Fler frågor än svar i Algarve cup

Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.

Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.

Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.

Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.

Stina Blackstenius

I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.

Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.

Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.

Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.

Hur funkade då den här uppställningen?

Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.

Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.

Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.

Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.

Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.

Hedvig Lindahl

Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.

Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.

Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.

Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit  upp och var måltavla för uppspelen.

Lina Hurtig

Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.

Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:

* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.

* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”

* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.

I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.

Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.

Mimmi Larsson

Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.

Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.

Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.

Anna Anvegård

När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.

Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.

Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.

Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.

Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.

Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.

Magdalena Eriksson

Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.

Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.

När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.

Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.

Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.

Julia Zigiotti Olme

I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.

Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.

För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.

16 thoughts on “Fler frågor än svar i Algarve cup

  1. Håller med om mycket men är frågande till varför vårat mittfält hyllas samtidigt som du korrekt konstaterar att våra backar bara ser ryggar i uppspelsfasen. Om du inte menar att uppspelen alltid ska bestå av långbollar på våra anfallare så måste det ju vara mittfältarnas oförmåga att göra sig spelbara som ligger bakom det hela.

    Visst är det synd att det inte går att klona Lina Hurtig, hennes förmåga att suga åt sig bollen skulle behövas på både mittfältet och i anfallet ? I avsaknad av kloningsteknologi menar jag att Gerhardsson istället bör försöka få in annan spelare med liknande förmåga på mittfältet eller i anfallet. Är Rolfö redo för spel till VM borde hon därför vara högaktuell för en startplats på mittfältet eller i anfallet där hon antingen ersätter någon av de nuvarande ”givna” mittfältarna alternativt tar Hurtigs plats medan Hurtig ersätter någon av dessa spelare.

    Mest roligt för min del är att Mimmi Larsson var turneringens kanske bästa svenska spelare sett till förväntningarna medan det är jobbigt att se hur tiden i Frankrike har brutit ner Blackstenius som inte förbättrats på någon punkt sen hon gick dit och där självförtroendet uppenbart är i botten. För hennes del måste det bli helt avgörande om hon hinner hitta tillbaka till gammal god form i LFC för annars tycker jag tyvärr inte hon bör åka med. Om hon inte hittar dit så har dock Gerhardsson en given ersättare i lagkamraten Mimmi Larsson som med sin form och förmåga att skapa utrymme för medspelare bör få åka med till VM.

    • Jag menar inte att det måste vara långa uppspel. Så här:

      Kanada vet att vi har forwards som inte kan ta ner långa bollar. Därför styr de oss att slå långa bollar. De gör det genom att ha mycket folk på mitten och ligga väldigt tätt på vårt duktiga mittfält. Allt med fokus på att ta bort möjligheterna för oss att få Asllani rättvänd högt upp i planen.

      Om vi hade haft en duktig bollmottagare bland forwards skulle sannolikt inte Kanada vågat spela på det viset. Då hade de inte kunnat ligga så tätt på Seger, Rubensson och Asllani.

      Vårt mittfält blir alltså lidande när vi inte har någon bollmottagare bland forwards.

  2. Johan Rydén – Du skriver ”men både i backlinjen och i anfallet finns stora frågetecken (?)” sen vidare ”defensivt gick det bra, då tänker jag på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på rankingens topp 10”

    ???? Först tycker du att backlinjen är ett frågetecken (?) och sen hyllar du defensiven och tycker sen att ”det var väldigt bra”.

    Att vi når 0-0 mot 5:e rankade Kanada kan vi helt tacka målvakt Lindahl och backlinjen (läs Eriksson) för och definitivt inte mittfältet som klart förlorade ”matchen” på mitten mot Kanada, du skriver själv ”Kanada spelade sig enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält”.

    Så i mitt tycke har vi ett starkt försvar med alternativa spelare och vi kan spela 4-4-2, eller 3-4-3 och andra kombinationer och Nilla Fischer känns inte som det givna alternativet utan Magda Eriksson känns mer och mer som ”försvarsgeneral” medan vårt mittfält är ett frågetecken och anfallet ett ännu större frågetecken. Vi har Asllani och Rubenson på mitten som håller någon så när internationell klass och möjligtvis är Hanna Folkesson ett alternativ som defensiv mf och PG kan göra om Lina Hurtig till yttermittfältet på vänsterkanten. Seger är tveksam som startspelare och ännu mindre Olivia Schoug och möjligvis kan vi hinna spela in någon ny på mitten – Anvegård, Janogy, Björn exempelvis, men tiden rinner ut tills VM laget skall spikas och vara spelfärdig. Fridolina Rolfö är ett alternativ, men har ju inte spelat på evigheter och är ett ? i dagsläget.

