Lång rapport från jordens baksida

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det gäller i fotbollens värld, men även i andra sammanhang. Jag har som jag tidigare berättat haft semester över helgerna.

Tanken var att jag skulle vara tillbaka på jobbet i torsdags. Och då även ta tag i bloggandet igen. Men så blev det inte. Jag har fastnat i en stad som heter Blenheim i Nya Zeeland. Ett benbrott på en närstående gör att hemresan skjutits på framtiden. Som det ser ut nu får jag flyga hem till helgen.

Under mitt äventyr på södra halvklotet har jag haft annat att tänka på än damfotboll, men jag har ändå hängt med hyfsat. Det har ju varit en lämplig period att ta en liten paus, för det har inte hänt så jättemycket. Det har varit uppehåll i de flesta ligor, och det har även varit lite lugnare i damallsvenskans silly season. Där har jag ju dock uppdaterat löpande, det har jag även gjort med fliken för svenska utlandsproffs.

Men några inlägg har det inte blivit förrän nu. Årets första får därför bli ett lite längre, med en genomgång av både det ena och det andra. Faktum är att jag har varit här i Blenheim i över en vecka, och först i går slog jag på tv:n på mitt motellrum. Där hamnade jag rakt i den andra halvleken av W-league-matchen mellan Western Sydney Wanderers och Brisbane Roar.

Inför avspark var WSW obesegrat – laget stod på fem segrar och ett kryss på sex omgångar. Brisbane däremot låg på femte plats med tre segrar, ett kryss och tre förluster.

I förra veckan tog Australiens förbundskapten ut sin trupp till Asiens OS-kval. Där var snackisarna att veteranen Lisa De Vanna och 17-åriga talangen Kyra Cooney-Cross lämnades utanför.

Just Cooney-Cross spelar i WSW, och jag var lite extra nyfiken på att få se henne spela. Hon har nämnt som lite av W-leagues sensation så här långt. Hos WSW har annars fyra amerikanska spelare huvudroller. Det handlar om målvakten Abby Smith, som varit med i landslagstruppen några gånger, backen Samantha Staab (som utmärker sig med långa inkast), samt landslagsmeriterade anfallarna Kristen Hamilton och Lynn Williams. Dessutom har man North Carolina Courages irländska succéspelare Denise O’Sullivan på mittfältet.

Abby Smith

I matchen mot Brisbane saknades Williams i WSW – hon var hemma i USA och förberedde sig för det nordamerikanska OS-kvalet. Det var 0–0 i paus, och talangen Cooney-Cross (med nummer 10 på ryggen) inledde den andra halvleken fint. Hon låg bakom två av tre fina chanser under halvlekens första minuter.

Sedan tog det tvärstopp både för henne och för Western Sydney Wanderers. Brisbanes snabba landslagsytter Hayley Raso tog över matchen. Hon låg bakom tre mål när Brisbane till slut vann med hela 4–0. Med tanke på hur WSW dominerade i upptakten av den andra halvleken var det ett högst ologiskt slutresultat.

Cooney-Cross blev utbytt med cirka kvarten kvar. Men det gick ändå att se att hon är en väldigt spännande spelare. Jag är övertygad om att vi får se henne i större sammanhang än W-league i framtiden.

En före detta Hammarbyspelare spelade för övrigt en viktig roll. Elise Kellond-Knight gjorde comeback från start efter skada. Hennes genomskärare till Raso vid 1–0-målet var lite av passningen som vände matchen. Kellond-Knight byttes ut med halvtimmen kvar.

I Australien har Melbourne City skaffat sig ett bra grepp om serieledningen, och således även en av de fyra slutspelsplatserna. Laget har sju segrar och ett kryss på åtta omgångar. I Melbourne City finns en annan före detta Hammarbyspelare, nämligen forwarden Milica Mijatovic. Hon har gjort tre mål på åtta matcher.

Steph Catley

Melbourne har ett gäng australiska landslagsspelare som nyckelspelare. Bland annat målvakten Lydia Williams (bakgrund i Piteå), backarna Steph Catley och Ellie Carpenter, mittfältaren Emily van Egmond samt forwarden Kyah Simon. Den sistnämnda har haft mycket problem med skador det senaste året, men tycks ha hittat formen igen. Hon togs för övrigt ut i OS-kvaltruppen, och gjorde två ligamål dagen efter.

Citys utländska spelare är utöver Mijatovic den japanska veteranbacken Yukari Kinga, nya zeeländska backen Rebekah Stott, amerikanska mittfältaren Lauren Barnes samt skotska yttermittfältaren/forwarden Claire Emslie.

Sawa, Ohno, Kinga och Sakaguchi

Homare Sawa, Shinobu Ohno, Yukari Kinga och Mizuho Sakaguchi

Utöver Melbourne City ser Western Sydney Wanderers och Sydney FC ut att sluta topp fyra. Kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen står mellan Brisbane, Melbourne Victory och Canberra United.

Ännu så länge spelar de flesta australiska landslagsspelarna i W-league, men det finns en rädsla att allt fler kommer att göra som Sam Kerr – välja en europeisk liga som inte går att dubblera med den australiska.

Kerr har för övrigt debuterat för Chelsea i engelska WSL nu efter årsskiftet. Hon fick ett varmt välkomnande av Readings målvakt Grace Moloney förra helgen. Moloney fick rött kort för tacklingen. Det bidrog förstås till att Chelsea kunde vända 1–0-underläge till 3–1-seger.

