Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 8

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison
Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu utlånad till Bröndby från Kif Örebro
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna här på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Lång damallsvensk halvtidsrapport

Damallsvenskan 2019 har nått halvtid. Fast det blir inte tal om någon längre vila, redan på fredag sparkar den andra halvleken igång med matchen Växjö–Djurgården.

Det går alltså inte att hålla på bloggens halvtidsgenomgång. Så här är den. Först kan man ju slå fast att det har blivit precis så jämnt och spännande i toppen som jag trodde inför avspark. I mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.”

I halvtid lever det citatet i högsta grad. Det är fortsatt fem–sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några kan sluta på medaljplats.

Rosengård leder. Malmölaget har har en lucka på tre poäng och elva mål till Linköping. LFC i sin tur är bara ett mål före Vittsjö. Faktum är att det är större avstånd mellan ettan och tvåan än mellan tvåan och sjuan.

Jag skall strax stämma av hur den nuvarande tabellen stämmer överens med mitt tips. Men som ni säkert minns uppmanade jag även er läsare att tippa serien. I de tipsen noteras att bara en hade Rosengård som etta, medan flera har Linköping som tvåa.

Däremot har ingen trean Vittsjö högre än sjätte plats. Och det är inte heller någon av er som trodde på Örebro. De placerade ni som högst på plats nio – så på skrällagen är jag ännu så länge mest rätt, även om även jag har dem några placeringar för lågt.

I botten var i princip alla överens om att LB07 och Kungsbacka skulle åka ut, så där ligger nästan alla rätt. De avvikande tipsen var att två trodde att Kif Örebro skulle åka ur och en trodde att Vittsjö skulle göra det. Och de tipsen är ju inte längre rimliga.

Dags för en genomgång av de elva första omgångarna, lag för lag:

1) FC Rosengård
Ifjol: 3, Mitt tips: 2

Rosengård har spelat bäst, gjort flest mål och släppt in minst. Det är således logiskt att Malmöklubben även tagit flest poäng. Rosengård har helt klart varit vårens bästa lag. Man inledde stabilt, men det riktiga lyftet har kommit efter VM, där inte minst tillskottet av Jelena Cankovic givit laget extra styrka.

Rosengård vann ju även hösttabellen i fjol, och har således varit bra över tid. I mitt tips skrev jag att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om 2019 var FC Rosengårds år i damallsvenskan. Men helt övertygad var jag inte.

”Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst.”

Nu ligger Rosengård överst. Det var darrigt i premiären i Eskilstuna, och man tappade lite fart i och med chockförlusten i Malmöderbyt. Men totalt sett har laget varit stabilt. Man har kryssat borta mot tvåan Linköping och trean Vittsjö samt hemma mot fyran Göteborg. Övriga sex matcher har varit klara segrar.

Framför allt har Rosengård varit starkt hemma på Malmö IP. Där har det blivit 13 poäng av 15 möjliga, och fina målskillnaden 20–4.

Det enda som talar emot att guldet hamnar i Skåne är det där att laget alltså flera gånger drabbats av stora darren när det kommit till avgörande lägen. Fast den här gången känns det som att det kommer att bära hela vägen. Visst är det väldigt jämnt i årets serie, men Rosengård känns lite vassare, lite bredare och stabilare än de andra topplagen. Jag tror faktiskt att Rosengård kommer att ligga kvar högst upp i tabellen hela vägen in i mål.

Hanna Bennison

Vårens utropstecken i laget, och hela serien, är 16-åriga Hanna Bennison. Hon har tillfört massor i form av energi och löpvilja till ett lag som tidigare riskerade att bli ganska statiskt i sitt anfallsspel. Bennison borde ligga väldigt nära att få chansen i A-landslaget. För övrigt noterade jag att hon inte var med i matchtruppen senast på grund av skada. Hoppas det inte är något allvarligt.

Tråkigast kring Rosengård är nog att Jessica Samuelsson inte har kunnat spela en enda minut hittills i damallsvenskan. Prestigeförvärvets skadeelände är otroligt tråkigt. Sedan hon skadade foten mot Ungern i oktober 2017 har hon bara fått ihop 186 spelminuter. Man kramar ju tummarna för att Samuelsson skall få ordning på kroppen så att hon snart kan vara tillbaka på planen.

2) Linköpings FC
I fjol: 5, Mitt tips: 6

I mitt tips skrev jag att:

”Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest.”

Min känsla inför seriestart var att Linköping inte hade fått ihop laget. Den känslan har jag haft med mig hela vårsäsongen. Jag har nämligen inte sett LFC spela riktigt bra i någon match så här långt. Framför allt har man haft stora problem i uppspelsfasen.

Trots det har laget ändå hängt med i toppen. Och även om jag i nuläget tror rätt hårt på Rosengård så går det inte att räkna bort Linköping i guldstriden. Det är ju en väldig styrka att ligga tvåa, trots att man inte spelat bra. Och vad jag har förstått börjar spelet se allt bättre ut med det nya upplägget med tre mittbackar. Just nu ser jag LFC som första utmanare till Rosengård. Men med det jämna tabellläget är det fortfarande inte uteslutet att mitt tips om en sjätteplats kan gå in.

Våren har varit hackig för laget. Känslan är att tillskottet av Stina Blackstenius nästan innebar mest problem. Dels för att forwardsstjärnan ännu inte presterat på den nivå man hoppats. Dels för att det blev svårt för tränare Olof Unogård att skapa ett fungerande spelsystem.

Mimmi Larsson

Han valde till slut att bygga kring Kosovare Asllani. Det innebar att nyförvärvet Mimmi Larsson offrades och placerades på en kant. Trots det var Larsson inledningsvis den piggaste och bästa LFC-spelaren – i de första matcherna gjorde hon mål nästan varje gång hon fick bollen i straffområdet.

Däremot var Asllani en stor besvikelse i den skräddarsydda tiarollen. Hon gnällde på det mesta, och såg helst ut att vilja vara någon annanstans. Nu har Asllani stuckit till Madrid, och Unogård har bytt spelsystem.

Sedan Nilla Fischer anslöt kör Linköping med ett 3–4–3 som gränsar till 5–2–3 eftersom man oftast väljer backar på kanterna. Det har varit ett framgångsrecept. Efter den tunga förlusten i Eskilstuna har man tagit sju poäng och hållit tre raka nollor.

Målvakten Emma Holmgren har för övrigt varit vårens stora utropstecken i LFC. Hon har visat en bra stabilitet, och är en stor anledning till att laget ligger så högt som de ligger. Jag börjar alltmer tro att det faktiskt kan vara Holmgren som tar över i landslagsmålet efter Hedvig Lindahl.

Utöver guldstrid kämpar Linköping med ekonomin. Kanske att ett antal toppmöten i höst kan hjälpa klubbledningen att få positiva siffror i bokslutet.

3) Vittsjö GIK
I fjol: 9, Mitt tips: 5

Byn är bara ett mål från en Champions Leagueplats. Det har fått riksmedierna att en efter en göra besök i Nordöstra Skåne. Senast var det Radiosporten som uppmärksammade Vittsjös framfart.

Laget var svårbedömt inför avspark. Dels eftersom de inte hade nått gruppspelet i Svenska cupen, dels för att de spelade huvuddelen av sina träningsmatcher mot lag utanför damallsvenskan.

Vittsjö kom ändå in i årets serie med kontinuitet i startelvan och med en handfull spännande värvningar. Därför gick jag på en positiv magkänsla, och tippade dem som femma med kommentaren:

”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”

Tipset fick en del mothugg. Men ännu så länge är jag väldigt nöjd över att magkänslan sa att Vittsjö skulle hävda sig bra i årets serie.

Fjolårets svaghet var att man hade svårt att vinna mot bottenlagen. Där har man ryckt upp sig rejält genom att ta 16 av 18 poäng under våren. Inget annat lag har bättre facit mot det lagen på undre halvan.

Vittsjö är också lite oväntat seriens bästa bortalag. Det brukar ju heta att det är svårt att komma till Vittsjö Idrottspark. Och visst är elva av 18 hemmapoäng en okej utdelning, men tio bortapoäng på fem matcher – ett snitt på 2,0 poäng – är fullständigt lysande.

Dock skall det sägas att man huvudsakligen haft bortamatcher mot bottenlag, medan man mött toppkonkurrenter på Vittsjö IP.

Vittsjös framgångsrecept den här våren har varit en väldigt stabil defensiv. Tillsammans med Rosengård har Vittsjö släppt in minst mål av alla. Plumpen kom mot Göteborg, där man föll med 4–2. I den matchen saknades både viktiga ytterbacken CJ Bott och innermittfältaren Nellie Persson. I övrigt har Vittsjö aldrig släppt in mer än ett mål i matcherna. Och duktiga Sabrina D’Angelo står på sju hållna nollor – delat bäst i serien med Rosengårds Zecira Musovic.