    Anfallet är ju det stora sorgebarnet och har inget direkt recept – Blackstenius och Jacobsson är ju helt ur form samtidigt och saknar helt självförtroende. VI får hoppas Mimmi Larsson får mer speltid och kan bli ett alternativ och vi får hoppas att Lina Hurtig får vara skadefri och kommer i toppform, kommer att behövas.

    Så Peter Gerhardsson har en del att fundera på och räta ut flera frågetecken ?

    • Frågetecknen i backlinjen gäller val av spelare, inte kvalitet.

      Du håller på att gnälla på Sveriges mest bollskickliga spelare, Caroline Seger, i var och varannan kommentar. Utöver dig är nog de flesta överens om att vi i nuläget inte har någon annan som klarar hennes roll i landslaget.

      • Kan du förtydliga – val av spelare, inte kvalité?. Begriper inte ditt svar, menar du denna match, val av spelare i backlinjen, spelsystem i den eller mer allmänt. Du ställer ? tecken för backlinjen och hyllar den samtidigt. Det stora problemet är inte backlinjen, vare sig val av spelare eller kvalité, utan mittfältet som inte kan hålla bollen eller skapa något vettigt framåt, med undantag av Asllani, glimtvis och Rubenson, glimtvis och Hurtig om man nu kan räkna henne som något mitt i mellan mf och fw.

        Sen ”gnäller” jag på Caroline Seger, hon är förvisso bollskicklig men har passerat sitt bästa för länge sedan, är omständlig, spelar bollen för långsamt, kommer ständigt i tidsnöd, på mellanhand, tappar boll och vad hjälper det om hon är bollskicklig när hon nästan aldrig kan göra något vettigt med den, märks speciellt i matcher mot bättre motståndare – som den mot Kanada senast. Är knappast inte ensam om den kritiken och jag bedömer henne enbart efter vad hon presterat efter EM i somras (Då hon inte hängde med eller bidrog med något framåt) och vad hon presterat under P Gerhardssons ledning, inte vad hon har för namn och vad hon presterade när hon var som bäst och oavsett vad du och andra tycker om henne, men tyvärr finns det inte mycket att välja på, det borde ha fasats in en yngre, snabbare spelare på den posten för länge sedan, men nu är det för sent och Seger kommer antagligen att spela i VM i Frankrike och tror inte att det kommer att bli någon succe´, hon blir inte yngre eller snabbare, vare sig i fötter eller tanke.

        • Jag har väldigt länge skrivit om att vi har en bra backlinje, frågetecknet är vilka som skall spela i den. Det frågetecknet finns kvar efter Algarve. Tydligt nog?

          Seger spelade inte EM i somras. Och hon har varit väldigt bra hela tiden under Gerhardssons ledning. Med det sagt håller jag på sätt och vis med dig. Jag tycker nämligen inte att Seger funkar i ett centralt mittfält bestående av två spelare. Och det har hon i princip aldrig gjort. Däremot håller hon väldigt hög klass om man har tre spelare centralt, vilket Gerhardsson bruka ha. Seger är nämligen en av världens bästa spelare på att hålla i bollen och kontrollera matchens tempo. Den rollen klarar tyvärr ingen annan svensk spelare av för tillfället.

  3. Missade det om EM – sorry – hon var inte spec bra i VM i Kanada och inte eller i OS senast. Tycker inte att Seger har varit ”väldigt bra” under Gerhardsson och hon är definitivt inte ”en av världens bästa spelare att hålla i bollen” oavsett om man spelar med 3 eller 2 centrala mittfältare. Hon är skaplig när vi spelar mot sämre motstånd där vi har spelövertaget och det inte går så fort, men hamnar ofta på mellanhand och ”hänger inte med” mot bättre motstånd. Vi har spelare som kan ta över den rollen förhoppningsvis – ju snarare desto bättre.

      • Att en spelare har gjort sitt och behöver bytas ut handlar inte om att man precis måste ersätta henne:s roll. Hon tillför inte så mycket i dagsläget och har inte dom offensiva kvaliteer som hon en gång hade som offensiv mittfältare med creativitet och deltagande i offensiven. I dag spelar hon ett enkelt spel som defensiv mittfältare där hon mest håller i bollen, stannar upp spelet, spelar bollen i sidled eller bakåt, det har vi flera som kan göra Hanna Folkesson, Anvegård, Björn men problemet är att Seger skulle bytts ut för länge sedan. Det som behövs i dagsläget är creativa mittfältare som kan deltaga i det offensiva spelet och det har vi i Asllani, Rubenson, Anvegård, Janogy på sikt kanske Kullashi, hade hoppats på att Banusic skulle vara en av dom och sen beror det på hur Gerhardsson har tänkt att spela, med 2 eller 3 centrala mittfältare (Asllani, Rubenson, Anvegård, Karlenäs kanske Hurtig eller med wingbacks som Glas, Jonna Andersson och Anna Oscarsson på sikt (om hon blir skadefri) Inte i något alternativ är Seger en tillgång i dagens läge, men det är min personliga åsikt.

