Etikettarkiv: IF Böljan

Baksmälla, huvudskador, spansk strejk och nya klubbar

Publicerad den av
7

Inlägget uppdaterat med summan på Göteborg FC:s nya sponsorsavtal.

Det har hänt en del på nyhetsfronten under början av vecka. Sannolikt har det dock inte hänt så mycket hos svenska mästarinnorna FC Rosengård.

Baksmälla i Malmö. Och tyvärr bakslag för Fridolina Rolfö. Jag missade först att hon fick kliva av skadad i Wolfsburgs senaste ligamatch. Hon skall ha undersökts under tisdagen, men ännu har jag inte sett någon rapport. Känslan man fått från rapporterna från Tyskland är att hon riskerar att vara borta någon månad igen. Hoppas att den känslan är felaktig.

Som väntat fick Glodis Perla Viggosdottir spela i Rosengårds guldmatch, trots att hon stod för ett oacceptabelt överfall på Mimmi Larsson förra helgen. Och domare Pernilla Larsson fick döma trots att hon inte ens gav en tillsägelse efter ett oacceptabelt överfall.

Men som jag tidigare skrivit nonchaleras huvudskador inom svensk fotboll. Innan jag fortsätter kritisera förbund, domare och medicinskt ansvariga skall jag dock konstatera att man på senare år skärp bedömningen av armbågar mot huvudet. Och det är bra.

Men totalt sett tar fotbollen fortfarande alldeles för litet avstånd från våld mot huvuden. I  den här länkade artiken från tidningen Forskning och Framsteg visade Magnus Forsblad, ordförande i Svenska fotbollförbundets medicinska kommitté, anmärkningsvärt ointresse för forskning om att till och med nickar kan skada hjärnan.

Den forskning som ligger till grund för artikeln har gjort att det amerikanska fotbollsförbundet US Soccer för tre år sedan införde ett totalt nickförbud för spelare yngre än elva år. I åldrarna elva till tolv får barn maximalt ägna en halvtimme per vecka åt nickträning, eller som mest 15–20 nickar.

I Sverige är det inte aktuellt eftersom Forsblad och hans vänner i den medicinska kommittén inte ser någon ”anledning att dra några slutsatser om huruvida nickar är skadliga utifrån endast denna uppmärksammade studie”.

Nu har det kommit en ny studie om hur hjärnan påverkas av fotboll. Den säger att proffsspelare löper 3,5 gånger högre risk för demens än övriga befolkningen. Vi får se om det får ansvariga inom svensk eller internationell fotboll att börja ta problemet med huvudskador på större allvar?

Apropå huvudskador har jag förstått att det var ett flertal sådana i lördagens match mellan Eskilstuna och Kristianstad. I halvtid fick både Julia Tunturi (som hann med att göra ett äkta hattrick i den första halvleken) och Alice Nilsson kliva av med huvudskador.

Nilsson har damallsvenskans längsta svit med matcher i rad från start. Hon missade matchen i andra omgången 2016. Sedan dess har hon startat i varje match – totalt 85 raka matcher. Bryts den sviten nu?

Apropå avstängningar noteras att Manchester Citys Kheira Walsh fick tre matchers avstängning i England för det här:

Som synes av Youtubelänken vann alltså Manchester United cupderbyt mot City med 2–0 i helgen. Det var förstås en stor skräll, och en stor prestigevinst för United. Dock är det gruppspel i cupen, så det troliga är att både City och United går vidare.

I Spanien noterar jag att det klagas på Kosovare Asllani:s defensiva arbete. Det finns en Real Madridsida som på engelska skriver ingående taktiska analyser av alla klubbens lag, plus det blivande damlaget i Tacon. I den senaste analysen får sig vår svenska storstjärna en rejäl känga för svag defensiv. Personligen tycker jag att hon blivit mycket bättre i defensiven, och känner inte igen problemet. Men jag har inte sett så mycket av Tacon att jag kan bedöma hennes insatser i klubblaget.

Risken är att Asllani inte får så många chanser framöver att förbättra sitt rykte i försvarsspelet. I dag har nämligen 189 ligaspelare varit på förhandling med klubbarna. Förhandlingarna strandade, och spelarna har beslutat sig för att gå i strejk.

Tydligen kommer helgens omgång att spelas, men det troliga är att ligan sedan avbryts.

