavinnarna i de tre största ligorna – just nu Tyskland, Frankrike och England.
2) Mästarvägen – sju platser. Här placeras samtliga övriga mästarlag. Kvalet spelas i två omgångar. Mästarna från ligorna som är rankade 4–6 är seedade och går in i andra omgången. I nuläget handlar det om mästarna från Spanien, Sverige och Tjeckien. Det svenska mästarlaget är alltså bara ett dubbelmöte från gruppspel. Och man kommer att få möta mästarlag från mindre ligor.
3) Ligavägen – fem platser. Den här vägen är det väldigt mycket tuffare för svenska lag att kvala in till gruppspelet. Mest eftersom man riskerar väldigt mycket tuffare motstånd än via mästarvägen. Kvalet är uppdelat i två omgångar. Först en utslagsturnering, sedan playoffmatcher. Tvåorna i ligorna 1–6 är seedade och går in i playoffomgången. I nuläget behöver alltså tvåan i damallsvenskan ”bara” vinna ett dubbelmöte för att gå till gruppspel.
Alla treor och tvåorna i ligorna som är rankade sjua och neråt måste spela den inledande utslagsturneringen där fyra gruppvinnare går vidare till playoffomgången.
Spontant tycker jag att upplägget känns bra. Lag från tio olika länder kommer att få plats i gruppspelet, och de bästa länderna har chansen att få med tre lag till gruppspelet. Det är bra.
Ett stort grattis till Malmöklubben som har gjort en otroligt stark höst. Man lyckades väldigt bra med truppen under sommarfönstret, och laget har känts klart starkare efter VM än det var innan.
En viktig värvning var ju förstås Anna Anvegård, och det var ju just hon som gjorde Rosengårds mål i dag mot Vittsjö.
Det finns fler lag som är värda gratulationer i dag. Göteborg säkrade andraplatsen, och är därmed klart för ett andra raka deltagande i Champions League.
Redan i går säkrade Vittsjö och Eskilstuna sina medaljer – grattis till båda. Nästa helg avgörs vilket av lagen som blir trea, och vilket som blir fyra.
Starkt av Vittsjö förresten att ta poäng på Malmö IP. Starkt också av Eskilstuna att fortsätta rada upp segrar. Faktum är att sörmlänningarna nu är uppe i topp av hösttabellen. Laget har tagit 23 poäng på de tio senaste omgångarna. Under samma period har Rosengård och Göteborg tagit 22 och Vittsjö 17.
Jag har jobbat under söndagen, och har inte hunnit se så mycket av dagens matcher. Dock stod redaktionens tv:n på under Djurgården–Piteå. Så jag såg hur ett sjabblande Piteåförsvar kan ha räddat Djurgården kvar i högsta serien. 3–3-kvitteringen var ju en skänk från ovan till stockholmarna.
Inför slutomgången är nu Djurgården uppe på rätt sida om nedflyttningsstrecket. Dock kan det knappast anses ha varit positivt för stockholmarna att Göteborg säkrade andraplatsen redan i dag. Det innebär ju nämligen att Göteborg inte har något att spela för på Limhamns IP på lördag.
Däremot måste nog Vittsjö ta tre poäng om de skall försvara sin tredjeplats. Formstarka Eskilstuna är ju nämligen storfavoriter borta mot Växjö. Djurgården har alltså sannolikt en mer motiverad motståndare i slutomgången. Och djurgårdarna måste ta lika många poäng som LB för att hålla sig kvar.
I övrigt i dag noteras en megaskräll från den franska ligan. Där blev det nämligen mållöst mellan Dijon och Lyon. Dijon var tabelljumbo inför avspark, och hade tidigare varken tagit poäng eller gjort mål på Lyon. Något mål gjorde man inte, men en högst meriterande poäng blev det.
Gissa om Hanna Glas jublade över den skrällen? Nu leder nämligen PSG ligan med två poängs marginal efter sex omgångar.
I tyska ligan fortsätter Hedvig Lindahl att hålla nollan, och Fridolina Rolfö att göra mål. Båda svenskorna spelade hela matchen i Wolfsburgs 3–0-seger borta mot Frankfurt. Rolfö gjorde 1–0-målet, vilket innebär att hon nu bokförts som målskytt i fyra raka matcher.
Tillagt i efterhand: Rolfö spelade inte hela matchen, utan haltade av på slutet efter att ha fått en smäll på foten. Skadan kan vara allvarlig. Se kommentar nedan.
Även i Norge blev guldstriden helt avgjord i dag. LSK tog en poäng borta mot Kolbotn, och leder därmed serien med sju poäng med två omgångar kvar. Det är sjätte året i rad som LSK tar hem guldet – grattis.
Det er bare å gratulere @LSKKvinner med gullet! 🥇Her kan du lese om kampen som sikret den sjette strake serietittelen, men også om de andre kampene i runde 20! Bronseplassen har plutselig blitt vidåpen! 😮https://t.co/jCOC0c1pH6
I Spanien är svensklaget Tacon kvar på 14:e plats och negativ kvalplats efter 3–0-förlust hemma mot Levante. Både Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani spelade hela matchen.
Slutligen är det finalklart i NWSL i USA. North Carolina Courage behövde förlängning för att vinna sin semifinal mot Seattle med 4–1. Hemmalaget gjorde 1–0 på straff (Heather O’Reilly) i 88:e. Men Seattle kvitterade på övertid, och det blev alltså förlängning. Där var Julia Spetsmark:s lag starkast. Svenskan byttes för övrigt in i 112:e minuten.
After Lauren Barnes is issued for a hand ball, Heather O'Reilly takes the penalty and converts it past Casey Murphy, who has been on fire today.#NCvRFC | 1-0 | #NWSLPlayoffspic.twitter.com/0nv1Mm4Hve
Precis innan midnatt svensk tid blev det klart att finalmotståndaren heter Chicago Red Stars. Det blev femte gången gillt för Chicago i semifinal. Segerskytt blev inte oväntat Sam Kerr. Det var inte heller någon skräll att Yuki Nagasato stod för den fina framspelningen.
Inlägget korrigerat med uppgifter kring Thomas Dennerby.
I morgon 18.45 spelar Sverige mot Slovakien på Gamla Ullevi, och på TV12 samt Cmore Fotboll.
Det är en match där Sverige är klara favoriter, men där det kan bli knivigare än man kanske kan tänka sig.
Den svenska truppen är ju ganska skadedrabbad. Från Peter Gerhardsson:s VM-elva saknas Nilla Fischer, Caroline Seger och Elin Rubensson. Dessutom saknas Anna Anvegård, som sannolikt hade varit en startspelare om hon varit frisk.
Även en tredje av Rosengårds VM-spelare har lämnat truppen. Zecira Musovic har en muskelskada i ljumsken och har ersatts i truppen av Emma Holmgren.
Trots avbräcken är alltså Slovakien ett lag vi skall kunna vinna mot. Vi har mött dem fyra gånger tidigare, samtliga matcher har handlat om EM-kval och samtliga har blivit svenska segrar. Senaste mötet var på Gamla Ullevi i september 2016, och slutade med svensk 2–1-seger efter svenska mål av Emilia Brodin (hette då Appelqvist) och Pauline Hammarlund.
Det var Sveriges första hemmamatch efter OS-silvret i Brasilien, och 11 460 åskådare kom till Gamla Ullevi. Nu är Slovakien återigen Sveriges första hemmamotståndare efter en stor mästerskapsframgång. Slås publiksiffran från 2016 i morgon?
Slovakien är ett försvarsstarkt och ganska svårspelat lag, ett lag som sällan vinner mot toppnationer, men som oftast står upp väl. De spelar ganska rakt och är kontringsstarka.
Den spelare Sverige i första hand skall ha koll på är förstås Bayern Münchens löpstarka offensiva mittfältare/defensiva forward Dominika Skorvankova. 28-åringen är både snabb och har en enorm arbetskapacitet, hon springer över mycket stora ytor.
En annan viktig spelare i Slovakien är Friburgs ytterback/yttermittfältare Jana Vojtekova. Hon är utrustad med en mycket vass vänsterfot och slår frisparkar och hörnor med både längd och precision från många olika platser på planen. Hon gjorde för övrigt segermålet när slovakiskorna vann mot Lettland i fredags.
Det som oroar inför morgondagens möte är att Sverige inte imponerade spelmässigt mot Ungern i fredags. Jag har nu hunnit se matchen, och det jag fick se var ett otroligt effektivt Sverige.
Sverige gjorde mål på sina tre första heta målchanser och slutsiffrorna 5–0 (1–0) kändes alldeles för stora. Min räkning av målchanser slutade 7–4 (1–4), vilket ju indikerar att 2–1 hade varit ett rimligt segerresultat.
