Analys av landslaget med hemmasnickrad metod

Tackar Ullevi

Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.

Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.

Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.

Kollar vi målskyttet fördelades det så här:

Stina Blackstenius

5 mål:
Stina Blackstenius.

3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.

1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.

Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:

Hedvig Lindahl

Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer

Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson

Hanna Glas

Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)

Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson

Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.

Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.

Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.

Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.

Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.

Peter Gerhardsson

Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.

För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.

Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).

Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:

Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28

Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.

Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.

Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.

Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.

Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.

Målvakter

Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.

Zecira Musovic

Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:

”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”

Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.

Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.

Backar

Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.

Jessica Samuelsson

Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:

”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”

Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.

Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.

Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.

Mittfältare

Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.

Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.

Fridolina Rolfö

Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.

Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.

Forwards

Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.

Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.

Mimmi Larsson

Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.

Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.

För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.

Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.

2019 startar med ett rejält uppsamlingsheat

Jag tänkte inleda 2019 med att blicka tillbaka på förra årets två sista veckor. Den mest anmärkningsvärda svenska övergången under den perioden var ju helt klart Marija Banusic:s flytt från Beijing till Montpellier.

Banusic hade ett tungt 2018 där hon bland annat tappade sin landslagsplats. I nuläget känns hon ganska långt ifrån VM-truppen, i varje fall om Peter Gerhardsson kommer att fortsätta att jobba utifrån upplägget med två spelare på varje position.

Banusic känns ju egentligen bara aktuell i tiarollen. Och i nuläget ser jag åtminstone Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö och Anna Anvegård som starkare kandidater på den positionen. Banusic lär behöva göra en kanonvår i Frankrike för att kunna ta en VM-plats.

Noterbart är ju att Banusics övergång kan öppna för en annan svensk forward med en tung höst bakom sig, nämligen Stina Blackstenius.

Gerhardssons förstaval som toppforward har bara gjort mål i två av 16 matcher i höst. Blackstenius hade en glödhet vecka i slutet av oktober där hon gjorde fem mot Metz och ett mot Lille. Men utöver det har det varit torka för Vadstenas fotbollsstolthet. Det har ju ryktats sedan sommaren 2017 att hon vill hem till Linköping, även om hon själv har dementerat i offentliga sammanhang.

Inklusive Banusic har Montpellier nu sju forwards. Kanske att man därmed överväger att släppa Blackstenius, som bara har ett halvår kvar på sitt kontrakt. Det skulle inte bara vara bra för henne själv, utan även för landslaget. För förbundskapten Gerhardsson hade ju sannolikt uppskattat att Asllani och Blackstenius fått ett halvår att spela ihop sig innan VM.

Dagarna innan jul förlängde en annan landslagsforward sitt kontrakt med Växjö. Anna Anvegård skrev in bara på för 2019, utan även för 2020. Intressant att hon efter lång tids fundering alltså förlängde med två år. Det måste väl innebära att Anvegård tror att Växjö kommer att bli ännu bättre de kommande åren.

En som däremot tackade nej till sin klubbs kontraktsförslag var Olivia Schough.

Samtidigt som Göteborg offentliggjorde intressanta värvningen av norska Vilde Böe Risa meddelades att Schough troligen kommer att lämna. Hon gjorde en stark säsong 2018, och vann den (i och för sig högst opålitliga) damallsvenska assistligan i stor stil.

Samtidigt tyckte jag att Amanda Johnsson Haahr var uppe på Schoughnivå i slutet av säsongen. Utan att ha någon insyn i förhandlingarna har jag funderat lite över om Göteborgsledningen kanske väljer att satsa på den sannolikt billigare Johnsson Haahr till årets serie.

Vi som följer Schough på sociala medier kan inte undgå att se att hon umgås mycket med Rosengårdsspelare. Där har hon ju både flera före detta lagkompisar, samt flera landslagskompisar. Kanske att hon hoppas hamna i Malmö den här säsongen?

Tillbaka till Göteborg. För där finns Årets spelare i damallsvenskan 2018. I varje fall när spelarna själva får välja.