        Enligt dig är Seger fortfarande en av världens bästa bollhållare, det var hon möjligen en gång i tiden, när hon var som bäst, sista säsongen så platsade hon inte i Lyon utan satt mest på bänken och lite speltid, innan hon flyttade hem, man sitter inte på bänken om man är världsbäst på att hålla i bollen även om konkurrensen var hård, men hon fattade att hon inte kunde konkurrera och flyttade hem.

        I dagens landslag har vi tre som sett sina bästa dagar och är på väg att avsluta sina karriärer, iaf i landslaget LIndahl, Fischer och Seger. LIndahl är ju självskriven i landslaget men frågan är hur länge hon tänkt hålla på, 1 el 2 år till, är inte ordinarie i Chelsea numera, sitter ofta på bänken. Har event funderingar på att flytta hem. När hon lägger av är det tunt bakom henne – Cajsa Andersson är tänkbar ersättare i dagsläget. Fischer avslutar proffstiden i Wolfsburg, flyttar hem till LInköping. Är kanske hennes sista år i landslaget, lägger troligtvis av efter VM. I dagsläget klarar vi oss utan henne i backlinjen där vi har Eriksson, Ilestedt, Sembrandt som mittbackar och Glas, J Andersson, M Carlsson el A Oscarsson som ytterbackar. Seger gör troligtvis också sitt sista år i landslaget, slutar antagligen efter VM, antagligen självmant eller för att hon inte platsar längre.

        • Seger gjorde en säsong i världens bästa lag – Lyon. Då spelade hon 18 ligamatcher (15 från start) av 22. Hon spelade också sju (fem från start) av nio matcher i Champions League. Så nej, hon är inte världens bästa (det har jag aldrig skrivit) på att hålla i bollen. Men hon är en av de bästa.

          Jag har aldrig sett Seger som en offensiv kreatör. Hon är, och har som jag ser det alltid varit, en spelare som styr tempot i matcherna.

          Sedan är jag faktiskt glad att du inte är förbundskapten. För jag tycker att det är slöseri med offensiv talang att använda Anna Anvegård i en defensiv mittfältsroll. Och Madelen Janogy som kreativ mittfältare? Hur många gånger har du egentligen sett Janogy spela? Hon är väldigt bra, men hon är i första hand en djupledsgående forward, inte någon kreativ mittfältare.

  4. Tycker det är lika intressant att läsa varje gång.. finns många i vårt avlånga land som har åsikter. Gerhardsson är dock förbundskapten🇸🇪⚽️

  5. Bra sammanfattning och jag håller i stort sätt med om det mesta. Anfallet och försvaret är nog det Gerardsson lägger ner mest funderingar på, men på lång sikt (2-4år) är det nog hur man ska ersätta Seger på mittfältet. Roddar?
    Skulle vara ett intressant test någon gång att få se Seger som mittback. Där skulle hon få mer tid på sig och kunna styra tempot i spelet även därifrån. Dessutom kunna hitta fram med bra passningar till mittfältet. Andreas Johansson i IFK Norrköping gjorde en sådan positions ändring som blev mycket lyckad.

    • Intressant förslag med Seger som mittback. Fischer tog det steget och det har ju gått rätt bra…. Frågan är dock om det är värt att göra den satsningen/omskolningen nu med hänsyn till att Seger trots allt inte är någon ungdom längre. VM i sommar är kanske hennes sista mästerskap.

  6. Vilka unga spelare ser ni som möjliga ersättare inom de närmsta åren för de som nu börjar bli lite till åren.
    Själv vill jag lägga en mycket partisk Vittsjöröst på Michelle de Jongh som jag tycker är riktigt lovande och har intressanta spetskvalitéer som ett riktigt fint skott och är stark i kroppen.

    • Roddar kan så klart vara ett alternativ, även om jag kanske inte upplever henne som den mest kreativa mittfältaren. Michelle de Jongh har, precis som Simon antyder, intressanta spetskvalitéer och är dessutom ganska passningssäker. Ett annat alternativ är ju faktiskt Tove Almqvist (även om vissa LFC-supportrar troligen inte håller med) som ju tycks vara självskriven som startspelare i U23.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.