Trots stabiliteten tror jag inte att tränare Thomas Mårtensson får sin dröm om Champions League förverkligad – i varje fall inte i år. Vittsjö har nämligen ett väldigt tufft program i höst. Där väntar sex bortamatcher, bland annat skall man till Piteå, Linköping, Göteborg och Malmö (Rosengård). Jag tror inte att Vittsjö kommer att rasa ihop, men det känns som att risken är uppenbar att man har fallit några placeringar i tabellen när vi gör bokslut i slutet av oktober.

Det är ju för övrigt oftast trotjänare Mårtensson som får äran för Vittsjös framgångar. Men jag har förstått att lagets andre tränare (man har ju delat ledarskap) Stefan Ekstrand har varit väldigt viktig för årets fina resultat. Ekstrand skall vara mannen bakom lagets fina offensiva spel.

På sistone har Tove Almqvist varit lysande i något slags fri roll. Men lagets stora utropstecken i offensiven är ändå Michelle De Jongh, som är seriens vassaste mittfältare med sex mål. Mariestadstjejen är en tvåvägsmittfältare som inte tvekar att gå på avslut när hon närmar sig straffområdet. Jag har länge väntat på att hon skall få sitt stora genombrott. Nu har det kommit, och jag hoppas att Peter Gerhardsson har med henne i den landslagstrupp han presenterar om en vecka.

4) Göteborg FC
I fjol: 2, Mitt tips: 1

Inför avspark tippade jag Göteborg som vinnare av damallsvenskan. Jag trodde att lagets spets skulle leda hela vägen till guld, samtidigt som jag oroades över den tunna truppen.

Och visst, lagets spets har lett till en titel, man blev ju cupmästarinnor. Dock vinner man inte guld i cuper, utan där vinner man pokaler. Och känslan nu är att Göteborg inte kommer att räcka hela vägen till guldet.

Man ledde serien med en poängs marginal under VM-uppehållet. Men sedan dess har laget sviktat rejält. Det har bara blivit fem poäng på fyra omgångar, medan Rosengård tagit tio. En orsak till svackan är den tunna truppen. Göteborg gick in i serien med glest befolkad bänk, och trots att man skall dubblera med spel i Champions League i höst har man bara gjort en sommarvärvning.

Det har i och för sig viskats om att det kan bli en spelare till. Men även om det skulle bli så är truppen fortsatt tunn. Framför allt finns det inte så mycket löpstyrka att plocka in från bänken.

Det har blivit väldigt påtagligt när både Natalia Kuikka och Elin Rubensson varit borta samtidigt. Göteborgs spel bygger på många löpningar, och med två av de allra mest löpvilliga spelarna på läktaren har Göteborg tappat många dimensioner i spelet.

När Göteborg är ordinarie tycker jag att de spelar den mest sevärda fotbollen i serien – då är laget värt betydligt större publik än de 888 gratisåskådare som man snittar hittills i år på Valhalla. Då är Göteborg rörligt och har ett väldigt fint passningsspel. Men utan Rubensson och Kuikka har laget blivit statiskt, med för många spelare som vill ha bollen på kropp.

Om Göteborg skall ha chansen att få spela Champions Leaguefinal på hemmaplan 2021 måste man hålla truppen skadefri under hösten. Det är fyra poäng och tolv mål upp till Rosengård, och tipset är att det kan krävas upp mot tio vinster i de elva återstående matcherna om Göteborg skall lyckas vinna guldet.

Noterbart är att Göteborg är obesegrat på hemmaplan, men att det ändå är i hemmaspelet som man tappat till Rosengård och Linköping. Malmöklubben har 13 poäng på fem matcher på Malmö IP och Linköping har 14 poäng på sex hemmamatcher. Göteborg däremot har bara tagit åtta poäng på fem matcher på Valhalla. Däremot är man näst bäst bakom Vittsjö på bortaplan med elva poäng på sex matcher (1,83).

Rebecka Blomqvist

Utropstecknen i Göteborg under våren är lagets båda forwards. Duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund har gjort 14 mål, vilket gör dem till seriens överlägset vassaste anfallspar. 14 mål är exempelvis exakt lika många som Linköpings offensiva VM-kvartettet Asllani, Larsson, Blackstenius och Lina Hurtig har gjort tillsammans. Och då tycker jag ändå inte att Blomqvist/Hammarlund har varit kliniska den här våren. Blomqvist har exempelvis missat ett antal frilägen.

5) Kif Örebro
I fjol: Tvåa i elitettan, Mitt tips: 8

Om Vittsjö är vårens skrällag är Kif Örebro vårens superskräll. Ingen hade väl trott att nykomlingen bara skulle vara 1,5 poäng ifrån en Champions Leagueplats efter halva serien?

Jag har gått tittat på massor av damallsvenska tips, och överhuvud taget inte hittat någon som placerat Kif Örebro högre än på sjätte plats. Själv ligger jag bland de högre – och jag tippade alltså laget som åtta.

De flesta har Örebro som tia, men ganska många placerade även nykomlingen på nedflyttningsplats. Den missen hade jag nog också gjort om jag inte hade sett laget imponera stort i genrepet mot Göteborg.

Efter den segern trodde jag absolut att Örebro skulle hålla sig kvar. Men jag kunde inte drömma om att de skulle hänga med i guldstriden under elva omgångar, och ha ett poängsnitt som gör dem till en kandidat till tidernas bästa damallsvenska nykomling. Undra om de ens själva trott att det skulle gå så här bra?

Örebro värvade väldigt smart i vintras när de kompletterade en trupp med nio–tio lokala spelare genom att plocka in flera av elitettans största profiler. Inte minst har Emma Kullberg och Heather Williams varit två riktiga fullträffar.

Med många nya spelare i truppen, och flera som anslöt tätt inpå seriestart, provade sig tränare Stefan Ärnsved inledningsvis fram. Pusslet föll ut när Emma Kullberg placerades i mitten av trebackslinjen. Då hittade man en defensiv stabiltet, något som ledde till att man höll nollan i 561 minuter i rad före och efter VM-uppehållet.

Sara Lilja Vidlund

Offensivt är smarta Williams nyckelspelaren och nyckelordet är fart. Fart har man bland annat i form av Jenna Hellstrom och spännande junioren Sara Lilja Vidlund.

Örebro har varit väldigt hemmastarkt och tagit tolv av 15 poäng på Behrn Arena. Således är det en klar fördel för dem att ha sex hemmamatcher kvar.

Jag tror att Örebro även fortsatt kommer att vara en väldigt jobbig motståndare för alla lag. Och man har kapacitet att utmana om en plats på övre halvan. Men det rimliga är ändå att man tappar någon placering i höst.

6) Piteå IF
I fjol: 1, Mitt tips: 4

I fjol tog Piteå hem guldet genom att inte spela några oavgjorda matcher – och genom att dra på sig ytterst få skador. Man hade exempelvis 13 spelare som deltog i minst 20 matcher.

I år har Piteå redan fyra kryss, och bara tolv spelare har kvar chansen att nå upp i 20 matcher. Det har alltså inte flutit på lika smärtfritt i år som det gjorde i fjol. Och det hade väl egentligen ingen väntat heller.

Trots att Piteå har kvar hela fjolårets guldtrupp valde jag att tippa dem som fyra eftersom de som mästarlag genomgående skulle möta heltaggade motståndare. Samt att de kommer att få ett tuffare spelschema än de är vana vid.

Känslan är att Piteå nu är på väg att hitta toppformen. Spelet såg lovande ut mot Göteborg i onsdags, och man gjorde en imponerande vändning i söndags mot Eskilstuna. Men det väntar alltså en tuff höst med massor av matcher.

Möjligen vägs det tuffa schemat upp av att sex av de elva kvarvarande matcherna spelas på hemmaplan. PIF är fortsatt väldigt hemmastarkt, man har tagit tolv av 15 möjliga poäng på LF Arena. Och noterbart är att bland de sex hemmamatcher man har kvar finns möten med hela toppkvartetten Rosengård, Linköping, Vittsjö och Göteborg.

Piteå är inte chanslöst i guldstriden. Men det krävs att truppen är frisk, vilket den är nu, om man skall kunna avancera så många placeringar. Eftersom Rosengård känns starkt och sannolikt inte kommer att lägga bort jättemånga poäng kommer det nog krävas 30 höstpoäng av norrbottningarna för att kunna försvara sitt guld. Och det blir förstås vansinnigt svårt. I fjol tog man 24 poäng vardera på vår respektive höst.

