Bruttotrupp, Lyon, Sällström och Jakobsson

I morgon fredag skall förbundskapten Peter Gerhardsson ha gjort sin första officiella gallring inför VM. Då skall han nämligen ha presenterat en bruttotrupp om 50 spelare till Fifa. Enligt Aftonbladet är en av de 50 spelarna Juventusbacken Petronella Ekroth.

Bland de 50 uttagna finns de 23 slutgiltiga VM-spelarna. Orsaken till att alla länder måste ta ut en bruttotrupp förklarar Fifas presschef Hans Hultman så här för SVT:

”Det handlar om att se till så man har alla spelare registrerade, för visum och sådant, när trupperna presenteras.”

Vi får väl se hur många av de 50 svenska namnen som läcker ut.

Från landslag på högsta nivå är inte steget så långt till klubblag på högsta nivå. På söndag får vi veta vilka två lag som spelar i årets Champions Leaguefinal. Efter påskens första matcher är det fördel Lyon och Barcelona.

Men det handlar bara om uddamålsledningar, och de ledande lagens fördelar minskas något av att båda hade ligamatcher under onsdagen.

För Lyons del slutade bortamötet i Dijon med guldjubel. I och med 4–0-segern säkrade den franska storklubben nämligen sin trettonde raka ligaseger. En fantastisk prestation.

Även om Lyon alltså hade en trevlig onsdagskväll är det ett litet minus för laget att ha spelat en extra match innan helgens resa till London. Motståndarna Chelsea har ju nämligen en matchfri vecka och bör komma mer utvilade till returen på söndag 15.00.

I den första matchen hade Lyon ett jättegrepp genom en tidig 2–0-ledning. Så långt hade Chelseas båda svenska spelare haft det riktigt tufft.

Först var Magdalena Eriksson olycklig genom att styra in ett hårt inspel från Delphine Cascarino i eget mål. Formstarka Cascarino ryckte förbi Jonna Andersson innan hon slog in bollen mot målet. Och sedan förlorade Andersson nickduellen mot Amandine Henry på en hörna från Dzsenifer Marozsan. Det förvånar mig för övrigt att Andersson fick ta markeringen på en så stark huvudspelare som Henry.

Chelsea hade inte jättemånga anfall. Men de som de hade blev ofta farliga. I slutet av den första halvleken agerade Eugenie Le Sommer klantigt i eget straffområde, och fällde Ramona Bachmann. Sarah Bouhaddi räddade dock Fran Kirby:s straff.

I den andra halvleken skulle dock Chelsea få sitt viktiga bortamål. Det placerades snyggt in av skotska talangen Erin Cuthbert. Slutresultatet 2–1 innebär att Chelsea går till final vid 1–0-seger på hemmaplan.

Matchen spelades inför fina 22 911 åskådare – den högsta publiksiffran någonsin på en Champions Leaguesemifinal. Bara finaler har haft högre publiksiffror i turneringen.

Jag håller Lyon som favoriter även i London. Men semifinalen lever i högsta grad. Det gör även mötet mellan Bayern München och Barcelona.

I det första mötet i Tyskland kändes Barca som det något bättre laget. Innan Kheira Hamraoui satte segermålet hade katalanskorna haft två ramträffar. På slutet hade även Bayern en boll i ribban, som Barca vann rättvist och är favorit inför den retur som spelas redan 12.00 på söndag.

Även i det här dubbelmötet hade det ledande laget en viktig ligamatch under onsdagskvällen. Barca vann med 6–2 mot Valencia, bland annat efter två mål av Asisat Oshoala. Resultatet innebär att Barca nu leder ligan på bättre målskillnad än Atletico Madrid.

Dock har Barca bara en match kvar att spela, medan Atletico har två. Madridlaget behöver således fyra poäng till för att säkra titeln.

Barca behöver minst kryss hemma mot Bayern för att säkra Spaniens första finalplats någonsin i Champions League. Med tanke på hur första matchen såg ut, och med tanke på att Barca spelar hemma inför en utsåld arena är det fördel spanjorskorna. Men det faktum att Bayern slipper spela match under den här veckan är en fördel för tyskorna.

I Spanien är det en stor sak att Barcas herrtränare Ernesto Valverde har för avsikt att gå på matchen. Valverde var med och drog igång Athletic Clubes damlag, och har ett genuint intresse för damfotboll sedan dess.

När vi ändå är i Spanien och Barcelona så noteras att lokalkonkurrenten Espanyol lockade 20 615 åskådare i helgens hemmamatch mot Atletico Madrid. Som grädde på moset meddelade Espanyols klubbledning att de höjer spelarnas löner med 30 procent.

Det har varit ett antal fina publiksiffror i Spanien på sistone. 23 812 såg exempelvis derbyt Betis–Sevilla helgen innan påsk.

Tillbaka till Frankrike. Vittsjö drömde om att göra en storvärvning i sommar. Men det blir ingen återkomst för Linda Sällström i damallsvenskan till hösten. Finländskan har nämligen skrivit på ett nytt tvåårskontrakt med Paris FC.

Kul för Sällström. Onsdagens ligamatch blev däremot inte så kul. Paris FC förlorade nämligen med 1–0 hemma mot Montpellier. Segerskytt i den 72:a minuten var glädjande nog Sofia Jakobsson.

Noterbart var att Linda Sembrant satt på bänken hela matchen. Jag vet inte skälet, men det skulle kunna höra ihop med att lagkaptenen verkar vara på väg att lämna. Jakobsson spelade i 82 minuter, medan Marija Banusic överhuvud taget inte ingick i Montpelliers matchtrupp.

Omgångens spelare var Marie-Antoinette Katoto som gjorde hela fyra mål när PSG vann med 6–2 mot Bordeaux. Därmed passerade hon Ada Hegerberg i toppen av skytteligan. Med en omgång kvar leder Katoto på 22 mål, tre fler än norskan. På delad tredjeplats ligger Le Sommer och PSG:s Kadidiatou Diani som båda har gjort 13 mål.

I England vann Arsenal i helgen med 2–1 mot Everton efter att Vivianne Miedema gjort sitt 21:a ligamål för säsongen – nytt rekord i WSL. Därmed säkrar Arsenal ligatiteln vid seger i söndagens bortamatch mot Brighton.

Helgens klart snyggaste mål i England gjordes dock av kanadensiska Adrianna Leon. Jag gissar att hon sov rätt gott efter den här vänstervolleyn, trots att hennes West Ham till slut föll med 2–1 hemma mot Birmingham.

Jag avslutar den här lilla internationella genomgången i USA. I Salt Lake City firade hela 18 015 åskådare Utah Royals seger i lagets premiär.

Kanske att Utah Royals kan ta upp kampen med Portland om segern i publikligan? Veckans mål gjordes i en annan match. Det cyklade nämligen Orlandos australiska mittback Alanna Kennedy in i mötet med Seattle.

Just nu är Göteborg klar guldfavorit

Göteborg gör vågen

Göteborg–Djurgården och Piteå–Kristianstad. Där har vi lördagens båda semifinaler i Svenska cupen. Det är två matcher där hemmalagen får räknas som favoriter. Göteborg är ganska stora favoriter, medan det nästan är 50/50 mellan Piteå och KDFF.

När man titta på vilka fyra klubbar det är som är kvar i cupen noteras att det är nya tider i svensk damfotboll. Backar vi bandet lite och tittar på finallagen de senaste åren var det Göteborg–Tyresö två år i rad 2011 och 2012. Det spelades sedan ingen cupfinal under 2013. Men från 2014 har Linköping varit med varje gång. Första året mötte man Kristianstad, sedan har Rosengård varit finalmotståndare fyra år i rad. Nu är inget av de senaste årens storlag ens i semifinal.

