Damallsvenskans silly season exploderade under fredagen. Det var inte lätt att hänga med i alla uppdateringar på silly season-sidan.
Vissa saker var väntade. Vi fick bland annat bekräftat det man anat redan tidigare, att Olivia Schough skulle lämna Djurgården. Mindre väntat var att Malin Levenstad skulle lämna Rosengård för att bli assisterande tränare i Linköping.
Kul att det händer saker. Ännu så länge är det dock mest kontraktsförlängningar. Vi väntar ännu på de riktigt tunga värvningarna. De fyra tyngsta hittills har varit Therese Simonsson till Linköping, Hayley Dowd till Djurgården, Eva Nyström till Hammarby och Anam Imo till Piteå.
Vi väntar även på nya klubbar för spelare som Schough, Emma Berglund, Nina Jakobsson, Julia Karlernäs, Ria Öling, Jennie Nordin, Cornelia Kapocs, Cassandra Korhonen, Sophie Sundqvist och kanske också för Madelen Janogy.
Jag gissar att de flesta klubbarna vill ha huvuddelen av sina trupper spikade till efter helgerna. Så det lär hända mycket de kommande veckorna också.
Ännu så länge har ju varken Göteborg eller Rosengård värvat något. Däremot har båda klubbarna tappat flera bra spelare. Men kanske att de håller på sina värvningar till efter att de spelat sina sextondelsfinaler i Champions League.
I går kväll spelade Göteborg genrep inför sitt dubbelmöte med Manchester City. Det var ett reservbetonat Göteborg som mötte ett reservbetonat U23-landslag. Jag såg matchen, som de svenska mästarinnorna vann med 5–2.
Jag kan inte säga att jag blev imponerad av Göteborg. Tvärtom var man långt ifrån det spel man hade i allsvenskan. Framför allt var det tunt i backlinjen. Det verkar klart att ingen av Natalia Kuikka, Emma Berglund eller Emily Sonnett kommer att spela mot Manchester City.
De svenska mästarinnorna får verkligen lida för att man skrivit kontrakt som löper ut den 30 november. Mot U23-landslaget startade Göteborg med en trebackslinje med Emma Koivisto, Emma Kullberg och Julia Roddar och man avslutade med Hanna Andersson, Kullberg och Elma Junttila Nelhage.
Även i anfallslinjen såg det väldigt annorlunda ut mot tidigare under säsongen. Pauline Hammarlund spelade ihop med Evelyn Ijeh på topp, med Bri Folds närmast bakom. Hela Göteborgs lag såg ut så här:
Jennifer Falk – Koivisto (Junttila Nelhage, 60), Kullberg, Roddar (Molly Johansson, 79) – Hanna Wijk, Filippa Angeldahl (Johanna Svedberg, 46), Vilde Bøe Risa, Anna Csiki (Andersson, 60) – Folds – Hammarlund, Ijeh.
Visst skall trion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Stina Blackstenius kunna vara spelklara till onsdag. Men känslan är tyvärr ändå att Göteborg kommer att spela med årets allra sämsta startelva mot City. Det innebär i sin tur att oddsen från engelskt avancemang ökar till upp mot 95–5. Framför allt kommer ju Göteborg att tvingas spela med en helt komponerad backlinje.
Tråkigt när våra svenska lag inte ger sig själva chansen i Champions League.
De glädjeämnen jag såg i matchen var två talanger födda 2003. I U23-landslaget gjorde AIK:s Rosa Kafaji ett väldigt spännande inhopp efter paus. Jag gillade skarpt hennes spelstil när jag såg henne i F17-landslaget förra våren. Och hon fortsätter att göra bra intryck. En riktigt spännande spelare.
Hos Göteborg tycker jag att Hanna Wijk var matchens lirare. Wijk fyller 17 om 1,5 veckor, och har fått speltid i hela 17 damallsvenska matcher det här året – varav tre från start. Min uppfattning har dock varit att hon mer fått spela för att hon är ung än för att hon varit redo. Jag har nämligen inte sett det som motiverat såpass mycket speltid i ett mästarlag.
Fast mot U23-landslaget såg jag sannolikt de kvaliteter som gjort att Göteborgs tränarduo satsar så hårt på henne. Wijk ägde nämligen sin kant, och snurrade flera gånger upp U23-landslagets ytterbackar. Den Lerumsfostrade talangen såg helt enkelt väldigt spännande ut.
Innan jag lämnar fredagens träningsmatch mellan Göteborg och U23-landslaget noterar jag att matchens målskyttar var:
20: 1–0 Anna Csiki, snyggt framklackad av Filippa Angeldahl.
27: 1–1 Freja Olofsson, nick på ett precist inlägg från Sarah Mellouk.
37: 2–1 Pauline Hammarlund, frispelad av Julia Roddar.
48: 3–1 Csiki, lobbade över Moa Öhman, som kom snett i en utrusning.
65: 3–2 Therese Simonsson. Skott i krysset efter ett mönsteranfall på högerkanten, där Johanna Alm och Michelle De Jongh växelspelade.