Stellan Carlsson och Faith Ikidi

Tittar vi på utropstecken i Piteå tycker jag att nyförvärvet Fernanda Da Silva håller på att utvecklas till ett stort sådant. Det sägs att hennes spelstil för något år sedan inte föll tränare Stellan Carlsson i smaken. Men nu måste väl även han njuta av brasilianskans konstnummer. Den yttersidestunnel hon bjöd på i förarbetet till 1–1-målet i helgen är ju exempelvis en av vårens snyggaste aktioner i serien. Och hennes förmåga att spela sig ur trånga situationer bör kunna lyfta Piteås spel i höst.

7) Kristianstads DFF
I fjol: 4, Mitt tips: 3

Kristianstad såg väldigt starkt ut i våras. Bland annat tog man ju sig till cupfinal efter att ha slagit ut Rosengård och Piteå. I finalen föll man snöpligt på en sen straff mot Göteborg.

Lägg till fjolårets bronsmedalj till cupframgången, och jag trodde starkt på Elisabet Gunnarsdottir:s lag inför avspark. I mitt tips skrev jag:

”Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets.”

Truppen är bra, och man har nästan fördubblat sitt målskytte. Ifjol fick laget målskillnaden 30–26 över 22 omgångar. Nu har man gjort 24 mål under seriens första halva – näst flest i serien. Målskyttet har man spridit över många spelare. Seriens vassaste back, Therese Ivarsson är i klar ledning av interna skytteligan på fina sju mål.

Av de offensiva spelarna har ingen direkt öst in mål, utan alla har bidragit med ungefär lika många. Svava Ros Gudmundsdottir och Evelina Duljan har gjort tre mål var medan duon Amanda Edgren och Maja Bodin står på två.

I år är det inte offensiven som är problemet – utan den defensiva stabiliteten. Det började med att man åkte på en riktig käftsmäll borta mot Rosengård i andra omgången – 1–5. Totalt har man släppt in 16 mål efter halva serien. Det är överlägset flest av de sju lag som har chansen på Champions Leaguespel till nästa säsong.

Och defensiven hjälptes knappast av att viktiga Mia Carlsson drog på sig en jobbig knäskada under VM-uppehållet. De senaste matcherna har även Josefine Rybrink haft skadeproblem. Känslan nu är att defensiva nyckelspelaren Sif Atladottir måste göra en superhöst om Kristianstad skall kunna blanda sig i medaljstriden på allvar.

För som jag ser det är det medalj man i första hand får sikta in sig på. Champions League är inte heller helt omöjligt. Men guldet kan nog KDFF glömma. Jag tror nämligen inte att laget kan ta in sex poäng och 15 mål på Rosengård i höst.

Med tanke på både hur det sett ut under våren och skadesituationen känns det dock som att det rimliga är att Kristianstad slutar ungefär där man ligger nu – alltså i mitten.

Therese Ivarsson

Utropstecknet i KDFF är ju förstås skyttedrottningen Therese Ivarsson. Jag gillade inte hur hon filmade till sig en straff mot Växjö. Däremot älskar jag hennes tajming och offervilja på inlägg i offensivt straffområde. Visst ingår det fyra straffmål i hennes samling, men sju mål elva matcher är ändå otroligt bra för en back. Ivarsson har för övrigt redan satt personligt rekord. I fjol gjorde hon sex mål och i förfjol blev det fem. Når hon tvåsiffrigt i år?

8) Eskilstuna United

I fjol: 6, Mitt tips: 9

På den damallsvenska upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att kravbilden på laget är att sluta på den övre halvan – annars kommer han inte ha något jobb i höst.

Om det stämmer med verkligheten finns en uppenbar risk att Karlsson tvingas gå till arbetsförmedlingen om ett tag.

Hans lag har dock ryckt upp sig efter en svag start och tagit nio poäng efter VM-uppehållet.

Defensivt har det sett bra ut hela säsongen. Det väl inkörda upplägget med tre mittbackar fungerar, och laget har bara släppt in tio mål hittills – klart minst av lagen på undre halvan.

Innan VM var det offensiven som hackade. United gjorde då bara två mål på sju matcher och var rejält indraget i nedflyttningsstriden. Nu har man plötsligt tio poäng ner till elfteplatsen, och känslan är att laget inte behöver oroa sig för bottenstrid något mer.

Loreta Kullashi

Det som lyft laget efter VM är framför allt att Loreta Kullashi ser ut som en landslagsspelare igen. Hon borde absolut vara med i Gerhardssons funderingar inför tisdagens trupputtagning.

Även de båda nigerianska VM-spelarna Sonia Okobi och Halimatu Ayinde har sett riktigt bra ut i de senaste omgångarna. De har utvecklats till nyckelspelare och får tillsammans med Kullashi anses vara laget utropstecken. Jag kan väl även lägga till Felicia Rogic, som fått igång sitt målskytte rejält efter sitt namnbyte. Hon inledde med åtta mållösa matcher, men nu har den blixtsnabba forwarden gjort mål i de tre senaste matcherna.

Noterbart kring Halimatu Ayinde är att hennes namn är omkastat på förbundets hemsida. Där heter hon således Ayinde Halimatu. För någon vecka sedan fick jag ett mejl från en granne till henne som tyckte att det slarvades för mycket i media med hennes namn. Och det kan man ju tycka. Man kan även tycka att både förbundet och klubben borde skriva rätt för att underlätta för media. När United värvade nigerianskan presenterade man ju nämligen henne med fel namn.

Det var en parentes. United har fem poäng upp till övre halvan. Med det spel man visat på sistone är det inte omöjligt att klättra några placeringar. Fast mitt tips nu är att man slutar sjua eller åtta.

9) Växjö DFF

I fjol: 7, Mitt tips: 10

Laget har haft en riktigt strulig vår. Tänkta speluppläggaren Jelena Cankovic ville inte vara kvar. Jag hörde att hon i en intervju inför måndagens match i Stockholm dementerade att hon skulle ha försökt strejka sig bort från Växjö. Klart är att hon gjorde mer skada än nytta i våras.

Nye tränaren Henrik Larsson gav upp redan efter sju omgångar. Under VM-uppehållet tog duon Maria Nilsson och Magnus Olsson över. De blev Växjös fjärde tränarkonstellation på mindre än två år.

35-åriga Nilsson flyttades upp ett steg, hon var tidigare assisterande tränare till Larsson. Hon är före detta damallsvensk spelare i Göteborg, och har klassiska Skepplanda BTK som moderklubb. Jag skriver klassiska eftersom Skepplanda är en av två föreningar som har haft damlag hela tiden sedan 1969. Hennes kollega Magnus Olsson flyttades upp från att ha varit målvaktstränare.

Under sin tid som ansvarig hade Larsson ändrat i Växjös försvarsspel, och infört spel med fyrbackslinje. När Nilsson och Olsson tog över blev ett av deras första drag att återgå till den trebackslinje som Växjö kört med under några år.

Fast när jag pratade med Nilsson efter matchen i Kungsbacka i söndags tyckte hon inte att det var solklart att kalla det för trebackslinje, utan tyckte att man även skulle kunna kalla spelsystemet för 4–4–2.

Och visst. Mer preciserat spelar Växjö nu 3–1–4–2, där Jennie Nordin är ettan. Och hennes roll brukar man numera kalla balansspelare eller sexa. Men jag minns en period när man ofta spelade med en fyrbackslinje med en så kallad stötande mittback. Mittbackarna spelade alltså inte bredvid varandra, utan en låg framför den andra. Och Nordins roll liknar absolut den som de stötande mittbackarna hade.

Växjö har varierat väldigt i sina prestationer under säsongen. Bottennappen är två blytunga 5–0-förluster mot topplagen Rosengård och Linköping, samt en 3–0-förlust borta mot svaga Djurgården. Framför allt har man rasat ett par gånger på bortaplan, medan man bara har en hemmaförlust så här långt. Utöver förlusten i Stockholm har man dock vunnit rätt matcher. Det har alltså blivit segrar mot kollegorna på den undre halvan, Eskilstuna, LB07 och Kungsbacka.

Laget har haft problem med målskyttet. Av de tio målen har sex kommit mot de båda bottenlagen. Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård hade måltorka innan VM, men har hittat alltmer rätt nu efter.

Anna Anvegård

Ett offensivt utropstecken hittar jag i spännande nyförvärvet Ria Öling. Det känns som att den snabba och löpstarka finländskan kommer att lyfta smålänningarnas anfallsspel i höst.

Klubbens mål är ju att spela i Champions League nästa år. För att ens ha chansen att nå det krävs maximala 33 poäng under resten av serien.

