Samuelsson klar för stjärnspäckat Arsenal

Nu är det klart var Jessica Samuelsson fortsätter sin karriär. Det blir i Arsenal, en klubb som numera har en makalöst stjärnspäckad laguppställning.

Framför allt är det i offensiven som Arsenal imponerar. Frågan är faktiskt om något annat lag i världen har en starkare forwardsuppsättning än Jodie Taylor, Vivianne Miedema och Kim Little. Den sistnämnda är ju tyvärr borta från spel för tillfället på grund av korsbandsskada.

Det skall sägas direkt att Arsenals hemsida inte är uppdaterad, vilket gör att jag inte är 100-procentigt säker på hur truppen ser ut. Men om jag inte missat något har Londonklubben även ett högst imponerande mittfält med spelare som Jordan Nobbs, Danielle van de Donk, Heather O’Reilly och Lisa Evans. Och man har en toppmålvakt i Sari van Veenendaal.

I backlinjen har man inte samma spetskompetens, även om Louise Quinn, Alex Scott och Leah Williamson är skickliga spelare. Men klart är att Arsenal tänker ta sig tillbaka till Europatoppen igen, och med tillskottet av Samuelsson har man tagit ytterligare ett kliv.

Det ska bli spännande att följa Arsenal och Samuelsson i vinter.

När jag ändå är igång och skriver kan det vara på sin plats att kommentera gårdagens nomineringar till Fifas pris till världens bästa fotbollsspelare 2017. Det som officiellt heter The Best FIFA Women’s Player 2017, men som jag brukar kalla Ballon d’Or eftersom det tidigare har motsvarat herrarnas franska guldboll.

Tyvärr har juryn återigen visat häpnadsväckande brist på kompetens vid nomineringen av några av de tio kandidaterna:

* Lucy Bronze, England/Manchester City
* Deyna Castellanos, Venezuela/Santa Clarita Blue Heat
* Pernille Harder, Danmark/Wolfsburg
* Samantha Kerr, Australien/
* Carli Lloyd, USA/Houston Dash
* Dzsenifer Marozsan, Tyskland/Lyon
* Lieke Martens, Nederländerna/Rosengård/Barcelona
* Vivianne Miedema, Nederländerna/Bayern München/Arsenal
* Jodie Taylor, England/Arsenal
* Wendie Renard, Frankrike/Lyon

De namn jag reagerar mot är Castellanos och Lloyd. Den senare har gjort ett landslagsmål på tio landskamper i år och i NWSL har hon gjort två mål. Lloyd har alltså inte gjort något som förtjänar en nominering det här året, hon lever tyvärr till 100 procent på gamla meriter – framför allt från VM 2015.

När det gäller Castellanos är det tvärtom, hon lever på förhoppningar om framtida storverk. 18-åringen från Venezuela är kanske världsfotbollens största talang, men ännu så länge är hon bara en talang. Hennes meriter från seniorfotboll är långt ifrån så goda att de borde räcka till en nominering i det här sammanhanget. Vad jag kan se har hon bara gjort en handfull A-landskamper, och klubbmässigt har hon spelat sju matcher i den amerikanska andraligan UWS.

På de sju matcherna gjorde hon i och för sig fem mål och imponerade så mycket att hon utnämndes till ligans bästa spelare. Men att sätta Castellanos före exempelvis Marta, Christine Sinclair och Saki Kumagai känns ju tyvärr som ett dåligt skämt. Hur tänkte juryn?

Det känns öppet om vem som kommer att vinna. Sannolikt står både Uefas och Fifas priser just nu i första hand mellan de båda damallsvenska bekantingarna Harder och Martens.

Pernille Harder

Där skulle jag sätta liten fördel för Harder i Uefapriset som även täcker hösten 2016. För danskan har ju under den här perioden fört LFC till damallsvenskt guld, lyft Wolfsburg till guld i Frauen-Bundesliga och fört Danmark till EM-final.

Lieke Martens

Martens har dominerat damallsvenskan under våren och fört Nederländerna till EM-guld – där hon dessutom prisades som turneringens bästa spelare. Gissningsvis väger EM-framgångarna tungt för nederländskan, så hon kanske har liten fördel i Fifapriset.

Fast jag skulle tyvärr inte bli förvånad om Lloyd vann igen…

Diverse händelser utanför EM

Mitt fokus har varit ganska hårt riktat mot EM de senaste veckorna. Men det har ju hänt en del på andra håll under och just efter mästerskapet.

Först händer det saker kring FC Rosengård. Att Caroline Seger är på gång har man ju hört länge. Och nu verkar affären ha tagit fart på allvar.

Att Rosengård även skulle försöka värva Kosovare Asllani var lite mer överraskande, även om Therese Sjögran har varit bra på att locka till sig sina gamla landslagskompisar.

Apropå Rosengård kom beskedet om nyförvärvet Simone Boye Sörensen:s knäskada. Det handlade om en lite broskskada, vilket är glädjande ur den synvinkeln att det bör innebära kortare konvalescens än om exempelvis korsbandet gått av.

Men egentligen är inte broskskador så långt ifrån glädjande man kan komma, eftersom brosk aldrig går att laga eller återbilda. En broskskada gör att knät aldrig kommer att kunna bli friskt igen.

Med alla de här förändringarna känns det som att Rosengård kommer att få det väldigt tufft att ta in de där fem poängen man ligger bakom LFC. Det riskerar att ta ett tag att få ihop det nya laget, och den närmaste dryga månaden väntar ju bland annat cupfinalen och den andra seriefinalen mot Linköping.

* Under EM har det spelats en spännande träningsturnering i USA, kallad Tournament of Nations. Det var andra gången i år USA bjöd in tre toppnationer för fyrnationsturnering. Den här gången var det Australien, Brasilien och Japan det handlade om.

Och återigen misslyckades USA med att vinna. Det blev Australien som tog hem cupen, efter 1–0-seger mot USA, 4–2 mot Japan och förkrossande 6–1 mot Brasilien.

