OS-truppen är klar – den innehöll inga stora skrällar

Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.

Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.

Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.

Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.

Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.

Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl och Jennifer Falk

Backar:
Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.

Mittfältare och forwards:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.

Reserver:
Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.

Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.

På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.

Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.

Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.

Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.

Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.

Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.

Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?

Schough till Rosengård – guld för Vålerenga

Olivia Schough

Damallsvenskans silly season rullade vidare under söndagen. Trots att herrallsvenskans avslutningsdag är en av årets allra sämsta att släppa fotbollsnyheter kom det just nyheter från en mängd olika damallsvenska klubbar. 

Vittsjö värvade Briana Campos från Umeå, AIK hämtade Nora Rönnfors i Jitex och så blev det klart att FC Rosengård blir Olivia Schough:s nästa klubbadress.

Nora Rönnfors

Vad jag förstått ville Schough till Rosengård redan för två år sedan. Men då var inte Malmöklubben intresserad. Nu har hon utvecklats i rätt riktning, och då öppnade vice-mästarna dörren.

Det blir väldigt spännande att se vad hon kan uträtta i Rosengård. Konkurrensen är hård om kantplatserna där, så Schough måste nog leverera vecka efter vecka.

Under söndagen tog Vålerenga Fotball Damer, även kallat VIF damelag, sitt första ligaguld. Grattis.

Vålerenga gjorde sin första säsong i toppserien 2012 och hade tidigare som bäst slutat tvåa. Det gjorde man i fjol.

I år kom alltså första guldet. Det satt dock hårt åt. Tvåan Rosenborg tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad. Noterbart att nybildade Rosenborg inte förlorade en enda match – men ändå kom tvåa.

Hos Vålerenga finns inga svenska spelare. Men det finns gott om svenskbekantingar i laget. Tränare är Jack Majgaard Jensen, som ju ledde Rosengård till guld hösten 2015. Och bland spelarna finns fjolårets Vittsjöback CJ Bott, som för övrigt gjorde 4–0-målet i dagens 4–0-seger mot Arna-Bjørnar.

CJ Bott

Andra norska mästarinnor med damallsvensk rutin är Maruschka Waldus, som gjorde en halv säsong i Mallbacken samt Ingibjörg Sigurdardottir, med två säsonger i Djurgården på meritlistan.

I övrigt i dag noterades väntade segrare i ligorna såväl i England, Tyskland som Frankrike. I Frauen-Bundesliga vann dock Bayern München ”bara” med 1–0 mot Leverkusen. Klara Bühl gjorde segermålet, och både Amanda Ilestedt och Hanna Glas spelade hela matchen.

Jag kollade från och till på Chelsea–West Ham 3–2. Där gjorde Magdalena Eriksson mål för West Ham. Hon såg ett inlägg sent och nickade in bollen i eget mål. Som tur var för den färska diamantbollenvinnaren så gjorde Sam Kerr tre mål framåt. Vid två av dem fick australiskan tomt mål efter fina framspelningar från comebackande Fran Kirby.

Magda Eriksson och Jonna Andersson spelade för övrigt hela matchen. Och Kerr är uppe på sex mål, vilket gör henne till trea i skytteligan bakom Arsenals nederländska duo Vivianne Miedema (tio) och Jill Roord (sju).

I Liverpool vann Göteborgs blivande Champions Leaguemotståndare Manchester City med 3–0 mot ett brandskattat Everton.

Jag har sett Everton ett par gånger tidigare den här säsongen, och imponerats av deras målvakt Alexandra MacIver. Hon är 22 år och känns som en framtida engelsk landslagsmålvakt. I City står huvudkonkurrenten om målvaktsplatsen i landslaget, den ett år yngre Ellie Roebuck. Vad jag sett tycker jag bättre om MacIver. Men just nu går nog Roebuck före.

I dag höll Roebuck nollan, medan MacIver släppte in tre nickmål. För City innebar segern att man bröt en svit på tre raka bortamatcher i ligan utan vinst.

Jag kollade förstås City lite extra med tanke på att de skall möta Göteborg de kommande två veckorna. Manchesterlaget spelar 4–1–4–1. Kollar man deras trupp sticker ytterbackarna ut. Där finns nämligen alla de tre ytterbackar som ingick i Englands VM-trupp i fjol; Lucy Bronze, Demi Stokes och Alex Greenwood.

Trots att man alltså har en väldigt bra besättning på ytterbacksplats noterade jag att man inte skjuter upp sina ytterbackar så högt som man kunde förvänta. Framför allt tycker jag att Bronze verkar lite låst. I Lyon hade hon i princip obegränsad möjlighet att kliva framåt.

Jag kan även tycka att City, trots stor överlägsenhet, hade svårt att komma till målchanser. Där har Göteborg ett litet hopp. Ett annat hopp för Göteborg skulle kunna vara att City har släppt in rätt många mål i höst. Men efter sju raka matcher utan hållen nolla har man nu hållit tätt i tre av de fem senaste. Och det kändes rätt stabilt i dag.

Något Göteborg bör se upp med är Caroline Weir:s vänsterfot. I dag kom alla tre assisten från den – ett på hörna och två på inlägg från vänsterkanten.

City spelade så här: Roebuck – Bronze, Steph Houghton, Gemma Bonner (Greenwood, 65), Stokes – Keira Walsh – Rose Lavelle (Chloe Kelly, 46), Jill Scott, Caroline Weir (Sam Mewis, 65), Janine Beckie (Lauren Hemp, 71) – Ellen White (Georgia Stanway, 76).

Efter att ha sett både Göteborg och Manchester City de senaste dagarna står jag fast vid att det vore en extremskräll om de svenska mästarinnorna klarar sig vidare. Det normala är tyvärr att dubbelmötet redan i praktiken är avgjort efter onsdagens match i Göteborg.

 

Spännande fredag och kul söndag

Damallsvenskans silly season exploderade under fredagen. Det var inte lätt att hänga med i alla uppdateringar på silly season-sidan.

Vissa saker var väntade. Vi fick bland annat bekräftat det man anat redan tidigare, att Olivia Schough skulle lämna Djurgården. Mindre väntat var att Malin Levenstad skulle lämna Rosengård för att bli assisterande tränare i Linköping.

Kul att det händer saker. Ännu så länge är det dock mest kontraktsförlängningar. Vi väntar ännu på de riktigt tunga värvningarna. De fyra tyngsta hittills har varit Therese Simonsson till Linköping, Hayley Dowd till Djurgården, Eva Nyström till Hammarby och Anam Imo till Piteå.

Vi väntar även på nya klubbar för spelare som Schough, Emma Berglund, Nina Jakobsson, Julia Karlernäs, Ria Öling, Jennie Nordin, Cornelia Kapocs, Cassandra Korhonen, Sophie Sundqvist och kanske också för Madelen Janogy.

Jag gissar att de flesta klubbarna vill ha huvuddelen av sina trupper spikade till efter helgerna. Så det lär hända mycket de kommande veckorna också.

Ännu så länge har ju varken Göteborg eller Rosengård värvat något. Däremot har båda klubbarna tappat flera bra spelare. Men kanske att de håller på sina värvningar till efter att de spelat sina sextondelsfinaler i Champions League.

I går kväll spelade Göteborg genrep inför sitt dubbelmöte med Manchester City. Det var ett reservbetonat Göteborg som mötte ett reservbetonat U23-landslag. Jag såg matchen, som de svenska mästarinnorna vann med 5–2.

Jag kan inte säga att jag blev imponerad av Göteborg. Tvärtom var man långt ifrån det spel man hade i allsvenskan. Framför allt var det tunt i backlinjen. Det verkar klart att ingen av Natalia Kuikka, Emma Berglund eller Emily Sonnett kommer att spela mot Manchester City.

De svenska mästarinnorna får verkligen lida för att man skrivit kontrakt som löper ut den 30 november. Mot U23-landslaget startade Göteborg med en trebackslinje med Emma Koivisto, Emma Kullberg och Julia Roddar och man avslutade med Hanna Andersson, Kullberg och Elma Junttila Nelhage.

Även i anfallslinjen såg det väldigt annorlunda ut mot tidigare under säsongen. Pauline Hammarlund spelade ihop med Evelyn Ijeh på topp, med Bri Folds närmast bakom. Hela Göteborgs lag såg ut så här:

Jennifer Falk – Koivisto (Junttila Nelhage, 60), Kullberg, Roddar (Molly Johansson, 79) – Hanna Wijk, Filippa Angeldahl (Johanna Svedberg, 46), Vilde Bøe Risa, Anna Csiki (Andersson, 60) – Folds – Hammarlund, Ijeh.

Visst skall trion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Stina Blackstenius kunna vara spelklara till onsdag. Men känslan är tyvärr ändå att Göteborg kommer att spela med årets allra sämsta startelva mot City. Det innebär i sin tur att oddsen från engelskt avancemang ökar till upp mot 95–5. Framför allt kommer ju Göteborg att tvingas spela med en helt komponerad backlinje.

Tråkigt när våra svenska lag inte ger sig själva chansen i Champions League.

De glädjeämnen jag såg i matchen var två talanger födda 2003. I U23-landslaget gjorde AIK:s Rosa Kafaji ett väldigt spännande inhopp efter paus. Jag gillade skarpt hennes spelstil när jag såg henne i F17-landslaget förra våren. Och hon fortsätter att göra bra intryck. En riktigt spännande spelare.

Hos Göteborg tycker jag att Hanna Wijk var matchens lirare. Wijk fyller 17 om 1,5 veckor, och har fått speltid i hela 17 damallsvenska matcher det här året – varav tre från start. Min uppfattning har dock varit att hon mer fått spela för att hon är ung än för att hon varit redo. Jag har nämligen inte sett det som motiverat såpass mycket speltid i ett mästarlag.

Fast mot U23-landslaget såg jag sannolikt de kvaliteter som gjort att Göteborgs tränarduo satsar så hårt på henne. Wijk ägde nämligen sin kant, och snurrade flera gånger upp U23-landslagets ytterbackar. Den Lerumsfostrade talangen såg helt enkelt väldigt spännande ut.

Innan jag lämnar fredagens träningsmatch mellan Göteborg och U23-landslaget noterar jag att matchens målskyttar var:

20: 1–0 Anna Csiki, snyggt framklackad av Filippa Angeldahl.
27: 1–1 Freja Olofsson, nick på ett precist inlägg från Sarah Mellouk.
37: 2–1 Pauline Hammarlund, frispelad av Julia Roddar.
48: 3–1 Csiki, lobbade över Moa Öhman, som kom snett i en utrusning.
65: 3–2 Therese Simonsson. Skott i krysset efter ett mönsteranfall på högerkanten, där Johanna Alm och Michelle De Jongh växelspelade.
67: 4–2 Vilde Bøe Risa. Lyfte bollen över en motståndare och placerade iskallt in bollen.
84: 5–1 Evelyn Ijeh. Femte gången gillt. Ijeh var inblandad i hälften av Göteborgs tio 100-procentiga målchanser. Den sista förvaltade hon genom att kliva in från vänsterkanten och placera bollen vid bortre stolpen.

Det var alltså en spännande fredag. Däremot har lördagen inte varit så intressant. Den här helgen är det på söndagen det händer.

Bland annat väntar ett spännande avgörande i Norges toppserien. Det konstiga är att de båda bottenlagen sedan länge spelat klart. Klassiska Kolbotn har till och med hunnit spela två kvalmatcher mot Medkila, och räddat kontraktet. Däremot kunde inte lika klassiska Røa rädda sig kvar – Osloklubben åker ut.

Kvalet är alltså avklarat. Däremot är guldstriden i toppserien långt ifrån klar. Den avgörs under söndagen, och tre lag har kvar chansen att ta hem mästerskapet. Som jag tidigare berättat ingår inte de senaste årens mästarlag, LSK Kvinner, bland de tre.

Så har ser tabelltoppen ut inför den sista omgången:

1) Vålerenga     35–14  35
2) Rosenborg   32–15  35
3) Avaldsnes    31–17  34

Söndagens matcher har avspark 13.00. Här är de tre som påverkar guldstriden:
Vålerenga–Arna-Bjœrnar
Klepp–Rosenborg
Sandviken–Avaldsnes

Det rimliga är ju att Vålerenga, som i veckan värvade Camilla Huseby från Djurgården, vinner sin match och tar hem guldet. Men i slutomgångar kan det komma in nerver i spelet. Så osvuret är bäst.

Även i övriga Europa är det söndagen som är den stora matchdagen den här helgen. I England spelades en match i WSL på lördagen. Det var Manchester United som vann med 2–0 borta mot Aston Villa. Därmed håller United undan i toppen av tabellen. Men Chelsea har två matcher mindre spelade, och kan komma upp på samma poäng.

Under söndagen finns följande matcher att se på svensk tv:

13.30: Chelsea–West Ham i WSL. Sänds på Viasat sport extra och Viaplay.
14.45: Paris Saint-Germain–Paris FC i D1 Feminine. Sänds på Viaplay.
15.30: Everton–Manchester City i WSL. Sänds på Viaplay.

I England finns det alltså chans att både se ett svenskmöte (Jonna Andersson och Magdalena Eriksson mot Nor Mustafa) och genrepet för Göteborgs blivande Champions Leaguemotståndare.

I Tyskland spelas bara en ligamatch den här helgen, hängmatchen Bayern München–Bayer Leverkusen i morgon 14.00. Men egentligen är det cuphelg. Från cupen visas två av söndagens åttondelsfinaler på DFB-tv

13.00: Red Bull Leipzig–Eintracht Frankfurt
15.00: Köln–Hoffenheim

 

Umeå åker ut – utöka damallsvenskan nu

Damallsvenskan 2020 är över. Nu väntar sisådär fem månaders väntan på nästa års upplaga. Då är AIK och Hammarby med.

Det är däremot inte Umeå IK och IK Uppsala Fotboll. För första gången sedan elitettan infördes åker båda nykomlingarna ut direkt.

I slutomgången vann Umeå med 1–0 borta mot Eskilstuna. Trots att segermålet kom på frispark från Eva Nyström i femte minuten var aldrig västerbottningarna över nedflyttningsstrecket den här söndagen.

Djurgården fick nämligen en ännu bättre start hemma mot Uppsala. Stockholmarna gjorde ett snyggt ledningsmål minuten innan Nyströms frisparksmål. På ett fint inlägg från Olivia Schough kom fjolåret UIK-spelare Rachel Bloznalis flygande och språngskallade in det otroligt viktiga ledningsmål som Djurgården behövde.

1–0 är ju dock ingen stabil ledning, utan Djurgården behövde ett mål till för att få arbetsro. Det målet kom från Linda Motlhalo med ungefär en kvart kvar. I Örebro vann Piteå med 1–0 efter ett snyggt segermål från Julia Karlernäs.

Piteå och Djurgården räddar sig kvar i sista omgången, medan Umeå åkte ur på 23 poäng.

Bara två lag har tidigare åkt ut med högre poängskörd. För två år sedan åkte Hammarby ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Det är högsta poäng något lag som åkt ur damallsvenskan noterat.

Tvåa på listan är Öxabäck/Mark som 1998 tog 24 poäng och hade målskillnaden –14, och åkte ur. Öxabäcks nedflyttning skedde under de sju år (1995–2001) som tre lag flyttades ner. Öxabäck var för övrigt det enda lag som åkte ut på 20 poäng eller fler under den perioden.

Utöver Hammarby 2018, Öxabäck/Mark 1998 och Umeå IK 2020 är Mallbacken 1990 det enda lag som åkt ur damallsvenskan trots att de nått upp i 20 poäng. De hade 20 poäng och –28 i målskillnad.

I övrigt har tre lag åkt ur på 19 poäng: Kvarnsveden 2017, Djurgården 2012 och Bälinge 2004. Och två lag har åkt ur med 18 poäng: Hammarby 2015 och Trollhättans IF 1989. De senare tog i och för sig bara 14 poäng i tvåpoängssystem, men hade haft 18 om man fått tre poäng vid seger aktuellt år.

De senaste fyra åren har alltså tre lag som tagit 19 poäng eller fler åkt ut. Trenden är alltså att det blivit allt jämnare på damallsvenskans undre tabellhalva på senare år – samt att väldigt bra lag har åkt ut.

I skrivande stund står Olivia Schough i SVT och säger så här om UIK:

”Jag tycker att Umeå skall vara i allsvenskan. Och de har gjort det bra i år. Jag tycker att det känns konstigt att de skall åka ur.”

Jag håller med. Jag tycker också att det bör finnas plats för UIK i damallsvenskan. Så det är dags att återupprepa ett gammalt kärt mantra: Utöka damallsvenskan nu.

Utöver att det under de senaste fyra åren har krävts rekordhög poängskörd för att hålla sig kvar så bör man ju påminna sig om att lag som Göteborg och Vittsjö varit rejält inblandade i nedflyttningsstrider under den här fyraårsperioden.

Det är alltså inte längre några jätteavstånd mellan den undre och den övre halvan i vår högsta serie. Se bara på söndagens resultat, där Växjö – som länge såg ut som ett nedflyttningslag – åkte ner till Malmö och besegrade Rosengård med 1–0. Ett Rosengård som hade andraplatsen att spela för.

Med 45 minuter kvar av säsongen var för övrigt Malmöklubben nere på tredjeplatsen. Men Linköpings Rachel Hill ordnade det stora silvret till Rosengård genom att göra två mål i Kristianstad.

Jag tycker alltså att man skall utöka damallsvenskan – och att man skall göra det fortast möjligt. Som jag ser det kan man ha 14 lag i högsta serien redan till 2022. Men faktum är att jag till och med tror att det skulle kunna gå att ha 16 lag i damallsvenskan inom bara några år. Det är ju alltfler klubbar som satsar på dam- och flickfotboll. Och ju fler lag i damallsvenskan, desto fler unga talanger kan skolas in i elitfotbollen.