När jag tog upp den frågan med tränare Nilsson pekade hon på Frida Andersson som stod några meter bort. Sportchefen sa att hon inte tyckte att det var fullständigt omöjligt att Växjö skulle göra en kanonhöst och avancera till andraplatsen i tabellen.

Det kanske inte är omöjligt, men nästan. Jag har nämligen svårt att se att Växjö skall kunna avancera mer än maximalt en placering under hösten. Jag tycker att laget väger lite lättare än de åtta lag de har framför sig.

Däremot tror jag att man kan vara lugna för kontraktet efter söndagens seger i Kungsbacka. Avståndet till nedflyttningsplats är nu åtta poäng, och det skall man inte kunna tappa till LB07.

Sportchef Andersson sa för övrigt att hon aldrig har känt sig orolig över tabelläget. Däremot känner hon oro för ekonomin. Växjö är ju en av de klubbar som kämpar för att klara elitlicensen. Och klubben har haft för dåliga intäkter under året. Andersson sa att hon hållit sig inom budgeten för spelartruppen, men att man inte fått in så mycket pengar som man räknat med.

Bland annat är publikintresset uselt i Växjö. Klubben ligger ju på näst sista plats i publikligan med ett snitt på svaga 440 personer.

10) Djurgårdens IF

I fjol: 8, Mitt tips: 7

I fjol tog Djurgården bara nio poäng på bortaplan och var länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

I år har man varit sämst på hemmaplan – bara tre poäng på sex matcher. Man har fem poäng ner till strecket, och riskerar att bli akut indraget i nedflyttningsstriden även i år.

Klart är att tränare Joel Riddez inte alls har fått ihop laget. Det är ju egentligen bara en turlig övertidsseger borta mot LB07 som är orsaken till att man inte ligger ännu värre till. I den matchen var Malmölaget bäst, och förtjänade segern.

Framför allt har Djurgården ett väldigt namnkunnigt mittfält där de flesta spelarna har varit och nosat på landslaget. Som jag ser det är dock lagets centrala mittfältare lite för lika i spelstilen. Alla vill ha bollen på kropp, ingen av dem är speciellt förtjust i att löpa i djupled.

Olivia Schough

Kanske är det också den bristande löpviljan på mittfältet som gör att Djurgården bara har två målskyttar efter elva spelade matcher. Det är endast Mia Jalkerud och Olivia Schough som hittat rätt hittills, de har å andra sidan gjort sex respektive fem mål – vilket är väldigt bra.

Men om Djurgården skall kunna avancera behöver man ha fler offensiva hot än duo Jalkerud/Schough. Jag noterade att Riddez spelade med tre mittbackar i senaste matchen. Då var det 5–3–2 i försvar och 3–1–4–2 i anfall. Det återstår att se om det var en tillfällig förändring eller om det är så Djurgården tänker spela framöver.

Det kan vara så att det är den nya assisterande tränaren Pierre Fondin som varit med och påverkat spelsättet. Han kommer ju närmast från Växjö, där han med framgång spelade med trebackslinje.

Mot Rosengård hjälpte det nya spelsättet inte så mycket. I de delar av matchen som jag kollat på var Malmölaget minst en klass bättre.

Djurgården kom på sjätte plats som nykomling 2016 och kopierade den placeringen även under Riddez första säsong, 2017. Men sedan dess har man bara blivit sämre och sämre. Delvis på grund av att man dragit på sig massor av tunga långtidsskador.

Vi får se om vändningen kan komma i höst. Jag tror ju att Djurgården håller sig kvar, laget är för bra för att åka ut. Men i nuläget måste man absolut titta mer neråt än uppåt i tabellen.

När det gäller utropstecken får det ju ändå bli duon Jalkerud och Schough. Utöver debutsäsongen har Jalkerud stabilt hamnat på fem till tio mål varje säsong hon spelat i damallsvenskan. Nu står hon på sex mål efter halva serien. Kan hon nå tvåsiffrigt för första gången?

11) LB07

I fjol: 10, Mitt tips: 12

LB07 har överraskat mig på ett positivt sätt. Laget har ett genomtänkt spelsätt och är helt enkelt bättre än jag trodde det skulle vara.

Inför avspark tippade jag ju Malmölaget på jumboplats, sannolikt lite beroende på att man torskade med hela 4–0 i en träningsmatch mot Kungsbacka på försäsongen. Jag sågade klubben:

”Damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation.”

Däremot mår svensk damfotboll bra av klubbar som tar tillvara på och utvecklar lokala talanger. Och LB07:s trupp är väldigt hemmabetonad. Man har ju exempelvis använt fyra egna produkter i årets seriespel; Elisa Lang Nilsson, Saga Ollerstam, Sophie Sundqvist och Nellie Lilja. En egen produkt är som bekant en spelare som fått sin första spelarlicens i klubben – alltså en spelare som är i klubben på våren det år spelaren fyller 15 år.

Nellie Lilja

Vad jag kan hitta har även skånska kollegorna Rosengård och Kristianstad spelat fyra egna produkter i år. Men LB07 är alltså tangerat bäst i klassen på att plocka upp egna spelare. Det är berömvärt.

Efter en tung start med noll poäng på tre omgångar och 5–1-förlust mot Kristianstad i premiären stod LB för årets skräll i fjärde omgången – derbysegern mot Rosengård.

När jag har sett LB spela tycker jag som sagt att de har ett väl inarbetat och genomarbetat spel. Däremot saknas offensiv tyngd och spets. Utropstecknet Sophie Sundqvist har varit pigg och gjort fyra mål. Men hon har varit för ensam.

Om LB skall kunna klättra över nedflyttningsstrecket måste någon mer kliva fram i offensiven. Klubben hoppas förstås att sommarförvärven Olga Ahtinen och Dallas Dorosy skall spetsa till offensiven. Vi får se om duon lyckas.

Tipset är ändå att LB07 spelar i elitettan nästa år. Jag har nämligen svårt att tro att laget skall kunna ta fem poäng mer än Djurgården i höst.

12) Kungsbacka DFF
I fjol: Nykomling – vann elitettan, Mitt tips: 11

Det är tydligt att Kungsbacka inför seriestart inte fattade vad det innebär att spela i damallsvenskan.

Visst värvade de tolv nya spelare i våras, och har tagit in ytterligare en nu i sommar. Men på upptaktsträffen sa dåvarande tränaren Henrik Korhonen och målvakt Moa Öhman att laget hade ett spel för att kunna vinna varje match.

Jag hade sett laget i en träningsmatch och var tveksam. Jag tyckte då att de spelade ganska naivt. Korhonen fick inte heller vinna någon match innan han hoppade av. Och frågan är om Öhman får någon damallsvensk trepoängare med Kungsbacka. Det känns i alla fall inte så säkert att det kommer att ske i år.

Sara Nilsson

Moa Öhman har ändå gjort en stabil insats i målet. Tillsammans med löpstarka Sara Nilsson ser jag målvakten som Kungsbackas positiva utropstecken.

Allt talar alltså för att Kungsbacka spelar i elitettan nästa år. Det är utopiskt att tro att laget skall kunna ta in åtta poäng på Djurgården i höst. Det viktigaste för den halländska klubben nu är istället att få ihop ekonomin, så att man inte går i konkurs. Känslan är att man fått in en ansvarstagande styrelse som inte tänker fortsätta den ekonomiska misskötsel som präglat klubben under flera års tid.

Kan man klara ekonomin har man skaffat sig viktig rutin av spel på högsta nivå. Och man kommer ju att vara tvåa eller trea i Göteborgsregionen även nästa år, så man borde kunna få ihop en ganska slagkraftig trupp i elitettan. Även om det mesta talar för en sportsligt tung höst kan det finnas ett ljus vid horisonten för Kungsbacka.

Sammanfattning

Det är alltså fem–sex lag som ännu så länge har chansen att vinna guldet. De inbördes matcherna mellan de här sju lagen är därmed extra viktiga. Här är den inbördes vårtabellen mellan de sju topplagen:

Rosengård      13–3   12
Linköping          6–4    9
Vittsjö                7–5    8
Göteborg          9–8    7
Kif Örebro        5–10   7
Piteå                 3–7    6
Kristianstad     7–13    5

Notera att lagen har exakt samma inbördes ordning i den här tabellen som de har i den tabell där alla matcher är inräknade. I övrigt konstateras att Rosengård inte har någon förlust mot något annat topplag, medan Piteå saknar seger mot de fem lag som ligger före i tabellen.