USA är inne i en riktig svacka. I och med förlusten mot Australien har man nu förlorat tre matcher på hemmaplan samma år, vilket inte hör till vanligheterna. Man var även väldigt illa ut mot Brasilien, underläge med 3–1. Fast en bra slutspurt gjorde att amerikanskorna vann den matchen:

Australiens seger innebär att 2017 har inneburit följande segrar i olika turneringar:

EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz

Fem turneringar med fem ”nya” segerlag. Den internationella damfotbollen håller verkligen på att breddas.

* Kollar vi lite på det svenska landslaget blir det spännande att se var som kommer att hända under Peter Gerhardsson:s ledning. Inte minst vilka uppställningar/spelsätt han väljer. Gerhardsson brukar för övrigt inte gilla att prata i sifferkombinationer typ 3–5–2 eller 4–4–2 eftersom spelsätt är mer komplicerade än så.

Han har givit flera intervjuer den senaste tiden där man kan hitta lite ledtrådar om vad som väntar, de flesta länkarna finns i slutet av det här inlägget från bloggen Spelare 12. Gerhardsson var även dagens gäst i P4 Extra häromdagen, det samtalet hör du här.

När jag nyligen kollade ett referat på svenskfotboll.se från förra året reagerade jag över att Emilia Brodin ingick i den svenska laguppställningen. Det visade sig att det är Emilia Appelqvist som har gift sig och numera har ett nytt namn.

* Kanske kan Antonia Göransson framöver återigen bli aktuell för vårt landslag. Hon har i sommar skrivit på för italienska mästarinnorna Fiorentina.

Fiorentina kommer till hösten att utmanas av det nya damlaget i Juventus. Turinklubben har värvat friskt från Brescia, och presenterade i dag norska landslagsspelaren Ingvild Isaksen samt Sverigebekanta finskan Tuija Hyyrynen.

* En av sommarens mest intressanta övergångar är att Eskilstuna värvade AIK:s talang Loreta Kullashi. Det blir kul att se hur Kullashi hävdar sig i allsvenskan. Det blir även intressant att se hur AIK klarar sig utan sin måldrottning.

Initialt verkar man ha det lite tufft. AIK föll ju nämligen i går mot Uppsala i återstarten av elitettan. Ett resultat som innebär att AIK tappar mark i kampen om de båda damallsvenska platserna. Avståndet upp till Kalmar är numera fyra poäng.

* På internationell nivå har det startat ett nytt Europamästerskap, det är F19-EM som är i gång på Nordirland. Jag har inte jättebra koll på lagen, men vet att Tyskland och Spanien har bra lag i den här årgången. Båda vann också i går i första gruppspelsomgången mot Skottland respektive Nordirland. Noterbart att framgångarna fortsätter för Nederländerna, som vann mot Frankrike i går. Sista segerlaget var England som besegrade Italien.

Schweiz – en stor besvikelse

Det är rätt många EM-lag som är igång och spelar träningsmatcher i dagarna. I kväll har jag kikat på Schweiz–England 0–4.

Jag hade hyfsat stora förväntningar på det som på förhand kändes som ett möte mellan två medaljkandidater i EM. Båda lagen bör ju nämligen ha goda chanser att ta sig vidare från gruppspelet, och är faktiskt tänkbara motståndare i en kvartsfinal.

I gruppspelet ställs Schweiz mot Frankrike, Österrike och Island medan England möter Spanien, Skottland och Portugal. Det är inte osannolikt att Schweiz blir tvåa i sin grupp, medan England vinner sin – vilket skulle innebära att lagen stöter samman i kvartsfinalen.

Förväntningarna visade sig dock vara överdrivna. För det här var en riktigt dålig match. Framför allt berodde den dåliga spelkvaliteten på att hemmalaget Schweiz var en jättebesvikelse.

Jag är inte helt säker på skadesituationen i den schweiziska truppen, men vet att Ramona Bachmann vilade på grund av en liten känning. Förbundskapten Martina Voss-Tecklenburg valde att ställa upp med en startelva där även Vanessa Bernauer, Vanessa Bürki, Caroline Abbé, Lara Dickenmann, Martina Moser, Cinzia Zehnder och Fabienne Humm saknades.

Jag vet inte om Voss-Tecklenburg ville testa bredden på sin trupp, eller möjligen ge nya spelare chansen att slå sig in i EM-truppen. Hennes spelare hade hur som helst svårt att slå två passningar i rad till rätt adress, och Schweiz såg verkligen inte ut som något kommande slutspelslag i EM.

England behöver inte testa vilka som skall med till EM, förbundskapten Mark Sampson tog ju ut den engelska truppen redan innan vårens ligaspel drog i gång. I dag tyckte jag inte att England spelade speciellt bra, men det behövde de å andra sidan inte. För de hade 4–0 i mål och 3–0 i ramträffar redan efter 63 minuter.

Då gjorde Sampson fem byten på en gång, samtidigt som Schweiz började byta in några av de ovan nämnda spelarna. Den sista halvtimman blev mållös, men det var varken speciellt kul eller välspelat.

Jordan Nobbs gjorde Englands första mål och spelade fram till de två sista. Nobbs fullträff ser du här:

Den tidigare Göteborgsspelaren Jodie Taylor blev tvåmålsskytt. Här är hennes första fullträff:

England lär göra upp med Spanien om segern i grupp D. Båda känns faktiskt som rejäla utmanare om guldet. Men det lag som kommer tvåa får en tuff väg mot finalen, för det ställs sannolikt mot Frankrike redan i kvartsfinal.

Spanien har också spelat landskamp i dag. De mötte Brasilien, ledde med 1–0, men tappade till 1–2 på slutet. Jag har ingen koll på hur spanjorskorna bytte, men här är målen från matchen.

Första det spanska ledningsmålet som Vicky Losada rullade in från straffpunkten i mitten av den första halvleken:

Sedan Darlene:s kvittering från den 77:e minuten. Man undrar lite var alla spanska försvarsspelare befinner sig i situationen.