Elin Rubensson var inte nominerad i en enda kategori till Fotbollsgalan. Men när med- och motspelare får rösta anses hon alltså vara damallsvenskans bästa spelare. Jag protesterar inte, för trots att hon inte var nominerad hade jag ju henne som potentiell vinnare av priset som årets mest värdefulla spelare.

Det är Spelarföreningen som håller i de damallsvenska spelarnas omröstningar. De tar även ut årets bästa elva. Den såg ut så här:

Personligen hade jag velat ha med Kosovare Asllani i laget. Annars har jag inga stora synpunkter.

En nyhet som gått ganska obemärkt förbi var att även elitettans skytteligavinnare förlängde sitt kontrakt dagarna innan jul. Sandra Lagerbratt spelar alltså med Lidköping även i år.

En liga rullar på under helgerna, och det är W-league i Australien. Det är en liga som har inletts på ett väldigt jämnt och spännande sätt.

I dag på morgonen svensk tid vann Melbourne City borta mot Western Sydney Wanderers med 2–1 i det som måste ha varit årets första tävlingsmatch alla kategorier inom damfotbollen.

Resultatet innebär att Melbourne efter åtta omgångar ligger på femte plats med 13 poäng. Men man har bara tre poäng upp till serieledande lokalkonkurrenten Melbourne Victory. Faktum är att åtta av de nio lagen fortfarande har realistiska chanser att nå slutspelet.

I toppen av skytteligan delar tre spelare på ledningen med åtta mål vardera. Det handlar om Veronica Latsko (Adelaide United), Sam Kerr (Perth Glory) och Sverigebekanta Natasha Dowie (Melbourne Victory).

Det är ganska många spelare som väljer att dubblera spel i USA:s NWSL och i Australiens W-league. En av dem är japanska Yuki Nagasato, som fick ett lyft igen under 2018 efter ett par tunga år. Kanske att 31-åringen kan dyka upp i Japans VM-trupp till sommaren. Nagasato har inte spelat i landslaget sedan våren 2016, då japanskorna överraskande missade kvalet till OS.

Men den här mottagningen och avslutet visar ju att hon har kvar sina kvaliteter:

Nagasato har för övrigt nyligen startat en blogg – en andra blogg. Hon har bloggat på japanska i över 13 år. Men nu tar hon klivet och skriver även för oss som inte klarar att tyda de japanska tecknen.

Ligan i Australien rullar alltså. Ligorna i Italien och Spanien har tagit ett mycket kort jullov. Båda har nått halvtid och återstartar redan på trettondagsafton.

I Italien leder Juventus tabellen efter halva serien. Petronella Ekroth:s lag är en poäng före Milan och tre före Fiorentina med Stephanie Öhrström.

Lana Clelland

Skytteligan leds av skotska Lana Clelland (Fiorentina) och Valentina Giacinti (Milan), båda på elva mål. Ingen av de svenska spelarna i ligan har gjort mål under de första elva omgångarna. Här speltid i ligan för kvintetten:

Ekroth, Juventus – 7 matcher, 377 minuter
Öhrström, Fiorentina – 8 matcher, 720 minuter
Saga Fredriksson, Sassuolo – 3 matcher, 237 minuter
Jenny Hjohlman, Florentia – 9 matcher, 686 minuter
Julia Molin, Verona – 11 matcher, 990 minuter

Det går bra för svensklagen. Bakom Juventus och Fiorentina ligger Sassuolo på fjärde plats, Florentia på sjätte och Verona på nionde.

I Spanien är det mästarinnorna Atletico Madrid som leder efter 15 av 30 omgångar. Atletico är en poäng före Barcelona och sex före Levante. Barca är obesegrat medan de båda andra topplagen står på varsin förlust.

Skytteligan leds av Albacetes Alba Redondo på elva mål, ett före fjolårets vinnare, mexikanska Charlyn Corral från Levante.

