Sundhage svingar igen

I dag har vår förbundskapten återigen stått för anmärkningsvärd kritik. I Aftonbladet skyller Pia Sundhage bristen på starka svenska innermittfältare på de damallsvenska toppklubbarna – och på seriens utlänningar.

Jag gillar att Sundhage pratar från hjärtat och säger vad hon tycker. Men jag börjar bli vansinnigt trött på att hon hela tiden hittar andra att skylla på. Var är självkritiken? Och jag kan inte hjälpa det, men jag får SD-vibbar när hon gång på gång ger damallsvenskans utlänningar skulden för alla svenska misslyckanden.

Jag tycker dels att det är dags för Sundhage att sluta svinga åt alla möjliga håll, inte minst för hennes egen skull. När man har kritiserats för att ha dåliga relationer med de damallsvenska klubbarna är det ju knappast taktiskt att kritisera toppklubbarna på minst sagt lösa grunder.

Jag tycker även att Sundhage borde försöka presentera lite konstruktiva lösningar på alla de problem hon lyfter fram och kritiserar andra för. För hon kan väl ändå inte mena att allt skulle lösa sig för svensk damfotboll om damallsvenskan till 100 procent bestod av svenska spelare?

Så till dagens kritik. Om Sundhage hade nöjt sig med att konstatera att vi har tunt med klasspelare på centralt mittfält hade jag hållit med. Det är ett faktum. Men här har hon ju själv varit med och urholkat urvalet genom att göra om Nilla Fischer till mittback.

Men Sundhage nöjer sig inte med konstaterandet. Hon kritiserar de damallsvenska klubbarna för att inte ta hand om de talanger som finns, en kritik som hade gjort mig riktigt förbannad om jag varit damallsvensk klubbledare:

”De som var med och var framträdande 2012 – till exempel Malin Diaz – har inte slagit i taket i allsvenskan än, tyvärr. Upp till 19 år gör vi väldigt bra resultat, men vi är dåliga på att ta de spelarna till allsvenskan. Där måste vi bli klart mycket bättre om vi ska hänga på de andra länderna.”

Kommer ni ihåg laget som spelade mot Spanien i EM-finalen 2012? Det såg ut så här: Jessica HöglanderHanna Glas, Amanda IlestedtJennie Nordin, Magdalena Ericsson – Therése Boström (Jonna Andersson, 34), Petra Andersson, Lina Hurtig (Julia Wahlberg, 113), Malin DiazPauline Hammarlund (Fridolina Rolfö, 104) och Elin Rubensson.

Tolv de här 14 spelarna tillhör damallsvenska lag, många av dem har bärande roller. Lag som Eskilstuna, Örebro och Piteå har satsat svenskt på innermittfält och lyckats bra. Vad mer kräver Sundhage av klubbarna?

Vilka spelare är det hon saknar i de damallsvenska lagen? I dagens seriefinal startade fyra svenska spelare på centralt mittfält. Det kan man knappast klaga på.

Nu vet jag inte var Sundhage drar gränsen för topplag. Men jag kollade antal matcher och speltid på svenska innermittfältare i de sex lag som just nu ligger på damallsvenskans övre halva.

Det är möjligt att Sundhage tycker att de här spelarna är för dåliga, men hon kan knappast klaga på deras speltid. Här är listan:

* FC Rosengård:
Ebba Wieder, 3 matcher, 188 minuter

* Eskilstuna United:
Petra Larsson, 11 matcher, 970 minuter
Malin Diaz, 11 matcher, 932 minuter
Elin Wahlström, 8 matcher, 380 minuter
Sofie Persson, 7 matcher, 546 minuter

* Linköpings FC:
Ingen

* Piteå IF:
Josefin Johansson, 8 matcher, 720 minuter
Emilia Appelqvist, 11 matcher, 990 minuter
Irma Helin, 10 matcher, 748 minuter

* Göteborg FC:
Lisa Ek, 7 matcher, 417 minuter
Filippa Curmark, 10 matcher, 760 minuter

* Kif Örebro:
Lisa Dahlkvist, 6 matcher, 470 minuter
Michelle De Jongh, 9 matcher, 684 minuter
Hanna Folkesson – korsbandsskadad

När man hör Sundhages utspel om att ungdomarna inte får rätt möjligheter i damallsvenskan är det lätt att fundera över hur hon tycker att det ser ut i hennes A-landslag? Ger hon själv ungdomarna chansen?

Det tycker ju inte jag.

Jag ställer mig gång på gång frågan om hur det kommer sig att Tyskland kan släppa fram yngre spelare än Sverige? Vi har ändå vunnit F19-EM två av de fyra senaste upplagorna, medan Tyskland inte har vunnit någon. Senast de vann var för fem år sedan, ändå hade de betydligt många fler spelare som var födda 1993 eller senare i sin VM-truppen än Sverige.

Jag skulle gärna vilja se hur Sundhages idealmodell för svensk damfotboll ser ut.

Om den innebär att de damallsvenska topplagen skall tvingas vara fullspäckade av 18–21-åringar sänker vi nivån på serien rätt rejält. Jag hade en twitterdiskussion för något år sedan med dåvarande Rosengårdstränaren Jonas Eidevall, där han konstaterade att U23-landslaget skulle få kämpa för att hänga kvar i damallsvenskan om de spelade där.

Jag tycker att det är rimligt att vi använder oss av samma framgångsrika modell som i Tyskland och Frankrike – alltså att de unga talangerna matchas in i högsta serien via de klubbar som ligger närmast under ligans topplag. När de klarar av att spela bärande roller i de lite mindre klubbarna är de redo att ta nästa steg, till toppklubbarna.

I Frankrike har exempelvis en stor talang som Claire Lavogez gått via Henin-Beaumont och Montpellier för att nu som 21-åring ta klivet till Lyon. Och i Tyskland lämnar nu Sara Däbritz Freiburg för mästarinnorna Bayern München.