Slutligen är här Brasiliens segermål som Rafaelle nickar in i slutminuterna:

Spanien öppnar EM med möte med grannlandet Portugal. Sannolikt har portugisiskorna EM:s svagaste lag. Den uppfattningen förstärktes när laget föll hemma mot Wales med 2–1 i torsdags.

Det walesiska 1–0-målet av Hayley Ladd är värt att även se ur en annan vinkel…

Portugals mål gjordes av Linköpings Claudia Neto, från höjdpunkterna ovan kan man konstatera att hon är otroligt viktig för sitt landslag. Hon är ju inblandad i alla portugisiska anfall. Neto och övriga portugisiskor får chans till revansch i morgon, då lagen möts igen. Då är det även returmöte mellan Ryssland och Serbien. I torsdags vann ryskorna med 5–2 efter att Serbien haft ledningen med 2–0.

Den sista matchen med EM-intresse som spelades i torsdags var Irland–Island 0–0. Därifrån har jag inte sett några bilder.

Även i går spelades det några landskamper. Den mest intressanta var Nederländerna–Japan 0–1. Där bjöd Kumi Yokoyama på ett fantastiskt segermål:

Här är lite mer utförliga höjdpunkter från matchen. Där kan man bland annat se hur otroligt nära Rosengårds Lieke Martens var att kvittera:

Även Sveriges motståndare på tisdag, Skottland, spelade i går. Skotskorna vann med 2–0 mot Rumänien. Målen gjordes på nickar av Lisa Evans

och Jane Ross:

Sverige–Skottland spelas på tisdag. Då har vi även intressanta matcher som Belgien–Japan, Nederländerna–Österrike och Island–Brasilien. Redan i morgon spelar Norge–USA. I morgon spelar även Kanada och Costa Rica returmöte. De spelade även natten mot i går. Då vann Kanada med 3–1. Ett klipp med lite annorlunda kameravinklar från den matchen finns här:

Den stora guiden till Champions Leaguefinalen 2017

I morgon 20.45 är det dags för årets största match i klubbsammanhang, finalen av Champions League. Här är min stora guide till det franska gigantmötet:

Final i UEFA Women’s Champions League 2016/17
Torsdag den 1 juni 20.45:
Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain

Plats: Cardiff City Stadium, Cardiff, Wales
Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland. Assisterande domare: Katrin Rafalski och Christina Biehl, båda Tyskland. Fjärdedomare: Riem Hussein, Tyskland.

Bibiana Steinhaus

TV: Eurosport 1 20.45, kommentatorer Marcus Bühlund och Sara Thunebro.
Tips: 65–35
Lagens tio senaste möten i tävlingssammanhang:
19/5 2017, cupfinal (neutral plan): Lyon–PSG 1–1, Lyon vann efter straffläggning.
13/5 2017, ligan: Lyon–PSG 3–0
17/12 2016, ligan: PSG–Lyon 1–0
2/5 2016, Champions League: PSG–Lyon 0–1
24/4 2016, Champions League: Lyon–PSG 7–0
5/2 2016, ligan: PSG–Lyon 0–0
27/9 2015, ligan: Lyon–PSG 5–0
21/2 2015, ligan: PSG–Lyon 0–4
12/11 2014, Champions League: Lyon–PSG 0–1
8/11 2014, Champions League: PSG–Lyon 1–1
Totalt: Lyon sex segrar (varav en efter straffäggning), PSG två segrar och två oavgjorda matcher. Målskillnad (utan straffar) 24–4 till Lyon.

Troliga startelvor:
Lyon: 16 Sarah Bouhaddi – 29 Griedge Mbock Bathy, 3 Wendie Renard (kapten), 21 Kadeisha Buchanan – 5 Saki Kumagai – 8 Jessica Houara d’Hommeaux, 10 Dzsenifer Marozsán, 23 Camille Abily, 7 Amel Majri – 13 Ada Stolsmo Hegerberg, 9 Eugénie Le Sommer. Tränare: Gérard Prêcheur.

PSG: 1 Katarzyna Kiedrzynek – 5 Sabrina Delannoy, 4 Laura Georges, 14 Irene Paredes – 12 Ashley Lawrence, 24 Formiga, 26 Grace Geyoro, 28 Shirley Cruz Traña (kapten), 17 Eve Perisset – 18 Marie-Laure Delie, 10 Cristiane. Tränare: Patrice Lair.

Kommentar: Fransk damfotboll är glödhet. Sedan Olivier Echouafni tog över som förbundskapten i september har Frankrike varit världens bästa lag. Man har inte förlorat en enda landskamp under Echouafni, och då har man ändå mött lag som Tyskland, USA, England (två gånger), Spanien, Nederländerna och Brasilien.

Dessutom kommer alltså båda lagen i Champions Leaguefinalen för första gången från Frankrike. Det är andra gången två lag från samma land ställs mot varandra. 2006 möttes tyska storklubbarna Frankfurt och Potsdam.

För 2010-talets europeiska suveräner Lyon är det här den sjätte finalen. Man har chansen att ta sin fjärde titel och därmed tangera Frankfurt i flest antal segrar.

Lyon har alltså totalt sett varit världens bästa klubblag under 2010-talet – och är det troligtvis fortfarande. Svensklaget är således storfavoriter i den här finalen. Lyon har både historiken och formen på sin sida, dessutom har man den bästa spelartruppen. Man har ju bland annat alla tre forwardsen från Fifpros världslag.

Lyon har även ett fantastiskt kantspel, världens bästa försvarsspelare i Wendie Renard och ett par otroligt passningsskickliga centrala mittfältare i Saki Kumagai, Camille Abily och Dzsenifer Marozsan.

Det mesta talar alltså för att man försvarar sin titel. Svensklaget har ju alltså 24–4 på PSG i lagens tio senaste möten. På de 14 senaste har man 30–5.

Ändå vill jag kasta in en liten varning för PSG. Det är andra gången Parisklubben är i en Champions Leaguefinal. De har ett bättre lag den här gången än de hade 2015, då man föll mot Frankfurt. I höstas var ju faktiskt PSG Frankrikes bästa lag, de vann mot Lyon i höstmötet och ledde ligan utan poängförlust vid juluppehållet.