Spanien är en tänkbar motståndare för Sverige i en eventuell åttondelsfinal i årets VM. Precis som under EM för två år sedan har spanjorskorna problem med att hitta en utpräglad målskytt.

Jag tror ju att den målskytten i framtiden kommer att heta Claudia Pina. Men det är för tidigt att tro att 17-åringen skall bära den spanska offensiven redan till sommaren. Även om hon gör mål både med höger och vänster fot – och med huvudet.

Skottland: Celtic blir den första skotska klubb att satsa på ett professionellt damlag.

Norge/Tyskland: Man hade ju hoppats att LSK:s talangfulla innermittfältare Ingrid Syrstad Engen skulle ta vägen via Sverige ut i världen. Men så blev det inte. Veckan innan jul stod det klart att den 20-åriga landslagsspelaren fortsätter karriären med 2,5 år i Wolfsburg.

Det blir allt trängre på den tyska storklubbens mittfält…

Österrike: 2018 års spelare i Österrike heter Sarah Zadrazil. Den 25-åriga mittfältaren spelar sin klubbfotboll ihop med Amanda Ilestedt i Turbine Potsdam.

Island: Nyligen utsågs Sara Björk Gunnarsdottir till årets spelare i Island. I helgen fick hon ett ännu finare pris, då utsågs den före Rosengårdsmittfältaren till årets idrottare i sitt hemland.

Danmark/England: Veckan innan jul stod det klart att Manchester City släpper Nadia Nadim från hennes kontrakt. Danskan ville ju bort från den engelska storklubben redan i somras, men tvingades då kvar. Frågan är vad klubben vann på det.

För under hösten har Nadim, som fyller 31 i morgon, bara spelat två hela matcher, och det i olika cuper.

Tyskland: Nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg tagit ut sin första trupp. Det handlar om en bred trupp för ett träningsläger.

Men den är ändå intressant, för den innehåller bland annat Essens Lena Oberdorf som fyllde 17 år den 19 december samt Sjoeke Nüsken som fyller 18 om tre veckor. Även kvintetten Tanja Pawollek, Giulia Gwinn, Lena Lattwein, Klara Bühl och Sydney Lohmann är fortfarande tonåringar.

Sju av 30 uttagna spelare i den tyska landslagstruppen är alltså under 20 år. Man skulle ju önska att det stod lika många unga talanger och bankade på dörren till den svenska VM-truppen, men så är det inte. Årgångarna 1998–2002 känns rätt tunna.

Men förhoppningsvis kommer det bättre tider framöver. I varje fall har flickfotbollen haft en lysande utveckling här i Västsverige sedan hemma-EM 2013.

Allra sist ett klipp med lite fotbollsgodis från förra året:

Spelare att ha koll på

I går presenterade Piteå sitt första nyförvärv för året. Det var brasilianska mittfältaren Fernanda Da Silva från Assi.

25-åringen har gjort tio mål i elitettan både i år och i fjol och känns som ett väldigt spännande nytillskott. Jag har bara sett henne i aktion en gång, och min bild därifrån är att hon är en spelare som borde passa in i Piteå.

Jag uppfattade det som att hon hade lärt sig svenskt försvarsarbete, samtidigt som hon var skicklig med bollen. Kan bli spännande.

Jag är helt enig med Piteå-Tidningens Per Sandberg om att PIF nu har ett mycket spännande och starkt mittfält. Ett mittfält med väldigt hård konkurrens, för det blir trångt centralt med Julia Karlernäs, Ellen Löfqvist, Josefin Johansson och Da Silva.

Piteås värvning stärker de svenska mästarinnornas grepp om höstens silly season. För det har inte hänt något kring de andra toppklubbarna de senaste två veckorna.

Tittar vi på vår svenska silly season hade jag nog trott att vi skulle få läsa lite fler nyheter den senaste veckan.