67: 4–2 Vilde Bøe Risa. Lyfte bollen över en motståndare och placerade iskallt in bollen.
84: 5–1 Evelyn Ijeh. Femte gången gillt. Ijeh var inblandad i hälften av Göteborgs tio 100-procentiga målchanser. Den sista förvaltade hon genom att kliva in från vänsterkanten och placera bollen vid bortre stolpen.
Det var alltså en spännande fredag. Däremot har lördagen inte varit så intressant. Den här helgen är det på söndagen det händer.
Bland annat väntar ett spännande avgörande i Norges toppserien. Det konstiga är att de båda bottenlagen sedan länge spelat klart. Klassiska Kolbotn har till och med hunnit spela två kvalmatcher mot Medkila, och räddat kontraktet. Däremot kunde inte lika klassiska Røa rädda sig kvar – Osloklubben åker ut.
Kvalet är alltså avklarat. Däremot är guldstriden i toppserien långt ifrån klar. Den avgörs under söndagen, och tre lag har kvar chansen att ta hem mästerskapet. Som jag tidigare berättat ingår inte de senaste årens mästarlag, LSK Kvinner, bland de tre.
Så har ser tabelltoppen ut inför den sista omgången:
1) Vålerenga 35–14 35
2) Rosenborg 32–15 35
3) Avaldsnes 31–17 34
Söndagens matcher har avspark 13.00. Här är de tre som påverkar guldstriden:
Vålerenga–Arna-Bjœrnar
Klepp–Rosenborg
Sandviken–Avaldsnes
Det rimliga är ju att Vålerenga, som i veckan värvade Camilla Huseby från Djurgården, vinner sin match och tar hem guldet. Men i slutomgångar kan det komma in nerver i spelet. Så osvuret är bäst.
Även i övriga Europa är det söndagen som är den stora matchdagen den här helgen. I England spelades en match i WSL på lördagen. Det var Manchester United som vann med 2–0 borta mot Aston Villa. Därmed håller United undan i toppen av tabellen. Men Chelsea har två matcher mindre spelade, och kan komma upp på samma poäng.
Under söndagen finns följande matcher att se på svensk tv:
13.30: Chelsea–West Ham i WSL. Sänds på Viasat sport extra och Viaplay.
14.45: Paris Saint-Germain–Paris FC i D1 Feminine. Sänds på Viaplay.
15.30: Everton–Manchester City i WSL. Sänds på Viaplay.
I England finns det alltså chans att både se ett svenskmöte (Jonna Andersson och Magdalena Eriksson mot Nor Mustafa) och genrepet för Göteborgs blivande Champions Leaguemotståndare.
I Tyskland spelas bara en ligamatch den här helgen, hängmatchen Bayern München–Bayer Leverkusen i morgon 14.00. Men egentligen är det cuphelg. Från cupen visas två av söndagens åttondelsfinaler på DFB-tv:
13.00: Red Bull Leipzig–Eintracht Frankfurt
15.00: Köln–Hoffenheim
En blogg om internationell damfotboll 
Jag är väl AIK-fixerad så klart, men att Sophia Redenstrand lämnar AIK för KIF Örebro tycker jag är en värvning värd att notera. Jag begriper den inte riktigt. Här har Redenstrand, som spelat i AIK i tolv år och i A-laget sedan 2018, chansen att spela i högsta serien för AIK, men väljer att gå till en, tycker jag, likvärdig konkurrent. Det kan så klart finnas alla möjliga skäl, men lite konstigt är det. Och bådar väl inte gott för AIK, som inte heller lyckades locka tillbaka Therese Simonsson från Umeå, hon valde ju Linköping i stället.
Studier eller jobb för Redenstrand? Kan ju vara andra orsaker också.
Simonsson valde väl mellan Umeå o Linköping redan ifjol? Så AIK kändes kanske inte aktuellt.
Inte heller Nyström återgår till AIK utan till Hammarby. Vet iofs inte om de försökt få tillbaka henne men hon var ju lite favorit hos dåvarande tränarna och nu är de ju inte kvar.
Jo, så klart att det kan handla om saker vid sidan om planen. Men tråkigt att AIK inte kan konkurrera.
Formuleringen i pressmeddelandet antydde att AIK hade velat behålla Redenstrand.
Sophia Redenstrand är en spelare som ännu så länge passerat utanför min radar. Men sett till ålder, och det jag läst om henne de senaste dagarna, så blir det spännande att följa henne i damallsvenskan. Offensiva ytterbackar med bra vänsterfot växer inte på träd.
Therese Simonsson satsar mot A-landslaget och dit når hon inte i AIK, sen så kan man ju konstatera att LFC:s ifrågasatta tränarbyte redan fått en viss effekt då både Simonsson och Levenstad uttryckligen sagt att det är Jeglertz som gjort att de valde att byta till LFC.