Jag har haft dålig tajming med jobb under årets gruppspel i cupen, och bara kunnat se en match på plats. Och det var Göteborgs 13–0-seger mot Jitex.

Däremot har jag hunnit se Göteborg–Linköping på Cmore. Och där framstod Göteborg som ett tänkbart guldlag, medan LFC har mycket att jobba med.

Tittar man på sluttabellen i grupp A säger den rätt mycket om tillståndet i de båda lagen:

1. Göteborg 17–0   9
——–
2. Växjö.         6–2  4
3. Linköping   5–5  4
4. Jitex.        1–22  0

Det blev som ni säkert redan vet 3–0 till Göteborg i går. Efter den första halvleken kändes det dock ganska öppet. Göteborg ägde de första fem–tio minuterna och de sista fem. Däremellan var det jämnt, möjligen med svag fördel för Linköping. Det var 0–0 i paus.

Jag noterade att båda lagen hade någon form av bas i 4–4–2, men att det långt ifrån var någon klassisk 4–4–2. Göteborgs mer drog mot diamant och 4–1–3–2. Tränare Marcus Lantz körde med fyra centrala mittfältare och lät ytterbackarna sköta hela kantkorridorerna.

Linköping spelade ungefär som landslaget brukar göra. Alltså den variant som förbundet kallar 4–3–3, där Kosovare Asllani försvarar som forward, men faller ner som tia i anfallsspel.

Tittar man på namnen i de båda startelvorna borde LFC ha varit favoriter. Gästerna hade fyra svenska landslagsforwards i startelvan i form av Asllani, Lina Hurtig, Stina Blackstenius och Mimmi Larsson. Ingen av dem höll dock någon större landslagsklass – även om jag måste säga att Blackstenius tog flera kliv i rätt riktning jämfört med Algarve cup.

Göteborg har sina svenska landslagsspelare på mittfältet i form av Julia Roddar, Julia Zigiotti Olme och Elin Rubensson. Alla de tre visade att de vill vara med i landslaget framöver. Det gjorde även forwardsduon Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist som överglänste sina mer namnkunniga motståndare rätt rejält.

För efter paus var det bara ett lag på planen. Göteborg var i princip bättre på allt. Utöver att de vann med 3–0 hade jag förkrossande 11–1 i klara målchanser i hemmafavör. Dock vann LFC hörnorna med 5–4, fast det var sannolikt klen tröst.

Faktum är att Göteborg hade ett spel som jag gärna hade sett Peter Gerhardsson:s landslag prestera. Ett spel som förtjänar väldigt många fler åskådare än de 318 som tagit sig till Valhalla i går.

Vad är det då som gör Göteborg så bra?

Jo, de spelar ett väldigt snabbt och fint passningsspel. Det handlar om hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart. Jag vet inte när jag sett ett svenskt lag stå för ett passningsspel med så hög kvalitet.

Tränare Lantz och hans medhjälpare har gjort ett suveränt jobb med Göteborg. De hade ett fint anfallsspel redan förra året. Men känslan är att man hittat helt rätt med vinterns nyförvärv.

Norska Vilde Böe Risa ser ut att vara som klippt och skuren för den defensiva rollen på mittfältet. Hon är passningssäker, och gör sig alltid spelbar. Och med Natalia Kuikka på vänstersidan har man nu fått en spegelvänd kopia av sin högerback Emma Koivisto. Båda är otroligt löpstarka, passningsskickliga och tvekar aldrig på att fylla på i offensiven.

Det är bara mars, och mycket kan hända under året. Men det blir väldigt spännande att följa det här Göteborgslaget. Just nu känns det som klar guldfavorit, både i cupen och det stundande seriespelet.

För Linköping däremot är det lång väg att vandra. Trots alla offensiva landslagsspelare lyckades man bara skapa en riktigt vass målchans på 90 minuter i Göteborg. Medan Göteborg slog precis passningar på medspelare i fart rullade LFC-spelarna ofta bollen till en felvänd eller stillastående kompis bara några meter bort.

Linköpings uppbyggnadsspel blev således vansinnigt långsamt, något som gjorde att Göteborg ganska enkelt kunde pressa fram misstag. Min bild var att LFC:s alla anfallsstjärnor jobbade en och en, jag kan knappt inte komma ihåg en enda fin LFC-kombination.

Eller jo. Ett väldigt fint anfall fick gästerna till. Stina Blackstenius fina skottläge i 19:e minuten kom efter att gästerna hållit bollen inom laget i drygt 30 sekunder. Imponerande.

Totalt sett imponerade dock inte LFC, utan känslan är att Olof Unogård har ganska mycket att jobba med om laget skall slåss om guldet i höst. Känslan just nu är ju att det är fjolårets fyra medaljlag som ligger längst fram även inför den här säsongen. Jag har ju just utropat Göteborg till guldfavorit – det utan att ha sett de tre motkandidaterna Piteå, Rosengård och Kristianstad.

Två av dem möttes i går, och två av dem möts på lördag. De svenska mästarinnorna från Piteå har gjort väldigt imponerande resultat i gruppspelet. Dock har man inte haft någon riktigt värdemätare ännu. Den kommer mot Kristianstad på lördag.

Jag håller Piteå som knappa favoriter, mycket eftersom de har hemmaplan. Men jag minns också att KDFF vann båda lagens inbördes möten i fjol. Det här är alltså en match man bör helgardera.

Inte minst eftersom Kristianstads spelare bör ha vuxit minst en decimeter vardera efter gårdagens bragd i Malmö. Tydligen hade KDFF spelat oavgjort borta mot Rosengård (eller LdB Malmö som de tidigare hette) i en träningsmatch 2014. Men i tävlingssammanhang var Kristianstadsklubbens enda poäng på Malmö IP ett kryss mot LB07 i fjol.

I går reste sig Kristianstad från 2–0-underläge i paus och slog ut Rosengård ur cupen. Även om det ”bara” blev 2–2 firade Kristianstadsspelarna krysset som en seger.

Kristianstad känns starkt den här våren. Det är ju verkligen imponerande att komma tillbaka från tvåmålsunderläge på en mardrömsarena.

Däremot undrar man lite över självförtroendet i Rosengård. Laget var starkt under hela förra hösten, men vek ner sig när det gällde som mest. Nu inleder man 2019 med ett nytt misslyckande.

Först kom det dessutom oroande rapporter om att Sanne Troelsgaard skulle ha brutit armen. Nu läser jag en rubrik i Sydsvenskan som säger att armen är hel, skönt det i alla fall. Men klart är att Jonas Eidevall kommer att ha ett tufft jobb under året med att få tillbaka vinnarmentaliteten till FC Rosengårds omklädningsrum. Att Rosengård inte är bland de fyra bästa lagen i Svenska cupen bär ju faktiskt fiaskostämpel, i varje fall när klubben har som ambition att vinna allt.

Det var allt om svenska cupen för nu. I övrigt från helgen noterar jag att gammal är äldst – men inte nödvändigtvis bäst. I ett tidigare inlägg räknade jag ju upp alla de namnkunniga veteraner som Umeå IK hade i sitt futsallag. I helgens SM-final kom dessutom Frida Östberg till spel. Trots att hon hade sällskap av Rönnlund, Moström, Sjöström, Kapstad och så vidare blev det förlust med hela 9–1 i första SM-finalen mot Falcao.

