Etikettarkiv: Claire Lavogez

Blacksteniusderbyt – och en proffskoll

Publicerad den av
32

Stina Blackstenius visade vägen när Göteborg via 2–0 på Valhalla hakade av Linköping i guldstriden. Och i Eskilstuna skrällde till Uppsala med en klar 3–1-seger.

Stina Blackstenius

Måndagens damallsvenska toppmöte var på alla sätt en riktig prestigematch. Det var ju nämligen ett möte mellan två klubbar som haft några rejäla duster den här våren.

Och då tänker jag inte alls på den cupmatch i februari som Göteborg vann med 3–1. Eller ju, jag tänker ju på Linköpings målskytt i den matchen – Stina Blackstenius. Som bekant hade de båda klubbarna först en konflikt om landslagsforwarden, sedan även en andra konflikt om amerikanska Brianne Folds.

Det här var första mötet mellan klubbarna efter de båda bråken. Ett möte som vi skulle kunna kalla ”Blacksteniusderbyt” eftersom hon naturligtvis stod i fokus både före, under och efter matchen.

Inför avspark stod även lagens båda nyckelspelare Vilde Bøe Risa och Frida Leonhardsen Maanum i strålkastarljuset. De norska landslagsmittfältarna har skadeproblem och var frågetecken. Eller. Bøe Risa förklarade inför matchen i GP att hon fortsatt stoppas av en känning i låret:

”Jag hoppas kunna vara spelklar mot Piteå i nästa match, men det är svårt att säga säkert nu.”

Maanum utmålades som ett frågetecken i Corren. MIttfältsstjärnan var med till Göteborg, men satt kvar på bänken hela matchen.

Att det var en het och viktig match märktes direkt. Det small rejält minst fyra–fem gånger under den första halvleken. Först tvingades Göteborgs Emma Berglund ut efter en smäll mot huvudet. Det skall ha varit en säkerhetsåtgärd.

Och sedan bars Linköpings Olga Ahtinen av på bår efter att ha legat och vridit sig i smärta en stund. Den spontana känslan var att det inte gick så bra med Ahtinen. Men första rapporten sa att det bara var en stukad fot, vilket ju trots allt låter lovande.

Det blev minst sex minuters tilläggstid i den första halvleken. I den första extraminuten var Blackstenius påpassligt där med huvudet och nickade in ledningsmålet. Och i sjunde övertidsminuten var det forwardskollegan Pauline Hammarlund:s tur att göra mål. Båda gångerna stod Julia Roddar för assisten.

2–0 till Göteborg i paus kändes rejält i överkant, även om hemmalaget hade varit det lite bättre laget i en tät första halvlek.

De där två målen var precis vad Göteborg behövde. För den andra halvleken gick helt och hållet i hemmalagets favör. Jag noterade till slut 11–1 (4–0) i klara målchanser. Avsluten blev 16–4 vara 9–2 på mål. Till slut var 2–0 i underkant.

Och Blackstenius var jättebra. Det var hennes överlägset bästa match i Göteborg. Hon visade att hon har kvar den unika förmågan att vara bäst när det gäller.

För tidigare under den här säsongen har hon inte spelat på den nivå man förväntar sig av en landslagsforward.

Stina Blackstenius håller världsklass när hon kommer rättvänd med boll. Men i många andra delar av spelet är hon medelmåttig. I ett Göteborg som oftast ställs mot låga försvar får Blackstenius inte många chanser att komma rättvänd. Det gör att hon istället tvingas försöka klara saker som hon inte är bra på, som felvänt spel.

Jag tycker att hon dock har sett bättre och bättre ut i den disciplinen, och att hon har gjort några lovande matcher, men även några dåliga. I toppmötet mot Rosengård senast var hon långa stunder riktigt vilsen, och kanske planens allra sämsta spelare.

Men i dag hittade hon däremot rätt. Inte minst efter paus, då hon fick spela mer rättvänd och var inblandad i massor av målchanser.

Inför dagens match funderade jag lite över vad man skall ha för förväntningar på Blackstenius. Jag gick då igenom hennes målstatistik från karriären. Jag kom fram till att vi kanske har för höga förväntningar på anfallarens målskytte.

Hennes snitt talar för att hennes normalnivå ligger kring tio mål per år. I liga- och Champions Leaguematcher har hon nu gjort 76 mål på 161 matcher, vilket ger 0,47 mål per match.

Det här är hennes åttonde säsong på elitnivå. Vid en lite närmare tillbakablick noterar jag att det i princip bara är tre år där hon riktigt öst in mål.

Det handlar om 2013 där hon som 17-åring gjorde nio mål på elva starter. Sedan gjorde hon 20 av Linköpings 73 mål i damallsvenskan guldåret 2016, och hon satte 16 ligamål för Montpellier kalenderåret 2017.

Kanske att de tre åren alltså är undantagen. Både 2018 och 2019 stannade hon på nio ligamål, vilket stämmer väl överens med hennes snitt. Det här är ju inga dåliga siffror – Blackstenius är en pålitlig målskytt. Men hon är kanske ingen skyttedrottning, vilket många nog hade tänkt när hon flyttade hem i fjol.

I landslaget är hennes målsnitt 0,25 per match efter 14 mål på 56 matcher. År för år ser det ut så här:

2015: 0 mål på en match
2016: 3 mål på tolv matcher
2017: 2 mål på 17 matcher
2018: 5 mål på 10 matcher
2019: 4 mål på 14 matcher
2020: 0 mål på två matcher

Det som stärker Blackstenius siffror i landslaget är att fyra av målen har kommit i utslagsmatcher i OS och VM. Hon har alltså klivit fram i avgörande lägen – vilket är en stor styrka. I dag klev hon alltså fram igen.

Därmed kan hon nog behålla sin startplats i Göteborg – trots att jag tycker att både Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist totalt sett har varit bättre under de inledande åtta omgångarna.

Men Blackstenius är en spelare med väldigt hög status, vilket inte är helt okomplicerat. Det skapar höga krav på henne själv, och på många sätt problem för hennes tränare.

Kolla bara på fjolåret i Linköping. Då var både Blackstenius och Mimmi Larsson nyförvärv. Blackstenius hade dock högre status, vilket gjorde att hon flck platsen som ensam forward. Och hon behöll den länge, trots att Larsson egentligen var bättre hela säsongen.

Jag är rätt övertygad om att Olof Unogård hade matchat laget annorlunda om han i efterhand hade fått chansen att göra om säsongen 2019.

I år kom Blackstenius till ett Göteborg där Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist har utgjort ett väl sammansvetsat anfallspar i några år. Nyförvärvet har dock högst status av de tre, och sedan hon ansågs vara fullt frisk har Blackstenius spelat mest av dem. Här är deras facit så här långt:

Stina Blackstenius      5 starter, 531 minuter – 2 mål
Pauline Hammarlund  7 starter, 588 minuter – 5 mål
Rebecka Blomqvist    4 starter, 346 minuter – 2 mål

I Göteborg ser problematiken annorlunda ut för tränarna. Samtidigt som nyförvärvet måste erbjudas en chans att lära sig spelet riskerar man att sänka självförtroendet på de tidigare anfallarna som får maka på sig. I första hand har man valt att flytta på Blomqvist, som ju varit Göteborgs bästa målskytt både 2018 och 2019.

Med tanke på dagens insats är det svårt att säga att Göteborgs tränarduo har gjort fel som valt att satsa på Blackstenius och Hammarlund. Samtidigt har Blomqvist gjort jättebra inhopp både mot Rosengård och i dag. Så det kan inte vara lätt att formera anfallsuppställningen i Göteborg.

I övrigt måste jag säga att Julia Roddar och Jennifer Falk är två spelare som tagit stora kliv det här året. Roddar har fina inlägg och inspel och ligger bakom väldigt många Göteborgschanser. Och Falk har slipat bort många av sina ojämnheter. Tidigare gjorde hon minst något halvdant ingripande per match. Det gör hon inte längre. Kanske att det är Falk som skall ta över efter Hedvig Lindahl i landslaget framöver?

I varje fall tycker jag att Falk varit lite stabilare och tryggare än huvudkonkurrenten Zecira Musovic hittills i år.

Ytterligare en Göteborgsspelare som har sett bra ut i de senaste matcherna är Emma Berglund. Jag tyckte att hon höll landslagsklass mot Rosengård. I dag fick hon bara spela en halvtimma. Men hon visar att hon vill vara med i Peter Gerhardsson:s gäng framöver.

Det gör även Nilla Fischer. I dag tyckte jag att hon visade att hon har mer att ge på högsta nivån. Linköping förlorade den här matchen på mittfältet. När både Frida Maanum och Olga Ahtinen saknades blev det för mycket. Då hade Unogård behövt klona Fischer och Emma Lennartsson och spelat dem både i backlinjen och på mittfältet.

Jag har hela tiden trott att LFC som bäst kan bli trea i år. De har något på gång, men behöver nog det här året som uppbyggnad. Lördagens hemmamatch mot Kristianstad är en riktig nyckelmatch för Linköping.

I dagens andra match ledde Uppsala redan med 3–0 i paus borta mot Eskilstuna. Det blev 3–1, något som sannolikt stärker uppländskorna efter tre raka förluster. Plötsligt är Uppsala uppe på övre tabellhalvan igen.

Däremot är Eskilstuna bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Faktum är att United bara hade åtta poäng efter åtta omgångar i fjol också. Då var målskillnaden 4–7, i år är den 13–15. Årets Eskilstuna är alltså väldigt mycket målgladare än fjolårets. Men det har inte tagit fler poäng.

I fjol började laget sin klättring genom tabellen i omgång 9. Får vi en repris i år?

Jag kan tyvärr inte ge någon analys av matchen Eskilstuna–Uppsala, för i dag var det återigen så att man bara kunde se en match. Jag kunde inte se den andra varken på min andra dator eller på mobilen. Tråkigt.

Det om damallsvenskan. Nu en liten internationell utblick.

Under söndagen återstartade den franska damfotbollen. I våras avbröts ligan, medan cupen bara tog paus. I går spelades semifinalerna. Först vann Lyon som väntat mot vårens ligasexa Guingamp. Det blev dock bara 1–0 efter mål i den andra halvleken av Nikita Parris, som nickade in ett inlägg från Wendie Renard.

På kvällen var det den senaste säsongens trea, Girondins de Bordeaux, som tog emot tvåan PSG. Det var en match med munskyddsförsedd publik på läktarna. Det är ju en ovan syn nuförtiden.

Jag såg stora delar av den andra halvleken. Det var 1–0 till Bordeaux i paus. Det var nederländska forwarden Katja Snoeijs som utnyttjade en försvarsmiss och iskallt rullade in ledningsmålet mellan stolpen och PSG-målvakten Tiane Endler.

Den andra halvleken blev en enda lång anstormning från PSG. Irene Paredes nickade också in kvitteringen på hörna. Sedan satt man bara och väntade på PSG:s segermål. Det kom också i 84:e minuten genom inhopparen, Signe Bruun. Danskan var pigg och hade en jättechans att även göra 3–1.

Bordeaux är inget dåligt lag. De har flera landslagsmeriterade spelare, bland annat var högermittfältaren, den tidigare Lyonspelaren Claire Lavogez väldigt bra. Och Bordeaux kunde faktiskt ha vunnit. För i den 72:a minuten stack hemmalaget upp, och Jamaicas skyttedrottning Khadija Shaw hade ett volleyskott klockrent i stolpen.

Det blir dock drömfinal mellan PSG och Lyon på söndag. En final utan svensk spelare. Det här är ju första säsongen sedan 2012 som vi inte har någon svensk i PSG. Under de senaste åtta åren har ju i tur och ordning Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emma Berglund, Annahita Zamanian och Hanna Glas spelat i storklubben från Paris.

I år har vi två svenska spelare i franska D1 Feminine. Dels Marija Banusic i Montpellier, dels Julia Spetsmark i Fleury 91. De båda har spelat träningsmatcher i helgen. Banusic spelade den första halvleken när Montpellier föll med 3–0 (0–0) mot Barcelona. Och Spetsmark gjorde mål när Fleury i helgen föll med 4–3 mot belgiska Anderlecht. Se målet här:

Den senaste svenskan i PSG var ju Hanna Glas. Hon har i helgen debuterat för Bayern München. Hon gjorde det i en träningsmatch mot FC Zürich. Nummer fem Glas ingick i startelvan när Bayern vann med 5–0.

Apropå Bayern har Verena Schweers, hon som tidigare Verena Faisst, beslutat av avsluta sin karriär. På meritlistan finns 47 landskamper för Tyskland, två Champions Leaguetitlar samt två tyska ligaguld.

I Italien spelade Linda Sembrant hela matchen och Annahita Zamanian den andra halvleken när Juventus vann med 6–1 mot Florentia i en träningsmatch.

I Florentia finns också svenska spelare. Sara Nilsson gör sin andra säsong och Jonna Dahlberg har nyss anslutit från Israel. Huruvida någon av dem spelade i träningsmatchen har jag inte kunnat få fram.

Det var nämligen en träningsmatch som spelades bakom stängda dörrar, något som tyvärr blir allt vanligare inom damfotbollen. Jag skriver tyvärr för jag tror nämligen inte att sporten som sådan har något att vinna på hemlighetsmakeri. Damfotbollens styrka har ju tvärtom varit att den är otroligt mycket mer lättillgänglig än herrfotbollen.