En annan spännande sak är trenderna när det gäller spelsätt. Allt fler damallsvenska lag väljer att spela med tre mittbackar, oftast i något som både kan kallas 3–5–2 och 5–3–2. Piteå och Eskilstuna har gjort det länge, även om United ändrade till fyrbackslinje en period härom året. Även Rosengård och Örebro gick in i säsongen med trebackslinjer. Under VM-uppehållet bytte både Linköping och Växjö till spelsättet, och nu kanske även Djurgården tar steget. LB07 varierar lite, men körde med fembackslinje senast mot Vittsjö.

De lag som ligger kvar med fyrbackslinjer är Vittsjö, Göteborg och Kungsbacka. Även Kristianstad kör med fyrbackslinje, men har i omgångar de senaste åren använt sig av trebacksupplägget.

Vi ser alltså ut att ha ett läge där tre-/fembackslinje är vanligare i vår högsta serie än att köra med en klassisk fyrbackslinje.

Här är det ju lite intressant att jämföra med hur det såg ut i VM. Där var det ju 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade. Alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinjer, och alla de fyra lag som gick till semifinal formerade laget 4–2–3–1.

Inför VM varierade ju Peter Gerhardsson i landslaget. Han körde fyrbackslinje mot sämre lag, men bytte till tre mittbackar mot starkt motstånd. Det upplägget skrotades efter träningsmatchen mot Tyskland på Friends i våras. Och i VM var det fyrbackslinje som gällde, även om Gerhardsson bytte till fembackslinje i slutet av några matcher där landslaget hade en ledning att försvara.

Det blir spännande att se hur det här kommer att förändras framöver.

Skytteligan

2009 vann Linnea Liljegärd den damallsvenska skytteligan på 22 mål. De nio åren sedan dess har sju utländska spelare vunnit skytteligan. Anja Mittag vann tre gånger och Manon Melis två. Om ni inte får ihop matematiken beror det på att Melis delade segern med Margret Lara Vidarsdottir 2011.

I år kan det vara dags för en svensk segrare igen. Halvvägs är det nämligen 14 svenska spelare bland de 16 främsta. Dock är det norskt i delad ledning i form av Lisa Marie Utland. Hon har gjort åtta mål, lika många som fjolårstvåan Rebecka Blomqvist.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Trea finns Therese Ivarsson på sju mål och på delad fjärdeplats med sex mål hittar vi trion Mia Jalkerud, Michelle De Jongh och Pauline Hammarlund.

Gör ni någon speciell reflektion när ni läser de svenska namnen i skytteligans topp?

Min första tanke är att det rakt igenom handlar om fel spelare. Alltså fel spelare för vår förbundskapten. Ingen av de fem bästa svenska målskyttarna har varit med i någon av Gerharhardssons trupper.

Det riktigt anmärkningsvärda här är att elva av de 13 mittfältare/forwards som ingick i VM-truppen spelar, eller har spelat i damallsvenskan i år. Och då räknar jag ändå Nathalie Björn som back. Räknar vi henne som mittfältare har vi eller har vi haft tolv av 14 offensiva VM-svenskar på hemmaplan.

Ingen av dem finns bland de fem bästa svenskarna i damallsvenskans skytteliga. De flesta av VM-anfallarna finns på platserna bakom. Madelen Janogy, Olivia Schough och Stina Blackstenius delar sjundeplatsen med fem mål vardera. Och Anna Anvegård, Lina Hurtig och Mimmi Larsson finns bland hela sju spelare som delar tiondeplatsen med fyra mål.

Tittar vi på övriga VM-mittfältare/forwards har Julia Zigiotti Olme (och Nathalie Björn) gjort två mål medan Julia Roddar, Caroline Seger och Kosovare Asllani har gjort varsitt. Däremot är Elin Rubensson hittills mållös i årets damallsvenska.

Med tanke på hur bra det gick för Sverige i VM går det ju inte att säga att Gerhardsson tog ut fel spelare. Däremot kan man nog slå fast att det är bra konkurrens om de offensiva positionerna i vårt landslag.

Assistligan

Här är det Anja Mittag i överlägsen ledning. Trots att hon bara spelade sex matcher har hon nästan dubbelt så många assist som tvåan.

Anja Mittag

Här skall det poängteras att jag förstås går efter Jared Burzynski:s assistliga. Den officiella är ju som bekant ett dåligt skämt eftersom varken förbundet eller EFD bryr sig om damallsvenskans statistik.

I Burzynskis statistik toppar Mittag med sju målpass. På det antalet kommer hon också att sluta eftersom hon ju numera spelar i Leipzig i Tyskland. På delad andraplats finns kvartetten Roddar, Blackstenius, Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir.

Min gissning är ändå att det kan bli sexan Jelena Cankovic som tar hem segern till slut. Hon har imponerat stort sedan hon anslöt till Rosengård.

Därmed var den här långa halvtidsgenomgången klar. Om du orkar mer har även Håkan Magnusson skrivit en halvtidssummering på sin blogg, damallsvenskan.blogg.

Slutligen. Som ni säkert har noterat har jag inte lyckats pricka exakt rätt placering på något av de tolv lagen i mitt damallsvenska tips. Och mitt tips om att Anja Mittag skall vinna skytteligan är redan kört. Men jag har i alla fall fyra lag som bara är en placering fel, och kanske att ”det kan ordna till sig” för fler lag i höst. Och i skytteligan har ju fortfarande min tvåa Pauline Hammarlund chansen.

Sen ankomst och tråkiga skador

Två damallsvenska matcher är spelade efter VM-uppehållet och det är fortsatt rekordjämnt i toppen. Vi har nu sju lag inom två poäng efter att Kristianstad vunnit med klara 5–0 mot Kungsbacka.

5–0 är för övrigt årets största segerresultat hittills i serien. Utöver gårdagens match i Varberg har även Linköping vunnit med de siffrorna mot Växjö.

En trafikolycka på E6 gjorde att jag fastnade i en bilkö och kom till Påskbergsvallen först när det hade spelats drygt 25 minuter, och stod 0–1. En annan som drabbades av samma trafikproblem var förbundskapten Peter Gerhardsson, som kom samtidigt som jag. Han konstaterade att det räcker med en veckas semester.

Jag och Gerhardsson missade dramatiken i början av matchen. Dramatiken där 17-åriga Maja Bodin spelade huvudrollen både på ett roligt och ett riktigt tråkigt sätt.

I sin första damallsvenska match från start visade Bodin vägen genom att trycka in matchens första mål efter hörna. En stund senare fick hon dock en smäll mot knät och tvingades kliva av. Jag såg inte situationen, men hon såg ut att ha väldigt ont där hon låg på båren. Och de som såg vad som hände hade farhågor om att det kunde vara en allvarlig skada.

Efter matchen pratade jag med Kristianstads tränare Elisabet Gunnarsdottir, som berättade att Bodin verkligen har kämpat sig in i startelvan. Nättrabyprodukten har pendlat till Kristianstad i två år, och har 75 minuter enkel resa. Under sina två första år i klubben har hon ofta hamnat utanför matchtruppen, men har aldrig ens varit nära att ge upp. Och nu hade hon alltså äntligen slagit sig in i startelvan.

Det var klasskillnad i matchen. Kristianstad vann hur säkert och stabilt som helst. Den korta tid jag fick se isländska Svava Ros Gudmundsdottir imponerade hon stort. Hon hade ett fint assist till Sofia Hagman:s 2–0-mål och gjorde snyggt själv 3–0. Sedan klev isländskan av.

I den andra halvleken tog Amanda Edgren över som huvudrollsinnehavare. Hon gjorde ett mål och hade en boll till inne, fast det målet dömdes till synes korrekt bort för offside.

Mia Carlsson

Kristianstad såg alltså väldigt bra ut. Dock oroar skador så här i återstarten. Utöver Maja Bodin saknades nämligen viktiga Mia Carlsson i matchtruppen. Enligt tränare Gunnnarsdottir har Carlsson fått en konstig knäskada. En skada som kommer att hålla borta Carlsson från spel minst några veckor. Hon drog på sig den utanför fotbollen, och exakt vad som skadats är svårt att säga, man måste gå in i knät för att se mer exakt.

Vi håller självklart tummarna för att skadorna på Carlsson och Bodin är lindriga och att båda snart är tillbaka på planen.

Även Kungsbacka inleder damallsvenskans andra halvlek med lite skadeproblem. Viktiga forwarden Jenny Danielsson satt på läktaren i går. Kungsbacka såg väldigt uddlöst utan den finländska landslagsspelaren. Hallänningarna måste upp flera nivåer om man skall ha minsta chans att hålla sig kvar.

Gårdagens första match var den i Malmö mellan LB07 och Djurgården. Där vann Djurgården med 1–0 efter att Olivia Schough slagit en hörna direkt i mål på övertid.

Det ger Djurgården andrum i bottenstriden. Laget ligger nu i ett ingenmansland mellan de sju topplagen och de fyra bottengängen.