Som synes av tweetsen ovan står parterna långt ifrån varandra. Spelarna vill få helproffsstatus och en minimilös på 16 000 euro per år, vilket motsvarar 170 000 kronor i dagens växlingskurs. Klubbarna vill bara erbjuda deltidskontrakt.

I damallsvenskan låg genomsnittslönen för 2018 på 11 319 kronor per månad, vilket motsvarar 136 000 kronor i årslön. Det innebär alltså att de spanska spelarna kräver betydligt högre löner än vad våra damallsvenska klubbar kan betala.

Det blir intressant att se vart den spanska konflikten tar vägen.

En ekonomisk nyhet i Sverige är att Göteborg FC har fått en ny storsponsor. Det är Prioritet som väljer att gå in i Champions Leagueklubben de kommande tre åren. Därmed borde väl Göteborg kunna bygga en bredare trupp till nästa år. Rosengård får se upp…

Enligt Göteborgs-Posten får KGFC 1,3 miljoner kronor per år under tre år, alltså nästan fyra miljoner kronor totalt.

Slutligen några nyheter om nystartade lag. I Sverige har Falkenbergs FF beslutat att starta damlag igen. Man hade det tidigare, men valde att gå ihop med Böljan inför säsongen 2013. Nu startar FFF alltså ett eget damlag igen.

På högre nivå meddelades i dag att NWSL får påfyllning de kommande säsongerna. 2020 ser Sacramento ut att ansluta och till 2021 är det klart att Louisville i Kentucky skall ha ett lag.

I övrigt diskuteras även lag från Cincinatti och Los Angeles.

Nytt från elitettan i sammandrag

Publicerad den av
Svara

Det har ju spelats en del fotboll på hemmaplan den senaste månaden. Jag gjorde en liten genomgång för underfliken Forum Elitettan, men tänkte att den texten kanske också kan ligga som ett vanligt inlägg.

Ni som är intresserade av elitettan rekommenderar jag att gå in på underfliken och ta del av diskussionen. Eller allra helst bidraga med information om lagen. Det om det. Här är min senaste kommentar:

Under VM har jag bara följt elitettan sporadiskt. Något jag har reagerat över är att några matcher krockade med svenska VM-matcher, vilket känns väldigt onödigt och dessutom tyder att det är dålig planering i en del klubbar.

För publikintresset för vår näst högsta serie lär ju inte öka om intressanta matcher spelas samtidigt som Sverige spelar i VM.

Serien har passerat halvtid med två omgångar när den nu tar några veckors uppehåll. Under uppehållet har det tajtat till sig kring båda strecken. I toppen leder Umeå på 35 poäng, en före AIK och tre före Hammarby. I sista matchen innan uppehållet kryssade Umeå och Hammarby, 1–1 efter mål av Lova Lundin och Emma Jansson. Där var publiksiffran fina 1048 personer.

Umeå och AIK på allsvensk plats med elva omgångar kvar alltså. Men Hammarby skuggar, och jag räknar även in Uppsala i kampen om de två allsvenska platserna. Efter tolv omgångar var Uppsala faktiskt före AIK i tabellen. Men en svag avslutning av vårsäsongen, med bara två poäng på matcherna mot IFK Kalmar, BP och Morön, gör att Uppsala är fyra, sex poäng från allsvensk plats.

Uppsala är en klubb som inte gör så mycket väsen om sig. Det är även en klubb jag har väldigt dålig koll på. Men vid en snabb anblick gör IK Uppsala Fotboll ett väldigt bra intryck. Man imponeras ju av det faktum att man redan har elva kontrakterade spelare för nästa år, varav sex till och med har kontrakt över 2021. Det är ett bättre läge än många damallsvenska klubbar.

Truppen är dessutom ung och intressant. Ingen utespelare har fyllt 25 år, och bara sex är äldre än 20. Det känns som att Uppsala har en spännande långsiktighet i sin satsning, något som absolut kunna ta klubben upp i damallsvenskan inom tre år.

Ett extra plus till klubbens hemsida, som bland annat har välskrivna matchreferat.

Cornelia Kapocs

Innan jag lämnar Uppsala noterar jag att UNT har haft en artikel om att talangen Cornelia Kapocs skulle vara sondotter till ungerska legenden Ferenc Puskas. Den hade varit spännande att kunna läsa.