Sådana siffror trodde jag att det även skulle bli i ena cupsemifinalen i Frankrike. Storklubben Lyon ställdes ju nämligen mot division II-laget Grenoble. Men där höll det tvärtom på att bli en riktig sensation.

Inför 4 920 hemmasupportrar höll nämligen Grenoble emot i 90 minuter. Men i fjärde övertidsminuten rullade Ada Hegerberg in Lyons segermål till 1–0 från nära håll. Dzsenifer Marozsan stod för framspelningen. I finalen väntar Lille som skrällvann borta mot Paris FC med 1–0.

Kvartsfinaldags i cupen

Landslagsfönstret är stängt för den här gången, och vi laddar för en helg där det svenska, och kanske även det internationella damfotbollsfokuset är riktat mot Svenska cupen, och de fyra ”kvartsfinaler” som spelas de kommande dagarna.

Man kan förstås även kalla det för fyra gruppfinaler. Eftersom väldigt många spelare hade landskamper så sent som i onsdags ligger huvuddelen av helgens matcher på söndagen. Men redan under lördagen skall vi i alla fall få fram ett semifinallag i cupen.

Det blir antingen Eskilstuna eller Djurgården. Det känns som en vidöppen historia mellan två på pappret rätt jämna lag. United har fördel både av hemmaplan och av att gå vidare på kryss. Ändå har jag en liten känsla av att det kan bli Djurgården i semi. Bortaseger med 2–1?

Under söndagen spelas sedan de övriga tre grupp-/kvartsfinalerna. Där är det tv-sändning på glödheta mötet Göteborg–Linköping, med avspark 13.00. Där är mitt tips att Göteborg avancerar. Precis som Eskilstuna har Göteborg både fördel av hemmaplan och av att vinna gruppen vid ett oavgjort resultat. Jag tror att det borde passa KGFC att eventuellt få chansen att ligga lite på kontring.

I Malmö är det Skånederby mellan Rosengård och Kristianstad. I den matchen är det gästerna som avancerar vid kryss. Traditionen säger ju att Rosengård alltid vinner hemma mot KDFF. Fast något säger mig att det kan vara dags att bryta den traditionen. Kristianstad har känts väldigt vasst den här försäsongen.

Slutligen skall Piteå försvara ledningen i sin grupp. De svenska mästarinnorna avancerar vid poäng mot Hammarby. Sannolikt har Piteå till och med råd att förlora med ett par måls marginal. Det gör man dock inte. Piteå vinner även sin sista gruppmatch och blir det fjärde och sista semifinallaget.

I England är det spelledigt i helgen. Nästa ligaomgång spelas på onsdag. Även i Tyskland är det spelledigt. Där väntar närmast kvartsfinaler i cupen på tisdag och onsdag. Höjdaren där är onsdagens svenskmöte, Wolfsburg–Potsdam.

Även i Frankrike är det cupspel närmast, här i form av semifinaler på söndag. Där bör Lyon och Paris FC ta var sin finalplats.

Utanför Sverige är det alltså ont om spännande matcher i helgen. Nästa riktiga riktiga höjdare är nog den spanska seriefinalen mellan Atletico Madrid och Barcelona nästa söndag. Den spelas på Atleticos herrlags arena, Wanda Metropolitano. Och det är redan sålt över 40 000 biljetter. Det finns alltså förutsättningar för att bli tidernas seriefinal i en europeisk liga. Men den matchen är alltså först nästa helg.

LB07 lever – det gör även debatten om utökning av damallsvenskan

I dag kring klockan 16.50 sparkade Julia Welin rejält liv i den damallsvenska bottenstriden. I den femte övertidsminuten mot Växjö gjorde den 18-åriga Höllvikenprodukten sitt första damallsvenska mål någonsin. Det kom lägligt, för det betydde tre otroligt viktiga poäng till LB07 i kampen för nytt kontrakt.

Jag trodde nästan att LB07 var ute när de tappade 1–0-ledning till 1–3 mot Hammarby för två veckor sedan. Då skrev jag att:

”Det är naturligtvis inte kört för Malmöklubben, men man har nu 6,5 poäng upp till fast mark med bara fem omgångar kvar. Min gissning är att LB måste ta minst tio poäng på de matcherna för att ha chansen att spela i damallsvenskan även nästa år. Och det känns förstås väldigt svårt.”

Nu har LB07 tagit sex av de minst tio poängen. Och man har kvar bortamöte med Kalmar och hemmamatch mot Djurgården i den sista omgången. Det kan gå…

I slutet av dagens match hade verkligen Malmöklubben studsarna med sig. Först kvitterade Rakel Hönnudottir på ett motlägg, och sedan var det många studsar som gick rätt när Welin avgjorde i 95:e.

Rakel Hönnudottir

I nuläget ligger Malmöklubben fortsatt kvar under nedflyttningsstrecket. Man gör det med 20 poäng. Därmed kommer det troligen att slås ett rekord i år.

För faktum är att inget lag har åkt ur damallsvenskan på 20 poäng eller mer sedan 1998. Då föll klassiska Öxabäck/Mark ur med rekordhöga 24 poäng. Noterbart är att det året var det tre lag som åkte ner, så Öxabäcks notering är inte rakt jämförbar med årets serie.

Tittar vi på de år då två lag har åkt ur har bara en klubb som nått 20 poäng tvingats ner i andradivisionen. Det var Mallbacken som 1990 flyttades ner med 20 poäng och –28 i målskillnad. I år talar allt för att det rekordet kommer att slås.

I övrigt har tre lag åkt ur på 19 poäng: Kvarnsveden i fjol, Djurgården 2012 och Bälinge 2004. Och två lag har åkt ur med 18 poäng: Hammarby 2015 och Trollhättans IF 1989. De senare tog i och för sig bara 14 poäng i tvåpoängssystem, men hade haft 18 om man fått tre poäng vid seger aktuellt år.

Noterbart också att Öxabäck/Mark 1998 var det enda lag som åkte ut på 20 poäng eller fler under de sju år (1995–2001) där tre lag flyttades ner.

Inför årets serie är det alltså bara två lag över huvud taget som tagit 20 poäng eller fler och ändå åkt ur damallsvenskan.

Det här väcker återigen frågan till liv om utökning av vår högsta serie. Ämnet kom upp när Peter Gerhardsson presenterade sin senaste trupp, och det har i helgen återigen lyfts – den här gången i Dagens Nyheter.

Gerhardsson var för övrigt positiv till en utökning. Han konstaterade att elitettan har 14 lag medan damallsvenskan bara har tolv, och sa:

”Det här är inte mitt bord, men jag tror att det finns läge att spela fler matcher än man gör nu.”

DN:s artikel bygger på Gerhardssons citat, men jag tycker att DN har valt en rätt konstig vinkel att angripa frågan om utökning. Man har nämligen valt att lägga rätt stort fokus vid lagen som kommit sist och vid årets superjumbo Kalmar:

”Samtidigt visar en titt i tabellen att skillnaden mellan toppen och botten är fortsatt stor. Och att jumbon i botten tillhör 2000-talets sämsta.”

I artikeln får IFK Kalmars lagkapten Elsa Karlsson stort utrymme. Hon vill ha kvar tolv lag i högsta serien och tycker att fokus snarare borde ligga på att utveckla klubbarnas organisation än att utöka antalet damallsvenska lag.

DN:s skribent (Lisa Edwinsson) konstaterar också att Jitex och AIK under 2010-talet har haft ännu sämre säsonger än Kalmar.