I helgen spelade Kerr en halvlek i 6–1-segern mot Bristol. Den australiska superstjärnan har ännu så länge inte gjort några mål i WSL, men de kommer garanterat. För svensk del har Jonna Andersson spelat båda årets matcher i Chelsea, medan Magdalena Eriksson vilades mot Bristol för att vara redo för onsdagskvällens cupmatch mot Aston Villa.

I ligan är det Arsenal som leder med tre poängs marginal till Manchester City, och med fyra poäng till Chelsea. Dock har svensklaget en match mindre spelad än de båda andra lagen. För Manchester City väntar en udda vår, laget skall nämligen byta tränare. Nick Cushing har tränat klubben i längre tid än sex år. Han avslutar sin sejour i klubben med toppmötet mot Arsenal den 2 februari. Sedan sticker han till USA för att bli assisterande tränare i herrlaget New York City.

Vi har numera fem spelare i WSL. Utöver Chelseaduon har vi ju sedan tidigare Lotta Öqvist i Manchester United (hon har inte fått någon speltid ännu under 2020) och Amanda Nildén i Brighton (har spelat en halvlek). Sedan en dryg vecka tillbaka har vi även en spelare i West Ham.

Det handlar om Filippa Wallén som lämnat BP i elitettan för högsta engelska ligan. Det är en spelare som jag inte har någon koll på. Det känns som ett ganska stort steg från ett mitten-/bottenlag i elitettan till WSL. Wallén satt kvar på bänken under hela matchen när laget föll mot Tottenham med 2–1 i söndags.

Noterbart är att West Ham hittills den här säsongen har givit speltid i WSL till spelare från 13 olika nationer. Och man har målskyttar från åtta olika. Om Wallén får debutera blir Sverige nation nummer 14.

Över helgerna har vi fått ytterligare två svenska spelare i den italienska ligan. Förutsatt att man räknar Göteborgstjejen Annahita Zamanian som svensk. Hon är ju uppvuxen i Sverige, men har inget svenskt medborgarskap. Zamanian har tagit steget från franska PSG till regerande italienska mästarinnorna Juventus. Där blir hon lagkompis med Linda Sembrant.

Zamanian blev målskytt i helgens debut. Framspelad av Barbara Bonansea gjorde göteborgskan 4–1-målet när Juve vann med 5–1 mot Tavagnacco.

Den tidigare Juventusspelaren Petronella Ekroth har valt att återvända till den italienska ligan, men inte till Juve utan till tabelltrean AS Roma. Där blir hon bland annat lagkompis med tidigare Göteborgsspelaren Andrine Hegerberg samt brasilianska landslagsstjärnan Andressa Alves.

Med undantag för en hängmatch har ligan i Italien nått halvtid. Juventus har tio segrar och ett kryss på elva matcher, och leder med sex poängs marginal till Fiorentina. Sembrants och numera även Zamanians lag har kopplat ett grepp om den inhemska fotbollen. Det mesta talar för att de vinner ligatiteln för tredje året i rad.

Internationellt har däremot Juventus mycket att bevisa. Laget har åkt ut direkt i Champions League båda de gånger man ställt upp. Det har blivit tre förluster och ett kryss på fyra matcher. Det känns som att den italienska ligan fortsatt har en bit upp till exempelvis damallsvenskan.

Tittar vi på våra svenska spelare i Italien har de följande facit:

Linda Sembrant, Juventus: 11 matcher, 965 spelminuter, 1 mål.
Annahita Zamanian, Juventus: 1 match, 33 minuter, 1 mål.
Julia Molin, Sassuolo: 10 matcher, 900 minuter.
Stephanie Öhrström, Fiorentina: 8 matcher, 720 minuter.
Jenny Hjohlman, Empoli: 11 matcher, 985 minuter, 2 mål.
Petronella Ekroth, Roma: Ny.

Även i Spanien är det halvtid sånär som på en hängmatch. Där har Barcelona kopplat ett bastant grepp om guldet. På de 15 första omgångarna har man 14 segrar, ett kryss och 62–5 i målskillnad. Avståndet ner till de två senaste årens mästarlag Atletico Madrid är sju poäng.

Mycket talar för att Barca tar sitt första ligaguld sedan 2015. De fyra senaste säsongerna har ju klubben slutat tvåa i Liga Iberdrola. I fjol nådde man finalen i Champions League, men tog ingen inhemsk titel.

För svensklaget Tacon har läget ljusnat något under december och januari. Med sju poäng på de fem senaste omgångarna har man klättrat till tionde plats. Tacon har 16 poäng, vilket är fyra fler än Madrid CFF på plats 14 (kval) och fem fler än Betis på plats 15 (nedflyttning).

Noterbart är att Tacon har släppt in flest mål av alla lag i ligan – 37. Att laget har ett bedrövligt försvarsspel är ganska tydligt på det här klippet från helgens möte med serieledande Barcelona. Gång på gång är det uppseendeväckande glest i Tacons mittförsvar.

Barca vann med 6–0 efter fyra mål av Asisat Oshoala – som någon dag tidigare utnämndes till Afrikas bästa spelare 2019. Den utnämningen tyckte jag var lite tveksam, i varje fall om man skall gå på insatser i VM. Där var Oshoala inte speciellt bra, medan Kameruns Gabrielle Onguene var lysande.

6–0-segern innebär att Barca totalt har gjort 15–1 på två matcher mot Tacon den här säsongen. Frågan är hur nöjda Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är med sitt klubbval?