I övrigt i toppen noteras att Umeå har värvat Sara Mellouk från Jitex. Mellouk var ju ansedd som en supertalang, och gjorde redan som 15-åring sex matcher i ett starkt Rosengård. Sedan följde en jobbig tid för henne, och som 17-åring vägde hon 40 kilo. GP skrev i vintras om Mellouks tuffa kamp.

Sara Mellouk

Så till botten. Moröns seger mot Uppsala i sista våromgången gör att nedflyttningsstrecket går mellan Mallbacken och BP – två lag som båda står på 14 poäng. I fjol åkte Ljusdal ut på 25 poäng. Det lär krävas mer än så även i år.

För Sundsvall känns läget hopplöst. Laget har fyra poäng, och behöver vinna minst sju av de elva återstående matcherna för att ha chans att hänga kvar.

Övriga lag är med i matchen. Borgeby ligger näst sist på elva poäng och gör BP sällskap på nedflyttningsplats. Ovanför strecket är det jämnt. Mallbacken ligger över på två måls bättre målskillnad än BP. Framför dem ligger Morön och Asarum, båda på 16 poäng.

Det är i första hand de här fem klubbarna som riskerar nedflyttning. Fast avståndet är inte jättelångt till Kvarnsveden (20 poäng) och Lidköping (21).

Temwa Chawinga

Kvarnsveden har för övrigt gjort 32 mål hittills. 20 av dem har Temwa Chawinga gjort. Det känns som att hon är för bra för elitettan nu. Vilken klubb värvar stjärnan från Malawi?

Tvåa i skytteligan är AIK:s Therese Simonsson med 17 mål och trea är Moröns Hayley Dowd på 16 mål. De tre har en lucka till övriga.

Innan jag sätter punkt tänkte jag göra en kort genomgång av vilka lag som är aktuella för uppflyttning till nästa års elitettan. Som bekant är det ju tre av sex seriesegrare i division I som går upp. Vad jag kan se är det inte lottat vilka seriesegrar som kommer att ställas mot varandra i kvalet.

I Norrlandsserien leder klassiska Sunnanå SK med sju poängs marginal. Det skulle alltså kunna bli Skelleftederby mot Morön nästa år.

Vi skulle också kunna få ett Uppsaladerby. I norra Svealandsserien ligger nämligen Gamla Upsala bra med i toppen. De är tre poäng bakom serieledande Sandvikens IF. Även trean Bollstanäs har kvar chansen till serieseger, de ligger fyra poäng bakom Sandviken.

Hos serieledarna finns en spännande målskytt. 26-åriga Kramforstjejen Simone Edefall har gjort hela 24 mål på tolv matcher i sin första säsong för Sandviken.

I södra Svealandsserien ser klassiska Älvsjö AIK ut att gå mot seriesegern. Man har sju poäng ner till Telge United med nio omgångar kvar.

I norra Götalandsserien har Alingsås FC United skaffat sig en sjupoängsledning. Alingsås FC United är den nya klubb som bildades när damsektionen bröt sig ur Holmalunds IF när klubben åkte ur elitettan för två år sedan.

Mellersta Götalandsserien är mycket jämnare än de fyra tidigare. Där har fortfarande fem klubbar kvar chansen till serieseger. De senaste årens vinnare Jitex ligger två, tre poäng bakom serieledande IFK Norrköping. Jitex tappar alltså Mellouk, men har gjort klart med ett låneupplägg med Kungsbacka. Mölndalsklubben kan alltså låna in allsvenska spelare under hösten. Serieledande Norrköping har ett liknande upplägg med Linköping.

Linnea Liljegärd

Det talar för de båda topplagen i höst. Men Bergdalens IK med rutinerade trion Linnea Liljegärd, Sara Lindén och Therese Björck har bara fyra poäng upp till serieledning och både Mariebo IK och Onsala BK är bara sex poäng bakom. Det kan alltså hända mycket i den här serien.

Den allra jämnaste serien är den sydligaste. Där är fem lag inom två poäng med åtta eller nio omgångar kvar att spela. Hammenhög leder, och har en match mindre spelad. Men även Dösjöbro, Eskilsminne, Böljan och Färjestaden har fortsatt god segerchans.

Stinalisa Johansson

Här leds skytteligan av Böljans spännande F17-landslagsspelare Stinalisa Johansson. Noterbart är att seriesegrarna i den sydligaste serien lär ha bra chanser till uppflyttning. Det har spelats kval till elitettan i sex år nu. Fem gånger har vinnaren i den sydligaste serien gått upp.