Allt det här är ju rätt. Fast jag tycker ändå att både Karlsson och Edwinsson hamnar fel. Dels har ju bottenstriderna på senare år varit hyperjämna, och berört riktigt bra lag. Minns att Kristianstad var snubblande nära nedflyttning 2016 och att Göteborg var det i fjol. Dels tror jag att det är lättare att bygga upp en bra klubborganisation om man är i damallsvenskan än om man är i elitettan eller division I. Vi skulle alltså få fler välorganiserade klubbar om damallsvenskan bestod av 14 lag än av tolv.

Det mest intressanta för en eventuell utökning av den högsta serien är ju att titta på hur många spelare och lag det finns som skulle klara av att spela i damallsvenskan. När det gäller spelare är jag övertygad om att underlaget räcker.

Och jag är även övertygad om att antalet klubbar räcker till. Det bygger jag på hur det har gått för de damallsvenska nykomlingarna sedan elitettan startade 2013.

Det är fakta att de uppflyttade lagen har stått sig oerhört starkt på senare år. Kalmar är faktiskt den enda riktigt svaga nykomlingen över huvud taget från elitettan.

Här är en genomgång:

2014: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Jitex på 0 poäng och Tyresö som gick i konkurs – 0 poäng.

2015: Ena nykomlingen klarade sig kvar.
Ut åkte Hammarby (nykomling) på 18 poäng och AIK på 2 poäng.

2016: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Umeå och Mallbacken, båda på 13 poäng.

2017: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Kvarnsveden på 19 poäng och Kif Örebro med 13 poäng.

2018: Med största sannolikhet klarar sig den ena nykomlingen kvar. Klart är att Kalmar (nykomling) åker ut.

Åtta av tio nykomlingar från elitettan har alltså klarat sig. Det talar starkt för att det skulle gå att utöka serien. Dessutom tror jag alltså att en utökad serie hade skapat fler klubbar med bra organisation.

Med det sagt har det spelats en damallsvensk match till i dag. Där vann Kristianstad med 1–0 borta mot Hammarby. Amanda Edgren gjorde segermålet på nick i den första halvleken:

Efter matchen hörde jag Elisabet Gunnarsdottir berätta i Radiosporten att Brett Maron ligger kvar på sjukhus efter sin allvarliga skada på njure och urinrör. Tråkigt. Tankarna är fortsatt med KDFF-målvakten.

Dagens resultat innebär att Kristianstad går upp jämsides med Göteborg i kampen om medaljerna. Det innebär också att Hammarby på nytt är indraget i nedflyttningsstriden. Det är ju faktiskt inte säkert att deras 24 poäng räcker.

LB:s seger innebär också att söndagens möte mellan Eskilstuna och Djurgården får ökad betydelse. Eskilstuna har ju dock Kalmar kvar att möta, vilket ökar deras chanser till förnyat kontrakt. Och Djurgården har saken i egna händer. De skall ju i tur och ordning möta de tre lag som ligger närmast bakom i tabellen; Eskilstuna, Vittsjö och LB07. Dessutom har man kvar en hemmaamatch mot Linköping.

I elitettan tog Lidköping och Kvarnsveden varsin trepoängare i dag, vilket gör att toppstriden kommer att leva i ytterligare några veckor. I alla fall minst till nästa lördag, då Lidköping tar emot Kungsbacka.

I Frankrike fortsätter kräftgången för svensklaget Montpellier. I dag tappade man 1–0-ledning borta mot Soyaux till slutresultatet 1–1. Därmed har Montpellier bara fyra poäng på fem spelade omgångar – en jättestor besvikelse.

Linda Sembrant och Stina Blackstenius spelade hela matchen, medan Sofia Jakobsson byttes in i 56:e minuten.

Vi väntar ännu på vårt första svenskmål i vinterns upplaga av D1 Feminine. Däremot gjorde Linda Sällström sitt andra mål för säsongen i dag när Paris FC spelade 1–1 borta mot Fleury.

I Tyskland vann Potsdam utan skadade Amanda Ilestedt med 3–1 mot Frankfurt. Höjdpunkter från den matchen går att se här.

Piteå tycks inte gilla Skåne

Damallsvenskan har nu tagit en liten landslagspaus. Och lagom till den har vi fått ett nytt ledarlag. Nu är det plötsligt Göteborg som alla jagar, samma Göteborg som efter sex omgångar låg på sjunde plats, elva poäng bakom Piteå.

Sedan dess har Göteborg tagit 24 poäng av 27 möjliga och leder nu tabellen med en poängs marginal till Piteå och Rosengård. Det svänger verkligen om vår högsta serie.

För Piteå verkar Skåne vara ett rött skynke. På sju matcher mot skånskt motstånd har norrbottningarna förlorat fem och bara vunnit två – de båda mot LB07. I går blev det 1–0-förlust hemma mot Kristianstad i en match som jag följde lite halvt okoncentrerat. Den bild jag fick var att det var rätt dålig spelkvalitet för att vara ett toppmöte.

Kanske kan det vara Piteås lycka att man bara har en Skånematch kvar, bortamötet med Rosengård i näst sista omgången? För mot lagen utanför Skåne har Piteå fortsatt full poäng.

Tittar man på tabelltoppen efter 15 omgångar är det faktiskt fortsatt fem lag som har chansen att ta hem guldet. Men för både Kristianstad och Linköping krävs det nog full poäng i de sju återstående matcherna om det skall bära hela vägen.

Om vi istället låter blicken vandra ner mot bottenstriden har det skapats en liten lucka mellan lagen under och över nedflyttningsstrecket.

Den här helgen vann ju både Djurgården och Växjö, vilket innebär att LB07 hamnat i ett prekärt läge. Malmölaget är nu 3,5 poäng efter Djurgården och 4,5 efter Hammarby, som båda dessutom har en match mindre spelad.

Det skall dock återigen konstateras att LB har mött fyra av de fem topplagen i höstupptakten, vilket gör att de har det klart ”lättaste” programmet av alla de lag som är mer eller mindre inblandade i nedflyttningsstriden. Både Djurgården och Hammarby har ju exempelvis redan mött Kalmar två gånger, medan LB har kvar ett möte med tabelljumbon.

En reflektion över de senaste årens bottenstrider är ju att det sedan 2015 är flera väldigt bra lag som har åkt ur. Det känns tråkigt att ett lag skall behöva följa Kalmar ner i elitettan. Precis som att det var tråkigt att Kvarnsveden och Örebro flyttades ner i fjol.

Som läget är nu i svensk damfotboll tycker jag gott att det finns plats för 14 lag i damallsvenskan. Kanske till och med för 16.

Nackdelen med en utökad serie är att det blir fler matcher och därmed både dyrare resekostnader och ett tuffare spelschema. Men totalt sett tycker jag att en utökning skulle vara något positivt, då det skulle öka antalet svenska spelare som får chansen att spela på högsta nivå. Det skulle också öka antalet orter/regioner med elitfotboll, vilket skulle locka fler unga tjejer till sporten.

Jag tycker att debatten om en utökning av damallsvenskan borde vara högaktuell, men jag hör och ser väldigt lite synpunkter i frågan.

Apropå damallsvenskan läste jag på bloggen Hattrick att det är problem med handläggningstider på Migrationsverket som gör att alla sommarens nyförvärv inte har kommit i spel ännu.

Det här är något jag funderat över några gånger. För jag har noterat att dambasketlag ofta har liknande problem med amerikanska nyförvärv. Däremot har jag knappt någonsin hört om några herrfotbolls- eller herrbasketlag där långväga nyförvärv fått vänta veckor på att bli spelklara. Någon som vet hur det kommer sig?