Jag har kollat på matchens första halvtimma, och utifrån den hör Djurgården helt klart mer hemma i botten än i toppen. Utifrån den halvtimman borde nämligen LB07 ha vunnit den här matchen. Så långt var det Malmölaget som både hade det genomtänkta spelet och även bäst lägen.

Jag gillade vad jag såg av LB, det kändes som att Renee Slegers nu har satt riktigt fin prägel på det unga och talangfulla laget. Och att Nellie Lilja är en spelartyp som lyfter Malmöklubben.

Nellie Lilja

Nu har jag alltså bara sett 30 minuter, men en negativ sak för LB är att laget trots fint uppbyggnadsspel kändes ganska uddlöst. Hos Djurgården kändes det tvärtom. Jag såg inga linjer i deras spel, men när de kom fram till motståndarnas straffområde kändes laget farligt.

Skillnaden i offensiv tyngd är väl också en stor orsak till att Djurgården har nio poäng, medan LB ligger under nedflyttningsstrecket med fyra.

Jag har från början trott att Malmöklubben skall åka ut. Och i säsongsupptakten såg jag inte mycket som talade emot mitt tips. Men nu har det hänt saker som gör att jag inte tänker räkna bort LB än på ett tag. Det blir spännande att se om laget framöver också kan omsätta sitt fina grundspel i poäng.

 

Sammanfattning av VM – betyg på Sverige

Sverige

Jag har påbörjat flera inlägg som sammanfattar VM på olika sätt. Här är det där jag bedömer Sveriges insats.

Sverige kom ju in i mästerskapet med ett ganska stort frågetecken för formen. Laget hade inte imponerat under våren, och genrepet mot Sydkorea var krampaktigt.

Nu efteråt ger jag Peter Gerhardsson:s lag högsta betyg för VM-insatsen, alltså en femma på en femgradig skala. Det känns som ett högst rimligt betyg. Sverige var ju rankat som nionde lag när VM började.

Under turneringen vann vårt landslag utslagsmatcher mot tvåan, trean och femman under ordinarie tid. Det är historiskt.

Faktum är att Sverige inför VM bara hade vunnit två utslagsmatcher mot högre rankade lag någonsin i mästerskap. Båda de segrarna kom i OS 2016, och båda efter straffläggning. Vi hade alltså aldrig någonsin tidigare vunnit mot ett högre rankat lag under ordinarie tid.

Ser man till 90-minutersmatcher hade vårt landslag näst bäst facit av alla lag i VM. Vi vann fem matcher, hade ett kryss och förlorade bara mot världsettan USA. Holland tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad.

Tittar vi på det match för match så var det krampaktigt i början av turneringen. De svenska insatserna mot Chile (2–0), Thailand (5–1) och USA (0–2) lär inte ha skrämt några andra topplag. Men i gruppspel handlar det bara om att ta sig vidare, man blir inte världsmästare i det skedet. Och Sverige gjorde vad man skulle. Så långt låg laget på godkänt betyg. Genom att gå vidare i gruppen hade man motsvarat världsrankingen – alltså gjort vad man kunde förvänta.

Den första halvleken i slutspelet var också krampaktig. Så långt var Kanada det bättre laget. Det tog sju halvlekar innan vårt lag vaknade på allvar. Men när turneringen kom till sitt avgörande växte Sverige.

De sju sista halvlekarna var alla utmärkta. Trots att motståndarna var högre rankade i alla de där halvlekarna förlorade inte Sverige en enda av dem. Vi fick målskillnaden 5–2 på sju gånger 45 minuter – och det tycker jag mer än väl motiverar femman som svenskt slutbetyg.

Tyvärr tillkom det även en förlängning, vilket gjorde att vårt lag gick miste om den finalplats som jag tycker att det var värt. Och väl i final tror jag att Sverige hade haft klart större chans mot USA än vad Holland hade. Men det där är bara spekulationer.

Det blev inget guld för Sverige, det blev ett tredje VM-brons. Att lilla Sverige har tagit medalj i fyra av åtta världsmästerskap är förstås ett fantastiskt facit. Men det kommer inte att bli lätt att hålla den där sviten. Framöver gäller det att förbundet verkligen lägger kraft på talangutvecklingen av tjejer. Det upplever jag inte att man gör nu. Men det där är en senare fråga.

Nu tillbaka till VM, och betygsättningen av vårt landslag. Jag har tidigare gjort längre analyser av alla Sveriges slutspelsmatcher. De hittar du här:

Sverige–Kanada 1–0
Sverige–Tyskland 2–1
Sverige–Holland 0–0, 0–1 efter förlängning
Sverige–England 2–1

Här tänkte jag nu rikta in mig på spelarkritik. Nedan är mina betyg för de 19 svenska spelare som fick minst 45 minuters speltid under mästerskapet i Frankrike, samt på förbundskapten Gerhardsson. Håller ni med? Kom gärna med synpunkter:

5,0

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl
7 matcher, 660 minuter
Snittbetyg i BT: 2,9

Framför allt minns man ju den matchavgörande straffräddningen mot Kanada i åttondelsfinalen. Den ger extra glans åt en väldigt bra genomförd turnering. Lindahl kom ju till Frankrike med ganska sporadisk speltid i bagaget. Och visst var det lite si och så med tajmingen i vissa matcher – inte minst i bronsmatchen. Men Lindahl gjorde inga misstag som kostade poäng. Däremot gjorde hon flera matchavgörande insatser. Världsklass.

Kosovare Asllani
7 matcher, 604 minuter, 3 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 3,1

Asllani hade inte imponerat i Linköping under våren. Spelmässigt var hon även lite ringrostig i de första matcherna. Men i VM växte hon med uppgiften, och tog huvudrollen när det som bäst behövdes. Det var hon som visade vägen med det förlösande segermålet mot Chile. Det var hon som stod för det fantastiska förarbetet till segermålet mot Kanada och det var Asllani som gjorde ledningsmålet i bronsmatchen. Utöver viktiga poäng gjorde hon en stor arbetsinsats genom hela turneringen. Hon tog dessutom massor av stryk, var en av de spelare som fick flest frisparkar i hela turneringen. Världsklass.

Hanna Glas

Hanna Glas
7 matcher, 597 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Högerbacken var lysande genom hela turneringen. Det närmaste hon var att vara inbland i ett baklängesmål var att hon låg lite fel, och var passiv vid Tysklands ledningsmål i kvartsfinalen. I övrigt var inte Glas nära att vara inblandad i några fler baklängesmål på nästan 600 minuters speltid. Det är världsklass.

4,5

Fridolina Rolfö
6 matcher, 349 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,6

Var vår mest formstarka anfallsspelare in i turneringen. Och visade också kvalitet under VM, var bland annat inblandad i ledningsmålen mot både Tyskland och England. Hade dock oflyt och fick två varningar, vilket höll henne utanför laget i semifinalen. Det kan ha kostat Sverige en finalplats. Hade ännu mer oflyt i bronsmatchen, när hennes fot fastnade under den engelska målvaktens kropp i samband med 2–0-målet.

Peter Gerhardsson

Peter Gerhardsson
Förbundskapten

Valde att vila en stor del av startelvan i gruppfinalen mot USA. Det visade sig vara ett väldigt bra drag. Det svenska laget såg ju väldigt starkt ut i slutspelet. Visade också stort tålamod med Stina Blackstenius, som var direkt dålig under våren. Även det visade sig vara väldigt bra, för Blackstenius klev fram när det behövdes som bäst. Fick ut väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Litet minus för konstiga byten i semifinalen.

4,0

Nilla Fischer
6 matcher, 546 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Mest minns vi ju den fantastiska nickräddningen i slutminuten mot England – en räddning som var brons värd. Precis som vanligt växte Fischer med uppgiften. Ju viktigare match, desto bättre är hon. Var lysande genom hela slutspelet. Kan för övrigt inte lastas för något baklängesmål under turneringen.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson
6 matcher, 570 minuter, 2 mål, 0 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Var väldigt ojämn från match till match. Men avgörande insatser mot Tyskland och England ger ett mycket bra totalbetyg. Var fullständigt lysande i Tysklandsmatchen, och gjorde ett fantastiskt mål mot England – ett mål som är kandidat till turneringens snyggaste.

Stina Blackstenius
6 matcher, 535 minuter, 2 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Kom till VM med bristande självförtroende och dålig bolltouch. Det där hängde med genom gruppspelet. Men det skedde en förvandling i samband med segermålet mot Kanada. Plötsligt blev Blackstenius bollbehandling flera klasser bättre. Och i slutet av turneringen var hon en riktigt bra forward igen. Avgjorde både åttondels- och kvartsfinal.