Piteå leder damallsvenskan 2019

Publicerad den av
14

Nina Jakobsson

Under torsdagen meddelade Piteå IF att Nina Jakobsson förlängt kontraktet med ytterligare två år. Därmed uppskattar jag det som att norrbottningarna i nuläget har ett starkare lag än det som tagit guld 2018.

På så sätt kan man säga att Piteå har kopplar ett mycket tidigt grepp om damallsvenskan 2019.

När jag kollar bloggens silly seasonsida är att det framför allt är lagen som slutade på den övre tabellhalvan som ligger bäst till i arbetet med att bygga sina trupper. Hon alla de sex klubbarna är huvuddelen av en tänkt startelva säkrad även till nästa säsong.

Däremot ser det värre ut bland några av lagen på den undra tabellhalvan. Om Piteå har tagit en tidig serieledning känns det minst lika säkert att Kungsbacka har en tidig jumboplacering. Sedan skulle jag säga att Kif Örebro och LB07 slåss om att undvika den andra nedflyttningsplatsen.

LB har tappat i slagkraft i och med förlusten av lagkapten Anna Welin, medan Kif Örebro har inlett silly season bra genom smarta värvningar av toppspelare i elitettan samt från toppklubbarnas överskottslager. De senaste dagarna har man gjort klart med Lidköpings yttermittfältare Kayla Braffet och med Rosengårds mittback Linnéa Svensson.

Noterbart i övrigt från veckan som gått är att samtliga damallsvenska klubbar fått sina elitlicenser beviljade.

Tove Almqvist och Stina Blackstenius

En spelare som har löpande kontrakt, men som ändå kan vara på väg bort från sin klubb är Tove Almqvist. Mittfältaren som var med i Peter Gerhardsson:s första landslagstrupp förra året hade svårt att plats i Linköping under hösten.

Hon verkar inte heller finnas med i tränare Olof Unogård:s framtidsbygge. Till Corren säger Unogård så här om Almqvist:

”Vi har sagt till Tove och hennes agent att det är okej att se sig om efter andra alternativ. Så får vi se vart det landar.”

Almqvist borde kunna vara eftertraktad hos flera av seriekonkurrenterna.

I länkad artikel framgår även att Linköping var ytterst nära att värva Lotta Ökvist, men att övergången föll i sista stund. Dessutom har korsbandsskadade Johanna B Rasmussen tackat nej till en roll som assisterande tränare.

I elitettan slutar AIK:s sportchef och chefstränare Christer Lundin efter tre år som tränare och två som sportchef. John Jildefalk kliver in om tillförordnad sportchef.

Västsveriges bästa spelare 2018 heter Rebecka Blomqvist. I varje fall är det Göteborgsforwarden som får tidningen GT:s kristallkula i år.

Elin Rubensson har fått det priset de tre senaste åren. Jag har absolut inget emot Blomqvist, som har varit bra under året. Men hon är inte med i landslaget, vilket flera andra Göteborgsspelare är. Och för mig hade det känts självklart att ge kulan till Rubensson i år igen. Som första utmanare hade jag haft Loes Geurts.

Den spelare som kanske har gjort den allra största prestationen av alla inom västsvensk damfotboll det senare året är nog ändå Böljans Linda Nöjd. Hon har spelat 24 av de 29 senaste omgångarna av elitettan parallellt med att hon har behandlats för cancer.

I veckan gjorde jag en längre intervju med Nöjd för Borås Tidning. Den är pluslåst, men det kan kanske vara värt att köpa en dygnsprenumeration för 19 kronor för att kunna läsa?

Kommande säsong kommer dock inte Nöjd att spela elitfotboll. Då skall hon istället träna Varbergs Bois nystartade damlag.

Till gruppen herrelitklubbar som startar damlag sällar sig även Jönköpings Södra IF. Man meddelade nyheten i veckan.

Både Bois och J-Södra väljer att starta från lägsta divisionen. I min hemstad Borås utreds just nu om Elfsborg skall starta damlag, och om man i så fall skall starta från lägsta divisionen eller försöka ta över en annan klubbs plats högre upp i seriesystemet.