Deras facit efter halva serien är så här:

Asllani: 12 matcher, 879 spelminuter, 3 mål.
Jakobsson: 14 matcher, 1249 spelminuter, 4 mål.

Rita Chikwelu

På negativ kvalplats ligger alltså Madrid CFF. Hos dem finns numera också en svenska. Den tidigare Kristianstads- och Umeåspelaren Rita Chikwelu har nämligen debuterat för Madridklubben i helgen. Och som bekant är Chikwelu sedan några år tillbaka svensk medborgare – fast hon får inte spela landslagsfotboll för Sverige. Synd att inte Chikwelu blev kvar i damallsvenskan.

När det gäller Madrid CF har klubben under juluppehållet även värvat norska landslagsbacken Ingrid Moe Wold från LSK.

Ingrid Moe Wold

Tittar vi på hemmaplan noterar jag att Göteborg har framfört önskemål om att få flytta från Valhalla till Gamla Ullevi. Valhalla är ju slitet och på så sätt ingen bra hemmaplan. Dock är publikkapaciteten betydligt mycket bättre för Göteborgs behov än Gamla Ullevi. På den större arenan kommer det att se väldigt tomt ut i damallsvenskan.

Trenden om att svenska herrfotbollsklubbar även startar damlag fortsätter. Till nästa år planerar Helsingborgs IF att ha ett damlag. Ännu så länge har ingen svensk herrfotbollsklubb visat någon större ambitionsnivå på damsidan. Vi får se vilka som blir först med det.

Andra svenska nyheter handlar om två som slutar, en spelare och en ledare. Spelaren är Emilia Brodin, hon som i fotbollssammanhang är hon mest känd som Emilia Appelqvist. Hon kom aldrig tillbaka från korsbandsskada och graviditet.

29-åringens sista säsong var den 2016, då hon var med och vann OS-brons i Rio de Janeiro. Efter tre säsonger utan spel ger hon alltså upp. På sin Instagramsida skriver hon:

Tack för allt! 17 år av hårt arbete, glädje och upplevelser jag aldrig hade kunnat drömma om. 2016 blev mitt sista år och det absolut bästa. Spelade för laget i mitt hjärta 💛❤️💙 och fick äran att spela hem ett OS silver till Sverige. Ni är många som har gjort allt detta möjligt och jag vill tacka er alla och tack alla som jag stött på genom åren, vänner för livet men framförallt tack till min älskade familj som har stått ut, stöttat och peppat genom alla år

Emilia Brodin är självklart värd ett stort tack för hennes insatser för svensk fotboll. Lika självklart är det att önska henne lycka till med vad hon än tänker ta sig för i framtiden.

En annan som slutar och som både skall tackas och önskas lycka till i framtiden är Linda Wijkström, som nyligen meddelade att hon lämnar EFD där hon bland annat varit generalsekreterare i flera år. Nu är det klart att hennes nästa jobb är på Ecpat.

Vi får hoppas att EFD hittar nya krafter som har både energi och kraft att jobba 100-procentigt för damfotbollen i Sverige.

För andra länder flyttar fram positionerna. Under helgerna har skotska storklubben inom herrfotbollen, Celtic, beslutat att klubbens damlag skall få proffsstatus. Nästa säsong blir alla Celticdamer heltidsproffs. Gissningsvis är Celtic väldigt snart förbi Glasgow City som Skottlands största klubb.

Som bekant har många skotska spelare valt att spela i damallsvenskan. Men i vår högsta serie har vi inte någon klubb där samtliga spelare är heltidsproffs. Sannolikt innebär det här att det blir svårare för damallsvenska lag att värva skotska spelare i framtiden.

En annan klubb som visar muskler är brasilianska mästarlaget Corinthians. De har värvat hem landslagsspelaren Andressinha från Portland Thorns i USA. En signal om att damfotbollen kanske håller på att flytta fram positionerna något igen i Brasilien.

För egen del ligger fokus de närmaste dagarna på att kunna åka hem till Sverige igen. Vi får se när jag får tid för nästa inlägg. På återhörande.

Matchguide till VM-finalen 2015

Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.

Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.

Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:

Arena: BC Place i Vancouver.

Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina.
Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.

Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.

Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.

Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.

Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inte Sepp Blatter att finnas på plats.

Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.

Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.

I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.

Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.

Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.

USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?

Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.

För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde.
Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.

Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.

Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?

Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.

När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.

Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:

Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbetHeather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.

Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.

I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.

Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.

Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.

Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…

När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.

Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.

Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.

Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.

Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.

Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.

Här är förresten en känslomässigt jobbig radiointervju med Bassett och här är en lika känslomässig tv-intervju:

För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.

Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:

VM 2015: Lag 3–4: Guldkandidater

I dag är det dags att hälsa nya läsare välkomna till bloggen. Nu ligger den nämligen uppe på bt.se där den går under namnet VM-bloggen.

Det börjar verkligen dra ihop sig till VM på alla sätt. Bland annat har min genomgång av alla de 24 VM-lagen har nått fram till den kvartett som jag anser har rimliga chanser att vinna guldet.

Känslan är ju att toppen är jämnare och öppnare än den varit i tidigare VM. Framför allt är det jämnare och öppnare mellan de fyra storheterna Frankrike, Japan, Tyskland och USA. Av dem har jag under en längre period rankat japanskorna på fjärde plats. De tre andra har jag däremot flyttat runt en hel del.

Till slut blev det Frankrike som jag placerade som trea och därmed presenterar i det här inlägget. Det här är hur jag ser på de två som sannolikt är VM:s mest bollskickliga lag:

3) Frankrike
Världsrankning: 3 – lagets högsta rankning någonsin.