Jag ser även förändringen till fem byten som positiv. Jag hoppas att det kommer att kunna leva kvar framöver. Det är ju nämligen också något som ökar möjligheten till speltid för unga talanger.

 

Nu ska damallsvenskan avgöras – och grattis Hammarby

Det är bara cirka 1,5 vecka kvar av damallsvenskan 2020. Och ännu så länge lever både topp- och bottenstrid.

Det vi vet efter omgång 20 är att Sverige representeras av Göteborg FC och FC Rosengård i nästa års upplaga av Women’s Champions League.

Med största sannolikhet får de sällskap av Kristianstads DFF. Just KDFF har fortfarande dessutom kvar en teoretisk chans att bli svenska mästarinnor. Men i praktiken är det både klart att Kristianstad kommer att spela Champions League samt att guldstriden står mellan Göteborg och Rosengård.

Bakom de tre topplagen är det i praktiken också klart att Linköping tar hem bronsmedaljerna – alltså att de slutar på fjärde plats. LFC har kvar möjligheten att ta såväl det lilla silvret som den sista platsen i Champions League. Men den möjligheten är alltså bara teoretisk.

I mittenskiktet vet vi att Vittsjö och Kif Örebro spelar i damallsvenskan nästa år. Vi kan även räkna med att Eskilstuna klarar kontraktet. De har i och för sig bara fyra poäng ner till nedflyttningsstrecket. Men eftersom Djurgården och Umeå möts i nästa omgång finns det ingen möjlighet att båda de lagen passerar Eskilstuna på poäng. Och Eskilstunas målskillnad är så mycket bättre än både Djurgården och Umeås att det känns säkert att United håller sig kvar.

Helt säkert är det att IK Uppsala Fotboll åker ur, och får börja om i elitettan nästa år. Men vilket lag de får med sig är fortsatt vidöppet.

Just nu ligger Umeå på elfteplatsen. Det som talar mot västerbottningarna är att de är väldigt formsvaga. De har bara en poäng på de sju senaste omgångarna – senaste segern kom den 29 augusti mot Uppsala. Och på de två senaste matcherna har UIK målskillnaden 1–9. Det som talar för UIK är att de har saken i egna händer. De avslutar med hemmamatch mot Djurgården och bortamöte med Eskilstuna.

Just Djurgården var på väg mot nytt kontrakt i söndags när Olivia Schough gjorde två mål på ett par minuter mot Eskilstuna. Det ena var för övrigt ett riktigt drömmål med vänstern. Men United slog tillbaka och vann en dramatisk match på ett övertidsmål från Felicia Rogic. Det var målet som i praktiken säkrade Eskilstunas damallsvenska kontrakt.

Det var även målet som satte Djurgården i skiten för andra året i rad. I fjol klarade man sig med en hårsmån. Det som talar för DIF klarar krisen även i år är att de ligger över strecket, samt att de avslutar mot de båda lag sin ligger bakom i tabellen.

En poäng före Djurgården finns Växjö. De avslutar hemma mot Eskilstuna och borta mot Rosengård. Det som talar för Växjö är att de har visat fin form på sistone, och tagit nio poäng på de fem senaste omgångarna. Men småländskorna bör nog ha säkrat kontraktet innan slutomgången. För det är inget roligt att åka till Malmö med krav att ta tre poäng mot Rosengård.

Även Piteå är i högsta grad inblandat i nedflyttningsstriden. Vilma Koivisto:s övertidsmål i Linköping i söndags kan bli guld värt för 2018 års mästarlag. Det innebär ju nämligen att Piteå har tre poängs marginal ner till strecket med hemmamatch mot Rosengård och bortamöte i Örebro kvar på schemat.

Det är möjligt att Piteå inte behöver någon mer poäng för att hålla sig kvar. Men skulle resultaten gå emot är det ett riktigt knivigt avslutningsprogram som Stellan Carlsson:s lag står inför. Utan det där segermålet som Koivisto satte i Linköping skulle jag nog tippat att Piteå åker ut.

Nu är istället mitt tips att det här blir första året där båda nykomlingarna från elitettan tvingas lämna damallsvenskan direkt. Det ändrar dock inte min uppfattning om att damallsvenskan bör ökas till 14 lag så fort som möjligt. Jag är helt övertygad om vi hade fått en utmärkt högstaserie nästa år med de tolv lag som spelat i damallsvenskan i år plus AIK och Hammarby.

För i lördags blev det klart att Hammarby spelar i damallsvenskan 2021. Stort grattis. Och kul att sportchefen Johan Lager verkar ha stora planer.

Jag kan inte läsa artikeln nedan, men citatet…

”Vi ska så snabbt som möjligt bli ett topplag och regelbundet spela i Europa.”

…indikerar att Bajen tänker satsa hårdare på sitt damlag den här gången än man gjort tidigare. Kul. Vi har ju saknat herrelitklubbar som verkligen visar ambition även med sitt damelitlag.

Hammarby har ett spännande lag, spelskickligt men kanske lite tunt. Med lite mer tyngd bör Bajen kunna hävda sig väl i nästa års damallsvenska. I år inledde man elitettan lite tveksamt. Men man har fått upp farten, och med lördagens 3–0-vinst i Älvsjö är Hammarby nu uppe i tio raka segrar. Starkt.

Jag pratade för övrigt med Bajens lagkapten Alice Carlsson en stund efter slutsignalen. För mig var det oväntat att den spelskickliga mittbacken från Hyssna mellan Borås och Göteborg skulle bli kapten redan under sitt premiärår i Bajen. Stockholmsklubben hade ju flera betydligt mer namnkunniga nyförvärv än Carlsson.

Hon sa för övrigt att hon i fjol var osäker på om hon skulle hålla för elitettan. Nästa år får hon testa hur hon står sig i damallsvenskan. Carlsson fullföljde för övrigt min telefonintervju. Jag hade således större tur än SportExpressenPlay…

När vi ändå kom in på firande så ville även en svensk herrfotbollsprofil vara med och gratulera Bajen till avancemanget:

Hammarby spelar alltså i damallsvenskan 2021. Det gör även Kif Örebro. I lördags hann jag från och till följa lagets 5–1-seger mot Umeå. Jag måste säga att Örebro har imponerat på mig det här året.

De tappade flera nyckelspelare inför säsongen, och har fått viktiga Heidi Kollanen korsbandsskadad. Ändå känns laget starkare än någonsin nu i höst. 

Frågan är vad tisdagens besked om att tränare Stefan Ärnsved kommer att lämna laget betyder. Ärnsved har tagit laget från elitettan och skapat den stabilitet som gjort att man klarat av att växa trots att man tappat nyckelspelare efter nyckelspelare.

Ärnsved lämnar alltså. Det gör också AIK:s båda tränare. Att Caroline Sjöblom skulle lämna efter avslutad säsong för ett uppdrag som förbundskapten för F15/F17-landslaget har varit klart ett tag.

Men i dag meddelar klubben att även den andra huvudtränaren, Robert Lison Svanström, slutar. Några skäl framgår inte, men det är ju inte jättebra för laget att tappa båda de tränarna som tagit laget till damallsvenskan.

I söndags trodde jag ett tag att jag kanske hade missat ytterligare ett tränarbyte – i Växjö. I laguppställningarna under SportbladetPlays sändning från Växjö–Göteborg stod det nämligen att hemmalagets tränare heter Ronny Johansson

Jag fick googla om jag lyckats missa en sen rockad. Men vad jag kan hitta leds småländskorna fortsatt av Maria Nilsson, medan Johansson är lagledare. Nilsson har ju för övrigt verkligen fått fart på Växjö DFF.

Jag hann bara se första kvarten av Växjös 3–0-förlust mot Göteborg. Men där rivstartade hemmalaget med fyra kanonminuter, där man hade två 100-procentiga målchanser. Sedan stack Göteborg upp i sitt första anfall – och gjorde mål.

Även Göteborgs andra anfall ledde till mål, vilket var precis vad göteborgskorna behövde. Laget visade lite guldfrossa mot Örebro. Och har man guldfrossa i truppen behöver man försöka hitta ett lugn – en tidig 2–0-ledning ger just det lugnet.

Med två omgångar kvar och 3,5 poängs ledning är Göteborg förstås jättefavorit till att ta hem det där guldet. Men, det känns ändå långt ifrån klart. Göteborg har två svåra matcher kvar, och vad skulle hända om laget kom i underläge?

Både Linköping (b) och Vittsjö (h) är farliga motståndare, inte minst från ledning. Och Göteborg skall nog inte räkna med att två kryss räcker. För även om Rosengård har en knivig bortamatch i Piteå på söndag räknar jag med att Malmöklubben går rent i de två sista omgångarna.

Om de inte gör det finns Kristianstad bara två poäng bakom, beredda att ta över andraplatsen. Kristianstad har för övrigt tio segrar på de tolv senaste omgångarna – vilket gör dem till det klart formstarkaste laget i serien. Noterbart är att förlusterna kommit mot Djurgården och Växjö – alltså två lag som kämpar för kontraktet.

Både Rosengård och Kristianstad tog klara segrar i helgen. KDFF:s 4–0 mot Vittsjö var bekväm, med tidig 2–0-ledning. Rosengårds 5–1 mot Uppsala blev till slut bekväm. Men det tog mästarlaget 50 minuter att få hål på jumbon. En indikation om att Malmölaget för tillfället inte hittar sommarens framgångsrika spets i anfallsspelet.

Hos Rosengård noteras för övrigt att Hanna Bennison var tillbaka i spel efter skada och sjukdom (covid).

I elitettan vet vi alltså att AIK och Hammarby tar de båda damallsvenska platserna. Vi vet däremot inte vilka som följer Sunnanå ner till division I. På lördag möts Kvarnsveden och Älvsjö i en match där förloraren får en nervös slutomgång.

Båda lagen närmast under strecket har troliga måstematcher i helgen. Lidköping tar emot BP på lördag och Sandviken tar emot Sunnanå på söndag.

Slutligen några ord om ligaspel i andra länder. I Norge står det klart att vi får ett tronskifte efter sex raka ligasegrar för LSK Kvinner. I och med LSK:s 4–2-förlust mot Vålerenga i helgen är det numera omöjligt för mästarlaget att försvara titeln.

Med två omgångar kvar står guldstriden i första hand mellan just Vålerenga (35 poäng) och nybildade Rosenborg (34 poäng). Men även trean Avaldsnes (31 poäng) har en teoretisk guldchans.

Det var för övrigt både norskt och danskt på planen i helgens stora match i Europa, FA-cupfinalen. Där vann Manchester City med 3–1 efter förlängning mot Everton. Hos Liverpoolklubben startade norska Ingrid Moe Wold samt de båda danskorna Rikke Sevecke och Sverigebekanta Nicoline Sørensen.

City tog ledningen genom Sam Mewis, men Valerie Gauvin kvitterade för Everton. Båda målen under ordinarie tid var nickar på hörnor. I förlängningens andra halvlek avgjorde inhopparna för City. Först spelade inhoppare Jess Park fram inhoppare Georgia Stanway till 2–1 och matchens allra sista minut var det Stanway som serverade inhoppare Janine Beckie till 3–1. City FA-cupmästarinnor för andra året i rad.

För er som undrar över hur det går för våra svenska utlandsproffs finns en gedigen genom gång här.

Tyskland och Nederländerna först att klara kvalet

I dag blev Tyskland och Nederländerna första och andra lag att kvala in till EM i England. Tyskorna säkrade sin gruppseger utan att spela. Det var Ukraina som ordnade den tyska EM-biljetten genom 1–0-seger mot Irland.

Nederländerna säkrade sin plats genom storseger (7–0) hemma mot Estland.

Det spelades en hel del EM-kvalmatcher i dag. För svensk del innebar resultaten att vi är väldigt nära nästnästa års EM-turnering. Det är ju de nio gruppsegrarna samt de tre bästa grupptvåorna som går till slutspelet i England 2022.

Här är läget grupp för grupp:

Grupp A: Nederländerna klart för slutspel. Allt talar för att Ryssland tar andraplatsen efter att laget idag besegrat Slovenien med 1–0. En inte alltför vågad gissning är att ryskorna kommer att få tillgodoräkna sig 18 poäng i jämförelsen med de andra grupptvåorna. Just 18 poäng är max för Ryssland eftersom de förlorat båda matcherna mot de regerande mästarinnorna.

Grupp B: Både Danmark och Italien har full poäng och kommer att sluta etta respektive tvåa. För danskorna återstår bara dubbelmötet med Italien, medan italienskorna även har kvar det uppskjutna hemmamötet med Israel. Det troliga är att grupptvåan här får med sig 18, 19 eller 21 poäng, vilket innebär stor chans till en direktplats.

Danmarks målskillnad efter åtta matcher är för övrigt anmärkningsvärda 45–0. Imponerande.

Grupp C: Norge har full poäng och rusar mot EM. Allt talar för norsk gruppseger. Tre lag har chansen att ta andraplatsen; Wales, Belarus och Nordirland. Det mest troliga är att Wales tar andraplatsen. Och walesiskorna kan som mest nå upp i 17 poäng. För att få det måste de vinna hemmamatchen mot Norge.

Grupp D: Här vann Spanien dagens gruppfinal mot Tjeckien med klara siffror. Det blev 4–0 efter att ha varit 3–0 redan i halvtid. Resultatet innebär att Spanien går mot gruppseger. Det innebär också att grupptvåan som bäst kan komma upp i 17 poäng. Det står mellan Tjeckien och Polen om andraplatsen. Men då polskorna och tjeckiskorna har kvar en match vardera mot Spanien är det troliga att tvåan här stannar på 13 eller 14 poäng.

Grupp E: Det här är den grupp där lagen kommit kortast. Här står topplatserna mellan Finland, Portugal och Skottland. Alla de tre lagen är ännu obesegrade, men inget av dem har spelat fler än fyra matcher. Dessutom är Portugal–Finland 1–1 det enda inbördes mötet mellan topptrion hittills. Det är således ännu så länge svårt att sia om utfallet i den här gruppen.

Grupp F: Det här är vår grupp. Här leder Sverige på 16 poäng, tre före Island. Isländskorna har dock en match mindre spelad. På tisdag möts Sverige och Island på Gamla Ullevi. Vinnaren där spelar EM-slutspel nästa år. Blir det kryss kvalar sannolikt båda lagen in till slutspelet.

Och det känns faktiskt mycket sannolikt att Sverige även kan ta en direktplats vid förlust. Men då krävs tre poäng borta mot Slovakien i sista omgången. I så fall skulle Sverige bli grupptvåa med 19 poäng. Och det känns som att det kan räcka för att bli en av de tre bästa grupptvåorna.

För övrigt har Slovakien också kvar en liten chans att bli grupptvåa. De föll bara med 1–0 i det inbördes mötet med Island, och skulle kunna passera isländskorna om de vinner returen, samt får lite hjälp.

Grupp G: Här har både Frankrike och Österrike full poäng efter fem spelade omgångar. Det är troligen också just de båda lagen som kommer att sluta etta och tvåa, även om Serbien har kvar en liten chans på andraplatsen. Med tre omgångar kvar där topplagen möts dubbelt står det klart att grupptvåan här kommer att sluta inom intervallet 15–21 poäng.

Grupp H: Schweiz och Belgien gör upp om gruppsegern. Schweiz leder med en poängs marginal med två omgångar kvar. De båda topplagens andra inbördes möte kommer att avgöra vilka som tar hem spelet. Grupptvåan kan som mest nå 19 poäng.

Grupp I: Här blev alltså Tyskland klart för slutspel under fredagskvällen. Efter Ukrainas seger mot Irland i dag talar det mesta för att just Ukraina blir tvåa. De kommer upp i 15 poäng om de vinner sina två återstående matcher mot Grekland och Makedonien. Om Ukraina blir tvåa får de alltså spela playoff. Men Irland har kvar chansen. De står på 13 poäng med en match kvar. Den är dock hemma mot Tyskland, och det troliga är att irländskorna måste vinna den matchen för att gå till playoff.

Slutligen några ord om Sveriges 7–0-seger mot Lettland i går. Lettland är ju ett genomuselt landslag, ett lag som sannolikt hade fått det väldigt svårt i elitettan. Således är 7–0 ett högst rimligt segerresultat. Jag hade inte blivit förvånad om det blivit tvåsiffrigt.

Lettland är alltså ett lag som Sverige bara måste slå. Jag hörde Caroline Seger inför matchen säga att matchen skulle bli en utmaning. Det var rent skitsnack. I fjol gjorde Sverige en jättedålig insats borta mot lettiskorna, men vann ändå med 4–1. Då räknade jag för övrigt bara till totalt fem lettiska passningar under de första 45 minuterna. Fem passningar, varav en var en misslyckad rensning som hamnade hos en lagkompis…

I går gjorde Sverige en väldigt bra insats och hade avgjort matchen redan i den första halvleken. Väl medveten om hur uselt det lettiska laget är skulle jag ändå säga att de första 20 minuterna var bland de allra bästa jag sett Sverige prestera mot svagt motstånd. Vårt landslag gjorde ju exempelvis tre spelmål under första kvarten. Det tillhör inte vanligheterna ens mot lag av lettisk klass.

En anledning till det fina spelet kan ha varit att Peter Gerhardsson mönstrade en startelva som var anpassad efter motståndet, med många spelskickliga fötter på planen. Och många var också bra. Inte minst tycker jag att Olivia Schough är värd beröm. Hon gjorde en toppinsats – och nog gjorde hon väl även två mål? Jag tycker nämligen att det ser ut som att hörnan till 4–0 bara touchar den lettiska målvakten på sin väg in i mål.

För svensk del väntar alltså gruppfinal mot Island på tisdag. Det skall bli riktigt kul.

Stor damallsvensk halvtidsrapport

Elva omgångar är spelade, elva återstår. Det är halvtidspaus i damallsvenskan, och det är dags för en stor genomgång av hur lagen sett ut under sommarens elva omgångar.