Jag hade en liten minidebatt om valet av division på Twitter för några dagar sedan. Min syn på saken är att görs det en elitsatsning i Borås bör den starta så högt upp som bara är möjligt. Att starta från fyran innebär flera förlorade år. Plus att ingen mår bra av att elitsatsande klubbar spelar i gärdsgårdsserier och vinner alla matcher med stora siffror.

Slutligen en liten kort internationell sväng. Under fredagen blev förutsättningarna för nästa års Champions League klara.

Och på det norska fotbollsförbundets hemsida läser jag att Fifa ökar sina bidrag till de 24 nationer som nått nästa års VM-slutspel. NFF skriver att de får minst tio miljoner och som mest 38 miljoner norska kronor för sitt VM-deltagande.

Det stora tipset av damallsvenskan 2018

Publicerad den av
15

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

Växjö joggar hem elitettan

Publicerad den av
5

I morgon drar elitettan i gång. Det är en serie som passerar en bra bit under det mediala strålkastarskenet. Dessutom är det en vansinnigt dyr serie för klubbarna eftersom det är långa resor och det krävs en slagkraftig trupp samtidigt som intäkterna är mycket små.

Personligen har jag långt ifrån järnkoll på serien, men jag tänkte ändå ge mig på ett litet tips. Och en sak är solklar, fjolårets tabelltrea Växjö DFF går in i den här säsongen som jättefavoriter.

Efter en svag start förra året med bara sju poäng på de åtta första omgångarna fick Växjö upp farten rejält och noterade 15 segrar och tre kryss på de 18 sista omgångarna. Till slut var man bara två poäng från uppflyttning till allsvenskan.

Växjö har fortsatt att vara starkt den här försäsongen. Vad jag kan hitta har man bara en förlust, och det var 1–2 mot LB07. I övrigt har man bland annat kryssat mot både Kristianstad och Bröndby samt vunnit mot danska tabellfemman BSF.

Spelartruppen är stark, med spelare som Anna Anvegård, Ritah Kivumbi och Frida Boriero i spetsen känns det nästan som att Växjö kommer att jogga hem elitettan.

Frida Boriero

Tyvärr har Växjö inte haft lika stark klubbledning som trupp. I fjol gjorde man ett ekonomiskt jätteminus, trots att klubben fick drygt 700 000 kronor av kommunen. Att Växjö startade 2017 med ett negativt eget kapital på cirka 165 000 kronor känns som det allra största hotet den här säsongen.

Jag läste lite i Smålands-Posten om klubbekonomin och såg bland annat att klubben inför fjolårets säsong tydligen hade budgeterat TV-intäkter på 400 000 kronor. Det känns allt som att ledningen levt lite i det blå.

I premiären möter Växjö seriens givna jumbolag, Hovås Billdal. Klubben på gränsen mellan Göteborg och Kungsbacka har tappat hela sin startelva, och det skulle vara lite av en bragd om man höll sig kvar. Det positiva med att Hovås Billdal har en svag trupp är att talangen Paulina Nyström kommer att få en stor roll och mycket speltid. Det är en spelartyp jag gillar skarpt.

Paulina Nyström

Utöver Växjö och Hovås Billdal är det här en väldigt svårtippad serie. Jag tror ju att båda fjolårets allsvenska lag, Umeå IK och Mallbacken kommer att vara med och slåss om den andra allsvenska platsen. I den kampen tror jag även fjolårsfyran Uppsala (som då hette Sirius) kan vara med.

AIK och Kalmar släppte in alldeles för många mål i fjol för att ta topplatser. Kan de fortsätta producera framåt och samtidigt täta lite bättre bakåt kanske de lagen också kan utmana om andraplatsen. Men utgångsläget ser jag AIK, IFK Kalmar och även Kungsbacka som ganska stabila mittenlag.

Trion Holmalund, Sundsvall och Östersund tror jag kommer att hamna på den undre halvan. Där tror jag även att de tre nykomlingarna Assi, BK30 och Böljan slutar, men jag har ärligt talat rätt dålig koll på den trion.

Skall jag dra till med ett tips blir det att Mallbacken följer med Växjö till allsvenskan, medan Östersund och Böljan gör Hovås Billdal sällskap ner i ettan.