3,5

Linda Sembrant
7 matcher, 660 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,3

Den enda svenska utespelaren som spelade varenda minut i VM. Är ständigt undervärderad när man sätter matchbetyg – även av mig. Men hennes ledaregenskaper betyder otroligt mycket för det svenska försvarsspelet. Är dessutom väldigt duktig på att nicka bort bollar vid inlägg och fasta situationer. Hade det lite tungt i bronsmatchen, men var ändå totalt sett bra i VM.

Elin Rubensson

Elin Rubensson
5 matcher, 415 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,6

Den löpstarka Göteborgsspelaren gör ett väldigt stort jobb i återerövringsfas. Är dessutom en fin offensiv tillgång med sitt fina passningsspel och sina djupledslöpningar. En situation man minns lite extra är ju hennes brytning, fina passning och snabba speluppfattning vid segermålet mot Kanada. Vi minns även hur Sverige tappade när hon tvingades kliva av semifinalen. Precis som Sembrant är Rubensson en spelare som ofta känns undervärderad i matchbetygen.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt
3 matcher, 132 minuter
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en stabil insats mot USA och fina inhopp mot både Tyskland och England. Har alltid varit stabil i defensiven, men har nu även jobbat upp passningsspelet. Känns redo för en startplats.

3,0

Magdalena Eriksson
6 matcher, 561 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,2

Ett frågetecken inför turneringen var hur Sverige skulle hinna med i vänsterförsvaret, varken Sembrant eller Eriksson är ju speciellt snabb. Totalt sett klarade duon jobbet på ett väldigt bra sätt. I vissa situationer såg man att Eriksson i första hand är mittback, för hon föll lite för tidigt. Samtidigt var hennes stabilitet och fina huvudspel stora tillgångar för försvarsspelet.

Caroline Seger

Caroline Seger
7 matcher, 612 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.

2,5

Anna Anvegård
3 matcher, 109 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en väldigt bra insats i den första halvleken mot Thailand. Visade där att hon med sitt fina passningsspel och sin goda teknik är en tillgång i matcher som Sverige förväntas föra.

Nathalie Björn

Nathalie Björn
4 matcher, 177 minuter
Snittbetyg i BT: 2,5

Hade det inledningsvis tungt som högerback mot USA. Det drar ner betygen något. För hennes insatser på mittfältet var bra. Där bidrog hon både med fint passningsspel och utmärkt huvudspel. Känns alltmer som den som skall ta över som balansspelare efter Seger.

Lina Hurtig
7 matcher, 270 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,0

Fick speltid i alla matcher, men startade bara i två. Klarade sig klart godkänt, men behöver jobba upp fysiken lite till innan hon känns som en fullgod spelare på internationell nivå. Från VM minns vi ju framför allt att hon skulle ha haft en straff i semifinalen mot Holland. Samt att hon efter flera bra chasner till slut fick göra mål mot Thailand.

2,0

Julia Zigiotti Olme
3 matcher, 176 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Fick mer speltid än jag hade förväntat mig. Gjorde en stark insats mot USA, men kom aldrig riktigt in i semifinalen mot Holland. Har ändå tagit stora steg den här våren. I vintras kändes hon inte som en spelare som skulle kunna hantera en så här stor roll i ett VM.

Madelen Janogy

Madelen Janogy
3 matcher, 95 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 1,5

Sist in i truppen. Och stod för ett femstjärnigt inhopp mot Chile, där hon först jobbade fram ledningsmålet och sedan krönte insatsen med ett kanonmål. Var även nära att bli målskytt direkt när hon fick chansen mot Thailand. Mattades sedan i turneringen. Har stärkt sin position som svensk subersub. Nästa steg blir att försöka jobba sig in i startelvan.

1,0

Jonna Andersson
2 matcher, 99 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Det känns lite tungt att ge två spelare underkänt. Men i båda fallen handlar det om att de offrades lite för att nyckelspelarna skulle få vila. Huvuddelen av Jonna Anderssons VM handlade om att ta hand om Tobin Heath, vilket kan vara en av de allra svåraste uppgifterna. Andersson hade det jobbigt mot USA, och blev bland annat oturligt bokförd för ett självmål. Hon fick även ett kort inhopp i förlängningen mot Holland. Men där hann hon inte göra avtryck i ett tröttkört svenskt lag.

Olivia Schough
1 match, 77 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Offrades precis som Jonna Andersson för att förbundskapten Gerhardsson skulle kunna vila nyckelspelare i gruppfinalen mot USA. Schough fick inte något uträttat i offensiven, och defensivt hade Sverige det tufft på vänsterkanten.

Kvartetten Jennifer Falk, Zecira Musovic, Julia Roddar och Mimmi Larsson spelade för kort tid för att betygsättas. De tre förstnämnda spelade inte alls, medan Larsson fick 22 minuter.

Betygsskala:

5 Världsklass
4 Mycket bra
3 Bra
2 Godkänd
1 Underkänd

Den stora guiden till VM-semifinalerna

Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.

Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.

I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.

Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.

Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.

Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.

Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:

Tisdag den 2 juli 21.00:

USA–England 

Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.

Domare: Edina Alves Batista, Brasilien

USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.

Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.

Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.

Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.

Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.

Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.

I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.

Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).

Samantha Mewis

Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.

Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.

Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.

Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.

Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.

 

Onsdag den 1 juli 21.00:

Nederländerna–Sverige

Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.

Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Domare: ?

Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.

I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.

Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.

Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.

Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:

Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.

Shanice van de Sanden

van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.

I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.

Sherida Spitse

Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.

För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.

Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.

Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.

Lina Hurtig

I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.

I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.

Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.

Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.

Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.

Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?

Skrällen – Gerhardsson vilar halva laget

Alldeles nyss säkrade Kamerun en plats i åttondelsfinalerna via segermål i femte övertidsminuten av den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout.

Därmed är det klart att Argentina har spelat klart. Det är också i praktiken klart att Nigeria eller Chile tar den sista platsen. För Thailand måste vinna med 15 måls marginal för att gå vidare. Om Chile vinner med tre mål eller fler i kväll spelar de åttondelsfinal – annars gör Nigeria det.

Vi vet numera också att Sverige antingen möter Spanien eller Kanada i åttondelsfinal. Kanada föll mot Nederländerna med 2–1 i en jämn gruppfinal, där jag såg den andra halvleken. Där hade Kanada mer av spelet, men Nederländerna var effektivt och gjorde mål på båda sina avslut i halvleken – starkt.

Totalt hade Kanada 12–8 i avslut, men det kanadensiska laget missade målet. Det är ju lovande – om det blir Kanada i Paris på måndag.

Det som gäller är ju att Sverige möter Spanien i Reims om vi vinner mot USA. Om vi tappar poäng blir det alltså Kanada.

När laguppställningarna kom för en stund sedan visade det sig att USA matchar absolut bästa laget. Däremot väljer Peter Gerhardsson att vila halva sin ordinarie startelva. Det var oväntat. Det ser även ut att bli 4–4–1–1, vilket också är oväntat. Gerhardsson spelar högt här. Och vi som hade hoppats få en värdemätare på det svenska laget får kanske vänta till åttondelsfinalen.

För kvintetten Hanna Glas, Nilla Fischer, Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö sitter på bänken. I stället startar följande spelare:

Hedvig Lindahl – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Julia Zigiotti, Caroline Seger, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

USA startar så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Sam Mewis, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Tillägg: Ytterligare en sak blev klar i och med att grupp E är färdigspelad, nämligen att det blir Italien–Kina i en åttondelsfinal.

 

Upprördhet, stabilitet, slutspelsträd – och svenska VM-låtar

I eftermiddags blev jag upprörd. Jag upplevde det nämligen som att Nederländerna och Kamerun spelade efter olika regelböcker.

Medan den australiensiska domaren Casey Reibelt blåste för de nederländska spelarna i alla situationer hon skulle – plus några till, krävdes det väldigt mycket mer för Kameruns spelare skulle få avblåsningar med sig.

Det är möjligt att jag överreagerar. Men framför allt upprördes jag över hur den nederländska högerbacken Desiree van Lunteren gång på gång tilläts köra över Kameruns stjärna Gabrielle Onguene.

I min värld hade van Lunteren mycket väl kunnat få rött kort för alla missriktade tacklingar mot Onguene – men det blev oftast inte ens frispark.

Det hände flera gånger i den första halvleken, och i början av den andra började den stora nederländska publiken bua åt Onguene. Det kändes missriktat. Själv satt jag och buade åt domare Reibelt.

Som i början av den andra halvleken. I minut 47 gav hon Danielle van de Donk en rätt billig frispark i duell med duktiga Raissa Feudjio, en frispark som jag vågar säga att Reibelt aldrig hade blåst till Kamerun.