När vi nu går in i höstsäsongen noteras att de flesta klubbarna rent numerärt har större och bredare trupper än på många år. Jag har fått en del frågor om hur jag ur etisk synvinkel ser på de många värvningarna efter coronapausen.

Och visst finns det tveksam etik i att först permittera sina spelare och låta staten betala stora delar av lönerna, och sedan värva nya spelare. Men jag kan ändå inte säga att jag är  upprörd över hur de damallsvenska klubbarna har agerat.

En stor del av sommarens värvningar har handlat om att täcka upp för skadade spelare – vilket jag tycker är helt okej. De värvningar som är tveksamma är ju de som är till för att förstärka trupperna. Och visst har det varit några sådana, men känslan är att det dels varit sådana som planerats sedan länge, dels varit färre än vanligt.

Så jag tänker inte rasa mot de damallsvenska klubbarnas arbete under silly season. Faktum är att jag tycker att det är betydligt mycket tveksammare ur etisk synvinkel när lag i herrallsvenskan eller hockeyns SHL utnyttjar statens medel för sina löneutbetalningar.

I de serierna handlar det om att använda statsmedel för att betala höginkomsttagare. Det är ju knappt en spelare i herrallsvenskan eller SHL som har en månadslön under 48 800 kronor. De allra flesta spelarna här hade lätt klarat sig ett år med halverade löner. Och då hade inte staten behövt rycka in.

I damallsvenskan finns det inte många höginkomsttagare. Tvärtom tvingas de flesta spelarna ha jobb vid sidan om fotbollen för att klara försörjningen. Således finns det inte några större utrymmen för klubbarna att sänka sina utgifter under några längre perioder.

Det om etik och ekonomi. Nu till sport. Efter elva omgångar kan man likna serien vid ett cykellopp som delats upp i tre delar – två små utbrytargrupper och en stor huvudklunga.

Den första utbrytargruppen är guldstriden, som består av två lag – Göteborg och Rosengård. De har åtta respektive fem poäng ner till nästa lilla utbrytargrupp, de som slåss om spel i Champions League – Kristianstad och Linköping.

Den gruppen har i sin tur sju respektive fem poäng ner till huvudklungan bestående av åtta lag som ligger inom sex poängs marginal.

För guldstriden är söndag en otroligt avgörande dag. Då möts de båda mästarkandidaterna för andra och sista gången. Det är Rosengård som har kniven mot strupen. Om Malmöklubben förlorar får den väldigt svårt att försvara sitt guld.

Här förutsättningar för den tidiga seriefinalen, samt en genomgång av läget i samtliga damallsvenskans tolv lag:

Twitterkontot Damallsv Nyheter har gjort en genomgång av de första elva omgångarna lag för lag, samt tagit ut tre bästa spelarna i varje lag. Det är få lag där jag håller med om spelarrankingen. Men jag lägger ändå med tweetsen i genomgången.

Jubel över Rubenssons frisparksmål

1) Göteborg FC

Bloggens tips: 2

Göteborg har gjort en otroligt imponerande sommar. Laget är obesegrat efter att ha hållit en jämn och hög nivå i precis varenda match.

I fjol tyckte jag att Göteborg hade den högsta högstanivån i serien, men att man föll i guldstriden på att man hade en betydligt längre lägstanivå än Rosengård. Hittills i år har det varit tvärtom. Rosengård har haft en högre högstanivå, men också den klart lägsta lägstanivån.

Tyvärr är ju förbundets och EFD:s damallsvenska statistik ett totalhaveri. Det finns bland annat inga bra och lättillgängliga siffror över avslut. Men min bild är att Göteborg har kommit till klart flest avslut i serien. Och att de sannolikt kommit till tvåsiffrigt antal 100-procentiga målchanser i varenda match. Sådan jämnhet har inte Rosengård varit nära.

Göteborgs spel är väl inarbetat, det är tredje säsongen man jobbar på ett liknande sätt. Det är en snabb fotboll som jag gillar skarpt. Spelet bygger på hårda och distinkta passningar och på rejäla löpningar. Man är starka centralt, men har även ett väldigt fint kantspel.

Inför seriestart trodde jag att Göteborgs guldhopp stod och föll med mittfältsgiganten Vilde Bøe Risa. Med Elin Rubensson borta kändes norskans betydelse för spelet som gigantisk. Jag står fast vid att Göteborg spelar klart bäst med Bøe Risa på planen. Men laget har visat att det är väldigt starkt även utan henne.

För trots att man spelat sex av matcherna utan norskan – bland annat den första seriefinalen – har man lyckats hålla en väldigt jämn och hög nivå. Imponerande. Och Bøe Risa är på väg tillbaka, kanske att hon är redo för spel redan i morgon på Malmö IP.

Allt är förstås inte perfekt i Göteborg, utan det finns förbättringspotential på vissa områden. Ett viktigt sådant är målskyttet. Trots att Göteborg sannolikt både skapat överlägset flest målchanser och kommit till flest avslut har man inte gjort flest mål. En orsak är att prestigeförvärvet Stina Blackstenius varit väldigt ineffektiv.

Göteborgs båda tränare Mats Gren och Jörgen Ericson har valt att satsa på Blackstenius. Det innebär samtidigt att man prioriterat ner den spelare som jag tycker är Göteborgs bästa avslutare – Rebecka Blomqvist.

Fjolårets skytteligatvåa är inte lika kraftfull och har har lägre status än Blackstenius. Det har gjort att Blomqvist i stor utsträckning fått spela i andra roller än den som toppforward. Ändå ligger hon långt före Blackstenius i antal mål per spelade minuter.

Stina Blackstenius 8 starter, 800 minuter – 4 mål – 1 mål per 200 minuter
Pauline Hammarlund 10 starter, 818 minuter – 7 mål – 1 mål per 117 minuter
Rebecka Blomqvist 7 starter, 600 minuter – 5 mål – 1 mål per 120 minuter

Frågan är hur långt tålamod Göteborgsledningen har med Blackstenius. Grundförutsättningen för att kunna göra mål är att man skapar chanser. Och skapar, det gör landslagsanfallaren. Men tyvärr känns det ofta rätt ofarligt när hon kommer i fria lägen.

Problem med målskyttet alltså. Defensivt är däremot Göteborg bäst i serien så här långt. Man har släppt in minst mål – fyra stycken. Och på de nio senaste omgångarna har Jennifer Falk hållit nollan sju gånger. Falk har varit lysande. Ändå kan jag tänka mig att målvaktssidan har skapat lite lätt oro för klubbledningen. Bakom Falk har man nämligen bara haft helt oprövade junioren Lisa Hall den här våren. Orsaken är att Loes Geurts håller på att kämpa sig tillbaka från en hjärnskakning.

Nu står Göteborg inför en riktigt avgörande del av säsongen. I fjol ledde laget serien vid VM-uppehållet. Sedan hade man två tunga perioder under hösten. Den period där man på riktigt tappade guldchansen inträffade i månadsskiftet augusti/september. Då lyckades man bara ta en poäng på tre omgångar.

Nu är vi framme vid månadsskiftet augusti/september, och för Göteborg väntar närmast tvåan Rosengård, trean Kristianstad och det Eskilstuna man tappade poäng mot i serieupptakten. Spännande.

Spännande också att meriterade nyförvärvet Emily Sonnett skall vara spelklar redan till söndagens seriefinal. Här är för övrigt en första svensk intervju med henne.

FC Rosengård

2) FC Rosengård

Bloggens tips: 1

Förlust mot Eskilstuna och kryss mot Djurgården. 9–1 mot Uppsala, 7–1 mot Linköping och 6–0 mot Örebro. Det har varit en vår med skyhöga berg och djupa dalar för de svenska mästarinnorna.

Man har ett ganska svårt spelsätt, där offensiven bygger på långa och väl uppbyggda anfall. Inledningsvis hade man jätteproblem att få det att klaffa, och man gjorde bara tre mål på de tre första omgångarna. Sakta men säkert växlade man upp och efter ett tag började man vräka in mål. Men när laget började se ostoppbart ut kom ett tungt bakslag igen genom 0–0 i senaste matchen, den mot dåvarande nästjumbon Djurgården.

Klart är att Rosengård har en enormt hög högstanivå den här säsongen. De har seriens bästa avslutare, och har också gjort 34 mål – klart flest av alla. De har även ett stabilt försvarsspel som bygger på en fin återerövringspress. Bara sex insläppta mål på elva omgångar är mycket väl godkänt.

Vassast framåt har förstås Mimmi Larsson varit. Hon gjorde bland annat tio mål på fem omgångar från sjätte till tionde och står totalt på elva fullträffar.

Larsson såg het ut redan från start i serien, men led inledningsvis av lagets låga bolltempo. När bollen började passas snabbare kom också hennes målskytte igång. Tillsammans med Loreta Kullashi i Eskilstuna ser jag Larsson som vårens spelare i damallsvenskan.

Bredvid sig har hon fjolårets skytteligavinnare Anna Anvegård. Hon hade en tung vår i fjol, men vaknade till på hösten och ledde laget till guld genom elva mål på sina elva sista matcher. Även i år känns Anvegård som ett sparkapital. Hon har gjort godkända fem mål så här långt. Ja, jag vet att hon står på sex fullträffar i den officiella statistiken. Men där har hon fått tillgodoräkna sig ett självmål.

Det känns ändå som att Anvegård har en växel till att lägga in. Blir hon höstens spelare även i år?

Apropå Rosengårds forwards noterade jag att lagkapten Caroline Seger i den här artikeln säger att:

”Skönt att våra forwards kommit igång.”

Det låter nästan som att det var forwards fel att laget gjorde få mål i början av serien. Så tycker inte jag att det var. Jag anser att det var resten av laget som inte lyckades driva upp bolltempot och förse forwards med rätt bollar.

Jag skulle säga att problemen grundades i att Rosengård haft problem med rollfördelningen mellan alla sina statusspelare.

Inledningsvis kändes det som att trion Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic ville spela exakt samma roll i laget, vilket bromsade passningstempot rejält. Alla vill hellre ha bollen på kropp än ta djupledslöpningar. Alla ville använda minst två tillslag, helst fler. Följden blev att spelet blev långsamt och förutsägbart, vilket gjorde det lätt för motståndarnas backlinjer att plocka bort forwards.

Här har dock Rosengård förbättrat sig betydligt. Man har hittat en rimlig rollfördelning mellan mittfältarna där framför allt Troelsgaard går mer i djupled. Men ibland blir det bakslag, som mot Djurgården.

Den spelare som fått lida i konkurrensen med högstatustrion är Hanna Bennison. 18-åringen har bara ungefär hälften så mycket speltid som de andra tre centrala mittfältarna. Men hon har sett bra ut i sina inhopp, och om jag hade varit coach för Rosengård hade jag velat ha Bennison på planen så mycket som möjligt. Det eftersom hon är en mer naturlig djupledslöpare än de andra. Men även för att hon gärna skjuter, vilket Rosengård mår väldigt bra av.

Trots att Cankovic även spelat forward är Bennison Rosengårds klart målfarligaste mittfältare så här långt. Här är lite statistik kring Rosengårds centrala mittfältare:

Caroline Seger 808 minuter, 9 starter – 2 mål, 404 minuter per mål
Sanne Troelsgaard 848 minuter, 10 starter – 1 mål, 848 minuter per mål
Jelena Cankovic 955 minuter, 11 starter – 4 mål, 239 minuter per mål
Hanna Bennison 482 minuter, 5 starter – 3 mål, 160 minuter per mål

Totalt har Rosengård gjort starka 34 mål. Trots det har laget alltså tre poäng upp till Göteborg, och kniven mot strupen inför morgondagens seriefinal.

En förlust vore verkligen förödande för Malmöklubben. Att ta in sex poäng på tio omgångar på ett lag som bara tappat fyra poäng på tolv matcher är ingen lek.

Men även vid kryss känns det svårt. Då bör nog Rosengård ta 30 poäng på de sista tio omgångarna för att ha kvar chansen att få lyfta kronprinsessan Victorias pokal.

Och det blir verkligen inte lätt. Årets damallsvenska saknar ju rena stryklag. En mindre bra dag kan därför toppduon tappa poäng mot vilket lag som helst.

Det går alltså att gå på nitar. Problemet för Rosengård är att de hittills är det topplag som haft klart störst problem mot lagen i huvudklungan.

Göteborg har haft mycket bättre marginaler. Göteborg har vunnit åtta matcher med minst två måls marginal. Rosengård å sin sida bara har fem segrar med två måls marginal eller mer. Trots att Rosengård gjort sju fler mål har alltså Göteborg tagit säkrare poäng.

Visst kan det ändras, och Göteborg drabbas av en svacka i höst. Men det kan Rosengård också. Så om Malmöklubben tänker vinna guldet måste den nog ta poäng i seriefinalen – helst alla tre.

Kristianstads DFF

3) Kristianstads DFF

Bloggens tips: 6

Det varnades för Kristianstad från flera håll inför seriestart. Jag var lite tveksam med tanke på vilken strulig försäsong man hade. Det var bältros på Elisabet Gunnarsdottir, korsband på Moa Olsson och så blev Sif Atladottir gravid. Det sista var ju egentligen en trevlig nyhet. Den ställde dock till det i KDFF:s försvar.

I premiären åkte man sedan på en riktig stjärnsmäll i Göteborg. Efter att ha varit det bättre laget i 40 minuter blev man sönderkontrat och föll med 5–1.

De stora siffrorna följde med länge. Kristianstad är det lag som totalt sett har varit inblandade i flest mål. Att det blivit många framåt är förstås välkommet. Men inledningsvis blev det även lite för många bakåt. Dessutom drog Atladottirs ersättare Elise Kellond-Knight av korsbandet, vilket ytterligare ökade den defensiva oron.

När segrarna började trilla in kom nästa smäll – Mia Carlsson bröt foten. De sista matcherna satte man mittfältet i backlinjen, och spikade igen. Efter de två inledande förlusterna har laget trots skadeeländet gått som tåget. Man har nio raka utan förlust och ser allt stabilare ut.

Svava Ros Gudmundsdottir är pigg i djupled, och bakom henne fyller Jutta Rantala och Amanda Edgren på. Dessutom har man ett grymt hot från distans i Therese Sessy Åsland, som kan leverera välplacerade projektiler med både höger och vänster fot.

Noterbart i övrigt att lagkapten Alice Nilsson inledde serien i en tiaroll. Sedan gjorde hon några matcher där hon brukar, på centralt mittfält, innan hon i de senaste matcherna har fått agera högerback. Det krävs stor skicklighet för att hantera så olika positioner, och jag tycker att Nilsson gjort en väldigt bra sommar.

Lagom till andra delen av serien har laget nu även fått in tre nya försvarsspelare, något som gör att KDFF känns som en glödhet kandidat till att spela Champions League nästa höst.

Linköpings FC tackar klacken

4) Linköpings FC

Bloggens tips: 3

Starten var suverän. Frida Maanum slog de öppnande passningarna och Ebere Orji gjorde mål så fort hon kom in i straffområdet.

Sedan fick norskan skadeproblem och nigerianskan tappade flytet. Skadelistan innehöll för övrigt många fler än bara Maanum. Inte minst har viktiga Olga Ahtinen varit saknad den senaste tiden.

Det LFC som inledningsvis såg sylvasst ut i kontringsspelet i de första omgångarna har på sistone i stället blivit sönderkontrat. Framför allt har man varit väldigt tröga i mittförsvaret.

I vårens sista match valde man att byta till trebackslinje, vilket skulle kunna vara receptet för framgång i höst. Linköping har många duktiga, offensiva spelare så hittar man bara en defensiv stabilitet så bör man kunna fixa de mål som krävs för en medalj.

Personligen är jag väldigt nyfiken på att se bollskickliga trion Maanum, Lina Hurtig och nya Yuka Momiki tillsammans. Rent teoretiskt känns det som spelare som borde trivas väldigt bra ihop. De borde kunna leverera riktigt fina bollar till Uchenna Kanu och Orji.

Emelie Lundberg

5) Eskilstuna United DFF

Bloggens tips: 5

Eskilstuna är de svaga starternas lag. För tredje året i rad låg det lag som har Champions League-ambitioner i absoluta botten efter åtta omgångar.

En orsak till den svaga starten är att man bara har en spelare som gör mål. Det är Loreta Kullashi, och hon är en av vårens spelare i serien. Men det krävs fler spelare som producerar.

Defensivt är laget helt okej, även även om man släppt in några lite väl lätta mål, framför allt på fasta situationer. För några år sedan var United ett av seriens allra bästa lag på fasta. Man gjorde många mål framåt och släppte knappt in några bakåt. Nu känns laget betydligt svagare i luftrummet.

Det har lett till att den normalt stabila OS-silvermedaljören från 2016, Emelie Lundberg, på sistone fått se ett antal matcher från bänken. Amerikanska Cosette ”Cozy” Morché har tagit över platsen mellan stolparna, och i stort sett gjort det stabilt.

I fjol var Eskilstuna höstens lag i damallsvenskan. Halimatu Ayinde och Felicia Rogic var två glödheta spelare. Kan de kopiera det i år finns en liten chans på tredjeplatsen. Men sju poäng är en stor marginal.

Heidi Kollanen

6) Kif Örebro

Bloggens tips: 9

Inför seriestart tappade Örebro de flesta av sina nyckelspelare från i fjol. Framför allt satte jag stort frågetecken kring hur fjolårets sensation, Emma Kullberg skulle kunna ersättas i trebackslinjen.

Det visade sig att Emma Östlund var redo att ta den rollen. Och offensivt har Heidi Kollanen:s inlägg till Karin Lundin varit grymt vassa vapen. Lundin är sannolikt seriens mest nickstarka forward.

Utöver en naiv insats mot Rosengård har Örebro imponerat med stabilitet. Fyra av de fem förlusterna har varit med uddamålet. Om man även kan få till lite bättre effektivitet så skall laget inte behöva oroa sig för nedflyttningsstrecket. Å andra sidan är fyra poäng ingen stor marginal om man drabbas av skador på nyckelspelare.

