Två heta seriefinaler med 22 nationaliteter

I dag har det varit seriefinaler i Europas båda största ligor. I Tyskland vann Wolfsburg med 3–1 mot Bayern München och i Frankrike vann Lyon med 1–0 mot PSG.

Båda matcherna var som bäst i början, och blev sedan tråkigare och tråkigare. Tre av målen i det tyska stormötet föll exempelvis under de första åtta minuterna.

Jag satt och roade mig med att teckna ner nationaliteterna på de spelare som startade för de fyra storlagen. Det blev så här:

Wolfsburg: 4x Tyskland, samt en vardera från Sverige, Schweiz, Norge, Island, Belgien, Danmark och Polen. Dessutom bytte man in spelare en vardera från Schweiz och Ungern.

Bayern München: 6x Tyskland, 2x Österrike, samt en vardera från USA, Slovakien och Serbien. Man bytte in ytterligare en tyska och ytterligare en slovakiska.

Olympique Lyonnais: 5x Frankrike samt en vardera från England, Kanada, Japan, Tyskland, Nederländerna och Norge. Man bytte in ytterligare två spelare från Frankrike.

PSG: 3x Frankrike, 2x Brasilien, 2x Spanien samt en vardera från Chile, Sverige, Kanada och Costa Rica. Man bytte in ytterligare två fransyskor och en spanjorska.

Totalt inklusive inhopparna blir det 53 spelare fördelade på följande 22 länder: :

12x Frankrike och Tyskland.
3x Spanien
2x Sverige, Brasilien, Kanada, Norge, Schweiz, Slovakien och Österrike
1x Belgien, Chile, Costa Rica, Danmark, England, Island, Japan, Nederländerna, Polen, Serbien, Ungern och USA.

De två svenska representanterna Nilla Fischer och Emma Berglund skötte sig båda utmärkt. Berglund hade det lite jobbig de allra sista minuterna, men totalt sett tycker jag ändå att det var det bästa jag har sett henne prestera på mycket länge. Kul att se.

I PSG imponerades jag annars av 19-åriga forwardstalangen Marie-Antoinette Katoto:s fysik. Hon verkar vara stenhård att möta. Bland annat stod hon hur stabilt som helst en gång när Kadeisha Buchanan försökte sätta en tackling, i stället var det kanadensiskan själv som studsade i väg.

Det är svårt att följa rörelsemönster från datorskärmen, men min känsla är att Katoto är mer rörlig än Marie-Laure Delie, vilket borde innebära att 19-åringen snart tar över som forward i det franska landslaget.

I själva matchen var Lyon det klart bättre laget i den första halvleken, som man förde. Skyttedrottningen Ada Stolsmo Hegerberg nickade in segermålet redan innan en kvart var spelad.

Efter paus hade PSG mer boll, men känslan var att det mest berodde på att Lyon spelade på resultatet.

I den tyska seriefinalen bjöds vi alltså på en sprakande matchinledning. Bayern München klev upp högt och bjöd upp till spel, det tackade Wolfsburg för. Redan efter drygt fyra minuter hade hemmalaget 2–0 efter kontringsmål av Ewa Pajor och Sara Björk Gunnarsdottir.

Bayern reducerade i åttonde minuten. Men känslan var hela tiden att det var Wolfsburgs match. Inte ens efter att belgiska Tessa Wullaert dragit på sig ett idiotiskt rött kort för att ha spottat mot domaren, kändes det som Bayern kunde rubba Wolfsburg.

Noterbart i Wolfsburg var att Wolfsburgs tredje målskytt, Alexandra Popp, spelade bredvid Björk Gunnarsdottir på det centrala mittfältet. Det är ju en plats som Claudia Neto lär ta hand om efter nyår. Undra hur Wolfsburgtränaren Stephan Lerch tänker matcha Popp då? Som vänsterytter?

För anfallsparet med Pernille Harder och Ewa Pajor kan inte bli lätt att rubba på. Båda var lysande i dag. Framför allt imponeras jag av vilken otrolig löp- och arbetsvilja båda besitter. De är verkligen inga lata forwards som står och väntar på smörpassningar.

Så några ord om dagens svenska silly season. Djurgården och Växjö har knutit upp varsin back. Djurgården hämtar 20-åriga Ingibjörg Sigurdardottir från Islands landslag och Breidablik.

Och Växjö tar hem Jennie Nordin från Vålerenga. Det känns som en bra värvning. Växjö behöver stärka upp sin defensiv, och här får man ju en mittback med potential. Hon spåddes ju en lysande framtid när hon spelade samtliga matcher i det svenska F19-landslag som tog EM-guld 2012. Riktigt så bra som många kanske trodde då har hon inte lyckats ännu. Men Nordin är fortfarande bara 24 år och kanske kan hon få sitt stora genombrott i Småland?

 

Växjö vann utan att spela

Tidigare i dag tog jag en sväng till Kungsbacka för att kolla in toppmötet i elitettan mellan Kungsbacka DFF och AIK.