Men under trettondehelgen kom nyheten som sänkte PSG i ligan. Det visade sig att laget missat att skriva upp en spelare i laguppställningen vid 4–0-segern mot Albi. Där förlorade PSG fyra poäng, och i förlängningen också en plats i höstens Champions League.

PSG måste alltså vinna finalen för att få spela i Champions League till hösten. På så sätt är det tung press på Parisklubben. Även om Lyon har den större vinnarkulturen har PSG flera rutinerade och meriterade spelare som Laura Georges, Shirley Cruz samt brasilianska duon Formiga och Cristiane.

PSG var starkt i cupfinalen härom veckan, där gjorde för övrigt Cristiane ett fantastiskt mål. Jag har lagt upp det här klippet förr, men det går att se om många gånger:

Cristiane känns för övrigt som det stora hotet mot Lyon. Hon är fortfarande en av världens allra bästa forwards. Minns hur Brasilien tappade i kvalitet i fjolårets OS när Cristiane sträckte sig, och inte längre klarade av att spela 90 minuter.

Spelar Lyon på sin toppnivå vinner man finalen med flera måls marginal. Men faktum är att Lyon hittills aldrig spelat på sin toppnivå i en UWCL-final. Och utöver alla styrkor har man förstås även några svagheter.

En svaghet är att det brukar kunna se lite spänt ut i stora finaler. En annan är att målvakt Sarah Bouhaddi ibland kan göra rätt grova missbedömningar. Och en tredje är att den kanadensiska mittbacken Kadeisha Buchanan ibland satsar lite vårdslöst i sina tacklingar, och därmed drar på sig rätt många fasta situationer i och kring straffområdet.

De troliga startelvor jag tagit ut ovan bygger på hur lagen ställde upp i den franska cupfinalen härom veckan. Möjligen kan Veronica Boquete vara aktuell för att starta i PSG, annars tror jag inte på så många förändringar i Parislagets elva från cupfinalen.

Hos Lyon gissar jag på fler ändringar. I varje fall tror jag att Méline Gérard, som vaktade målet i cupfinalen, och Elodie Thomis får ge plats i startelvan för Sarah Bouhaddi och Jessica Houara d’Hommeaux. Men även Pauline Bremer och Alex Morgan skulle kunna vara tänkbara för spel från start. I Morgans fall är hon tillbaka i truppen efter sin skada (bristning i baksida lår på vänsterbenet). Om hon hade varit frisk under någon vecka tror jag att hon hade startat, trots att hon gjort förhållandevis få mål i Lyontröjan – exempelvis ”bara” fem på åtta matcher i ligan.

När det gäller Caroline Seger är hon inte riktigt nära startelvan. Kanske, kanske att det kan bli aktuellt med ett inhopp.

* På svensk mark fick vi en skräll i dag när Djurgården vann med 1–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag kan inte säga att jag kollade matchen speciellt koncentrerat. Men av det jag såg kunde det ha gått hursomhelst. Båda lagen hade chanser att vinna.

Resultatet innebär att en redan jämn tabell blir ännu jämnare. I helgen kan det bli ännu mer rafflande. Det är ju nämligen tre matcher där bottenlag ställs mot lag i mitten. Vinner bottenlagen Kvarnsveden (mot LB07), Kif Örebro (mot Vittsjö) och Hammarby (mot Göteborg) kommer väldigt många lag vara indragna i nedflyttningsstriden.

Om Rosengård reser sig och slår Kristianstad kan laget plötsligt ha riktig kontakt i guldstriden igen, för Linköping har en tuff bortamatch i Piteå på söndag. Även om LFC är favoriter i matchen utesluter jag inte ett kryss där.

* Jag hade helt tappat bort cupsemifinalerna i mitt förra inlägg. Där gick det som förväntat, alltså med segrar för just Linköping och Rosengård. Det blir en kul cupfinal i höst.

* Ovan har jag nämnt Frankrike och deras landslag. I går presenterades deras EM-trupp. Den ser ut så här:

Det är förstås en grymt stark trupp. På pappret har fransyskorna det bästa laget. Det är som vanligt deras bristfälliga vinnarkultur som talar emot dem. Frankrike har ju som bekant aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap på seniornivå ännu.

* I går presenterades även vinnaren i BBC:s pris till årets bästa spelare i världen. Det gick till Ada Hegerberg. Jag hade kanske inte valt norskan just nu, men nog är man bra när man vinner den franska skytteligan även när man har en lite sämre säsong.

* I England pågår vårserien, en serie som jag egentligen inte förstår vad den är bra för. Såvitt jag förstått är det mest en träningsserie i väntan på EM.

Jämnt är det i alla fall. Med en omgång kvar ligger fyra lag inom en poäng. Arsenal vann med 1–0 mot Manchester City i helgen. Där stod Jordan Nobbs för ett snyggt frisparksmål:

Det spelades en full omgång i dag. Där vann de tre topplagen Chelsea, Man City och Arsenal sina matcher. Chelsea leder tabellen inför slutomgången på bättre målskillnad än Man City.

* Slutligen till USA där helgens TV-match i Houston väckte känslor. Redan innan avspark fick matchtiden kritik, eftersom det ansågs vara för varmt i Texas mitt på dagen under den här årstiden.

Kritikerna fick vatten på sin kvarn när engelska Rachel Daly kollapsade just efter slutsignalen.

Det gjordes även snygga mål i NWSL i helgen. Inte minst det här frisparksmålet av Debinha:

Fransk final, 30+ och helgens damallsvenska matcher

Som väntat blir det en helfransk final i Champions League. Jag såg stora delar av Lyon–Manchester City, och även om Lyon aldrig var riktigt illa ute levde matchen trots allt hela vägen – vilken man ju inte hade förväntat.