Kollar vi på svenska spelare i Italien så är det rätt många i år. Jenny Hjohlman har ju flyttat till Napoli och Stephanie Öhrström har förlängt med Fiorentina. Och Emelie Helmvall tycks vara kvar i Pink Bari.

I våras spelade Patrycja Jerzak för Napoli, men hon är avtackad och har såvitt jag kan hitta inte någon ny klubb. Julia Molin var i fjol i Sassuolo, men även hon verkar nu vara klubblös. Hon har i alla fall tackat för sin tid i Sassuolo:

Edgren sköt in talangfabriken i toppstriden igen

Publicerad den av
2

Elisabet Gunnarsdottir och Marcus Lantz

För knappt fyra veckor sedan föll Kristianstad på Valhalla IP med 2–0 mot Göteborg. Efter matchen sa Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir till mig att hennes lag var borta från kampen om andraplatsen. Hon lade till:

”I varje fall nu. Men man vet aldrig vad som händer i den här jämna serien.”

I det läget var Kristianstad 7,5 poäng bakom tvåan Göteborg. Sedan dess har Gunnarsdottirs lag tagit full poäng och gjort 8–0 på tre matcher. I dag blev det 5–0 i KDFF-derbyt mot Kungsbacka DFF efter att Amanda Edgren gjort fyra av målen.

Amanda Edgren

I kväll är man uppe på tredje plats – bara ett mål ifrån den där åtråvärda andraplatsen. Beroende på hur det går för Vittsjö och Göteborg i morgon kommer man som mest vara tre poäng bakom tabelltvåan.

Fem omgångar återstår för Kristianstad, i dem möter man:

LB07 (b)
Piteå (h)
Vittsjö (b)
Eskilstuna (b)
Rosengård (h)

Det är ett tufft, men spännande schema. Derbyt mot Vittsjö den 13 oktober kan bli en riktig höjdare. I kväll är det ju nämligen tre gånger Skåne i toppen av damallsvenskan. Om Rosengård vinner i Göteborg i morgon står det sig även efter färdigspelad omgång.

Skåne dominerar i tabellen. Och som ni kanske minns skrev jag för fyra veckor sedan om att Skåne även dominerar när det gäller talangutveckling.

I den genomgången hade Kristianstad sju egna produkter i olika europeiska högstaligor. I dag fick en åttonde debutera – 16-åriga Alice Nordenberg byttes in med sju minuter kvar att spela. Listan ser därmed numera ut så här:

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Alice Nordenberg
Alice Rosenkvist
Moa Olsson
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

I det där inlägget om talangutveckling skrev jag om hur Kristianstads DFF jobbar. Två saker som jag gillade i klubbens upplägg var dels Johanna B Rasmussen:s anställning, dels deras internmatcher elva mot elva.

I samband med att Kristianstad var i Göteborg passade jag på att fördjupa mig lite kring de punkterna genom att dels prata med Rasmussen själv, dels genom att prata med egna KDFF-produkten Kajsa Törnkvist.

Kajsa Törnkvist

Den 18-åriga juniorlandslagsspelaren Törnkvist har Kristianstadsklubben Nosaby IF som moderklubb. När hon var 13 år gick hela hennes flicklag i Nosaby över till KDFF. Sedan dess har Törnkvist jobbat sig upp i klubben. Hon började träna med A-laget när hon var 15 år och blev uppflyttad året efter. I år har hon startat såväl tio matcher i damallsvenskan, åtta matcher i elitettan som cupfinalen.

”Jag vill stanna här så länge som möjligt i alla fall.”

Den här säsongen har de unga spelarna i Kristianstad alltså fått in Johanna B Rasmussen som stöd. Törnkvist säger så här om det:

”Johanna betyder väldigt mycket. Hon lägger extra tid på oss så att vi kan utvecklas, och komma in i klubben. Hon hjälper oss att analysera matcherna, vad vi gör och vad vi kan göra bättre. På träningarna kollar hon vad vi behöver förbättra. Det kan vara teknik eller något taktiskt.”

Och internmatcherna på onsdagar uppskattar hon, och hon minns första gången hon fick vara med.

”Det var när jag var 15 – det året jag började träna med A-laget. Det är bra, det är många unga spelare som får chansen på de träningarna.”

Johanna B Rasmussen

Så till Rasmussen. Hon beskriver själv sin roll i KDFF så här:

”Som chefstränare har man den stora bilden, och kanske inte alltid tid att titta på alla smådetaljer. Då kan jag ta rollen att ha lite mer fokus på den individuella biten. Om spelarna mår bra, är slitna, om de inte fattar taktiken, eller vad det kan tänkas vara. Det kanske inte alltid är så att man vågar fråga chefstränaren. Då kan de fråga mig. … Om någon kommer tillbaka från skada kan de komma till mig och säga att ‘Nu är jag faktiskt trött’. Jag hjälper dem att lära känna sina kroppar. … Det kan vara taktiskt, tekniskt eller kroppen – det viktiga är att hela människan mår bra.”

Hon har verkligen ingen vanlig roll i damallsvenskan. Rasmussen själv har inte upplevt att någon haft just den här typen av roll i de klubbar hon varit i:

”Nej, inte så. Först och främst tycker jag att det är väldigt spännande att vi försöker få in så många unga spelare i laget – vi satsar på våra ungdomar. Men de är kanske inte mogna att ta alla beslut själva. Så jag skall försöka ge dem all hjälp de kan få i övergången till seniorfotboll, till att bli mogna. Ju mer hjälp man kan ge dem med det, desto snabbare utvecklar de sig och blir redo för att spela matcher.”

”Det är mycket som jag vet nu genom min egen karriär som jag kan vidarebefordra till dem. Jag har själv varit där, och känner igen hur det är, om man är blyg, om man kör för hårt och behöver hålla igen. Det är mycket min egen erfarenhet som jag tror kan vara bra för dem.”

Om du backar bandet till när du var 15–16 år, hade du då velat ha hjälp av någon som dig?

”Ja, jättegärna. Det är inte alla som kan ta in all information. Vi har väldigt unga spelare, vid 14–15 kanske du inte kan ta in allt. Men ju fler gånger du hör saker – får du höra saker vid 13, 14, 15, 16, 17 och 18 års ålder är det alltid något som sätter sig. Då har man ändå hjälpt dem att kanske ta plats i ett A-lag, och kanske även lärt dem att säga ifrån i vanliga livet.”

I Norge satsar förbundet och deras motsvarighet till EFD stora pengar på att anställa utvecklingschefer i tolv elitklubbar. Den typen av tjänst som Rasmussen har i KDFF betalas alltså från centralt håll i vårt västra grannland.

”Jag såg det. Jag jobbar ju som assisterande till A-laget också, så jag har ju alla spelare, även om jag har mest fokus på de unga. Det är ju där man kan få in mest information, kanske kan öka med flest procent. Jag tycker att det är roligt, och hoppas att de också känner att de får med sig någonting. Jag ser det lite som att, precis som man har en sjukgymnast som kanske kan göra så att man får tillgång till en–två spelare mer, kan jag göra så att vi får en, två eller tre spelare till som är mer redo att spela matcher. Det behöver vi, vi har ett ungt lag och många spelare som tar plats.”

Slutligen bad jag Rasmussen säga några ord om Kajsa Törnkvist och de andra KDFF-talangerna som visat framfötterna i år:

”Det är det som är kul. Det är inte så att vi funderar över om vi skall slänga in Kajsa eller inte för att hon bara är 17. Vi vågar för att vi vet att våra talanger kan. De visar på träning och ute på planen. De kommer själva och frågar hur de skall äta, hur de skall göra olika saker. Det är den miljön vi vill ha. Vi försöker ge så mycket information som möjligt. Sedan skall de lära sig att använda den så att de kanske kan bli A-lagsspelare redan när de är 16–17 år. Det är häftigt när det funkar. Vi har fått ut mycket av många samtidigt i år. Det är kul.”

Under söndagen är det toppmöte mellan Göteborg och Rosengård. Jag har ju kritiserat Göteborg för bristfällig talangutveckling.

Några av klubbens ledare påtalade dock för mig härom veckan att klubben just nu har ungdomslag hela vägen från fotbollsskolan. Men de har det inte i eget namn.

Göteborg FC har ju nämligen ett avtal med IFK Göteborg om att Blåvitts talanger skall slussas vidare till KGFC när de når sådan nivå att de är redo för F19-allsvenskan. Och det är via Blåvitt som KGFC fått upp Evelyn Ijeh i seniortruppen.

Evelyn Ijeh

Det är förstås bra att man söker vägar att jobba med talangutveckling. Men jag kommer inte att tillgodoräkna Göteborg FC den ungdomsverksamhet som IFK Göteborg bedriver.

Det om damallsvenskan. Det har spelats diverse intressanta matcher i andra serier i dag. I elitettan klev Uppsala upp på damallsvensk plats via 1–0-seger mot AIK. Det är ett resultat som gör att AIK:s chanser att spela i högsta serien nästa år har sjunkit dramatiskt. Laget är fem poäng från andraplatsen med fem omgångar kvar, vilket blir väldigt svårt att ta in.

För Uppsala pekar det däremot uppåt. Laget har sex raka segrar (sju om man räknar med cupen) och står inför en otroligt intressant avslutning av serien. Som av en tillfällighet spelar Uppsala borta mot Hammarby i allra sista omgången. Blir det en helt avgörande match om en damallsvensk plats i slutomgången?

I botten vände BP 0–1 till 2–1-seger mot Lidköping. Därmed har stockholmarna nu åtta poängs marginal ner till Asarum på nedflyttningsplats. För blekingarna är det lite av sista chansen i morgon mot Hammarby.

I Spanien kan Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson sova lite lugnare den kommande veckan. Duon gjorde varsitt mål när Tacon vann med 3–0 i hemmapremiären mot Huelva. Jakobsson rundade målvakten och rullade in 1–0-målet i den första halvleken.

Jakobsson stod även för inlägget till 2–0-målet och i i matchens slutskede stod hon för en fin frispelning till Asllani. Den senare avslutade hur iskallt och läckert som helst. Ett riktigt sevärt mål.

Skönt för Tacon att få vinna direkt efter förra veckans 9–1-förlust i Barcelona. Dagens motståndare klarade sig kvar på målskillnad i våras, och är ett lag som Tacon bör ha bakom sig i sluttabellen.

I Frankrike leder Bordeaux en haltande tabell efter 1–0-seger mot Montpellier i mötet mellan de främsta utmanarna till toppduon Lyon och PSG. Claire Lavogez gjorde segermålet.

Slutligen avgjordes sannolikt norska toppserien i dag. Tvåan Sandviken föll hemma mot trean Vålerenga med 4–3 efter segermål av Kameruns landslagsforward Ajara Nchout. Därmed leder LSK nu serien med tre poängs marginal trots att laget har två matcher mindre spelade än de båda jagande lagen.

Allt talar för att guldet hamnar i LSK för sjätte året i rad och sjunde året av åtta.

 

Rapport från en presskonferens

Publicerad den av
10

I förmiddags tog jag en sväng till Göteborg för att lyssna på vad EFD hade för stor nyhet att komma med. Det visade sig alltså att man valt att sälja delar av namnet på damallsvenskan, vilket är något nytt inom svensk fotboll.

Utöver att jag var där var GP:s Joel Tivemo enda närvarande reporter. Det var alltså fler på podiet än ”på golvet”.

De som satt på podiet vid presskonferensen var från vänster: Ulrika Liiv (Kommunikations- och Hållbarhetschef på Obos i Sverige), Linda Wijkström (Generalsekreterare för EFD), Daniel Kjörberg Siraj (Koncernchef för Obos i Norge), Annika Grälls (Ordförande för EFD) och Joakim Henriksson (VD för Obos i Sverige).

Bild från dagens presskonferens.

Presskonferensen inleddes med att EFD:s båda representanter berättade vad samarbetet betyder för svensk damfotboll. Grälls inledde:

”Jag tycker att det verkligen är banbrytande. Att vi faktiskt får en huvudsponsor som går in och satsar, och som har väldigt mycket av våra värden och värderingar, att vi faktiskt vill göra ett hållbart och bättre samhälle, och skapa förutsättningar för damfotbollen och våra föreningar att utvecklas, både föreningsmässigt men också fotbollsutvecklingsmässigt – ett jättestort steg.

Wijkström fyllde i:

”Konkret så är det naturligvis en intäktsökning för klubbarna, men också att Obos visar en pionjärsställning, att bryta mark som många har pratat om. Det kan innebära för föreningarna ute på den lokala marknaden att det visst finns företag som anser att det här är framtiden.”

Nästa fråga som kom upp var vad tanken var med de tio miljoner kronor (två miljoner per år) som är avsatta för samhällsprojekt. Där svarade Kjörberg Siraj:

”Vi har samma modell i toppserien, en grundfinansiering i botten och en toppfinansiering med olika projekt, delvis ute i klubbarna, delvis centrala arrangemang. Här tror jag att flexibiliteten är ganska stor. Från vår sida är det viktigt ,ed det här avtalet att lyfta att damfotbollen har ett kommersiellt värde.”