Jag var lite nyfiken på två lag som skulle kunna spela i damallsvenskan nästa år. Matchen slutade 1–1 (0–0), vilket känns som ett ganska logiskt resultat sett till matchbilden. Dock skall det sägas direkt, inget av de båda lag jag såg i dag har i damallsvenskan att göra. De behöver nog båda något eller några år till i elitettan.

Det är möjligt att jag för tillfället har lite för höga krav. När jag satt och kollade på den spelmässigt rätt svaga förstahalvleken slog det mig att de tio senaste matcherna jag sett live var alla från EM. Jag har alltså vant mig vid högkvalitativ fotboll.

På Tingbergsvallen var det inte mycket som var högkvalitativt i eftermiddags. Det var massor av felpass, konstiga beslut och ageranden som tydde på tveksam taktisk förståelse.

Men några ljusglimtar fanns det. De två största fann jag i hemmalaget, där Josefin Rybrink är en spelare som är redo för damallsvenskan redan nu. 19-åringen har bra bollbehandling och spelar moget – helt enkelt en klasspelare.

Det andra stora glädjeämnet var 17-åriga inhopparen Cornelia Kapocs, som bland annat gjorde det läckra 1–1-målet där hon vred in bollen i krysset med en höger insida. Kapocs visade även fin fotbollshjärna genom att söka sig mot fria ytor och leverera fina instick.

Båda lagen spelade 3–5–2, även om AIK:s uppställning ofta såg ut om 5–3–2. AIK:s spelare kändes dock mer taktiskt drillade, medan det var rätt mycket vilda västern över Kungsbackas agerande. Kanske var det AIK:s bättre lagarbete som gjorde att jag inte hittade några spelare hos gästerna som glänste. Skall jag nämna några var Sara Storck aktiv, men tyvärr väldigt slarvig i avsluten. Dessutom visade Emma Engström ibland att hon har klass. Men det var Petra Sundqvist som gav AIK ledningen efter en jättetavla av hemmamålvakten Jenny Olsson i mitten av den andra halvleken. På slutet kom Kapocs snygga kvittering.

1–1 var ett resultat som det jublades mest över hos konkurrentlagen i toppstriden. Fast lite kunde även Kungsbacka och AIK jubla. Mallbacken överraskade nämligen genom att vinna med 3–2 mot IFK Kalmar, en skräll som gör att både AIK och Kungsbacka nu är en poäng närmare damallsvenskan. För Mallbacken var det en stor seger, laget tog ju nämligen ett kliv bort från nedflyttningsstrecket.

En annan stor segrare var Assi, som tog in tre poäng på Kalmar och åter på allvar är med i striden om andraplatsen.

Kanske ändå att dagens allra största segrare var Växjö DFF, som inte ens spelade. Hoppas att deras styrelse redan jobbar stenhårt mot damallsvenskan 2018. För där kommer man att vara med. Nu har ju Växjö tio poäng ner till tredjeplatsen, trots en match mindre spelad.

I Norge har toppserien startat om efter EM-uppehållet. Den startade i går med en knall, där Trondheims-Örn vann med hela 4–1 mot tidigare obesegrade serieledarna LSK Kvinner. Därmed tajtar det till sig i toppstriden i den gravt haltande tabellen, där lagen har spelat mellan 11 och 14 matcher.

I dag vann Vålerenga med 1–0 mot Klepp. Målskytt var Jennie Nordin, som gjorde sitt fjärde mål för säsongen. Med det leder svenskan den interna skytteligan i Osloklubben.

Skrällen var trots allt nära

sin blogg hos Trelleborgs Allehanda skriver i dag Fiorentinamålvakten Stephanie Öhrström att hon erbjöds en plats i EM-truppen, men tackade nej.

Öhrström till EM hade varit en riktig skräll. Häromdagen, när jag listade mina olika alternativa landslagselvor, började jag på en ”Bortglömda landslagselvan”. Den föll bort för att jag inte fick ihop elva bortglömda spelare, utan egentligan bara tre i Öhrström, Jennie Nordin och Antonia Göransson.

Jennie Nordin

Men Öhrström var alltså inte bortglömd, utan i högsta grad med i landslagsledningens funderingar. Intressant.

Det här skulle väl innebära att följande spelare har tackat nej till den svenska EM-truppen: Öhrström, Hanne Gråhns, Lina Nilsson, Malin Diaz, Marija Banusic och kanske någon till.

Innan vi firar midsommar skall det spelas en damallsvensk match. Och det är en intressant sådan. För tillfället är det ju dock så jämnt i serien att alla matcher är rätt intressanta.

Det handlar om är morgondagens möte mellan formstarka Djurgården och Göteborg. Djurgården har två raka segrar och är plötsligt uppe på sjätte plats, medan Göteborg är formsvagast i hela serien. Man har bara två poäng på de senaste sex omgångarna.

Göteborg har verkligen lidit av Jennifer Falk:s hjärnskakning. De fem matcher hon har missat har givit två poäng och målskillnaden 8–16. Nu har Göteborg plötsligt sämst målskillnad av alla lag i serien. Göteborgskorna är alltså i stort poängbehov om man inte skall gå in i EM-uppehållet på en riktig bottenplacering.