Frankrike har aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap. Det borde vara dags nu. Om det inte hade varit för historiens makt skulle Frankrike ha varit min stora guldfavorit inför det här mästerskapet. Det franska laget har nämligen varit det som funkat bäst det senaste året och det är även den trupp som har störst bolltalang.

Det senaste året har man slagit Tyskland och USA för första gången och kanske framför allt visat för sig själva att det går.

Visst fick USA revansch i finalen av Algarve cup men det borde inte behöva betyda så mycket. Frankrike rullade på fler spelare i den turneringen och hade ett klart mer reservbetonat lag i finalen än USA. Dessutom var ju nyckelspelaren Louisa Necib skadad under hela Algarve cup.

För Frankrike har det alltså funnits en mental spärr i medaljmatcher. I de fyra senaste mästerskapen har man fallit i totalt sex medaljmatcher. Vi svenskar minns ju inte minst bronsmatchen i VM 2011:

Kliver bara fransyskorna över medaljtröskeln kan de mycket väl gå hela vägen. För tittar vi på den franska truppen är det möjligen målvakten Sarah Bouhaddi som är frågetecknet. Hon är spänstig och atletisk, men ibland lite opålitlig. Hon ger sig nämligen då och då ut på vådliga utflykter långt ifrån sitt målområde.

Backlinjen är däremot världens bästa. Alla spelarna är stabila defensivt, men de är även väldigt passningsskickliga. Backlinjen personifieras av Wendie Renard som är lång och nickstark och ett vasst vapen på fasta situationer. Men hon har även ett lysande passningsspel – både kort och långt. Skulle jag få välja en mittback i världen att bygga mitt lag kring hade jag tagit Renard.

Bredvid sig får hon antagligen PSG-backen Laura Georges, men alternativet Sabrina Dellanoy är på samma nivå. Båda är bolltrygga spelare. Ytterbackarna är väldigt offensiva. Både Jessica Houara d’Hommeaux och Laure Boulleau älskar att fylla på längs kanterna och slå inlägg.

På mittfältet finns massor av alternativ – alla är högklassiga. Den enda mittfältaren som känns helt självskriven är Louisa Necib som sannolikt är världens allra bästa offensiva mittfältare. Hennes passningsspel är genialt och med henne på planen kan man vara säker på att Frankrike kommer hitta sätt att skapa målchanser.

Själva målskyttet har tidigare varit ett problem. Frankrike har helt enkelt saknat en toppforward som producerat mål i stora matcher. Marie-Laure Delie har skött den rollen på ett bra sätt mot sämre motstånd, men inte räckt till mot de bästa.

Det senaste året har dock Eugenie Le Sommer tagit över som spjutspets och öst in mål. Det senaste året tycker jag att Le Sommer har varit en av världens allra bästa spelare. Kan hon konservera formen även över VM-slutspelet kommer Frankrike att gå långt. Med smarta Gaetane Thiney bredvid sig har dessutom Le Sommer chansen att slåss i toppen av VM:s skytteliga.

Trolig startelva: Bouhaddi – Houara d’Hommeaux, Georges, Renard, Boulleau – Kenza Dali, Amandine Henry, Necib, Camille Abily – Thiney och Le Sommer.

Lottningen är dock besvärlig, vilket är ytterligare ett skäl till att placera fransyskorna som trea på rankningen. Man möter England, Mexiko och Colombia i gruppspelet. Där kommer man att gå vidare, som etta eller möjligen tvåa. Men vare sig man kommer etta eller tvåa får man en svår väg mot finalen.

Vinnaren i Frankrikes grupp möter ställs mot vinnaren i gruppen med Tyskland och Norge i kvartsfinal. Och tvåan i den franska gruppen ställs mot tvåan i den tysk-norska gruppen redan i åttondelsfinal. Tuff lottning alltså, men spelar Frankrike som de kan behöver de inte vara rädda för något motstånd.

4) Japan
Världsrankning: 4 – har som bäst varit rankade som nummer 3.

De regerande mästarinnorna kommer till spel med nästan exakt samma lag som för fyra år sedan. Där i Tyskland fick ju japansk damfotboll som bekant sitt stora lyft.

Då hade det passningsskickliga laget mycket flyt på sin väg mot VM-guldet. I OS året efter tog man sig åter till final och visade att VM-guldet inte bara var en engångsföreteelse.

Hur långt det bär i år är vansinnigt svårt att tippa. Under de senaste två åren har förbundskapten Norio Sasaki blandat vilt i sina trupper. Han har försökt matcha in nya, yngre spelare i startelvan. Bland annat har han låtit legendaren Homare Sawa vila från träningslandskamper de senaste åren.

Men när årets VM står för porten verkar det ändå som att Sasaki kommer att satsa på sina säkra, rutinerade kort. Laget i de två genrepen har nämligen varit väldigt likt VM-guldlaget från 2011. Skillnaden från då är att det finns klart större bredd på bänken.
Frågan är dock hur de elva spelarna i startelvan har utvecklats. Själv säger förbundskapten Sasaki att man är bättre:

Å andra sidan säger han att alla lag i världstoppen är bättre, vilket gör hans uttalanden svårbedömda. Klart är att Yuki Ogimi är en bättre forward nu än för fyra år sedan. Klart är också att Sawa är otroligt viktig för laget bara genom sin närvaro.