Sverige öppnade matchen med tio bra minuter, där man ägde spelet utan att komma till några riktigt bra målchanser. Det var därför inte helt ologiskt att Magdalena Eriksson nickade in ledningsmålet på en frispark från Kosovare Asllani i 13:e minuten. Men därifrån var den första halvleken ingen vacker, svensk historia.
Jag såg att Rainer på sin blogg skrev att Ungern är ett mediokert lag som troligtvis skulle få kämpa för att vinna över Umeå eller Hammarby i elitettan. Jag har varken sett Umeå eller Hammarby i år, men jag tror knappast att de skulle äga matchen mot landslaget som Ungern gjorde under stora delar av den första halvleken.
Det var ju faktiskt lite av en stöld att Sverige ledde med 1–0 i paus. Både Zsanett Jakabfi och meriterade Fanni Vago borde ju ha gjort mål i den första halvleken. Det före detta Islands- och Österrikeproffset Vago – som är spelande tränare i Ferencvaros – missade öppet mål och Jakabfi hade bland annat ett stolpskott.
Under de sista 30 minuterna av den första halvleken var det svenska passningsspelet svagt, och presspelet bet inte. Ungern hade det större bollinnehavet och bolltrygga speluppläggaren Henrietta Csiszár var planens bästa mittfältare.
Inför matchen hade Wolfsburgstjärnan Jakabi sagt att Ungern brukar tröttna efter 65 minuter. Den här gången hängde ungerskorna med sina huvuden redan efter 52 minuter.
Då hade nämligen Sveriges bästa spelare i fredags – Madelen Janogy – slagit till två gånger. Utöver sitt solomål till 2–0 och den fina nicken till 3–0 var det Janogy som fixade den frispark som ledde till 1–0.
Piteåforwarden kunde kliva av planen med högt huvud i 62:a minuten. Hon ersattes av Fridolina Rolfö, som inledningsvis kändes lite otajmad i sitt spel. Men på övertid fick Rolfö två assist. Först till Sofia Jakobsson:s 4–0-mål, sedan till inhoppare Loreta Kullashi:s första mål någonsin i en tävlingslandskamp.
Kullashi stod för övrigt för ett mycket bra inhopp. Hon kom in i 82:a minuten och låg först bakom 4–0-målet genom att spela loss Rolfö till vänster. Sedan drog Kullashi också upp det anfall hon själv avslutade till 5–0.
På sina 13 minuter på planen skapade Kullashi fler målchanser än vad Kosovare Asllani gjorde på sina 82. Dock skall det ju sägas att Ungern var både trött och uppgivet under Kullashis speltid.
Klart är dock att Kullashi stärkte sina aktier. Det gjorde alltså även Janogy – som jag räknar med startar även mot Slovakien.
På mittfältet fick Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme förtroendet på Segers och Rubenssons positioner. Den orutinerade duon hade det ganska tungt i den första halvleken, men var bättre efter paus. Men min uppfattning är att Sverige hade problem på centralt mittfält före paus.
Vi hade även problem på forwardsplats.För man lider ju verkligen med Stina Blackstenius som fortsätter att kämpa med självförtroendet. Hennes första halvlek i Ungern var nog det sämsta man sett i landslaget i år.
Blackstenius hade två bra bolltouchar de första 15 sekunderna. Sedan var det massivt mörker med undantag för en fin skarvnick till Sofia Jakobsson. Efter de första 15 sekunderna räknade jag till att Blackstenius hade tre offsidelöpningar och fem bollkontakter – alla gånger tappade hon bollen. Det blev lite bättre efter paus. Men Blackstenius är fortsatte enormt långt ifrån den form vi vill se henne i.
Man trodde ju att målen i VM skulle lyfta henne. Och det gjorde de ju – just då. Men jag tycker nog inte att Peter Gerhardsson bör starta Blackstenius i morgon. Det är bättre att satsa på Lina Hurtig eller Rebecka Blomqvist högst upp på topp.
Det om vårt svenska landslag. Det har spelat en hel hög landskamper runt om i världen i helgen. Det är ju Island som räknas som huvudmotståndare i vår EM-kvalgrupp. Frankrike visade i helgen hur man gör mål på isländskorna – man skjuter hårda skott i krysset…
Se Eugenie Le Sommer:s två fantastiska mål från den franska 4–0-segern här. Amel Majri gör för övrigt också ett drömmål:
Och söndagen var en riktigt bra dag för Asien. Först tog Japan en fin skalp när man krossade Kanada med hela 4–0. Kanske att Japan på allvar är på väg tillbaka till världstoppen?
Och i Jill Ellis avskedsmatch fick Sydkorea halv revansch på USA. Amerikanskorna vann ju det första mötet lagen emellan med 2–0 i fredags. Returen slutade 1–1 efter att Ji So-Yun givit Sydkorea ledningen.
I Afrika pågår OS-kvalet. Man är framme i kvartsfinaler, där Nigeria i dag mycket överraskande blev utslaget. Thomas Dennerby:s tidigare lag spelade 0–0 borta mot Elfenbenskusten i torsdags, och fick bara 1–1 i dagens hemmaretur. Därmed gick Elfenbenskusten vidare på fler bortamål.
I första upplagan av det här inlägget skrev jag felaktigt att Dennerby var kvar i Nigeria, men det visade sig att han har lämnat uppdraget, och att Super Falcons leddes av en interimscoach.
FT' in Agege: Nigeria 1-1 Cote d'Ivoire: @NGSuper_Falcons are out of the Tokyo 2020 Olympic qualifiers on away goal.
I de tre övriga kvartsfinalerna spelas returerna under tisdagen. De första mötena slutade så här:
Zambia–Botswana 1–0
Kamerun–DR Kongo 2–0
Ghana–Kenya 0–0
Även i Nordamerika är OS-kvalet i gång. Där handlar det om förkval i Karibien och i Centralamerika. Det är fem kvalgrupper som är igång.
I Karibien går Jamaica mot seger i en av de tre grupperna. De har nio poäng och 30–1 i målskillnad efter tre matcher. Trinidad och Tobago känns som favoriter i en grupp och i den tredje blir det gruppfinal mellan Haiti och Puerto Rico.
I Centralamerika har Costa Rica bra chans att vinna. I den andra blir det gruppfinal mellan Guatemala och Panama.
Slutligen tillbaka till svensk mark. Där noteras att vi fick se en av årets jobbigaste målvaktstavlor i kvalet till elitettan. Det var Dösjöbro som bjöd Jitex på ett 2–0-mål som gjordes på ett skott som absolut inte borde ha gått in.
Som väntat är Alex Morgan den damfotbollsspelare i världen som tjänar mest pengar.
Enligt affärstidningen Forbes drog USA:s forwardsstjärna in 55 miljoner kronor det senaste året. 95 procent av Morgans intäkter kommer består av egna reklam- och sponsorsavtal. Hennes lön bedöms nämligen ”bara” ligga på just under 2,5 miljoner kronor.
Som jag berättade i förra veckan kom Forbes nyligen med sin årliga lista över de 100 idrottare i världen som tjänar mest pengar. På den listan fanns bara en kvinna, tennisstjärnan Serena Williams. Nu har Forbes kommit med en ny lista, den här gången över de 15 bäst betalda idrottskvinnorna i världen.
Den listan toppas förstås av Williams, med Naomi Osaka på andra plats. Bland herrarna var det tre fotbollsspelare i topp. Bland damerna dominerar tennisen totalt. Det är tolv tennistjejer på listan, varav elva i topp. Alex Morgan är den enda fotbollsspelaren, hon återfinns på tolfte plats och är således även den högst placerade icke tennisspelaren.
Utöver Morgan och tennisspelarna finns indiska badmintonstjärnan P.V. Sindhu och thailändska världsfemman i golf, Ariya Jutanugarn med på 15 i topp.
Från ekonomi till själva spelet. För i dag klockan 11.00 drog årets Champions League igång med gruppspel. Matcherna spelas i dag, på lördag och på tisdag. Det är 40 klubbar som gör upp om tio platser i sextondelsfinalerna. Det är alltså bara gruppsegrarna som tar sig vidare.
Sveriges båda representanter behöver ju inte spela gruppspelet, utan är direktkvalade till slutspelet. Vad jag har hittat har vi bara en svensk i aktion under veckan. Det handlar om Matilda Abramo i det cypriotiska mästarlaget Apollon Limassol. De spelar mot Sturm Graz, Riga och SC Braga i Lettland.