Men det var fler än Falk som missade den senaste matchen. På Göteborgs skadelista fanns även: Fanny Lund, Elin Rubensson, Elin Landström, Pernilla Milton, Filippa Curmark, Victoria Bergquist och Ebba Handfast.

I Göteborgs senaste match fick 15-åriga målvakten Anna Larsson (född 15 september 2001) göra allsvensk debut. Fast hon var inte yngst på planen. Hos Kristianstad blev nämligen både 14-åriga Evelina Duljan (född 12 maj 2003) och 15-åriga Elise Streimer (född 4 januari 2002) inbytta.

I sin första bollkontakt stod Duljan för ett fantastiskt fint förarbete till Ogonna Chukwudi:s 4–1-mål. Man skall inte sätta för stor press på 14-åringar, så jag nöjer mig med att skriva att Duljans raid längs högerkanten såg lovande ut…

* Bara någon dag efter att Juventus avslöjat att man skall starta en damfotbollssatsning är det Real Madrids tur. I dag har klubbpresidenten Florentino Perez meddelat att storklubben skall starta damlag. Kul.

Och Juventus har presenterat sin första huvudtränare. Hon heter Rita Guarino.

* I USA har Marta:s ankomst till Orlando Pride givit laget ett lyft. Senast stod Rosengårdsförvärvet för två mål och två assist när Pride vann med 4–2 borta mot Houston Dash. Därmed har Pride nu tolv poäng på sjätteplatsen, man är bara tre poäng från slutspelsplats. Marta har gjort fem mål, och är uppe i delat skytteligaledning. När Marta kom låg laget på tionde och sista plats.

Nu får dessutom laget extra förstärkning i form av Alex Morgan, som dock kommer att missa några matcher till följd av sin lårskada.

* I Norge vann LSK helgens toppmöte borta mot Avaldsnes med 1–0. Därmed är obesegrade LSK nu uppe högst upp i tabelltoppen. Tvåan Avaldsnes är däremot inne i en svag period, man har bara två poäng på de senaste tre omgångarna. Kanske är det mellan LSK och Stabaek som guldet kommer att stå. Stabaek är fyra poäng bakom LSK, men med en match mindre spelad.

 

Damallsvensk lägesrapport: vad händer i Göteborg?

Så här på årets näst sista dag tänkte jag göra en liten kort genomgång av läget i de damallsvenska klubbarna. Det blir ingen uppradning av nyförvärv, förluster och kontrakterade spelare, för det sköter ju Spelare 12 så utmärkt.

Jag tänkte mer gå igenom vilka som ligger på plus, vilka som ligger på minus och vilka som ser ut att bli ungefär lika starka som 2016.

För er som inte orkar läsa så långa inlägg kan man kortfattat säga att jag tycker att trion Rosengård, Örebro och Kristianstad ligger på plus. Att Eskilstuna, Piteå, Djurgården, Vittsjö och Kvarnsveden ligger kvar på ungefär samma nivå, medan Linköping och Göteborg är de som ligger klart på minus så här långt.

Till det kommer nykomlingarna LB 07 och Hammarby som ännu så länge inte har visat några satsningar som gör att de kommer att undvika bottentips till våren.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Tittar vi på lagen lite mer ingående har Örebro och Kristianstad värvat bra och båda ser ut att ha intressanta lagbyggen på gång. Rosengård har bara ett nyförvärv, men det är landslagsmeriterade Hanna Folkesson. Dessutom får man tillbaka starka trion Erin McLeod, Sofie Junge Pedersen och Gaelle Enganamouit från långtidsskador. I nuläget ser Rosengårds lag för 2017 således klart starkare ut än 2016 års upplaga.

Apropå Junge Pedersen skrev hon för övrigt nyligen ett läsvärt inlägg på danska spelarföreningens hemsida om sitt tunga år. Där får man en liten inblick i hur jobbigt det är att åka på tuffa smällar mot huvudet.

Det var vinnarna hittills under silly season. Av de fem lag som ser ut att ligga kvar ungefär på samma nivå känns det som att framför allt Djurgården och Eskilstuna har lagt bra grunder, och kan ansluta till silly seasons vinnarklubbar – om de spetsar till sina trupper lite till. Hos Eskilstuna är det framför allt en vass forward till som saknas.

Hos de båda nykomlingarna tycker jag spontant att det saknas ganska mycket för att jag skall se någon av dem som en seriös kandidat till förnyat kontrakt. Jag hoppas förstås ha fel, för man vill ju se en jämn och spännande serie – både i toppen och botten.

Bland de av årets damallsvenska lag som hittills står på minus skrev jag redan i går en del om Linköping. Det finns väl inte jättemycket att tillägga där. Däremot har jag funderat en del över läget i Göteborg. Där gjorde laget en ok säsong på planen, men vid sidan om var det tufft.

KGFC har haft en väldigt negativ trend när det gäller publiksiffror de senaste åren. De fem säsongerna 2010–14 låg man stabilt på drygt 580 i snitt, med en topp 2010 (694) och en svacka 2013 (477). Men i år var man nere på ett snitt på 378 – alltså ett tapp på cirka 35 procent från 2010-talets fem första säsonger.