…

”För ett bolag som oss som säljer en produkt som bostäder, där vi vet att kvinnorna står för minst 50 procent av beslutsfattandet är det jätteintressant för oss att positionera oss i den här kundgruppen. Vi var lite förvånade att ingen på den norska marknaden

och kanske ännu mer förvånade att inga svenska bolag har tagit den här diskussionen. För utifrån har jag tyckt att jämställdhetsdiskussionen har pågått länge i Sverige. Många företag har pratat om det, men ändå inte gjort något. Det finns många sponsorer på lokal nivå som tar sitt ansvar. Men skall man lyfta damfotbollen rejält måste någon kliva in på den centrala nivån. ”

I november gick Obos in som huvudsponsor för norsk damfotboll, koncernchef Kjörberg Siraj konstaterade att det gav ringar på vattnet.

”I Norge har det gjort att det tillkommit flera sponsorer. Den norska serieföreningen har gått från två miljoner till nästan 20 miljoner på ett år. Efter att vi gick in klev flera aktörer ner från läktaren, för nu går tåget.”

Han är väldigt nöjd med hur det första halvåret av det norska samarbetet har funkat.

”Det har varit jättebra, det har skapat mycket uppmärksamhet. Det har väckt upp debatten. Vårt avtal i Norge är lite större än det svenska, men min bedömning är att vi redan fått tillbaka allt det vi satsat på publicitet och på att vi ses som det bolag som tar damfotbollen på allvar.”

…

”Vi fick väldigt mycket positiv respons från spelarna, för det ligger prestige i att vara kommersiellt intressant. Spelarna har så många gånger hört att de inte är kommersiellt intressanta, men nu känner att de äntligen är intressanta.”

Han berättade sedan om den satsning man gjorde med en sammanhållen omgång där alla lag spelade på samma plats, om traineeprogram och mentorskap.

Annika Grälls hoppades förstås att det här skall ge ringer på vattnet även för EFD och svensk damfotboll.

”Jag tror att man kan sätta igång en trend, precis som man gjort på den norska sidan. Vi ser ett ökat intresse vad gäller förfrågningar och annat, och att man börjar gå från tanke till handling är så viktigt. Alla kan bidraga på något sätt.”

Nästa fråga handlade om hur stor del av pengarna som skall användas centralt, och hur mycket som går ut till föreningarna. Wijkström svarade först:

”Pengarna fördelas i samråd med samarbetspartnern. Det är ungefär 80 procent av de medel som EFD har som går direkt ut till klubbarna.”

Grälls fyllde i:

”Det handlar också om var de medel vi får gör störst nytta för damfotbollen, var kan vi driva utvecklingen. För det är det som är viktigt, var har vi störst nytta.”

Sedan konstaterades att det här inte fullt ut täcker det bortfall som EFD och klubbarna fick när tv-avtalet löpte ut för några år sedan.

”Vi gick in med ungefär 18 miljoner kronor i intäkter i EFD i mars. Om vi bara tittar på våra samarbeten med Obos som titelsponsor och vår huvudsponsor Svenska spel kommer vi ha helt andra förutsättningar nästa år. Det finns en ambition också att vi till 2020 skall tillbaka där vi var, på 35 miljoner. Där ligger vi ju nu lite i framkant mot det strategin säger. Och vi vill ju helst nå ännu mer. Det som är viktigt att säga är att vi inte har tappat den mediala exponeringen. Vi tappade pengarna, men vi har stärkt den mediala exponeringen – och där kan vi också se fler intäkter.”

Jag frågade om inte damallsvenskan från 2020 kunde få ta över de pengar (92 miljoner kronor om året) som herrallsvenskan släppte häromdagen från Svenska spel. Det framkallade skratt och leenden från podiet. Wijkström sa skämtsamt:

”Det är väl en annan presskonferens, eller?”

Sedan konstaterades att det här är första gången en svensk serie säljer sitt namn. Däremot har Allianz köpt in sig i tyska Frauen-Bundesliga (det avtalet håller på att omförhandlas) och Iberdrola i den spanska lag liga.

Grälls:

”Det är ju verkligen jättespännande för att det är helt nytt. Jag hade en diskussion med ordförande från våra föreningar och man bara jublade, man tycker att det är otroligt spännande. Det var bara jubel från våra föreningar.”

Wijkström meddelade sedan att ambitionen i samarbetet är att man skall ha en ny, integrerad logotype. Den är dock inte klar ännu, och kommer att ta lite tid. Men i alla sammanhang där man lätt kan ändra namnet blir det Obos Damallsvenskan från och med den 25 juli. Då byter exempelvis damallsvenskan.tv namn till obosdamallsvenskan.tv.

Så här i efterhand kan man kanske tycka att åtta miljoner kronor om året kan vara ett billigt pris för att köpa in sig i damallsvenskans namn. Å andra sidan borde ju EFD om någon vara medvetet om vilket marknadsvärde serien har. Och enligt Grälls var ju alla klubbarna nöjda med det här.

Snabb matematik gör för övrigt att om klubbarna får 80 procent av de årliga sex miljoner kronorna innebär det här ett årligt tillskott på 400 000 kronor per damallsvensk klubb och år. Plus att man kan ingå i de olika samhällsprojekt som planeras.

Rent fotbollsmässigt har det hänt en del vad gäller silly season under fredagen. Adelina Engman lämnar Göteborg för Chelsea. Det är en övergång jag är lite frågande till. Kommer hon verkligen att platsa?

Line Röddik Hansen går från Barcelona till Ajax:

Och Claire Lavogez går från Lyon till Bordeaux:

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.

Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform:

England
Anouk Dekker
Jill Roord
Gaetane Thiney
Fara Williams, Alex Greenwood, Karen Carney, Lucy Bronze och Alex Scott.
Elise Bussaglia
Sarah Bouhaddi
Orange segerjubel
Danielle van de Donk och Lieke Martens.
Louisa Necib Cadamuro
Millie Bright
De svenska ledarna deppar
Kika van Es, Jackie Groenen och Sheila van den Bulk.
Sarina Wiegman
Jade Moore
Lieke Martens
Vivianne Miedema
Lucy Bronze
Caroline Seger och Lisa Dahlkvist
Sveriges EM-elva mot Nederländerna
Kadidiatou Diani
Shanice van de Sanden
Caroline Seger och Lisa Dahlkvist
Danielle van de Donk
Jill Roord och Renate Jansen
Sari Van Veenendaal
Sakina Karchaoui
Marie-Laure Delie och Amandine Henry
Stefanie van der Gragt
Josanne Potter
Frankrike
Jodie Taylor
Vivianne Miedema
Stefanie van der Gragt
Jodie Taylor
Belinda Brem
Demi Stokes
Sarah Bouhaddi
Elodie Thomis
Bibiana Steinhaus
Sakina Karchaoui
England
Danielle van de Donk
Nederländerna
Loes Geurts och Pauline Hammarlund.
Kosovare Asllani
Jo Potter och Casey Stoney
Nederländsk glädje
Vivianne Miedema
Karen Bardsley
Carly Telford
Stephanie Houghton
Nederländskt segerjubel
Lieke Martens
Camille Abily
Eugenie Le Sommer
Nederländsk glädje
Karen Carney
Grace Geyoro
England firar
Angela Christ och Vanity Lewerissa.
Kika van Es
Vivianne Miedema och Fridolina Rolfö
Jackie Groenen och Kika van Es
Claire Lavogez och Amandine Henry
Kika van Es, Sherida Spitse och Sarina Wiegman
Nederländsk glädje
Sverige
Sakina Karchaoui, Eugenie Le Sommer och Griedge Mbock Bathy.
Stina Blackstenius
Sveriges startelva i EM-kvartsfinalen.
Casey Stoney
Kadidiatou Diani
Steph Houghton
Lotta Schelin
Jill Roord
Sari van Veenendaal
Lieke Martens
Toni Duggan
Jill Roord och Anouk Dekker.
Vivianne Miedema och Renate Jansen.
Nederländerna
Desiree van Lunteren
Jordan Nobbs
Nederländskt segerjubel
Kosovare Asllani med bollen.
Renate Jansen
Vivianne Miedema
Stefanie van der Gragt
Anouk Dekker
Jackie Groenen
Alex Greenwood
Lieke Martens och drygt halva den svenska truppen.
England värmer upp
England firar
Lieke Martens
Sverige laddar för kvartsfinal.
Jackie Groenen
Kadidiatou Diani
Sandie Toletti
Lieke Martens, Hanna Folkesson, Emma Berglund och Lotta Schelin
Kika van Es, Lieke Martens och Jackie Groenen
Laura Georges
Jill Roord
Camille Abily med nästa generation
Besviken Nilla Fischer
Isobel Christiansen
Fran Kirby
England firar
Sisca Folkertsma och Liza van der Most.
Camille Abily
Lucy Bronze
Steph Houghton, Sarah Bouhaddi, Amandine Henry och Laura Georges.
Nederländerna och Sverige
Stefanie van der Gragt och Vivianne Miedema.
Sverige är utslaget
Sakina Karchaoui
Esther Staubli
Lieke Martens
England
Sisca Folkertsma
Jill Scott
Sverige laddar för kvartsfinal.
England värmer upp
Laura Bassett
Jordan Nobbs
Shanice van de Sanden
Eugenie Le Sommer
Jackie Groenen
Bibiana Steinhaus
England firar
Ellen White
Sherida Spitse
Kika van Es
Vivianne Miedema
Vivianne Miedema och Fridolina Rolfö.
Eugenie Le Sommer
Eugenie Le Sommer
Izzy Christiansen
Lucy Bronze
Shanice van de Sanden
England
Sheila van den Bulk
Alex Scott

Bilder av 2017 – del 3, EM

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som utlovat fortsätter jag att ladda upp de bilder från 2017 som funnits i min dator, men som jag antingen hade glömt eller inte hade hunnit ladda upp tidigare. Redan i förra bildinlägget nådde jag fram till EM, och den första svenska träningen som jag bevittnade.

Den här gången blir det rakt igenom bilder från EM. Det handlar dels om ytterligare en svensk träning samt bilder från matcherna Spanien–Portugal, Sverige–Ryssland och Frankrike–Österrike. Totalt handlar det om 132 bilder. Här är de även en och en:

Portugal deppar
Pia Sundhage och Fridolina Rolfö
Gaetane Thiney
Wendie Renard
Franska fans
TV4:s studio
Portugal
Nilla Fischer
Österrike firar poängen
Lilie Persson och Pia Sundhage
Österrikes fans
Österrike
Manuela Zinsberger
Irene Paredes
Ryssland
Frankrike
Ryssland
Viktoriya Shkoda (5), Marina Fedorova (16) och Anna Belymyttseva (13).
Olivier Echouafni på presskonferens
Gaetane Thiney
Kosovare Asllani
Hanna Glas
Andrea Pereira
Österrikisk glädje
Elena Morozova
Dominik Thalhammer på presskonferens
Inne på spelarhotellet
Volleyboll med levande nät
Österrike
Eugenie Le Sommer
Anna Kozhnikova, (15) Elena Danilova och Elvira Ziyastinova
Elvira Ziyastinova och Anna Kozhnikova
Österrikisk glädje
Eugenie Le Sommer
Orange supportrar.
Frankrike tackar fansen
Kvadraten, Hanna Folkesson med bollen. Lilie Persson jagar. Och Sara Thunebro fotar.
Sarah Puntigam
Jasmin Eder
Sarah Bouhaddi
Anna Cholovyaga
Paula Nicart
Frankrike
Nicole Billa på presskonferens
Irene Paredes
Natalya Solodkaya
Fridolina Rolfö och Jessica Samuelsson stretchar
Nadine Prohaska
Nina Burger
Carolin Grössinger
Viktoria Schnaderbeck
Laura Feiersinger
Magdalena Eriksson, presskonferens
Silvia Meseguer
Österrike firar poängen
Stina Blackstenius
Lisa Makas
Portugal
Sandra Panos
Alexia Putellas
Österrike
Tatyana Shcherbak
Silvia Rebelo
Lisa Makas
Amanda Sampedro
Fransisco Neto
Sarah Zadrazil
Frankrike tackar fansen
Amandine Henry
Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö i mixade zonen
Laura Georges
Spanien
Kadidiatou Diani, Claire Lavogez och Sakina Karchaoui
Alena Belyaeva
Amandine Henry
Elena Fomina, presskonferens
5 Andrea Pereira 15 Silvia Meseguer
Fridolina Rolfö
Mapi Leon
Frankrike
Sarah Puntigam och Nina Burger
Lilie Persson
5 Andrea Pereira och 17 Olga Garcia
Claudia Neto
Daria Makarenko
Lisa Makas i mixade zonen
Amandine Henry
Hanna Glas
Gaetane Thiney
Marie-Laure Delie
Kvadraten, Lilie Persson jagar
Carole Costa
Österrike tackar fansen
Dominik Thalhammer
Carolina Mendes och Fransisco Neto
Camille Abily
Spanien
Sakina Karchaoui och Kadidiatou Diani
Aissatou Tounkara
Österrikisk glädje
Spanien
Österrike
Jessica Houara-d’Hommeaux
Viktoriya Shkoda
Spanien
Ekaterina Sochneva
Viktoria Schnaderbeck
Sverige
Nicole Billa
Elvira Ziyastinova
Leila Ouahabi
Linda Sembrant och Magdalena Eriksson
Huvuddomare Jana Adamkova med Bibiana Steinhaus vid sin sida
Hedvig Lindahl och Hilda Carlén
Sverige
Carina Wenninger
Stina Blackstenius och Hanna Folkesson
Marina Kiskonen och Nadezhda Karpova
Spanien
Eugenie Le Sommer
Kvadraten, Olivia Schough jagar
Olivier Echouafni
Sverige
Österrike
Alexia Putellas
Lotta Schelin
Elena Fomina
Grace Geyoro
Portugal
Sandie Toletti och Clarisse Le Bihan
Sarah Puntigam
Jessica Houara-d’Hommeaux

Den stora EM-guiden, lag 5–8

Publicerad den av
4

Det är mindre än två dygn till öppningsmatchen, och Den stora EM-guiden har nått fram till del 3. I del 1 och del 2 presenterade jag de åtta lag som jag tippar kommer att åka ut i gruppspelet. Det slutade med följande kvartsfinaler:

England–Österrike
Norge–Sverige

Tyskland–Nederländerna
Frankrike–Spanien

I den här delen presenterar jag de fyra lag som jag tror får åka hem efter kvartsfinalerna. Som jag skrev i del 2 är EM verkligen inte lättippat i år. De tre sista kvartsfinalerna känns så öppna och ovissa att jag har vacklat fram och tillbaka innan jag fastställt mitt tips.