Det är ju nämligen högst oväntat att Lyon nu har förlorat två raka hemmamatcher i WCL med 1–0. I går gjorde man det trots att man dominerade spelet och att Manchester City inte förmådde skapa mycket av egen kraft. Målet fick ju exempelvis Carli Lloyd till skänks av Sarah Bouhaddi:

Under matchen imponerades jag mest av Wendie Renard och Saki Kumagai. Deras skicklighet är grunden i Lyons spel. Renard är snabb, stark, passningssäker, bra i luftrummet – hon har i princip alla de egenskaper en mittback önskar. Kumagai är bolltrygg, passningsskicklig, placeringssäker och alltid spelbar – en klockren defensiv innermittfältare.

Saki Kumagai

Att man sedan har tre av världens allra bästa forwards gör ju inte saken sämre. I går var ingen av dem speciellt effektiv, men så lurades Lyon också på ett par kanonlägen av domaren.

Det är ju så tråkigt att det på höginternationell nivå ofta är domaren som är klart sämst på planen. Så var det även i den här matchen. Bland annat missade den schweiziska huvuddomaren en given straff när Karen Bardsley mejade ner Alex Morgan vid straffområdesgränsen. Domaren dömde också bort Lyon när Morgan fick öppet läge i Citys straffområde efter en nickduell. I andra riktningen fick målskytten Lloyd gult kort efter att ha stått för en klockren brytning.

Morgans straffsituation var ännu mer solklar än den här som PSG fick straff mot Barca för:

I finalen blir förstås Lyon storfavoriter. PSG är bra, men det känns som att det bara är nerver som kan sänka Lyon i Cardiff.

Innan jag går vidare till damallsvenskan tänkte jag rapportera om skilda världar för fjolårets två största stjärnor i serien.

Publiken i Wolfsburg gav stående ovationer när Pernilla Harder byttes ut efter 61 minuter och tre mål mot Mönchengladbach i dag. I USA däremot frågasattes Marta av egna lagkaptenen Ashlyn Harris. Hårt att ge sig på en lagkompis som knappt varit i laget i en vecka…

Så till damallsvenskan. Innan jag går in på matcherna tänkte jag bara berätta om en liten upptäckt jag gjort i dag.

Jag funderade lite över lite äldre och rutinerade svenska spelare, och började kolla hur många i damallsvenskan som fyllt 30 år. Av de svenska spelarna hittade jag bara sju stycken. Inte ens om man lägger man till de (Lina Nilsson, Hanna Pettersson och Sandra Adolfsson) som kommer fylla 30 under kalenderåret får man ihop en elva.

Jag kan ha missat någon, men här är de svenska 30+-spelare jag hittade i året damallsvenska:

* Carola Söberg,
* Annica Svensson,
* Marie Salander,
* Lisa Dahlkvist,
* Katrin Schmidt,
* Madeleine Tegström,
* Lotta Schelin .

Utomlands finns ytterligare fem svenska elitspelare som fyllt 30, i Hedvig Lindahl, Stephanie Öhrström, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Caroline Seger. Men jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Jag hade inte tänkt på att vi har sådan brist på rutinerade svenska spelare.

Så till matcherna i den tredje omgången. Det började med Örebro–Hammarby, en match jag bara har sett den första halvleken av. Där var Hammarbys inledande press imponerande vass. Den första kvarten var Bajen överlägset, och stressade sönder ett betydligt mer namnkunnigt motstånd. Man hade betydligt bättre passningskvalitet och hade så långt överlägset mycket större bolltrygghet.

Även om Hammarby gjorde det bra kan jag inte låta bli att vara besviken på Örebros start. Laget var passivt, och visade upp ett otroligt svagt passningsspel. Så dålig kvalitet får inte ett lag med massor av landslagsmeriterade eller -aspirerande spelare ha i sitt uppbyggnadsspel. Faktum är att hemmaspelarna inledningsvis såg ut som träben, eller som att de spelade i träskor.

Det kändes faktiskt som att Örebrospelarna varken hade kompetens eller någon strategi för hur de skulle spela sig förbi en hög press. Mitt i halvleken bedarrade dock Bajens press, samtidigt som Örebro började få ordning på sitt passningsspel. Hemmalaget jobbade sig in i matchen och lyfte spelet, dock utan att kunna spela till sig en enda riktig målchans före halvtidsvilan.

Eller, en bra chans hade man ju. Örebro blev ju faktiskt bestulet på ett mål av domaren Malin Johansson. För det är ju ett otroligt svagt domslag att ge Emma Holmgren frispark när målvakten släppte in en frispark från mittplan i 28:e minuten.

Målet berodde ju på bristfällig tajming från Holmgren, inte på någon ojusthet. Jag har haft höga förväntningar på Holmgren inför hennes debutsäsong i damallsvenskan, men i de tre första omgångarna har målvaktstalangen inte hållit den nivå jag hoppats på. Hon har blandat och givit alldeles för mycket. Vi får se om hon kan lyfta sig framöver.

I den andra halvlek jag bara sett höjdpunkter från reste sig till slut Örebro och Julia Spetsmark gjorde två snygga mål. Örebro känns som ett mittenlag.

Kul för Hammarby att ta första poängen, och dessutom lyfta över nedflyttningsstrecket. De passerade den andra nykomlingen, LB07 som vek ner sig rejält i vattenmassorna på Limhamns IP i omgångens andra match. Så där håglöst får inte Malmölaget uppträda om man skall spela vidare i damallsvenskan även 2018. De fina intentionerna från de två första omgångarna var som bortblåsta.

Kristianstad däremot visade klass i Skånederbyt. 3–0-segern måste ha smakat mumma för Elisabet Gunnarsdottir och hennes spelare. Faktum är att laget hade elva raka damallsvenska matcher med insläppta mål bakom sig, och man hade inte gjort fler än två i en damallsvensk match sedan mötet med AIK i sista omgången 2015 (seger med 5–0).