Utöver den oroande publikutvecklingen tappade KGFC intresset från lokal media. Under senhösten hade ingen av lokaltidningarna reportrar på plats ens på lagets hemmamatcher. Rapporteringen handlade bara om mycket korta notiser gjorda utifrån matchfakta eller telefonsamtal. En högst oroande utveckling.

Som jag ser det är Göteborg FC:s viktigaste uppgift för 2017 alltså att försöka öka engagemanget från göteborgarna. Något som inte känns helt enkelt. Man behöver hitta nya profiler som Johanna Almgren och Lisa Ek, profiler som både syntes och hördes.

Sportsligt känns KGFC som ett stort frågetecken inför 2017. Man har de senaste åren valt att bygga ett nytt lag kring unga spelare, i första hand västsvenska och i andra hand från andra delar av landet. Det tycker jag är en god tanke. Problemet är att jag inte gillar vad som hänt med lagets spel.

Som boråsare, fostrad i IF Elfsborg, har jag under åren haft många duster med lag från Göteborg. Vi boråsare brukar skämtsamt säga att vi spelar fotboll medan man springer fotboll i Göteborg. Det är förstås ett rätt slarvigt och fördomsfullt synsätt, ett synsätt som bygger på hur fotbollsfilosofierna i Elfsborg och IFK Göteborg har skiljt sig åt under de senaste 25 åren.

Det där har väl slätats ut, och alla lag i Göteborg spelar ju förstås inte sparka och spring-fotboll. KGFC har varit ett lysande undantag. Under en lång tid har jag tyckt att man haft ett spelande och väldigt sevärt lag, delvis med hjälp av spelare från Borås… Men de senaste två säsongerna har jag känt att utvecklingen gått mot att KGFC blivit alltmer löpande och allt mindre spelande.

Tittar man på den nu tillgängliga truppen känns det som att den innehåller en uppsjö av djupledslöpare, men väldigt få kreativa passningsläggare. Risken är uppenbar att smarta Sara Lindén och hennes instick kommer att saknas nästa år. I nuläget känns det som att mycket kommer att hänga på unga Annahita Zamanian när det gäller lagets kreativitet.

Annahita Zamanian

Annahita Zamanian

Det är möjligt att Göteborg har några trumfkort på gång, men hittills har det varit tråkigt tyst kring klubben. Känslan är att man accepterat sin plats mitt i tabellen och mer eller mindre givit upp hoppet om toppstrid. Jag hade gärna sett och hört mer från dem i höst.

Men det är ju trots allt 3,5 månader till avspark, och mycket kan hända i många klubbar. De lag som ligger på minus kan ta igen tappad mark, och de som ligger på plus kan drabbas av skador och andra avbräck. Vissa lag är ju mer känsliga än andra. Hur skulle exempelvis Kvarnsveden klara av en skada på Tabitha Chawinga?

När det gäller spelarfronten finns det en del spelare som inte har offentliggjort sina nästa klubbadresser. Några intressanta sådana är Irma Helin, Emma Lundh, Jennie Nordin och Freja Hellenberg. Alla har Stockholmsanknytning, de kanske kan vara aktuella för Hammarby eller Djurgården?

Slutligen en liten notering från vårt västra grannland. Ada Stolsmo Hegerberg fortsätter att samla utmärkelser på hög. Hon utsågs till Årets sportsnamn av tidningen Nettavisen. I den länkade intervjun finns en del där hon berättar om hur det var att spela under legendariske Bernd Schröder i Turbine Potsdam.

Hon säger att perioden i den tyska storklubben gjorde henne känslomässigt ödelagd.

”Det är hårda ord. Jag blev nedtryckt både mentalt och fysiskt. Mentalt genom att jag inte fick vara mig själv, jag fick inte le och visa gott humör. När jag inte får vara mig själv som person är det svårt att vara sig själv som spelare. Och fysiskt blev vi körda i botten av all mängdträning.”

Schröder gjorde väldigt mycket bra under sin långa tid i Potsdam. Men när man läser det här får man känslan av att Potsdams starka höst kan bero på att spelarna agerar i rent glädjerus av att slippa honom…

Tankar kring herr-EM:s påverkan på damfotbollen

Den senaste tiden har en stor del av fokuset av naturliga skäl varit riktat med herrfotboll, och Europamästerskapet i Frankrike.

Den här bloggen brukar ju inte ägnas åt herrfotboll, men mästerskapen är intressanta eftersom man där kan se trender som senare slår igenom i all fotboll – även damernas.

Vad är det då för trender som jag tycker mig ha sett hittills i Frankrike?

Det första man självklart kommer att tänka på är att det så här långt är lagens EM – inte de individuella stjärnornas. Så här långt har lag som bland annat Wales, Irland, Nordirland och förstås Island visat att man kan komma väldigt långt med ett hårt arbetande kollektiv i den moderna fotbollen.