Ena dagen har jag trott på det ena laget, nästa på det andra. Till slut var jag dock tvungen att bestämma mig. Så här är de lag som jag tippar på platserna 5–8 i årets EM-slutspel:

8) Österrike 
Världsrankning: 24 – det är Österrikes bästa ranking någonsin.
Lottning: Grupp C. Spelar enligt följande: 1) Schweiz den 18 juli 18.00, 2) Frankrike den 22 juli 20.45, 3) Island den 26 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 7 procent
Tips: Skräller sig till andraplatsen i grupp C – åker ut i kvartsfinal.
Profiler: Laura Feiersinger, Viktoria Schnaderbeck och Nina Burger.
Trolig startelva 4–1–4–1: Manuela Zinsberger – Katharina Schiechtl, Carina Wenninger, Virginia Kirchberger, Verena Aschauer – Sarah Puntigam – Laura Feiersinger, Nicole Billa, Sarah Zadrazil, Lisa Makas – Nina Burger.

Kommentar: Österrike kommer till EM med en trupp där 14 av de 23 spelarna har klubbadresser i tyska Frauen-Bundesliga.

Trots att laget har många spelare från starka klubbar såg jag så sent som för någon vecka sedan Österrike som ganska given jumbo i grupp C. Laget hade ju gjort ganska svaga resultat under våren. Bland annat blev det 3–1-förlust mot Skottland i Cypern cup:

Men så kom genrepet där man körde över Danmark, trots att lagkapten Viktoria Schnaderbeck inte var med. Lägg till att både Island och Schweiz har skadeproblem – och plötsligt kändes det unga österrikiska laget som en högst tänkbar kandidat till andraplatsen i grupp C.

29-åriga forwarden Nina Burger från SC Sand är lagets ålderkvinna. Hon är en vass straffområdesspelare som har gjort mål i både den tyska och amerikanska ligan. Burger är framför allt väldigt stark i luftrummet. Mot danskorna hade hon i första hand central uppbackning av Potsdams Sandra Zadrazil och 21-åriga Hoffenheimspelaren Nicole Billa. Båda de två sistnämnda blev tvåmålsskyttar i den matchen.

På högerkanten har man snabba och tekniska Laura Feiersinger, som även serverar inlägg till Burger i klubblaget SC Sand. De båda 26-åringarna Carina Wenninger och lagkapten Schnaderbeck är lagets ryggrad. Båda spelar i Bayern München, men har varit skadeförföljda. Från Bayern München kommer även den 21-åriga målvakten Manuela Zinsberger, som förstås också har en nyckelroll i det här laget.

Viktoria Schnaderbeck är en passnings- och placeringssäker spelare som jag personligen är förtjust i. Tyvärr kommer rapporter från Österrike om att hon har problem med vänster knä (ett benmärgsödem verkar det handla om) och riskerar att missa hela EM-slutspelet. För Österrikes skull får vi hoppas att det löser sig. Hon är i alla fall med i truppen till Nederländerna.

Mot sig har Österrike utöver skadan på sin lagkapten även det faktum att man har orutin från stora mästerskap. Men formen verkar alltså god – så Österrike blir min skrällvarning i det här mästerskapet.

En klar indikation på om det tipset är korrekt får vi direkt i öppningsmatchen på tisdag. Där ställs Österrike mot Schweiz i ett möte som kan bli helt avgörande för avancemang.

Jag skulle ju kanske inte satsa hus och bil på att Dominik Thalhammer:s lag går vidare ur gruppspelet, men jag har alltså en bra känsla kring laget, och man måste ju våga sticka ut lite ibland…

Längre än kvartsfinal går dock inte det österrikiska laget. Spanien eller England väntar ju i kvarten, och det är två för starka motståndare. England vann för övrigt med 3–0 mot Österrike för några månader sedan:

7) Nederländerna
Världsrankning: 12 – har som bäst varit rankat som nummer 11.
Lottning: Grupp A. Spelar enligt följande: 1) Norge den 16 juli 18.00, 2) Danmark den 20 juli 20.45, 3) Belgien den 24 juli 20.45.
Guldchans: 5 procent
Medaljchans: 30 procent
Tips: Kommer tvåa i gruppen, åker ut i kvartsfinal.
Profiler: Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.
Trolig startelva (4–2–3–1): Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Kommentar: Grupp A är den på förhand klart mest öppna och ovissa gruppen. Fram till för någon vecka sedan var mitt tips att värdnationen skulle åka ut redan i gruppspelet.

Sedan EM-bronset 2009 har Nederländerna nämligen inte varit speciellt bra på att toppa formen till de senaste stora mästerskapen. I EM för fyra år sedan inledde man lysande genom att spela 0–0 mot Tyskland. Sedan blev det förluster mot Norge och Island, och de orange lejonhonorna fick åka hem utan att ha gjort ett enda mål.

I VM för två år sedan gick det lite bättre. Men bara lite. Efter 1–0-seger mot Nya Zeeland och 1–0-förlust mot Kina krävdes poäng mot värdnationen Kanada i sista omgången. Nederländerna kom tidigt i underläge och var på väg hem när Kirsten van de Ven kvitterade i minut 87 och skickade vidare laget till åttondelsfinal som näst bästa grupptrea. I åttondelen föll man sedan mot Japan med 2–1.

Något OS blev det inte, trots att man fick kvalet på hemmaplan. Fast det var nära att nederländskorna hade tagit den ”svenska platsen”. Så hade det blivit om Vivianne Miedema gjort mål på sitt öppna skottläge i slutminuten i förra vårens kvalmöte med Sverige.

Till EM har Nederländerna förstås fått en friplats som värdnation. Man har en otroligt stark offensiv med nämnda Miedema i spetsen. Hon fyller 21 år i morgon men är redan landets näst bästa målskytt genom tiderna med 39 A-landslagsmål. Mycket kommer att hänga på henne om det skall bli orange EM-succé.

Men det finns många fler offensiva kvalitetsspelare i årsfärska förbundskaptenen Sarina Wiegman-Glotzbach:s trupp. På vänsterkanten härjar nyblivna Barcelonaspelaren Lieke Martens, som vi ju känner bra från damallsvenskan. Där har hon visat toppform i Rosengård under våren, en så bra form att hon flyttar till Barcelona i höst.

Till höger har Nederländerna fart i blixtsnabba Shanice van de Sanden, och bakom trion Martens, Miedema och van de Sanden brukar Danielle de Donk lurpassa för passningar snett-inåt-bakåt.

En nyckel till det nederländska anfallsspelet är passningssäkra Sherida Spitse. Det är hon som slår frisparkar, och som står för de snabba och precisa spelvändningarna. Svagheten finns i defensiven, där backlinjen inte har samma klass som anfallslinjen. Målvakten Sari van Veenedaal är dock mycket bra, och kommer att spela en nyckelroll.

Laget visade stor målform i sitt genrep mot Wales. Något så enkelt motstånd väntar inte i EM-gruppen. Men jag tror att nederländskorna klarar av att hamna före både Danmark och Belgien, och således få spela kvartsfinal.

Enligt mitt tips blir Nederländerna grupptvåa, och får möta Tyskland i kvartsfinalen. Där tror jag att festen tar slut för hemmafavoriterna. Men helt säkert är det inte. Nederländernas snabba forwards kan nog passa Tysklands nya backlinje rätt dåligt. Och med rätt publikstöd kan hemmalaget bäras fram längre än kvarten. Alla Nederländernas matcher är utsålda, och får laget flyt i spelet finns öppningar för ett riktigt långt avancemang.

Nederländerna är ju för övrigt även en möjlig kvartsfinalmotståndare även för Sverige. Skulle vi få se det mötet är känslan i nuläget att det skulle kunna gå hur som helst. Lagen har mötts en gång per år de senaste tre åren. 2015 vann Sverige i ett stormigt VM-genrep med 2–1. I fjol blev det 1–1 i OS-kvalet (se länk ovan), och i våras vann Nederländerna med 1–0 i Algarve.

6) Sverige
Världsrankning: 9 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Tyskland den 17 juli 20.45, 2) Ryssland den 21 juli 18.00, 3) Italien den 25 juli 20.45.
Guldchans: 6 procent
Medaljchans: 40 procent
Tips: Avancerar ur gruppspelet och får sedan en 50/50-match om medaljer i kvartsfinalen.
Profiler: Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Caroline Seger.
Trolig startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Olivia Schough – Lotta Schelin och Fridolina Rolfö.

Kommentar: Sverige åkte till årets EM-slutspel som världsnia – lagets sämsta världsranking någonsin.

EM blir Pia Sundhage:s sista uppgift som svensk förbundskapten. Hon har med sig en mycket rutinerat trupp, där 16 av de 18 silvermedaljörerna från fjolårets OS-turnering ingår. De båda som saknas är korsbandsskadade duon Sofia Jakobsson och Emilia Appelqvist.

Sundhage tog över hösten 2012 och meddelade direkt att hon skulle ge 100-procentigt förtroende till lagets äldre spelare, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Sundhage har hållit fast vid de äldre spelarna, och på många sätt kommer Sundhage att köra med samma lag i EM som företrädaren Thomas Dennerby matchade i OS 2012.

Efter många olika tester har Sundhage dessutom gått tillbaka till samma spelsätt som Dennerby hade, alltså ett spel där en stabil defensiv och snabba kontringar står i centrum.

Under 2017 har det svenska landslaget bara släppt in fem mål, man har hållit nollan i sex av tio landskamper. Målvakt Hedvig Lindahl tillhör numera världens allra bästa. Jessica Samuelsson och Nilla Fischer tillhör världens bästa backar. I de bakre regionerna ligger lagets styrka.

Svagheten finns i offensiven. Sverige har bara gjort åtta mål framåt på årets tio matcher, och man har gått mållösa av planen i fem av dem.

Lagets tilltänkta skyttedrottning är Lotta Schelin. Hon har dock bara gjort ett landslagsmål hittills i år (mot Australien i Algarve cup), och hon kommer till Nederländerna som ett stort frågetecken.

Förbundskapten Sundhage har nyligen slagit fast att Schelin alltid bör vara på planen eftersom hennes blotta närvaro skrämmer motståndarna. Det uttalandet tycker jag känns högst tveksamt.

Huvudalternativen på forwardsplats är Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. De har dock inte heller öst in landslagsmål i år. Rolfö har gjort ett och Blackstenius inget. Den senare har dock visat både i ungdomsmästerskap och i OS att hon är en mästerskapsspelare, och hon borde få chansen i startelvan om Schelins måltorka fortsätter.

Det är även läge att sätta ett stort frågetecken för den svenska vänsterkanten. Ni som följer bloggen vet att jag under hela året har förespråkat andra lösningar där än Jonna Andersson och Olivia Schough. Men Sundhage verkar stå fast vid nämnd duo i minst ytterligare några dagar. Vi får hoppas att förbundskaptenen gör rätt.

Mina alternativ hade varit Magdalena Eriksson och Elin Rubensson, inte minst eftersom båda är utmärkta på att leverera fasta situationer. Och det svenska anfallsspelet har varit väldigt beroende av högklassiga hörnor och frisparkar i alla Sundhages tre mästerskap hittills. Så lär det även bli nu igen. Det är ju inte en slump att mittback Nilla Fischer har blivit första svenska målskytt i såväl EM 2013, VM 2015 och OS 2016.

Trots nämnda frågetecken bör Sverige ta sig vidare ur gruppen. Och i utslagsmatcher har Sundhage bara förlorat mot Tyskland som svensk förbundskapten. Eftersom Tyskland spelar i samma grupp kan Sverige inte stöta på dem igen förrän tidigast i en final…

Historiskt är Sverige en van EM-medaljör. Vi har hittills samlat ihop ett guld, tre silver och fyra brons. Det finns absolut möjlighet att Sverige tar medalj även den här gången. Vissa dagar har jag till och med känt mig säker på att det kommer att bli så. Men till slut har jag fått en känsla av att vårt lag inte kan ha lika mycket flyt en gång till som det hade i fjolårets OS.