I dag samlas landslaget i Göteborg för de avgörande matcherna i VM-kvalgruppen. Jag noterade att P4 Kronobergs fotbollsexpert Hanna Höckert tycker att Växjös Nellie Karlsson borde ha varit med i Göteborg. Höckert verkar till och med se Karlsson som Sveriges för tillfället bästa försvarsspelare.

Det lilla jag har sett Nellie Karlsson kanske jag inte höjer henne så högt till skyarna, men visst har Växjöbacken potential. Och hon visade fina kvaliteter när hon gjorde 1–1-målet mot Vittsjö i går.

Det var inte bara i toppen av damallsvenskan som det tajtade till sig i helgen. Även i elitettan minskade avstånden i toppen. Ett hattrick av nya tyskan Sonja Giraud gjorde att Kvarnsveden vann sin första match på länge, och återigen knappade in på topptrion.

För inget av de tre topplagen vann. Lidköping kryssade mot Västerås BK30 och Kungsbacka mot Assi. Och Kif Örebro kammade noll i ”derbyt” mot Mallbacken. Värmländskornas 2–0-seger innebär att det för tillfället är Lidköping och Kungsbacka som ligger på damallsvensk plats.

I botten tog Uppsala en blytung trepoängare hemma mot Ljusdal. Den innebär att Uppsala i nuläget har lämnat den akuta nedflyttningsstriden.

Det om de båda inhemska toppserierna. I USA:s NWSL är nu 3,5 slutspelslag klara. North Carolina, Seattle och Portland har som bekant 100-procentigt säkrat sina platser.

Och genom söndagens 3–1-seger borta mot Orlando är nu även Chicago Red Stars väldigt nära att knipa den fjärde och sista platsen. Laget behöver två poäng på de två omgångar som återstår, och det troliga är att platsen säkras i nästa omgång, då man har hemmamatch mot tabelljumbon Sky Blue.

För Marta och Orlando innebar förlusten däremot att det är 100-procentigt klart att slutspelståget har gått.

Stor matchvinnare för Chicago i söndagens nyckelmatch var Australiens Sam Kerr, som gjorde två av målen och spelade fram till det tredje.

Kerr vann skytteligan i NWSL i fjol på 17 mål. Med två omgångar kvar av årets serie leder hon på 14, två före Lynn Williams och tre före Lindsey Horan.

Ingen har vunnit NWSL:s skytteliga mer än en gång, vilket ger Kerr en bra chans att bli historisk. Och det är ingen tvekan om att australiskan för tillfället är en av världens bästa spelare. Kanske till med med den allra bästa, som Rainer tyckte i bloggen Hattrick.

När den franska ligan drog i gång i helgen kopplade en annan pålitlig målskytt direkt ett litet grepp om skytteligan. Norska Ada Hegerberg gjorde nämligen två av Lyons mål i 8–0-segern mot Lille. Omgångens andra tvåmålsskytt var lagkompisen Amel Majri.

Det blev inga svenskmål i premiärrundan, även om Stina Blackstenius hade en boll inne. Vadstenaprodukten var dock avvinkad för offside. Ett svenskt assist blev det dock, för Montpellier segermål i 1–0-vinsten mot Dijon gjordes av Anouk Dekker, framnickad av Linda Sembrant.

Vittsjöförvärvet Linda Sällström fick en kanonstart på sin tid i Paris FC. Redan i tionde minuten gjorde hon sitt första ligamål. Hon stod även för det inspel som en Guingampback slog i eget mål till 2–0. Sett till klippet med höjdpunkter var Sällström planens gigant.

Det var helgens klubbfotboll i sammandrag. Kommande inlägg är det förstås fokus på VM-kval. Vårt svenska landslag håller just nu på att träna i Göteborg.

I den landslagsturnering som har pågått i en dryg vecka, Asiatiska spelen, är det nu bara fyra lag kvar. Tisdagens semifinaler spelas mellan Sydkorea–Japan och Kina–Taiwan. Här är ett klipp från Kinas kvartsfinal, där man vann med 5–0 mot Thailand. Spelskickliga PSG-förvärvet Wang Shuang gjorde tre mål:

Hälinen, Lundin, Holt Andersen och mycket mer

Semestern närmar sig sitt slut för de damallsvenska spelarna. Men ännu finns det flera vakanta platser i trupperna.

Sedan förra inlägget har vi räknat in tre nya spelare till vår högsta serie. Eskilstuna har tidigare under året haft finländska Tia Hälinen på provspel. Hon gjorde ett såpass bra intryck att hon nu har skrivit på ett 1,5-årskontrakt.

Göteborg fortsätter att bredda sin trupp. Senaste nytillskottet är elitettans delade skytteligaledare Karin Lundin.

Karin Lundin

Att den Kodefostrade forwarden lämnar Kungsbacka väcker känslor hos elitettans tabelltvåa. Västkustens KDFF har ekonomiska problem och på kort tid har man tappat både tränaren Jamal El Moussaoui och nu även sin skyttedrottning.

På den här länken kan man höra vad klubbchef Dennis Ingman säger om de båda tappen. Och det är rätt tydligt att han inte är nöjd med att tappa Lundin i det här skedet.

Noterbart är att Kungsbacka inleder hösten i elitettan med bortamöte med Kvarnsveden och hemmamatch mot Kif Örebro. Kanske kan någon av klubbens unga talanger fylla Lundins plats till de matcherna. Ett Kungsbackalag förstärkt med diverse talanger från Västsverige vann nämligen F18-klassen i Gothia cup i går.

När jag ändå är inne på Gothia cup så vann Tokyo Verdy (NTV Belezas ungdomslag) som väntat F17elit-klassen efter sex raka segrar. Efter deras två inledande utklassningssegrar fick de dock lite bättre motstånd i de fyra sista matcherna. Kristianstad, Rosengård och Bayer Leverkusen höll nere förlustsiffrorna till uddamålet.

I finalen, där jag såg den andra halvleken, var japanskorna spelmässigt överlägsna motståndarna Norcal Premier PDP från Sacramento i USA. Till slut blev det också klara 3–1 till Verdys unga lag, där flera av spelarna får spela i F17elit även nästa år. Några kan faktiskt vara med fyra gånger till. Man hade nämligen flera 04:or i truppen.

En spelare att hålla utkik efter i framtiden är förstås 15-åriga skyttedrottningen Yuzuki Yamamoto (fyller 16 i höst) som stod för två mål och ett assist i finalen. Hon är inte bara en bra målskytt, och har även ett fantastiskt spelsinne. Hennes rörelseschema håller redan otroligt hög nivå.

Tillbaka till damallsvenskans silly season. Den tredje värvningen som presenterats de senaste dagarna är Växjö DFF som knutit upp den danska U19-spelaren Signe Holt Andersen.

Århusförvärvet fyller 19 år nästa helg och är nu i väg med det danska F19-landslaget och spelar EM-slutspel. Hon spelade 58 minuter i onsdagens förlustmatch mot Tyskland, men följde hela dagens 1–0-seger mot Italien från bänken.

I övrigt i dagens omgång i F19-EM säkrade Norge sin plats i semifinalspelet via 1–0-seger mot Frankrike. I den gruppen vann Spanien med 2–0 mot Schweiz, vilket innebär att spanjorskorna har tre poäng, medan Frankrike och Schweiz har varsin. Vilket av de tre lagen som följer Norge till semifinal avgörs på tisdag.