Det har mer handlat om hjärta än om talang. Inget lag har tagit full poäng, utan de tippade storlagen har fått kämpa för att vinna mot de övriga.

I princip alla lag har jobbat hårt med försvarsspelet, det har genomgående varit tajt och disciplinerat. Det har gjorts 69 mål på 36 matcher, alltså ligger målsnittet på 1,92 – vilket är lågt. Det snittet innebär ett högt betyg på försvarsspelet, men ett lågt på anfallsspelet.

Det är ju inget nytt att det finns en koppling mellan pigga spelare och ett framgångsrikt försvarsspel. Och att risken för baklängesmål ökar ju tröttare spelarna blir. Men kopplingen har varit extra tydlig i det här mästerskapet. Av de 69 målen har 24 kommit i den första halvleken och 45 i den andra. Hela 16 av dem har fallit i slutet av matcherna, minut 85 eller senare. Och många av dem har gjorts av inbytta spelare.

När det gäller anfallsspelet har det inte tillåtits speciellt mycket djupledsspel. Huvuddelen av målen har kommit via inlägg, inspel eller distansskott.
När det gäller inlägg tycker jag mig se en trend att alltfler lag placerar vassa högerfötter till vänster och vassa vänsterfötter till höger för att kantspelarna skall skära in i planen och slå hårda, inåtskruvade inlägg mot bortre stolpen.

Dock måste jag säga att jag är besviken på kvaliteten på fasta situationer. Det har i och för sig gjorts några frisparksmål, men när det gäller hörnor och inläggsfrisparkar har utdelningen varit högst begränsad. En anledning är alla tröjdragningar.

Totalt sett tycker jag att domarna har skött sig utmärkt. Men medan känslan är att antalet filmningar har minskat så har inte sexdomarupplägget gjort att man kommit åt alla tröjdragningar.

Det var mina spaningar från herrfotbollens EM. Följdfrågan blir ju förstås vilka av de här sakerna som kommer att slå igenom inom damfotbollen framöver.

Här kan man ju förstås bara gissa. Men att även damlagens organisation och kvalitet i försvarsarbetet blir allt bättre ser vi redan. Den trenden märktes tydligt i Kanada-VM i fjol, och den märks i det pågående EM-kvalet. De sämre lagen har helt enkelt blivit klart bättre på att försvara sig.

Förr kom man väldigt långt på att bara ha ett vasst djupledsspel. Det räcker inte längre, något ju bland annat Sverige har fått erfara. Det förbättrade försvarsspelet ställer större krav på anfallsspelet. Inläggens betydelse ökar, vilket i sin tur gör att det krävs av forwards att de är bra i luftrummet. Av forwards krävs även smartare rörelsemönster i motståndarnas straffområde. Exempel på forwards som anpassat sig till de nya kraven inom damfotbollen är Ada Stolsmo Hegerberg och Vivianne Miedema.

På internationell nivå kommer det även att ställas allt högre krav på kvaliteten på spelarnas tillslag. Målvaktsspelet har förbättrats, vilket gör att det inte längre räcker med att kunna skjuta höga skott. Man måste kunna hantera kraft och skruv på ett bättre sätt. En spelare som behärskar det är exempelvis Dzsenifer Marozsan.

När det gäller sena mål är det något som också kommer att bli allt viktigare inom damfotbollen. Det har vi märkt på vårt svenska landslag. Jag har ju redan i flera inlägg konstaterat att Pia Sundhage:s ordinarie forwardsval inte gör speciellt många mål. Däremot är inhopparna betydligt effektivare.

Jag har ju ofta varit kritisk till Sundhages coachning, men man kan vända på det och konstatera att det även är väldigt viktigt att ha vassa och pigga spelare på planen i slutet av matcherna – och att Sundhage varit duktig på den punkten.

Det kommer nämligen även framöver att vara vansinnigt viktigt att göra bra byten, och ha pigga målskyttar på planen i slutet av matcherna. För svensk del kan jag spontant känna att en måltjuv som Lotta Schelin skulle kunna göra betydligt större nytta för landslaget om hon kom in från bänken. Hennes egenskaper är ju som bekant inte anpassade för samlade och pigga försvar.

Det var lite tankar kring herr-EM och damfotboll. Har ni synpunkter, eller egna spaningar välkomnas de. Nu till en genomgång av lite seriefotboll runt om i världen.

* Det spelades ju två viktiga matcher i damallsvenskan i torsdags. FC Rosengård vann med 1–0 i Eskilstuna efter segermål av Marta. Av klippet med höjdpunkter att döma var segern i sin ordning, även om Mimmi Larsson hade ett par makalöst bra chanser.

Det här var Sara Björk Gunnarsdottir:s sista match för Malmöklubben. Jag tror att hon och hennes inställning kommer att bli otroligt saknad. Det skall bli spännande att se hur laget påverkas av att tappa henne.

I botten tog Kristianstad en livsviktig trepoängare genom att vinna mot Mallbacken med 1–0. Ett resultat som gör att halva serien plötsligt är indraget i bottenstriden igen. Exempelvis är sjuan Vittsjö bara tre poäng över nedflyttningsstrecket nu.