Slutligen några svenska spelare jag kommer att följa lite extra i serien. Paulina Nyström är redan nämnd. Växjös Anna Anvegård blev seriens skyttedrottning i fjol, och håller hon sig skadefri bör hon ha bra chans att försvara den titeln. Hon är för övrigt en forwardstyp som Peter Gerhardsson borde följa noga de kommande åren.

I Växjö är även Frida Boriero en hyperintressant spelare, med potential för större uppgifter än elitettan. Linnea Berger i Mallbacken är en annan spelare som det kommer att bli jätteintressant att följa. Precis som Nyström, Anvegård och Boriero har Berger en härlig speluppfattning. Sista namnet jag nämner är AIK:s intressanta forward Loreta Kullashi. Jag har sett henne rätt lite, men det jag sett är spännande. Jag hoppas få möjlighet att studera henne närmare under året.

Linnéa Berger

Det var min lilla aptitretare inför elitettan. I morgon skärtorsdagen drar serien igång med tre matcher. Den första startar redan 15.00 och är intressant, det är nämligen AIK och Umeå som drabbar samman.

För er som vill läsa mer om elitettan finns en djupare genomgång på bloggen Spelare 12.

Om LFC:s guld och Umeås landslagsspelare

Publicerad den av
12

Det har hunnit gå några timmar sedan Linköpings FC säkrade klubbens andra SM-guld. Det är ingen kvalificerad gissning att spelare, ledare och supportrar är mitt inne i det välförtjänta guldfirandet.

En och annan bild av guldglädjen har delats i olika sociala medier.

På sociala medier har även gratulationer trillat in från många olika håll.

I segerglädjen noterar jag att en del LFC-supportrar gör en stor grej av att Rosengård har större budget. Och visst stämmer det att pengar gör skillnad över tid. Den klubb som har störst budget vinner flest titlar. Men den vinner inte automatiskt alla titlar.

Skillnaden i budget i damallsvenskan är inte så stor att det är självklart att Rosengård skall vinna varje år. Det är fullt möjligt att uppstickare kan sno åt sig titeln då och då. Så Linköpings guld är inte så konstigt.

Visst har Rosengård 12,6–7,2 i budgetmiljoner. Men det är fler faktorer än pengar som spelar in i fotboll. Och Linköping har haft flera av de andra på sin sida. Mer om det strax.

Först skall jag bara konstatera att jag var snett ute i mitt damallsvenska guldtips. Jag tippade ju nämligen bara Linköping som tvåa inför säsongen. Jag försöker bygga mina tips så lite som möjligt på gissningar och så mycket som möjligt på sådant jag själv har sett. Och visst, jag hade sett LFC imponera enormt mot Göteborg i Svenska cupen i vintras.

Men jag hade ju också fjolåret i bakhuvudet. Till mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.

I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.”

Nu är damallsvenskan avgjort, och vi vet att LFC faktiskt har blivit jämnare och någon måltorka har vi inte sett skymten av. Faktum är att Linköping har varit stabilt på en mycket hög nivå hela säsongen, en imponerande hög nivå.

Jag har funderat lite på hur det är möjligt. Jag tycker för övrigt fortfarande att Rosengård har en högre högstanivå. Och ett på många sätt stabilare lag. Men Linköping har haft den vassare spetsen – och fler matchvinnare. Dessutom har man klarat försvarsspelet bra, trots att det fanns frågetecken där inför säsongen.

Några punkter som vägt över för LFC i kampen med Rosengård är längden på säsongen och slitaget på spelarna. I och med att Rosengård spelat i Champions League både vår och höst fick man en kortare försäsong.

Man har totalt sett spelat fler tuffa matcher och också dragit på sig klart fler skador. Exempelvis är det ju blytungt att Gaelle Enganamouit knappt dragit på sig den vita dressen ännu. Dessutom tappade Rosengård Sara Björk Gunnarsdottir i somras, och med henne försvann även en hel del karaktär.

Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

LFC hade alltså en lugnare försäsong och lade spelschemat smart så man även skaffade sig en veckas sommarledighet, något Rosengårds OS-spelare gick miste om. Det tror jag kan ha varit en väldigt avgörande faktor. Och så har LFC varit ovanligt skadefritt.

Visst drog Fridolina Rolfö på sig en skada under OS. Men av nyckelspelarna noteras att Pernille Harder och Stina Blackstenius har spelat i samtliga 20 matcher. Samma sak med Claudia Neto, Kristine Minde samt viktiga ytterbackarna Jessica Samuelsson och Jonna Andersson. Och mittbackarna Magdalena Eriksson och Janni Arnth har spelat 19 respektive 18 matcher.