En annan viktig spelare är lagkaptenen Aya Miyama. Hon slår precisa hörnor och frisparkar med både höger och vänster fot. Faktum är att Japan gör väldigt många mål på fasta situationer trots sitt längdmässiga underläge mot de andra toppnationerna.

Orsaken är dels Miyamas precision, dels att spelare som Sawa, Ogimi, Mizuho Sakaguchi och Azusa Iwashimizu har väldigt bra tajming i sina löpningar. Sawa har skarvat in massor av hörnor vid den främre stolpen och Iwashimizu har nickat in avgörande mål vid den bakre. Bland annat avgjorde mittback Iwashimizu finalen i Asiatiska mästerskapen ifjol:

Förbundskapten Sasaki är en riktig taktiker. Både vid VM 2011 och OS 2012 valde han att vila stora delar av startelvan i sista gruppomgången. Krysset mot Sydafrika i London-OS var rejält omdiskuterat. Sasaki har alltså testat friskt de senaste åren och jag tycker att det är lite förvånande att han inte har hittat några nya talanger. Jag hade trott att han skulle matcha in smarta Potsdamspelaren Asano Nagasato – som för övrigt är lillasyster till Ogimi – i en offensiv roll.

Japan hade ett fantastiskt F17-landslag som imponerade enormt när man körde över allt motstånd och vann VM-guld i fjol. Ingen från det laget anses redo för att vara med i årets VM-trupp. Och ingen från det duktiga F20-VM-lag som tog brons i hemma-VM 2012 har slagit sig in i elvan. Men de båda lagen, inte minst guldlaget från F17-VM i fjol ger gott hopp om en fortsatt ljus framtid för japansk damfotboll även om man skulle backa ett kliv i årets VM.

Trolig startelva: Ayumi KaihoriYukari Kinga, Saki Kumagai, Iwashimizu, Rumi UtsugiNahomi Kawasumi, Sakaguchi, Sawa, Miyama – Shinobu Ohno och Ogimi.

Lottningen är fördelaktig. Japan ställs mot Schweiz, Kamerun och Ecuador i gruppspelet, vilket borde innebära gruppseger – eller i varje fall sämst en andraplats. Gruppsegraren har sannolikt en bra väg mot finalen. Man möter en grupptrea i åttondel samt gissningsvis Brasilien/Sverige i kvart och Kanada/England/Norge i semi. Grupptvåan har en överkomlig åttondel men kan få USA i kvarten och Tyskland/Frankrike i semi – tufft.

Det var det om de regerande mästarinnorna. Det här sjätte inlägget av sju i min VM-genomgång. De fem tidigare hittar du genom att scrolla ner, eller via följande genvägar:

* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.
* Lag 7–9, Medaljkandidater.
* Lag 5–6, Medaljkandidater.

Vero-värvning och träningslandskamper

Jag befann mig i internetskugga under drygt ett dygn. Under den tiden var den stora nyheten att tyska mästarinnorna Bayern München har värvat Veronica Boquete från Frankfurt. Wolfsburg och Bayern flyttar verkligen fram sina positioner.

Klubbfotboll i all ära. Det är landslag och VM som står i fokus de här dagarna. Det har spelats ett antal träningsmatcher med intressanta lag under veckan. Hur intressanta själva resultaten är kan man diskutera. Men även om det rullas på många spelare man får ändå en indikation på hur och var lagen står.

För svensk del är resultatet Kanada–Nigeria 0–0 förstås mycket intressant eftersom nigerianskorna är våra första motståndare. Från den här texten kan man läsa ut att Nigeria spelade med extrem man-man-markering. Det är intressant för att det innebär att man som motståndare med smarta löpningar kan skapa fördelaktiga en-mot-en-situationer i farliga ytor.

Intressant också att backen Kadeisha Buchanan efter matchen kallade Nigeria för ett av de mest fysiska lag hon någonsin mött. Kanada brukar ju annars själva vara kända för att spela väldigt fysiskt. Det unga nigerianska laget verkar alltså inte lida av bristande fysik.

Matchen spelades bakom stängda dörrar så det lär tyvärr inte gå att hitta några klipp från den matchen. Däremot går det att se mål och en hel del mer från Schweiz–Tyskland 1–3 på det här klippet:

Jag har inte sett själva matchen, men det verkar ju som att Schweiz hängt med mycket bra så länge båda lagen spelade med sina startelvor. Det är ju ytterligare en indikation på att schweiziskorna kan bli VM:s stora överraskning. Samtidigt är ju träningsmatcher en sak och tävling en annan.

Tyskland inledde med följande elva: Nadine AngererLeonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Jennifer CramerLena Goessling, Melanie LeupolzSimone Laudehr, Anja Mittag, Alexandra PoppCelia Sasic.

Inhopparen Dzsenifer Marozsan gjorde de två sista målen. Hon stärkte alltså sina aktier för att finnas med i den tyska premiärelvan i Kanada.

I kväll har Frankrike vunnit med 1–0 mot Skottland efter mål av Marie-Laure Delie. Jag har sett stora delar av matchen, och det var en historia som fransyskorna dominerade stort. De skapade dock för alldeles för få målchanser sett till spelövertaget.

Den franska startelvan såg ut så här: Sarah BouhaddiJessica Houara, Laura Georges, Wendie Renard, Laure BoulleauKenza Dali, Camille Abily, Amandine Henry, Louisa NecibMarie-Laure Delie och Claire Lavogez.