Nu höll man nollan och gjorde dessutom tre mål i samma halvlek. Det här kan visa sig bli en nyckelseger för KDFF. Inte minst om det visar sig att det lossnade för tvåmålsskytten Amanda Edgren. Jag har gillat hennes irrationella och kreativa spelstil ändå sedan jag såg henne göra korta inhopp för Göteborg. Edgren har potential att vara en damallsvensk stjärna – om hennes självförtroende bara når samma nivå som hennes talang.

Om det var monsunregn i Malmö i går var det snö i Piteå i dag. Där inledde hemmalaget genom att visa dåligt självförtroende i mötet med Kvarnsveden. Framför allt fick Madelen Janogy stora darren när chanserna dök upp. Även hon fick dock spräcka nollan till slut – något Piteå kan ha nytta av framöver.

Jag har gillat Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. I dag visade hon mod och tajming när hon nickade in de två första målen. Medan övriga spelare duckade eller tittade bort gick Karlernäs distinkt mot bollen.

Utöver Karlernäs var matchens huvudpersoner June Pedersen – seriens bästa hörnläggare hade tre assist, samt duon Hilda Carlén och Tabitha Chawinga. Chawinga hade en handfull högkaratiga målchanser, men varje gång stod Carlén i vägen. Pitemålvakten är oftast bra på närspelet, i dag var hon briljant. Det var verkligen en match som passade Carlén, och hon visade hög klass.

Chawinga däremot får fila lite på avsluten. Kanske att hon kan gå i skola hos Marija Banusic. I dag hade jag hoppats för kolla in skytteligaledaren mer noggrant. Men hon var inte i speldugligt skick, och följde matchen från läktaren.

Då klev i stället Jessica Samuelsson fram som matchvinnare. Högerbacken vikarierade som högerforward, och när även Kristine Minde tvingdes kliva av i paus var det Samuelsson som stod för tyngden i LFC:s anfall. Faktum är att jag skrattade till lite när Samuelsson missade tajmingen vid något inlöp på inlägg i början av matchen. Jag tänkte, att ”ok då, hon är ju back egentligen”.

Men därefter omvärderade jag min bild av Samuelssons löpningar i straffområdet. Den rörelse hon hade vid 1–0-målet var nämligen bättre än vad man brukar får se från flera av våra landslagsforwards. Har ni tillgång till höjdpunkterna på damallsvenskan.tv, kolla gärna hur Samuelsson stannar till, backar (och får samtidigt med sig Hallbera Gisladottir någon meter bakåt) innan hon sätter fart in i den lucka som bildats. Högklassigt forwardsarbete!

Även om det satt hårt åt var ju LFC:s seger helt i sin ordning. Lina Hurtig var väldigt bra ute på vänsterkanten, men hamnade inte i avslutningslägen. Tove Almqvist var också bra, och hade tre kanonchanser. Avsluten var dock både för tama och för snälla. Skönt då för LFC att Samuelsson var på hugget. Två mål, ett ribbskott och ett friläge är ju mer än godkänt facit för en vikarie…

Slutligen några ord om elitettan. Där är Växjö och Assi enda fullpoängarna efter tre omgångar. Växjö vann tippade toppmötet med Umeå med 1–0 efter mål av Anna Anvegård på frispark. Jag har inte sett det, men det är officiellt bokfört som självmål eftersom bollen tydligen ändrade riktning på en Umeförsvarare.

Assi vann klart mot Sundsvall och känns som ett stabilt mttenlag, kanske med chans på övre halvan. Om Kalixgänget däremot hänger med i kampen om de allsvenska platserna någon längre period skulle det vara en skräll.

Känslan efter tre av 26 omgångar är att kampen om de två topplatserna kommer att stå mellan Växjö, Umeå, Kalmar och kanske även AIK.

Däremot verkar det som att jag övervärderade Mallbacken rätt rejält när jag såg dem göra en bra halvlek mot Göteborg FC i våras. Värmländskorna står på noll poäng och får nog svårt att blanda sig i den absoluta toppstriden.

Vid dagens förlust i Kalmar gjorde Amanda Fredriksson hattrick. Det går att se på den här länken. Apropå Kalmar har deras lagkapten Mathilda Johansson Prakt dragit av korsbandet, och därmed spelat klart för i år.

 

Fortsatt mörker för svensk damfotboll

I fredags påbörjade jag ett kritiskt inlägg om Pia Sundhage och hennes coachning i torsdagens träningslandskamp mot Kanada. Men så kom en öllastbil och förstörde motivationen. Det kändes helt enkelt inte relevant med gnäll på Sundhage när landet skakades av en terrorattack.

Nu har det gått några dagar och jag tänkte ändå skriva klart det där inlägget. Det blir rätt negativt, men så är vi också inne i en riktigt tung period för svensk damfotboll. I torsdags blev landslaget avklätt och utspelat av ”kraftfulla” Kanada, i fredags tappade damallsvenskan sitt affischnamn när Marta skrev på för Orlando och i dag har F19-landslaget förlorat mot Serbien och därmed missat ett drömläge att gå till EM-slutspel. Mörker.

Nu fokus på torsdagens landskamp. Jag reagerade redan innan matchen på flera saker som sades av spelare och ledare. Bland annat sa vår förbundskapten till Cmore att hon hade tre nya spelare i startelvan: Josefin Johansson, Lina Hurtig – och Olivia Schough.

Olivia Schough

Sundhage kallade alltså Schough för en ny spelare i landslaget. Hur tänkte förbundskaptenen där?

För er som inte är helt insatta i hur landslaget sett ut på senare år kan jag berätta att Schough har varit med i näst intill alla trupper under drygt fyra års tid. Eskilstunaforwarden har spelat 52 A-landskamper under Pia Sundhage, bland annat hela fjolårets OS-final. Visst har det varit många inhopp för Schough, men står man på drygt 50 landskamper kan man väl knappast kallas för ny spelare?

Inför matchen reagerade jag även över att det svenska lägret beskrev Kanada som ett fysiskt lag. Det var en sanning fram till och med VM 2015, där Kanada precis som Sverige misslyckades. Men medan Sundhage körde vidare med samma gamla spelare efter VM valde Kanada och John Herdman att röra om rejält. De senaste 1,5 åren har han byggt om sitt lag, han har skapat ett ungt och spelskickligt Kanada. Bland annat bytte han in 15-åriga talangen Jordyn Huitema mot Sverige.