Den kontinuiteten i startelvan är mer värd än de extra miljoner Rosengård har till spelarlöner.

Känslan är ju att Rosengård till slut fallit på det tuffa spelschemat. De senaste 17 dagarna har man spelat fem matcher, inklusive en resa till Island. Man har helt enkelt inte orkat. Två förluster och ett kryss på de tre senaste matcherna håller ju inte om man skall kunna vinna SM-guld.

Speciellt inte om man har en så stark huvudkonkurrent som Linköping.

Det om guldstriden. Nu flyttar jag snabbt fokus till botten av den damallsvenska tabellen. När serien var halvvägs var halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Då hade Kif Örebro och Vittsjö elva poäng vardera. Trion Kvarnsveden, Umeå och Mallbacken stod på nio och sist låg Kristianstad på åtta.

Nio omgångar senare har Kvarnsveden, Vittsjö och Kif Örebro säkrat sina kontrakt genom att ta mellan nio och tolv poäng vardera. Övriga tre lag har tillsammans tagit elva poäng – och då har de haft två inbördes möten. Kristianstad, Mallbacken och Umeå är verkligen botten, och egentligen förtjänar inget av dem mer än något annat att hänga kvar.

Det som förbryllar är dock hur landslagsspelartäta Umeå kan ligga sist i tabellen. Jag roade mig med att ur minnet lista hur många spelare de damallsvensk klubbarna har som varit uttagna till svensk A-landslagssamling minst en gång under 2015 eller 2016. Här är listan – rätta mig gärna om jag har gjort något fel:

Linköping          6
(Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tove Almqvist, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius)
Rosengård        5
(Zecira Musovic, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Lina Nilsson och Lotta Schelin)
Piteå                  3
(Hilda Carlén, Josefin Johansson och Irma Helin)
Eskilstuna         7
(Emelie Lundberg, Nathalie Björn, Malin Diaz, Petra Andersson, Olivia Schough, Marija Banusic och Mimmi Larsson)
Göteborg           5
(Jennifer Falk, Elin Landström, Freja Hellenberg, Elin Rubensson och Pauline Hammarlund)
Djurgården        1
(Emilia Appelqvist)
Vittsjö                0
Kvarnsveden    0
Örebro               5
(Carola Söberg, Hanne Gråhns, Lisa Dahlkvist, Michelle de Jongh och Julia Spetsmark)
Kristianstad      1
(Mia Carlsson)
Mallbacken       1 
(Antonia Göransson)
Umeå                 5
(Malin Reuterwall, Hanna Glas, Hanna Folkesson, Lina Hurtig och Jenny Hjohlman)

Naturligtvis tillkommer ett antal utländska landslagsspelare i flera av klubbarna.

Men det är ändå noterbart att UIK alltså nästan har haft lika många spelare på svenska landslagssamlingar 2015 och 2016 som övriga lag på tabellens undre halva. Visst, jag vet att UIK:s landslagsspelare varit skadedrabbade, men ändå. Noterbart också att Örebro är en favorit hos Pia Sundhage.

Alla Umeås fyra landslagsmeriterade utespelare deltog i hela eller delar av gårdagens match i Mallbacken – och alla fyra gjorde mig besviken. En landslagsspelare kan inte dominera varje gång den är på planen, men den bör visa inställning. Den bör visa vägen för sina lagkompisar.

Jag tyckte att Umeås svenska stjärnspelare såg uppgivna ut. Den enda som visade vinnarvilja och jävlar anamma var Rita Chikwelu. Hon är den UIK-spelare som kan gå rakryggad, även efter förlusten på Strandvallen. Övriga behöver höja sig ett par nivåer om UIK skall hänga kvar.

Rita Chikwelu

Rita Chikwelu

Nu kan ju Umeå räddas av att de båda konkurrenterna är lika svaga. Kristianstad har förtvivlat svårt att göra mål, trots att man skapar rätt mycket. Det var liksom ingen slump att lagets fullträff vid 2–1-förlusten i Piteå var ett självmål av Piteås Faith Ikidi. Matchen KDFF–UIK i sista omgången kan mycket väl bli helt avgörande för vilket lag som åker ur.