Då får vi även veta vilka lag som avancerar från Danmarks grupp. Där vann Nederländerna med 1–0 mot Tyskland, vilket innebär att Nederländerna har sex poäng, medan Danmark och Tyskland har tre vardera och Italien är poänglöst.

Tillbaka till damallsvenskans silly season. Innan det är återstart den 5 augusti räknar jag med att vi får se ytterligare minst fem värvningar. Rosengård bör ju ha in någon back till, Vittsjö har två backar/kantspelare att ersätta och Linköping behöver några nya offensiva spelare.

En positiv nyhet för LFC:s supportrar är förstås att Lina Hurtig tränar med boll. Hur nära spel hon är vet jag dock inte.

När det gäller backar har Catherine ”CJ” Bott, landslagsback från Nya Zeeland, kopplats till Sverige. Hon har senast spelat för Jena i Frauen-Bundesliga, och skulle kanske kunna vara ersättare i Rosengård för landslagskompisen Ali Riley? Eller så är Bott kanske på gång att bli klubbkamrat med en annan landslagskompis, Hannah Wilkinson i Vittsjö?

En svensk spelare som borde vara ute på transfermarknaden är Julia Spetsmark. För såvitt jag förstått gällde hennes kontrakt med Manchester City bara förra säsongen. Undra var Spetsmark dyker upp härnäst?

När det gäller svenska spelare i England har jag inte heller sett om Amanda Nildén blir kvar i Brighton. I förstaläget skrev den BP-fostrade backen också bara ett kontrakt som gällde över förra säsongen.

Bland de spelare som lämnar damallsvenskan finns ju australiska Aivi Luik. Hon hann med nio matcher och ett mål för IFK Kalmar innan hon lämnade för storsatsande Levante.

Bland Valenciaklubbens sommarnyförvärv har Luik sällskap av ett par rutinerade, spanska toppspelare i Soni och Ruth (Sonia Bermudez och Ruth Garcia).

Som jag tidigare konstaterat verkar Levante bli riktigt starkt i vinter. Klubben ser ut att få behålla sin mexikanska skyttedrottning Charlyn Corral, som ett tag var på gång till Atletico. Andra välkända spelare i Levante är Marta Corredera och den portugisiska landslags- och före detta Linköpingsspelaren Jessica Silva.

Jessica Silva

Det blev alltså inget med Corral för Atletico Madrid. En spelare som däremot är klar för den spanska mästarklubben är franska landslagsspelaren Aissatou Tounkara. 23-åringen lämnar Paris FC (före detta Juvisy) och flyttar till den spanska huvudstaden.

Ett namn det surras om är Jennifer Hermoso, som inte har åkt med PSG till USA. Men henne har väl ingen svensk klubb råd med?

Helgens mest omtalade övergång internationellt sett är ändå att den engelska landslagsspelaren Izzy Christiansen går till Lyon från Manchester City. Den övergången är inte officiellt bekräftad ännu, men både engelska och franska källor hävdar att allt är klart förutom underskriften.

Nykomlingen i WSL, West Ham har gjort en spännande värvning i helgen. Den offensiva mittfältaren var riktigt bra under en period i Turbine Potsdam. Sedan hade hon en tuff period i Wolfsburg innan hon laddat om i Freiburg. Jag hade gärna sett tyskan i damallsvenskan, men nu blir det alltså England nästa före henne.

Det om övergångar. Nu till lite verklig fotboll. I Kina har ligan återstartat i dag efter ett landslagsuppehåll.

Svensklaget Beijing förlorade med 2–1 mot Wuhan. Huruvida Marija Banusic fick göra debut eller inte har jag inga uppgifter om. Beijings målskytt var Zhang Xinyue.

I kommande vecka är det fyrnationsturneringen Tournament of Nations i USA. Samtidigt som USA, Australien, Brasilien och Japan spelar kommer NWSL att rulla på. Det har gjort att några av klubbarna har tvingats ta in spelare på korttidskontrakt för att fylla luckorna efter sina landslagsspelare.

Serieledande North Carolina Courage har valt att ta in fyra spelare. En av dem är fjolårets Göteborgsspelare Sarah Teegarden. Hon blev för övrigt kvar på bänken hela matchen i fredagskvällens 0–0-match mot Utah Royals.

En lite spännande internationell turnering som påbörjats i dagarna är de Centralamerikanska och karibiska spelen (CAC Games). Det är en tävling som i år arrangeras i Barranquilla, Colombia.

Totalt deltar 37 nationer i det här i Sverige okända mästerskapet. Till damfotbollsturneringen är åtta lag kvalificerade. Flera av dem är intressanta eftersom de laddar upp för avgörande VM-kval i höst. Då tänker jag på Mexiko, Costa Rica, Nicaragua, Jamaica och Trinidad & Tobago. I turneringen finns även Colombia och Venezuela som föll på målsnöret i det sydamerikanska VM-kvalet.

Den åttonde nationen är Haiti, som pinsamt nog lämnade walkover i första gruppmatchen mot Nicaragua. Tråkigt med tanke på att Haiti verkar ha något på gång på ungdomssidan.

I övrigt har Mexiko, som ställer en riktigt stark trupp på benen, vunnit med 5–1 mot Trinidad, Costa Rica med 1–0 mot Colombia och så vann Venezuela med 2–1 mot Jamaica efter segermål från Deyna Castellanos.

Tankar kring damfotbollens utveckling

Efter att Linköping i veckan åkte ut Champions League har det varit en hel del snack om framtiden och klassen på damallsvenskan.

Charlotte Rohlin

I går hade exempelvis TT en artikel med rubriken: Dyster prognos för Sverige i Champions League. I den konstaterade Charlotte Rohlin i LFC att:

”Det är ändå bra att vi är med i en kvartsfinal, det visar att det finns bra lag i damallsvenskan. Men de engelska klubbarna har börjat satsa, och de får också hjälp av sina herrlag. De tar steg, och det lockar också spelare att komma dit, precis som det lockar spelare att flytta till Tyskland och Frankrike.”

Damfotbollen har länge gjort anspråk på herrfotbollens pengar. Nu när alltfler herrfotbollsklubbar ”sponsrar” sina damlag med allt större summor innebär det dock att damfotbollen görs om. Det innebär att de klassiska klubbar som satt damerna först inte längre klarar av konkurrensen på högsta nivå.

Det innebär också att länder som Sverige, Norge och Danmark, där fotbollen totalt sett omsätter förhållandevis lite pengar, tappar mark mot nationer i Syd- och Mellaneuropa.

Jag har funderat lite över utvecklingen. Och som grund för mina funderingar gjorde jag en liten tillbakablick på Champions League, med start för tio år sedan:

2008:
Final: FFC Frankfurt–Umeå IK 4–3 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till final.
Kommentar: Det var näst sista upplagan där turneringen hette Uefa Women’s Cup. Nationerna hade bara en representant vardera. Det var två rena damfotbollsklubbar i final, och ytterligare tre i kvartsfinal. Längst av ”herrfotbollsklubbarna” nådde Lyon, som föll i semifinal mot Umeå.

2009:
Final: Duisburg–Zvezda Perm 7–1 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till semifinal.
Kommentar: I sista upplagan av Uefa Women’s Cup åkte Umeå mycket oväntat ut mot ryska Zvezda i semifinal. Damfotbollsklubbarna dominerade fortfarande stort. Det skulle dock visa sig att det här var sista upplagan där två klassiska damfotbollsklubbar möttes i final.