Assisterande förbundskapten Lilie Persson har sagt att mästerskap handlar om att vinna rätt matcher. Där håller jag med helt och hållet. Och för svensk del går de viktiga matcherna i gruppspelet mot Italien och Ryssland. Matchen mot Tyskland tycker jag är mindre viktig. De tunga segrarna mot topplag är bättre att spara till utslagsmatcherna.

I en kvartsfinal tippar jag att vi ställs mot ett spännande och nytt norskt lag. Där är min magkänsla att det roliga tar slut. Men som sagt. Det är långt ifrån omöjligt med svensk medalj. Min sannolikhetsuträkning ser ut så här:

Avancemang ur gruppen: 90 procent
Medalj: 40 procent
Finalplats: 14 procent
Guld: 6 procent

Den relativt höga siffran för medalj beror på att vi kommer att ha en rimlig chans i en eventuell kvartsfinal vilket lag av Norge, Nederländerna, Danmark och Belgien vi än ställs mot.

5) Frankrike
Världsrankning: 3 – det är Frankrikes bästa ranking någonsin.
Lottning: Grupp C. Spelar enligt följande: 1) Island den 18 juli 20.45, 2) Österrike den 22 juli 20.45, 3) Schweiz den 26 juli 20.45.
Guldchans: 25 procent
Medaljchans: 60 procent
Tips: Vinner grupp C, åker trots bra odds ut mot Spanien i kvartsfinal.
Profiler: Wendie Renard, Camille Abily och Eugenie Le Sommer.
Trolig startelva (4–1–4–1): Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Laura Georges, Wendie Renard, Aissatou Tounkara – Amandine Henry – Elodie Thomis, Camille Abily, Elise Bussaglia, Eugenie Le Sommer – Marie-Laure Delie.

Kommentar: Det här är kanske guidens mest överraskande tips. För några veckor sedan hade jag själv blivit överraskad om jag sett det.

För Frankrike har den klart bredaste truppen av alla lag. Sedan Olivier Echouafni tog över som förbundskapten efter OS har fransyskorna varit världens bästa landslag. De har mött i princip alla andra toppnationer – och har inte åkt på en enda förlust. Dessutom kommer de flesta av spelarna från storlagen Lyon och PSG som ju möttes i Champions Leaguefinalen. Det är således mycket som talar för fransk succé.

Fransyskorna var också mina guldfavoriter fram till klockan 00.10 den 6 juli.

Då meddelade det franska förbundet att Amel Majri är skadad och missar EM. Därmed tappade det franska laget en av de spelare som har förmågan att på egen hand skapa chanser. Då började jag också vackla i mitt guldtips.

Och när jag såg Frankrikes genrep mot Norge (1–1) kände jag att jag inte kan tippa franskt guld. Laget har massor av duktiga spelare, men formen på flera av anfallsspelarna känns inte tillräckligt bra för EM-seger. Det såg helt enkelt väldigt uddlöst ut.

En del av mig säger att man inte får dra för stora slutsatser av genrep. Lagen kan vara nedtränade, och det testas en del.

Men efter genrepet har tankarna på fransk medaljfrossa blivit allt starkare. Frankrike har ju som bekant aldrig tagit en medalj i ett stort seniormästerskap. Sedan EM 2009 har man fallit på mållinjen varje gång. Känslan tidigare i år var att förbannelsen var på gång att brytas.

Frankrike tog sin första riktigt tunga titel på seniornivå när man i stor stil vann She Believes Cup i USA. Där besegrades bland annat hemmalaget USA med klara 3–0.

I She Believes Cup anföll Frankrike brett. Man kom både till vänster, till höger och i mitten. I genrepet mot Norge var avsaknaden av Majri otroligt påtaglig. Hon är mästerlig på att ta sig runt till vänster. Men i hennes frånvaro var den franska vänsterkanten närmast osynlig.

Det var istället genom Elodie Thomis på högerkanten som man tog sig fram. Nu räckte inte det eftersom alla forwards kändes uddlösa. Jag reagerade bland annat över att normalt högklassiga Eugenie Le Sommer såg ut att vara ganska långt ifrån sin toppform.

Jag är övertygad om att Frankrike ändå vinner grupp C. Men eftersom fransyskorna sedan kommer ställas mot antingen England eller Spanien i kvarten finns det inget utrymme för tveksamheter. Där måste Frankrike spela på sin toppnivå för att vinna.

Jag tror att fransyskornas medaljfrossa riskerar att slå till igen, och mitt tips är alltså att Frankrike trots bra odds missar medalj den här gången också.

Det trots att man kommer att ha en bänk med flera spelare som gått in i alla andra EM-lagen. För om min gissning av startelvan slår in bänkas bland annat Griedge Mbock Bathy, Gaetane Thiney, Sakina Karchaoui, Claire Lavogez, Eve Perisset och Grace Geyoro. Det är ett gäng rätt hyfsade lirare…

Det var min genomgång av lag 5–8. Därmed är det bara fyra lag kvar att presentera. Enligt mitt tips spelar de fyra semifinal enligt följande:

England–Norge
Tyskland–Spanien

I del fyra avslöjar jag hur jag tror att de matcherna slutar. Där ger jag även min syn på skytteligan.

I kväll hyllas en av tidernas största

Publicerad den av
1

I samband med USA:s match mot England i dag 23.00 svensk tid skall en av tidernas största spelare hyllas.

Det handlar om Christie Rampone, född Pearce den 24 juni 1975, alltså den spelare som gjort näst flest landskamper av alla genom alla tider. Rampone, som fick lyfta VM-pokalen efter VM-guldet 2015, stannade på 311 landskamper. Bara Kristine Lilly har fler, 354.

Christie Rampone

Christie Rampone

Rampone spelade i USA:s landslag i hela 19 år, och har varit med och vunnit fem stora titlar – vad jag kan hitta är det fler än någon annan spelare. Med stora titlar räknar jag här förstås bara OS och VM – alltså inte världsdelsmästerskap. Rampone blev världsmästare 1999 och 2015 samt olympisk mästare 2004, 2008 och 2012.

Den slitstarka mittbacken har fortfarande inte lagt skorna på hyllan. Men efter VM-guldet 2015 fasades hon ut från landslaget, därmed har det inte funnits någon riktig avslutningsmatch för henne. Och därför kommer hyllningen i dag.

US Soccer är ju väldigt bra på att hylla sina hjältar. Här är deras hyllningsvideo till Rampone:

Kvällens match är andra gruppspelsomgången av She Belives cup, där USA har bjudit in England, Tyskland och Frankrike. I onsdags vann fransyskorna med 2–1 mot England och USA med 1–0 mot Tyskland. Här är höjdpunkter från den amerikanska segern:

Apropå höjdpunkter är här sådana från Spaniens 3–0-seger mot Norge från i går:

Som road av statistik noterar jag att Kanadas Christine Sinclair gjorde sitt 167:e landslagsmål i går. Hon har numera ”bara” 17 upp till världsrekordhållaren Abby Wambach. Sinclair är tvåa på den lista där Mia Hamm ligger trea med 158.

Allra sist bjuder jag på det här två veckor gamla drömmålet från den franska cupen, en halvvolley av Lyons Claire Lavogez som jag lyckats missa tidigare:

Mycket Lyon i Frankrikes OS-trupp

Publicerad den av
1

I går kväll presenterades den franska truppen till OS. Den domineras stort av storlaget Lyon. Klubben har med elva spelare som ska spela med dem i höst plus två som var med och vann Champions League den senaste säsongen.

Noterbart i truppen är att förbundskapten Philippe Bergerôo har valt en helt annan fördelning mellan lagdelar än sin svenska kollega. Pia Sundhage körde ju sex backar och vardera fem mittfältare och forwards. Bergerôo kör med sex backar, åtta mittfältare och bara två forwards. Dock är ju Kadidiatou Diani, som är uppsatt som mittfältare, även användbar som forward.

Även om Frankrike har sett sämre ut efter fjolårets VM är det ett av de lag som har potential att vinna OS-guldet. Där måste man dock övervinna sin medaljfrossa först. Frankrike har ju nämligen aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap – trots att man varit ett av världens allra bästa lag de senaste åren.

OS är således sista chansen för Louisa Necib att få en medalj med landslaget. Spelgeniet avslutar ju nämligen karriären efter spelen i Rio. Så passa på att njut av henne.

I fjolårets VM åkte ju Frankrike ut på straffar mot Tyskland i kvartsfinal – i en match där fransyskorna var det spelmässigt bättre laget. Av de 14 spelare som var med i den matchen finns 13 med i OS-truppen.

Saknas gör Gaetane Thiney, och det har Juvisylegendaren gjort hela tiden sedan VM. Min franska är svag, så det kan finnas skäl som jag missat till att hon står utanför landslaget. Men jag har inte hittat någon uppgift om att hon skulle ha dragit sig tillbaka självmant, så jag gissar att hon är petad.

Det tycker jag är lite konstigt, även om hon missade grovt när hon borde ha avgjort VM-kvartsfinalen i förlängningen:

Känslan är att Thineys grymma spelsinne trots allt hade tillfört något till den franska truppen.

Apropå spelare som missar OS har Colombia drabbats av ett tungt bakslag när före detta Rosengårdsspelaren Yoreli Rincon har en fraktur i ett ben och har tvingats ge upp hoppet om spel i Rio.

http://equalizersoccer.com/2016/07/08/yoreli-rincon-out-rio-olympics-fractured-fibula-colombia-womens-soccer/

Slutligen, här är hela den franska truppen:

Målvakter: Sarah Bouhaddi och Méline Gérard (Lyon).

Backar: Jessica Houara d’Hommeaux, Amel Majri, Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard (Lyon) samt Sabrina Delannoy och Laura Georges (PSG).

Mittfältare: Camille Abily, Kheira Hamraoui, Claire Lavogez och Élodie Thomis (Lyon), Élise Bussaglia (Wolfsburg, Tyskland), Kadidiatou Diani (Juvisy), Amandine Henry (Portland Thorns, USA) samt Louisa Necib (klubblös).

Forwards: Marie-Laure Delie (PSG), Eugénie Le Sommer (Lyon).

Reserver: Laëtitia Philippe (målvakt), Sakina Karchaoui och Clarisse Le Bihan (alla tre från Montpellier) samt Kenza Dali (Lyon).

Genomgång av massor av cuper

Publicerad den av
5

De senaste två veckorna har det spelats en mängd stora turneringar runt om i världen. För svensk del har förstås fokus legat på det europeiska OS-kvalet.

Jag tänkte återkomma med en djupanalys av den svenska insatsen, men i väntan på den kan vi fortsätta njuta av att vi fick den där tolfte och sista OS-platsen. Det är lite kul att kolla på det här holländska klippet från den avgörande matchen:

Nu pratas det redan om svensk medalj i Rio. Även om det i nuläget känns ganska långt borta med en svensk pallplats är det ju faktiskt trots allt betydligt lättare att ta medalj i ett OS än i ett VM.

Det är ju mycket svårare att kvala in till ett OS, men väl där är det närmare till medalj än i ett VM – det är ju helt enkelt färre bra lag i ett OS än i ett VM. Klarar man gruppspelet i Brasilien är man bara en kvartsfinal ifrån att få två medaljmatcher. Och gruppmässigt kan vi inte hamna i en svårare grupp än vi gjorde i VM.

Men, men. Hur stor medaljchans Sverige kommer att ha får vi vänta lite på att analysera. Lottningen den 3 april blir väldigt avgörande. Och innan dess blir lottningspotterna viktiga, det känns oerhört spännande att se hur Sverige placeras där. Blir det en Europapott, eller seedar man Brasilien, USA och Tyskland?

Det om framtiden. Nu dags att titta tillbaka på de här stora turneringarna som varit. Om vi börjar i det europeiska kvalet blev det precis så jämnt som jag hade förväntat. Det var bara en match där siffrorna rann i väg, i övrigt slutade med fyra uddamålssegrar och ett kryss.

Det var försvarsspelet som segrade. Sverige gjorde klart minst mål av alla fyra lagen, men släppte bara in ett och tog alltså OS-platsen på målskillnaden 3–1. Här är tabellen:

Sverige                3–1    7
——————————
Nederländerna     6–8    4
Schweiz               5–6    3
Norge                  5–4    3

Mitt tips blev däremot inget vidare. Jag placerade inte ett enda lag på rätt plats, och allt var Norges fel. De andra tre lagen satte jag i rätt ordning, men jag missade att Norge skulle bli kvalets stora besvikelse. Storstjärnorna Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg var precis så bra som jag hade trott, men resten av laget nådde inte den höga nivån man hade i VM.

Ändå är det värt att notera, både för min och Norges skull, att norskorna faktiskt hade OS-platsen i drygt 20 minuter i onsdags. Under de 20 minuter i den första halvleken där Norge ledde med 1–0 mot Schweiz och Nederländerna hade 1–0 mot Sverige satt mitt tips till 100 procent.