Utan att ha jättestor inblick i kontraktsskrivning har jag trott att det varit kutym bland de damallsvenska klubbarna att skriva avtal som löper november månad ut. Det innebär således att en mängd spelare nu saknar lön.

Kollar vi på vilka toppspelare som har utgående kontrakt, och som ännu inte har förlängt, hittar jag fem spelare som spelat landskamper under året.

Hetast är damallsvenskans skytteligatvåa Anna Anvegård. I samband med Fotbollsgalan för en knapp månad sedan sa hon att hon skulle ta diskussionen med klubben när hon kom hem till Växjö. Sedan dess har jag inte läst något om Växjöforwarden. Men man börjar ju fråga sig om hon blir kvar i Småland?

Olivia Schough

I Göteborg gjorde Olivia Schough en stark säsong. Efter sista omgången i damallsvenskan sa hon att det lutar åt att hon blir kvar i Göteborg. Ännu så länge har hon dock inte skrivit på någon förlängning.

Julia Spetsmark gjorde succé i Djurgården i höst. Trots att hon bara spelade hälften av matcherna blev hon lagets bästa målskytt med sex fullträffar. Spetsmark var en avgörande anledning till att Stockholmsklubben hängde kvar. Hon skrev bara kontrakt för höstsäsongen.

Efter avslutad säsong har jag inte läst några nyheter om Spetsmark. Men nog borde hon väl vara glödhet på transfermarknaden?

För Loreta Kullashi startade 2018 med landslagssuccé. Sedan fick hon först en tränare som satte henne som yttermittfältare sedan kom skadeproblemen. Kullashi fick hösten helt förstörd, och 19-åringen som gjorde sex mål hösten 2017 stannade på ett damallsvenskt mål på elva matcher i år.

Efter säsongen har jag läst rubriken ”Loreta Kullashi: ‘Jag har fått många anbud’” i Eskilstuna-kuriren. Jag har däremot inte sett eller hört några uppgifter kring vad det är för anbud. Det finns en ledig forwardsplats i Eskilstuna efter att Mimmi Larsson flyttat 15 mil i sydvästlig riktning, till Linköping. Det känns väl inte speciellt säkert att Kullashi hugger på den?

Hanna Folkesson

Slutligen har Hanna Folkesson åkt in och ut ur landslagstruppen under året. Personligen är jag osäker på om det är bra varken för henne eller Rosengård att hon stannar i Malmöklubben. Inte heller när det gäller Folkesson har jag läst några artiklar sedan avslutat seriespel.

Det om vår inhemska damfotboll. I helgen börjar andra halvan av ligorna i Tyskland och England. I båda fallen åkte serieledarna på sina första poängförluster i förra omgången.

I England står Arsenal över helgens omgång vilket innebär att Manchester City under söndagen kan komma upp jämsides i tabellen. I Tyskland har Wolfsburg fortsatt en stabil serieledning. Det är för övrigt Wolfsburg som sänds på DFB-tv under söndagen. 11.00 är det avspark borta mot sexan Frankfurt.

Men inte i någon av de större ligorna är det tal om toppmöten i helgen. Det är tveklöst VM-lottningen som är helgens höjdare.

I Australien spelades det match i går. Då blev Ellie Carpenter:s ledningsmål mot tabelljumbon Western Sydney Wanderers omdebatterat.

Jag kan inte se att Carpenter gjorde något fel. Det är ju upp till domaren att avgöra om spelet skall avbrytas eller inte.

Matchen slutade för övrigt 2–2 – Sydneys första poäng. I den jämna, men haltande tabellen ligger Carpenters Canberra United just nu på fjärde och sista slutspelsplats med åtta poäng. Men både Brisbane och Newcastle kan passera om de vinner någon av sina hängmatcher.

Som vanligt under den här tiden på året brukar det presenteras ett antal listor med världens bästa spelare.

En har körts i helgen i engelska tidningen The Guardian. Enligt den listan, som innehåller 100 spelare och görs i samarbete med The Offside Rule Podcast, har Pernille Harder varit bäst i världen under 2018.