Det är för övrigt väldigt oroligt i Vittsjö för tillfället. Det blev ju storstryk mot Linköping nyligen, och i veckan fick tränaren Håkan Magnusson sparken, viket innebär att laget skall ledas av Ingemar Nilsson i morgon. Som bekant är Thomas Mårtensson fortfarande sjukskriven, fast enligt länkad artikel skall han snart vara tillbaka.

* Så till USA. Jag kikar lite på NWSL med jämna mellanrum. Det är en väldigt öppen fotboll i ligan – en fotboll som bygger i väldigt liten grad bygger på taktik. Alla lag vill sätta hög press, har ett grundupplägg som bygger på man-man-spel och där inställning är viktigaste ingrediensen.

Eftersom det nu är sista helgen på länge som NWSL-lagen har tillgång till sina OS-spelare har jag försökt se lite mer av serien den senaste veckan. Men faktum är att det nästan har varit en chock att gå från extremt taktisk och välorganiserad EM-fotboll till oorganiserade NWSL-matcher.

Det blir liksom så extremt tydligt vilka enormt stora taktiska brister de amerikanska lagen och spelarna har. Och där är nog tur, för annars hade de ju sannolikt varit ännu mer överlägsna i de internationella mästerskapen.

Ett lag som hade behövt lära sig av taktiskt drillade lag som Island är NWSL:s enda svensklag, Boston Breakers. De har en riktig självmordstaktik, där de trycker upp laget högt utan att klara av att sätta tillräcklig press på motståndarna. Jag såg dem bli slaktade av Western New York Flash i natt. 7–1 slutade matchen – ett resultat i underkant.

Louise Schillgard spelade hela matchen för Boston. Men precis som i tidigare matcher där jag sett henne tycker jag att hon väger väldigt lätt. Man ser att hon har vilja och idéer, men hon får tyvärr ändå ut alldeles för lite.

Den NWSL-match som varit mest spännande i veckan var seriefinalen mellan Portland Thorns och Chicago Red Stars. Portland vann med 2–0, och känslan därifrån blev att Amandine Henry och Christine Sinclair är ett tänkbart framtida radarpar. Två smarta spelare i en liga som alltså annars präglas av rätt begränsad speluppfattning.

Däremot undrar man lite hur amerikanska landslagsbacken Julie Johnston tänkte innan 1–0-målet. Se höjdpunkter från matchen här:

* I Norge har man, så när som på en hängmatch, kommit halvvägs in i toppserien. I dag vänder serien genom att höstsäsongen drar i gång med bland annat matcherna Avaldsnes–Uraedd och Klepp–LSK.

Efter elva omgångar leder Avaldsnes på 28 poäng. De är två poäng före LSK, som dock har en match mindre spelad. För LSK har Mimmi Löfwenius gjort två mål på åtta matcher. Sju av de där matcherna har hon gjort som inhoppare.

Trean Kolbotn skuggar topplagen med sina 25 poäng. Där har Fanny Andersson startat alla elva matcherna, dock utan att göra något mål.

Vi har ytterligare några svenska spelare i toppserien. I Vålerenga har Jennie Nordin spelat full tid i alla elva matcherna och gjort ett mål. Kristin Carlsson har spelat två matcher för Röa.

Skytteligan toppas av LSK:s Isabell Herlovsen på tolv mål. Tvåa ligger Cecilie Pedersen från Avaldsnes med nio mål och trea Emilie Haavi, LSK, med sju.

* I England har WSL haft uppehåll. Men i dag återstartar ligan med matchen Arsenal–Sunderland. WSL:s tabell är konstigt haltande. Exempelvis har jumbon Doncaster Rovers Belles bara spelat tre matcher.

Ledande Manchester City har spelat sju matcher – och är ännu utan insläppt mål. Kosovare Asllani har startat alla sju matcherna (blivit utbytt fem gånger) och gjort ett mål.

Tvåan Chelsea är fyra poäng bakom, men har en match mindre spelad. Hedvig Lindahl har vaktat målet i alla sex matcherna.

Vi har ju ytterligare två svenskor i ligan. Emma Lundh har spelat sex matcher (tre från start) och gjort ett mål för Liverpool och Maja Krantz har spelat fyra matcher (tre från start) för Notts County. Liverpool är fyra med åtta poäng och Notts County är sexa med fyra poäng.

Skrällcomeback – Schillgard klar för Boston

Louise Schillgard, då Fors

Louise Schillgard, då Fors

Under torsdagskvällen meddelade Boston Breakers i amerikanska NWSL att man har gjort klart med Louise Schillgard – före detta Fors. Det var en skräll.

Även om jag har funderat lite över om hon inte skulle kunna vara aktuell för comeback, hade jag aldrig tänkt att det skulle bli i USA. Fast den nya Bostontränaren Matt Beard hade Schillgard i Liverpool och vet vilken spelartyp han får. Däremot vet ju ingen vilken matchform ex-landslagsspelaren är i.