Framför allt gladde Necib med underbar bollbehandling. Hon blir en attraktion i VM. Dagens startelva är garanterat stommen i Frankrikes VM-lag, men det skulle förvåna mig om formstarka Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney sitter på bänken när mästerskapet inleds.

Tidigare i dag har Japan besegrat Italien med 1–0 inför 14 453 åskådare i Nagano. Målet gjordes av Yuki Ogimi i början av den andra halvleken. Hon kastade sig fram och styrde snyggt in ett inlägg från Rumi Utsugi.

De regerande världsmästarinnorna startade så här: Ayumi KaihoriYukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Utsugi – Nahomi Kawasumi, Homare Sawa, Aya Miyama, Mizuho Sakaguchi, Shinobu Ohno – Ogimi.

Tio av de elva i startelvan spelade i VM-finalen för fyra år sedan – nio var med från start. Det mesta talar alltså för att förbundskapten Norio Sasaki efter tre års testande av nya, yngre spelare ändå kommer att satsa på rutin i VM. Fast man kan aldrig vara helt säker på Sasaki och Japan.

För övrigt var det här den andra raka 1–0-segern för det japanska laget. När Nya Zeeland besegrades i förra veckan gjorde Sawa segermålet på hörna – något hon är väldigt duktig på. Höjdpunkter från den matchen finns här. Sett till klippen med höjdpunkter var dagens seger betydligt mycket mindre tursam än den mot Nya Zeeland:

En tänkbar guldtrupp – även utan Kessler

I dag spikades den 23-mannatrupp som skall föra tillbaka Tyskland upp på världsfotbollens topp.

Som väntat har den en härlig blandning av ungt och gammalt. Även om det inte är jättemånga fler 90-talister än vad vi har i den svenska truppen så är det betydligt fler 90-talister som kommer att spela bärande roller. Och flera av de unga spelarna är födda en bra bit in på 90-talet. Yngst är redan rutinerade 96:an Pauline Bremer.

Tyvärr saknas några världsspelare på grund av olika skäl. Tyngst och tråkigast är förstås att inte världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, kommer till spel. Det var högst väntat, men inte desto mindre tråkigt.
Saknas gör också Wolfsburgs lovande back Luisa Wensing – även hon är skadad – samt gravida PSG-spelaren Fatmire Alushi.

Det hindrar inte att det tyska laget kommer att vara en av guldfavoriterna i Kanada. Den tyska truppen har varit samlad ett tag, dock har det då varit med 26 spelare. De tre som nu fick lämna plats var målvakten Lisa Weiss (Essen), backen Kathrin Hendrich (Frankfurt) samt Wolfsburgs ytter Anna Blässe.

Det innebär att den slutliga truppen ser ut så här:

Målvakter:
1. Nadine Angerer (Portland Thorns, USA), 12. Almuth Schult (Wolfsburg), 21. Laura Benkarth (Freiburg).

Backar:
2. Bianca Schmidt och 3. Saskia Bartusiak (Frankfurt), 4. Leonie Maier (Bayern München), 5. Annike Krahn och 17. Josephine Henning (PSG, Frankrike), 14. Babett Peter (Wolfsburg) samt 15. Jennifer Cramer och 22. Tabea Kemme (Potsdam).

Mittfältare:
6. Simone Laudehr och 10. Dzsenifer Marozsan (Frankfurt), 7. Melanie Behringer, 9. Lena Lotzen och 16. Melanie Leupolz (Bayern München), 20. Lena Goessling (Wolfsburg) samt 23. Sara Däbritz (Freiburg).

Forwards:
8. Pauline Bremer (Potsdam), 11. Anja Mittag (Rosengård, Sverige), 13. Celia Sasic (Frankfurt), 18. Alexandra Popp (Wolfsburg) samt 19. Lena Petermann (Freiburg).

I dag har för övrigt en annan guldfavorit spelat träningsmatch, nämligen de regerande mästarinnorna Japan. De vann med 1–0 mot Nya Zeeland inför 14 154 åskådare. Segermålet gjordes av legendaren Homare Sawa.

Rapporterna gör dock gällande att japanskorna inte imponerade speciellt mycket i spelet. Det lilla jag har sett av Japan tidigare i vår känns laget sämre än det var för fyra år sedan. Men förbundskapten Norio Sasaki har ju sagt att han har ett bättre lag nu än han hade vid VM-guldet 2011 och OS-silvret 2012.

I dag mönstrade han följande startelva: Erina YamaneYukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya SameshimaNahomi Kawasumi, Aya Miyama, Homare Sawa, Yuri KawamuraKozue Ando och Yuki Ogimi. Alltså nästan rakt igenom spelare som varit med i de senaste två stora internationella mästerskapen.

 

Homare Sawa klar för nytt VM

Homare Sawa på väg av

Homare Sawa

Nu på morgonen svensk tid har Norio Sasaki presenterat Japans 23 spelare stora VM-trupp. Frågan på förhand har varit om den stora guldhjältinnan från 2011, Homare Sawa skulle komma med.

Svaret blev ett tydligt JA. Visst är Sawa med.

Hon har ju spelat varje VM sedan 1995 och hon bar Japans Nadeshiko till VM-guldet 2011. Vi minns väl alla klackskarven i slutskedet av finalens förlängning, den skarv som betydde 2–2 och straffläggning:

Sawa har inte varit uttagen i Sasakis landslag på nästan ett helt år. Hennes senaste match för Nadeshiko var finalen i Asiatiska mästerskapen den 25 maj i fjol.