Däremot behöver de norska, finländska och isländska mästarlagen gå in redan i gruppspelet. Jag har tidigare berättat den anmärkningsvärda nyheten att Finland representeras av PK-35 Vantaa. Det trots att klubben inte fick elitlicens och flyttades ner i finländska andradivisionen.
Vid en snabb blick på startfältet i gruppspelet noteras sex debutantklubbar. Bland dem är tre välkända herrfotbollsklubbar, nämligen Besiktas, SC Braga och Flora Tallinn.
6⃣ clubs are making their #UWCL debuts in the qualifying round on Wednesday
ŽNK Split🇭🇷 Beşiktaş🇹🇷 Flora Tallinn🇪🇪 FC Nike🇬🇪 Alashkert🇦🇲
Portugal är ju ett land som är på hastig frammarsch inom damfotbollen. Där började herrfotbollsklubbarna Sporting och Braga dominera damfotbollen för tre år sedan. Sporting vann ligan före Braga 2017 och 2018, medan det var omvänt i år.
Men frågan är om det inte blir ett nytt mästarlag 2020. Den portugisiska ligan har nämligen en extremt spännande nykomling i år – det ”riktiga” Benfica.
Det har funnits ett Benfica i Portugals högsta damfotbollsliga i ett par säsonger. Det handlar om CF Benfica, en rödsvart klubb som tog hem ligaguldet både 2015 och 2016.
Det rödvita Benfica som vunnit den portugisiska herrligan 37 gånger och herrarnas Champions League två gånger heter SL Benfica, eller Sport Lisboa e Benfica. Den klubben startade damlag i december 2017 och gjorde en makalös premiärsäsong 2018/19.
Bland annat vann man den portugisiska cupen efter att ha slagit ut Braga med totalt 5–4 över två matcher i semifinalen. Och man vann andraligan i förkrossande stil.
Den portugisiska andraligan, Segunda Divisão de futebol feminino, är uppdelad i flera steg. Först delas lagen in i fem grundserier. Benfica vann serie D på 16 raka segrar. Lagets målskillnad var otroliga 273–0 – man vann alltså matcherna med i snitt 17–0.
De tolv bästa lagen i grundserierna gick sedan vidare till två finalserier. Benfica vann den södra med tio raka vinster och målskillnaden 83–1. Sedan vann man även finalen mot segrarlaget i den andra finalserien med 9–0.
Som Uefas damfotbollsskribent Paul Saffer konstaterar i tweeten nedan. Totalt spelade SL Benfica 36 tävlingsmatcher förra säsongen, och nådde målskillnaden 452–6.
It finished 0-0 … but that result means @SLBenfica women beat Braga B 9-0 on aggregate and win the Portuguese 2nd division after a debut season when they played 36 competitive games, won 34, scored 452 & conceded 6, winning the Portuguese Cup as well as getting promoted https://t.co/JCldSLcN90
I år skall alltså SL Benfica kämpa om den portugisiska ligatiteln. Och laget blir guldfavoriter direkt. Truppen är nämligen namnkunnigt. Lagkapten är portugisiska EM-backen från 2017 Silvia Rebelo.
Silvia Rebelo
Och i lagets trupp finns även tre spelare som spelat VM för Brasilien, nämligen Tayla, Geyse och Darlene. Den sistnämnda var med 2015 medan de andra två spelade VM nu i somras. Känslan är att Benfica är en klubb som ganska snart kommer att kunna bli en maktfaktor även inom damfotbollen.
Blir det så kommer gruppen att ta över Bergdalens IK:s plats i division I nästa år. Eller möjligen Bergdalens plats i elitettan. Boråslaget ligger ju nämligen på andra plats i sin division I-serie, och på lördag väntar seriefinal borta mot IFK Norrköping.
Från Borås till Peru. I Lima avgjordes tidigare i dag semifinalerna i de Panamerikanska spelen. Efter dem står det klart att det blir Argentina som ställs mot Colombia i finalen, som spelas natten mot lördag svensk tid.
Argentina vann med komfortabla 3–0 mot Paraguay efter mål av VM-spelarna Mariana Larroquette (straff), Aldana Cometti och Yael Oviedo. Trots att det varit stormigt kring det argentinska laget har de alltså tagit sig hela vägen till final.
#Lima2019EnTyCSports | ¡HISTÓRICO! El seleccionado femenino de fútbol goleó 3-0 a Paraguay y accedió a la Final del certamen. Con goles de Larroquette, Cometti y Oviedo, el equipo de Borrello enfrentará al ganador de Colombia a Costa Rica por la medalla dorada. ¡VAMOS ARGENTINA! pic.twitter.com/vGkL9N5rR8
Colombia hade det tuffare i sin semifinal. De vann till slut med 4–3 efter förlängning mot Costa Rica. Costaricanskorna kvitterade till 3–3 i 89:e minuten genom inhopparen Maria Salas. När Salas bytte av storstjärnan Shirley Cruz sju minuter tidigare ledde Colombia med 3–1. Costa Ricas Las Ticas stod alltså för en stark avslutning av matchen.
Redan tre minuter in i förlängningen gjorde dock Catalina Usme 4–3 för Colombia, vilket alltså blev segermålet.
¡Gol de Colombia!
En el minuto 3 de la primera parte de la prórroga, Catalina Usme pone el marcador 4-3 a favor de la Selección.
Colombias tre första mål gjordes av Leicy Santos, Natalia Gaitan och Diana Ospina, medan Carol Sanchez gjorde Costa Ricas två första.
Vidare till Sydafrika. Där är de framme vid semifinaler i Cosafa-mästerskapet. Sydafrikas Banyana Banyana vann sin grupp i stor stil. De ställs i ena semifinalen mot The Mighty Warriors från Zimbabwe, som krossade Swaziland i deras gruppfinal.
Den andra semifinalen spelas mellan Zambia och Botswana, två lag som möttes i gruppfinal så sent som i tisdags. Då blev det 0–0, ett resultat som alltså innebar att båda lagen gick vidare. Om Zambia hade gjort mål på någon av sina många chanser skulle istället Malawi blivit bästa grupptvåa och tagit Boswanas semifinalplats. Malawi som ju spelar utan sina stjärnspelare, systrarna Chawinga.
Cosafa är knappast ett glamourös mästerskap. Det här klippet från matchen Malawi–Komorerna 13–0 ger ganska mycket Algarve cup-känsla. Förutom att planerna oftast är mycket bättre i Algarve. Linda Kasenda gjorde för övrigt åtta mål i den där matchen.
Algarve cup är ju en träningsturnering. En annan träningsturnering spelas i veckan i Frankrike. Där möts fyra klubblag med svenskintresse i semifinaler och placeringsmatcher. Semifinalerna spelades under tisdagen och gick så här: Montpellier–Chelsea 5–2 och PSG–Bayern München 2–1. Det blir således helfransk final på torsdag, medan Chelsea och Bayern spelar om tredje pris. För PSG gjorde för övrigt göteborgaren Annahita Zamanian kvitteringsmålet till 1–1.
Les affiches du jeudi 8 août seront donc les suivantes :
Dagens transfernyhet är att Manchester City har skrivit ett tvåårskontrakt med den duktiga sydkoreanska kantspelaren Lee Geum-Min. Hon spelade senast på hemmaplan för Gyeongju KHNP.
We're delighted to announce the signing of South Korean international striker Lee Geum-min! ⚽️
Och strax efter lunch presenterade Tacon/Real Madrid en ny, brasiliansk spelare. Det var inte VM-mittbacken Kathellen Sousa, som jag först trodde. Utan det var Daiane som lånas in från PSG.
Allra sist hade vi ju under VM en hel del diskussioner här i bloggen kring handsregeln. Nu har Ifab ytterligare preciserat hur regeln skall tolkas. Och jag är fortsatt övertygad om att Saki Kumagai:s hands i åttondelsfinalen mot Nederländerna inte borde ha bestraffats. Samt att det var rätt att inte Kelley O’Hara:s hands i kvartsfinalen mot Frankrike ledde till bestraffning.
Noterbart i övrigt är att det vanligtvis inte skall dömas hands om en spelare nickar bollen på sin egen arm. Eller om bollen flipperstudsar upp på armen via egen eller motståndarkropp.