2010:
Final: Turbine Potsdam–Olympique Lyonnais 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: Umeå till semifinal och Linköping till åttondelsfinal.
Kommentar: För första gången hette det Champions League, och de bästa nationerna fick ha med två lag. För svensk del föll Linköping mot Duisburg i åttondelen, medan Umeå såg till att vi hade svensk representation i semifinalen för nionde året i rad. Där blev dock Lyon för svårt. De klassiska damfotbollsklubbarna fortsatte att dominera. Potsdam vann, och det var återigen tre damfotbollsklubbar i semi- och fem i kvartsfinal.

2011:
Final: Olympique Lyonnais–Turbine Potsdam 2–0
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Umeå ut i gruppspel.
Kommentar: I turneringens tionde upplaga fanns det för första gången inget svenskt lag i semifinal. Umeå stod för det största svenska fiaskot i turneringens historia när man blev tvåa bakom Apollon från Cypern i gruppspelet, och därmed inte kvalade in bland de 32 bästa lagen. Linköping räddade den svenska äran något, men föll mot Arsenal i kvarten. Herrfotbollsklubben Lyon stod som segrare för första gången. Trots det stod sig damfotbollsklubbarna fortsatt väl, med två i semi- och fyra i kvartsfinal.

2012:
Final: Olympique Lyonnais–FFC Frankfurt 2–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Herrfotbollsklubben Lyon höll sig kvar på tronen. Men damfotbollsklubbar som Potsdam, Frankfurt, Malmö och Göteborg var inte långt bakom. Malmö åkte för övrigt ut mot Frankfurt, medan Göteborg föll mot Arsenal.

2013:
Final: VfL Wolfsburg–Olympique Lyonnais 1–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Det här är året när herrfotbollen börjar ta över på allvar. För första gången någonsin når ingen klassisk damfotbollsklubb finalen, och bara en (Juvisy) är i semifinal. Breddmässigt står sig dock damfotbollsklubbarna fortsatt bra, det är fem sådana i kvartsfinal. För de svenska lagen tog det slut mot franskt motstånd. Malmö blev överkört med totalt 8–0 av Lyon, medan Göteborg förlorade med 4–1 mot Juvisy.

Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch til 1–2-målet.

2014:
Final: VfL Wolfsburg–Tyresö FF 4–3
Svenska lag: Tyresö gick till final och LdB FC Malmö till åttondelsfinal.
Kommentar: Det här är senaste gången ett svenskt lag gick hela vägen fram till finalen. Det handlade om ett ekonomiskt dopat Tyresö, som gick i konkurs strax efter finalen. Malmö åkte mot Wolfsburg redan i åttondelen. Även om herrfotbollsklubben Wolfsburg tog hem titeln var det här en av de sista turneringar där klassiska damfotbollsklubbar hävdade sig. Potsdam slog exempelvis ut Lyon i åttondelsfinalen.

2015:
Final: FFC Frankfurt–Paris Saint-Germain 2–1
Svenska lag: FC Rosengård och Linköpings FC gick till kvartsfinal.
Kommentar: Den största av de stora damfotbollsklubbarna FFC Frankfurt tog sin fjärde titel. Det går att se som en slutpunkt för den klassiska damfotbollen. För sedan 2015 har herrfotbollens pengar talat. Ingen klassisk damfotbollsklubb har tagit sig till final sedan dess. Och det är inte mycket som talar för att det någonsin kommer att inträffa igen. För svensk del var det en stark upplaga, med två lag i kvartsfinal. Rosengård föll på bortamål mot Wolfsburg, medan Linköping oväntat åker ut mot Bröndby.

2016:
Final: Olympique Lyonnais–Wolfsburg 1–1, 4–3 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och KIF Örebro till åttondelsfinal.
Kommentar: För andra gången blev det en final mellan två herrfotbollsklubbar. Den här gången drog Lyon längsta strået, och tog sin tredje titel. Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt större. Fem av de åtta kvartsfinalisterna är klassiska herrfotbollsklubbar. För svensk del gör både Rosengård och Örebro bra insatser. Rosengård faller efter straffläggning mot Frankfurt och Örebro på bortamål mot PSG.

FFC Frankfurt

2017:
Final: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain 0–0, 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och Eskilstuna United till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollen har tagit över. Alla fyra semifinallagen är klassiska herrfotbollsklubbar, och bara två av åtta kvartsfinalister är klassiska damfotbollsklubbar. Lyon tar sin fjärde titel och tangerar samtidigt Frankfurts notering. För svensk del blir turneringen en missräkning. Eskilstuna åker ut med 8–1 mot Wolfsburg och Rosengård faller oväntat med 3–0 mot Barcelona.

2018:
Final: Inte klart ännu. Semifinallagen är Olympique Lyonnais, Manchester City, Chelsea och Wolfsburg.
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Rosengård till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt starkare. Linköping är den enda klassiska damfotbollsklubben som når kvartsfinal.

Sammanfattningsvis noteras att vi nu är inne i den 17:e upplagan av damernas Champions League. Sverige har alltid haft minst ett lag i kvartsfinal.

De första fem åren (2002–06) var det uteslutande rena damfotbollsklubbar som spelade final. Fyra av dem var svenska, och två gånger hamnade pokalen i Umeå.

År sex tog sig Arsenal, som första herrfotbollsklubb, till final – och vann. Från år sex (2007) till tio (2011) var totalt tre herrfotbolls- och sju damfotbollsklubbar i final. Det var 3–2 i segrar till damfotbollsklubbarna. Under perioden tog Sverige ytterligare två finalplatser. Det dröjde ända till år tio innan Sverige första gången saknade representant i semifinal.

Perioden från elfte (2012) till 15:e upplagan (2016) tog herrfotbollen över. Sju av tio finalister och fyra av fem segrare var herrfotbollsklubbar. Sverige fick en sjunde finalist i Tyresö under den här perioden. I övrigt tog vi sju kvartsfinalplatser under den perioden.

De senaste två åren har alla åtta semifinallag och 13 av 16 kvartsfinallag varit herrfotbollsklubbar. För svensk del har det blivit två kvarts- och två åttondelsfinaler.

Kollar jag in i kristallkulan ser jag goda chanser att ha svensk representation i kvartsfinal i ytterligare några säsonger. Damallsvenskan är fortfarande såpass högt rankad att våra lag får ha otur i lottningen om inte något av dem skall slå sig in bland de åtta bästa.

Men chanserna kommer att minska för varje år, för herrfotbollsklubbarna kommer att koppla ett allt hårdare grepp om damfotbollen. Om en femårsperiod kanske vi är i ett läge att vi inte har svenska kvartsfinalister mer än typ vartannat år. Och om tio år är vi nog nöjda om vi ens har ett lag i kvartsfinal.

Kvartsfinal har varit ett rimligt svenskt resultat ett tag, och så känns det även alltså i den närmaste framtiden. Det kommer inte att vara omöjligt att nå längre än så – men det lär bli svårt. För att få en ny, svensk semifinalplats kommer det att krävas extremt flyt i lottningen. Plus att det lag det som skall göra det behöver pricka formtoppen i absolut rätt läge.

Kollar vi trenden i Europa nu så har Tyskland fortsatt den klart starkaste ligan i Frauen-Bundesliga. Där är det herrfotbollsklubbar som Wolfsburg och Bayern München som dominerar. De klassiska damfotbollsklubbarna Turbine Potsdam och FFC Frankfurt tillhör fortsatt den övre tabellhalvan, men har på senare år haft väldigt svårt att ta sig vidare till Champions League. I år finns även Freiburg (herrfotbollsklubb) med och utmanar i toppen.