I vintras förklarade 36-åringen att hon inte alls funderade på att sluta utan hade sina tankar på sommarens VM-slutspel. Där och då blev jag övertygad om att bara en skada skulle kunna stoppa henne från att komma med till Kanada. För även om hon bara skulle spela några få minuter av mästerskapet blir hon viktig för Japans lag som symbol och ledare.

Men att Sasaki har låtit henne stå över Algarve och andra träningslandskamper har gjort många japanska supportrar oroliga. För en kort stund sedan släppte alltså den oron. Nu kan Sawa bli den första spelare någonsin att spela i sex raka VM-slutspel – det har varken någon man eller kvinna gjort tidigare.

Här är ett klipp från presskonferensen. Exakt sju minuter in i klippet börjar Sasaki läsa upp vilka spelare som är uttagna. Lyssna på ljudet från kamerorna i bakgrunden, och lyssna på hur det smattrar till efter 8.28 när han läser upp nummer 10 Sawa, Homare.

Det verkar förresten ha varit en rätt imponerande medienärvaro…

De tre minuter i klippet där Sasaki presenterar sin trupp kan för övrigt användas av de tv- och radiokommentatorer och -experter som skall jobba på VM för att få rätt uttal på de japanska spelarna. Klart är att vi betonar fel i nästan alla namn och jag hade exempelvis inte ens kunnat gissat hur man korrekt säger Kana Kitahara:s namn.

Här är hela Japans trupp:

Målvakter:
1. Miho Fukumoto (Okayama Yunogo Belle), 18. Ayumi Kaihori (Inac Kobe Leonessa) och 21. Erina Yamane (JEF United).

Backar:
2. Yukari Kinga och 5. Aya Sameshima (Inac Kobe Leonessa), 3. Azusa Iwashimizu och 19. Saori Ariyoshi (NTV Beleza), 4. Saki Kumagai (Lyon, Frankrike), 12. Megumi Kamionobe och 23. Kana Kitahara (Albirex Niigata) samt 20. Yuri Kawamura (Vegalta Sendai).

Mittfältare:
6. Mizuho Sakaguchi (NTV Beleza), 7. Kozue Ando (FFC Frankfurt, Tyskland), 8. Aya Miyama (Okayama Yunogo Belle), 9. Nahomi Kawasumi, 10. Homare Sawa och 14 Asuna Tanaka (Inac Kobe Leonessa), 13. Rumi Utsugi (Montpellier, Frankrike) och 22. Asano Nagasato (Turbine Potsdam, Tyskland).

Forwards:
11. Shinobu Ohno (Inac Kobe Leonessa), 15. Yuika Sugasawa (JEF United), 16. Mana Iwabuchi (Bayern München, Tyskland) och 17. Yuki Ogimi (VfL Wolfsburg, Tyskland).

Det innebär alltså en trupp med 17 hemmabaserade spelare, plus två Frankrikeproffs och en spelare vardera från de fyra stora tyska klubbarna. Det är även en mycket rutinerad och meriterad trupp. Hela 17 av de 23 spelarna ingick även i guldtruppen 2011.
Trots att Sasaki har testat rejält de senaste åren och experimenterat med en mängd yngre spelare i olika turneringar har han alltså till slut valt att satsa på de beprövade korten.

Det om Japan för nu. Men när land efter land nu presenterar sina VM-trupper känner man ju ofrånkomligen att mästerskapet börjar smyga sig riktigt nära. Ytterligare ett tecken på det är att Fifa nu presenterat den tv-signatur som skall inleda alla VM-sändningar världen över. Den ser du på det här klippet:

Visst får man sköna VM-vibbar av att titta på klippet? Det enda man funderar över är varför Josefine Öqvist är med? Borde inte Fifa ha koll på att hon har slutat och istället valt någon aktiv spelare?

Eidevall, Tyresö och mycket mer

Jonas Eidevall

Jonas Eidevall

Dagens stora nyhet är att Jonas Eidevall lämnar FC Rosengård vid sommaruppehållet. Det var en på många sätt tråkig nyhet för svensk damfotboll – och för Rosengård.

Kortsiktigt behöver det inte betyda så mycket. Rosengård är Sveriges bästa lag, och lär klara den här säsongen mycket bra – vem som än tar över. Men långsiktigt väcks det frågor kring klubbens ledning. För två månader sedan lämnade klubbchefen Niclas Carlnén för Malmö FF, och nu lämnar även succétränare Eidevall.

Över tid är kontinuitet väldigt viktigt. Och att tappa två viktiga ledare på så kort tid är givetvis långt ifrån bra.

Personligen kommer jag att sakna Eidevall, som varit bra för svensk damfotboll. Och då tänker jag inte bara på att han är väldigt populär i Malmö, och har gjort fina resultat. Utan jag tänker även på att han är frispråkig, och vågar att sticka ut hakan och provocera. Och på att han därmed ordnar viktiga rubriker till sporten.

I början tyckte jag att han gav lite Besserwisser-vibbar. Men ju längre tiden har gått, desto bättre har jag tyckt om honom. Och på hans twitter tycker jag att han oftast har kommit med relevanta och bra åsikter.