1/3
IT IS A HANDBALL OFFENCE if a player:
➡️ deliberately touches the ball with hand/arm ➡️ gains possession of the ball after it has touched their hand/arm and scores goal or creates a goal-scoring opportunity ➡️ scores goal directly from their hand/arm (even if accidental) pic.twitter.com/rqkcI6Ptir
IT IS NOT USUALLY AN OFFENCE if a ball touches a player’s hand/arm:
➡️ directly from player’s own head or body ➡️ directly from head or body of another player who is close ➡️ if hand/arm is close to the body and does not make it unnaturally bigger pic.twitter.com/n4ulDMaDFE
Och strax efter gick även Asllani själv ut med nyheten:
🇪🇸 Proud to announce that I’ll be the first official signing for Real Madrid/Cd Tacon. Excited to write history, to help build and be part of this teams journey from the very start. It’ll be a dream to wear the most beautiful jersey in the world starting next season. HALA MADRID pic.twitter.com/QnJDSE8wqH
Som jag skrev i går var det ju inte speciellt oväntat. Om jag inte har glömt någon blir Asllani första svenska spelare i den spanska ligan sedan Louise Schilgard (då Fors) spelade för Espanyol för tio år sedan (säsongen 2009/10).
Som säkert alla numera vet är CD Tacon nykomling i spanska ligan. Klubbens damlag är köpt av Real Madrid, och det kommer att heta just Real Madrid från och med nästa sommar. Köpet gjordes för sent för att laget skulle hinna byta namn redan till den här säsongen.
Men Tacon kommer redan den här säsongen att spela på Reals anläggning och har Reals stöd. I praktiken kommer alltså Asllani att spela för Real Madrid.
Svenskan blev satsningens allra första prestigevärvning. Kul för Asllani att kunna stoltsera med det i framtiden. Och spännande att se hur Real Madrids satsning kommer att se ut.
Asllani har tidigare spelat i högsta ligorna i Sverige, USA, Frankrike och England. Spanien blir hennes femte land. Tidigare har Schillgard och Sofia Jakobsson spelat i fem olika högstaligor. Ingen svensk har däremot spelat i fler. En lista över svenska spelare som varit i två utländska högstaligor eller fler finns under fliken Svenska utlandsproffs.
En annan spännande nyhet i dag är att Lyon skall ha erbjudit ett kontrakt till Magdalena Eriksson.
Med tanke på vad Lyon har för spelare i mitt- och vänsterförsvaret känns det som ett bra val av Eriksson att stanna i Chelsea. Känslan är ju att hon hade fått betydligt mindre speltid i den franska storklubben.
Som mittbackar har ju Lyon redan Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy och Kadeisha Buchanan. Dessutom har man Saki Kumagai, som är mittback i Japans landslag med som dock spelar på mittfältet i klubblaget. Och som vänsterbackar har man Amel Majri samt supertalangen Selma Bacha.
För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.
Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.
Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.
I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.
Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.
Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.
Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.
Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.
Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.
In football communication between players is of the highest order. Dutch goalkeeper Van Veenendaal, central defender Bloodworth, central midfielder Van de Donk & striker Miedema played for the same club last season. They take the Arsenal communication to the national team#USANEDpic.twitter.com/NdaKYog3jr
— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 6, 2019
Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:
”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”
Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.
Most people expect a walk-over on Sunday. This could indeed happen as the USA have the better players. However, the Dutch have a stronger team as Dutch coach Sarina Wiegman proved herself tactically stronger than USA coach Jill Ellis. So there is still hope for the Dutch!#USANEDpic.twitter.com/RW7wWIBPca
— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 5, 2019
I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.
Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.
Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.
Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.
USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.
USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.
Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.
2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.
Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.
Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.
Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.
Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.
Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.
Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.
Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.
Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.
Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.
På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.
När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.
Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.
Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.
Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:
Dutch coach Sarina Wiegman tactically outstanding. Potential risks in Dutch 1-4-4-1-1 strategy: – Left winger Martens defensively vulnerable; – Dutch defensive line drops back too much; – Distance between the 10 (Miedema) and two 6's too long in transition.#USAvNED#nedusa
— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 7, 2019
Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.
Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.
Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.
Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.
Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.
Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.
Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.
När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.
Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.
Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.
Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.
WORLD CUP INDIVIDUAL AWARDS
Golden Boot 🥇 Megan Rapinoe – USA 🥈 Alex Morgan – USA 🥉 Ellen White – England Golden Ball 🥇 Megan Rapinoe – USA 🥈 Lucy Bronze – England 🥉 Rose Lavelle – USA Golden Glove 🥇 Sari Van Veenendaal – Netherlands Young Player 🥇 Giulia GWINN – Germany
Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.
I dag kom den nya världsrankingen, och som väntat klättrar Sverige närmare toppen. Det blir tre steg uppåt, vilket innebär att Sverige numera ligger sexa med 2 021 poäng.
Det innebär att vårt landslaget har gjort en fantastiskt bra säsong 2018/19. För ett år sedan var vi nämligen nere på elfte plats med 1 941 poäng – vår näst sämsta ranking någonsin. Vår allra sämsta ranking någonsin är för övrigt just elfte plats med 1 934 poäng. Det var den placeringen vi hade när Pia Sundhage lämnade över till Peter Gerhardsson efter EM 2017. Gerhardsson har alltså lyft landslaget ganska rejält.
Senaste gången vi var så högt upp som sjätte plats i världen var i mars 2017. Men då hade vi bara 1 977 rankingpoäng. För att hitta senaste gången vi hade över 2021 poäng eller mer får vi backa ända till 2014. Då var vi femma på just 2 021 poäng i september och med 2 028 poäng i juni.
Det här är alltså vår bästa rankingpoäng på fem år. Kul.
Tittar man i övrigt på den nya rankingen så är förstås USA fortsatt världsetta. Laget gjorde ju faktiskt en unik insats i VM och blev första laget att vinna sju raka VM-matcher under ordinarie tid. De enda lag som tidigare lyckats vinna VM-guld genom att gå rent var USA 1991 och Norge 1995. Båda de gångerna var det dock bara sex matcher.
USA:s ledning är den största någonsin på världsrankingen. Man är hela 121 poäng före tvåan Tyskland. Det är för övrigt väldigt jämnt mellan platserna två till sex. Tyskorna har 2 059 poäng, alltså bara 38 fler än sexan Sverige. Sveriges avstånd ner till sjuan Kanada är 45 poäng.
Mellan Tyskland och Sverige ligger i tur och ordning Nederländerna, Frankrike och England. Nederländerna klättrar hela fem platser från åttonde, och är tillsammans med Island och Kamerun de största klättrarna på topp 50.
Trots att England kom före Frankrike i VM går fransyskorna om engelskorna på rankingen. Det hör ihop med att rankingen inte tar hänsyn till placeringar i mästerskap, utan bara till matchresultat. Och England har förlorat fyra matcher sedan den 29 mars, när förra rankinglistan kom. Frankrike däremot har bara en förlust och ett kryss (seger i förlängning) under den här perioden.
Noterbart är att Nordkorea klättrar två platser och nu är nia i världen. Nordkoreas höga poäng och fina placering visar på bristerna i rankingsystemet. Nordkorea är nämligen inte världens nionde bästa lag, utan de ligger uppskattningsvis tio platser för högt.
Nordkorea har inte kvalat in till något stort mästerskap sedan OS 2012. Visst har laget varit avstängt sedan dess, men man misslyckades både med att ta sig till Asiatiska mästerskapen i fjol och till VM i år.
Tittar vi på Nordkoreas resultat de senaste tio åren kan jag bara hitta tre segrar mot lag som legat på världsrankingens topp 10 vid matchtillfället. Alla tre är mot Japan, två i de Östasiatiska mästerskapen och en i Asian Games.
Både Östasiatiska mästerskapen och Asian Games (Asiatiska spelen) är turneringar där Japan brukar komma utan sina utlandsproffs, turneringar som oftast ligger utanför ordinarie Fifa-datum. Jag kan alltså faktiskt inte hitta att Nordkorea har vunnit en enda ”riktig” match mot ett lag på världsrankingens topp tio på över tio år. Ändå är de rankade nia – det går inte ihop.
Nordkorea har fått sin fina placering genom goda resultat i just turneringar som Östasiatiska mästerskapen och Asian Games. I de stora mästerskapen, där alla spelar med bästa laget, har bara Nordkorea vunnit en match mot Australien, Japan, Kina eller Sydkorea på de senaste tio åren.
Trots det här ligger alltså Nordkorea nia på världsrankingen, närmast efter Australien, men två platser före Japan, sju platser före Kina och elva före Sydkorea. Det är inte rimligt.
Det här talar väl sitt tydliga språk om vilka förändringar som behövs göras i rankingsystemet. Alltså att matcher i de riktiga mästerskapen måste viktas betydligt högre än de gör i dag.
Noterbart i övrigt är att Norge ligger kvar på tolfte plats, trots att de nådde kvartsfinal i VM. Och att Italien bara klättrade en placering upp till 14:e. Däremot klättrade Danmark två till 15:e och Island fem till 17:e.