Det om det europeiska OS-kvalet. Nu till Asien. Där fanns också förutsättningar för ett riktigt rysarkval. Och visst var matcherna mellan de fem topplagen jämna, men totalt sett var ändå kvalet rätt ojämnt.

Australien och Kina gick nämligen som tåget och hade säkrat sina OS-platser redan med en omgång kvar att spela. Jag såg deras inbördes match (1–1), där båda lagen vilade viktiga spelare – men kvaliteten på spelet var klart högre än Sveriges matcher i Europas OS-kval.

Både Australien och Kina är på stark frammarsch och har nog sin topp i VM om tre år. Men båda lagen känns redan så starka att båda åker till Rio som klara medaljkandidater.

Inte heller i Asiens OS-kval kan jag vara helt nöjd med mitt tips. Det som var klockrent var att jag spikade att Sydkorea skulle ta fem poäng – det är jag nöjd med, och att Vietnam skulle bli poänglös jumbo. Sedan hade jag Australien på OS-plats och varnade för Kina.

Men jag hade ju inte räknat med att Japan skulle floppa på det sättet i ett kval på hemmaplan. Japans kvalinsats var verkligen en jätteflopp, så stor att förbundskapten Norio Sasaki avgick i onsdags.

Sasaki har gjort Japan till en supermakt inom damfotbollen och tråkigt att han klev av efter ett fiasko. Men för japansk damfotboll över tid behöver inte det här misslyckandet vara någon dålig sak. Tvärtom skyndar det här på den generationsväxling som var på gång.

Sasaki har mer eller mindre spelat med samma manskap sedan VM 2011, samtidigt som Japan haft fina framgångar i ungdomsmästerskapen. Det kommer alltså talanger underifrån och nu måste de få chansen.

Sluttabellen i Asiens OS-kval:

Australien     17–3   13
Kina               7–3    11
————————–
Japan          10–7      7
Sydkorea       6–5      5
Nordkorea     4–5      5
Vietnam       1–22      0

Noterbart är att det även här var defensiven som segrade. Australien och Kina var ju de lag som släppte in minst mål. Sedan kan man ju även i Australiens fall säga att offensiven segrade – för 17 mål på fem matcher är starkt.

Defensiven stod även i fokus i högklassiga nykomlingen She Believes Cup i USA. Där blev det fem uddamålssegrar (3x 1–0 och 2x 2–1) samt en 0–0-match.

USA vann premiärupplagan av sin turnering via tre uddamålssegrar och målskillnaden 4–1. Jag såg den första halvleken i finalen mot Tyskland. Det var där alla tre målen i 2–1-mötet föll.

Sett till bollinnehav var det ganska jämnt, men amerikanskorna hade mycket bättre spets på sina anfall än tyskorna. På klippet nedan med höjdpunkter nedan kan ni själva se vilka jätteproblem den tyska backlinjen hade med USA:s snabba anfallsspelare. Där kan ni även se att det amerikanska segermålet var en målvaktstavla från Almuth Schult.

När det gäller USA:s offensiv var Meghan Klingenberg lysande. Hon låg bakom väldigt mycket. En annan som var väldigt bra var Alex Morgan, som verkar vara på väg tillbaka till den toppform hon hade i OS för fyra år sedan. Hennes kvitteringsmål mot Tyskland är i högsta grad spektakulärt, kanske till och med en tidig kandidat till Årets mål 2016:

Och här är ett längre sammandrag från mötet mellan världens två bästa landslag:

Tyskland kom alltså tvåa, och försvarade sin världsranking. Känslan är dock fortsatt att man söker efter den rätta lagsammansättningen. Det finns massor av bra spelare, men Silvia Neid har inte lyckas knäcka koden till hur laget skall formeras för att få ut max.

England fortsätter att vara stabilt och starkt. Laget slutade på tredje plats efter uddamålsförluster mot USA och Tyskland samt 0–0 mot Frankrike. Det hade varit spännande att se Storbritannien i OS, det engelska laget förstärkt med Jessica Fishlock och Kim Little hade känts som en utmanare om guldet.

Frankrike är också en utmanare om OS-guldet. Fast för tillfället är laget tillbaka i gamla synder, trots massor av chanser lämnade man USA mållöst. Det är närmast ofattbart när man ser klipp från de tre matcherna. Kolla bara det här sammandraget från matchen mot USA:

Och nog borde fransyskorna även ha gjort något mål mot England. Speciellt hade man ju unnat Claire Lavogez att sätta sin bicycleta ribba in i stället för ribba ut. Den avnjuts 1.20 in i klippet nedan. Kolla förresten in underlaget i Boca Raton som turneringens två placeringsmatcher spelades på. Inte ens nära värdigt världens fyra bästa lag…

Turneringen blir förresten kvar minst till och med 2019, vilket kommer att urholka Algarve cup de kommande åren. Det innebär i sin tur färre chanser för vårt svenska landslag att stöta på de allra bästa lagen i världen – illa.

Årets urholkade Algarve cup fick trots allt en intressant final mellan Kanada och Brasilien. Den vann Kanada med 2–1. Fjolårets Vittsjöspelare Shelina Zadorsky inledde målskyttet med ett intressant klackmål på hörna. Möjligen var det inte klacken, utan sulan hon använde:

Kanada och Brasilien är ungefär som Sverige, lag som bör nå kvartsfinal i OS, och som har viss medaljchans med rätt lottning.

Island fortsätter att visa klass. Laget kom trea i Algarve efter segrar mot Danmark och Belgien i gruppspelet och mot Nya Zeeland i tredjeprismatchen. Det var 1–1 efter full tid och 7–6 efter straffar. För Nya Zeeland blev Amber Hearn först att komma upp i 50 mål för sitt land när hon gjorde 1–1-målet:

Belgien är ett lag på uppgång. De har en bra chans att kvala in till nästa års EM-slutspel. I Algarve slutade laget femma efter att ha krossat Ryssland med 5–0 i sista matchen. Belgien har vassa offensiva spelare i Wolfsburgs Tessa Wullaert (1–0-målet) och Juvisys Janice Cayman (2–0 och 5–0). Wullaert har inte fyllt 23 ännu – gör det i nästa vecka – men är redan landets främsta målskytt genom tiderna. Hon har gjort 26 mål på 41 landskamper.

Slutligen räddade Danmark äran en aning genom att säkra sjundeplatsen genom 3–1-seger mot Portugal.

Även Cypern cup var förstås rejält brandskattad i år. Där blev det lite överraskande final mellan Österrike och Polen, en final som Österrike vann med 2–1. Det österrikiska laget är utan poängförlust i EM-kvalet och man flyttar alltså sakta men säkert fram sina positioner.

Polen var den riktigt stora skrällen i Cypern cup. I gruppspelet slog man Tjeckien och Finland och kryssade mot Wales. Med tanke på att Polen vann F17-EM för några år sedan har polskorna talang att fylla på med. Kanske, kanske att de kan utmana Danmark om andraplatsen i den svenska EM-kvalgruppen?
Jag håller fortfarande danskorna som klar favorit att bli grupptvåa, men laget imponerar inte och får inte ha dåliga dagar när de möter Polen.

I övrigt i Cyperncupen blev Italien trea, Tjeckien fyra, Ungern femma och Wales sexa. Turneringens stora missräkning var Finland. Finskorna kom sist efter att ha förlorat med 2–0 mot Irland i matchen om sjunde plats. 2–0-målet gjordes för övrigt av Eskilstunas Louise Quinn:

Lagen möts även i EM-kvalet, där vann dock Finland på bortaplan med 2–0. Finland är på alla sätt på väg att tappa mark inom damfotbollen, men man har alltså ändå greppet om en EM-plats. Jag trodde på Irland när jag såg dem skaka Tyskland i VM-kvalet häromåret. Men man jobbar sig framåt i längre hastighet än förväntat.

En sjätte cup för landslag som spelats den senaste tiden var Istria cup. Där vann USA:s U23-lag sin grupp närmast före Frankrike medan Ungern B vann den andra gruppen före Sveriges nästa EM-kvalmotståndare Slovakien.

Slutligen till EM- och VM-kvalet för F17/99. Där blev det svenskt fiasko. I den avgörande matchen mot Norge föll Sverige med hela 6–0. Det innebar att det svenska laget slutade trea i gruppen med fyra poäng och målskillnaden 3–8. Det var det sämsta svenska kvalresultatet på länge. Tråkigt.

Från de två första matcherna lades det upp tv-klipp på förbundets youtubesida. Men Norgematchen verkar inte ha fastnat på film…

Slutligen några ord om helgens matcher. Efter den heta landslagsveckan väntar en ganska tråkig helg, där fem matcher i franska D1 Feminine är det mest intressanta som händer.

Krönika över damfotbollsåret 2015

Publicerad den av
2

Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.

2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.

Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.

Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.

Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:

Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.

Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.

Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.

Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.

Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.

Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.

Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:

Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?

Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.

Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.

Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.

Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.

Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.

Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.

Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.

Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.

Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:

Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.

Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.

Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:

Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…

Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:

Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:

Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.

Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…

Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.

Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.

Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…

Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:

”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”

Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.

Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.

Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.

Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.

Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.

Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?

Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.

Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.

Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.

Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.

Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.

Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:

Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:

”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”

Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.

Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.

Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.

En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.

Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:

Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.

Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:

Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:

Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…

Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:

Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:

Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.

Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.

Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.

Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:

Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.

Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.

Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.

Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.

Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.

Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.

Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.

Löfven svarade bland annat att:

”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”

Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…

Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.

Edwin Okon

Edwin Okon

Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:

”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”

Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.

Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.

Vägen till Mallbacken

Vägen till Mallbacken

Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.

Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…

Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.

När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.

Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.

Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.

Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.

Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.

Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.

Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:

* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.

Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.

Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.

Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.

Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:

Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:

Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.

Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.

Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.

Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.

Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.

Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:

Stephanie Roche i fokus

Stephanie Roche i fokus

Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhage att ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.

Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.

Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.

Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.

Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:

Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.

Gott nytt år.

Rapinoe, Asllani, en inbytt bitch, Frankrike och Tyskland

Publicerad den av
2

Dagens inlägg börjar i USA, där det har hänt mycket den senaste veckan. Först nåddes vi av den riktigt tråkiga nyheten att en av de amerikanska fansens största favoriter, Megan Rapinoe, har dragit av korsbandet i ena knät och sannolikt missar OS.

Visst finns det en chans att Rapinoe är återställd till OS-turneringen, men sannolikheten att hon ändå kommer med i USA:s trupp känns väldigt liten. Jag har inte kollat om det är samma i Rio, men i senaste OS-turneringen bestod ju trupperna bara av 17 spelare. Med en så liten trupp finns det ingen plats att chansa med spelare som inte är i 100-procentig matchform.

Apropå USA valde spelarna att bojkotta den landskamp som skulle ha spelats på Hawaii mot Trinidad och Tobago i helgen på grund av dåligt underlag. Det är ett beslut som lär leda till att US Soccer väljer framtida matcharenor och underlag med större omsorg.

Fortsätter vi i USA är det här en intressant artikel om hur amerikanskorna vann sommarens VM-guld. Jag tycker att det är intressant att Jill Ellis inte kallar sina reserver för reserver eller avbytare, utan väljer att kalla dem matchbildsförändrare.

Jag gillar också att hon motiverade valet av att byta in Kelley O’Hara i semifinalen mot Tyskland med:

”You know, we need a bitch: Get Kelley.”

Det svenska landslaget har lidig av att de saknat tillräckligt många bitchiga spelare. Får se om Pia Sundhage kan hitta någon lösning på den saken framöver.

* Så till Frankrike. Där har de nu kommit halvvägs i ligan – och den lever faktiskt. Tacka skrällaget Montpellier för det. I helgen spelade man 0–0 mot Lyon och såg till att spänningen lever. Inför avspark hade Lyon 40 raka segrar i ligan. Montpelliermatchen var faktiskt Lyons blott andra poängförlust i ligan på fyra år. Fantastiskt.

Faktum är att både Lyon och Montpellier är obesegrade efter elva omgångar. Dessutom har de båda lagen visat en fantastisk defensiv och bara släppt in varsitt mål. Att Lyon skulle vara så starkt är knappast överraskande. Men att man skulle utmanas av Montpellier hade jag inte trott.

Starkt av Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och de andra. Speciellt som man tappade sitt franska affischnamn från förra säsongen Claire Lavogez till Lyon.

Montpellier är två poäng bakom Lyon. Ytterligare en poäng bakom återfinns PSG. Där händer det saker nu. Amerikanska jättetalangen Lindsey Horan satte bollen snyggt ribba in när hon gav laget ledningen i 5–0-derbyt mot Juvisy i helgen. Det var Horans sista mål för PSG – åtminstone för den här gången.

För att ha chansen att slå sig in i USA:s OS-trupp flyttar Horan nu hem till Portland Thorns, där hon ersätter Alex Morgan. Thorns offensiv ser som vanligt otroligt intressant ut. Utöver Horan har man forwards som Jodie Taylor och Christine Sinclair och offensiva mittfältare som Tobin Heath, Allie Long och Dagny Brynjarsdottir.

Tillbaka till PSG. Horan lär inte vara den enda spelaren som lämnar den närmaste tiden. Uppgifter har gjort gällande att både Kosovare Asllani och Caroline Seger är på väg bort. När det gäller Asllani spred hon själv i dag den här länken om att hon vill bryta med PSG. Det blir intressant att se vart Asllani tar vägen. Kanske Tyskland eller USA?