Kayla Braffet

7) Umeå IK

Bloggens tips: 11

Efter fem omgångar kände jag mig säker på att Umeå skulle åka ut. Laget hade en poäng och målskillnaden 3–12. De spelade en långsam fotboll som byggde på tålmodigt rullande i uppbyggnadsfas. Dessutom släppte de in en hel del enkla mål i luftrummet.

Personligen saknade jag både fart och spets i laget, även om Therese Simonsson tidigt visade kvaliteter. Jag efterlyste ett mer cyniskt UIK.

De senaste sex omgångarna har västerbottningarna givit svar på tal. De har tagit elva poäng, och bara förlorat mot serieledande Göteborg. Och speciellt cyniskt har de inte heller spelat.

Däremot fick de in kraft när de började spela med Lova Lundin. Hon var spelaren som gick i bräschen för lagets vändning. Och farten har ökat ju mer supertalangen Monica Jusu Bah har spelat. Plus att Kayla Braffet ser alltmer bekväm ut i UIK:s spel.

UIK har trott stenhårt på sin spelidé, även när den inte gav utdelning i poäng. De lyssnade inte på kritiker som jag, utan körde sitt race. Det är beundransvärt. Eller. De har väl delvis anpassat sig till den damallsvenska nivån. Jag tycker att de blivit lite snabbare i uppbyggnadsfasen, de tar lite mindre risker.

Dessutom har de alltså bytt lite i startelvan. Det kör med lite andra spelare nu än det var i början. Och nu känns det som att UIK har bra chans att hålla sig kvar.

Extra glädjande här är att man spelar med ett väldigt hemvävt manskap. Jag fick det till att man spelade hela sju umetjejer senast borta mot Göteborg. Dessutom fanns det två i Göteborgs trupp. De nio umetjejerna är fostrade i en mängd olika klubbar. Bara Göteborgs Emma Kullberg har UIK som moderklubb. UIK samlar sedan talangerna i sina juniorlag.

Och man har fler umebor i sin damallsvenska trupp än de som var med i Göteborg. Imponerande att kunna få fram så många allsvenska spelare i en stad av Umeås storlek. Det vittnar om att klubbarna har en bra flickverksamhet. Eller om att det är något i vattnet i Umeå…

Tillbaka till UIK:s vår.

Det finns fortfarande en del naiva inslag i spelet. Mot Göteborg noterade jag exempelvis att de rullade igång frisparkar på offensiv planhalva. Det är förstås bra om det finns möjlighet att överraska motståndarna. Men rulla igång för rullandets skull är slöseri.

Fasta situationer är otroligt viktiga i damallsvenskan, och när chansen finns att lyfta upp nickstarka spelare bör man ta den. Där har Umeå absolut förbättringspotential.

Piteå skrattar och ler

8) Piteå IF

Bloggens tips: 7

Piteå vann borta mot Umeå i premiären. Och var tio poäng före efter fem omgångar. När lagen nu möts i returmöte är Piteå passerat i kampen om bäst i norr.

Medan UIK har en tydlig identitet i sitt spel kämpar Piteå med sin nya identitet. Laget har alltmer bollinnehav, men tyvärr också allt mindre spets i anfallen. Bara tolv gjorda mål på elva omgångar är inte godkänt.

Kanske att det kan vända med Madelen Janogy tillbaka i truppen. Under våren har väldigt mycket i offensiven kretsat kring Fernanda Da Silva och Josefin Johansson. Nu får de avlastning.

Defensivt har Piteå haft det svårt på kanterna. Centralt står ju alltid Faith Ikidi i vägen för motståndarnas anfall. Och totalt sett tycker jag att nya målvakten Guru Pettersen har gjort en bra vår. Men det är som sagt på kanterna som laget varit sårbart. Kanske kan det ha med omställningen från 3–5–2 till 4–4–2 att göra?

Piteå är ett lag som har roterat friskt i truppen. Och visst, man har ju haft ett extremt jobbigt reseschema under jul och augusti. Kanske att laget kan lyfta igen nu när det blir  rimligare avstånd mellan matcherna?

9) Djurgårdens IF

Bloggens tips: 8

Djurgården har tagit nio av sina tio poäng på hemmaplan. Laget har framför allt varit försvarsstarkt. Bara topplagen Göteborg och Rosengård har släppt in färre mål.

Och kanske att ytterligare pusselbitar föll på plats för tränare Pierre Fondin i 0–0-skrällen mot Rosengård. Där visade ju nämligen Portia Boakye att hon har enorm potential som mittback. Tidigare har hon visat klass både som forward och vänsterback. Men känslan är att den ghananska storstjärnan är i mittförsvaret för att stanna.

Därmed återstår att knäcka den offensiva nöten. För Djurgården är det lag som gjort näst minst mål. Det är väldigt tydligt att man saknar Mia Jalkerud. Tilde Lindwall är en offensiv talang, och är lagets bästa målskytt med tre. Men man behöver även någon lite mer kraftfull forward som kan bana väg för Lindwall.

I övrigt stod Olivia Schough för en stark start på säsongen. På sistone har Malin Diaz hyllats av flera, och dessutom lanseras som landslagskandidat. Personligen har jag sett henne för lite på sistone. Hon var ju bänkad både mot Göteborg och Rosengård.

Men Diaz är en spelare med väldigt intressanta egenskaper. Hon har tidigare varit och nosat på landslaget i omgångar. Kanske att hon nu kan vara redo för det stora genombrottet?

Vittsjö GIK

10) Vittsjö GIK

Bloggens tips: 4

Vittsjö är seriens stora besvikelse så här långt. De fick väldigt många medaljtips i år – bland annat här i bloggen. Men en riktig katastrofstart gjorde att medaljdrömmarna ganska snart var borta.

Redan innan serien startade drog viktiga Tove Almqvist korsbandet. Dessutom har inte Alexandra Benediktsson blivit frisk från den knäskada hon drog på sig redan i februari.

I de första två omgångarna hade man tunn trupp – och marginalerna mot sig i avgörande ögonblick. I tredje omgången drog 2019 års bästa damallsvenska målvakt, Sabrina D’Angelo, korsbandet.

Vändningen kom efter att duktiga australiska forwarden Emily Gielnik anslöt. Och sedan laget fått full bänk har man lyft över nedflyttningsstrecket. När nu även Elizabeth Eddy och Rebecka Quinn ansluter känns det som att Vittsjö bör få så bra stabilitet att laget skall slippa slåss i botten.

Jämfört med fjolåret är det ju framför allt defensiven som fallerat. Efter elva omgångar i fjol hade Vittsjö målskillnaden 18–7. I år har man 14–20. Man har alltså nästan släppt in tre gånger så många mål som i fjol.

11) IK Uppsala Fotboll

Bloggens tips: 12

Uppsala har bara två utländska spelare, och man har på alla sätt den minst meriterade truppen i serien. Uppsalas trupp innehåller exempelvis bara en spelare som gjort A-landskamper. Anna Rakel Petursdottir har spelat sju för Island.

En stor del av spelarna i truppen hade inte någon som helst damallsvensk rutin inför säsongen. Med tanke på det har Uppsala gjort en stark vår. Laget spelar efter sina resurser.

De står ofta lågt, och går på kontring. Emma Holmgren skapar trygghet i defensiven och duon Cornelia Kapocs och Cassandra Korhonen är nyttiga i kontringsspelet. Dessutom är man bra på fasta situationer.

Trots att man vann ”rätt” matcher i serieupptakten har man nu ändå rasat under strecket. På pappret skall inte Uppsala hålla sig kvar. Och känslan är att man kommer att få svårt att ha två lag bakom sig i november.

Det har inte lyst lika mycket om laget på sistone. Det har bara blivit tre poäng på de sju sista omgångarna. Men man är förstås inte chanslösa.

När Uppsala får defensiven att stämma är man ett svårspelat lag, ett lag som är otäckt att möta. Så om man toppar formen till rätt matcher kan det räcka.

Men det väntar två nyckelmatcher direkt i höstupptakten. Det måste nog bli minst tre poäng på hemmamötet med Kif Örebro och bortamatchen i Umeå.

Maria Nilsson instruerar Sandra Lindkvist, Alexandra Jonasson och Signe Holt Andersen

12) Växjö DFF

Bloggens tips: 10

Växjö kommer till alldeles för få avslut och gör inga mål. Därför ligger laget sist och är riktigt illa ute.

I veckan har man gjort om i lagledningen. De elva första omgångarna delade Maria Nilsson och Magnus Olsson på tränaruppdraget. Numera är Nilsson ensam tränare medan Olsson har blivit sportchef.

Vi får se om det kan få laget att lyfta. Men som det sett ut under sommaren har jag svårt att se Växjö passera två lag. Alla andra lag känns bättre.

Hittills har Växjö alltså bara gjort fem mål – och man har släppt in 21. Att ha tre fler poäng än gjorda mål är i och för sig starkt. Men i övrigt är det inte mycket som kan anses vara starkt. Tidigare var man väldigt bra hemma på Myran/Växjö Arena/Visma Arena. Men i år har det bara blivit fem hemmapoäng på fem matcher.

Hoppet står till att nya duon Ini-Abasi Umotong och Antonia Göransson kan understödja hyperviktiga Signe Holt Andersen så att laget får ett anfallsspel värt namnet. Men jag är skeptisk.

Det känns som att det enda som kan rädda Växjö är om två andra lag rasar igenom. Jag tror nämligen inte att Växjö tar fler poäng i höst än de gjort hittills.

Signe Holt Andersen

Den damallsvenska hösten startar redan 14.00 i dag med slaget om norr, Piteå–Umeå. I övrigt i dag är det ju ytterligare två kvartsfinaler i Champions League i kväll 20.00.

I morgon har vi fem damallsvenska matcher med Rosengård–Göteborg 18.00 som given höjdpunkt. Det är ju faktiskt troligt att den matchen blir hela säsongens höjdpunkt. Den sänds på SVT, och kanske blir det återigen kanonsiffror likt förra helgen då damallsvenskan krossade herrallsvenskan.

Och vet ni vad? Det är inte bara i Sverige som det är seriefinal den här helgen. I dag 14.45 kan ni som har tillgång till NRK 1 se norska toppmötet mellan LSK Kvinner och Vålerenga.

 

 

Här är vårens lag i damallsvenskan

Efter fem omgångar  av damallsvenskan gjorde jag en ranking av seriens fem bästa spelare så långt. Då hade jag inte med en enda spelare från FC Rosengård.

Nu är vi halvvägs i serien, och jag har istället valt att ta ut en elva – vårens lag. Eller möjligen att vi det här året skall kalla det för sommarens lag, vårmatcherna började ju först i slutet av juni. Det är ett lag som av naturliga skäl kretsar kring spelare från Göteborg och Rosengård. Två lag som tyvärr redan möts i sin returmatch på söndag.

Här har seriemarkarna på förbundet misslyckats. För den seriefinalen hade man ju gärna haft längre fram i serien.

Mer framåtblick mot den matchen kommer senare. Nu är det tillbakablick som gäller, och alltså mitt sommarens lag. Det är uppställt 3–5–2, och har dessutom sju avbytare. Det handlar alltså om en full matchtrupp.

Kom gärna med synpunkter, eller ännu hellre – ta ut era egna vårens/sommarens lag i damallsvenskan. Här är mitt:

Jennifer Falk

Jennifer Falk, Göteborg

Det känns som att Falk på allvar är på väg att ta täten i ledet av alla kandidater till att ersätta Hedvig Lindahl i landslaget. Jennifer Falk är ett riktigt bollgeni. Hon satsade på tennis upp till 15 års ålder. Sedan började hon med fotboll – som utespelare.

Först som 18-åring blev nu 27-åriga Falk målvakt. Hon är alltså relativt färsk på posten, och växer för varje säsong.

Hon har alltid varit modig i utrusningarna. Tidigare har hon relativt ofta kommit ut snett. De missbedömningarna har dock minskat rejält i år. Hon var snett ute på Piteås tröstmål, och darrade lite första kvarten mot Umeå. Annars tycker jag att Falk har varit superstabil i målet.

Dessutom jobbar hon långt ute som en extra back, vilket ger trygghet åt Göteborgs försvarsspel. Falk är den målvakt som släppt in minst mål i serien. Hon har sju nollor på de nio senaste matcherna, och var faktiskt ganska klar etta för mig.

Emma Kullberg

Emma Kullberg, Göteborg FC

Umeå IK-produkten var 2009 med och tog silver i F19-EM. Och var året efter var hon startspelare i det svenska F20-landslag som nådde kvartsfinal i VM. Spåddes då en lysande karriär.

Men fick inte det genombrott många väntade sig. Efter att även ha testat i Öster och Vittsjö försvann hon från elitfotbollen, bland annat till följd av stress och prestationsångest. Hon hann spela både i division I och II innan hon kom tillbaka till Umeå IK och elitettan 2017.

Det stora genombrottet för 28-åringen (fyller 29 den 25 september) kom i fjol i Örebro. I år har hon varit den sammanhållande kraften i Göteborgs trebackslinje. Hon är snabb, passningssäker och modig med bollen. Kullberg passar helt enkelt klockrent i Göteborgs spelsätt.

Kändes inte helt redo för landslaget när hon fick chansen i vintras. Men känslan är att hon vuxit ytterligare i Göteborg, och att det kan vara värt för Peter Gerhardsson att ge henne chansen igen.

Faith Ikidi

Faith Ikidi, Piteå IF

Den 33-åriga svensk-nigerianskan är inne på sin elfte säsong i Piteå. Hon har hela tiden varit nyckeln i norrbottningarnas försvarsspel. Så även i år.

Hon är precis lika placeringssäker och svårpasserad som tidigare. Och med sin oefterhärmliga, iskalla och tekniska spelstil är hon väldigt underhållande att se.

Som jag tidigare skrivit tyckte jag att hennes karriär såg ut att vara på väg ner under guldsäsongen 2018. Då hade hon en del farliga bolltapp och missade dribblingar. Men i år har jag varken sett bolltapp eller missade dribblingar. Bara en norrbottnisk backklippa.

Glodis Perla Viggosdottir

Glodis Perla Viggosdottir, FC Rosengård

Den 25-åriga isländskan är urtypen av en stabil försvarsspelare. Hon kliver in rejält i närkamperna, är en av damallsvenskans allra starkaste i luftrummet och dessutom en utmärkt passningsspelare.

Jag tycker att hon växer för varje år, blir bara stabilare och stabilare. I år har hon varierat lite mellan den centrala rollen och den till vänster i Rosengårds trebackslinje. Hon är viktig i lagets uppbyggnadsspel. Hon kan slå passningar som slår ut lagdelar, men oftast driver hon upp tempot och skapar på så sätt tid för lagkompisar att slå de där genomskärande bollarna.

Emma Koivisto

Emma Koivisto, Göteborg FC

Längst ut till höger på mittfältet huserar en ett finländskt konditionsfenomen. 25-åringen (fyller 26 den 25 september) verkar kunna springa precis hur mycket som helst.

Hon jobbar från hörnflagga till hörnflagga, och när det kommer inlägg från vänster dyker hon nästan alltid upp vid bortre stolpen. Som kantspelare är hon dessutom bra på att slå sin back och på att leverera fina inspel.

Delar av våren har Koivisto fått vikariera i trebackslinjen, något hon gjort väldigt bra. Samtidigt känns det som lite slöseri på seriens bästa kantspelare att hon inte får fritt spelrum för sina fantastiska löpningar.

Vilde Bøe Risa

Vilde Bøe Risa, Göteborg FC

Norskan har inte spelat sedan den femte omgången. Ändå finns hon med på mittfältet i vårens lag. Skälet är förstås att hon var väldigt dominant så länge hon var med.

Jag ser 25-åringen som Göteborgs absolut viktigaste spelare. Av lagets mittfältare är hon den som är klart bäst på att hitta egna forwards genom att spela igenom motståndarnas mittfält. Hon är kanske dessutom bäst i serien på spelvändningar.

Hennes känsliga fötter levererar även utmärkta frisparkar och hörnor. En nyckelspelare. Inför seriestart ansåg jag att Bøe Risa var den enda spelare som Göteborg inte kunde ersätta. Och jag trodde att man skulle bli klart sämre utan henne.

Nu har laget tagit 16 poäng på sex matcher utan norskan. Göteborg har således hittat sätt att ersätta henne. Dock är jag övertygad om att laget blir ännu bättre när Bøe Risa är tillbaka.

Caroline Seger

Caroline Seger, FC Rosengård

35-åringen har sett ung ut den här våren. Rosengård led inledningsvis av lågt bolltempo och förutsägbara spelvägar. En av de som snabbast lade om spelstilen och satte fart på bollen var Seger.

Det var en positiv överraskning för mig, jag har ofta tyckt att Seger trampat väl mycket på bollen och därmed bromsat ett snabbt anfallsspel.

Men den senaste tiden har den passningssäkra veteranen visat att hon absolut kan spela framåt. Man har blivit glad av att se Seger spela på sistone.

Mimmi Larsson och Frida Maanum

Frida Leonhardsen Maanum, Linköpings FC

Den spelskickliga 21-åringen som fått sin fostran i norska plantskolan Lyn toppade min ranking av seriens bästa spelare efter fem omgångar. Hon har sedan dess haft skadeproblem. Det är sannolikt ingen slump att Linköping inledde starkt, men har tappat i kvalitet under den period Maanum bara kunna spela sporadiskt.

Den där fina starten gör att norskan tar plats som mittfältskreatör i vårens lag. Det är en njutning att se henne behandla bollen. Och hennes segermål mot Eskilstuna, där hon från stillastående smekte in bollen i krysset, är definitivt ett av årets läckraste mål i damallsvenskan.