En positiv sak är att det nu är 158 lag med på rankingen, vilket är det högsta antalet någonsin. Men jämför man med herrarnas ranking har den 211 länder, så det är fortsatt många fotbollsländer som inte har aktiva damlandslag. Noterbart är att man stryks från världsrankingen om man inte har spelat någon landskamp på 18 månader,
Det om rankingen. Nu till två listor som har uppdaterats i och med att VM är över. Två listor där Sverige också ligger väl framme. Det är bara nio länder som har tagit en VM-medalj. Sverige har fyra, och har därmed näst flest:
1) USA 8
2) Sverige 4
3) Tyskland 3
4) Japan 2
4) Norge 2
4) Brasilien 2
7) Kina 1
7) Nederländerna 1
7) England 1
Eftersom guld rankas högst är vi trots våra fyra medaljer däremot inte näst bäst genom VM-historien. Där är vi bara femma:
1) USA 4–1–3
2) Tyskland 2–1–0
3) Japan 1–1–0
3) Norge 1–1–0
5) Sverige 0–1–3
6) Brasilien 0–1–1
7) Kina 0–1–0
7) Nederländerna 0–1–0
9) England 0–0–1
Såväl världsrankingen som de båda listorna över VM-medaljer visar att Sverige faktiskt fortfarande är en stormakt inom damfotbollen. Det är bara att hoppas att vi kan hålla oss kvar i toppen i många år till.
Det har varit mycket fokus på domslut och domare under VM. Utöver allt snack om VAR och den nya tolkningen av offsideregeln har som vanligt handsregeln varit rejält omtalad. Vi är flera som har hänvisat till den nya handsregeln när det blåsts straffar under mästerskapet.
Men vad handlar då den nya handsregeln om egentligen?
Det har i princip gjorts två ändringar i sommar. Den stora ändringen handlar om offensiv hands. Om en anfallsspelare gör mål med handen, eller skapar en målchans med hand/arm skall det alltid blåsas frispark. Man kan säga att det inte längre finns någon ofrivillig hands för anfallare i offensivt straffområde längre.
Däremot finns det fortfarande ofrivillig hands på resten av planen – alltså bland annat i eget straffområde.
Det som har ställt till det är att även reglerna för ofrivillig hands har ändrats lite grand. I Svenska Fotbollförbundets utskick om sommarens nya regler är det formulerat så här: ”även vissa ‘oavsiktliga’ kontakter mellan hand/arm och boll är regelbrott”.
Här har många av oss gått vilse. En uppgift som florerat är att det skall dömas hands varje gång bollen träffar en arm som befinner sig utanför kroppen. Enligt den uppgiften skulle det ha varit straff för Frankrike i går.
Jag vet inte varifrån uppgiften om att det skall vara straff varje gång bollen träffar en arm som befinner sig utanför kroppen kommer. För den ser inte ut att stämma.
Här får gärna välutbildade domare hjälpa till, men jag gick till grunden med det här – jag letade alltså upp Ifab:s officiella fotbollsregler för säsongen 2019/20. På sidorna 104 och 105 hittar vi Law 12 och Handling the ball. Där står det så här:
Handsregeln från de officiella fotbollsreglerna.
Här finns inget som säger att det automatiskt är hands om armen befinner sig utanför kroppen. Armen/handen får befinna sig utanför kroppen, förutsatt att inte spelaren medvetet gör sin kropp större. Undantaget är om armen är högre upp än skuldernivå – då är det alltid straff.
Mina personliga tolkningar utifrån att ha läst de här reglerna – det här är ytterligare en punkt där vägledning från domare är välkomna – är att det var korrekt att inte blåsa straff mot Kelley O’Hara i går.
Min tolkning är också att det inte borde ha varit straff mot Saki Kumagai i åttondelsfinalen mellan Nederländerna och Japan. Kumagai hade sin arm cirka en decimeter utanför kroppen, och det måste anses vara ett naturligt avstånd.
”Vad jag kan förstå är det korrekt att döma straff för händelsen. Så domaren gjorde rätt. Fast här tycker jag att regeln är fel.”
Men det känns nu som att jag skrev så mot bättre vetande. Jag hade lyssnat för mycket på vad jag hört på tv, och kollat reglerna för dåligt. Tvärtom är regeln korrekt, det var domarnas bedömning som var felaktig.
Det som ställer till det i huvudet här är att VAR-domaren i matchen Nederländerna–Japan inte bad huvuddomaren kolla på Kumagais hands en extra gång. Det var ju som bekant huvuddomaren som tog straffen spontant. Sedan stod huvuddomaren och pratade med VAR-domaren en stund.
Det enda jag kan komma fram till utifrån reglerna är att VAR-domaren uppfattade som att Kumagai försökte göra sin kropp onaturligt större. Fast det känns ju högst tveksamt med tanke på att japanskan faktiskt höll på att dra in armarna bakom kroppen när hennes vänsterarm träffades av Vivianne Miedema:s skott.
Sammanfattningsvis är handsregeln ett elände eftersom den bygger på tolkningar. Och olika domare tolkar på väldigt olika sätt. Samtidigt ser jag inga andra lösningar än att handsregeln måste bygga på tolkningar. Jag tycker ju nämligen att det är ett väldigt dåligt alternativ med bestraffning varje gång bollen träffar en hand/arm. Så vi lär få räkna med fler diskussioner om hands framöver.
Då är jag hemma på svensk mark igen. Sedan det senaste inlägget har jag sett om Sverige–Kanada. Det är förstås segermålet som är matchens godbit, ett mål med så många bra ingredienser. Ett mål som man kan använda som instruktionsfilm till hur man spelar modern anfallsfotboll.
Det börjar med att Elin Rubensson bryter en passning från Janine Beckie, och sedan slår Göteborgsmittfältaren ett distinkt uppspel som skär rakt mellan Kanadas båda innermittfältare Desiree Scott och Sophie Schmidt. Scott tror att hon skall kunna bryta och kliver framåt. Men Rubenssons passning är så hård att Scott inte når bollen.
Förstapassningen slår alltså ut det kanadensiska mittfältet. Och redan Kosovare Asllani:s fantastiska förstatouch slår ut mittförsvaret. Kadeisha Buchanan missbedömer nämligen också hårdheten i Rubenssons passning. Lyonmittbacken tror att hon skall hinna upp i rygg på Asllani, men hamnar istället på mellanhand.
Asllanis position är som tagen ur en landslagsträning. Jag har flera gånger sett hur de tränat med metallfigurer som motståndare, och hur de instruerat mittfältarna att smyga in bakom eller mellan motståndarnas mittfältare, samt att vara halv rättvänd när bollen kommer. Asllani är halvt rättvänd och hon byter dessutom riktning på bollen i förstatillslaget, vilket ställer Buchanan.
När Asllani vänder upp är Stina Blackstenius offside. Det ser de båda svenskorna, och i den situationen gör båda väldigt bra val. Asllani driver fram bollen 25–30 meter, medan Blackstenius gör en perfekt löpning bort från bollen, med sikte på att istället kunna vara först in i straffområdet.
Sedan är Asllanis passning med vänsterfoten 100-procentigt slagen. Huruvida Blackstenius avslut är 100-procentigt kan man diskutera, men bollen går i alla fall i mål. Och det är verkligen ett otroligt vasst anfall. Världsklass rakt igenom.
Asllani och Blackstenius har med rätta fått massor av beröm för sina insatser vid målet. Jag tycker också att Rubensson skall hyllas. Både för att hon så snabbt tänker offensivt, och framför allt för att hon slår en så hård och precis passning. Det är exakt den där typen av hårda anfallspassningar som jag tycker har ökat i antal i Göteborg sedan Marcus Lantz blev tränare. Det är inga tveksamheter i tillslaget, utan Rubensson trycker till bollen hårt – och spelar därmed bort hela Kanadas kontringsskydd.
Några av er har säkert reagerat på min formulering ovan kring Blackstenius avslut. På plats såg det ut att vara helt perfekt. Men faktum är att det ju faktiskt är Shelina Zadorsky som är sist på bollen. Och på den repris som är bakifrån ser det ut som att Blackstenius avslut faktiskt hade kunnat gå utanför, om inte kanadensiskan styrt in bollen.
Nu spelar de där inte så stor roll. Det viktiga var ju att bollen gick i mål. Jag var ju väldigt kritisk till Blackstenius i paus. Nu när jag sett om matchen är jag inte riktigt lika kritisk till hennes första halvlek. Hon gör nämligen ett hårt och bra jobb i defensiven.
Men om jag inte hade vetat att hon skulle avgöra i den andra halvleken skulle jag ändå tyckt det var läge med byte. Hennes bolltouch är nämligen gräslig före paus. Dessutom är hon väldigt svår att hitta i uppspelsfas, då Kadeisha Buchanan både är snabbare i tanken och i löpningarna.