Den senaste tiden har han tyckt till rätt rejält om Tyresös ekonomiska ras. Så här skrev Eidevall nyligen om det faktum att Svenska Fotbollförbundet gav Tyresö förskott på sina prispengar, så att klubben kunde åka till Lissabon och spela Champions Leaguefinalen:

”Inte förbundets uppgift att stötta enskilda klubbar. #mörkrädd”

Samma dag gav han sig på det faktum att Tyresö har drivit elitverksamheten i ett IdrottsAB, och kan komma hyfsat billigt undan vid en konkurs:

”Jag tycker svensk idrott borde ha ett tuffare reglemente vid konkurs av Idrotts AB. Upplåtande förening skulle vara betalningsansvarig. Likaså bör avgifter och medlemsavgifter som ungdomsspelare betalar skyddas bättre. Dessa pengar SKALL gå till u-verksamhet inte A-lag.”

Dagen innan hade han skrivit:

”Undrar hur PSG känner sig? Blev utslagna av ett ekonomiskt dopad Tyresö & blir sedan bestraffade för att ha brutit mot financial fair play.”

Härmed är steget till Tyresö inte så långt. För klubben väntar två viktiga matcher i veckan. På onsdag spelar man borta mot Linköping, och på torsdag går man den viktigaste matchen – i Nacka tingsrätt. Man hoppas ju på ett mirakel, och att klubben ska klara krisen. Men den typen av mirakel sker alltför sällan för att man skall tro på det.

Rosengård har redan spelat sin match i den här omgången. 5–0 mot Göteborg var verkligen ett styrkebesked. Det var också ett tecken om att Göteborgs nybygge kommer att behöva mycket mer tid innan det blir färdigt. Oavsett hur bra spelare man har är det inte lätt att byta ut ett lags stomme, och tro att det skall fungera direkt.

Med tanke på hur jämnt det är i tabellen har GFC fortfarande chans på andraplatsen, trots att man nu ligger på nionde plats. Men marginalerna minskar för varje omgång, och efter sex raka matcher utan seger måste pusslet snart falla ut för Stefan Rehn.

I Umeå verkar däremot bitarna vara på plats. Helgens 6–1-seger mot Eskilstuna imponerar. Och bortamatchen i Malmö på söndag är lite av en seriefinal. Här ser du några av Umeås mål:

Även Kif Örebro har fått upp farten. I damallsvenskan har man nu fyra segrar på de fem senaste omgångarna, och Kif är nu uppe på andra plats i tabellen.

Eskilstuna är nu nere på tabellens undre halva, och har bara sex poäng ner till nedflyttningsplats. Fast det där avståndet känns ändå lite onödigt att spekulera kring innan man vet utfallet av torsdagens förhandlingar i Nacka tingsrätt.

I skytteligans topp gjorde Anja Mittag ett ryck genom sina tre mål mot Göteborg. Hon leder på åtta mål, tre före Manon Melis och sensationen Emmi Alanen.
Bästa svenska målskyttar är Fridolina Rolfö och Jenny Hjohlman på fyra vardera närmast före Lina Hurtig och Sara Lindén på tre vardera.

Se Mittags tre mål här:

* Franska ligan färdigspelades i går. Där var kampen om skytteligasegern mellan Marie-Laure Delie och Gaetane Thiney en av de hetaste. De var jämsides inför slutomgången.
Delie gjorde två mål när PSG säkrade sin Champions Leagueplats via 4–0 mot Yzeure. Där gjorde för övrigt Kosovare Asllani sista målet – hennes sjunde för säsongen.

Delies insats räckte dock inte, då Thiney gjorde tre när Juvisy vann med förkrossande 10–0 mot jumbon Muret. Thiney vann på 25 mål, ett före Delie och sju före trean Josefine Öqvist.

Öqvist lämnade planen mållös i sin sista match. Hennes Montpellier fick bara 1–1 borta mot Saint-Etienne. Samtidigt vann Saint-Etiennes lokalkollegor Lyon med 7–0 mot Henin-Beaumont. De resultaten innebar att Saint-Etienne hängde kvar på bättre målskillnad än Henin-Beaumont. Lotta Schelin gjorde för övrigt ett av Lyons mål. Hon slutade på åttonde plats i skytteligan på tolv mål.

Utöver Muret och Henin-Beaumont åker även Yzeure ur Feminine Division 1. De ersätts till hösten av Algrange, Issy och Albi – som vunnit varsin av de tre division 2-serierna.

* I England vann Arsenal FA-cupen via 2–0 mot Everton i finalen. Kelly Smith (snygg frispark) och Yukari Kinga gjorde målen som innebär att WSL:s nuvarande och oväntade tabelljumbo alltså får minst en titel även i år. Se höjdpunkter från matchen här:

* I Danmark säkrade Fortuna Hjörring ligaguldet via 3–0 borta mot Skovbakken i näst sista omgången. I den sista omgången ställs Hjörring mot tvåan Bröndby. Men då avståndet är fyra poäng är guldracet alltså redan avgjort.

* I norska toppserien ryckte LSK lite i tabelltoppen via hela 6–1 hemma mot Medkila. LSK leder nu med två poängs marginal till mästarinnorna Stabaek.

* Japanska Nadeshiko League återstartade i helgen efter Asiatiska mästerskapen. Urawa Reds vann igen, och leder serien med 18 poäng efter sju omgångar. Man är två poäng före Yunogo Belle.

* En japanska spelade huvudrollen i helgens omgång av amerikanska NWSL. Nahomi Kawasumi gjorde nämligen två av Seattle Reigns mål när serieledarna vann med 3–1 borta mot Sky Blue. Reign regerar i tabelen, där man är enda obesegrade lag. Och lagets skotska stjärna Kim Little regerar i skytteligan, som hon leder på nio fullträffar – en mer än Amy Rodriguez.