Julia Roddar

Julia Roddar, Göteborg FC

På många sätt den stora skrällen i vårens lag. Roddar var ju nämligen inte ordinarie i Göteborg när serien startade. Men när Emma Berglund fick skadeproblem och Natalia Kuikka fick flytta ner i backliinjen öppnades dörren på vänsterkanten för Roddar.

Den 28-åriga dalkullan från Falun tackade – och presterade direkt. Hon var ett tag lagets bästa målskytt. Hon har varit suverän både på att slå sin motståndare och på att skapa utrymme för inlägg.

Hon står på tre mål och tre assist, och har varit en av Göteborgs allra mest stabila och pålitliga spelare så här långt. Hade medspelarna varit lite mer effektiva skulle hon haft betydligt fler assist. För hon har matat in fina inlägg hela säsongen.

Det blir väldigt spännande att se hur Roddar matchas när Berglund och Emily Sonnett skall in i laget igen.

Loreta Kullashi

Loreta Kullashi, Eskilstuna United DFF

Kullashi hade bara spelat tio matcher i damallsvenskan när hon gjorde succédebut i A-landslaget. Ni minns väl hennes två mål i inhoppet borta mot Sydafrika i januari 2018?

Där och då trodde man att den nu 21-åriga forwarden skulle storma in i Gerhardssons elva. Hon var också med i Algarve cup den våren. Sedan förstörde skador större delen av 2018, och påverkade även prestationerna en bra bit in i fjolåret. Först i oktober var hon tillbaka i landslaget igen.

Och den här sommaren har hon visat att hon skall vara med i landslaget framöver också. Den smarta, tekniska och hårt arbetande forwarden bär Eskilstunas offensiv på sina axlar. Hon har gjort nio mål – hälften av lagets 18. Dessutom spelat fram till ytterligare två. Imponerande.

Delar titeln vårens spelare med Mimmi Larsson.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson, FC Rosengård

Fysisk djupledsforward som ju fick spela ytter i Linköping i fjol. Har i år visat vilken jättepotential hon har som central forward.

Led inledningsvis i serien av att Rosengård hade för många spelare som bromsade tempot genom att trampa på bollen. Men när Malmöklubben fick upp farten lyste 26-åringen från Torsby – och började ösa in mål.

Hon leder nu skytteligan på elva fullträffar och borde ligga väldigt nära en startplats i nästa landslagselva. I mina ögon är Larsson tillsammans med Loreta Kullashi vårens spelare i damallsvenskan.

Ersättare:

Zecira Musovic, FC Rosengård
Målvakt. Har varit stabil, men inte lika briljant som Falk. Har vid sidan av planen tagit som krönikör hos Fotbollskanalen tagit en roll som seriens taleskvinna. Den har hon skött med bravur.

Emma Berglund, Göteborg FC
Back. Lugn, passningsskicklig och brytsäker. Berglund har gjort en riktigt stark comeback efter flera års bortavaro.

Nathalie Björn, FC Rosengård
Back. Den i Rosengård som är bäst på att spela igenom motståndarnas lagdelar. Väldigt nära en plats i startelvan.

Alice Nilsson, Kristianstads DFF
Back/mittfältare/forward. Började våren som pigg forward och avslutade som back. Har varit bra på alla positioner. En sådan allroundtalang är förstås en jättetillgång på den här bänken.

Jelena Cankovic, FC Rosengård
Mittfältare/forward. Leder den riktiga assistligan på sju målpassningar. Har dessutom gjort fyra mål. Briljant i sina bästa stunder. Men blir ofta lite för långsam med bollen, vilket gör att jag inte tycker att hon platsar i startelvan av vårens lag.

Therese Sessy Åsland, Kristianstads DFF
Mittfältare. Är inte seriens snabbaste spelare. Men ändå en av de mer sevärda. Har ett makalöst tillslag med både höger och vänster fot. Står på två mål och fem assist.

Pauline Hammarlund, Göteborg FC
Forward. Med sju mål och fyra assist är Hammarlund en av fyra spelare som toppar poängligan med elva poäng. Göteborgs vassaste forward så här långt.

Det var min matchtrupp om 18 spelare. Allra närmast en plats var finländska duon Natalia Kuikka och Heidi Kollanen. Andra spelare som funnits med i funderingarna har varit Emma Holmgren, Sofie Svava, Halimatu Ayinde, Josefin Johansson, Fernanda Da Silva, Lisa Klinga, Svava Ros Gudmundsdottir, Rebecka Blomqvist, Cornelia Kapocs, Olivia Schough, Malin Diaz och Therese Simonsson.

Skytteligan

Som ni säkert vet är Svenska fotbollförbundets officiella statistik ett stort skämt. Som tur är finns det alternativ till förbundets skit. Bloggaren Jared Burzynski sammanställer korrekt statistik från damallsvenskan. Tio i topp på den riktiga skytteligan ser ut så här efter halva serien:

1) Mimmi Larsson – 11 mål
2) Loreta Kullashi – 9 mål
3) Pauline Hammarlund – 7 mål
4) Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir – båda 6 mål
6) Anna Anvegård, Ebere Orji, Uchenna Kanu, Rebecka Blomqvist och Karin Lundin – alla 5 mål.

Assistligan

I år är det flera fel i förbundets officiella skytteliga. I assistligan är det som vanligt knappt ett rätt. Den officiella assistligan har varit ett haveri i många år, och ingen ansvarig på förbund eller EFD tycks tycka det är viktigt att vi förses med korrekt information.

Återigen är det till Jared Burzynski man får vända sig. Hans assistliga bygger på Fifas assistregler, som är mycket bättre än det upplägg som SvFF säger sig använda sig av. Jag skriver ”säger sig använda sig av” eftersom de inte klarar av att redovisa en assistliga som följer det egna upplägget.

Här är toppen av Burzynskis assistliga efter halva damallsvenskan 2020:

1) Jelena Cankovic, 7 assist
2) Heidi Kollanen, 6 assist
3) Therese Sessy Åsland, 5 assist
4) Kaisa Collin, Pauline Hammarlund och Julia Zigiotti Olme, alla 4 assist

Jelena Cankovic

Det innebär att toppen av poängligan ser ut så här:

1) Mimmi Larsson 11, 11+0
2) Loreta Kullashi 11, 9+2
3) Pauline Hammarlund 11, 7+4
4) Jelena Cankovic 11, 4+7
5) Heidi Kollanen 8, 2+6

 

Analys av tolv damallsvenska matcher

I morgon är det något så ovanligt i damallsvenskan som en full omgång samma dag. Matcherna är dock lite utspridda, så det går att se totalt fem halvlekar live.

Det här året är vi ju alla helt beroende av tv-sändningarna. Efter tre omgångar kan man ju slå fast att det är väldigt varierande nivå på kommentatorerna. Exempelvis blev Göteborg–Växjö totalt söndersnackad av en kommentator som tycktes tro att vi som såg matchen inte klarade av en enda sekunds tystnad.

Nivån på kunnandet är också väldigt varierande. Men där får man väl ge kommentatorerna lite tid. Det är ju inte lätt att komma ny till en värld där i princip alla tittare är experter.

Som hjälp till alla damallsvenska kommentatorer gjorde Radiosportens Bengt Skött en liten uttalsguide till vår högsta serie. Bra. Personligen fick jag lära mig att i:et i slutet av Sara Olai:s efternamn skall uttalas just som i – och inte som j.

En kommentator som får jobba rätt mycket på trovärdigheten i sina sydamerikanska målvrål är han som lotsade tittarna genom elitettanmatchen Kvarnsveden–Jitex.

I ett tidigare inlägg var jag frustrerad över att jag inte kunde se två damallsvenska matcher parallellt på Sportbladet Play. Min frustration verkar ändå vara ganska liten mot den som Olga Ekblom gjort utlopp för:

Hon har alltså två olika abonnemang, men kan bara se på ett i taget. Korpklass. Det är ju något som inte Sportbladet Play och Sportexpressen Play kan acceptera. Det är ju bara att se till att leverantören gör om och gör rätt.

Personligen har jag noterat att det numera går att se en match på Sportbladet Play på datorn och en annan på mobilen. Däremot går det inte att se två olika matcher på två datorer. Mystiskt.

När det gäller produktionerna är Sportbladet Play bättre inför matcherna och i halvtid än vad damallsvenskan.tv var. Men själva sändningarna har en hel del skönhetsfläckar. Det här var ju exempelvis inte så snyggt:

Olika matchtider…

Det om tv. Dags att komma in på den fotboll som spelats. Vi är ju tre omgångar in i damallsvenskan. Och det kommer att dröja minst tre omgångar till innan serien börjar sätta sig. Så här långt har lagen nämligen mött väldigt ojämnt motstånd.

Kristianstad har exempelvis redan ställts mot alla de tre lag som var topp tre förra året. I andra änden finns Piteå som hittills har mött de tre lag som inte var med i damallsvenskan guldåret 2018.

Jag har varit fast i lägenheten i några veckor, och har därmed sett väldigt mycket fotboll på tv. I den andra omgången hoppade jag mellan många matcher, medan jag har sett fem hela matcher i omgång 3.

På förhand är ju tipsen att guldet skall stå mellan Rosengård och Göteborg. Båda de lagen spelade sina tredje matcher i fredags, och jag roade mig med att jämföra guldkandidaterna.

Gemensamt är att båda lagen är väldigt bra i återerövringsfas, vilket gör att de får ett stort övertag i bollinnehav i sina matcher. De stora skillnaderna finns i offensiven. Och där är det ännu så länge stor fördel för Göteborg.

Göteborg skapar betydligt många fler målchanser än vad Rosengård gör, så det är ingen slump att Göteborg har gjort mer än tre gånger så många mål som Malmöklubben. Vad som är extra oroande för Jonas Eidevall och hans lag är att man blivit allt segare och ofarligare för varje omgång.

Senast mot Eskilstuna gav Rosengård i princip bort 60–70 minuter. Så långt kunde man använda lagets spel till en instruktionsfilm om långsamt och omständigt anfallsspel. Alla spelare skulle ha minst två tillslag på bollen, och man passade i princip alltid till närmaste medspelare. Det gick inte bara långsamt, det var även extremt fantasilöst.

Efter 60 minuter hade jag 4–1 i klara målchanser till Eskilstuna. Jag gissar att det däremot var minst 70–30 i bollinnehav till Rosengård. Men fotboll handlar ju inte om att ha bollen mest, utan om att ha den bäst.

Rosengårds långsamma sätt att anfalla gör att de i väldigt stor utsträckning ställs mot samlade försvar. Då måste man få mycket bättre fart på bollen kring motståndarnas straffområde än man fick mot Eskilstuna. Det håller inte att både Caroline Seger och Jelena Cankovic måste få trampa på bollen i varje anfall.

Seger började spela lite snabbare på slutet, medan Cankovic rakt igenom var en besvikelse. Skall man vara den offensiva hjärnan i en seriefavorit måste man väl kunna spela på ett tillslag åtminstone en gång per halvlek?

Som jag ser det måste Rosengård bli mycket bättre på att hitta in till forwards centralt. Som det är nu är laget alldeles för fokuserat på att spela runt motståndarna. Man måste framför allt söka Anna Anvegård på fötter mycket mer. Hon är normalt väldigt duktig på att kombinera sig igenom täta försvar. Men som det är nu gör Rosengård det lätt för motståndarna, samtidigt som skyttedrottning Anvegård inte kommer med i matcherna.

Göteborg har betydligt högre fart i sitt anfallsspel. De flyttar bollen bättre genom att dels ofta slå hårda passningar direkt från backar till forwards, dels genom att använda färre tillslag än Rosengård.

Det innebär inte att jag tycker att Göteborg har nått någon toppnivå på anfallsspelet så här långt. Jag tycker att flera av göteborgskorna är lite onödigt slarviga i passningarna när de kommer nära motståndarnas straffområde. Lite för många bollar hamnar på medspelarnas sämre fot, vilket gör att man går miste om ganska många målchanser.

Senast mot Växjö spelade man i princip hela den första halvtimmen på offensiv planhalva. Och det ser kanske konstigt ut att gnälla på ett lag som har 3–0 efter 33 minuter. Men trots stor dominans räknade jag så långt bara till två 100-procentiga målchanser skapade av eget passningsspel. Sedan fick man ytterligare två som gåvor av Växjö. Framför allt var ju 1–0-målet en riktigt fin julklapp.

Göteborg har ett bra anfallsspel, och har gjort tio mål på tre matcher. Men jag tror alltså att det kan bli ännu bättre.

Det blir spännande att följa hur de två guldfavoriterna utvecklar sina respektive spelsätt. Jag får naturligtvis stå fast vid mitt tips av Rosengård som svenska mästarinnor. Men om jag hade tippat efter tre omgångar hade jag nog kastat om ettan och tvåan.

Däremot är jag nöjd med att ha serieledande Linköping som trea. Men mer om det alldeles strax. Jag tänkte nämligen gå igenom lagen utifrån matcherna i den fjärde omgången, alltså den som spelas i morgon.

15.00 Piteå IF–Linköpings FC

Omgången börjar med ett toppmöte mellan trean Piteå och ettan Linköping. En på många sätt högintressant match. Piteå har tagit sju poäng utan att egentligen imponera något nämnvärt.

Segern senast var en fin 50-årspresent till tränare Stellan Carlsson som firade den stora dagen med match i Uppsala. Grattis i efterskott.

Framför allt tycker jag att Piteå har haft svårt att komma till riktigt vassa målchanser. Man har haft svårt att få till något djupledsspel och man har inte fått till sin tidigare specialitet – de fasta situationerna. Nu får man sin första riktiga värdemätare.

För Linköping har ju fått en kanonstart. Både mot Vittsjö och Djurgården har det varit jämna matcher där motståndarna haft väl så många målchanser som serieledarna.

Men årets LFC ser ut att vara ett lag som präglas av harmoni och glädje. Ett lag där alla trivs. Man blir ju exempelvis själv glad när man ser sådan gemensam glädje som laget visade efter slutsignalen i Vittsjö. Just den glädjen kan ta Linköping långt.

Man spelar något som liknar 4–5–1 i försvar. I anfall skjuter man upp alla fyra kantspelarna ett steg samtidigt som Petra Johansson faller ner som vänsterback. Det skapar ett 3–4–3 i anfall.

Hittills har man radat upp segrar trots att lagets offensiva affischnamn Lina Hurtig har varit uppsatt på skadelistan. Nu är Hurtig på väg tillbaka, och känslan är att hon borde kunna servera duon Uchenna Kanu och Ebere Orji en hel del riktigt bra bollar. Den nigerianska duon är riktigt vass i djupled, vilket kommer att bli ett bra vapen för LFC i år.

Defensivt hade man stundtals stora problem på sin vänsterkant mot Djurgården. Det måste man nog åtgärda om man skall hänga med i toppen. För det är många lag som har vassa högerkanter, och som dessutom har större självförtroende i avsluten än vad stockholmarna har för tillfället.

Samtidigt som känslan är att Linköping har överpresterat lite i säsongsupptakten så upplever jag det som att man har något bra på gång. Jag tror kanske inte att årets lag är ett guldgäng. Men att de skall kunna vara med och slåss om den sista Champions Leagueplatsen känns högst rimligt.

18.00 Kif Örebro–Göteborg FC

Örebro har varit en positiv överraskning i serieupptakten. Kryss hemma mot Eskilstuna och borta mot Piteå samt bortaseger i Umeå imponerar. I mitt damallsvenska tips skrev jag att det var frestande att tippa laget på nedflyttningsplats.

Nu är jag glad att jag inte föll för den frestelsen. För Örebro har inte uppträtt som något nedflyttningslag i säsongsupptakten. Tvärtom har man visat kvaliteter som gör laget till en utmanare om en plats på övre halvan.

Nya amerikanskan Cali Farquharson har imponerat med fin fart, och Karin Lundin har fått en kanonstart med tre fina mål. 2–0-målet i Umeå senast var en riktig godbit – går att se 1.35 in i det här klippet. Nu ställs Lundin mot sin före detta klubb. Och det här blir verkligen det stora testet på nya, obesegrade Örebro.

Framför allt har man ju haft lite frågetecken kring hur deras trebackslinje står sig utan Emma Kullberg. Hittills har Emma Östlund imponerat som Kullbergs ersättare. Hur klarar sig Östlund mot Göteborgs starka anfall?

Göteborgs anfallsspel har jag redan avhandlat. Lagets svaghet är bristen på defensiv bredd nu när både Annika Schmidt och Emma Berglund är uppsatta på skadelistan. Vet inte om Berglunds skada påverkade laget i Eskilstuna. Men poängförlusten där kändes högst onödig.

Jag såg bara delar av den matchen. Men under de delarna tycktes Göteborg ha full kontroll. Man hade ju exempelvis 9–3 i avslut på mål. Men seriens spelare så här långt, Loreta Kullashi fick sista ordet i den matchen. Vem får sista ordet på Behrn Arena under onsdagskvällen?

19.00 IK Uppsala Fotboll–Umeå IK

Nykomlingsmötet är Uppsalas tredje hemmamatch. Det är också en riktig nyckelmatch. Hittills är det de båda nykomlingarna samt Växjö och Djurgården som sett ut som bottenlag. Djurgården lyfte dock sin prestation senast, och kanske kan ha potential att slippa slåss för kontraktet i höst.

Vilket som är förstås de inbördes matcherna mellan tänkta bottenlag hyperviktiga. Uppsala har redan spelat två sådana, och tagit fyra poäng på de matcherna. En trepoängare även här och laget har skapat sig lite andrum.

Det kan för övrigt vara värt en notering i marginalen att förra gången tränare Jonas Valfridsson ledde en damallsvensk nykomling blev det bara tre poäng. Den här gången hade Valfridssons lag fyra poäng redan efter två matcher.

Det är tydligt att tränaren lärde sig mycket den tid han fick leda IFK Kalmar i damallsvenskan. Uppsala känns väl förberett för högsta serien, inte minst taktiskt. Spelarna har visat taktisk disciplin så här långt.