Kul ändå att vi får fler spelare i intressanta NWSL. Kul också att en talangfull spelare som Lollo Schillgard tar upp karriären igen efter cirka 1,5 års uppehåll. Jag tyckte att hon lade skorna på hyllan alldeles för tidigt.

Schillgard är en av många svenska spelare som gärna tittar utomlands. NWSL blir hennes femte högstaliga efter damallsvenskan, spanska ligan med Espanyol, australiska W-league med Western Sydney Wanderers och då engelska WSL med Liverpool. Såvitt jag vet har ingen annan svensk damfotbollsspelare varit i fler högstaligor.

Däremot har Sofia Jakobsson varit i lika många. Hon har spelat i Ryssland (Rossiyanka), England (Chelsea), Tyskland (Cloppenburg) och Frankrike (Montpellier).

Två spelare har varit i tre ligor plus damallsvenskan, nämligen: Maria Karlsson, England (Doncaster), Italien (Verona och Brescia) samt Frankrike (St Etienne) och Kicki Bengtsson i USA (Carolina Courage och San Diego Spirit), Japan (Suzuyo Shimitzu) och Norge (Athene Moss).

Ytterligare ett gäng spelare har varit i två olika utländska ligor. De jag kommer på är:

* Jessica Landström; USA (Sky Blue FC) och Tyskland (Frankfurt).
* Amelie Rybäck; Frankrike (Lyon) och Norge (Stabaek).
* Kosovare Asllani; USA (Chicago Red Stars) och Frankrike (PSG).
* Ximel Bladh; Cypern (Konstantias) och Ryssland (Voronezh).
* Olivia Schough; Tyskland (Bayern München) och Ryssland (Rossiyanka).
* Caroline Seger; USA (Western New York Flash) och Frankrike (PSG).

Tidigare i veckan har Emma Lundh presenterats som nyförvärv av Schillgards tidigare klubb, Liverpool. Det innebär att Lundh kommer upp på listan över spelare som spelat i två ligor utanför damallsvenskan. Hon var ju i norska LSK under hösten.

Känslan är att antalet svenska spelare i utländska ligor bara ökar. Och personligen tycker jag att det bara är bra för våra spelare att känna på andra miljöer. De tar med sig nyttiga erfarenheter hem till landslaget och till damallsvenskan.

Jag roade mig med att försöka sätta ihop en lista över samtliga svenska spelare som skall spela i högstaligor utomlands i år. Spontant hittade kom jag på 21* spelare, men jag är rätt säker på att jag har missat någon eller några. Jag välkomnar därför gärna tips som gör den här listan komplett:

Tyskland:
Nilla Fischer, Wolfsburg

Frankrike:
Lotta Schelin, Lyon
Sofia Jakobsson, Montpellier
Linda Sembrant, Montpellier
Caroline Seger, PSG
Lisa Dahlkvist, PSG
Maria Karlsson, St Etienne

USA:
Antonia Göransson, Seattle Reign
Louise Schillgard, Boston Breakers

England:
Hedvig Lindahl, Chelsea
Emma Lundh, Liverpool
Maja Krantz, Notts County
Kosovare Asllani, Manchester City*

Italien:
Stephanie Öhrström, Verona
Lisa Ek, Fiorentina

Australien:
Sofie Persson, Brisbane

Norge:
Mimmi Löfwenius, Lilleström
Kristin Carlsson, Röa
Jennie Nordin, Vålerenga
Emma Salomonsson, Amazon Grimstad
Fanny Andersson, Kolbotn

Cypern:
Julia Molin, Apollon Limassol
Matilda Grönlund Falk, Apollon Limassol
Frida Andersson, AEK Kokkinochorion**

Israel:
Mia Emelie Lugner, Hapoel Ironi Petah Tikva**

Snart kommer sannolikt Kosovare Asllani upp på listan också. Hon har ju lämnat PSG, men sagt att hon med största sannolikhet kommer att spela utomlands under 2016.

* Tillagt i efterhand: Under fredagen blev Asllani presenterad som nyförvärv hos Manchester City. Listan växer i antal. Kan nog bli några till under pågående transferfönster.

** Tillagt i efterhand: Spelare som kommit upp på listan genom tips från er som läser bloggen. Tack. Listan är nu 24 spelare lång.

Sundhage svingar igen

I dag har vår förbundskapten återigen stått för anmärkningsvärd kritik. I Aftonbladet skyller Pia Sundhage bristen på starka svenska innermittfältare på de damallsvenska toppklubbarna – och på seriens utlänningar.

Jag gillar att Sundhage pratar från hjärtat och säger vad hon tycker. Men jag börjar bli vansinnigt trött på att hon hela tiden hittar andra att skylla på. Var är självkritiken? Och jag kan inte hjälpa det, men jag får SD-vibbar när hon gång på gång ger damallsvenskans utlänningar skulden för alla svenska misslyckanden.

Jag tycker dels att det är dags för Sundhage att sluta svinga åt alla möjliga håll, inte minst för hennes egen skull. När man har kritiserats för att ha dåliga relationer med de damallsvenska klubbarna är det ju knappast taktiskt att kritisera toppklubbarna på minst sagt lösa grunder.