För svensk del har vi med fem spelare, med Nilla Fischer som den högst placerade spelaren på plats 26. Övriga fyra finns från plats 80 och neråt: Caroline Seger (80), Fridolina Rolfö (84), Stina Blackstenius (90) och Kosovare Asllani (95).

Dessutom är ju förstås fjortondeplacerade Marta svensk medborgare, även om hon inte räknas som svensk i landslagssammanhang.

Fem spelare som spelat i damallsvenskan under året finns med, nämligen Seger, Asllani, Anja Mittag (40), Christen Press (50) och Sanne Troelsgaard (77). Alltså tre spelare från seriens tredjeplacerade lag, men ingen från ettan.

Sex av de elva högst placerade kommer från Lyon. Noterbart i övrigt är att bara sex målvakter platsar på listan som har 39 mittfältare och 40 forwards. Den bäst placerade målvakten är Almuth Schult som nummer 47.

På tolfte plats återfinns amerikanska Lindsey Horan. Hon har skrivit en artikel om sin fotbollsbakgrund på Player’s Tribune Global, en artikel som jag tycker både är trevlig och läsvärd.

Apropå bakgrund ser inte nigerianska stjärnan Asisat Oshoala:s barndomshem speciellt trevligt ut. Elinstallationerna ser inte ut att klara svenska kontroller…

Nu har hon dock låtit bygga ett betydligt större hus åt sina föräldrar.

Nigeria och Sydafrika till VM – och ny landslagstrupp

I dag har Thomas Dennerby:s Nigeria dansat sig till final i Afrikanska mästerskapet. Dessutom har man tagit den 21:a platsen i nästa års VM-slutspel.

Själva semifinalen mot Kamerun gick dock knappast lätt som en dans. Det krävdes nämligen straffläggning för att sära lagen åt. Under ordinarie tid blev det 0–0.

Senare i kväll gick den 22:a VM-platsen till Sydafrika, som besegrade Mali med 2–0 i den andra semifinalen. Och sydafrikanskorna dansade också, i deras fall i glädje över att för första gången någonsin få spela i ett VM-slutspel.

Nu återstår det att fördela två VM-platser. En av dem går till trean i de Afrikanska mästerskapen. Det blir alltså antingen Kamerun eller Mali. De möts på fredag klockan 17.00. De möttes även i gruppspelet i förra veckan. Då vann Kamerun med 2–1.

Den 24:e och sista VM-platsen går troligen till Nya Zeeland. Det handlar ju nämligen om vinnaren i Oceaniens mästerskap. Där spelas finalen på lördag morgon svensk tid. Semifinalerna spelas i morgon förmiddag enligt följande: Nya Zeeland–Nya Kaledonien och Papua Nya Guinea–Fiji.

Lördagens final i de Afrikanska mästerskapen spelas alltså mellan Nigerias Super Falcons och Sydafrikas Banyana Banyana. Medan nigerianskorna är vana vinnare har Sydafrika aldrig tagit hem titeln. I gruppspelet var det dock Sydafrika som drog längsta strået och vann med 1–0.

I januari tar just Sydafrika emot Sverige i en landskamp. Tidigare i dag presenterade Peter Gerhardsson sin trupp till den matchen. Det var en trupp helt utan överraskningar.

Bland de 24 spelarna saknas Hedvig Lindahl och Nilla Fischer, samt skadade Jessica Samuelsson. Enligt en rapport från Arsenal har Samuelsson ådragit sig en fraktur i foten. Det var knappast vad Gerhardsson ville höra.

Med tanke på att landslagstruppen bara innehåller spelare som varit med under hösten kan man ju börja ana att det kommer att krävas rätt mycket för nya spelare att ha en chans att slå sig in i VM-truppen.