Senast mot Piteå senast spelade man med ett lågt försvarsspel. Spelarna höll sig kalla även när man var i underläge, vilket är starkt. Personligen tycker jag kanske att man faktiskt väntade väl länge innan man började gå för kvitteringen.

Men totalt sett tror jag att det är den taktiska disciplinen som gjort att man kunnat reparera ett par svaga defensiva insatser. Den straff man gav Växjö i andra omgången var ju exempelvis väldigt onödig. Först vände Ida Strömblad ryggen till vid en skottfint från Ria Öling, och sedan var Anna Rakel Petursdottir alldeles för het när hon kastade sig fram för att täcka. Det kändes inte som allsvensk klass på de försvarsagerandena.

Men totalt sett har ändå Uppsala klarat defensiven på ett godkänt sätt så här långt. Att ha Emma Holmgren längs bak skapar ju en trygghet. Och offensivt har man ett jättevapen i luftrummet. Men man kan även göra mål på annat sätt än inlägg och fasta situationer.

Är Cornelia Kapocs solomål mot Växjö årets mål hittills i damallsvenskan?

Men som sagt. Det är bollar i luften som är Uppsalas specialitet. Man har flera fysiskt och nickstarka spelare i Nicole Odelberg Modin, Sara Olai och Cassandra Korhonen. Man har även fötter som kan sätta upp de nickstarka spelarna. Bland annat har nämnda Petursdottir bra precision i vänsterfoten.

Serien har inte börjat lika bra för Umeå. Fjolårets seriesegrare i elitettan har tagit en poäng på tre matcher, och det mot lag som jag tippade på undre halvan. UIK spelar en sevärd och småtrevlig fotboll. Men laget känns tunt i båda straffområdena.

Defensivt har de framför allt haft problem i luftrummet, något som gör att de nog gör bäst i att undvika att dra på sig hörnor eller frisparkar på egen planhalva mot Uppsala.

I fjol vann UIK båda de inbördes mötena med Uppsala med 2–0. Umelaget behöver nog en seger även den här gången, för annars är risken att man halkar efter. Spelschemat framöver är ju nämligen betydligt mycket tuffare än det man haft hittills.

I Umeås lag har jag hittills imponerats stort av Fanny Hjelm-Rönnlund. Med henne och Lisa Dahlkvist centralt har man ett väldigt starkt mittfält. Therese Simonsson känns spännande i offensiven, men har hittills varit för ensam. Jag gillade Lova Lundin när hon spelade i Kvarnsveden. En stark forward som man borde kunna sätta upp lite bollar på. Men det lilla jag sett UIK använda Lundin hittills i år har hon hamnat långt ut på en kant.

19.00 Eskilstuna United–Kristianstads DFF

Här har vi ett riktigt spännande möte mellan två lag med Champions League-ambitioner som fått två väldigt olika starter på serien.

Eskilstuna är obesegrat och har kontakt med toppen med sina fem poäng, medan Kristianstad ligger på nedflyttningsplats med bara en poäng.

Där kommer dock inte Kristianstad att ligga kvar. Skånskorna har betydligt högre kapacitet än deras tidiga tabellplacering. När man tittar på tabellen skall man ha med sig att KDFF har mött alla de tre lag som slutade topp tre förra året. Mot Göteborg gjorde man en bättre prestation än resultatet 1–5 visade. Uddamålsförlusten mot Rosengård var i sin ordning, medan man mycket väl kunde ha vunnit derbyt mot Vittsjö.

Jag tyckte att Vittsjö var bättre i 56 minuter. Sedan fick Kristianstad numerärt överläge, och borde ha kunnat plocka med sig alla tre poängen.

Kristianstads lag är lite ombyggt i år. Utan bärande spelare som Sif Atladottir och Rita Chikwelu har andra fått kliva fram. Alice Nilsson har flyttats fram ett halvsteg och fått en tiaroll. Jag tycker att hon har imponerat från den positionen. Och nyförvärvet Therese Sessy Åsland visade senast att hon är ett riktigt bra vapen från distans. Norskan har nämligen riktigt bra tillslag med båda fötterna.

Jag tror att Kristianstad kommer att sluta på övre halvan. De skulle till och med kunna nå sitt mål om Champions League, men då får man nog inte förlora den här matchen. Eskilstuna känns som en annan het kandidat till en placering topp tre. Och även Eskilstuna har mött de båda stora guldkandidaterna i serieupptakten. Men medan Kristianstad kammade noll mot Göteborg och Rosengård tog United imponerande fyra poäng i de matcherna.

Efter premiären skrev jag att Eskilstuna var lite sämre än förväntat. Men de har spelat upp sig sedan dess. Poängen mot Göteborg var i och för sig en stöld. Men segern mot Rosengård var imponerande. Där fick man länge matchen precis dit man ville.

Unitedlaget är riktigt vasst i de offensiva omställningarna. Och framför allt har man en glödhet Loreta Kullashi. I min bok har hon gjort fem mål hittills i serien. Som jag skrev efter premiären tycker jag att hon borde ha fått det 3–3-mål som bokfördes som självmål.

Det är inte solklart, men jag tycker att det ser ut som att det skott från Kullashi som styrde på en örebroare och in i mål skulle ha gått inom ramen utan riktningsförändringen. Och då skall målet bokföras på Kullashi.

Kullashi bör även bokföras för 2–0-målet från segern mot Rosengård. Det målet står på Vaila Barsley med okänd assist. Men nog sjutton var det Kullashi som styrde in Barsleys nick?

Det är för övrigt så vansinnigt uselt att varken förbundet eller EFD kan ta tag i den officiella statistiken. Den har varit pinsamt dålig i flera år, och inget sker för att den skall bli bättre. Det har gått drygt fyra dygn sedan matchen Rosengård–Eskilstuna och det står alltså fortfarande på förbundets hemsida att det är okänd assist på det målet. Okänd assist? Har ingen klarat av att titta på tv-bilderna på fyra dygn?

Som hjälp finns klippet med höjdpunkter här. 2–0-målet kommer 58 sekunder in i klippet.

Allt var inte uppåt för Eskilstuna i Malmö senast. När jag i förra inlägget räknade upp potentiella knäskador från tredje omgången glömde jag ju att Unitedförvärvet Emma Engström bars av med lindat vänsterknä. Jag har inte sett några rapporter om hur det gick med Engström.

De sex senaste tävlingsmatcherna lagen emellan har slutat med hemmasegrar. Senast i våras vann Kristianstad med 3–1 i cupen. Håller sviten är det alltså Eskilstunas tur den här gången.Känslan inför avspark är att Kristianstads backlinje kan få ganska stora problem med Eskilstunas snabba omställningar. Vi får se hur rätt den känslan är.

19.00 Växjö–Rosengård

Som jag skrev i förra inlägget är Växjö hårt drabbat av korsbandsskador. Jag har ännu inte sett någon bekräftelse på att Stina Lennartsson:s knäskada handlade om korsband. Det innebär att klubben i nuläget har tre eller fyra korsbandsskadade spelare. Lennartssons skada är extra jobbig eftersom jag upplevde att hon var lagets bästa spelare i de två första omgångarna.

En annan spelare som känns lite spännande i Växjö är Elma Smajic. Det 17-åriga nyförvärvet från FC Vetlanda har inte spelat några landskamper, men är såvitt jag kan se den enda 03:a som har startat matcher i damallsvenskan i år.

Totalt sett är dock inte glädjeämnen det första man tänker på när man kollar tillbaka på Växjös säsongsstart.

När klubben gick upp i damallsvenskan inför säsongen 2018 var Växjö DFF ett väldigt boll- och passningsskickligt lag som kunde kontrollera matchtempot mot de flesta andra lagen, framför allt på hemmaplan.

Men i år är den där boll- och passningsskickligheten som bortblåst. Senast mot Göteborg klarade Växjö sällan av att slå fler än två passningar i rad till rätt adress.

Hittills har jag inte sett något som talar för att Växjö skall kunna undvika bottenstrid i år. Tvärtom är det mesta botten – skadeelände, svagt passnings- och försvarsspel samt en ekonomi som gör att man inte kan värva hur som helst.

På hemmaplan har Växjö varit väldigt starkt under klubbens två tidigare säsonger i damallsvenskan. Så det är hemma på Myran (som jag även fortsättningsvis kommer att kalla Visma Arena) som kontraktet skall räddas.

Nu väntar alltså möte med ett Rosengård, vars anfallsspel jag redan har sågat i det här inlägget. Både 2018 och 2019 lyckades Växjö ta en poäng vardera av Malmöklubben. Trots Rosengårds risiga anfallsspel senast skulle det vara en jätteskräll om Växjö tog poäng den här gången.

Det här känns ju nämligen som en mycket god chans för Rosengård att få igång sitt anfallsspel. Inte minst borde fjolårets båda Växjöspelare Anna Anvegård och Jelena Cankovic vara väldigt sugna på att glänsa på sin gamla hemmaplan.

19.00 Djurgårdens IF–Vittsjö GIK

Omgångens sista match är ett möte mellan två lag som båda står på en poäng, men som båda har gjort bättre prestationer än poängen visat.

Djurgården inledde med matcher mot de båda nykomlingarna. Båda gångerna ledde man, men tappade på slutet. Spelmässigt sett var en poäng väldigt i underkant sett till prestationerna. Senast mot Linköping gjorde man en bra match, och kunde mycket väl ha fått med sig poäng hem. Man vann exempelvis avsluten med 12–4 och avsluten mot mål med 7–3.

Framför allt skapade man mycket på högerkanten före paus. Olivia Schough har inlett serien piggt, men borde förstås ha fått något av sina avslut mot mål. I den första halvleken satt jag och imonerades av Tilde Lindwall:s rörelsemönster. 18-åringen har potential.

Hon blev dock utbytt i paus. I den andra halvleken kom nyförvärvet Hannah Wilkinson in. Halvlekens bästa chans hade i stället Malin Diaz, hon hade en boll i stolpen i 72:a minuten. På den efterföljande hörnan slängde sig Nilla Fischer in i duellen med vänsterarmen i luften. Jag tyckte det såg lite misstänkt ut, men det var inga djurgårdare som skrek på straff, så bollen träffade antagligen inte Fischers arm.

Prestationerna har varit bättre än poängutdelningen för Djurgården. Samma sak gäller i högsta grad för Vittsjö.

Men hittills i serien har skånskorna fällt sig själva genom att göra självmål i varje match. Mot Rosengård i premiären hade man skaffat sig ganska god defensiv kontroll när Kajsa Lind styrde in ett inlägg från Jessica Samuelsson i eget mål.

Mot Linköping var det målvakten Sabrina D’Angelo som kastade in en hörna i eget mål vid ställningen 1–1. Jag har hört uppgifter om att Vittsjö inte släppte in ett enda hörnmål i fjol. Stämmer det så krävdes det alltså ett självmål för att spräcka den nollan.

Mot LFC bokförde jag Vittsjö för flest klara målchanser, 6–5. Men det blev 2–1-förlust. Senast mot Kristianstad gjorde man en annan typ av självmål. Clara Markstedt hade inlett matchen lysande. Men fyra minuter efter att hon fått gult kort gick hon in på ett vansinnigt dumt sätt i en duell långt ute vid sidlinjen. Även om domaren tvekade lite först så var varningen solklar.

Rött kort i minut 58 – ett riktigt självmål av Markstedt som satte ett brandskattat lag i brygga. I åttonde övertidsminuten räddade Sabrina D’Angelo en straff från Therese Ivarsson. En straff som D’Angelo själv orsakade genom att fälla pigga tvåmålsskytten Svava Ros Gudmundsdottir. Straffen var det sista som hände i matchen, så man kan ju säga att kanadensiskan räddade säsongens första poäng åt sitt lag.

En dryg halvtimma tidigare hade D’Angelo legat ner och tagit sig för sitt ena knä. Och i början av den andra halvleken fick Ebba Hed ledas av planen. Hon fick en liten touch när hon var i luften, med följden att hon landade på ett rakt vänsterben. Det syntes direkt att Hed kände det som att något gick sönder. Hed har förresten sett väldigt bra ut i de tre första omgångarna. Hon tycks bara bli bättre och bättre för varje år.

För ett redan skadedrabbat Vittsjö är det förstås riktigt dåliga nyheter med skada på Hed och avstängning för Markstedt. Det lär inte sitta många Vittsjöspelare på bänken på stadion.

Tillagt i efterhand. Enligt den här artikeln ska det inte vara någon större fara med Ebba Hed, utan hon är med i matchtruppen till onsdagens match. Däremot verkar det värre med D’Angelo. Kanadensiskan ska undersökas på nytt, och är således tveksamt startande mot Djurgården.

Känslan är ändå att om Vittsjö slutar att göra självmål, samt om man får stop på skadeeländet, så är man fortsatt ett lag för övre halvan. Det finns väldigt mycket kvalitet i laget. Men man har inte råd att dra på sig en massa fler skador.

Det var min genomgång av två damallsvenska omgångar. Slutligen till dagens svenska damfotbollsnyhet. Den handlar om att Jenny Hjohlman byter klubb i Italien.

Hon lämnar Empoli och ansluter till nykomlingen Napoli. Det innebär att Hjolman i höst gör sin tredje raka säsong i en nykomling. 2018/19 var hon i nykomlingen Florentia, förra säsongen alltså i Empoli och nu i Napoli.

I våras spelade även Patrycja ”Pato” Jerzak för Napoli. Hon kommer däremot inte att spela kvar i klubben i höst.

Tankar från premiäromgången

Det har hunnit gå flera dagar, och jag vet varken om det är läsvärt eller ens läsbart. Men jag hade gott om tid att titta på premiärhelgens matcher, och gjorde noteringar under tiden.

Så här är mina tankar av sju timmar av damfotboll.

14.00: Umeå–Piteå 2–3

Umeå spelar något mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Man backar hem och startar ofta sin press vid mittlinjen.

Piteå verkar ha bytt till klassiskt 4–4–2 i år. Nina Jakobsson verkar vara fast som forward, medan man rullar på tre spelare på yttermittfältsplatserna och den andra forwardsplatsen.

11.55: 0–1. Nina Jakobsson på en fin nick. Men framför allt är målet frukten av ett dåligt målvaktsingripande. Agnes Granberg var ute och hängde tvätt. Sånt har inte nykomlingar råd med. Speciellt inte som Umeå spelmässigt sett hade varit bäst fram till målet.

23.05: Sarah Mellouk avslutar ett jättefint Umeanfall där man slår ett flertal passningar med att träffa ribban. Lovande spel från UIK.

37: Umeå visar återigen brister i luftrummet. Josefin Johansson är nära att göra 0–2. I samband med målchansen fick jag svar på min fråga om vilka som ansvara för de fasta situationerna i Piteå nu när June Pedersen och Ronja Aronsson har lämnat. Svaret är att man använder sig av Lena Blomkvist:s högerfot och nya Cailin Michie:s vänsterfot.

45: 0–1 står sig in i halvtid. Umeå visar lovande kvaliteter rent spelmässigt. Men svagheten i luftrummet oroar. En spelare som imponerat på mig är Fanny Hjelm Rönnlund.

15.00: Uppsala–Djurgården 3–2 och Linköping–Växjö 3–0

Är nyfiken på Uppsala och tänker kolla på deras match parallellt med Norrlandsmötet. Upptäcker dock att Aftonbladet Play inte tillåter att man kollar mer än en match. Riktigt dåligt. Väljer då att fortsätta kolla Norrlandsmötet ett tag till.

67.08: 0–2 på straff av Julia Karlernäs. Straffen fick inhopparen Fernanda da Silva efter att Mellouk agerat klantigt i eget straffområde. Att ge bort onödiga straffar är ytterligare en sak som nykomlingar inte har råd med.

Känslan är att Piteå, som även haft en boll i ribban genom Jakobsson, har god kontroll. Därmed byter jag match till den i Uppsala.

24.04: Kommer in i ett läge där Djurgården leder med 1–0 efter mål av Tilde Lindwall.

24.10: 1–1 Sara Olai. Jag har alltså makalös tajming. Sex sekunder efter att jag bytt match kommer Uppsalas första damallsvenska mål någonsin. Det kommer på en fin nick efter en kort hörna.

I samband med målet hör jag kommentatorerna säga att Uppsala varit starkt på fasta situationer. Konstaterar för mig själv att det är väldigt viktigt. Att ha en bra målvakt och vara starka på fasta situationer kan faktiskt räcka till nytt kontrakt. Lovande för Uppsala.

Uppsala tycks för övrigt spela 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall, lite som landslaget.

30.39: 1–2. Efter ett lysande förarbete ger Portia Boakye åter Djurgården ledningen. För den fina framspelningen står Olivia Schough. Jag är ofta kritisk mot att hon brukar stressa i väg passningar och skott. Men här agerar precis som man önskar – lugnt och koncentrerat. Det är verkligen en kvalitetsaktion från den 74-faldiga landslagsspelaren.

Däremot inget vidare försvarsspel av Uppsalas backar. Tre backar får inte hamna på linje vid den typen av inspel. Den mellersta måste ta några kliv uppåt. Om hon hade gjort det skulle hon haft bra chans att bryta Schoughs fina passning.

Ser senare att Schough även stått för ett läckert assist till 1–0. Lovande för Djurgårdskaptenen.

33.13: Fanny Lång ligger, får foten lindad. Hon tvingas byta någon minut senare. In kommer Linda Motlhalo, en spelare jag är väldigt spänd på.

Några minuter senare plingar det till i rutan. Umeå har reducerat till 2–3 mot Piteå i 88:e. Byter match igen.

Hinner se några minuter av Umeå–Piteå. Det blir dock inga fler mål, utan Piteå vinner. Efter matchen får jag se ett klipp med höjdpunkter. Noterar att man inte kör repriser på målen under höjdpunkterna. Det är en klar försämring mot damallsvenskan.tv, där det var både repriser och en skylt med målskyttens namn.