Efter målet händer något positivt med Blackstenius. Hennes bolltouch är mycket bättre under matchens sista 20 minuter. Vågar man hoppas på att målet kan lyfta henne så mycket att hon tar med sig den förbättrade bolltouchen till lördagens Tysklandsmatch?
I övrigt är ju förstås Hedvig Lindahl:s straffräddning femstjärnig. Hela backlinjen gör en bra insats, med Hanna Glas som topp. Jag tyckte på plats att Magdalena Eriksson hade det tufft i den första halvleken. Men när jag såg om matchen tyckte jag ändå att hon klarade sig förhållandevis bra. Kanada valde ju att överbelasta hårt på hennes sida, så hon hade en otacksam uppgift.
Framåt tycker jag att Fridolina Rolfö och Asllani var bäst. Rolfö var jämn och stabil hela tiden, medan Asllani växte i den andra halvleken. Sofia Jakobsson började piggt, men försvann lite allt eftersom.
Nu väntar alltså Tyskland på lördag. Ett Tyskland vi inte har vunnit mot i en tävlingsmatch sedan 1995, ett Tyskland som vi bara överhuvud taget har en seger mot de senaste tio åren.
Efter matchen var jag nere i den mixade zonen och hörde de svenska spelarna kommentera insatsen. Jag hörde förresten också en förkrossad Janine Beckie prata om straffen.
Janine Beckie talks about the missed penalty against #SWE and shares that Christine Sinclair asked her if she wanted to take the penalty. pic.twitter.com/6Vpezv3V5x
Beckie stannade hos de som ville. Så agerar ett superproffs. Det är alltmer populärt att gömma sig när man misslyckats. ”Han eller hon orkar inte prata med media nu”. Det kan kanske kännas bra i situationen, fast då drar man ju bara ut på eländet. Genom att som Beckie kliva fram direkt och vara rak och ärlig vinner man folks sympatier. Guldstjärna till Janine Beckie.
Tillbaka till de svenska spelarna i den mixade zonen. Naturligtvis kom Tyskland på tal, och flera spelare sa att det är ett bra läge att möta tyskorna nu. Personligen tycker jag i princip att det aldrig finns något bra läge för svenska fotbollslag att möta tyska, varken på herr- eller damsidan. Det slutar ju nämligen allt som oftast med tysk seger.
Nilla Fischer fick en ledande fråga om det inte var rätt läge att möta Tyskland nu. Hon svarade ungefär att ”ja, men så har vi sagt ganska många gånger nu”.
Precis så är det. Man har ju hört snacket om rätt läge inför i princip varenda mästerskapsmatch mot Tyskland på senare år. Men det har ju aldrig varit rätt läge att möta dem, i varje fall inte i utslagsmatcher. För i sådana har vi bara en seger – och den kom i bronsmatchen 1991. Sedan dess har vi ni raka förluster, varav tre efter förlängning.
Tittar vi på alla landskamper mot Tyskland de senaste tio åren har vi en seger, ett kryss och åtta förluster. Räknar vi hela 2000-talet är siffrorna 3–1–17, eller 3–4–14 om man räknar 90-minutersmatcher – och då ser förlusterna efter förlängning som kryss.
Vi kan alltså vinna mot tyskorna, men de händer inte så ofta. Det som krävs på lördag är att alla våra spelare har en bra dag, och att vi är effektiva när chanserna kommer, samtidigt som tyskorna har en mindre bra dag. Det kan gå, men oddsen är helt klart på Tysklands sida.
För vi minns ju hur överlägsna de var i träningsmatchen på Friends i våras. Nu har de dessutom två dagars längre vila än vårt lag, vilket kan vara viktigt i värmen i Frankrike. Plus att storstjärnan Dzsenifer Marozsan är tillbaka igen.
Dessutom tycker jag att det tyska laget har imponerat i VM. Kanske inte genom fantastisk uppvisningsfotboll, men genom bredd och stabilitet. Det har fyra raka segrar med målskillnaden 9–0, man är det enda laget som inte släppt in något mål.
Mer om kvartsfinalerna i kommande inlägg. Det finns ju fortfarande två åttondelsfinaler som jag inte kommenterat, två matcher som handlade om Europa mot Asien. Mitt lag hade match, så jag missade Italiens 2–0-seger mot Kina. Därifrån har jag bara sett statistik och höjdpunkter.
Det verkar ha varit en väldigt jämn match, där man förvånas över att bollinnehavet är 51–49 i Kinas favör, men att kinesiskorna vann antalet passningar till rätt adress med hela 403–205. Bollinnehavet mäts ju i tid, och jag antar att italienskorna exempelvis kan ha tagit väldigt lång tid på sig vid alla fasta situationer, vilket påverkat tiden.
Jag kom hem precis när Japan kvitterade mot Nederländerna. Den andra halvleken var en japansk uppvisning. Japan var precis så bra som man hade hoppats att de skulle vara. De höll ihop laget föredömligt, vilket gjorde att Nederländerna inte hittade några anfallsvägar.
Känslan var att värmen gynnade Japan, för de spelade sig ofta ganska lätt igenom ett Nederländerna som varken orkade sätta press eller hålla ihop sitt lag. Nederländerna har ju dock en fantastisk spets.
Intressant match nu. Holland har tyngd och spets, men väldiga problem att spela igenom ett tajt japanskt lag. Japan har skickligheten att spela igenom Holland, men saknar den offensiva tyngden. Kan gå åt båda håll. Även om Japan just nu känns lite hetare. #VM2019#FifaWWC2019
Av statistiken att döma måste Nederländerna ha varit det bättre laget i den första halvleken. Men i slutet av den andra var Japan överlägset i spelet. Japanskorna kom i anfall på anfall. Det var mästerlig fotboll fram till straffområdet. Väl där visade man däremot stora brister.
Med Nederländerna var det tvärtom. I 88:e minuten fick man en chans. Då sköt Vivianne Miedema på Saki Kumagai:s arm – och Nederländerna fick straff. Vad jag kan förstå är det korrekt att döma straff för händelsen. Så domaren gjorde rätt.
Fast här tycker jag att regeln är fel. Kumagai hade armen i en naturlig position, och hon försökte till och med dra undan den. Men allt gick så snabbt att hon inte hann. Jag tycker inte att fotbollsspelare skall behöva hålla armarna bakom ryggen i eget straffområde – det är inte naturligt. Med VAR-granskning av varje situation tycker jag faktiskt att det har blivit alldeles för många handsstraffar.
Men straff blev det. Den satte Lieke Martens hur säkert som helst. Nederländerna gick till kvartsfinal med ett nödrop. Trots det är det läge att höja en varningsflagga för de orange lejonhonorna. Lag som kan hitta sätt att vinna även när de är i gungning är också lag som kan gå hela vägen. Jag har inte sett Holland spela speciellt bra i någon match hittills, men deras effektivitet är makalös. Och de har rakt igenom segrar.
Därmed lägger vi åttondelsfinalerna till handlingarna och gör en kort sväng utanför VM. I Sverige är den största nyheten de senaste dagarna att Kungsbacka har fått en ny tränare. Han heter Stefan Olofsson och tränade Jitex i division I förra säsongen.
Internationellt är den största klubbnyheten att Real Madrid nu äntligen gör en damsatsning. Den spanska storklubben tänker ta över damlaget i CD Tacon, som är nykomling i högsta divisionen. Kommande säsong verkar det som att Tacon skall spela i eget namn, men på Reals träningsanläggning.
Real Madrid issues a brief statement confirming their intended acquisition of CD Tacón. Subject to the approval of their members' General Assembly, this will happen on July 1st 2020. For next season, CD Tacón will train & play at Madrid's Sports City. https://t.co/30DxzSFrBj
Och från och med säsongen 2020/21 skall laget införlivas helt i Real Madrids organisation, och då planeras man göra en satsning på kring 20 miljoner kronor – vilket ju är småpotatis för klubben. Rykten om tänkbara värvningar är redan i gång…
Real Madrid are going all in for their inaugural season with a reported budget of €2 million, and they are gunning to sign multiple ‘galacticas’. Rumored targets include Pernille Harder, Ada Hegerberg, Amandine Henry, and Marta. (Source: @90min_Football). pic.twitter.com/gR8AdqnJDc
— Womens Transfer News (@womenstransfer) June 24, 2019
På midsommardagen drar åttondelsfinalerna i VM i gång. Det är alltså nu som turneringen startar på allvar för de stora lagen.