När det gäller Mallbacken har jag ju flera gånger räknat ut laget. Men dagens resultat ger ändå värmländskorna lite hopp. Man måste ta minst två poäng – troligen fler – mot Linköping och Rosengård. Om guldstriden hade levt skulle jag säga att det var omöjligt.

Nu kommer varken LFC eller Rosengård ha något att spela för, vilket förbättrar Mallbackens chanser något. Det innebär dock inte att det känns speciellt troligt att Mallbacken är damallsvenskt 2017.

Dock måste jag säga att jag tycker att Mallbacken hade en mycket intressant startelva i den andra halvleken mot Umeå. Tidigare under året har Mallbacken lidit av förlusterna av Jennifer Falk och Mimmi Larsson. Avsaknaden av stabilitet längst bak och tyngd längst fram har varit gigantisk. Men nu fick tränare David Uvenclir in alla de spelare jag gillar mest i hans trupp, de mest spelskickliga. Med det laget i fler matcher hade kanske läget varit annorlunda.

* Så en kort titt på elitettan. Där tog Hammarby ett steg närmare damallsvenskan i dag genom 2–1-seger borta mot Östersund. Bajen har tre poängs försprång på Växjö med två omgångar kvar att spela.

Stockholmslaget har kvar att möta nedflyttningshotade Sundsvall borta och seriesegrarna LB07 hemma. Växjö skall till Kungsbacka och avslutar med Smålandsderby hemma mot Kalmar. Det känns som att det kan bli ett rysarslut i den här kampen.

I dag blev det för övrigt klart att IF Böljan (Falkenberg), Assi IF (Kalix) och Västerås BK 30 är nya lag i elitettan nästa år. Grattis alla tre.

* Så ett kort internationellt svep. I tyska Frauen-Bundesliga vann Potsdam seriefinalen mot Essen med 2–0. Potsdam leder tabellen på maximala 15 poäng. Essens förlust innebär att de ligger kvar på tio poäng och tappade andraplatsen till Wolfsburg (13 poäng). Även Freiburg (11 poäng) smet förbi.

Wolfsburg hade flyt. Man vann mot bottenlaget Hoffenheim med 2–1 efter att Alexandra Popp satt segermålet i matchens absoluta slutskede. Nilla Fischer gjorde för övrigt Wolfsburgs första mål.

* I Frankrike fortsätter Sofia Jakobsson att prestera. Hon gjorde Montpelliers andra mål i 2–1-segern borta mot Juvisy. För svensk del kommer ju Jakobssons formtopp tyvärr alldeles för sent. Hon har ju en mycket svag landslagssäsong bakom sig. Men kul att hon äntligen hittat toppformen igen, och hoppas att den sitter i länge.

I tabellen har Lyon, PSG och Montpellier full poäng efter fem spelade omgångar. Om två veckor möts PSG och Montpellier i ett intressant toppmöte.

* I Japan är det jämnt kring ”slutspelsstrecket”. Serien delas ju upp efter 18 omgångar, och med 17 omgångar spelade är fem av sex slutspelslag klara: NTV Beleza, Inac Kobe Leonessa, Parceiro Nagano, Vegalta Sendai och Albirex Niigata.

Tre lag slåss om den sista platsen. Jef United har 20 poäng, Urawa Reds har 19 och Iga Kunoichi har 18. Iga och Jef möts i sista omgången, medan Reds ställs mot suveräna serieledarna Beleza.

* I Norge är LSK nu bara två poäng ifrån ett nytt guld. Precis som Linköping har LSK bara tappat fyra poäng på 20 omgångar. I dag besegrades Vålerenga med 3–0.

I veckan åkte ju LSK ur Champions League, trots att man hade vunnit hemma mot PSG med 3–1. Det franska storlaget vände dock och vann hemma med 4–1.

Som jag ser det fick man dock stor hjälp av den svenska domaren Sara Persson. Hon dömde nämligen fransk straff redan efter två minuter. En högst tveksam straff. För som jag ser det tar Sherida Spitse bollen. Se själv här:

* I morgon är det alltså lottning till Champions League och semifinaler i F19-VM. Då får vi se vilka Rosengård och Eskilstuna ställs mot i åttondelsfinal. Då får vi även veta om Japans skickliga F17-lagkapten Fuka Nagano har kvar chansen att bli den första spelare någonsin att vinna guld i två F17-VM.