Innan jag lämnar norrmötet rekommenderar jag det här intressanta klippet där UIK:s tränare Robert Bergström förklarar grundtanken i lagets försvarsarbete:

16.00: Kif Örebro–Eskilstuna 3–3

Tre matcher att välja på nu. Börjar med Linköping–Växjö, som står 3–0 från den första halvleken. Noterar att LFC försvarar i något som ser ut som 5–4–1, och anfaller i 3–2–4–1. Växjö kör den 3–1–4–2-uppställning man använde i fjol.

60: Noterar att Stina Lennartsson är pigg. Men att matchen är trött. Växjö har mycket boll, men förmår inte skapa något. Linköping tycks nöjt. Byter match.

Ser att Kif Örebro leder med 1–0 mot Eskilstuna, vilket låter spännande. Djurgården har fortfarande 2–1 på Uppsala, så väljer gnällbältesderbyt.

Kif Örebro spelar med trebackslinje även utan Emma Kullberg. Grundupplägget är nog 3–4–1–2. Eskilstuna har ett liknande system. Deras uppställning ligger lite närmare 3–4–3 än 3–5–2.

24.39: 1–1 Loreta Kullashi. Fin nick på inläggsfrispark. Hon löper in precis bakom den främre Örebroförsvararen och får till en distinkt nick.

Trots målet får jag ingen känsla för matchen, och inser att jag kan se hela andra halvleken. Väljer därför att återgå till Uppsala–Djurgården. Kommer in efter 75.30, och hör att Djurgården till synes har full kontroll.

80.55: 2–2 Cassandra Korhonen. Uppsala slår till på en hörna igen. Det är dessutom ett väldigt fint hörnmål, där Korhonen är andra Uppsalaspelare att nicka.

Målet ger hemmalaget rejäl energi. Plötsligt äger de matchen, medan Djurgården känns väldigt skärrat. Först har Ellen Toivio en bra chans, sedan får Uppsala en frispark i farligt läge. I samband med frisparken får Linda Motlhalo rött kort. Förstår inte varför.

Tillagt i efterhand. Nu förstår jag utvisningen. Det förklaras bra 6.55 in i det här klippet. Personligen tycker jag fortfarande att den är lite hård, men den är inte felaktig. Se utvecklat resonemang i kommentarsfältet. 

90.09: 3–2 till Uppsala – Beata Olsson. Återigen gör Uppsala mål efter en fast situation. Nu är det en inläggsfrispark. som Olsson förlänger in över mållinjen.

Kul för Uppsala att få inleda med tre poäng. Blytungt för Djurgården att tappa en till synes kassaskåssäker ledning, och få lite krisstämpel redan efter en omgång.

Även i det här klippet med höjdpunkter på Sportbladet Play saknas repriser. Utvisningssituationen är inte heller med. Borde den väl ha varit.

Linköping–Växjö är den match som jag lagt minst tid på. Tittar i efterhand på höjdpunkterna från Linköping. Inte heller här finns repriser på målen. De två första kommer efter svagt försvarsspel från Växjö, medan det tredje är ett mönsteranfall där Frida Maanum och Elin Landström sätter upp Ebere Orji. Ett anfall för den klassiska skolboken.

Dock är Växjös backar passiva även vid 3–0. Det småländska försvarsarbetet vid målen luktade elitettan. Där måste man lyfta sig flera nivåer.

Sportbladet Play får också gärna lyfta sig ett par nivåer. För i matchen fanns omgångens domartavla. Ulrica Löv och hennes assistenter missade när Nilla Fischer brottade ner Signe Holt Andersen i slutminuterna. 6.25 in i det här klippet kan man se den straffsituation som domaren oförklarligt blundade för.

En straff i 88:e hade knappast hjälpt gästerna till poäng. Men Växjös tränare Magnus Olsson var ändå väldigt kritisk till domarinsatsen. Han är även kritisk till domarnivån totalt sett i damallsvenskan. Till SMP säger han:

”Den mesta utvecklingen inom damfotbollen har varit bra och det har tagits steg framåt. Men rent domarmässigt ligger vi efter, där vi till exempel inte hade några domare med i VM i Frankrike förra sommaren. Vi måste ställa oss frågan: varför hade vi inte det?”

Och visst finns det anledning att ifrågasätta domarnivån i våra elitserier. Nu var inte ens den missade straffen i Linköping veckans värsta domartavla. Den domarkonstellation som dömde Bollstanäs–Hammarby bör nämligen ha fått en rejäl omgång av kontrollanten. För det här Hammarbymålet kan ju aldrig vara offside:

Tillbaka till damallsvenskan och lördagens matcher. Vi har nått den andra halvleken av Kif Örebro–Eskilstuna. Här är noteringarna därifrån:

47: Uppskrivna Örebroförvärvet Cali Farquharson visar att hon är väldigt snabb, både med och utan boll. Hon kanske är det fynd Kif hoppas?

48.07: 1–2. Självmål av Sara Lilja Vidlund. Forwarden skall nicka bort en hörna, men kommer snett och styr in bollen i eget mål. Det visar sig att självmålet inte är dagens största försvarstavla.

Vid en koll på höjdpunkterna (där det faktiskt är repriser på målen) ser jag att Örebros 1–0-mål var en jättetavla från Unitedmålvakten Emelie Lundberg. Men kul för Frida Abrahamsson att få göra mål från egen planhalva.

63.25: 2–2 Cali Farquharson. Amerikanskan visar ett nytt prov på sin snabbhet när hon springer ikapp och förbi Unitedbackarna och gör mål. Just innan hade Farquharson legat skadad.

77.54: 3–2 Heidi Kollanen. Finländskan vrider snyggt in en frispark via ribban. Noterbart är att Örebro utnyttjar ett numerärt överläge. De får nämligen frisparken i ett läge där Anna Oskarsson är av och får behandling, något som skapar oreda i Eskilstunas försvar.

81.30: 3–3. Loreta Kullashi. Fint framspelad av Kaisa Collin sätter Kullashi bollen i mål via en Örebroback. Ser att målet officiellt är bokfört som självmål, något jag tror är fel. Om Kullashis skott var på väg mot målet skall hon få målet, även om en örebroare var sist på bollen. Och även om det inte är solklart tycker jag nog att det ser ut som att Kullashis boll skulle ha gått inom ramen.

En händelserik match slutar 3–3. Kul med många mål. Sammanfattningsvis var Kif Örebro lite bättre än jag förväntat mig och Eskilstuna lite sämre.

19.00: Rosengård–Vittsjö 1–0

Vittsjö kom till spel med bara tre utespelare på bänken. Kan bli ett kämpigt år för den nordskånska klubben. Vittsjö ställde upp 4–4–1–1, medan Rosengård spelade 3–4–1–2 med hög press.

15: Rosengård dominerar stort. Noterar att de har spelat igenom Vittsjös mittfält flera gånger, och att Jelena Cankovic (som är ettan i uppställningen) har inlett lysande.

30: Fortsatt Rosengårdsdominans. Men bara 2–0 i riktigt vassa målchanser.

Paus. Har 4–0 i målchanser till Rosengård, som tillbringat huvuddelen av matchen på offensiv planhalva. Sätter frågetecken för kvaliteten på lagets inspel. Och ett stort utropstecken efter Sanne Troelsgaard, som varit fullständigt lysande i Caroline Seger:s roll.

51: Michelle De Jongh får Vittsjös första målchans. Men hennes skott täcks. Strax efter drabbas pigga Sofie Svava av en skada, som tvingar henne till byte. Det ser konstigt ut, ingen naturlig skadesituation.

61.40: Kaos i Vittsjö straffområde. Bollen far omkring som en flipperkula. Trots det är känslan att Vittsjö börjat få kontroll på Rosengård. Malmöklubben kommer inte lika ofta fram nära Sabrina D’Angelo:s mål.

75: Rosengård har gjort några byten, men har fortsatt bara haft en riktigt bra målchans i halvleken. Jag gör en notering om raka och lättlästa inlöp.

82.50: 1–0 Självmål. Jessica Samuelsson väljer att slå ett tidigt inlägg in bakom Vittsjös backlinje med Mimmi Larsson som måltavla. Vikarierande mittbacken Kajsa Lind kommer fel till bollen och styr in den i eget mål. Förödande för ett Vittsjö som gjort en enorm kämpainsats. Men kanske är det just tröttheten som leder till Linds miss.

Det blir inga fler målchanser, utan Rosengård vinner med 1–0. Man imponerar fram till straffområdet, men har mycket att jobba med framför motståndarnas mål.

Troelsgaard är planens klart bästa spelare. Hon har knappt ett fel på 90 minuter, och då valde hon inte bara de enklaste utvägarna.

Söndag 15.00: Göteborg–Kristianstad 5–1

Två tippade topplag möttes i söndagens enda match. Göteborg spelade något som kändes som 3–4–1–2. Man började med Stina Blackstenius på bänken, vilket kändes högst rimligt då man har ett väl inspelat anfallspar och Blackstenius inte hade hunnit spela någon träningsmatch med sitt nya lag.

Kristianstad anföll i 3–1–4–2 och försvarade i 5–1–3–1. Man saknade Therese Ivarsson, oklart vilken typ av skada som stoppar henne.

34.45: Superläge för Anna Welin, men vänsterskottet tar i stolpen. Drygt åtta minuter har Elise Kellond-Knight varit frispelad till vänster. Men prestigeförvärvet stod för ett riktigt vekt avslut rakt på Jennifer Falk.

40.41: 1–0 Rebecka Blomqvist. Göteborg utnyttjar sin första målchans. Blomqvist löper i sidled in bakom en stillastående mittback. Brett Maron är på väg ut, men backar, kommer snett och öppnar en stor lucka till Blomqvist.

Strax efter får Maron revansch när hon räddar ett andra friläge för Blomqvist. Det är 2–2 i klara målchanser i paus. Men 1–0 till Göteborg. Spelmässigt har Kristianstad hängt med väl. Men man har visat bristande snabbhet när man stått högt med backlinjen.

46.46: 2–0 Rebecka Blomqvist. 48.36: 3–0 Natalia Kuikka. Två mål på mindre än två minuter skapar en enorm uppförsbacke för gästerna, och avgör i princip matchen. Vid det första målet avslöjas återigen bristen på snabbhet i Kristianstads backlinje. Pauline Hammarlund sätter in en skarvnick bakom en stillastående Josefine Rybrink. Där kommer Blomqvist med fart, och blir fri.

Även 3–0 är ett djupledsmål. Vilde Böe Risa sätter en djupledsboll till Julia Zigiotti Olme. Hennes inlägg möter Hammarlund med en fin språngnick. Maron gör en lika fin räddning, men lyckas inte få tag på bollen i andraläget. Där kommer Kuikka och skickar upp den i taket.

61.25: 3–1 Alice Nilsson. Kristianstads tröstmål är en riktig skönhet. Både förarbete och avslut håller högsta klass. På en långpassning från Therese Sessy Åsland står Svava Ros Gudmundsdottir för en väl avvägd och läcker volleypass till Nilsson, som i sin tur lobbar in bollen.

På slutet gör Göteborg två fina mål till. Till slut en odiskutabel och imponerande seger i ett möte mellan två lag som många tippat topp fyra. Men man får inte glömma att Kristianstad hade bäst chanser de första 40 minuterna. Och det blir intressant att se Göteborg mot lag som inte bjuder på lika stora ytor bakom sin backlinje som Kristianstad gjorde.

Även från den här matchen var det höjdpunkter utan repriser. Vet inte om Sportbladet Play eftersträvar att ha korta klipp med höjdpunkter. Och visst, man vill inte att klippen skall vara evighetslånga. Men man vill ju ändå se de avgörande situationerna, och det skadar inte om man får repriser på målen.

Nu i helgen är det dags för andra omgången, en omgång Hanna Marklund snackar upp här:

Det är en väldigt spännande omgång. Växjö–Uppsala och Djurgården–Umeå är sexpoängsmatcher på den undre halvan. Eskilstuna–Göteborg, Kristianstad–Rosengård och Vittsjö–Linköping är matcher med lag som kandiderar på Champions Leagueplatser och Piteå–Örebro är ett möte mellan två lag med ambitioner att vara på övre halvan. Det finns alltså mycket att se fram emot.

Innan jag sätter punkt för det här överlånga inlägget konstaterar jag att det har varit möte i EFD om regeringens krispengar. Där fick elitklubbarnas ordföranden rösta om huruvida man skall ändra fördelningen. Men majoriteten föredrog den fördelning som ligger.

Och det kan man förstå – trots att den nuvarande fördelningen är absurd. För om man skulle ändra till ett upplägg likt herrfotbollens skulle elitettanklubbarna få klart mindre än de får nu, och det finns ju fler klubbar i elitettan än i damallsvenskan.

De Jongh, Bennison och Samuelsson med till USA

Peter Gerhardsson har just presenterat truppen till årets sista landskamp, bortamötet med världsmästarna USA.

Och bland de 23 spelarna finns debutanterna Hanna Bennison och Michelle De Jongh samt återvändare som Jessica Samuelsson och Pauline Hammarlund.

Otroligt kul med Bennison och De Jongh, det är två spelare som efter utmärkta säsonger är väl värda den här chansen.

Gerhardsson rör runt ganska mycket i sin trupp. Hela sex av de spelare som var uttagna från början senast är borta. Det handlar om Amanda Ilestedt, Sandra Adolfsson, Julia Roddar, Fridolina Rolfö, Olivia Schough samt Elin Rubensson.

I förra truppen kom Julia Karlernäs in som reserv. Hon får nytt förtroende. Hon ersatte Rubensson, som skrev på Instagram i går att hon var tillbaka i träning med laget efter sin hjärnskakning. Men Göteborgsmittfältaren var alltså inte vara i sådant skick att hon var uttagbar för landslaget.

Även i Ilestedts och Rolfös fall lär det handla om skador. Jag hann inte se hela presskonferensen, men räknar med att snart kunna uppdatera det här inlägget med info kring Rolfös nya fotskada.

Här är U23-landslagets trupp till två landskamper mot Rysslands A-landslag i november.

 

Damallsvenskt avgörande – och magasin

Helgens aktiviteter har redan dragit i gång. Under tiden jag skrivit på det här inlägget har jag spanat på Köln–Wolfsburg på Viaplay. En match där Fridolina Rolfö byttes in i paus, och således fick göra ligadebut för Linköping Södra.

I början av den andra halvleken spelade nämligen Wolfsburg med hela fyra före detta LFC-spelare på planen; Hedvig Lindahl, Claudia Neto, Rolfö och Pernille Harder. Under den perioden var det närmast uppvisningsfotboll.

Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl

Rolfö gjorde ett piggt inhopp, och satte nästan 4–0. Hon missade nämligen bollen, men hon störde ändå Kölnmålvakten så mycket att det blev självmål. Det stod 3–0 i paus, och slutade med 5–0-seger för Wolfsburg, som nu har sex raka segrar.

Tillagt i efterhand: Jag ser att Rolfö trots allt har bokförts för målet på tyska förbundets hemsida. Men det såg som sagt inte ut som att hon träffade bollen, så det borde i efterhand justeras till självmål.

Två av de tre lag som står på tolv poäng, Hoffenheim och Bayern München, möts under lördagen i en intressant match.

I kvällens match gjorde för övrigt Sara Björk Gunnarsdottir två mål. Hon har även skickat en hälsning till de blivande svenska mästarinnorna:

Vi står ju inför en av de mer intressanta damallsvenska omgångarna på många år. Mötet Växjö–Kif Örebro känns avslaget, men i övrigt finns det stor laddning i samtliga matcher.

Det troliga är ju att Rosengård får fira guld i helgen. Frågan är bara vilken dag. Jag tror faktiskt att det blir redan på lördagseftermiddagen.

För om Göteborg inte vinner i Piteå är ju saken klar. Nu är det ju förstås alltid kul att vinna SM-guld, men att göra det framför tv:n, dagen innan egen match, är nog det sämsta sättet som finns. Så jag gissar att det är med blandade känslor som Rosengårdsfolket följer Piteå–Göteborg under lördagseftermiddagen.

Piteå borta är ju en väldigt tuff uppgift för Göteborg. Piteå är svårslaget i år, laget har bara tre förluster i damallsvenskan, och bara en av de har kommit på hemmaplan.

I hemmalaget är det frågetecken för Madelen Janogy. Min känsla i tisdags var att hon inte spelar den här matchen. En nyhet från Piteå är att skadedrabbade Elin Bragnum lämnar klubben.

I Göteborg är dagens nyhet att duon Emma Berglund och Pauline Hammarlund är aktuell för spel igen. Frågan är vilken form de har. Klart är ju att göteborgarna kommer till spel utan de båda viktiga ledarna Beata Kollmats (avstängd) och Elin Rubensson (hjärnskakning). Rubensson har för övrigt fått ett bakslag, och riskerar att ha spelat klart den här säsongen.

Om Piteå tar poäng av Göteborg tappar söndagens match mellan Rosengård och Linköping mycket av sin laddning. Men om Göteborg tar en trepoängare tvingar man Rosengård att vinna mot LFC – om Malmöklubben vill fira guld den här veckan.

Hos Rosengård finns det frågetecken för landslagstrion Zecira Musovic, Caroline Seger och Anna Anvegård, som ju samtliga lämnade landslagssamlingen med skador.

Från LFC kom det tidigare rapporter om att Nilla Fischer var redo för comeback efter hennes hälskada. Fast det senaste budet är att hon nu har ont i ett knä, och trots allt inte kommer att spela.

Corren hade för övrigt en riktigt intressant intervju med Olof Unogård i dag. Där säger han att det känns som att det är dags för ett omtag – att bygga om laget med mer framtidsfokus. I ett tillägg säger han så här om årets lagbygge:

”Så här i efterhand kanske det var mer problematiskt än vi trodde att ha två så liknande forwardstyper (Mimmi Larsson och Stina Blackstenius) i samma lag.”