Just spelskickligt är däremot ett ord som inte går att använda på vårt svenska landslag. Vi har ett fysiskt starkt och välorganiserat gäng, som är tungt att möta. Men boll- och spelskickligt är inte vårt lag.

Jag har tidigare undrat lite över hur vår anfallsstrategi ser ut. Det har jag nu äntligen fått veta. Jag hade tidigare uppfattat att tanken med det nya spelsättet var att landslaget skulle få till fler centrala anfall, att Kosovare Asllani skulle få bollen rättvänd. Tydligen hade jag fattat fel, det är återigen via kanterna vi skall anfalla:

Det här med curlingytan var förresten ett helt nytt begrepp. Någon som kan förklara var det kommer ifrån?

Det här klippet såg jag efter att jag hade sett matchen. Då var jag redan lite upprörd över att Sundhage gav de minst meriterade spelarna skulden för det svaga spelet i den första halvleken, en halvlek där hela det svenska laget var svagt.

Med den upprördheten i botten reagerade jag på att det första Sundhage säger i klippet är ett av hennes favorituttryck, ”vi vill göra varandra bra”. Frågan jag ställer där är hur Sundhage gjorde Lina Hurtig och Josefin Johansson bättre genom att byta ut dem i halvtid?

Min upprördhet minskade inte av att det ju framför allt var Sundhage själv som blev avklädd i den där första halvleken. Hennes lirare blev ju utspelade av kraftfulla Kanada, ett Kanada som visade upp en grym träffsäkerhet i sin taktik. John Herdman flyttade över spelskickliga Ashley Lawrence på högersidan och anföll mot Sveriges defensivt svaga vänsterkant, samtidigt som man lämnade yta åt Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. Vår förbundskapten hade inga motdrag.

Mina anteckningar från den första halvleken såg ut så här:

”Sveriges forwards springer så att Kanadas backar hela tiden kan se dem. På så sätt gör svenskorna det lätt för Kanada att försvara sig.”

”Kanadas backlinje är bättre bollspelare och har mycket större tålamod än Sveriges i uppspelsfasen.”

”Kanada är ett spelande lag. De slår väldigt få långbollar på chans. När de spelar långt är det genomtänkta passningar de slår. Sverige däremot slår massor av chansbollar på första bästa löpning.”

Anteckningarna visade även att Kanadas mål kom på ett fantastiskt anfall. De höll bollen inom laget i 47 sekunder och slog 16 raka passningar innan Janine Beckie stötte in segerbollen.

Efter paus bet Sveriges fysik bättre och Kanada fick inte lika stort utrymme till finlir. Samtidigt var det Kanada som hade det mest genomtänkta spelet även efter paus, och det kändes lite som att en orsak till att Sverige kunde lyfta spelet lite var att Kanada minskade sitt risktagande och var rätt nöjt med 1–0.

Och trots att Sverige såg bättre ut efter paus skapade vi bara en enda het målchans i hela matchen – och det var Linda Sembrant som nickade utanför efter hörna på övertid.

Nilla Fischer tyckte i en tv-intervju just efter slutsignalen att oavgjort hade varit mest rättvist. Det tycker inte jag. Jag tycker att Kanada vann hur rättvist som helst.

I fredags, på den damallsvenska upptaktsträffen, var Sundhage och Lilie Persson med och pratade lite om läget i landslaget. Persson sa att:

”Vi är inte stressade. Men vi behöver skapa fler målchanser.”

Sundhage konstaterade att det går att föra matcher genom ett bra försvarsspel. Där håller jag med, och med den trupp Sundhage valt måste försvarsspelet sättas i centrum. Sveriges chans i EM-slutspelet är inte ett genomtänkt anfallsspel, utan ett tajt försvar kryddat med snabba kontringar och vassa fasta situationer.

Sundhage sa också att hon fram till nu hade testat många spelare, men att:

”Vi behöver spela ihop ett lag. Nu är det slut med letandet, prövandet, ‘ta chansen’. Vi har tre matcher kvar innan EM, där behöver vi spela ihop en elva.”

Personligen har jag upplevt det som att Sundhage har tagit varenda chans under våren att spela ihop sin EM-elva. För alla har väl räknat ut att laget blir: Lindahl – Samuelsson, Fischer, Sembrant, Andersson – Seger, Dahlkvist, Asllani, Xxxx – Schelin och Xxxx.

Vilka som tar de två vakanta platserna återstår att se. På mittfältet lär den sista platsen gå till Hanna Folkesson eller Elin Rubensson och på topp ligger väl ”den där nya Schough” väl till – om inte Sundhage håller dörren öppen för Fridolina Rolfö. Stina Blackstenius borde vara högaktuell, men känslan är att hon är en bit ner i hackordningen.

Personligen hade jag gärna sett att Sundhage verkligen testat Katrin Schmidt och Marija Banusic under våren, men så blir det inte. Därmed känns det som att vårt EM-lag går miste om två tänkbara jokrar.

För Sundhage blir det nu viktigt att jobba med det taktiska upplägget. Våra kommande motståndare lär ju kolla på hur Kanada jobbade på kanterna och köra liknande upplägg. Sedan blir det otroligt viktigt med våra fasta situationer. Motståndarna är rädda för svenska inläggsfrisparkar och hörnor. Det var faktiskt rätt tydligt hur rädda kanadensiskorna var för att dra på sig just hörnor.

En annan fundering är varför förbundskapten Sundhage pratar så mycket om den inledande Tysklandsmatchen i EM. Visst är den viktig, men det skulle inte vara hela världen om vi förlorade den matchen. Det räcker ju sannolikt med segrar mot Italien och Ryssland för att Sverige skall ta sig till kvartsfinal.