I övrigt i dag har Växjö presenterat sin nya tränare. Han har skrivit på ett tvåårskontrakt och heter Henrik Larsson, men har aldrig spelat i varken Barcelona, Celtic eller Manchester United. Den här Henrik Larsson har däremot tränat herrlag som Växjö Norra, Husqvarna, Myresjö och Oskarshamn. Växjö blir första damlaget för honom.

Där jag nu sitter kan jag inte läsa Smålandspostens krönika med rubriken: ”Kan bli kulturkrock för kompetent tuffing”. Men det där om kompetent tuffing låter spännande. Vi får se vad denne Henke kan göra med ojämna Växjö. Och om han är tränaren som får Anna Anvegård att förlänga sitt kontrakt.

I dag fick vi även veta vart Emma Kullberg flyttar. Hon byter nykomling och spelar nästa år för Kif Örebro. En bra värvning för närkingarna.

Lina Gerhardsson

När det gäller Kungsbacka väntar vi fortfarande på konkreta nyheter om truppbygget. En spelare som lär vara kvar är Lina Gerhardsson. I en artikel om att hon kombinerar elitfotboll med jobb presenteras hon som en vinnare. Så har det varit år. Men just nu är det inte så mycket som talar för att hon och Kungsbacka kommer att vara vinnare även 2019.

 

Stormatch mot Tyskland på Friends

I går meddelade Svenska Fotbollförbundet att man fixat en stormatch till Friends Arena nästa år.

Den 6 april 13.45 kommer vår arvfiende Tyskland till herrlandslagets nationalarena. Det är bara att hoppas att publiken i Stockholmsområdet tar chansen att se två av världens bästa lag.

Jag föreslog redan för snart 2,5 år sedan att förbundet skulle försöka fylla Friends med en match av det här slaget. Kul att förbundsfolket nu sytt ihop en sådan match.

För vårt damlandslag blir det första matchen på Friends. Däremot har ju faktiskt Tyskland redan spelat en match där. De vann ju EM-finalen 2013 mot Norge med 1–0 just på Friends. Då var 41 301 åskådare på plats. Hur många blir det i april?

Apropå landskamper kan det vara läge att blicka tillbaka lite på söndagens Englandsmatch och komma med lite spelarkritik.

De båda lagens målvakter kämpar ju inbördes om speltiden i Chelsea. Utifrån söndagens match kändes Hedvig Lindahl som en nivå bättre än Carly Telford. Framför allt tyckte jag att det var klasskillnad i luftrummet. Medan Lindahl äger sitt målområde kändes Telford darrig varenda gång Sverige fick hörnor.

I backlinjen saknades ju Nilla Fischer. Det märktes inte speciellt mycket. Amanda Ilestedt fyllde nämligen luckan på ett utmärkt sätt. Jag tycker att hon får ett allt bättre passningsspel, inte minst känns hon allt säkrare på de lite längre passningarna.

Jessica Samuelsson var ju tillbaka på högerbacken. Jag tyckte nog att hon var lite otajmad, vilket inte är konstigt då hon inte spelat så jättemycket det senaste året. Som tur är har hon gott om tid att hitta toppformen igen. Det är ju sju månader till VM.

På mittfältet kändes Caroline Seger klockren i försvarsspelet. Däremot tyckte jag att Kosovare Asllani hade det lite jobbigt i början av matchen. Hon växte dock in i det och blev allt bättre. Den trygghet med bollen som både Seger och Asllani besitter är otroligt viktig för laget.

När Anna Anvegård fick chansen i den position hon har i klubblaget, alltså allra högst upp, gjorde hon sin bästa landskamp. Då tänker jag inte bara på att hon gjorde mål, utan jag tyckte även att hon kom mer med i spelet.

Känslan efter matchen är att Mimmi Larsson kanske kom lite längre från VM. Det är ju Larsson som tidigare varit första alternativet till Stina Blackstenius i toppositionen. Men Anvegård kan nog ha passerat nu.