Värt att observera är ju att VM också fungerar som OS-kval för Europa. Tre OS-platser skall fördelas, och det enda europeiska lag som är utslaget är Skottland – det lag som inte ingick i OS-kvalet.
Inget av de åtta återstående lagen möts i åttondelsfinal, det innebär att vi i teorin kan få åtta europeiska lag i kvartsfinal. I så fall krävs det medalj för att få spela OS-fotboll i Japan nästa år. Noterbart är att det enda europeiska land som deltagit i alla OS- och VM-turneringar hittills är Sverige. Nu kommer det att bli väldigt tufft att upprätthålla den sviten. Jag håller fem europeiska lag som favoriter i sina åttondelsfinaler – och Sverige är inte ett av dem.
Här är mina funderingar kring åttondelsfinalerna, match för match. Notera att oddsen gäller vilket lag som går vidare – alltså inte ställning efter 90 minuter:
Midsommardagen
17.30: Tyskland–Nigeria
Odds: 92–8
Thomas Dennerby:s Nigeria har överträffat förväntningarna bara genom att ta sig vidare ur gruppspelet. Senast mot Frankrike gjorde man en utmärkt match, försvarsmässigt sett – vilket är väldigt positivt. Starkt att göra det utan skadade Faith Ikidi. Det var ju bara på en omdiskuterad straff som fransyskorna lyckades göra mål.
Tidigare har Nigeria läckt ganska rejält i defensiven. Det var ju just Frankrike som stod för motståndet i Dennerbys debut som nigeriansk förbundskapten i april 2018. Då blev det hela 8–0. Snacka om förbättring…
Trots den positiva defensiva utvecklingen är det troliga att Nigeria åker hem efter åttondelsfinalen. Man gynnas ju inte direkt av att viktiga Rita Chikwelu är avstängd. Noterbart i Nigeria är att laget känns väldigt mycket stabilare sedan man bytte målvakt från 32-åriga Tochukwo Oluehi till 18-åriga talangen Chiamaka Nnadozie.
Även om Tyskland har storstjärnan Dzsenifer Marozsan på skadelistan skall alltså det tyska laget vara minst en klass bättre här. Man har en överlägsen bredd, och har visat god stabilitet genom att hålla nollan genom gruppspelet.
Allt talar för att det är Tyskland som väntar i kvartsfinalen för segraren mellan Kanada och Sverige. I kvartsfinalen får tyskorna (eller nigerianskorna, om de vinner) en fin fördel genom två fler vilodagar än sin motståndare.
21.00: Norge–Australien
Odds: 49–51
Det här är verkligen en vidöppen drabbning, den på förhand klart mest ovissa åttondelsfinalen. Jag tippar seger för The Matildas mest eftersom de har traditionen att nå kvartsfinal i världsmästerskap. De har varit bland de åtta bästa i de tre senaste VM:en – och på pappret är årets lag bättre än de tidigare upplagorna.
På planen har Australien jobbat sig in i mästerskapet efter en jobbig övertidsförlust mot Italien i öppningsmatchen. Och det var förstås otroligt viktigt för laget att måldrottningen Sam Kerr fick sätta fyra mål senast. Kerr är ju en matchvinnare, en spelare som kan vara droppen som får bägaren att rinna över i australiensisk favör.
Jag såg varken Australiens eller Norges matcher i den sista gruppomgången. Men mot Nigeria och Frankrike imponerade norskorna. Spelmässigt skulle jag nog ändå säga att de sett bättre ut än Australien så här långt.
Det är en väldig styrka att ha en kreatör på varje kant, som Norge har. Både Guro Reiten och Caroline Graham Hansen har ju kapacitet att skapa målchanser på högsta världsnivå.
Hansen skadade foten senast, men rapporterna från Norge säger att hon skall kunna spela. Det är förstås otroligt viktigt att hon är 100-procentig. För det är ju inte så svårt för en motståndare att stänga en kant. Men det är vansinnigt svårt att stoppa ett lag som har kreatörer på båda kanterna.
Utgångstipset är alltså Australien. Men det här är en match som bör helgarderas. Det kan således både bli förlängning och straffar. Vinnaren här ställs för övrigt mot England eller Kamerun i kvartsfinal.
Söndag
17.30: England–Kamerun
Odds: 95–5
För andra världsmästerskapet i rad har Kamerun tagit sig till utslagningsmatcherna. Man tog sig vidare genom ett segermål mot Nya Zeeland från Ajara Nchout i 95:e minuten. Stor glädje då. Fast nu lär det vara färdigskrällt från de otämjbara lejoninnorna.
England är såpass stabilt att man skall ta hem den här matchen. Har de bara lite koll på duktiga Gabrielle Onguene bör det här bli en stabil seger. Faktum är att England fått smyga under radarn hittills i mästerskapet. När man hör folk nämna tänkbara världsmästarlag nämns USA, Frankrike och möjligen Tyskland och Nederländerna. Phil Neville:s gäng får däremot inte så många guldtips.
Jag hade England på bronsplats inför mästerskapet, och som slutspelsträdet ser ut har laget absolut en semifinalplats inom räckhåll. Och väl där kan allt hända.
Ett frågetecken har ju funnits för vem som skall göra målen för England. Där har Ellen White klivit fram. Den 30-åriga Birminghamanfallaren gjorde två senast mot Japan och har därmed stått för tre mål på två spelade VM-matcher.
Förbundskapten Neville brukar röra runt mycket i sin startelva – men känslan är att han kommer att satsa på White som toppforward framöver i turneringen. Fast osvuret är bäst – Jodie Taylor gjorde ju också mål i sin senaste match.
21.00: Frankrike–Brasilien
Odds: 75–25
Det här är en riktigt otäck match för värdnationen. Alla förväntar sig att vi skall få se en kvartsfinal mellan USA och Frankrike – det som blir ett slags moralisk VM-final. Men Brasilien har kapacitet att lura oss på godbiten.
Även om brasiliansk damfotboll är på tillbakagång är laget inte ofarligt i enstaka matcher. Och Brasiliens största tillgång i den här matchen är ju det faktum att alla kräver fransk seger.
Faktum är ju att Frankrike inte har imponerat jättemycket i de två senaste matcherna. Både mot Norge och Nigeria har man vunnit på omdiskuterade VAR-straffar. I båda matcherna har man haft ganska svårt att skapa klara målchanser.
I åttondelsfinalen behöver nog fransyskorna få ordning på anfallsspelet. Annars är risken stor att drömmen om mästerskapsmedalj fortsatt bara kommer att vara en dröm.
I Brasilien återkommer Formiga efter avstängning, något som är väldigt viktigt. 41-åringen defensiva jobb på mittfältet är extra viktigt i en match där Brasilien förväntas försvara och ligga på kontring.
Just det där att spela på kontring borde ju faktiskt passa Brasilien väldigt bra. Kvicka Debinha har imponerat spelmässigt hittills i VM. Men hon har inte gjort något mål ännu. Kommer det mot Frankrike?
Personligen tycker jag att hon var värd att göra det på den här underbara klackskarven:
Faktum är att Brasiliens samtliga sex mål har gjorts av rutinerade Marta och Cristiane. Martas två har kommit från straffpunkten, medan Cristiane gjort fyra spelmål. Klarar trotjänarna av att bära laget vidare till kvartsfinal?
Brasilien var ju skadedrabbat redan innan turneringen. Under VM har viktiga Barcelonaspelaren Andressa Alves dragit på sig en lårskada, som gör att hon har spelat klart i mästerskapet.
För övrigt har Frankrike och Brasilien mötts fyra gånger de senaste fem åren. Det har blivit två franska segrar (2–1 och 3–1) samt två kryss. Så det skulle inte vara någon skräll om det här blir en riktigt jämn historia.
Måndag
18.00: USA–Spanien Odds: 90–10
Spanien är ett bollskickligt lag, som gillar att kontra. Däremot har man väldiga problem att slå hål på uppställda försvar. Mot USA kommer spanjorskorna att få ligga på kontring. Ändå tror jag att det blir en alldeles för svår uppgift. Inte minst eftersom Spanien brukar behöva ganska många målchanser för att göra mål.
Spaniens chans här är att man är effektivt. Samt att laget kan hålla emot den amerikanska anstormningen. Hamnar man i underläge är det sannolikt kört.
Lagen möttes i Alicante i januari – då vann USA med 1–0 efter ett solomål av Christen Press. Som synes av klippet var det USA som hade det mesta och bästa i den matchen:
I USA är det ett litet frågetecken för Julie Ertz, som vilade mot Sverige. Hon är det defensiva navet på mittfältet, hon är dessutom en riktig pådrivare – och ett hyperfarligt vapen på fasta situationer. Det är även ett litet frågetecken för skyttedrottningen Alex Morgan, som klev av i halvtid mot Sverige.