Kollar man in skytteligan i halvtid av D1 feminine toppas den av Ada Hegerberg på 17 fullträffar. PSG:s Cristiane är tvåa på 11 medan två överraskningar delar på tredjeplatsen på 9 mål, dels 19-åriga Montpelliertalangen Marie-Charlotte Léger, dels bottenlaget Saint-Maur:s kamerunska forward Marlyse Ngo Ndoumbouk.

Alla svenska spelare i ligan utom Maria Karlsson har gjort mål. Svenskmålen fördelas så här: Lotta Schelin 7, Jakobsson 5, Asllani och Sembrant 2 samt Seger och Lisa Dahlkvist 1.

I Tyskland kommer Bayern München allt närmare guldet. Bara tio omgångar är spelade, men de regerande mästarinnorna leder numera med nio poängs marginal. Turbine Potsdam fick nämligen fart i helgen och spelade sannolikt bort Wolfsburg helt och hållet genom att vinna i Autostadt med hela 5–2.

Samtidigt vann Bayern München med 2–1 mot uppstickarna SGS Essen efter sent segermål från Sara Däbritz.

Under onsdagskvällen möts förresten Wolfsburg och Potsdam igen – nu i cupkvartsfinal. 18.00 spelar även Werder Bremen mot Bayern München i cupen. Den matchen tv-sänds, jag tror att den här länken funkar.

* Slutligen en liten koll på några landskamper som spelats sedan mitt förra inlägg:

Brasilien tog rejäl revansch på Nya Zeeland. Returen slutade med brasiliansk 5–1-seger. Nya Zeeland ledde i halvtid, men Brasilien vände i den andra halvleken – bland annat efter ett läckert långskott från Formiga. Bilder från matchen finns här.

Här är bilder från Nederländernas fina seger mot Japan:

Och här är bilder från EM-kvalmatchen Grekland–Frankrike 0–3:

Sundhage svingar igen

Publicerad den av
7

I dag har vår förbundskapten återigen stått för anmärkningsvärd kritik. I Aftonbladet skyller Pia Sundhage bristen på starka svenska innermittfältare på de damallsvenska toppklubbarna – och på seriens utlänningar.

Jag gillar att Sundhage pratar från hjärtat och säger vad hon tycker. Men jag börjar bli vansinnigt trött på att hon hela tiden hittar andra att skylla på. Var är självkritiken? Och jag kan inte hjälpa det, men jag får SD-vibbar när hon gång på gång ger damallsvenskans utlänningar skulden för alla svenska misslyckanden.

Jag tycker dels att det är dags för Sundhage att sluta svinga åt alla möjliga håll, inte minst för hennes egen skull. När man har kritiserats för att ha dåliga relationer med de damallsvenska klubbarna är det ju knappast taktiskt att kritisera toppklubbarna på minst sagt lösa grunder.

Jag tycker även att Sundhage borde försöka presentera lite konstruktiva lösningar på alla de problem hon lyfter fram och kritiserar andra för. För hon kan väl ändå inte mena att allt skulle lösa sig för svensk damfotboll om damallsvenskan till 100 procent bestod av svenska spelare?

Så till dagens kritik. Om Sundhage hade nöjt sig med att konstatera att vi har tunt med klasspelare på centralt mittfält hade jag hållit med. Det är ett faktum. Men här har hon ju själv varit med och urholkat urvalet genom att göra om Nilla Fischer till mittback.

Men Sundhage nöjer sig inte med konstaterandet. Hon kritiserar de damallsvenska klubbarna för att inte ta hand om de talanger som finns, en kritik som hade gjort mig riktigt förbannad om jag varit damallsvensk klubbledare:

”De som var med och var framträdande 2012 – till exempel Malin Diaz – har inte slagit i taket i allsvenskan än, tyvärr. Upp till 19 år gör vi väldigt bra resultat, men vi är dåliga på att ta de spelarna till allsvenskan. Där måste vi bli klart mycket bättre om vi ska hänga på de andra länderna.”

Kommer ni ihåg laget som spelade mot Spanien i EM-finalen 2012? Det såg ut så här: Jessica Höglander – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Jennie Nordin, Magdalena Ericsson – Therése Boström (Jonna Andersson, 34), Petra Andersson, Lina Hurtig (Julia Wahlberg, 113), Malin Diaz – Pauline Hammarlund (Fridolina Rolfö, 104) och Elin Rubensson.

Tolv de här 14 spelarna tillhör damallsvenska lag, många av dem har bärande roller. Lag som Eskilstuna, Örebro och Piteå har satsat svenskt på innermittfält och lyckats bra. Vad mer kräver Sundhage av klubbarna?

Vilka spelare är det hon saknar i de damallsvenska lagen? I dagens seriefinal startade fyra svenska spelare på centralt mittfält. Det kan man knappast klaga på.

Nu vet jag inte var Sundhage drar gränsen för topplag. Men jag kollade antal matcher och speltid på svenska innermittfältare i de sex lag som just nu ligger på damallsvenskans övre halva.

Det är möjligt att Sundhage tycker att de här spelarna är för dåliga, men hon kan knappast klaga på deras speltid. Här är listan:

* FC Rosengård:
Ebba Wieder, 3 matcher, 188 minuter

* Eskilstuna United:
Petra Larsson, 11 matcher, 970 minuter
Malin Diaz, 11 matcher, 932 minuter
Elin Wahlström, 8 matcher, 380 minuter
Sofie Persson, 7 matcher, 546 minuter

* Linköpings FC:
Ingen

* Piteå IF:
Josefin Johansson, 8 matcher, 720 minuter
Emilia Appelqvist, 11 matcher, 990 minuter
Irma Helin, 10 matcher, 748 minuter

* Göteborg FC:
Lisa Ek, 7 matcher, 417 minuter
Filippa Curmark, 10 matcher, 760 minuter

* Kif Örebro:
Lisa Dahlkvist, 6 matcher, 470 minuter
Michelle De Jongh, 9 matcher, 684 minuter
Hanna Folkesson – korsbandsskadad

När man hör Sundhages utspel om att ungdomarna inte får rätt möjligheter i damallsvenskan är det lätt att fundera över hur hon tycker att det ser ut i hennes A-landslag? Ger hon själv ungdomarna chansen?

Det tycker ju inte jag.

Jag ställer mig gång på gång frågan om hur det kommer sig att Tyskland kan släppa fram yngre spelare än Sverige? Vi har ändå vunnit F19-EM två av de fyra senaste upplagorna, medan Tyskland inte har vunnit någon. Senast de vann var för fem år sedan, ändå hade de betydligt många fler spelare som var födda 1993 eller senare i sin VM-truppen än Sverige.

Jag skulle gärna vilja se hur Sundhages idealmodell för svensk damfotboll ser ut.

Om den innebär att de damallsvenska topplagen skall tvingas vara fullspäckade av 18–21-åringar sänker vi nivån på serien rätt rejält. Jag hade en twitterdiskussion för något år sedan med dåvarande Rosengårdstränaren Jonas Eidevall, där han konstaterade att U23-landslaget skulle få kämpa för att hänga kvar i damallsvenskan om de spelade där.

Jag tycker att det är rimligt att vi använder oss av samma framgångsrika modell som i Tyskland och Frankrike – alltså att de unga talangerna matchas in i högsta serien via de klubbar som ligger närmast under ligans topplag. När de klarar av att spela bärande roller i de lite mindre klubbarna är de redo att ta nästa steg, till toppklubbarna.

I Frankrike har exempelvis en stor talang som Claire Lavogez gått via Henin-Beaumont och Montpellier för att nu som 21-åring ta klivet till Lyon. Och i Tyskland lämnar nu Sara Däbritz Freiburg för mästarinnorna Bayern München.

VM 2015 i rubriker

Publicerad den av
2

VM 2015 är över. Jag brukar ju sammanfatta varje damfotbollsår i vinjetter eller rubriker. Det känns rätt att köra sammanfattningen av mästerskapet i Kanada enligt samma upplägg. Här är mitt VM i rubriker:

Guldlaget: USA. Efter fem halvdana matcher hittade amerikanskorna rätt och uppträdde som mästarinnor på alla sätt i de två sista matcherna.

Största vinnaren: De stora matchernas mästarinna Carli Lloyd förstås. När Jill Ellis från semifinalen valde att bygga USA:s offensiv kring mittfältaren visade hon sin klass. Finalens första kvart är redan fotbollshistoria. Tänk bara att göra mål från mittlinjen i en VM-final. Och att det är ditt tredje mål innan 16 minuter har spelats. Magiskt.

Skönaste avslutningen: Legendaren Abby Wambach fick som väntat mest agera inhoppare i VM. Men till slut stod tidernas målskytt i landslagssammanhang där som den vinnare hon är. Wambach lyfte VM-pokalen ihop med Christie Rampone och kan nu njuta av att ha vunnit allt som går att vinna under sin landslagskarriär.

Skyttedrottningen: Titeln tillföll tyska forwardsesset Celia Sasic, men med mycket liten marginal. Sasic gjorde sex mål och ett assist på 553 spelminuter. Tvåan Carli Lloyd kom upp jämsides i mål och assist men spelade 77 minuter mer. Personligen är jag rätt nöjd med mitt tips av skytteligatoppen. Lloyd var jag inte nära att pricka in, men jag prickade ettan Sasic och hade med trean Anja Mittag på min lista över utmanare.

Bronstjejen: Engelska högerbacken Lucy Bronze förstås. Inte bara för sitt namn, utan för att hon var Englands bästa spelare och sannolikt även VM:s allra bästa ytterback.

Olyckligaste: Engelska mittbacken Laura Bassett var otröstlig efter sitt självmål på övertid i semifinalen mot Japan.

Lyckligaste: Det lyste av glädje kring Laura Bassett efter bronsmatchen.

Rekordsiffrorna: Det slogs rekord på rekord för tittarsiffror runtom i världen. Det mest anmärkningsvärda slogs i USA för gårdagens final. Totalt såg 26,7 miljoner amerikaner finalen – det är nytt rekord för en fotbollsmatch i USA. Siffrorna överstiger alltså även de högsta som noterats för herrfotboll.

Den falska matematiken: Rekorden för tittarsiffror utgår jag ifrån att de är korrekta. Däremot vet jag att noteringarna för publiksiffror på arenorna är tillrättalagda. Officiellt sägs att 1,35 miljoner åskådare räknades in under mästerskapet. Med tanke på att man räknade samma publiksiffror för båda matcherna när det var dubbelmatch under gruppspelet är siffrorna inte korrekta. Det var exempelvis långt ifrån fullsatt i Winnipeg på Sverige–Nigeria och Australien–Nigeria. Båda matcherna har dock bokförts som fullsatta. Det gör att snittpubliken  26029 är en klart överdriven siffra. Däremot är det inte falsk matematik att sju matcher spelades inför publiksiffror på över 50000 åskådare och att 54027 på Kanada–England var VM:s högst notering.

Vänligaste välkomstkommittén: Svenska Fotbollförbundets ordförande och generalsekreterare som tog emot vårt svenska lag på Arlanda med skylten:

”Vi kommer alltid igen.”

Största personligheten: Meghan Klingenberg. Jag hade aldrig träffat den amerikanska vänsterbacken tidigare, men hon blev omgående en personlig favorit. Förutom att han är grymt verbal och charmig var hon underbar mot oss i media i den mixade zonen. Medan flera andra amerikanska spelare lät som förinspelade band och mest ville vidare till spelarbussen tog sig Klingenberg gott om tid och ansträngde sig verkligen för att ge bästa möjliga svar. Högsta betyg.
Som en parentes gillade jag att Klingenberg och Morgan Brian är inneboende hos NBA-profilen Jeff van Gundy och hans familj. Läs om det här.

Den ende som fått sparken: Nigerias förbundskapten Edwin Okon fick lämna sitt jobb efter jumboplatsen i grupp D. Han är hittills den ende som fått sparken av de 24 kaptenerna.

Det mest omtalade brevet: Hela den spanska truppen gick ihop och skrev ett öppet brev om få en ny förbundskapten istället för Ignacio Quereda. Ännu har det inte gått igenom, men det finns indikationer på att spanjorskorna kommer att få en ny landslagsledning. Vi får se om förbundet informerar spelarna brevledes…

Snällaste laget: Australien vinner den ligan – de drog inte på sig en enda varning eller utvisning under sina fem matcher. Även Costa Rica lämnade Kanada utan att ha dragit på sig några kort – fast de spelade bara tre matcher.

Värsta krampen: Drabbades Sverige av mot Nigeria. Först Kosovare Asllani, sedan Emma Berglund, Nilla Fischer – och på något sätt till slut hela laget.

Största skrällen: Colombias 2–0-seger mot Frankrike. Det var inte en skräll – det var en bomb. Fast lite hjälp fick man av en svag domarinsats. För Frankrike skulle förstås haft straff för den colombianska handpåläggningen vid ställningen 1–0.

Största domartavlan: Det här tilltaget från Daniela Montoya blev alltså inte straff:

Charmigaste inslaget: Klackarna som stöttade Kamerun och Elfenbenskusten. Den senare sjöng och hyllade sitt lag även efter 10–0-förlusten mot Tyskland. Respekt. Kameruns underbara klack fick jubla fler gånger. Firandet ihop med spelarna efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton värmde definitivt mitt hjärta. Det var underbart att få se den glädjen.