England–Sverige var inte den enda landskampen i helgen med toppnationer på planen. Nästan alla lag på topp tio på världsrankingen var i farten.

Ettan USA vann ju i Portugal, en match jag redan har avhandlat. Amerikanskorna spelar för övrigt i kväll igen, i Skottland (avspark 20.15 svensk tid).

Tvåan Tyskland vann med 5–2 hemma mot Italien. Nedan går det att se hela matchen. Målen föll enligt följande:

1–0 Lina Magull (5.02), 2–0 Alexandra Popp (17.49), 2–1 Barbara Bonansea (28.08), 2–2 Daniela Sabatino (42.20), 3–2 Giulia Gwinn (49.55), 4–2 Lena Petermann (59.11), 5–2 Leonie Maier (85.18).

Noterbart är att Tyskland håller på att bygga om sitt lag. Tillfällige förbundskaptenen Horst Hrubesch har givit många nya och unga namn chansen, vilket känns spännande. Mot Italien startade Tyskland så här: Merle FrohmsMaximiliane Rall, Sara Doorsoun-Khajeh, Johanna Elsig, Felicitas Rauch – Magull, Sara Däbritz – Gwinn, Lena Lattwein, Svenja Huth – Popp.

I den elvan var den 25-åriga Hoffenheimbacken Maximiliane Rall eller hennes 18-åriga klubbkompis Lena Lattwein två spelare jag inte hade hört talas om. Båda gjorde debut, och båda var bra.

Noterbart är att Rall var helt ny i landslagssammanhang, hon har inte spelat en enda ungdomslandskamp. Lattwein var med i två flicklandskamper som 15-åring, men har inte platsat i ungdomslandslaget för sin ålder de senaste tre åren. Nu behöver hon inte det, för nu är hon ju plötsligt startspelare i A-landslaget…

En orsak till att flera nya spelare fick chansen i lördags är ju förstås att tyskorna spelar i dag igen, 16.00 hemma mot Spanien. Då blir det sannolikt fler välkända namn i startelvan.

Även världsfyran Frankrike vann sin match i helgen. Ett franskt lag utan Eugenie Le Sommer besegrade ett Brasilien utan Marta med 3–1. Jag såg delar av den andra halvleken och tyckte att fransyskorna kändes som det klart bättre laget.

Världsåttan Brasilien känns som ett stort frågetecken inför VM. Det är lite som att tiden stått stilla i Brasilien, laget är byggt kring samma spelare som för tio år sedan; Formiga, Marta och Cristiane. Och när de inte är i form, eller saknas, då är brasilianskorna inte riktigt nära de andra topplagen i världen.

Helgens stora skräll kom när världssexan Australien förlorade med 3–2 hemma mot Chile. av de klipp jag sett verkar det ha varit en ensidig historia där The Matildas radade upp chanser.

PSG-målvakten Tiane Endler var dock precis så bra som hon måste vara om Chile skall kunna ta några poäng i VM. Hon kapitulerade bara för två straffar från Emily van Egmond. Och den andra var Endler också nära att rädda.

Chile var också effektivt. Man utnyttjade att den före detta Piteåmålvakten Lydia Williams hade en dålig dag. Jag upplever normalt Williams som väldigt stabil. Men i lördags blev hon överlobbad två gånger efter missade utrusningar.

Lagen möts igen i dag på förmiddagen (9.30 svensk tid), det troliga är att Australien då vinner med ett par-tre måls marginal. Blixten slår ju sällan ner på samma ställe två gånger i rad.

Världssjuan Japan vann med 4–1 mot Norge efter två mål av Mana Iwabuchi.

Slutligen är det ju tisdag, vilket innebär att det är dags för returen i finalen av Europas VM-playoff. I första matchen vann världstian Nederländerna mot Schweiz med 3–0. Höjdpunkter därifrån ser ni här:

19.00 är det avspark i kväll, och allt talar för att Nederländerna vinner det här dubbelmötet. Det troliga är att man vinner även kvällens match. Det bör ju passa Europamästarinnorna som handen i handsken att få ligga och kontra på ett måljagande hemmalag.