I övrigt gäller det för de spanska backarna att hålla koll på Tobin Heath. Den kvicka bolltrollaren på den amerikanska högerkanten är i toppform – något Jonna Andersson fick känna av i torsdags.
21.00: Sverige–Kanada Odds: 45–55
Det här är en ganska svårtippad match, där Kanada måste räknas som knapp favorit. Laget är rankat som femma i världen, medan Sverige är på nionde plats. Dessutom var Kanada det bättre laget i vårens möte i Algarve. Det var för övrigt en match jag gjorde en väldigt genomgripande genomgång av.
Noterbart är att det förväntas bli otroligt varmt i Paris på måndag, kring 35 grader. Vilka som gynnas mest av det är något oklart.
Det brukar vara jämnt mellan Kanada och Sverige. Men klart är att Kanada totalt sett varit det bättre laget under det här året. Kanada har bara släppt in tre mål på elva landskamper. Två av de baklängesmålen kom i torsdags mot ett hypereffektivt Nederländerna. Sverige har som jämförelse släppt in åtta mål på årets tio landskamper.
Jag såg en halvlek av Kanada–Nederländerna, och tyckte att kanadensiskorna trots förlusten såg ganska bra ut. Inte minst var det viktigt för dem att Christine Sinclair fick göra mål igen. Tidigare i VM hade hon haft ett par ramträffar, nu gjorde hon mål, och blev därmed den andra bredvid Marta att göra mål i fem raka VM-slutspel.
Sinclair är hjärnan bakom Kanadas spel. Men hon är inte den enda toppspelaren i laget. Personliga favoriter är den defensiva innermittfältaren Desiree Scott, eleganta backen/kantspelaren Ashley Lawrence och tian Jessie Fleming. Naturligtvis skall även försvarsgeneralen Kadeisha Buchanan nämnas. Hon har en fantastisk högstanivå, fast ibland är hon lite slarvig. Och det är nog slarvigheten som gör att hon inte fått så mycket speltid i Lyon.
Kanada är alltså starkt. Hur bra Sverige är just nu kan jag däremot inte bedöma. Jag såg att Expressens Emelie Zaar Ölander uttryckte att det svenska medaljhoppet har ökat efter matchen mot USA. Ärligt talat förstår jag inte vad hon bygger det på. Vi har ju inte fått se Sverige spela på riktigt ännu.
Visst, vårt reservbetonad lag gjorde en bra prestation mot USA. Men faktum är ändå att vi var chanslösa i matchen. Amerikanskorna gjorde vad de behövde, och var aldrig pressade. Mot Kanada får vi se om det var ett genidrag av Peter Gerhardsson att vila spelare. Vi får även äntligen en riktig värdemätare på vårt lag. Måtte det inte bli den sista i VM.
Värt att notera inför matchen är att både Sverige och Kanada varierar sitt spelsätt mellan det jag kallar 4–4–1–1, men ibland snarare är 4–2–3–1, och en uppställning med tre mittbackar. När Kanada spelar med tre mittbackar flyttar man ner mittfältaren Sophie Schmidt i backlinjen, medan Sverige brukar välja att spela med fem backar.
Tidigare har Peter Gerhardsson valt att spela med tre mittbackar i den här typen av matcher. Fast han gjorde faktiskt ett spännande undantag i just mötet med Kanada i Algarve cup. Då spelade faktiskt Gerhardsson med fyra mittbackar. Han formerade en fyrbackslinje där Amanda Ilestedt och Magdalena Eriksson spelade på kanterna. Blir det repris på det?
En annan tänkbar lösning är att ta in Ilestedt som en av de tre mittbackar, och spela Eriksson som kantspelare. Hennes inlägg håller ju hög klass. Och Ilestedt imponerade mot USA. I det svenska lägret är det ett litet frågetecken för Kosovare Asllani, som haltade efter torsdagens match.
En parentes från USA-matchen är att jag har läst om att Sverige hade tre–fem mästerskapsdebutanter i matchen. Jag hittar bara två, Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme. Alla övriga har såvitt jag kan minnas spelat i mästerskapsmatcher tidigare.
Det var en parentes. Tillbaka till Sverige–Kanada. Den svenska startelvan känns alltså oklar. Den kanadensiska däremot känns klar till tio elftedelar. Det lär bli Stepanie Labbé i mål. Lawrence, Buchanan, Shelina Zadorsky och Allysha Chapman lär spela i backlinjen, möjligen i sällskap med Schmidt. Annars spelar Schmidt på det centrala mittfältet ihop med Scott och Fleming. På ena kanten kommer Janine Beckie att spela och längst fram blir det Sinclair.
I de två första matcherna har snabba Nichelle Prince varit elfte kugge. Men mot Nederländerna satsade man på nickstarka talangen Jordyn Huitema. Det troligaste känns att man satsar på fart – och Prince – mot Sverige.
Räkna med att den kanadensiska lagledningen har 100-procentig koll på Sverige. Som assisterande förbundskapten sitter ju svenske Andrée Jeglertz.
Det lär bli fler spekulationer kring den här matchen innan måndag. Det mesta talar för en het, jämn och målfattig match, som kan gå hela vägen till straffläggning. Vågar man tro på nya svenska framgångar på Zlatan Ibrahimovic:s gamla hemmaplan, Parc de Princes?
Tisdag
18.00: Italien–Kina Odds: 60–40
Båda lagen är positiva överraskningar hittills i turneringen. Jag trodde absolut att Italien skulle gå vidare – men att de skulle vinna gruppen följde inte mitt tips. Och Kina har visat att laget återigen är på rätt väg. Man har hittat tillbaka till sin defensiva stabilitet, och har spännande kombinationer i omställningsspelet.
Just omställningar är annars Italiens specialitet. Och det är på grund av italienskornas snabba och precisa kontringar som jag håller laget som favorit i den här matchen. Framför allt har ju Barbara Bonansea visat hög klass. Men även spelare som Cristiana Girelli, Aurora Galli och ytterligare några är duktiga i kontringsspelet.
Noterbart är att båda lagen har målvakter som har utmärkt sig. Både Laura Giuliani och Peng Shimeng har överträffat mina förväntningar så här långt i turneringen. Det kan bli avgörande vem av dem som har den bästa dagen.
Hos Kina förvånas man lite av att lagets båda affischnamn Wang Shuang och Wang Shanshan har matchats så lite hittills. Sannolikt måste de båda hitta rätt om Kina skall få igång något målskytte.
Laget har målskillnaden 1–1 i turneringen, och mycket talar för att det här blir ytterligare en målfattig match. Utgångstipset är 1–0 till Italien. Men det här kan sluta hur som helst. Det vore inte överraskande om det går till straffläggning.
21.00: Nederländerna–Japan Odds: 80–20
Europamästarinnorna ställs mot de asiatiska mästarinnorna redan i åttondelsfinal. Där tror jag på en ganska klar seger för Nederländerna.
De orange lejoninnorna har i och för sig inte imponerat så mycket rent spelmässigt. Bland annat har viktiga mittfältstjärnan Lieke Martens inte alls fått spelet att stämma, vilket förstås påverkar hela laget. Och defensivt har det stundtals sett ganska darrigt ut.
Laget har dock vägt upp bristerna med en mäktig effektivitet. Mot Kanada senast förlorade man avsluten med 12–8, men vann matchen med 2–1. I den andra halvleken hade man bara två målchanser – och gjorde mål på båda. Det är en styrka. Effektiviteten talar för att holländsk seger. Med tanke på lottningen har ju laget faktiskt nu en semifinalplats inom klart räckhåll.
Vinnaren i den här matchen ställs ju mot vinnaren mellan Italien och Kina – vilket känns som en kanonlottning i en VM-kvartsfinal.
Faktum är att även Japan känns som en drömlottning för Nederländerna. Japanskorna har nämligen vägt väldigt lätt i den här turneringen. Laget är bollskicklig, men saknar den nederländska effektiviteten. De saknar överhuvud taget effektivitet.
Japan var mållöst både mot England och Argentina. Orsaken till att man gått vidare är att man hade flyt med domsluten i 2–1-segern mot Skottland. Dels fick japanskorna dels en väldigt billig straff, dels struntade VAR-rummet i att rapportera en fullständigt solklar hands i eget straffområde på japanska Risa Shimizu.
Jag tror således att det här är Japans sista VM-match för den här gången. Till nästa års OS på hemmaplan måste man addera offensiv tyngd till truppen. Varför inte ta tillbaka Yuki Nagasato?
En blogg om internationell damfotboll 