Jag tycker även att Sundhage borde försöka presentera lite konstruktiva lösningar på alla de problem hon lyfter fram och kritiserar andra för. För hon kan väl ändå inte mena att allt skulle lösa sig för svensk damfotboll om damallsvenskan till 100 procent bestod av svenska spelare?

Så till dagens kritik. Om Sundhage hade nöjt sig med att konstatera att vi har tunt med klasspelare på centralt mittfält hade jag hållit med. Det är ett faktum. Men här har hon ju själv varit med och urholkat urvalet genom att göra om Nilla Fischer till mittback.

Men Sundhage nöjer sig inte med konstaterandet. Hon kritiserar de damallsvenska klubbarna för att inte ta hand om de talanger som finns, en kritik som hade gjort mig riktigt förbannad om jag varit damallsvensk klubbledare:

”De som var med och var framträdande 2012 – till exempel Malin Diaz – har inte slagit i taket i allsvenskan än, tyvärr. Upp till 19 år gör vi väldigt bra resultat, men vi är dåliga på att ta de spelarna till allsvenskan. Där måste vi bli klart mycket bättre om vi ska hänga på de andra länderna.”

Kommer ni ihåg laget som spelade mot Spanien i EM-finalen 2012? Det såg ut så här: Jessica HöglanderHanna Glas, Amanda IlestedtJennie Nordin, Magdalena Ericsson – Therése Boström (Jonna Andersson, 34), Petra Andersson, Lina Hurtig (Julia Wahlberg, 113), Malin DiazPauline Hammarlund (Fridolina Rolfö, 104) och Elin Rubensson.

Tolv de här 14 spelarna tillhör damallsvenska lag, många av dem har bärande roller. Lag som Eskilstuna, Örebro och Piteå har satsat svenskt på innermittfält och lyckats bra. Vad mer kräver Sundhage av klubbarna?

Vilka spelare är det hon saknar i de damallsvenska lagen? I dagens seriefinal startade fyra svenska spelare på centralt mittfält. Det kan man knappast klaga på.

Nu vet jag inte var Sundhage drar gränsen för topplag. Men jag kollade antal matcher och speltid på svenska innermittfältare i de sex lag som just nu ligger på damallsvenskans övre halva.

Det är möjligt att Sundhage tycker att de här spelarna är för dåliga, men hon kan knappast klaga på deras speltid. Här är listan:

* FC Rosengård:
Ebba Wieder, 3 matcher, 188 minuter

* Eskilstuna United:
Petra Larsson, 11 matcher, 970 minuter
Malin Diaz, 11 matcher, 932 minuter
Elin Wahlström, 8 matcher, 380 minuter
Sofie Persson, 7 matcher, 546 minuter

* Linköpings FC:
Ingen

* Piteå IF:
Josefin Johansson, 8 matcher, 720 minuter
Emilia Appelqvist, 11 matcher, 990 minuter
Irma Helin, 10 matcher, 748 minuter

* Göteborg FC:
Lisa Ek, 7 matcher, 417 minuter
Filippa Curmark, 10 matcher, 760 minuter

* Kif Örebro:
Lisa Dahlkvist, 6 matcher, 470 minuter
Michelle De Jongh, 9 matcher, 684 minuter
Hanna Folkesson – korsbandsskadad

När man hör Sundhages utspel om att ungdomarna inte får rätt möjligheter i damallsvenskan är det lätt att fundera över hur hon tycker att det ser ut i hennes A-landslag? Ger hon själv ungdomarna chansen?

Det tycker ju inte jag.

Jag ställer mig gång på gång frågan om hur det kommer sig att Tyskland kan släppa fram yngre spelare än Sverige? Vi har ändå vunnit F19-EM två av de fyra senaste upplagorna, medan Tyskland inte har vunnit någon. Senast de vann var för fem år sedan, ändå hade de betydligt många fler spelare som var födda 1993 eller senare i sin VM-truppen än Sverige.

Jag skulle gärna vilja se hur Sundhages idealmodell för svensk damfotboll ser ut.

Om den innebär att de damallsvenska topplagen skall tvingas vara fullspäckade av 18–21-åringar sänker vi nivån på serien rätt rejält. Jag hade en twitterdiskussion för något år sedan med dåvarande Rosengårdstränaren Jonas Eidevall, där han konstaterade att U23-landslaget skulle få kämpa för att hänga kvar i damallsvenskan om de spelade där.

Jag tycker att det är rimligt att vi använder oss av samma framgångsrika modell som i Tyskland och Frankrike – alltså att de unga talangerna matchas in i högsta serien via de klubbar som ligger närmast under ligans topplag. När de klarar av att spela bärande roller i de lite mindre klubbarna är de redo att ta nästa steg, till toppklubbarna.

I Frankrike har exempelvis en stor talang som Claire Lavogez gått via Henin-Beaumont och Montpellier för att nu som 21-åring ta klivet till Lyon. Och i Tyskland lämnar nu Sara Däbritz Freiburg för mästarinnorna Bayern München.