 

Fischer fick Diamantbollen 2018

Alldeles nyss har Nilla Fischer tagit emot Diamantbollen 2018 och hållit ett brandtal för jämställdhet.

Som jag argumenterat för flera gånger är Fischer en mycket välförtjänt vinnare. Hon är ju inte bara den enda svenska spelaren i något av världens tre bästa klubblag. Hon är dessutom lagkapten för ett av dem.

Fischer blev således galans drottning, och hennes tacktal kommer säkert att diskuteras i efterhand.

Nilla Fischer

Här är damfotbollsgalan pris för pris:

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:

Hedvig Lindahl

Mitt tips: Lindahl
Mitt val: Lindahl

Vann dubbeln i England och var superstabil i landslaget. Självklar vinnare – även om Geurts också har varit lysande i år.

Nilla Fischer

Årets back:

Nilla Fischer

Mitt tips: Fischer
Mitt val: Fischer

Kanske galans mest självklara vinnare. Fischer är försvarsgeneral i ett av de lag i världen som släpper in minst mål.

Caroline Seger

Årets mittfältare:

Caroline Seger

Mitt tips: Seger
Mitt val: Asllani

Att landslagets lagkapten får pris är varken ologiskt eller oförtjänt. Seger har gjort en bra säsong.

Anja Mittag

Årets forward:

Anja Mittag

Mitt tips: Blackstenius
Mitt val: Mittag

Vann den damallsvenska skytteligan och var den som bar Rosengård på sina axlar. Det räckte till cupseger.

Stellan Carlsson

Årets tränare:

Stellan Carlsson

Mitt tips: Marcus Lantz
Mitt val: –

Tre bra kandidater, där guldtränaren tog priset. Carlsson har gjort ett fantastiskt jobb i Piteå och är självklart värd alla priser han kan få.

Julia Karlernäs

Damallsvenskans mest värdefulla spelare

Julia Karlernäs

Mitt tips: Seger
Mitt val: Elin Rubensson

När guldet hamnade i Norrbotten var Karlernäs en logiskt vinnare. Hennes elva mål var naturligtvis guld värda för Piteå.

Anna Anvegård

Årets genombrott:

Anna Anvegård

Mitt tips: Anvegård
Mitt val: Anvegård

Tvåa i den damallsvenska skytteligan under sitt debutår och har dessutom spelat in sig i A-landslaget. En stark vinnare.

Lotta Schelin

Fotbollkanalens hederspris:

Lotta Schelin

Kul. Lotta Schelin är väl värd att hyllas för sin karriär. Hon är inte minst värd att hyllas för den fantastiska person hon är. Något hon även visade med sitt fina tacktal.

 

Samuelsson, Ilestedt och Anvegård i startelvan

Peter Gerhardsson har presenterat sin sista startelva för året, eller starelva som det heter på förbundets hemsida. Det är givetvis inte tänkt att stå så, men när man är i England och har flera stjärnor i laget kan man tycka att det är ett passande stavfel.

I frånvaro av Nilla Fischer, Hanna Glas och Stina Blackstenius väljer Gerhardsson att satsa på trion Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt och Anna Anvegård. Han kör trebackslinje vilket gör att Samuelssons och Ilestedts roller känns självklara. Det ser ut som att Anvegård tar Blackstenius uppgift som spets.

Men det blir lite intressant att se hur trion Anvegård, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson fördelar uppgifterna. Om man nu kan se matchen. Den startar 14.30 och sänds som stream på Cmores hemsida. Jag har ett Cmorekonto, men det har inte funkat de senaste veckorna. Så nu tänkte jag sätta punkt och ställa mig i telefonkö.

Här hela den svenska elvan: Hedvig Lindahl – Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Samuelsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Jonna Andersson – Jakobsson, Anvegård, Asllani.