Innan jag lämnar vårt landslag för nu hörde jag någon av spelarna skylla vårt bristfälliga passningsspel på att det är april och huvuddelen av de svenska spelarna inte är i säsong ännu.

Jag kan upplysa om att situationen är identisk för de kanadensiska spelarna. De är inte heller i säsong, men de klarade av att spela riktigt fyndig fotboll ändå.

Kanada spelade för övrigt mot våra EM-motståndare Tyskland i går. Kanada startade med samma tio utespelare som mot Sverige, och åkte på en 2–1-förlust efter sent tyskt segermål. Noterbart att det tyska ledningsmålet kom på en riktigt grov tavla från 21-åriga målvakten Kailen Sheridan:

I Tyskland ifrågasätts för övrigt nya förbundskaptenen Steffi Jones upplägg av experter. Man undrar om hon vet vad hon håller på med. Något vi känner igen från svenska förhållanden…

I övrigt de senaste dagarna har det spelats ytterligare flera intressanta landskamper. Våra EM-motståndare Italien fick ett meriterande kryss mot England:

Vår tredje gruppmotståndare Ryssland har varit i USA och inkasserat två klara förluster. USA (och Skottland) väntar för övrigt för Sverige i juni:

Av de här båda klippen är det rätt tydligt att ryskorna i alla fall är sårbara på kanterna.

Lämnar vi Sveriges EM-gruppmotståndare och kollar på andra intressanta vänskapsmatcher i Europa har den mest laddade varit Frankrikes 2–1-seger mot Nederländerna:

Faktum är att det även spelas tävlingslandskamper i Europa för tillfället. VM-kvalet är nämligen igång. Fast det här skedet är rätt ointressant, inget av de lag som är igång kommer att kvala in till Frankrike 2019. Däremot är Asiens pågående förkval klart mer intressant.

Höjdarmatchen i det kvalet var mötet Nordkorea–Sydkorea i Nordkorea i fredags. Lagen spelade 1–1 inför 42000 åskådare.

Resultatet gör att gruppen blir en målskillnadsaffär, och där är det fördel Sydkorea. Nordkorea har spelat klart, och stannar på 18–1 i målskillnad efter 5–0 mot Hongkong, 8–0 mot Indien och 4–0 mot Uzbekistan.

Sydkorea har kvar att möta Uzbekistan och står på 17–1. Vinner sydkoreanskorna med två måls marginal i morgon förmiddag går de vidare till slutkvalet, medan Nordkorea har spelat klart.

I övrigt i Asiens förkval står det klart att Thailand och Filippinerna har gått vidare till slutkvalet. I den fjärde och sista gruppen gör Vietnam och Myanmar upp i en ren gruppfinal i morgon. Sedan tidigare är Jordanien (värdnation), Japan, Kina och Australien klara för slutkvalet, tillika Asiatiska mästerskapet.

Det blir ett laddat möte med Ryssland

Det blev som väntat, Sverige möter Ryssland i match om sjunde pris i Algarve cup – en match som bär med sig lite extra laddning.

Sverige och Ryssland skall ju nämligen mötas på Stadion De Adelaarshorst i Deventer den 21 juli, i andra gruppspelsomgången i EM-slutspelet. Sverige inleder som bekant mot Tyskland, medan ryskorna ställs mot Italien i deras öppningsmatch.

Ryssland är ett lag som i princip fallit en plats per år på världsrankingen, sedan den startades. Man var tolva 2003 och är nu nere på 23:e plats. Men man riskerar att falla ytterligare, för under det senaste halvåret har man förlorat klart mot lag som Belgien och Finland, som båda ligger lägre på rankinglistan.

Dock har veckans Algarve cup inneburit lite av ett lyft för ryskorna. Man inledde med 1–0-seger mot Portugal, föll sedan bara med 2–1 mot Kanada innan det blev 6–1-förlust mot Danmark efter tre mål av lagkapten Pernille Harder. Dock skall noteras att Ryssland här drabbades av en målchansutvisning mitt i den första halvleken, och alltså spelade i numerärt underläge i drygt 65 minuter. Man höll ändå emot rätt länge, det danska 2–1-målet kom i 59:e minuten och de fyra sista målen under de sista 20 minuterna.

För er som missade Sveriges match mot Nederländerna i dag är här ett litet klipp:

Och här är alla onsdagens placeringsmatcher i Algarve cup:

Final, 19.30: Spanien–Kanada.

Se här hur glad man är om man är spansk landslagsspelare och har tagit sig till sin första final i Algarve cup:

Match om 3:e plats, 15.45: Australien–Danmark

Match om 5:e plats, 15.45: Japan–Nederländerna

Match om 7:e plats, 19.30: Sverige–Ryssland

Match om 9:e plats, 19.30: Kina–Island

Match om 11:e plats, 15.45: Norge–Portugal

Norge kommer att få sin sämsta placering någonsin i Algarve. Även om det här bara är en träningsturnering är det förstås ingen kanonstart för Martin Sjögren på sitt nya jobb.

I Cypern cup blir det följande placeringsmatcher på onsdag:

Final, 17.30: Schweiz–Sydkorea

Match om 3:e plats, 13.30: Nordkorea–Irland

Match om 5:e plats, 13.30: Skottland–Wales

Match om 7:e plats, 13.30: Belgien–Österrike

Match om 9:e plats, 10.00: Nya Zeeland–Ungern

Match om 11:e plats, 10.00: Italien–Tjeckien

She Belives cup i USA avgörs sent på tisdagskvällen och under natten mot onsdag. Där leder Frankrike på fyra poäng inför avslutningsmatcherna, medan USA och England har tre vardera. De olympiska mästarinnorna Tyskland står på en poäng – och är enda laget som inte kan vinna turneringen. I sista omgången möts USA–Frankrike i det som är närmast en final och England–Tyskland i repris av bronsmatchen från VM 2015.

Här är fler höjdpunkter från Englands 1–0-seger mot USA:

Slutligen en glad nyhet från norra Skåne: Vittsjö får spela sina hemmamatcher på Vittsjö Idrottspark även i år.