Det blev dessutom en frispark som ledde till Nederländernas segermål. På en snygg variant stod Kameruns försvar sov. Och i andraläget missade Michaela Abam grovt när hon skulle rensa. Följden blev att Dominique Bloodworth från nära håll kunde sätta 2–1.

Några minuter senare (matchtid 50.30) fick Onguene en djupledspassning. Då stoppade van Lunteren den snabba Kamerunstjärnan genom att kliva fram och sätta axeln i Onguenes huvud, alternativt bröstkorg – det var lite svårt att se på tv-bilderna exakt var tacklingen träffade. Det var minst varning i min värld. Om tacklingen träffade huvudet tycker jag att det till och med är rimligt med utvisning. I domarens var det ingenting.

Den svenska tv-kommentatorn Lena Sundqvist gick på domarens linje. Jag reagerade flera gånger över Sundqvists kommentarer. Bland annat att hon vände sig mer mot att Onguene låg kvar, än åt att den bryska behandling som kamerunskan faktiskt fick utstå.

I den aktuella situationen konstaterade Sundqvist först att det var en korrekt tackling, sedan vände hon sig till expertkommentator Marklund för bekräftelse. Marklund började med att säga att:

”Det är absolut en hård och rätt juste tackling.”

Sedan kom hon in på att bollen måste vara spelbar när man tacklar, och det var den ju kanske inte. Hon sa det dock aldrig i klarspråk – att det var en hård och ojust tackling.

Man får ju bara tackla bollförande spelare i fotboll, och Onguene var inte bollförare. Dessutom får man bara skuldertacklas, man får inte sätta axeln i motståndarnas bröstkorg/huvud.

Så, nu får det räcka. Nu har jag strax skrivit av mig min frustration. Men jag tror faktiskt att Kamerun hade haft chans att ta minst en poäng – om de hade bedömts utifrån samma förutsättningar som sina motståndare.

Nu blev det till slut 3–1, efter 1–1 i paus. Kameruns mål gjordes just av nämnda Onguene, som sprang igenom strax efter att Nederländerna tagit ledningen. På kvitteringsmålet var den nederländska målvakten Sari van Veenendaal helt snett ute. Det nederländska försvaret känns överhuvud taget väldigt darrigt hittills i turneringen. Både målvakt van Veenedaal och fyrbackslinjen är otajmade.

Sari van Veenendaal

Kanske är det just det som gör att även anfallsspelet hackar. Alltså att de offensiva spelarna oroar sig över defensiven, tvingas ta lite mer tillbakadragna positioner och därmed tappar några viktiga procent i anfallsspelet.

Dock skall sägas att det nederländska 1–0-målet var långt ifrån något hackande – det var verkligen ett 100-procentigt anfall. Ett anfall enligt EM-guldsmodell, där Jackie Groenen väggade loss Shanice van de Sanden på högerkanten, och där Vivianne Miedema pardonlöst nickade in inlägget.

Miedema punkterade också matchen på slutet. Hennes två mål innebär att hon numera är tidernas bästa målskytt i det nederländska landslaget. Hon har nått upp till 60 mål – det i en ålder av exakt 22 år och elva månader. Otroligt imponerande.

Känslan är att Miedema har chansen att nå över 200 mål – om hon får vara skadefri och om måltörsten sitter i.

Nederländernas seger innebär att de blev femte lag att säkra sin plats i åttondelsfinalerna. Starkt ändå att göra det utan att spelet sitter där. Det är dessutom trevligt att Nederländerna går vidare utifrån det faktum att laget har det största stödet på plats här i Frankrike. Det sägs att det var drygt 10 000 nederländare på plats i Valenciennes i dag. Fantastiskt bra.

Med lite eftertanke kanske det förresten just var publiktrycket från alla nederländska fans som ledde till att domare Reibelt var så ojämn i sina bedömningar. Dessutom var det ju så att närkamperna mellan van Lunteren och Onguene skedde på den kant där det saknades assisterande domare. Det, i kombination med att det går fort när Onguene ställer om, gör att närmaste domare oftast var väldigt långt från situationerna. Det innebär inte att det blir acceptabelt att ha olika bedömningsnivåer från olika lag – men det kanske kan vara förklaringar till varför det blev så.

Nederländerna

Vinnaren i grupp E har en bra väg fram emot semifinal. Och det blir som väntat antingen Nederländerna eller Kanada, som båda säkrade sina avancemang till åttondelsfinal i dag. När de möts på torsdag gäller att Nederländerna tar gruppvinsten på oavgjort, eftersom de har fler gjorda mål än Kanada.

Trots att de orange leder gruppen skulle jag säga att det är Kanada som har imponerat mest i gruppen. Kanadensiskorna har ju i princip inte haft en enda målchans mot sig på de två matcherna. Man har faktiskt bara släppt till ett enda avslut mot mål hittills i VM. Det är faktiskt en högst anmärkningsvärd prestation – och stabilitet. Till och med USA släppte ju till fler skott mot mål (två) i sin utklassningsseger mot Thailand.

I dag vann Kanada med 2–0 mot Nya Zeeland efter mål av Jessie Fleming och Nichelle Prince. En närmare titt på matchstatistiken visar total överlägsenhet för kanadensiskorna:

Avslut: 22–2 (11–1), varav avslut mot mål: 6–0
Bollinnehav: 70–30 (73–27)
Hörnor: 8–1
Passningar till rätt adress: 523–145 (256–55)

Noterbart var att Kanada tycks ha exakt samma taktiska varianter som Sverige. Jag konstaterade ju i premiären att de spelade 4–3–3 i anfall och 4–4–1–1 i försvar, precis som Sverige brukar göra.

Sverige varierar ju med ett upplägg med tre mittbackar. Just så gjorde Kanada i dag. När Sverige kör med tre mittbackar har vi dock i princip en fembackslinje, eftersom det brukar vara Hanna Glas och Jonna Andersson som agerar kantspelare. Kanada spelade mer offensivt genom att köra Janine Beckie och offensiva debutanten Jayde Riviere som kantspelare.

I den tredje mittbacksrollen körde man Sophie Schmidt, medan Ashley Lawrence var tillbaka på mittfältet. Den senare slog ju igenom som central mittfältare, men har sedan skolats om till ytterback.

För Kanada var det här den nionde hållna nollan på årets tio landskamper. Lagets försvarsspel är alltså hyperstabilt, vilket gör att laget ändå kan vinna säkert en sådan här dag när inte Christine Sinclair var så bra som hon brukar. Storstjärnan kändes lite otajmad i passningsspelet, och hade inte heller ordning på sina avslut. Dock skall sägas att hon hade två bollar i målramen, men kraven är höga på Sinclair.

Så här med bara två matcher kvar av den andra gruppomgången kan det kanske vara lite intressant att kolla på hur slutspelsträdet ser ut just nu:

Åttondelsfinaler:
2nd A v. 2nd C = Winner 1: Norge–Brasilien
1st D v. 3rd B/E/F = Winner 2: England–trea

2nd B v. 1st F = Winner 7: Spanien–USA
1st A v. 3rd C/D/E = Winner 8: Frankrike–trea

1st B v. 3rd A/C/D = Winner 3: Tyskland–trea
2nd F v. 2nd E = Winner 4: Sverige–Kanada

1st E v. 2nd D = Winner 5: Nederländerna–Japan
1st C v. 3rd A/B/F = Winner 6: Italien–trea

I kampen om att bli de fyra bästa grupptreorna är läget så här:

Grupp A: Nigeria 2–3, 3 poäng
Grupp B: Kina 1–1, 3 poäng
Grupp C: Australien 4–4, 3 poäng
Grupp D: Argentina 0–1, 1 poäng
Grupp E: Kamerun 1–4, 0 poäng
Grupp F: Chile 0–2, 0 poäng – har dock bara spelat en match.

Här noteras att det troliga är att det kommer att behövas tre poäng och hyfsad målskillnad för avancemang.

Från upprördhet via slutspelsträd till något helt annat. Det här blir helt enkelt ett härligt spretigt inlägg.

Jag får då och då lite tips om olika saker. Under VM har jag fått några som jag tänkte dela med mig av. Dels har jag fått ett tips om en relativt ny damfotbollspodd, den heter ”Alla Våra Damer” där det pratas vitt och brett om svensk och internationell damfotboll. Den finns på acast och spotify.

Dessutom fick jag ett tips från ett gäng som kallar sig för Dödens grupp, som har spelat in en svensk VM-låt.

När jag googlade på aktuella VM-låtar hittade jag ytterligare några. Här är de. De första tre nedan är tydligen officiella. Och den allra första är gjord av Olivia Schough:s syster Lydia: