Dansk supersub, Hanna Glas, straffsituationer och bröllop

Onsdagens semifinal i Champions League blir ett helfranskt möte mellan Olympique Lyonnais och PSG. Alltså en repris av förrförra helgens franska cupfinal.

De båda franska klubbarna vann sina kvartsfinaler med 2–1. Medan PSG imponerade när de körde över Arsenal såg Lyon ovanligt blekt och tandlöst ut. Det känns således som att onsdagens drabbning kan bli väldigt intressant.

I fredagens kvartsfinaler fastnade jag vid norska mittfältare. Totalt i de fyra kvartsfinalerna är det svårt att inte titta åt ett annat grannland. Det har nämligen varit två festkvällar för danska forwards.

I går gjorde ju Pernille Harder fyra mål för Wolfsburg. I dag hoppade Signe Bruun in och avgjorde för PSG. Den 1 juli i fjol opererades Bruun för en korsbandsskada. Efter cirka 15 månaders bortavaro har hon gjort en makalös återkomst.

I dag gjorde Bruun sitt tredje fina inhopp efter skadefrånvaron. Först byttes hon in och avgjorde cupsemifinalen mot Bordeaux för ett par veckor sedan. Och sedan byttes hon in för att lägga straff i cupfinalen – en straff hon satte. Och i kväll kom hon in 74:e minuten istället för Ramona Bachmann. Tre minuter senare stötte Bruun in det matchavgörande 2–1-målet.

Hon gjorde det framspelad av Kadidiatou Diani och Marie-Antoinette Katoto. Den duon var matchens giganter. PSG var minst en klass bättre än Arsenal. Det var 22–4 i avslut varav 9–2 på mål.

Dessutom var Arsenals mål från Beth Mead offside. Det är egentligen ofattbart att man inte har VAR redan från kvartsfinalerna. Nu skall videodomarupplägget bara användas i finalen, vilket innebär att domarna tvingas ställa om arbetssättet till sista matchen. Det hade väl varit bättre att köra med VAR och samma arbetssätt hela vägen?

I Arsenal kändes det som att Kim Little var den enda som riktigt hade lyckats hitta en rimlig form. Londonklubben lyckades aldrig få till någon riktig kvitteringspress på slutet som oroade Tiane Endler och hennes försvar. PSG:s seger var alltså fullständigt odiskutabel. Och nu väntar alltså nytt prestigemöte med Lyon.

De mötena brukar Lyon vinna på ett eller annat sätt. De fem senaste åren har lagen mötts 18 gånger. Nio gånger har Lyon vunnit under ordinarie tid. Sju gånger har det blivit kryss. Fyra av de oavgjorda matcherna har gått till straffläggning – och Lyon har vunnit alla fyra. Totalt alltså 13 segrar för Lyon.

PSG har således bara två segrar, båda med 1–0. Dels i franska cupen 2018, dels i ligan i december 2016. Utifrån det här bör alltså PSG vinna under ordinarie tid på onsdag.

Faktum är att det inte känns omöjligt. För jag kände inte igen Lyon i kväll. Ingen av lagets stjärnor spelade på sin högsta nivå. Den första halvleken var helt jämn, och egentligen helt utan målchanser. Bayern München stod upp väldigt bra i 40 minuter.

Sedan gjorde målvakt Laura Benkarth en jättetavla, kom ut snett och bjöd Lyon på ett ledningsmål. Nikita Parris nickade in bollen i det tomma målet innan hon blev rammad av Benkarth. Målvakten fick gult kort. Personligen tycker jag att det borde ha varit röda kanter på det där kortet.

Efter paus gjorde Amel Majri 2–0 på frispark, och det borde varit avgjort. Men det var det inte. Sara Björk Gunnarsdottir styrde in en frispark från Carolin Simon i eget mål till 2–1, och på slutet hade Sydney Lohmann ett ribbskott.

Bayern gjorde en kanoninsats och var spelmässigt minst lika bra som Lyon. Om det inte varit för Benkarths miss…

Utöver att inga av stjärnorna glänste var det oroande för Lyon att man tidigt tvingades byta ut Amandine Henry, samt att storstjärnan Dzsenifer Marozsan inte kom in i matchen.

Lyon har förstås trots allt ett jättestort mentalt övertag inför onsdag. Men efter den jämna cupfinalen och dagens insatser borde PSG i alla fall känna att de har chansen.

I Bayern spelade Hanna Glas de första 80 minuterna. Hon byttes sedan mot Amanda Ilestedt. Glas spelade högerback i en fyrbackslinje. Hon klarade defensiven bra, och hade ett par riktigt fina inlägg.

Hanna Glas

Till Sverige och damallsvenskan. Där vann Umeå dagens match borta mot Piteå med 2–1. Bakom siffrorna ryms en hel del dramatik, inte minst när det gäller straffsituationer.

Piteå ställde upp 5–4–1 och startade lysande. De elva första minuterna var riktigt bra. Piteå ägde bollen och skapade två kanonchanser, som båda räddades fint av en storspelande Tove Enblom.

I tolfte minuten fick Umeå straff. Jag skriver fick, för min uppfattning är att domare Joel Bäckström gjorde fel.

Nu är bilderna på Sportbladet Play inte jättetydliga. Kanalens kamerapersonal är allmänt dålig med zoomen, vilket gör att man får en dålig bild av situationer i straffområdet.

Klart är att Sejde Abrahamsson styrde upp bollen på sin egen arm. Men regel 12 i regelboken säger att det normalt inte skall vara bestraffningsbar hands om man styr bollen på egen arm. Undantagen är om handsen är medveten, om armen är i onaturlig ställning eller ovanför skulderhöjd. Av vad jag sett tycker jag inte att något av de undantagen stämmer in på situationen.

Trots det tilldömdes Umeå straffen. Och Therese Simonsson satte den säkert. Det var 0–1 – och Piteå föll ihop. Resten av halvleken var Umeås. Lova Lundin forcerade in 0–2, och det kunde även blivit 0–3 när Emma Åberg-Zingmark hade fritt läge i 41:a minuten.

I paus gjorde Piteå lite justeringar. Man gick tillbaka till 4–4–2 och tog över. Till slut hade jag 7–3 i klara målchanser till hemmalaget. Man skulle också ha haft en straff. Nikolina Lundin Lundström hade sin arm ovanför skulderhöjd när hon tog med hands i minut 58. Det såg dock inte domare Bäckström, som därmed kom att avgöra matchen.

Astrid Larsson gjorde ett snyggt reduceringsmål på volley efter att Madelen Janogy kommit runt på vänsterkanten. Men totalt sett börjar det bli lite krisstämpel på Piteå. Det ras man drabbades av efter att ha kommit i underläge var riktigt illavarslande.

Madelen Janogy

Illavarslande är även det faktum att man inte har tagit någon hemmaseger på sex försök. Samt att avståndet ner till nedflyttningsstrecket fortsatt bara är två poäng.

Umeå däremot lyfter i tabellen. Nu är man uppe på femte plats och har sköna fem poängs marginal ner till nedflyttning. Man har fortsatt en del problem i luftrummet i eget straffområde. Men i dag var Tove Enblom lysande och räddade ett par riktigt fina Pitenickar.

I morgon är det fem matcher med den tidiga seriefinalen mellan Rosengård och Göteborg som höjdpunkt. Förutsättningar inför den matchen skrev jag i förra inlägget.

Söndagens sista match är Växjö–Linköping och startar 19.00. Enligt en artikel i Corren beror den sena avsparkstiden på att klubbarna var oense om speltiden, och att förbundet gick in och medlade.

LFC-tränaren Olof Unogård kommenterar det hela så här i artikeln:

”Tydligen är det spelare som ska på bröllop på lördagen, så de ville spela fredag istället. Med tanke på det intensiva spelschemat som varit så tackade vi nej till det och det blev söndag istället. Vi får väl se i vilket skick deras spelare är i, det känns lite oproffsigt.”

I artikeln framgår också att båda LFC:s nyförvärv är redo för spel i matchen. Correns tips är att Yuka Momiki startar medan Rachel Hill börjar på bänken. Hos Växjö är viktiga Jennie Nordin avstängd. Dessutom missade Antonia Göransson fredagens träning på grund av sjukdom. Plus att lagkapten Emmi Alanen klev av träningen med misstänkt lårkaka.

Jennie Nordin

I elitettan har det hänt grejer i veckan. Både Kvarnsveden och Sandviken har bytt ut sina tränare. Och även i Kalmar är det ändring på tränarsidan, där en av deras två tränare har hoppat av. Kalmar har även drabbats av en korsbandsskada i form av viktiga Maja Träff Williams.

För Kvarnsveden gav inte tränarbytet någon omedelbar effekt. Laget föll med 2–0 hemma mot Morön. Däremot fick Sandviken utdelning på sitt tränarbyte. Gästrikarna vann sexpoängsmatchen i Lidköping med 2–0 och är nu ovanför strecket med tre poäng ner till LFK under.

Kalmar gjorde en helt okej insats borta mot serieledande AIK. Men Solnalaget vann med 3–2 och håller undan i toppen. Alla matchens mål kom i den första halvleken.

Jag såg stora delar av matchen som innehöll två snygga Kalmarmål från Mimmi Asperot och flera straffsituationer. Kalmar skulle ha haft straff direkt, men fick det inte.

Istället var det AIK som fick straff efter tolv minuter. Det är inte jättebra tv-bilder, men min känsla var att Linnea Svensson tog boll och inte spelare, och att AIK-straffen således var feldömd. Däremot skulle Adelisa Grabus haft straff i 58:e minuten, då hon fälldes när hon var på gång att runda Kalmars målvakt.

Är då AIK ett lag som skulle hålla i damallsvenskan? Det är förstås svårt att svara på. Men känslan är att de nog kan göra det med rätt förstärkningar. Det kändes som att de har ett genomtänkt grundspel, och många bollskickliga spelare.

De ställde upp 4–3–3 med Matilda Rosqvist, Grabus och Rosa Kafaji i anfallet. Många av anfallen gick via pigga Rosqvist på högersidan. Defensivt hade de ganska god kontroll under hela den andra halvleken.

Utöver Sandviken får man nog säga att just AIK och Morön var omgångens stora vinnare. Hammarby fick nämligen bara 1–1 i den svåra bortamatchen mot Mallbacken på Strandvallen. Därmed har numera AIK en marginal på sex poäng och Morön har fyra poäng ner till trean Bajen.

I övrigt vann Alingsås med klara 3–0 hemma mot Bollstanäs och Jitex med 4–1 borta mot Älvsjö och BP med 5–1 hemma mot Sunnanå.

De resultaten gör att Alingsås nu glider allt längre bort från bottenstriden. Dessutom tar sig Jitex och BP närmare Hammarby igen. De har numera bara tre respektive fyra poäng upp till tredjeplatsen.

Stor damallsvensk halvtidsrapport

Elva omgångar är spelade, elva återstår. Det är halvtidspaus i damallsvenskan, och det är dags för en stor genomgång av hur lagen sett ut under sommarens elva omgångar.

När vi nu går in i höstsäsongen noteras att de flesta klubbarna rent numerärt har större och bredare trupper än på många år. Jag har fått en del frågor om hur jag ur etisk synvinkel ser på de många värvningarna efter coronapausen.

Och visst finns det tveksam etik i att först permittera sina spelare och låta staten betala stora delar av lönerna, och sedan värva nya spelare. Men jag kan ändå inte säga att jag är  upprörd över hur de damallsvenska klubbarna har agerat.

En stor del av sommarens värvningar har handlat om att täcka upp för skadade spelare – vilket jag tycker är helt okej. De värvningar som är tveksamma är ju de som är till för att förstärka trupperna. Och visst har det varit några sådana, men känslan är att det dels varit sådana som planerats sedan länge, dels varit färre än vanligt.

Så jag tänker inte rasa mot de damallsvenska klubbarnas arbete under silly season. Faktum är att jag tycker att det är betydligt mycket tveksammare ur etisk synvinkel när lag i herrallsvenskan eller hockeyns SHL utnyttjar statens medel för sina löneutbetalningar.

I de serierna handlar det om att använda statsmedel för att betala höginkomsttagare. Det är ju knappt en spelare i herrallsvenskan eller SHL som har en månadslön under 48 800 kronor. De allra flesta spelarna här hade lätt klarat sig ett år med halverade löner. Och då hade inte staten behövt rycka in.

I damallsvenskan finns det inte många höginkomsttagare. Tvärtom tvingas de flesta spelarna ha jobb vid sidan om fotbollen för att klara försörjningen. Således finns det inte några större utrymmen för klubbarna att sänka sina utgifter under några längre perioder.

Det om etik och ekonomi. Nu till sport. Efter elva omgångar kan man likna serien vid ett cykellopp som delats upp i tre delar – två små utbrytargrupper och en stor huvudklunga.

Den första utbrytargruppen är guldstriden, som består av två lag – Göteborg och Rosengård. De har åtta respektive fem poäng ner till nästa lilla utbrytargrupp, de som slåss om spel i Champions League – Kristianstad och Linköping.

Den gruppen har i sin tur sju respektive fem poäng ner till huvudklungan bestående av åtta lag som ligger inom sex poängs marginal.

För guldstriden är söndag en otroligt avgörande dag. Då möts de båda mästarkandidaterna för andra och sista gången. Det är Rosengård som har kniven mot strupen. Om Malmöklubben förlorar får den väldigt svårt att försvara sitt guld.

Här förutsättningar för den tidiga seriefinalen, samt en genomgång av läget i samtliga damallsvenskans tolv lag:

Twitterkontot Damallsv Nyheter har gjort en genomgång av de första elva omgångarna lag för lag, samt tagit ut tre bästa spelarna i varje lag. Det är få lag där jag håller med om spelarrankingen. Men jag lägger ändå med tweetsen i genomgången.

Jubel över Rubenssons frisparksmål

1) Göteborg FC

Bloggens tips: 2

Göteborg har gjort en otroligt imponerande sommar. Laget är obesegrat efter att ha hållit en jämn och hög nivå i precis varenda match.

I fjol tyckte jag att Göteborg hade den högsta högstanivån i serien, men att man föll i guldstriden på att man hade en betydligt längre lägstanivå än Rosengård. Hittills i år har det varit tvärtom. Rosengård har haft en högre högstanivå, men också den klart lägsta lägstanivån.

Tyvärr är ju förbundets och EFD:s damallsvenska statistik ett totalhaveri. Det finns bland annat inga bra och lättillgängliga siffror över avslut. Men min bild är att Göteborg har kommit till klart flest avslut i serien. Och att de sannolikt kommit till tvåsiffrigt antal 100-procentiga målchanser i varenda match. Sådan jämnhet har inte Rosengård varit nära.

Göteborgs spel är väl inarbetat, det är tredje säsongen man jobbar på ett liknande sätt. Det är en snabb fotboll som jag gillar skarpt. Spelet bygger på hårda och distinkta passningar och på rejäla löpningar. Man är starka centralt, men har även ett väldigt fint kantspel.

Inför seriestart trodde jag att Göteborgs guldhopp stod och föll med mittfältsgiganten Vilde Bøe Risa. Med Elin Rubensson borta kändes norskans betydelse för spelet som gigantisk. Jag står fast vid att Göteborg spelar klart bäst med Bøe Risa på planen. Men laget har visat att det är väldigt starkt även utan henne.

För trots att man spelat sex av matcherna utan norskan – bland annat den första seriefinalen – har man lyckats hålla en väldigt jämn och hög nivå. Imponerande. Och Bøe Risa är på väg tillbaka, kanske att hon är redo för spel redan i morgon på Malmö IP.

Allt är förstås inte perfekt i Göteborg, utan det finns förbättringspotential på vissa områden. Ett viktigt sådant är målskyttet. Trots att Göteborg sannolikt både skapat överlägset flest målchanser och kommit till flest avslut har man inte gjort flest mål. En orsak är att prestigeförvärvet Stina Blackstenius varit väldigt ineffektiv.

Göteborgs båda tränare Mats Gren och Jörgen Ericson har valt att satsa på Blackstenius. Det innebär samtidigt att man prioriterat ner den spelare som jag tycker är Göteborgs bästa avslutare – Rebecka Blomqvist.

Fjolårets skytteligatvåa är inte lika kraftfull och har har lägre status än Blackstenius. Det har gjort att Blomqvist i stor utsträckning fått spela i andra roller än den som toppforward. Ändå ligger hon långt före Blackstenius i antal mål per spelade minuter.

Stina Blackstenius 8 starter, 800 minuter – 4 mål – 1 mål per 200 minuter
Pauline Hammarlund 10 starter, 818 minuter – 7 mål – 1 mål per 117 minuter
Rebecka Blomqvist 7 starter, 600 minuter – 5 mål – 1 mål per 120 minuter

Frågan är hur långt tålamod Göteborgsledningen har med Blackstenius. Grundförutsättningen för att kunna göra mål är att man skapar chanser. Och skapar, det gör landslagsanfallaren. Men tyvärr känns det ofta rätt ofarligt när hon kommer i fria lägen.

Problem med målskyttet alltså. Defensivt är däremot Göteborg bäst i serien så här långt. Man har släppt in minst mål – fyra stycken. Och på de nio senaste omgångarna har Jennifer Falk hållit nollan sju gånger. Falk har varit lysande. Ändå kan jag tänka mig att målvaktssidan har skapat lite lätt oro för klubbledningen. Bakom Falk har man nämligen bara haft helt oprövade junioren Lisa Hall den här våren. Orsaken är att Loes Geurts håller på att kämpa sig tillbaka från en hjärnskakning.

Nu står Göteborg inför en riktigt avgörande del av säsongen. I fjol ledde laget serien vid VM-uppehållet. Sedan hade man två tunga perioder under hösten. Den period där man på riktigt tappade guldchansen inträffade i månadsskiftet augusti/september. Då lyckades man bara ta en poäng på tre omgångar.

Nu är vi framme vid månadsskiftet augusti/september, och för Göteborg väntar närmast tvåan Rosengård, trean Kristianstad och det Eskilstuna man tappade poäng mot i serieupptakten. Spännande.

Spännande också att meriterade nyförvärvet Emily Sonnett skall vara spelklar redan till söndagens seriefinal. Här är för övrigt en första svensk intervju med henne.

FC Rosengård

2) FC Rosengård

Bloggens tips: 1

Förlust mot Eskilstuna och kryss mot Djurgården. 9–1 mot Uppsala, 7–1 mot Linköping och 6–0 mot Örebro. Det har varit en vår med skyhöga berg och djupa dalar för de svenska mästarinnorna.

Man har ett ganska svårt spelsätt, där offensiven bygger på långa och väl uppbyggda anfall. Inledningsvis hade man jätteproblem att få det att klaffa, och man gjorde bara tre mål på de tre första omgångarna. Sakta men säkert växlade man upp och efter ett tag började man vräka in mål. Men när laget började se ostoppbart ut kom ett tungt bakslag igen genom 0–0 i senaste matchen, den mot dåvarande nästjumbon Djurgården.

Klart är att Rosengård har en enormt hög högstanivå den här säsongen. De har seriens bästa avslutare, och har också gjort 34 mål – klart flest av alla. De har även ett stabilt försvarsspel som bygger på en fin återerövringspress. Bara sex insläppta mål på elva omgångar är mycket väl godkänt.

Vassast framåt har förstås Mimmi Larsson varit. Hon gjorde bland annat tio mål på fem omgångar från sjätte till tionde och står totalt på elva fullträffar.

Larsson såg het ut redan från start i serien, men led inledningsvis av lagets låga bolltempo. När bollen började passas snabbare kom också hennes målskytte igång. Tillsammans med Loreta Kullashi i Eskilstuna ser jag Larsson som vårens spelare i damallsvenskan.

Bredvid sig har hon fjolårets skytteligavinnare Anna Anvegård. Hon hade en tung vår i fjol, men vaknade till på hösten och ledde laget till guld genom elva mål på sina elva sista matcher. Även i år känns Anvegård som ett sparkapital. Hon har gjort godkända fem mål så här långt. Ja, jag vet att hon står på sex fullträffar i den officiella statistiken. Men där har hon fått tillgodoräkna sig ett självmål.

Det känns ändå som att Anvegård har en växel till att lägga in. Blir hon höstens spelare även i år?

Apropå Rosengårds forwards noterade jag att lagkapten Caroline Seger i den här artikeln säger att:

”Skönt att våra forwards kommit igång.”

Det låter nästan som att det var forwards fel att laget gjorde få mål i början av serien. Så tycker inte jag att det var. Jag anser att det var resten av laget som inte lyckades driva upp bolltempot och förse forwards med rätt bollar.

Jag skulle säga att problemen grundades i att Rosengård haft problem med rollfördelningen mellan alla sina statusspelare.

Inledningsvis kändes det som att trion Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic ville spela exakt samma roll i laget, vilket bromsade passningstempot rejält. Alla vill hellre ha bollen på kropp än ta djupledslöpningar. Alla ville använda minst två tillslag, helst fler. Följden blev att spelet blev långsamt och förutsägbart, vilket gjorde det lätt för motståndarnas backlinjer att plocka bort forwards.

Här har dock Rosengård förbättrat sig betydligt. Man har hittat en rimlig rollfördelning mellan mittfältarna där framför allt Troelsgaard går mer i djupled. Men ibland blir det bakslag, som mot Djurgården.

Den spelare som fått lida i konkurrensen med högstatustrion är Hanna Bennison. 18-åringen har bara ungefär hälften så mycket speltid som de andra tre centrala mittfältarna. Men hon har sett bra ut i sina inhopp, och om jag hade varit coach för Rosengård hade jag velat ha Bennison på planen så mycket som möjligt. Det eftersom hon är en mer naturlig djupledslöpare än de andra. Men även för att hon gärna skjuter, vilket Rosengård mår väldigt bra av.

Trots att Cankovic även spelat forward är Bennison Rosengårds klart målfarligaste mittfältare så här långt. Här är lite statistik kring Rosengårds centrala mittfältare:

Caroline Seger 808 minuter, 9 starter – 2 mål, 404 minuter per mål
Sanne Troelsgaard 848 minuter, 10 starter – 1 mål, 848 minuter per mål
Jelena Cankovic 955 minuter, 11 starter – 4 mål, 239 minuter per mål
Hanna Bennison 482 minuter, 5 starter – 3 mål, 160 minuter per mål

Totalt har Rosengård gjort starka 34 mål. Trots det har laget alltså tre poäng upp till Göteborg, och kniven mot strupen inför morgondagens seriefinal.

En förlust vore verkligen förödande för Malmöklubben. Att ta in sex poäng på tio omgångar på ett lag som bara tappat fyra poäng på tolv matcher är ingen lek.

Men även vid kryss känns det svårt. Då bör nog Rosengård ta 30 poäng på de sista tio omgångarna för att ha kvar chansen att få lyfta kronprinsessan Victorias pokal.

Och det blir verkligen inte lätt. Årets damallsvenska saknar ju rena stryklag. En mindre bra dag kan därför toppduon tappa poäng mot vilket lag som helst.

Det går alltså att gå på nitar. Problemet för Rosengård är att de hittills är det topplag som haft klart störst problem mot lagen i huvudklungan.

Göteborg har haft mycket bättre marginaler. Göteborg har vunnit åtta matcher med minst två måls marginal. Rosengård å sin sida bara har fem segrar med två måls marginal eller mer. Trots att Rosengård gjort sju fler mål har alltså Göteborg tagit säkrare poäng.

Visst kan det ändras, och Göteborg drabbas av en svacka i höst. Men det kan Rosengård också. Så om Malmöklubben tänker vinna guldet måste den nog ta poäng i seriefinalen – helst alla tre.

Kristianstads DFF

3) Kristianstads DFF

Bloggens tips: 6

Det varnades för Kristianstad från flera håll inför seriestart. Jag var lite tveksam med tanke på vilken strulig försäsong man hade. Det var bältros på Elisabet Gunnarsdottir, korsband på Moa Olsson och så blev Sif Atladottir gravid. Det sista var ju egentligen en trevlig nyhet. Den ställde dock till det i KDFF:s försvar.

I premiären åkte man sedan på en riktig stjärnsmäll i Göteborg. Efter att ha varit det bättre laget i 40 minuter blev man sönderkontrat och föll med 5–1.

De stora siffrorna följde med länge. Kristianstad är det lag som totalt sett har varit inblandade i flest mål. Att det blivit många framåt är förstås välkommet. Men inledningsvis blev det även lite för många bakåt. Dessutom drog Atladottirs ersättare Elise Kellond-Knight av korsbandet, vilket ytterligare ökade den defensiva oron.

När segrarna började trilla in kom nästa smäll – Mia Carlsson bröt foten. De sista matcherna satte man mittfältet i backlinjen, och spikade igen. Efter de två inledande förlusterna har laget trots skadeeländet gått som tåget. Man har nio raka utan förlust och ser allt stabilare ut.

Svava Ros Gudmundsdottir är pigg i djupled, och bakom henne fyller Jutta Rantala och Amanda Edgren på. Dessutom har man ett grymt hot från distans i Therese Sessy Åsland, som kan leverera välplacerade projektiler med både höger och vänster fot.

Noterbart i övrigt att lagkapten Alice Nilsson inledde serien i en tiaroll. Sedan gjorde hon några matcher där hon brukar, på centralt mittfält, innan hon i de senaste matcherna har fått agera högerback. Det krävs stor skicklighet för att hantera så olika positioner, och jag tycker att Nilsson gjort en väldigt bra sommar.

Lagom till andra delen av serien har laget nu även fått in tre nya försvarsspelare, något som gör att KDFF känns som en glödhet kandidat till att spela Champions League nästa höst.

Linköpings FC tackar klacken

4) Linköpings FC

Bloggens tips: 3

Starten var suverän. Frida Maanum slog de öppnande passningarna och Ebere Orji gjorde mål så fort hon kom in i straffområdet.

Sedan fick norskan skadeproblem och nigerianskan tappade flytet. Skadelistan innehöll för övrigt många fler än bara Maanum. Inte minst har viktiga Olga Ahtinen varit saknad den senaste tiden.

Det LFC som inledningsvis såg sylvasst ut i kontringsspelet i de första omgångarna har på sistone i stället blivit sönderkontrat. Framför allt har man varit väldigt tröga i mittförsvaret.

I vårens sista match valde man att byta till trebackslinje, vilket skulle kunna vara receptet för framgång i höst. Linköping har många duktiga, offensiva spelare så hittar man bara en defensiv stabilitet så bör man kunna fixa de mål som krävs för en medalj.

Personligen är jag väldigt nyfiken på att se bollskickliga trion Maanum, Lina Hurtig och nya Yuka Momiki tillsammans. Rent teoretiskt känns det som spelare som borde trivas väldigt bra ihop. De borde kunna leverera riktigt fina bollar till Uchenna Kanu och Orji.

Emelie Lundberg

5) Eskilstuna United DFF

Bloggens tips: 5

Eskilstuna är de svaga starternas lag. För tredje året i rad låg det lag som har Champions League-ambitioner i absoluta botten efter åtta omgångar.

En orsak till den svaga starten är att man bara har en spelare som gör mål. Det är Loreta Kullashi, och hon är en av vårens spelare i serien. Men det krävs fler spelare som producerar.

Defensivt är laget helt okej, även även om man släppt in några lite väl lätta mål, framför allt på fasta situationer. För några år sedan var United ett av seriens allra bästa lag på fasta. Man gjorde många mål framåt och släppte knappt in några bakåt. Nu känns laget betydligt svagare i luftrummet.

Det har lett till att den normalt stabila OS-silvermedaljören från 2016, Emelie Lundberg, på sistone fått se ett antal matcher från bänken. Amerikanska Cosette ”Cozy” Morché har tagit över platsen mellan stolparna, och i stort sett gjort det stabilt.

I fjol var Eskilstuna höstens lag i damallsvenskan. Halimatu Ayinde och Felicia Rogic var två glödheta spelare. Kan de kopiera det i år finns en liten chans på tredjeplatsen. Men sju poäng är en stor marginal.

Heidi Kollanen

6) Kif Örebro

Bloggens tips: 9

Inför seriestart tappade Örebro de flesta av sina nyckelspelare från i fjol. Framför allt satte jag stort frågetecken kring hur fjolårets sensation, Emma Kullberg skulle kunna ersättas i trebackslinjen.

Det visade sig att Emma Östlund var redo att ta den rollen. Och offensivt har Heidi Kollanen:s inlägg till Karin Lundin varit grymt vassa vapen. Lundin är sannolikt seriens mest nickstarka forward.

Utöver en naiv insats mot Rosengård har Örebro imponerat med stabilitet. Fyra av de fem förlusterna har varit med uddamålet. Om man även kan få till lite bättre effektivitet så skall laget inte behöva oroa sig för nedflyttningsstrecket. Å andra sidan är fyra poäng ingen stor marginal om man drabbas av skador på nyckelspelare.

Kayla Braffet

7) Umeå IK

Bloggens tips: 11

Efter fem omgångar kände jag mig säker på att Umeå skulle åka ut. Laget hade en poäng och målskillnaden 3–12. De spelade en långsam fotboll som byggde på tålmodigt rullande i uppbyggnadsfas. Dessutom släppte de in en hel del enkla mål i luftrummet.

Personligen saknade jag både fart och spets i laget, även om Therese Simonsson tidigt visade kvaliteter. Jag efterlyste ett mer cyniskt UIK.

De senaste sex omgångarna har västerbottningarna givit svar på tal. De har tagit elva poäng, och bara förlorat mot serieledande Göteborg. Och speciellt cyniskt har de inte heller spelat.

Däremot fick de in kraft när de började spela med Lova Lundin. Hon var spelaren som gick i bräschen för lagets vändning. Och farten har ökat ju mer supertalangen Monica Jusu Bah har spelat. Plus att Kayla Braffet ser alltmer bekväm ut i UIK:s spel.

UIK har trott stenhårt på sin spelidé, även när den inte gav utdelning i poäng. De lyssnade inte på kritiker som jag, utan körde sitt race. Det är beundransvärt. Eller. De har väl delvis anpassat sig till den damallsvenska nivån. Jag tycker att de blivit lite snabbare i uppbyggnadsfasen, de tar lite mindre risker.

Dessutom har de alltså bytt lite i startelvan. Det kör med lite andra spelare nu än det var i början. Och nu känns det som att UIK har bra chans att hålla sig kvar.

Extra glädjande här är att man spelar med ett väldigt hemvävt manskap. Jag fick det till att man spelade hela sju umetjejer senast borta mot Göteborg. Dessutom fanns det två i Göteborgs trupp. De nio umetjejerna är fostrade i en mängd olika klubbar. Bara Göteborgs Emma Kullberg har UIK som moderklubb. UIK samlar sedan talangerna i sina juniorlag.

Och man har fler umebor i sin damallsvenska trupp än de som var med i Göteborg. Imponerande att kunna få fram så många allsvenska spelare i en stad av Umeås storlek. Det vittnar om att klubbarna har en bra flickverksamhet. Eller om att det är något i vattnet i Umeå…

Tillbaka till UIK:s vår.

Det finns fortfarande en del naiva inslag i spelet. Mot Göteborg noterade jag exempelvis att de rullade igång frisparkar på offensiv planhalva. Det är förstås bra om det finns möjlighet att överraska motståndarna. Men rulla igång för rullandets skull är slöseri.

Fasta situationer är otroligt viktiga i damallsvenskan, och när chansen finns att lyfta upp nickstarka spelare bör man ta den. Där har Umeå absolut förbättringspotential.

Piteå skrattar och ler

8) Piteå IF

Bloggens tips: 7

Piteå vann borta mot Umeå i premiären. Och var tio poäng före efter fem omgångar. När lagen nu möts i returmöte är Piteå passerat i kampen om bäst i norr.

Medan UIK har en tydlig identitet i sitt spel kämpar Piteå med sin nya identitet. Laget har alltmer bollinnehav, men tyvärr också allt mindre spets i anfallen. Bara tolv gjorda mål på elva omgångar är inte godkänt.

Kanske att det kan vända med Madelen Janogy tillbaka i truppen. Under våren har väldigt mycket i offensiven kretsat kring Fernanda Da Silva och Josefin Johansson. Nu får de avlastning.

Defensivt har Piteå haft det svårt på kanterna. Centralt står ju alltid Faith Ikidi i vägen för motståndarnas anfall. Och totalt sett tycker jag att nya målvakten Guru Pettersen har gjort en bra vår. Men det är som sagt på kanterna som laget varit sårbart. Kanske kan det ha med omställningen från 3–5–2 till 4–4–2 att göra?

Piteå är ett lag som har roterat friskt i truppen. Och visst, man har ju haft ett extremt jobbigt reseschema under jul och augusti. Kanske att laget kan lyfta igen nu när det blir  rimligare avstånd mellan matcherna?

9) Djurgårdens IF

Bloggens tips: 8

Djurgården har tagit nio av sina tio poäng på hemmaplan. Laget har framför allt varit försvarsstarkt. Bara topplagen Göteborg och Rosengård har släppt in färre mål.

Och kanske att ytterligare pusselbitar föll på plats för tränare Pierre Fondin i 0–0-skrällen mot Rosengård. Där visade ju nämligen Portia Boakye att hon har enorm potential som mittback. Tidigare har hon visat klass både som forward och vänsterback. Men känslan är att den ghananska storstjärnan är i mittförsvaret för att stanna.

Därmed återstår att knäcka den offensiva nöten. För Djurgården är det lag som gjort näst minst mål. Det är väldigt tydligt att man saknar Mia Jalkerud. Tilde Lindwall är en offensiv talang, och är lagets bästa målskytt med tre. Men man behöver även någon lite mer kraftfull forward som kan bana väg för Lindwall.

I övrigt stod Olivia Schough för en stark start på säsongen. På sistone har Malin Diaz hyllats av flera, och dessutom lanseras som landslagskandidat. Personligen har jag sett henne för lite på sistone. Hon var ju bänkad både mot Göteborg och Rosengård.

Men Diaz är en spelare med väldigt intressanta egenskaper. Hon har tidigare varit och nosat på landslaget i omgångar. Kanske att hon nu kan vara redo för det stora genombrottet?

Vittsjö GIK

10) Vittsjö GIK

Bloggens tips: 4

Vittsjö är seriens stora besvikelse så här långt. De fick väldigt många medaljtips i år – bland annat här i bloggen. Men en riktig katastrofstart gjorde att medaljdrömmarna ganska snart var borta.

Redan innan serien startade drog viktiga Tove Almqvist korsbandet. Dessutom har inte Alexandra Benediktsson blivit frisk från den knäskada hon drog på sig redan i februari.

I de första två omgångarna hade man tunn trupp – och marginalerna mot sig i avgörande ögonblick. I tredje omgången drog 2019 års bästa damallsvenska målvakt, Sabrina D’Angelo, korsbandet.

Vändningen kom efter att duktiga australiska forwarden Emily Gielnik anslöt. Och sedan laget fått full bänk har man lyft över nedflyttningsstrecket. När nu även Elizabeth Eddy och Rebecka Quinn ansluter känns det som att Vittsjö bör få så bra stabilitet att laget skall slippa slåss i botten.

Jämfört med fjolåret är det ju framför allt defensiven som fallerat. Efter elva omgångar i fjol hade Vittsjö målskillnaden 18–7. I år har man 14–20. Man har alltså nästan släppt in tre gånger så många mål som i fjol.

11) IK Uppsala Fotboll

Bloggens tips: 12

Uppsala har bara två utländska spelare, och man har på alla sätt den minst meriterade truppen i serien. Uppsalas trupp innehåller exempelvis bara en spelare som gjort A-landskamper. Anna Rakel Petursdottir har spelat sju för Island.

En stor del av spelarna i truppen hade inte någon som helst damallsvensk rutin inför säsongen. Med tanke på det har Uppsala gjort en stark vår. Laget spelar efter sina resurser.

De står ofta lågt, och går på kontring. Emma Holmgren skapar trygghet i defensiven och duon Cornelia Kapocs och Cassandra Korhonen är nyttiga i kontringsspelet. Dessutom är man bra på fasta situationer.

Trots att man vann ”rätt” matcher i serieupptakten har man nu ändå rasat under strecket. På pappret skall inte Uppsala hålla sig kvar. Och känslan är att man kommer att få svårt att ha två lag bakom sig i november.

Det har inte lyst lika mycket om laget på sistone. Det har bara blivit tre poäng på de sju sista omgångarna. Men man är förstås inte chanslösa.

När Uppsala får defensiven att stämma är man ett svårspelat lag, ett lag som är otäckt att möta. Så om man toppar formen till rätt matcher kan det räcka.

Men det väntar två nyckelmatcher direkt i höstupptakten. Det måste nog bli minst tre poäng på hemmamötet med Kif Örebro och bortamatchen i Umeå.

Maria Nilsson instruerar Sandra Lindkvist, Alexandra Jonasson och Signe Holt Andersen

12) Växjö DFF

Bloggens tips: 10

Växjö kommer till alldeles för få avslut och gör inga mål. Därför ligger laget sist och är riktigt illa ute.

I veckan har man gjort om i lagledningen. De elva första omgångarna delade Maria Nilsson och Magnus Olsson på tränaruppdraget. Numera är Nilsson ensam tränare medan Olsson har blivit sportchef.

Vi får se om det kan få laget att lyfta. Men som det sett ut under sommaren har jag svårt att se Växjö passera två lag. Alla andra lag känns bättre.

Hittills har Växjö alltså bara gjort fem mål – och man har släppt in 21. Att ha tre fler poäng än gjorda mål är i och för sig starkt. Men i övrigt är det inte mycket som kan anses vara starkt. Tidigare var man väldigt bra hemma på Myran/Växjö Arena/Visma Arena. Men i år har det bara blivit fem hemmapoäng på fem matcher.

Hoppet står till att nya duon Ini-Abasi Umotong och Antonia Göransson kan understödja hyperviktiga Signe Holt Andersen så att laget får ett anfallsspel värt namnet. Men jag är skeptisk.

Det känns som att det enda som kan rädda Växjö är om två andra lag rasar igenom. Jag tror nämligen inte att Växjö tar fler poäng i höst än de gjort hittills.

Signe Holt Andersen

Den damallsvenska hösten startar redan 14.00 i dag med slaget om norr, Piteå–Umeå. I övrigt i dag är det ju ytterligare två kvartsfinaler i Champions League i kväll 20.00.

I morgon har vi fem damallsvenska matcher med Rosengård–Göteborg 18.00 som given höjdpunkt. Det är ju faktiskt troligt att den matchen blir hela säsongens höjdpunkt. Den sänds på SVT, och kanske blir det återigen kanonsiffror likt förra helgen då damallsvenskan krossade herrallsvenskan.

Och vet ni vad? Det är inte bara i Sverige som det är seriefinal den här helgen. I dag 14.45 kan ni som har tillgång till NRK 1 se norska toppmötet mellan LSK Kvinner och Vålerenga.

 

 

Här är vårens lag i damallsvenskan

Efter fem omgångar  av damallsvenskan gjorde jag en ranking av seriens fem bästa spelare så långt. Då hade jag inte med en enda spelare från FC Rosengård.

Nu är vi halvvägs i serien, och jag har istället valt att ta ut en elva – vårens lag. Eller möjligen att vi det här året skall kalla det för sommarens lag, vårmatcherna började ju först i slutet av juni. Det är ett lag som av naturliga skäl kretsar kring spelare från Göteborg och Rosengård. Två lag som tyvärr redan möts i sin returmatch på söndag.

Här har seriemarkarna på förbundet misslyckats. För den seriefinalen hade man ju gärna haft längre fram i serien.

Mer framåtblick mot den matchen kommer senare. Nu är det tillbakablick som gäller, och alltså mitt sommarens lag. Det är uppställt 3–5–2, och har dessutom sju avbytare. Det handlar alltså om en full matchtrupp.

Kom gärna med synpunkter, eller ännu hellre – ta ut era egna vårens/sommarens lag i damallsvenskan. Här är mitt:

Jennifer Falk

Jennifer Falk, Göteborg

Det känns som att Falk på allvar är på väg att ta täten i ledet av alla kandidater till att ersätta Hedvig Lindahl i landslaget. Jennifer Falk är ett riktigt bollgeni. Hon satsade på tennis upp till 15 års ålder. Sedan började hon med fotboll – som utespelare.

Först som 18-åring blev nu 27-åriga Falk målvakt. Hon är alltså relativt färsk på posten, och växer för varje säsong.

Hon har alltid varit modig i utrusningarna. Tidigare har hon relativt ofta kommit ut snett. De missbedömningarna har dock minskat rejält i år. Hon var snett ute på Piteås tröstmål, och darrade lite första kvarten mot Umeå. Annars tycker jag att Falk har varit superstabil i målet.

Dessutom jobbar hon långt ute som en extra back, vilket ger trygghet åt Göteborgs försvarsspel. Falk är den målvakt som släppt in minst mål i serien. Hon har sju nollor på de nio senaste matcherna, och var faktiskt ganska klar etta för mig.

Emma Kullberg

Emma Kullberg, Göteborg FC

Umeå IK-produkten var 2009 med och tog silver i F19-EM. Och var året efter var hon startspelare i det svenska F20-landslag som nådde kvartsfinal i VM. Spåddes då en lysande karriär.

Men fick inte det genombrott många väntade sig. Efter att även ha testat i Öster och Vittsjö försvann hon från elitfotbollen, bland annat till följd av stress och prestationsångest. Hon hann spela både i division I och II innan hon kom tillbaka till Umeå IK och elitettan 2017.

Det stora genombrottet för 28-åringen (fyller 29 den 25 september) kom i fjol i Örebro. I år har hon varit den sammanhållande kraften i Göteborgs trebackslinje. Hon är snabb, passningssäker och modig med bollen. Kullberg passar helt enkelt klockrent i Göteborgs spelsätt.

Kändes inte helt redo för landslaget när hon fick chansen i vintras. Men känslan är att hon vuxit ytterligare i Göteborg, och att det kan vara värt för Peter Gerhardsson att ge henne chansen igen.

Faith Ikidi

Faith Ikidi, Piteå IF

Den 33-åriga svensk-nigerianskan är inne på sin elfte säsong i Piteå. Hon har hela tiden varit nyckeln i norrbottningarnas försvarsspel. Så även i år.

Hon är precis lika placeringssäker och svårpasserad som tidigare. Och med sin oefterhärmliga, iskalla och tekniska spelstil är hon väldigt underhållande att se.

Som jag tidigare skrivit tyckte jag att hennes karriär såg ut att vara på väg ner under guldsäsongen 2018. Då hade hon en del farliga bolltapp och missade dribblingar. Men i år har jag varken sett bolltapp eller missade dribblingar. Bara en norrbottnisk backklippa.

Glodis Perla Viggosdottir

Glodis Perla Viggosdottir, FC Rosengård

Den 25-åriga isländskan är urtypen av en stabil försvarsspelare. Hon kliver in rejält i närkamperna, är en av damallsvenskans allra starkaste i luftrummet och dessutom en utmärkt passningsspelare.

Jag tycker att hon växer för varje år, blir bara stabilare och stabilare. I år har hon varierat lite mellan den centrala rollen och den till vänster i Rosengårds trebackslinje. Hon är viktig i lagets uppbyggnadsspel. Hon kan slå passningar som slår ut lagdelar, men oftast driver hon upp tempot och skapar på så sätt tid för lagkompisar att slå de där genomskärande bollarna.

Emma Koivisto

Emma Koivisto, Göteborg FC

Längst ut till höger på mittfältet huserar en ett finländskt konditionsfenomen. 25-åringen (fyller 26 den 25 september) verkar kunna springa precis hur mycket som helst.

Hon jobbar från hörnflagga till hörnflagga, och när det kommer inlägg från vänster dyker hon nästan alltid upp vid bortre stolpen. Som kantspelare är hon dessutom bra på att slå sin back och på att leverera fina inspel.

Delar av våren har Koivisto fått vikariera i trebackslinjen, något hon gjort väldigt bra. Samtidigt känns det som lite slöseri på seriens bästa kantspelare att hon inte får fritt spelrum för sina fantastiska löpningar.

Vilde Bøe Risa

Vilde Bøe Risa, Göteborg FC

Norskan har inte spelat sedan den femte omgången. Ändå finns hon med på mittfältet i vårens lag. Skälet är förstås att hon var väldigt dominant så länge hon var med.

Jag ser 25-åringen som Göteborgs absolut viktigaste spelare. Av lagets mittfältare är hon den som är klart bäst på att hitta egna forwards genom att spela igenom motståndarnas mittfält. Hon är kanske dessutom bäst i serien på spelvändningar.

Hennes känsliga fötter levererar även utmärkta frisparkar och hörnor. En nyckelspelare. Inför seriestart ansåg jag att Bøe Risa var den enda spelare som Göteborg inte kunde ersätta. Och jag trodde att man skulle bli klart sämre utan henne.

Nu har laget tagit 16 poäng på sex matcher utan norskan. Göteborg har således hittat sätt att ersätta henne. Dock är jag övertygad om att laget blir ännu bättre när Bøe Risa är tillbaka.

Caroline Seger

Caroline Seger, FC Rosengård

35-åringen har sett ung ut den här våren. Rosengård led inledningsvis av lågt bolltempo och förutsägbara spelvägar. En av de som snabbast lade om spelstilen och satte fart på bollen var Seger.

Det var en positiv överraskning för mig, jag har ofta tyckt att Seger trampat väl mycket på bollen och därmed bromsat ett snabbt anfallsspel.

Men den senaste tiden har den passningssäkra veteranen visat att hon absolut kan spela framåt. Man har blivit glad av att se Seger spela på sistone.

Mimmi Larsson och Frida Maanum

Frida Leonhardsen Maanum, Linköpings FC

Den spelskickliga 21-åringen som fått sin fostran i norska plantskolan Lyn toppade min ranking av seriens bästa spelare efter fem omgångar. Hon har sedan dess haft skadeproblem. Det är sannolikt ingen slump att Linköping inledde starkt, men har tappat i kvalitet under den period Maanum bara kunna spela sporadiskt.

Den där fina starten gör att norskan tar plats som mittfältskreatör i vårens lag. Det är en njutning att se henne behandla bollen. Och hennes segermål mot Eskilstuna, där hon från stillastående smekte in bollen i krysset, är definitivt ett av årets läckraste mål i damallsvenskan.

Julia Roddar

Julia Roddar, Göteborg FC

På många sätt den stora skrällen i vårens lag. Roddar var ju nämligen inte ordinarie i Göteborg när serien startade. Men när Emma Berglund fick skadeproblem och Natalia Kuikka fick flytta ner i backliinjen öppnades dörren på vänsterkanten för Roddar.

Den 28-åriga dalkullan från Falun tackade – och presterade direkt. Hon var ett tag lagets bästa målskytt. Hon har varit suverän både på att slå sin motståndare och på att skapa utrymme för inlägg.

Hon står på tre mål och tre assist, och har varit en av Göteborgs allra mest stabila och pålitliga spelare så här långt. Hade medspelarna varit lite mer effektiva skulle hon haft betydligt fler assist. För hon har matat in fina inlägg hela säsongen.

Det blir väldigt spännande att se hur Roddar matchas när Berglund och Emily Sonnett skall in i laget igen.

Loreta Kullashi

Loreta Kullashi, Eskilstuna United DFF

Kullashi hade bara spelat tio matcher i damallsvenskan när hon gjorde succédebut i A-landslaget. Ni minns väl hennes två mål i inhoppet borta mot Sydafrika i januari 2018?

Där och då trodde man att den nu 21-åriga forwarden skulle storma in i Gerhardssons elva. Hon var också med i Algarve cup den våren. Sedan förstörde skador större delen av 2018, och påverkade även prestationerna en bra bit in i fjolåret. Först i oktober var hon tillbaka i landslaget igen.

Och den här sommaren har hon visat att hon skall vara med i landslaget framöver också. Den smarta, tekniska och hårt arbetande forwarden bär Eskilstunas offensiv på sina axlar. Hon har gjort nio mål – hälften av lagets 18. Dessutom spelat fram till ytterligare två. Imponerande.

Delar titeln vårens spelare med Mimmi Larsson.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson, FC Rosengård

Fysisk djupledsforward som ju fick spela ytter i Linköping i fjol. Har i år visat vilken jättepotential hon har som central forward.

Led inledningsvis i serien av att Rosengård hade för många spelare som bromsade tempot genom att trampa på bollen. Men när Malmöklubben fick upp farten lyste 26-åringen från Torsby – och började ösa in mål.

Hon leder nu skytteligan på elva fullträffar och borde ligga väldigt nära en startplats i nästa landslagselva. I mina ögon är Larsson tillsammans med Loreta Kullashi vårens spelare i damallsvenskan.

Ersättare:

Zecira Musovic, FC Rosengård
Målvakt. Har varit stabil, men inte lika briljant som Falk. Har vid sidan av planen tagit som krönikör hos Fotbollskanalen tagit en roll som seriens taleskvinna. Den har hon skött med bravur.

Emma Berglund, Göteborg FC
Back. Lugn, passningsskicklig och brytsäker. Berglund har gjort en riktigt stark comeback efter flera års bortavaro.

Nathalie Björn, FC Rosengård
Back. Den i Rosengård som är bäst på att spela igenom motståndarnas lagdelar. Väldigt nära en plats i startelvan.

Alice Nilsson, Kristianstads DFF
Back/mittfältare/forward. Började våren som pigg forward och avslutade som back. Har varit bra på alla positioner. En sådan allroundtalang är förstås en jättetillgång på den här bänken.

Jelena Cankovic, FC Rosengård
Mittfältare/forward. Leder den riktiga assistligan på sju målpassningar. Har dessutom gjort fyra mål. Briljant i sina bästa stunder. Men blir ofta lite för långsam med bollen, vilket gör att jag inte tycker att hon platsar i startelvan av vårens lag.

Therese Sessy Åsland, Kristianstads DFF
Mittfältare. Är inte seriens snabbaste spelare. Men ändå en av de mer sevärda. Har ett makalöst tillslag med både höger och vänster fot. Står på två mål och fem assist.

Pauline Hammarlund, Göteborg FC
Forward. Med sju mål och fyra assist är Hammarlund en av fyra spelare som toppar poängligan med elva poäng. Göteborgs vassaste forward så här långt.

Det var min matchtrupp om 18 spelare. Allra närmast en plats var finländska duon Natalia Kuikka och Heidi Kollanen. Andra spelare som funnits med i funderingarna har varit Emma Holmgren, Sofie Svava, Halimatu Ayinde, Josefin Johansson, Fernanda Da Silva, Lisa Klinga, Svava Ros Gudmundsdottir, Rebecka Blomqvist, Cornelia Kapocs, Olivia Schough, Malin Diaz och Therese Simonsson.

Skytteligan

Som ni säkert vet är Svenska fotbollförbundets officiella statistik ett stort skämt. Som tur är finns det alternativ till förbundets skit. Bloggaren Jared Burzynski sammanställer korrekt statistik från damallsvenskan. Tio i topp på den riktiga skytteligan ser ut så här efter halva serien:

1) Mimmi Larsson – 11 mål
2) Loreta Kullashi – 9 mål
3) Pauline Hammarlund – 7 mål
4) Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir – båda 6 mål
6) Anna Anvegård, Ebere Orji, Uchenna Kanu, Rebecka Blomqvist och Karin Lundin – alla 5 mål.

Assistligan

I år är det flera fel i förbundets officiella skytteliga. I assistligan är det som vanligt knappt ett rätt. Den officiella assistligan har varit ett haveri i många år, och ingen ansvarig på förbund eller EFD tycks tycka det är viktigt att vi förses med korrekt information.

Återigen är det till Jared Burzynski man får vända sig. Hans assistliga bygger på Fifas assistregler, som är mycket bättre än det upplägg som SvFF säger sig använda sig av. Jag skriver ”säger sig använda sig av” eftersom de inte klarar av att redovisa en assistliga som följer det egna upplägget.

Här är toppen av Burzynskis assistliga efter halva damallsvenskan 2020:

1) Jelena Cankovic, 7 assist
2) Heidi Kollanen, 6 assist
3) Therese Sessy Åsland, 5 assist
4) Kaisa Collin, Pauline Hammarlund och Julia Zigiotti Olme, alla 4 assist

Jelena Cankovic

Det innebär att toppen av poängligan ser ut så här:

1) Mimmi Larsson 11, 11+0
2) Loreta Kullashi 11, 9+2
3) Pauline Hammarlund 11, 7+4
4) Jelena Cankovic 11, 4+7
5) Heidi Kollanen 8, 2+6

 

Larsson briljerade mot Linköping

Fem mål av Mimmi Larsson mot klubben som skickade ut henne på kanten. Och Kristianstad klättrar upp på Champions Leagueplats.

Mimmi Larsson

Det är väl dagens huvudrubriker. Den tionde omgången innebar segrar för Rosengård, Kristianstad, Göteborg, Umeå och Kif Örebro. I Piteå blev det oavgjort mellan hemmalaget och Djurgården.

I dag kunde man se tre matcher samtidigt. Jag hade Rosengård–Linköping som huvudmatch från start. Där förlorade LFC egentligen redan på uppvärmningen. Då slog nämligen Frida Maanum upp sin skada, vilket innebar att Emma Lennartsson fick lämna backlinjen och Lisa Hurtig komma in i mittförsvaret bredvid Nilla Fischer.

Det mittbacksparet hängde inte alls med i Larssons svängar. Då spelade det ingen roll att LFC hade ett fint kontringsspel före paus. Ett väldigt imponerande Rosengård fick förhållandevis enkla mål, och hade återigen en sådan där underbart rolig fotbollsdag.

Jag släppte matchen efter 4–1, men noterade att det trillade in tre mål till på slutet. 16–2 på två matcher mot Uppsala och Linköping är otroligt imponerande. Mimmi Larsson gjorde fem av dagens mål – bland annat ett äkta hattrick i andra halvlek och var förstås lysande. Hon kopplade ett rejält grepp om skytteligasegern.

Jag kollade in Caroline Seger lite extra. Hon har hyllats av Jonas Eidevall, och jag ville kolla om det bara var uppmuntran, eller om det var förtjänat. Och av det jag såg var det förtjänat. Det var länge sedan jag såg Seger så bra. Jag brukar tycka att hon spelar alldeles för mycket i sidled eller bakåt. Men det hon visade idag var någon helt annat. Hon startade många anfall genom att spela igenom Linköpings mittfält. Kul att se Seger så konstuktiv.

Rosengård är verkligen briljant nu. Apropå Malmöklubben undrar jag vart Johanna Rytting Kaneryd tagit vägen? Det sas ju att det inte var någon fara med henne efter att hon gått av matchen mot Piteå med skadekänning. Men hon har inte suttit med på bänken sedan dess. Var det värre än man trodde?

I Vittsjö vann Göteborg med 2–0 efter ganska tidiga mål av Rebecka Blomqvist och Natalia Kuikka. Göteborg kvar i tabelltopp och Vittsjö kvar i botten.

Kristianstad vann också med 2–0, det mot nästjumbon Växjö. Därmed är alltså Kristianstad ny tabelltrea. Växjö presenterade idag Antonia Göransson som nyförvärv. Hon skall ha förändrat sin spelstil sedan hon var landslagsspelare. Det blir kul att se henne i damallsvenskan igen.

Även Kristianstad värvade innan transferfönstret stängde. Två nya spelare förväntas presenteras när som helst.

Piteå–Djurgården 1–1 var en match jag knappt såg något av. Djurgården fick i alla fall ta säsongens första bortapoäng. Piteå tog också en skön poäng efter fyra raka förluster.

I Örebro hade hemmalaget fyra ribbträffar. Uppsala var inte heller ofarligt, och jag tycker att gästerna skulle ha haft straff för hands efter 60.30. Det i ställningen 1–1. Nu vann istället Örebro på ett nickmål från Frida Skogman på slutet. Tungt för Uppsala.

Tungt också för Eskilstuna som fick ett fint ledningsmål bortdömt för offside i den första halvleken i Umeå. På reprisbilderna tycker jag inte att det ser ut som offside på Matilda Plan. Men kameravinkeln är så dålig att jag inte 100-procentigt kan slå fast att målet borde ha godkänts.

I stället blev det UIK som tog en ny seger. Therese Simonsson avgjorde från straffpunkten. Umelaget imponerar stort för tillfället. Elva poäng på de fem senaste omgångarna innebär att UIK nu är på övre halvan. Starkt.

Apropå Eskilstuna såg jag att tränare Magnus Karlsson avslöjade att klubben inte bara varit nära att få låna Denise O’Sullivan. I den länkade artikeln säger Karlsson:

”Vi hade ett liknande, ännu bättre namn, på gång för några veckor sedan och då tycker jag att det är värt att göra något.”

Man undrar ju vad det kan ha varit för namn? Personligen tycker jag att det är otroligt tråkigt att de inte fick in O’Sullivan – för det tycker jag är ett av damfotbollsvärldens allra mest spännande namn.

I november hade amerikanska damfotbollsajten Equalizer Soccer en artikel med rubriken: ”Denise O’Sullivan might be the best player no one is talking about.” Och så är det. O’Sullivan är otroligt underskattad bland damfotbollsexperter.

Fast inte bland spelarna. Två år i rad har hennes lagkompisar i North Carolina Courage – USA:s överlägset bästa klubblag – valt henne till lagets bästa spelare. Och när alla ligans spelare valde NWSL:s allstarlag i fjol fanns irländskan med.

Söndagens vinnare: Rosengård, Växjö, Vittsjö – och Linköping

Utöver de lag som tog trepoängare var Linköpings FC söndagens stora vinnarlag. Östgötarna fick ju se lagen närmast bakom i tabellen tappa mark.

Därmed förstärktes LFC:s chanser att ta en Champions Leagueplats. Redan innan morgondagens match i Göteborg har nu LFC fyra poäng ner till fjärdeplatsen. Det borde skapa lite trygghet.

Dagens resultat gör bottenstriden otroligt intressant. Men vi börjar i toppen. Där är Rosengård ny serieledare efter 2–1-seger mot Piteå. Malmöklubben kommer att toppa tabellen i minst 29 timmar.

Det var en lite konstig match på Malmö IF i dag. I 25 minuter imponerade Rosengård stort. Man hade åtgärdat mycket i anfallsspelet av det jag anmärkte på i det här inlägget. Man hade bland annat fler inlöp från kanterna, inspel på färre tillslag och dessutom sökte man flera gånger lyftningar in bakom motståndarnas ytterback på motsatt sida.

Det gjorde att Piteå inte bara kunde stå i sina försvarspositioner. Tvärtom var det stundtals riktigt virrigt i gästernas försvar i matchupptakten.

1–0 i minut 13 var ett riktigt snyggt mål från högerkanten, där Hanna Bennison skarvade in bollen på ett tillslag till Johanna Rytting Kaneryd, som kom inlöpande bakom Piteås vänsterförsvar. Precis en sådan snabb kombination som jag efterlyst.

Att Rytting Kaneryd sedan avslutade med en läcker yttersida som satt perfekt vid bortre stolpen gjorde inte saken sämre. Ett klassmål.

För Rytting Kaneryd slutade dock matchen på ett tråkigt sätt. Hon haltade av med knäproblem efter 35 minuter. Det är bara att hålla tummar och tår för att det inte var något allvarligt, utan att kantspelaren snart är tillbaka i spel.

Bennison utmärkte sig med fina instick. Hon hade även ett läckert från vänster till Mimmi Larsson strax efter.

2–0 kom i 20:e minuten, och var precis som 1–0 ett klassmål från högerkanten. Piteå glömde alldeles av att kliva upp och sätta press på Jelena Cankovic. Jag tycker fortsatt att serbiskan ofta borde spela ifrån sig bollen snabbare. Men när hon får stå helt oattackerad utanför motståndarnas straffområde är hon riktigt vass.

Nu stod hon för ett snyggt instick som Rytting Kaneryd släppte (?) till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade distinkt i mål. I det läget var det utspelning. Jag hade 4–0 i klara målchanser efter 25 minuter. Och inget talade för Piteå.

Men precis som senast i Göteborg tappade Rosengård allt eftersom efter 25 minuter. De sista 65 minuterna räknade jag bara in en enda kvalificerad hemmamålchans. I och för sig hade också Piteå bara en målchans. Den blev dock mål. Josefin Johansson förvaltade Astrid Larsson:s fina förarbete i 58:e minuten på bästa sätt. Det gjorde att matchen levde ända in till slutsignal.

Josefin Johansson

Piteå hade mycket boll, och precis som SVT-experten Markus Johannesson var inne på i sändningen så blir Rosengård väldigt passivt när de hamnar i ett lägre försvarsspel. Löpviljan avtar och man blir ett mycket sämre lag. Det känns som att Rosengård måste jobba lite på hur de skall agera när de hamnar lågt.

Totalt sett var förstås hemmasegern fullt rättvis. Men det är ju onödigt att låta det bli spännande i en match där man länge varit helt överlägset.

Piteå åkte på sin tredje raka förlust, och tappar mark i kampen om tredjeplatsen. Dock tycker jag att man gjorde en fullt godkänd insats. Det är starkt av laget att orka jobba sig tillbaka in i en match där man länge var utklassat.

Kristianstad–Umeå 1–1 var en chansfattig och ganska tråkig match. Resultatet var helt i sin ordning sett till matchbilden. Umeå fortsätter att ha seriens allra långsammaste anfallsuppbyggnad.

Trots att UIK hade bollen stora delar av matchen lyckades de egentligen inte av egen kraft spela sig till en enda riktigt kvalificerad målchans. Jag hade 3–2 till KDFF i målchanser, men då är båda målen inräknade – och inget av dem var egentligen någon målchans.

Båda målen kom mer efter att målvakterna mittbedömt inlägg än efter fint anfallsspel. Umeås kvittering i 90:e minuten var ju faktiskt ett inlägg från Elin Nilsson som gick in i bortre hörnet.

Umeås andra målchans kom på en felpass från Josefine Rybrink. Det var ett superläge som Therese Simonsson slarvade bort genom ett stressat skott.

Men i själva anfallsuppbyggnaden känns Umeå fortsatt väldigt trubbigt. Det är som att de inte vet hur de skall göra när de spelat sig förbi någon eller några av motståndarnas lagdelar.

Nu har ju Umeå tagit fem poäng på de tre senaste matcherna. Och det känns som att man är på väg att växa in i serien på allvar. Men om man skall lämna bottenträsket måste man hitta sätt att spela sig till avslut.

För Kristianstad var det två förlorade poäng. Det kändes som att skånskorna hade full kontroll när den lätt slumpartade kvitteringen kom i 90:e. Men 1–0 är ju ingen stabil ledning, och målglada Kristianstad hade ingen bra dag i offensiven. Så 1–1 var alltså rättvist.

Växjö–Djurgården 1–0 var den match jag valde bort under söndagen. Den rullade på min sidoskärm. Och av det lilla jag såg var det mest Djurgården rent spelmässigt. Men Växjö vann alltså.

Man gjorde det på ett straffmål från Signe Holt Andersen. För andra matchen i rad får Växjö en väldigt konstig straff, den här gången utdömd av Sara Persson. Det jag sett av straffsituationen tar Djurgårdsbacken bollen. Men det kanske var något som hände som tv-bilderna inte visade.

Och i rättvisans namn skall sägas att Växjö nog skulle ha haft straff för en hands, så det var kanske någonstans rättvisa som skipades.

Utöver det där straffsituationerna tycker jag faktiskt att domarna skötte sig bra den här omgången. Bland annat gjorde Lovisa Johansson en stabil insats i Malmö.

I Örebro var hemmalaget det klart bättre laget i den första halvleken. Det dröjde dock till övertid i första halvleken innan Kif fick utdelning. Då var det som det brukar när Örebro gör mål, alltså en fast situation från Heidi Kollanen som förpassades i mål av Karin Lundin. Den här gången var det en hörna som Lundin stötte in på volley.

Karin Lundin

Noterbart är ju att Vittsjö i fjol nådde en tredjeplats mycket genom sin ramstarka defensiv. Bland annat var man jättebra på att försvara vid hörnor och inläggsfrisparkar. I år har man redan släppt in flera mål på fasta situationer.

Det är det där stabila försvarsspelet som saknas för Vittsjö i år. För offensivt är man precis lika bra som i fjol. Då slutade man på målskillnaden 33–13. 13 insläppta var minst mål av alla – ett snitt på 0,6 per match. I år står man redan på 15 insläppta, ett snitt på 1,9 insläppta per match.

Man höll även nollan i 14 av fjolårets 22 matcher. I år har man inte hållit en enda nolla. Skall man nå upp till fjolårets siffror vad gäller nollor får man således inte släppa in några fler mål under de 14 sista omgångarna.

Men det kom en vändning på Behrn Arena i dag. När Karin Lundin nickade i ribban i 47:e minuten hade jag 6–1 i målchanser till Örebro. När slutsignalen ljöd var det 8–6 i målchanser och 2–1 i mål till Vittsjö.

Gästerna tog nämligen över matchen mer och mer. Först skapade man mest hörnor. Men sedan kom även chanserna. Och när Emily Gielnik byttes in fick vi se en repris från förra omgången. Då slog ju Gielnik från högerkanten ett hårt inspel bakom motståndarnas backlinje, som Clara Markstedt kunde stöta in till 4–2 mot Uppsala.

Clara Markstedt

I dag, i minut 79, frispelades Gielnik till höger av Ebba Wieder. Australiskan stod för ett sådant där hårt inspel bakom backlinjen och Markstedt stötte in 1–1.

Och i matchens sista ordinarie minut gjorde Nellie Persson Vittsjös segermål. Hon hade flyt att hennes skott styrde på en försvarare och ställde Moa Öhman. Vittsjö fick jubla för andra matchen i rad.

Nellie Persson

Trots segern ligger Vittsjö kvar på nedflyttningsplats. Men deras och Växjös segrar drar ändå ner såväl Djurgården, Eskilstuna, Örebro som Uppsala i den direkta bottenstriden. För Djurgården var dagens nederlag den fjärde raka bortaförlusten. Stockholmslaget är obesegrat hemma, men poänglöst borta.

Det där verkar inte vara någon slump. Även i fjol var det styrka på hemmaplan som räddade Djurgården. Då tog man 19 av sina 25 poäng på hemmaplan.

För Örebro måste dagens förlust vara extremt sur. Det var den tredje raka, laget såg väldigt bra ut före paus, men föll alltså på ett slumpmål i slutminuterna. På lördag möts för övrigt just Djurgården och Örebro på Stockholms stadion.

I nästa omgång har vi även bland annat bottenmötet Umeå–Vittsjö samt viktiga matchen i kampen om Champions Leagueplats mellan Linköping och Kristianstad. Många kul matcher framöver alltså. Två spelas redan i morgon, Göteborg–Linköping och Eskilstuna–Uppsala.

Just nu är det extremt jämnt i botten. Mellan Kristianstad på den fjärde och sista medaljplatsen och jumbon Umeå skiljer det ju nämligen bara sex poäng efter åtta spelade omgångar. Det oavsett hur morgondagens matcher slutar.

 

Analys av tolv damallsvenska matcher

I morgon är det något så ovanligt i damallsvenskan som en full omgång samma dag. Matcherna är dock lite utspridda, så det går att se totalt fem halvlekar live.

Det här året är vi ju alla helt beroende av tv-sändningarna. Efter tre omgångar kan man ju slå fast att det är väldigt varierande nivå på kommentatorerna. Exempelvis blev Göteborg–Växjö totalt söndersnackad av en kommentator som tycktes tro att vi som såg matchen inte klarade av en enda sekunds tystnad.

Nivån på kunnandet är också väldigt varierande. Men där får man väl ge kommentatorerna lite tid. Det är ju inte lätt att komma ny till en värld där i princip alla tittare är experter.

Som hjälp till alla damallsvenska kommentatorer gjorde Radiosportens Bengt Skött en liten uttalsguide till vår högsta serie. Bra. Personligen fick jag lära mig att i:et i slutet av Sara Olai:s efternamn skall uttalas just som i – och inte som j.

En kommentator som får jobba rätt mycket på trovärdigheten i sina sydamerikanska målvrål är han som lotsade tittarna genom elitettanmatchen Kvarnsveden–Jitex.

I ett tidigare inlägg var jag frustrerad över att jag inte kunde se två damallsvenska matcher parallellt på Sportbladet Play. Min frustration verkar ändå vara ganska liten mot den som Olga Ekblom gjort utlopp för:

Hon har alltså två olika abonnemang, men kan bara se på ett i taget. Korpklass. Det är ju något som inte Sportbladet Play och Sportexpressen Play kan acceptera. Det är ju bara att se till att leverantören gör om och gör rätt.

Personligen har jag noterat att det numera går att se en match på Sportbladet Play på datorn och en annan på mobilen. Däremot går det inte att se två olika matcher på två datorer. Mystiskt.

När det gäller produktionerna är Sportbladet Play bättre inför matcherna och i halvtid än vad damallsvenskan.tv var. Men själva sändningarna har en hel del skönhetsfläckar. Det här var ju exempelvis inte så snyggt:

Olika matchtider…

Det om tv. Dags att komma in på den fotboll som spelats. Vi är ju tre omgångar in i damallsvenskan. Och det kommer att dröja minst tre omgångar till innan serien börjar sätta sig. Så här långt har lagen nämligen mött väldigt ojämnt motstånd.

Kristianstad har exempelvis redan ställts mot alla de tre lag som var topp tre förra året. I andra änden finns Piteå som hittills har mött de tre lag som inte var med i damallsvenskan guldåret 2018.

Jag har varit fast i lägenheten i några veckor, och har därmed sett väldigt mycket fotboll på tv. I den andra omgången hoppade jag mellan många matcher, medan jag har sett fem hela matcher i omgång 3.

På förhand är ju tipsen att guldet skall stå mellan Rosengård och Göteborg. Båda de lagen spelade sina tredje matcher i fredags, och jag roade mig med att jämföra guldkandidaterna.

Gemensamt är att båda lagen är väldigt bra i återerövringsfas, vilket gör att de får ett stort övertag i bollinnehav i sina matcher. De stora skillnaderna finns i offensiven. Och där är det ännu så länge stor fördel för Göteborg.

Göteborg skapar betydligt många fler målchanser än vad Rosengård gör, så det är ingen slump att Göteborg har gjort mer än tre gånger så många mål som Malmöklubben. Vad som är extra oroande för Jonas Eidevall och hans lag är att man blivit allt segare och ofarligare för varje omgång.

Senast mot Eskilstuna gav Rosengård i princip bort 60–70 minuter. Så långt kunde man använda lagets spel till en instruktionsfilm om långsamt och omständigt anfallsspel. Alla spelare skulle ha minst två tillslag på bollen, och man passade i princip alltid till närmaste medspelare. Det gick inte bara långsamt, det var även extremt fantasilöst.

Efter 60 minuter hade jag 4–1 i klara målchanser till Eskilstuna. Jag gissar att det däremot var minst 70–30 i bollinnehav till Rosengård. Men fotboll handlar ju inte om att ha bollen mest, utan om att ha den bäst.

Rosengårds långsamma sätt att anfalla gör att de i väldigt stor utsträckning ställs mot samlade försvar. Då måste man få mycket bättre fart på bollen kring motståndarnas straffområde än man fick mot Eskilstuna. Det håller inte att både Caroline Seger och Jelena Cankovic måste få trampa på bollen i varje anfall.

Seger började spela lite snabbare på slutet, medan Cankovic rakt igenom var en besvikelse. Skall man vara den offensiva hjärnan i en seriefavorit måste man väl kunna spela på ett tillslag åtminstone en gång per halvlek?

Som jag ser det måste Rosengård bli mycket bättre på att hitta in till forwards centralt. Som det är nu är laget alldeles för fokuserat på att spela runt motståndarna. Man måste framför allt söka Anna Anvegård på fötter mycket mer. Hon är normalt väldigt duktig på att kombinera sig igenom täta försvar. Men som det är nu gör Rosengård det lätt för motståndarna, samtidigt som skyttedrottning Anvegård inte kommer med i matcherna.

Göteborg har betydligt högre fart i sitt anfallsspel. De flyttar bollen bättre genom att dels ofta slå hårda passningar direkt från backar till forwards, dels genom att använda färre tillslag än Rosengård.

Det innebär inte att jag tycker att Göteborg har nått någon toppnivå på anfallsspelet så här långt. Jag tycker att flera av göteborgskorna är lite onödigt slarviga i passningarna när de kommer nära motståndarnas straffområde. Lite för många bollar hamnar på medspelarnas sämre fot, vilket gör att man går miste om ganska många målchanser.

Senast mot Växjö spelade man i princip hela den första halvtimmen på offensiv planhalva. Och det ser kanske konstigt ut att gnälla på ett lag som har 3–0 efter 33 minuter. Men trots stor dominans räknade jag så långt bara till två 100-procentiga målchanser skapade av eget passningsspel. Sedan fick man ytterligare två som gåvor av Växjö. Framför allt var ju 1–0-målet en riktigt fin julklapp.

Göteborg har ett bra anfallsspel, och har gjort tio mål på tre matcher. Men jag tror alltså att det kan bli ännu bättre.

Det blir spännande att följa hur de två guldfavoriterna utvecklar sina respektive spelsätt. Jag får naturligtvis stå fast vid mitt tips av Rosengård som svenska mästarinnor. Men om jag hade tippat efter tre omgångar hade jag nog kastat om ettan och tvåan.

Däremot är jag nöjd med att ha serieledande Linköping som trea. Men mer om det alldeles strax. Jag tänkte nämligen gå igenom lagen utifrån matcherna i den fjärde omgången, alltså den som spelas i morgon.

15.00 Piteå IF–Linköpings FC

Omgången börjar med ett toppmöte mellan trean Piteå och ettan Linköping. En på många sätt högintressant match. Piteå har tagit sju poäng utan att egentligen imponera något nämnvärt.

Segern senast var en fin 50-årspresent till tränare Stellan Carlsson som firade den stora dagen med match i Uppsala. Grattis i efterskott.

Framför allt tycker jag att Piteå har haft svårt att komma till riktigt vassa målchanser. Man har haft svårt att få till något djupledsspel och man har inte fått till sin tidigare specialitet – de fasta situationerna. Nu får man sin första riktiga värdemätare.

För Linköping har ju fått en kanonstart. Både mot Vittsjö och Djurgården har det varit jämna matcher där motståndarna haft väl så många målchanser som serieledarna.

Men årets LFC ser ut att vara ett lag som präglas av harmoni och glädje. Ett lag där alla trivs. Man blir ju exempelvis själv glad när man ser sådan gemensam glädje som laget visade efter slutsignalen i Vittsjö. Just den glädjen kan ta Linköping långt.

Man spelar något som liknar 4–5–1 i försvar. I anfall skjuter man upp alla fyra kantspelarna ett steg samtidigt som Petra Johansson faller ner som vänsterback. Det skapar ett 3–4–3 i anfall.

Hittills har man radat upp segrar trots att lagets offensiva affischnamn Lina Hurtig har varit uppsatt på skadelistan. Nu är Hurtig på väg tillbaka, och känslan är att hon borde kunna servera duon Uchenna Kanu och Ebere Orji en hel del riktigt bra bollar. Den nigerianska duon är riktigt vass i djupled, vilket kommer att bli ett bra vapen för LFC i år.

Defensivt hade man stundtals stora problem på sin vänsterkant mot Djurgården. Det måste man nog åtgärda om man skall hänga med i toppen. För det är många lag som har vassa högerkanter, och som dessutom har större självförtroende i avsluten än vad stockholmarna har för tillfället.

Samtidigt som känslan är att Linköping har överpresterat lite i säsongsupptakten så upplever jag det som att man har något bra på gång. Jag tror kanske inte att årets lag är ett guldgäng. Men att de skall kunna vara med och slåss om den sista Champions Leagueplatsen känns högst rimligt.

18.00 Kif Örebro–Göteborg FC

Örebro har varit en positiv överraskning i serieupptakten. Kryss hemma mot Eskilstuna och borta mot Piteå samt bortaseger i Umeå imponerar. I mitt damallsvenska tips skrev jag att det var frestande att tippa laget på nedflyttningsplats.

Nu är jag glad att jag inte föll för den frestelsen. För Örebro har inte uppträtt som något nedflyttningslag i säsongsupptakten. Tvärtom har man visat kvaliteter som gör laget till en utmanare om en plats på övre halvan.

Nya amerikanskan Cali Farquharson har imponerat med fin fart, och Karin Lundin har fått en kanonstart med tre fina mål. 2–0-målet i Umeå senast var en riktig godbit – går att se 1.35 in i det här klippet. Nu ställs Lundin mot sin före detta klubb. Och det här blir verkligen det stora testet på nya, obesegrade Örebro.

Framför allt har man ju haft lite frågetecken kring hur deras trebackslinje står sig utan Emma Kullberg. Hittills har Emma Östlund imponerat som Kullbergs ersättare. Hur klarar sig Östlund mot Göteborgs starka anfall?

Göteborgs anfallsspel har jag redan avhandlat. Lagets svaghet är bristen på defensiv bredd nu när både Annika Schmidt och Emma Berglund är uppsatta på skadelistan. Vet inte om Berglunds skada påverkade laget i Eskilstuna. Men poängförlusten där kändes högst onödig.

Jag såg bara delar av den matchen. Men under de delarna tycktes Göteborg ha full kontroll. Man hade ju exempelvis 9–3 i avslut på mål. Men seriens spelare så här långt, Loreta Kullashi fick sista ordet i den matchen. Vem får sista ordet på Behrn Arena under onsdagskvällen?

19.00 IK Uppsala Fotboll–Umeå IK

Nykomlingsmötet är Uppsalas tredje hemmamatch. Det är också en riktig nyckelmatch. Hittills är det de båda nykomlingarna samt Växjö och Djurgården som sett ut som bottenlag. Djurgården lyfte dock sin prestation senast, och kanske kan ha potential att slippa slåss för kontraktet i höst.

Vilket som är förstås de inbördes matcherna mellan tänkta bottenlag hyperviktiga. Uppsala har redan spelat två sådana, och tagit fyra poäng på de matcherna. En trepoängare även här och laget har skapat sig lite andrum.

Det kan för övrigt vara värt en notering i marginalen att förra gången tränare Jonas Valfridsson ledde en damallsvensk nykomling blev det bara tre poäng. Den här gången hade Valfridssons lag fyra poäng redan efter två matcher.

Det är tydligt att tränaren lärde sig mycket den tid han fick leda IFK Kalmar i damallsvenskan. Uppsala känns väl förberett för högsta serien, inte minst taktiskt. Spelarna har visat taktisk disciplin så här långt.

Senast mot Piteå senast spelade man med ett lågt försvarsspel. Spelarna höll sig kalla även när man var i underläge, vilket är starkt. Personligen tycker jag kanske att man faktiskt väntade väl länge innan man började gå för kvitteringen.

Men totalt sett tror jag att det är den taktiska disciplinen som gjort att man kunnat reparera ett par svaga defensiva insatser. Den straff man gav Växjö i andra omgången var ju exempelvis väldigt onödig. Först vände Ida Strömblad ryggen till vid en skottfint från Ria Öling, och sedan var Anna Rakel Petursdottir alldeles för het när hon kastade sig fram för att täcka. Det kändes inte som allsvensk klass på de försvarsagerandena.

Men totalt sett har ändå Uppsala klarat defensiven på ett godkänt sätt så här långt. Att ha Emma Holmgren längs bak skapar ju en trygghet. Och offensivt har man ett jättevapen i luftrummet. Men man kan även göra mål på annat sätt än inlägg och fasta situationer.

Är Cornelia Kapocs solomål mot Växjö årets mål hittills i damallsvenskan?

Men som sagt. Det är bollar i luften som är Uppsalas specialitet. Man har flera fysiskt och nickstarka spelare i Nicole Odelberg Modin, Sara Olai och Cassandra Korhonen. Man har även fötter som kan sätta upp de nickstarka spelarna. Bland annat har nämnda Petursdottir bra precision i vänsterfoten.

Serien har inte börjat lika bra för Umeå. Fjolårets seriesegrare i elitettan har tagit en poäng på tre matcher, och det mot lag som jag tippade på undre halvan. UIK spelar en sevärd och småtrevlig fotboll. Men laget känns tunt i båda straffområdena.

Defensivt har de framför allt haft problem i luftrummet, något som gör att de nog gör bäst i att undvika att dra på sig hörnor eller frisparkar på egen planhalva mot Uppsala.

I fjol vann UIK båda de inbördes mötena med Uppsala med 2–0. Umelaget behöver nog en seger även den här gången, för annars är risken att man halkar efter. Spelschemat framöver är ju nämligen betydligt mycket tuffare än det man haft hittills.

I Umeås lag har jag hittills imponerats stort av Fanny Hjelm-Rönnlund. Med henne och Lisa Dahlkvist centralt har man ett väldigt starkt mittfält. Therese Simonsson känns spännande i offensiven, men har hittills varit för ensam. Jag gillade Lova Lundin när hon spelade i Kvarnsveden. En stark forward som man borde kunna sätta upp lite bollar på. Men det lilla jag sett UIK använda Lundin hittills i år har hon hamnat långt ut på en kant.

19.00 Eskilstuna United–Kristianstads DFF

Här har vi ett riktigt spännande möte mellan två lag med Champions League-ambitioner som fått två väldigt olika starter på serien.

Eskilstuna är obesegrat och har kontakt med toppen med sina fem poäng, medan Kristianstad ligger på nedflyttningsplats med bara en poäng.

Där kommer dock inte Kristianstad att ligga kvar. Skånskorna har betydligt högre kapacitet än deras tidiga tabellplacering. När man tittar på tabellen skall man ha med sig att KDFF har mött alla de tre lag som slutade topp tre förra året. Mot Göteborg gjorde man en bättre prestation än resultatet 1–5 visade. Uddamålsförlusten mot Rosengård var i sin ordning, medan man mycket väl kunde ha vunnit derbyt mot Vittsjö.

Jag tyckte att Vittsjö var bättre i 56 minuter. Sedan fick Kristianstad numerärt överläge, och borde ha kunnat plocka med sig alla tre poängen.

Kristianstads lag är lite ombyggt i år. Utan bärande spelare som Sif Atladottir och Rita Chikwelu har andra fått kliva fram. Alice Nilsson har flyttats fram ett halvsteg och fått en tiaroll. Jag tycker att hon har imponerat från den positionen. Och nyförvärvet Therese Sessy Åsland visade senast att hon är ett riktigt bra vapen från distans. Norskan har nämligen riktigt bra tillslag med båda fötterna.

Jag tror att Kristianstad kommer att sluta på övre halvan. De skulle till och med kunna nå sitt mål om Champions League, men då får man nog inte förlora den här matchen. Eskilstuna känns som en annan het kandidat till en placering topp tre. Och även Eskilstuna har mött de båda stora guldkandidaterna i serieupptakten. Men medan Kristianstad kammade noll mot Göteborg och Rosengård tog United imponerande fyra poäng i de matcherna.

Efter premiären skrev jag att Eskilstuna var lite sämre än förväntat. Men de har spelat upp sig sedan dess. Poängen mot Göteborg var i och för sig en stöld. Men segern mot Rosengård var imponerande. Där fick man länge matchen precis dit man ville.

Unitedlaget är riktigt vasst i de offensiva omställningarna. Och framför allt har man en glödhet Loreta Kullashi. I min bok har hon gjort fem mål hittills i serien. Som jag skrev efter premiären tycker jag att hon borde ha fått det 3–3-mål som bokfördes som självmål.

Det är inte solklart, men jag tycker att det ser ut som att det skott från Kullashi som styrde på en örebroare och in i mål skulle ha gått inom ramen utan riktningsförändringen. Och då skall målet bokföras på Kullashi.

Kullashi bör även bokföras för 2–0-målet från segern mot Rosengård. Det målet står på Vaila Barsley med okänd assist. Men nog sjutton var det Kullashi som styrde in Barsleys nick?

Det är för övrigt så vansinnigt uselt att varken förbundet eller EFD kan ta tag i den officiella statistiken. Den har varit pinsamt dålig i flera år, och inget sker för att den skall bli bättre. Det har gått drygt fyra dygn sedan matchen Rosengård–Eskilstuna och det står alltså fortfarande på förbundets hemsida att det är okänd assist på det målet. Okänd assist? Har ingen klarat av att titta på tv-bilderna på fyra dygn?

Som hjälp finns klippet med höjdpunkter här. 2–0-målet kommer 58 sekunder in i klippet.

Allt var inte uppåt för Eskilstuna i Malmö senast. När jag i förra inlägget räknade upp potentiella knäskador från tredje omgången glömde jag ju att Unitedförvärvet Emma Engström bars av med lindat vänsterknä. Jag har inte sett några rapporter om hur det gick med Engström.

De sex senaste tävlingsmatcherna lagen emellan har slutat med hemmasegrar. Senast i våras vann Kristianstad med 3–1 i cupen. Håller sviten är det alltså Eskilstunas tur den här gången.Känslan inför avspark är att Kristianstads backlinje kan få ganska stora problem med Eskilstunas snabba omställningar. Vi får se hur rätt den känslan är.

19.00 Växjö–Rosengård

Som jag skrev i förra inlägget är Växjö hårt drabbat av korsbandsskador. Jag har ännu inte sett någon bekräftelse på att Stina Lennartsson:s knäskada handlade om korsband. Det innebär att klubben i nuläget har tre eller fyra korsbandsskadade spelare. Lennartssons skada är extra jobbig eftersom jag upplevde att hon var lagets bästa spelare i de två första omgångarna.

En annan spelare som känns lite spännande i Växjö är Elma Smajic. Det 17-åriga nyförvärvet från FC Vetlanda har inte spelat några landskamper, men är såvitt jag kan se den enda 03:a som har startat matcher i damallsvenskan i år.

Totalt sett är dock inte glädjeämnen det första man tänker på när man kollar tillbaka på Växjös säsongsstart.

När klubben gick upp i damallsvenskan inför säsongen 2018 var Växjö DFF ett väldigt boll- och passningsskickligt lag som kunde kontrollera matchtempot mot de flesta andra lagen, framför allt på hemmaplan.

Men i år är den där boll- och passningsskickligheten som bortblåst. Senast mot Göteborg klarade Växjö sällan av att slå fler än två passningar i rad till rätt adress.

Hittills har jag inte sett något som talar för att Växjö skall kunna undvika bottenstrid i år. Tvärtom är det mesta botten – skadeelände, svagt passnings- och försvarsspel samt en ekonomi som gör att man inte kan värva hur som helst.

På hemmaplan har Växjö varit väldigt starkt under klubbens två tidigare säsonger i damallsvenskan. Så det är hemma på Myran (som jag även fortsättningsvis kommer att kalla Visma Arena) som kontraktet skall räddas.

Nu väntar alltså möte med ett Rosengård, vars anfallsspel jag redan har sågat i det här inlägget. Både 2018 och 2019 lyckades Växjö ta en poäng vardera av Malmöklubben. Trots Rosengårds risiga anfallsspel senast skulle det vara en jätteskräll om Växjö tog poäng den här gången.

Det här känns ju nämligen som en mycket god chans för Rosengård att få igång sitt anfallsspel. Inte minst borde fjolårets båda Växjöspelare Anna Anvegård och Jelena Cankovic vara väldigt sugna på att glänsa på sin gamla hemmaplan.

19.00 Djurgårdens IF–Vittsjö GIK

Omgångens sista match är ett möte mellan två lag som båda står på en poäng, men som båda har gjort bättre prestationer än poängen visat.

Djurgården inledde med matcher mot de båda nykomlingarna. Båda gångerna ledde man, men tappade på slutet. Spelmässigt sett var en poäng väldigt i underkant sett till prestationerna. Senast mot Linköping gjorde man en bra match, och kunde mycket väl ha fått med sig poäng hem. Man vann exempelvis avsluten med 12–4 och avsluten mot mål med 7–3.

Framför allt skapade man mycket på högerkanten före paus. Olivia Schough har inlett serien piggt, men borde förstås ha fått något av sina avslut mot mål. I den första halvleken satt jag och imonerades av Tilde Lindwall:s rörelsemönster. 18-åringen har potential.

Hon blev dock utbytt i paus. I den andra halvleken kom nyförvärvet Hannah Wilkinson in. Halvlekens bästa chans hade i stället Malin Diaz, hon hade en boll i stolpen i 72:a minuten. På den efterföljande hörnan slängde sig Nilla Fischer in i duellen med vänsterarmen i luften. Jag tyckte det såg lite misstänkt ut, men det var inga djurgårdare som skrek på straff, så bollen träffade antagligen inte Fischers arm.

Prestationerna har varit bättre än poängutdelningen för Djurgården. Samma sak gäller i högsta grad för Vittsjö.

Men hittills i serien har skånskorna fällt sig själva genom att göra självmål i varje match. Mot Rosengård i premiären hade man skaffat sig ganska god defensiv kontroll när Kajsa Lind styrde in ett inlägg från Jessica Samuelsson i eget mål.

Mot Linköping var det målvakten Sabrina D’Angelo som kastade in en hörna i eget mål vid ställningen 1–1. Jag har hört uppgifter om att Vittsjö inte släppte in ett enda hörnmål i fjol. Stämmer det så krävdes det alltså ett självmål för att spräcka den nollan.

Mot LFC bokförde jag Vittsjö för flest klara målchanser, 6–5. Men det blev 2–1-förlust. Senast mot Kristianstad gjorde man en annan typ av självmål. Clara Markstedt hade inlett matchen lysande. Men fyra minuter efter att hon fått gult kort gick hon in på ett vansinnigt dumt sätt i en duell långt ute vid sidlinjen. Även om domaren tvekade lite först så var varningen solklar.

Rött kort i minut 58 – ett riktigt självmål av Markstedt som satte ett brandskattat lag i brygga. I åttonde övertidsminuten räddade Sabrina D’Angelo en straff från Therese Ivarsson. En straff som D’Angelo själv orsakade genom att fälla pigga tvåmålsskytten Svava Ros Gudmundsdottir. Straffen var det sista som hände i matchen, så man kan ju säga att kanadensiskan räddade säsongens första poäng åt sitt lag.

En dryg halvtimma tidigare hade D’Angelo legat ner och tagit sig för sitt ena knä. Och i början av den andra halvleken fick Ebba Hed ledas av planen. Hon fick en liten touch när hon var i luften, med följden att hon landade på ett rakt vänsterben. Det syntes direkt att Hed kände det som att något gick sönder. Hed har förresten sett väldigt bra ut i de tre första omgångarna. Hon tycks bara bli bättre och bättre för varje år.

För ett redan skadedrabbat Vittsjö är det förstås riktigt dåliga nyheter med skada på Hed och avstängning för Markstedt. Det lär inte sitta många Vittsjöspelare på bänken på stadion.

Tillagt i efterhand. Enligt den här artikeln ska det inte vara någon större fara med Ebba Hed, utan hon är med i matchtruppen till onsdagens match. Däremot verkar det värre med D’Angelo. Kanadensiskan ska undersökas på nytt, och är således tveksamt startande mot Djurgården.

Känslan är ändå att om Vittsjö slutar att göra självmål, samt om man får stop på skadeeländet, så är man fortsatt ett lag för övre halvan. Det finns väldigt mycket kvalitet i laget. Men man har inte råd att dra på sig en massa fler skador.

Det var min genomgång av två damallsvenska omgångar. Slutligen till dagens svenska damfotbollsnyhet. Den handlar om att Jenny Hjohlman byter klubb i Italien.

Hon lämnar Empoli och ansluter till nykomlingen Napoli. Det innebär att Hjolman i höst gör sin tredje raka säsong i en nykomling. 2018/19 var hon i nykomlingen Florentia, förra säsongen alltså i Empoli och nu i Napoli.

I våras spelade även Patrycja ”Pato” Jerzak för Napoli. Hon kommer däremot inte att spela kvar i klubben i höst.

Nytt från elitettan i sammandrag

Det har ju spelats en del fotboll på hemmaplan den senaste månaden. Jag gjorde en liten genomgång för underfliken Forum Elitettan, men tänkte att den texten kanske också kan ligga som ett vanligt inlägg.

Ni som är intresserade av elitettan rekommenderar jag att gå in på underfliken och ta del av diskussionen. Eller allra helst bidraga med information om lagen. Det om det. Här är min senaste kommentar:

Under VM har jag bara följt elitettan sporadiskt. Något jag har reagerat över är att några matcher krockade med svenska VM-matcher, vilket känns väldigt onödigt och dessutom tyder att det är dålig planering i en del klubbar.

För publikintresset för vår näst högsta serie lär ju inte öka om intressanta matcher spelas samtidigt som Sverige spelar i VM.

Serien har passerat halvtid med två omgångar när den nu tar några veckors uppehåll. Under uppehållet har det tajtat till sig kring båda strecken. I toppen leder Umeå på 35 poäng, en före AIK och tre före Hammarby. I sista matchen innan uppehållet kryssade Umeå och Hammarby, 1–1 efter mål av Lova Lundin och Emma Jansson. Där var publiksiffran fina 1048 personer.

Umeå och AIK på allsvensk plats med elva omgångar kvar alltså. Men Hammarby skuggar, och jag räknar även in Uppsala i kampen om de två allsvenska platserna. Efter tolv omgångar var Uppsala faktiskt före AIK i tabellen. Men en svag avslutning av vårsäsongen, med bara två poäng på matcherna mot IFK Kalmar, BP och Morön, gör att Uppsala är fyra, sex poäng från allsvensk plats.

Uppsala är en klubb som inte gör så mycket väsen om sig. Det är även en klubb jag har väldigt dålig koll på. Men vid en snabb anblick gör IK Uppsala Fotboll ett väldigt bra intryck. Man imponeras ju av det faktum att man redan har elva kontrakterade spelare för nästa år, varav sex till och med har kontrakt över 2021. Det är ett bättre läge än många damallsvenska klubbar.

Truppen är dessutom ung och intressant. Ingen utespelare har fyllt 25 år, och bara sex är äldre än 20. Det känns som att Uppsala har en spännande långsiktighet i sin satsning, något som absolut kunna ta klubben upp i damallsvenskan inom tre år.

Ett extra plus till klubbens hemsida, som bland annat har välskrivna matchreferat.

Cornelia Kapocs

Innan jag lämnar Uppsala noterar jag att UNT har haft en artikel om att talangen Cornelia Kapocs skulle vara sondotter till ungerska legenden Ferenc Puskas. Den hade varit spännande att kunna läsa.

I övrigt i toppen noteras att Umeå har värvat Sara Mellouk från Jitex. Mellouk var ju ansedd som en supertalang, och gjorde redan som 15-åring sex matcher i ett starkt Rosengård. Sedan följde en jobbig tid för henne, och som 17-åring vägde hon 40 kilo. GP skrev i vintras om Mellouks tuffa kamp.

Sara Mellouk

Så till botten. Moröns seger mot Uppsala i sista våromgången gör att nedflyttningsstrecket går mellan Mallbacken och BP – två lag som båda står på 14 poäng. I fjol åkte Ljusdal ut på 25 poäng. Det lär krävas mer än så även i år.

För Sundsvall känns läget hopplöst. Laget har fyra poäng, och behöver vinna minst sju av de elva återstående matcherna för att ha chans att hänga kvar.

Övriga lag är med i matchen. Borgeby ligger näst sist på elva poäng och gör BP sällskap på nedflyttningsplats. Ovanför strecket är det jämnt. Mallbacken ligger över på två måls bättre målskillnad än BP. Framför dem ligger Morön och Asarum, båda på 16 poäng.

Det är i första hand de här fem klubbarna som riskerar nedflyttning. Fast avståndet är inte jättelångt till Kvarnsveden (20 poäng) och Lidköping (21).

Temwa Chawinga

Kvarnsveden har för övrigt gjort 32 mål hittills. 20 av dem har Temwa Chawinga gjort. Det känns som att hon är för bra för elitettan nu. Vilken klubb värvar stjärnan från Malawi?

Tvåa i skytteligan är AIK:s Therese Simonsson med 17 mål och trea är Moröns Hayley Dowd på 16 mål. De tre har en lucka till övriga.

Innan jag sätter punkt tänkte jag göra en kort genomgång av vilka lag som är aktuella för uppflyttning till nästa års elitettan. Som bekant är det ju tre av sex seriesegrare i division I som går upp. Vad jag kan se är det inte lottat vilka seriesegrar som kommer att ställas mot varandra i kvalet.

I Norrlandsserien leder klassiska Sunnanå SK med sju poängs marginal. Det skulle alltså kunna bli Skelleftederby mot Morön nästa år.

Vi skulle också kunna få ett Uppsaladerby. I norra Svealandsserien ligger nämligen Gamla Upsala bra med i toppen. De är tre poäng bakom serieledande Sandvikens IF. Även trean Bollstanäs har kvar chansen till serieseger, de ligger fyra poäng bakom Sandviken.

Hos serieledarna finns en spännande målskytt. 26-åriga Kramforstjejen Simone Edefall har gjort hela 24 mål på tolv matcher i sin första säsong för Sandviken.

I södra Svealandsserien ser klassiska Älvsjö AIK ut att gå mot seriesegern. Man har sju poäng ner till Telge United med nio omgångar kvar.

I norra Götalandsserien har Alingsås FC United skaffat sig en sjupoängsledning. Alingsås FC United är den nya klubb som bildades när damsektionen bröt sig ur Holmalunds IF när klubben åkte ur elitettan för två år sedan.

Mellersta Götalandsserien är mycket jämnare än de fyra tidigare. Där har fortfarande fem klubbar kvar chansen till serieseger. De senaste årens vinnare Jitex ligger två, tre poäng bakom serieledande IFK Norrköping. Jitex tappar alltså Mellouk, men har gjort klart med ett låneupplägg med Kungsbacka. Mölndalsklubben kan alltså låna in allsvenska spelare under hösten. Serieledande Norrköping har ett liknande upplägg med Linköping.

Linnea Liljegärd

Det talar för de båda topplagen i höst. Men Bergdalens IK med rutinerade trion Linnea Liljegärd, Sara Lindén och Therese Björck har bara fyra poäng upp till serieledning och både Mariebo IK och Onsala BK är bara sex poäng bakom. Det kan alltså hända mycket i den här serien.

Den allra jämnaste serien är den sydligaste. Där är fem lag inom två poäng med åtta eller nio omgångar kvar att spela. Hammenhög leder, och har en match mindre spelad. Men även Dösjöbro, Eskilsminne, Böljan och Färjestaden har fortsatt god segerchans.

Stinalisa Johansson

Här leds skytteligan av Böljans spännande F17-landslagsspelare Stinalisa Johansson. Noterbart är att seriesegrarna i den sydligaste serien lär ha bra chanser till uppflyttning. Det har spelats kval till elitettan i sex år nu. Fem gånger har vinnaren i den sydligaste serien gått upp.