Det är ju något jag också varit inne på här i bloggen. Den spontana reaktionen på uttalandet är ju för övrigt att det troliga är att Mimmi Larsson spelar någon annanstans nästa år.

Om hur Kosovare Asllani såg på det spelsystem som Unogård hade under tidig säsong säger tränaren så här:

”I början försökte med ett 4–2–2–2-system, men hade inte typerna som krävdes i övrigt. Sen hade vi, det kan man väl säga nu, en Kosovare Asllani som var ett åskmoln över sin roll. Ska vi leva med den situationen månad in och månad ut?”

Han får även frågan om för varför han valt det spelsätt man har, där man spelat i gång bollen, vilket har gjort att laget blivit väldigt känsligt för hög press från motståndarna.

”Vi hade kunnat skriva lycka till på bollen, skicka den långt varje gång på två av seriens snabbaste forwards och se vad som händer. Men när jag rekryterades var det ingen fotboll som LFC ville står för och inte jag heller.”

Det känns som att det kan hända ganska mycket i LFC:s trupp i vinter. Det blir spännande att följa.

Det blir även spännande att följa söndagens skållheta Skånederby mellan Vittsjö och Kristianstad. Lagen ligger ju trea och fyra i serien och är i högsta grad med i kampen om den andra Champions Leagueplatsen.

Än mer spännande är lördagens måstematch för Djurgården, hemma mot Kungsbacka. Det vilar en jätteok på djurgårdsspelarnas axlar inför avspark. Orkar de bära den tyngden? Djurgården har ju bara tagit en poäng på de elva senaste omgångarna. Vårens möte med Kungsbacka slutade dock med Djurgårdsvinst efter sent segermål av Olivia Schough.

Djurgårdens motståndare i kampen för nytt kontrakt är LB07. De spelar på söndag, borta mot formstarka Eskilstuna. Det känns inte som att det är en match där LB tar några poäng. Samtidigt har LB fyra raka kryss med sig till Sörmland, så Malmöklubben har varit svårslagen på sistone.

LB har fyra poäng upp med tre matcher kvar att spela. Efter den här omgången har Djurgården kvar hemmamatch mot Piteå och bortamöte med Vittsjö. För LB återstår bortamatch mot Linköping och hemmamatch mot Göteborg. Båda lagen har alltså en väldigt tuff avslutning på serien.

Ett av Djurgårdens stjärnförvärv inför den här säsongen är Hanna Folkesson. Hon har även en huvudroll i det damfotbollsmagasin som nyligen startades på obosdamallsvenskan.se. Det heter 3femme2 och det har hittills gjorts tre avsnitt. Jag har sett hela de två senaste och delar av det första, och tycker att programmet är riktigt sevärt.

Jag reagerade negativt när jag hörde programledare Björn Johnson kalla Faith Ikidi för Fejt Mika-ell och att Ogonna Chikvidi nickade in ett mål för Djurgården. Men den negativiteten försvann snabbt. Johnson kommer att lära sig att uttala namnen efterhand, och hans studiokompisar Folkesson, Louise Schillgard och Lisa Ek har kunnande som gör att det blir bra. Inte minst gillade jag den delen i slutet av det andra avsnittet där Schillgard berättar om sin tid i Espanyol. Man hittar programmen här.

Folkesson har sett rätt bekymrad ut när bottenstriden har kommit på tal. Och det slog mig att hon ju faktiskt har ganska jobbiga erfarenheter av damallsvenska bottenstrider. 31-åringen åkte ut med Umeå Södra 2008, hon åkte även ur med AIK både 2010 och 2012 samt med Umeå 2016. Det riskerar alltså bli Folkessons femte nedflyttning med fjärde klubben. Jobbigt.

I Stockholm spelas det även en annan riktigt spännande match under lördagseftermiddagen. Det är ju derby och tillika toppmöte i elitettan mellan Hammarby och AIK.

Precis som det är en hyperintressant omgång i damallsvenskan kan vi vara framme vid avgörandets ögonblick i den näst högsta serien. Segrar för Umeå mot Uppsala och Hammarby i Stockholmsderbyt skulle innebära att UIK är klart för uppflyttning och att Hammarby är väldigt nära.

Men vid segrar för Uppsala och AIK väntar ett riktigt rysarslut i serien. På AIK:s hemsida kan man läsa mer om hur upplösningen i elitettan ser ut.

Noterbart i övrigt från helgens båda toppmatcher är att sittplatsbiljetterna är slutsålda till Stockholmsderbyt. Det ser ut att bli storpublik, och kul är att Aftonbladet gått in och sänder matchen på sin hemsida.

I helgen får vi även tre nya elitettanklubbar. Under lördagen är det Alingsås–Älvsjö (står 2–0) och Dösjöbro–Jitex (står 0–4) och på söndagen är det Bollstanäs–Sunnanå (står 3–2).

Dags för en koll på vad som är på gång utanför Sveriges gränser. Helgens internationella höjdare är Londonderbyt Chelsea–Arsenal, som spelas på söndag. Det är också en av de matcher som går att se på svensk tv i helgen. Här är en liten tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay, Hoffenheim–Bayern München
13.45 på Sportkanalen, Piteå–Göteborg

Söndag:
13.30 på Viaplay, Tottenham–Manchester United
14.00 på Viasat Fotboll, Turbine Potsdam–Freiburg
16.00 på SVT1, Rosengård–Linköping
16.00 på Viaplay, Chelsea–Arsenal

I övrigt i helgen spelas sista omgången i amerikanska NWSL. Där är det redan klart att North Carolina vinner grundserien och att Chicago Red Stars kommer tvåa. De båda lagen får därmed hemmamatcher i semifinalerna.

Klart är också att Portland och Seattle kommer att spela slutspel. Portland behöver ta en poäng hemma mot Washington Spirit för att säkra tredjeplatsen. Fyran Seattle är två poäng och nio mål bakom Thorns inför slutomgången. Seattle avslutar borta mot jumbon Orlando.

Noterbart är att alla matcher spelas natten mot söndag, men att de har olika avsparkstider. När det är avspark för Portland är Seattles match redan färdigspelad, så Thorns kommer att veta om man måste ta poäng eller inte.

Det största samtalsämnet i amerikansk klubbfotboll för tillfället är dock inte slutspelet. Utan det är om tidernas skyttedrottning Sam Kerr kommer att sticka till Europa efter säsongen. Kerr skulle tjäna klart mer i ett europeiskt topplag än hon gör i Chicago. Och visst hade det varit kul att få se världens bästa målskytt i en europeisk liga?

 

Slutligen en liten tillbakablick på det landslagfönster som precis har slagit igen. Från det noteras att allt fler länder visar sig på den högsta nivån, vilket är kul.

Det är ju exempelvis klart att ett lag av Kenya och Zambia kommer att ha två chanser att kvala in till OS. Afrika har ju 1,5 platser, och vinnaren av mötet mellan de två nationerna får först spela om en OS-plats i den afrikansk kvalfinalen. Skulle det bli förlust där har man en andra chans i playoffmöte med Chile.

Den lilla ögruppen Saint Kitts & Nevis är inte riktigt lika nära en OS-plats som Kenya och Zambia. Men nationen som ungefär samma befolkningsmängd som Borlänge och Hässleholm (drygt 50 000 invånare) är i alla fall klar för det nordamerikanska slutkvalet till OS.

I det karibiska förkvalet skrällde Saint Kitts & Nevis och vann sin grupp efter seger med hela 4–1 i gruppfinalen på bortaplan mot favoriten Trinidad och Tobago.

Trinidad och Tobago var ju snubblande nära att kvala in till VM i Kanada. Då avgjorde Ecuador nationernas playoffmöte på övertid. Våren 2016 tog sig sedan Trinidad och Tobago till avgörande möte med USA om en OS-plats i Brasilien. Där blev det storstryk, men Trinidad hade i två turneringar i rad visat att man var på gång.

Drygt tre år senare blev man alltså utslaget av Saint Kitts & Nevis. Man kan nog slå fast att Trinidad och Tobago inte är på gång längre…

Utöver Saint Kitts & Nevis kvalade Jamaica, Haiti, Costa Rica och Panama in till det nordamerikanska slutkvalet. Dit var USA, Kanada och Mexiko direktkvalade.

De tre direktkvalade samt Costa Rica har varit med i alla de fyra tidigare slutspelen i Nordamerikas OS-kval. För Jamaica, Haiti och Panama är det andra gången medan Saint Kitts & Nevis debuterar. Slutspelet avgörs i februari nästa år. Det troliga är förstås att USA och Kanada tar de två OS-platserna.

Noterbart från förkvalet var att Jamaica- och Bordeauxstjärnan Khadija Shaw gjorde nio mål på tre matcher, och är nu uppe på 40 landslagsmål på 27 landskamper – ett hyfsat facit för en 22-åring…

Shaw har redan slagit jamaicanskt målrekord. En annan spelare som slog nationsrekord i landslagsmål tidigare i veckan var Sverigebekanta Linda Sällström. Hon gjorde fyra mål mot Albanien, nådde upp på totalt 43 och passerade därmed Laura Österberg Kalmari, som slutade på 41.

 

Rosengård närmar sig guldet

I dag har FC Rosengård tagit ytterligare tre steg mot SM-guldet. Det blev nämligen till slut tre poäng borta mot tabelljumbon Kungsbacka. Fast Kungsbacka stod emot länge, och föll bara med 2–1 mot de blivande svenska mästarinnorna.

Jag skriver de blivande svenska mästarinnorna. Det är ju inte riktigt avgjort ännu, men det känns ändå som att det just är det – avgjort.

Det är ju så att de jagande lagen har fyra omgångar kvar. Vittsjö kan som mest få 46 poäng, Göteborg 45 och Kristianstad 44. Rosengård står på 44 och har klart bättre målskillnad än de tre lag som skulle kunna gå ikapp. Sannolikheten är ju minimal att Rosengård förlorar tre raka samtidigt som något av de jagande lagen går rent.

Det är inte 100 procent avgjort att Kungsbacka åker ut heller. Men efter att LB07 spelat 1–1 mot Växjö är hallänningarna nio poäng och 24 poäng bakom LB – så i praktiken är det klart att Kungsbacka åker ut.

Frågan är hur många divisioner de flyttas ned. I dag fick jag nämligen lära mig från Kungsbackahåll att klubben riskerar att åka ur två divisioner. Om man inte beviljas elitlicens flyttas man nämligen ner till division I.

Det där regelverket är ju för övrigt både logiskt och ologiskt på samma gång. Logiken är att utebliven elitlicens innebär tvångsnedflyttning en division. Och åker man då samtidigt ur en division rent sportsligt blir det fall 1+1 division.

Det ologiska är att lagen i elitettan inte behöver ha elitlicens. Så i praktiken skulle Kungsbacka på grund av utebliven elitlicens flyttas ner från en division som inte omfattas av elitlicensen. Det innebär också att uppflyttning till damallsvenskan är ett vansinnigt vågspel för klubbar med svajig ekonomi. Vill man ha det så?

Kungsbackas ordförande Johan Johqvist hävdade dock att klubben i nuläget ser ut att fixa ekonomin. Man har plus på kontot nu, och om inget oförutsett händer skall man ha det även vid årsskiftet. Det är klubbens stora välgörare, Gunnar Sivertsen – vd för företaget Fraktpartner, som återigen öppnat den egna plånboken och räddat klubben.

Han hjälpte till med likviditeten tidigare i somras, och har nu gjort en ny ekonomisk insats. Sivertsen förklarade i GP i juli varför han hjälper Kungsbacka med ekonomin:

”Jag vill hjälpa till att vända något som drivits lite galet till att styra upp det. Vissa faktorer har pekat i rätt riktning på sista tiden och jag har goda förhoppningar om att vi kan lösa detta.”

Jag var alltså i Varberg och kollade in Rosengård i dag. Laget visade kanske inte upp något guldspel. Men det blev ett guldresultat, och det lyste av lättnad kring Malmöklubbens spelare och ledare efter slutsignalen.

Däremot såg inte de motståndare som satt på läktaren speciellt nöjda ut med resultatet. På läktaren fanns nämligen stora delar av Göteborgs trupp, samt Djurgårdens Olivia Schough. Den sistnämnda var väl sannolikt nöjd med att Kungsbacka förlorade. Däremot är hon inte ha jublat över LB07:s poäng.

Det skiljer ju nu nämligen nu fyra poäng mellan LB och Djurgården i kampen kring nedflyttningsstrecket. Och det kunde ha varit två till. På Påskbergsvallens läktare hade jag på matchen från Limhamns IP på datorn och kikade med jämna mellanrum på den matchen. Jag noterade att LB hade en nick i kryssribban i den andra halvleken. Där var ett andra hemmamål inte många centimetrar borta.

I elitettan noteras att Uppsala tappade mark i toppen. Man ledde borta mot Lidköping. Men två mål på tre minuter från Sandra Lagerbratt vände matchen i hemmafavör. Samtidigt avgjorde Hammarby på övertid till 3–2-seger borta mot Mallbacken. Segerskytt var Filippa Graneld, som gjorde ett mål som kan bli väldigt viktigt i Bajens kamp för en omedelbar damallsvensk comeback.

I division I fick vi två nya seriesegrare i dag. Sunnanå vann den norra serien och Jitex vann den mellersta Götalandsserien. Blir det fjärde gången gillt för Jitex i kvalet mot elitettan? Mölndalslaget har ju kvalat utan lycka de tre senaste åren. Sedan tidigare har ju Älvsjö AIK och Alingsås FC United säkrat sina seriesegrare. De två sista division I-serierna spelas klart under söndagen.

Blomqvist, Örebro och Tacon

Rebecka Blomqvist

Under onsdagen kom beskedet att det blir Rebecka Blomqvist som ersätter Pauline Hammarlund i EM-kvaltruppen. Det var en rimlig uttagning, då den kvicka Uddevallatjejen varit vår bästa inhemska målskytt i damallsvenskan över de två senaste säsongerna.

I år gör hon ju dessutom fler mål än alla utländska spelare i vår högsta serie – så det var absolut dags för Blomqvist att komma med i A-landslagstruppen för första gången.

Under onsdagskvällen har Kif Örebro klivit upp på tredje plats i damallsvenskan efter en säker 4–1-seger borta mot Djurgården. Jag har inte sett matchen, men det var ju ett ganska väntat resultat. Den är säsongen är ju nämligen Kif Örebro toppen medan Djurgården är botten.

Jag har skrivit det förr, men det som gör att Stockholmsklubben ligger över nedflyttningsstrecket är den där hörnan på övertid från Olivia Schough som gjorde att Djurgården vann en turlig seger borta mot LB.

Det skiljer ju numera bara två poäng mellan just Djurgården och LB på varsin sida om nedflyttningsstrecket. Innan landslagsuppehållet skall Djurgården till Kristianstad och LB till Örebro. Det är två matcher där hemmalagen är klara favoriter.

Faktum är att det känns rätt troligt att det här avståndet kan stå sig till lagens inbördes möte på Stockholms Olympiastadion den 15 september.

I övrigt från damallsvenskan uppmärksammades jag på att det var långt ifrån okontroversiellt att låta Anna Anvegård vila mot Växjö.

I förbundets representationsbestämmelser, första kapitlet, åttonde paragrafen står följande under rubriken ”Otillåtet inflytande och ägande”:

”Förening får inte träffa överenskommelse som ger tredje part rätt att påverka föreningens självständighet ifråga om beslutanderätt om sportslig prestation, spelares arbetsvillkor eller övergång till ny förening. Detta förbud gäller även överenskommelser som innebär att spelare inte får delta i vissa matcher, t.ex. match mot förening som spelaren tidigare har representerat.”

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är förbjudet att stoppa en spelare från att möta en tidigare klubb. Självklart vet jag inte vad som är sagt mellan Växjö, Rosengård och Anvegård, men känslan är att hon borde ha varit med i Rosengårds trupp i går.

Tillagt i efterhand: I SMP står det så här om orsaken till att Anvegård satt på läktaren:

”Enligt överenskommelse mellan klubbarna avstod hon spel när de båda lagen drabbade samman på Myran på tisdagskvällen.”

En annan intressant sak i damallsvenskan är att Linköping vill sälja namnet på Linköping Arena för att få in pengar. Till Corren säger ordförande Paul Lindvall:

”Till nästa säsong tror jag absolut att vi har ett nytt namn på arenan. Det räknar jag med.”

Får vi ett nytt Starke Arvid, Falcon Alkoholfri, Färs & frosta eller varför inte en till Fastighetsteknik Arena?

Slutligen till Spanien. I eftermiddags kollade jag delar av träningsmatchen Tacon–Sevilla 2–3. Det är förstås väldigt svårt att jämföra lag och serier bara av att titta på en träningsmatch. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag var imponerad av Real Madrids framtida damlag.

En som däremot imponerar för tillfället är Sofia Jakobsson. Hon stod för framspelningen till båda Tacons mål. Det första var en helsvensk produkt, då Kosovare Asllani styrde in Jakobssons hårda inspel.

Utöver stjärnvärvningarna upplevde jag att Tacon hade flera rätt begränsade spelare. Jag kände mig verkligen inte säker på att Asllani har bytt upp sig sportsligt när hon gått från Linköping till Tacon.

Sevilla har ju nämligen inget topplag. Även om deras segermål kom väldigt sent kändes fjolårets ligatia som både lite stabilare och lite bredare. Det är ju 16 lag i den spanska högstadivisionen, men Sevilla var bara fyra poäng från nedflyttning i våras.

Här är ett lite längre sammandrag av Tacons genrep inför ligapremiären borta mot Barcelona den 8 september:

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 fullständigt vimlar det av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Det gör jag gärna. Men i första hand är det nog ett gäng andra svenska elitklubbar som borde göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är alltså de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Både göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.