Den näst högst rankade ligan i Europa är franska D1 Feminine. Där är det tre herrfotbollsklubbar som dominerar totalt: Olympique Lyonnais, PSG och Montpellier.

Den klassiska franska damfotbollsklubben Juvisy har inte klarat konkurrensen från storheterna. De sexfaldiga mästarinnorna gick ifjol upp i herrfotbollsklubben Paris FC, ett drag som inte har hjälpt. Juvisy är långt ifrån att få spela i Champions League kommande säsonger.

I England har WSL på kort tid inneburit ett lyft för damfotbollen. Landslaget är numera det högst rankade i Europa, och man har i år för första gången fått fram två semifinallag i Champions League. Och det är med hjälp av herrfotbollens resurser som klivet varit möjligt. Det är ju nämligen herrfotbollsklubbar som Manchester City, Chelsea och Arsenal som dominerar. Häromveckan aviserade dessutom rika Manchester United att de nu skall ge sig in i matchen.

Uniteds lag skall börja i WSL:s andraliga. Men räkna med att man snart är uppe i Europaeliten – United vill knappast vara sämre än City.

Även i Spanien och Italien flyttar storlagen fram sina positioner. I spanska Liga Iberdrola, eller Primera División Femenina som den också kallas, är det herrfotbollsklubbarna som dominerar. Det har varit Barcelona, Atletico Madrid och Athletic Bilbao som tagit landets platser till Champions League de senaste åren.

Och när man ser att derbyt mellan Atletico och Madrid CFF drog drygt 22000 åskådare häromdagen inser man att de här klubbarna kör ifrån våra damallsvenska med hög hastighet. Det var ju nämligen inget damallsvenskt lag som hade 22000 i totalpublik under fjolåret.

I Italien har Juventus gjort en kanoninsats under sin premiärsäsong. Laget är utan poängförlust, och blir spännande att följa i höstens Champions League. Att spelarna marknadsförs på nya områden lär väl inte missgynna laget:

Från Italien har nyligen även AC Milan gått ut med att man på allvar tar upp kampen inom damfotbollen. Med såväl Juventus, Fiorentina som Milan på banan lär de klassiska, italienska damfotbollsklubbarna snart vara långt ifrån de stora scenerna.

Trenden i de stora europeiska ligorna är alltså att det är herrfotbollens pengar som talar. För spelarna är det här bra, såväl ur lönesynpunkt som genom att spelarna erbjuds fantastiska träningsförhållanden.

Personligen är jag dock lite tveksam till verksamheter som inte bär sig själv. För hur bra det än går sportsligt för damlagen i Lyon, Juventus, Barca eller Chelsea är det inte damerna själva som avgör sin framtid – det är herrlagets resultat.

Exempelvis är resultaten för Wolfsburgs herrlag mer avgörande för hur mycket Nilla Fischer kan tjäna än hur det går för Wolfsburgs damer. Skulle herrlaget åker ur herrarnas Bundesliga skulle det nämligen vara förödande för Wolfsburgs damlag.

En annan rätt tråkig följd av de stora herrfotbollsklubbarnas frammarsch är att damfotbollen aldrig  kommer att hamna i fokus i de klubbarna. Damerna kommer att få räkna med att som bäst komma i andra hand. Men gissningsvis är många spelare ok med det så länge summan i lönekuvertet är på rätt nivå.

Jag tror att damfotbollen skulle må klart bäst om den även framöver kunde finansiera sig själv, och slapp att stå under herrfotbollen. Men pengarna bestämmer, och vi får nog räkna med att det kommer att vara de herrfotbollsklubbar som har de ledare som är mest generösa mot damerna som kommer att dominera damfotbollen framöver.

För svensk del var vi ledande så länge damfotbollen finansierade sig själv. Nu ser det alltså annorlunda ut. Och sanningen är ju att Sverige därmed är kört över tid.

I Sverige drivs fortfarande damfotbollen av damfotbollsklubbar som Linköpings FC, FC Rosengård, Eskilstuna United och Kopparbergs Göteborg FC.

Nu kanske någon ställer sig frågan: Men går det inte att för de stora svenska herrfotbollsklubbarna att göra som de nere i Syd- och Mellaneuropa? Kan inte AIK, MFF och de andra göra stora damfotbollssatsningar?

Självklart skulle det gå att flytta verksamheten till de stora herrfotbollsklubbarna. Saken är ju dock att herrfotbollen är långt ifrån jämställd. Det är större skillnad i ekonomi mellan de stora herrfotbollsklubbarna på kontinenten och våra svenska än det är mellan svenska herrfotbolls- och damfotbollsklubbar.

Sveriges rikaste fotbollsklubb är Malmö FF. De omsatte cirka 249 miljoner kronor för 2016. Det året låg ytterligare sex klubbar på 100–160 miljoner kronor i omsättning; AIK, IFK Göteborg, BK Häcken, Djurgården, Norrköping och Elfsborg.

För storklubbarna nere i Syd- och Mellaneuropa handlar det om väldigt mycket större siffror. På den här aktuella listan från finansinstitutet Deloitte framgår att Manchester United för 2017 hade intäkter på 675 miljoner euro, alltså cirka 6,8 miljarder kronor.

Samtliga klubbar på Deloittelistans tio i topp hade intäkter på mer än fyra miljarder kronor. Bland de klubbarna finns Barcelona, Manchester City, Bayern München, Chelsea, PSG och Juventus – alltså klubbar som nu är på frammarsch inom damfotbollen.

För att i dag kunna ta upp kampen i den absoluta Europatoppen inom damfotbollen uppskattar jag att det krävs en budget på 25–40 miljoner svenska kronor. Som exempel ligger elitbudgeten för LFC och Rosengård på 10–15 miljoner kronor.

Ett enkelt räkneexempel säger att 40 miljoner kronor utgör cirka 6,1 promille av Barcelonas omsättning, 6,8 promille av Bayern Münchens och 7,5 promille av Manchester Citys, medan det utgör hela 16 procent av Malmö FF:s och 38 procent av Elfsborgs.

Det som är kaffepengar för de europeiska storklubbarna är jättesummor för våra svenska herrfotbollsklubbar. Och eftersom det inte finns några pengar att tjäna på damfotboll vore det ju tyvärr en vansinnesinvestering från Malmö FF att lägga 40 miljoner på damfotboll. För Barca, Bayern och Juventus är det däremot väldigt billig goodwill.

Så länge alltfler rika herrfotbollsklubbar startar goodwillprojekt kommer vi alltså att få räkna med att damallsvenskan kommer att fortsätta att brandskattas på toppspelare.

För utvecklingen nere i Europa gör ju även att lönenivån inom damfotbollen höjs. Jag pratade nyligen med en ledare inom svensk damfotboll som berättade att det gick att få världsspelare för 17000–18000 kronor i månadslön bara för tre–fyra år sedan. Det är numera omöjligt.

Följden av allt dyrare spelare blir ju att exempelvis lag som Linköping och Rosengård tvingas ha allt tunnare trupper, samt skriva allt kortare kontrakt. Det är förstås väldigt negativt för kvaliteten.

Det finns förstås även positiva saker. En är att det är kortare väg in i lagen för unga talanger, en annan att damallsvenskan sannolikt kommer att vara jämnare i år än toppligorna i Syd- och Mellaneuropa. Framöver får vi nog lära oss att glädjas åt det lilla…

Med det passar jag dessutom på att önska er alla en glad påsk.