Levenstads uttalande i ÖstgötaCorren att hon går till LFC för att det finns mycket att lära sig av André är intressant då det kan tolkas som att hon inte ansåg att hon kunnat lära sig i tillräcklig utsträckning i den miljö hon befunnit sig i de senaste åren. En annan anledning kan vara att hon skulle haft svårt att sluta spela i Rosengård och vill kunna fokusera fullt ut på tränarjobbet istället.
Levenstads klubbyte kan också tolkas som att hon jobbat med Eidevall i flera år och därmed har lärt sig hans arbetssätt. Då kan det vara bra att få testa något nytt.
Struntprat!
1) Det finns absolut inget som säger att det skulle vara enklare för Simonsson att komma med i landslaget om hon spelar i LFC än i AIK.
2) Alla spelare/ledare – inklusive Levenstad som varit i FCR i över 10 år – mår bra av att byta miljö. Din tolkning av Corren-storyn är nog mer ett önsketänkande = att allt är bättre i LFC.
Men LFC-Martin håller i alla fall på sitt lag – i alla väder.
Ps. Bra att spelare har höga ambitioner, men chansen är nog liten att Simonsson spelar i A-landslaget inom något år.
Vad gäller din PS så har jag inte hävdat att hon skulle spela i landslaget inom något år, det är din fria tolkning. Hon har ju skrivit på för 3 år och ser väl därmed det hela på längre sikt.
Vad gäller punkt 1 så är det ju rent trams från din sida då det alltid har varit större chans att komma med i landslag för spelare i lag som håller till i toppskiktet än från lag som sannolikt lär få kämpa i de nedre regionerna av tabellen.
Punkt 2 kan jag absolut hålla med om och det var också därför jag skrev ‘kan tolkas som’ i mitt inlägg.
Undrar hur resultatet hade sett ut om fler av super-97:orna hade anslutit till U23-landslaget mot försvarssvaga Göteborg? Förutom Michelle De Jongh, som faktiskt var med och spelade, tänker jag på Lotta Ökvist, Johanna Rytting Kaneryd, Nathalie Björn och Anna Anvegård. Kan ifs vara ren taktitk från Rosengårds sida att inte låna ut sina spelare när de har Champions League att fokusera på.
De spelare som varit i väg med A-landslaget i veckan var inte aktuella för U23. Men visst hade varit kul att se Sveriges allra starkaste U23-lag, exempelvis mot A-landslaget.
Är 97:orna den bästa svenska damfotbollsårgången någonsin?
Björn, De Jongh, Blomqvist, Holmgren, Anvegård, Kaneryd, Zigotti, Ökvist, Löfqvist, Angeldal, Aronsson, Pennsäter, Hoff Persson…
Har säkert missat någon…
Jag röstar nog på att 1977 är den bästa årgången hittills. Hela elva 77:or tog sig in i svenska mästerskapstrupper. Här är listan över de elva 77:or som tog sig till mästerskap. De fem först nämnda spelarna vann diamantbollen: Victoria Sandell (Victoria Svensson), Hanna Marklund, Happy Lovesan (Tina Nordlund), Frida Östberg, Therese Sjögran, Caroline Jönsson, Ulla-Karin Rönnlund, Sara Call, Anna Sjöström, Linda Fagerström och Minna Heponiemi.
Kanske att 97:orna också kan nå den nivån.
Men även 93:orna är en årgång med många toppspelare. De fick sin första diamantboll i år genom Magdalena Eriksson. Andra starka namn av den årsmodellen är Fridolina Rolfö, Jonna Andersson, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson, Hanna Glas och Jennifer Falk.
Fullkomligt älskar SVTs dokumentär Blågula drömmar (2013) som finns på SVT play, där man får se 97:orna kämpa för en plats i flicklandslaget och deras tankar om framtiden. Massor med välkända ansikten dyker upp i rutan. En lite lustig detalj är att Johanna Rytting Kaneryd tydligen inte åldras som oss vanliga, dödliga människor utan såhär sju år senare ser hon exakt lika dan ut som hon gjorde då.
För er som är sugna att titta:
https://www.svtplay.se/blagula-drommar?tab=season-2-1311955#section-season-2-1311955
Ja, briljant dokumentär. Minns den mycket väl.
Att Schough är klar för Rosengård gav väl knappt pengarna tillbaka.
Skulle inte Zigiotti Olme operera höften eller något och missar därför CL-matcherna?
Väldigt tråkigt (klantigt av klubben) att de har tappat större delen av backlinjen nu när de äntligen hade ett lag som kanske kunde avancera i CL. Backlinjen har ju varit otroligt stabil i år och det ger en trygghet till hela laget så de verkligen vågar spela ut i offensiven.
Zigiottis operation är framflyttad. Så hon ska åtminstone kunna spela första matchen.
Rosengård förstärker med Olivia S. Det är ingen dålig förstärkning med allsvenskans mest värdefulla spelare. Se om hon lyckas lika bra där som i Djurgården. Ja det blir nog många turer kvar innan lagen byggt färdigt.