Största svikaren: Damfotbollens självutnämnde gudfader Sepp Blatter som inte vågade åka över Atlanten för att ta hand om sitt gudbarn.

Snyggaste överstegsfinterna: De bjöd helt klar Lady Andrade från Colombia på.

Viktigaste avstängningarna: När Megan Rapinoe och Lauren Holiday inte fick spela mot Kina tvingades Jill Ellis kasta om i USA:s startelva. Då fann hon grunderna till det som skulle bli ett guldspel. För det var en väldigt stor skillnad mellan det USA som inledde turneringen och det som avslutade den. Det USA som inledde VM hade tre forwards på planen och var uddlöst. Det USA som avslutade hade en forward och var sylvasst. Logik?

Mest spektakulära filmningen: Dött lopp mellan Steph Houghton och Clarie Lavogez. För fyra år sedan filmade inte fotbollstjejer. I år har tyvärr otyget gjort sitt intåg även i damfotbollsmatcher – vilket gjort de svaga domarnas jobb ännu svårare. Som väl var kom inte Lavogez undan med sitt skådespel. Det gjorde däremot Houghton…

Mest ödesdigra beslut: Och modigaste. Claire Lavogez igen. Frankrikes yngsta spelare ville visa att hon är en vinnare och erbjöd sig att slå den sista straffen. Modigt och kaxigt. Men tyvärr ödesdigert.

Snyggaste bollmottagningen: Norges Emilie Haavi mot Thailand. Se den här.

VM:s bästa rörmokare: Sannolikt Australiens 19-åriga talang Larissa Crummer, som jobbar som rörmokarlärling vid sidan av sin fotbollssatsning. Tidningen Canberra Times uppmärksammade inför kvartsfinalen hur många av spelarna i The Matildas hade ”vanliga jobb” vid sidan av fotbollen. På länken ovan kan du själv se vilka som jobbar i sportaffär, vilka som jobbar som förskollärare, apoteksassistent och barista, samt vem som sysslar med finansplanering.

Mest nonchalerade: Tyska vänsterbacken Jennifer Cramer ville ha Nadine Angerer:s uppmärksamhet inför en av gruppmatcherna. Det gick inte så bra…

Bästa matchen: Tyskland–Frankrike. Jämn, välspelad och grymt spännande. En riktig höjdare.

Mest ointresserade: Kontinenten Sydamerika. Där har damfotbollen en vansinnigt lång väg att gå. Att turneringen krockade med herrarnas Copa America gjorde inte saken bättre. Kanske kan nästa års OS hjälpa till lite med intresset i Brasilien. Men totalt sett har Sydamerika tappat de senaste åren. Medan resten av världen utvecklas i raketfart står de sydamerikanska länderna stilla.
2007 spelade Brasilien final. 2011 åkte man ut mot USA i en dramatisk kvartsfinal. I årets VM saknade Sydamerika för första gången sedan 1995 ett lag bland de åtta bästa. Oroväckande.

Snabbaste hattricket: Om vi räknar i antal minuter från mål ett går priset till Fabienne Humm som satte tre mål på fem minuter mot Ecuador.

Snabbaste hattricket: Om vi räknar från matchstart går priset till Carli Lloyd. Drygt 15 minuter tog det innan Lloyd hade gjort tre mål i finalen mot Japan.

De ifrånkörda: Domarna. Medan spelarna blir bättre och bättre släpar domarnivån efter. Att det blir en del svaga insatser i gruppspelet får man kanske acceptera, men att så många slutspelsmatcher avgjordes av svaga domarinsatser är inte acceptabelt. Domarkvaliteten måste höjas. Fifa har valt att bara satsa på kvinnliga domare inom damfotbollen. Det är kanske dags att omvärdera det beslutet. Låt de bästa döma. Låt alltså de bästa kvinnorna döma internationell herrfotboll och låt herrar döma damfotboll.

Största fiaskot: Sverige skulle vinna VM – så lät det för ett år sedan. I våras ändrades målsättningen en aning. Men att världsfemman skulle lämna Kanada utan att vinna någon match, placerade som nummer 16 – det är ett fiasko.

Bästa upplägget: Hade Kanada. De hade fått ett skräddarsytt slutspelsträd – förutsatt att man vann sin grupp. Det gjorde man. Ändå tog det roliga slut i kvartsfinal. Det jag såg av Kanada var trots allt Christine Sinclair väldigt bra. Hon vräkte inte in mål som i fornstora dar, men låg bakom det mesta av det bästa från Kanada. Hon serverade lagkompisarna, som dock inte var bra nog.

Snyggaste målet: Den officiella omröstningen är igång. Här är de tolv kandidaterna. Det är inte lätt, men personligen röstar jag på Maren Mjelde. Det går knappast att slå en frispark så mycket bättre än hon gjorde mot Tyskland.

Mest surrealistiska upplevelsen: För egen del var det att sitta ihop med tio andra svenska journalister i en hotellrestaurang tvärs över gatan från landslaget och se om Sverige skulle gå vidare eller inte. Det blev avancemang ur gruppspelet, något som gör att hoppet om OS fortfarande lever.

Avskeden: Ett antal stora spelare gjorde sina sista VM och tog farväl från fotboll på allra högsta nivå i och med VM. Det finns därmed anledning att tacka följande lirare för alla högtidsstunder genom åren. Tack Therese Sjögran, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Abby Wambach, Christie Rampone, Shannon Boxx, Nadine Angerer och Homare Sawa. Jag har säkert glömt några här. Tack till er också…

Konstigaste avskärmningen: Medan de flesta lagens spelare var otroligt aktiva på sociala medier stängde det svenska laget ner helt. Det visade sig knappast vara ett framgångsrecept. Tvärtom gick ju guldet till USA – det lag där spelare och förbund engagerade sig allra mest på sociala medier. Det kanske är dags för en ny mediepolicy för vårt landslag?

Positiv utökning: Det funkade utmärkt med att ha 24 lag i VM-slutspelet. Däremot är det tråkigt att Uefa inte lägger mer kraft på att förhandla till sig ett rättvist antal platser i VM och OS. Medan flera världsdelar fick med för många lag saknades flera kvalificerade europeiska lag i Kanada. Och att Europa bara har tre OS-platser är närmast pinsamt från Uefas sida.

De sämsta vattenspridarna: Det manuella bevattningssystemet i Ottawa.

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Största dubbelmoralen: Fifa kräver att spelarna ställer upp bakom en skylt med fair play inför matcherna… Men när VM skulle lottas valde Fifa att strunta i att lotta de toppseedade lagen. De riggade ett upplägg där Kanada skulle få enklast möjliga väg till finalen. De tre högst rankade lagen placerades alla på samma halva av slutspelsträdet. Fair play?

Största sågningen: Den uteblivna lottningen drabbade Frankrike, något som fick Camille Abily att såga Fifa:

”De får sluta tro att vi är idioter”

Okon första förbundskapten att få gå

Publicerad den av
Svara

Efter ett herrmästerskap i fotboll brukar fler än hälften av alla förbundskaptener bytas ut av ett eller annat skäl.

Eftersom engagemanget för damfotbollen är mycket lägre brukar även de förbundskaptener som leder lag som misslyckas rejält i mästerskap kunna rädda sig kvar på jobbet.

Det tar sig ibland udda uttryck. Spaniens spelare skrev ett öppet brev efter att laget åkt ut VM, ett brev där de krävde att få en ny förbundskapten. De skriver att uppladdningen inte var tillräckligt bra, att man inte hade tillräcklig koll på motståndarna samt att förtroendet för Ignacio Quereda som har haft jobbet i 27 års tid var förbrukat.

Vad jag sett sitter dock Quereda kvar på sin post ännu så länge.

Faktum är att fram till i dag hade jag inte läst om ett enda land som bytt förbundskapten efter VM. Men i dag kom nyheten från Nigeria att coachen för Super Falcons, Edwin Okon har gjort sitt.

Edwin Okon

Edwin Okon

På ett sätt är jag inte alls förvånad, Okon ger knappast något helprofessionellt intryck. Men lite ledsen blir man allt, för han är en underbar profil. Okons presskonferenser under VM var exempelvis ren underhållning.

Okons kontrakt gick ut samtidigt som Nigeria åkte hem från Kanada. Okons assistent Christopher Danjuma tar över som interimscoach och leder Super Falcons i det afrikanska OS-kvalet.

* Nu lite klubbfotboll mitt i allt VM-snack. Rosengårds tyska målvakt Kathrin Längert är skadad och blir tydligen borta i fyra–fem veckor. Därmed blev klubbens beslut att stoppa Zecira Musovic från spel i F19-EM plötsligt klockrent. Det kan ju nämligen bli avgörande i den damallsvenska guldstriden.

* En annan intressant nyhet på klubbsidan är att Sofia Jakobsson och Linda Sembrant fått en intressant ny klubbkompis i Montpellier. Det är Brasiliens tekniska vänsterspelare Andressa Alves som i dag har skrivit på för klubben. Med tanke på att man tappar Claire Lavogez till Lyon behöver Montpellier fylla på med kreativa krafter.

Vero-värvning och träningslandskamper

Publicerad den av
Svara

Jag befann mig i internetskugga under drygt ett dygn. Under den tiden var den stora nyheten att tyska mästarinnorna Bayern München har värvat Veronica Boquete från Frankfurt. Wolfsburg och Bayern flyttar verkligen fram sina positioner.

Klubbfotboll i all ära. Det är landslag och VM som står i fokus de här dagarna. Det har spelats ett antal träningsmatcher med intressanta lag under veckan. Hur intressanta själva resultaten är kan man diskutera. Men även om det rullas på många spelare man får ändå en indikation på hur och var lagen står.

För svensk del är resultatet Kanada–Nigeria 0–0 förstås mycket intressant eftersom nigerianskorna är våra första motståndare. Från den här texten kan man läsa ut att Nigeria spelade med extrem man-man-markering. Det är intressant för att det innebär att man som motståndare med smarta löpningar kan skapa fördelaktiga en-mot-en-situationer i farliga ytor.

Intressant också att backen Kadeisha Buchanan efter matchen kallade Nigeria för ett av de mest fysiska lag hon någonsin mött. Kanada brukar ju annars själva vara kända för att spela väldigt fysiskt. Det unga nigerianska laget verkar alltså inte lida av bristande fysik.

Matchen spelades bakom stängda dörrar så det lär tyvärr inte gå att hitta några klipp från den matchen. Däremot går det att se mål och en hel del mer från Schweiz–Tyskland 1–3 på det här klippet:

Jag har inte sett själva matchen, men det verkar ju som att Schweiz hängt med mycket bra så länge båda lagen spelade med sina startelvor. Det är ju ytterligare en indikation på att schweiziskorna kan bli VM:s stora överraskning. Samtidigt är ju träningsmatcher en sak och tävling en annan.

Tyskland inledde med följande elva: Nadine Angerer – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Jennifer Cramer – Lena Goessling, Melanie Leupolz – Simone Laudehr, Anja Mittag, Alexandra Popp – Celia Sasic.

Inhopparen Dzsenifer Marozsan gjorde de två sista målen. Hon stärkte alltså sina aktier för att finnas med i den tyska premiärelvan i Kanada.

I kväll har Frankrike vunnit med 1–0 mot Skottland efter mål av Marie-Laure Delie. Jag har sett stora delar av matchen, och det var en historia som fransyskorna dominerade stort. De skapade dock för alldeles för få målchanser sett till spelövertaget.

Den franska startelvan såg ut så här: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara, Laura Georges, Wendie Renard, Laure Boulleau – Kenza Dali, Camille Abily, Amandine Henry, Louisa Necib – Marie-Laure Delie och Claire Lavogez.

Framför allt gladde Necib med underbar bollbehandling. Hon blir en attraktion i VM. Dagens startelva är garanterat stommen i Frankrikes VM-lag, men det skulle förvåna mig om formstarka Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney sitter på bänken när mästerskapet inleds.

Tidigare i dag har Japan besegrat Italien med 1–0 inför 14 453 åskådare i Nagano. Målet gjordes av Yuki Ogimi i början av den andra halvleken. Hon kastade sig fram och styrde snyggt in ett inlägg från Rumi Utsugi.

De regerande världsmästarinnorna startade så här: Ayumi Kaihori – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Utsugi – Nahomi Kawasumi, Homare Sawa, Aya Miyama, Mizuho Sakaguchi, Shinobu Ohno – Ogimi.

Tio av de elva i startelvan spelade i VM-finalen för fyra år sedan – nio var med från start. Det mesta talar alltså för att förbundskapten Norio Sasaki efter tre års testande av nya, yngre spelare ändå kommer att satsa på rutin i VM. Fast man kan aldrig vara helt säker på Sasaki och Japan.

För övrigt var det här den andra raka 1–0-segern för det japanska laget. När Nya Zeeland besegrades i förra veckan gjorde Sawa segermålet på hörna – något hon är väldigt duktig på. Höjdpunkter från den matchen finns här. Sett till klippen med höjdpunkter var dagens seger betydligt mycket mindre tursam än den mot Nya Zeeland: