LB07 lever – det gör även debatten om utökning av damallsvenskan

I dag kring klockan 16.50 sparkade Julia Welin rejält liv i den damallsvenska bottenstriden. I den femte övertidsminuten mot Växjö gjorde den 18-åriga Höllvikenprodukten sitt första damallsvenska mål någonsin. Det kom lägligt, för det betydde tre otroligt viktiga poäng till LB07 i kampen för nytt kontrakt.

Jag trodde nästan att LB07 var ute när de tappade 1–0-ledning till 1–3 mot Hammarby för två veckor sedan. Då skrev jag att:

”Det är naturligtvis inte kört för Malmöklubben, men man har nu 6,5 poäng upp till fast mark med bara fem omgångar kvar. Min gissning är att LB måste ta minst tio poäng på de matcherna för att ha chansen att spela i damallsvenskan även nästa år. Och det känns förstås väldigt svårt.”

Nu har LB07 tagit sex av de minst tio poängen. Och man har kvar bortamöte med Kalmar och hemmamatch mot Djurgården i den sista omgången. Det kan gå…

I slutet av dagens match hade verkligen Malmöklubben studsarna med sig. Först kvitterade Rakel Hönnudottir på ett motlägg, och sedan var det många studsar som gick rätt när Welin avgjorde i 95:e.

Rakel Hönnudottir

I nuläget ligger Malmöklubben fortsatt kvar under nedflyttningsstrecket. Man gör det med 20 poäng. Därmed kommer det troligen att slås ett rekord i år.

För faktum är att inget lag har åkt ur damallsvenskan på 20 poäng eller mer sedan 1998. Då föll klassiska Öxabäck/Mark ur med rekordhöga 24 poäng. Noterbart är att det året var det tre lag som åkte ner, så Öxabäcks notering är inte rakt jämförbar med årets serie.

Tittar vi på de år då två lag har åkt ur har bara en klubb som nått 20 poäng tvingats ner i andradivisionen. Det var Mallbacken som 1990 flyttades ner med 20 poäng och –28 i målskillnad. I år talar allt för att det rekordet kommer att slås.

I övrigt har tre lag åkt ur på 19 poäng: Kvarnsveden i fjol, Djurgården 2012 och Bälinge 2004. Och två lag har åkt ur med 18 poäng: Hammarby 2015 och Trollhättans IF 1989. De senare tog i och för sig bara 14 poäng i tvåpoängssystem, men hade haft 18 om man fått tre poäng vid seger aktuellt år.

Noterbart också att Öxabäck/Mark 1998 var det enda lag som åkte ut på 20 poäng eller fler under de sju år (1995–2001) där tre lag flyttades ner.

Inför årets serie är det alltså bara två lag över huvud taget som tagit 20 poäng eller fler och ändå åkt ur damallsvenskan.

Det här väcker återigen frågan till liv om utökning av vår högsta serie. Ämnet kom upp när Peter Gerhardsson presenterade sin senaste trupp, och det har i helgen återigen lyfts – den här gången i Dagens Nyheter.

Gerhardsson var för övrigt positiv till en utökning. Han konstaterade att elitettan har 14 lag medan damallsvenskan bara har tolv, och sa:

”Det här är inte mitt bord, men jag tror att det finns läge att spela fler matcher än man gör nu.”

DN:s artikel bygger på Gerhardssons citat, men jag tycker att DN har valt en rätt konstig vinkel att angripa frågan om utökning. Man har nämligen valt att lägga rätt stort fokus vid lagen som kommit sist och vid årets superjumbo Kalmar:

”Samtidigt visar en titt i tabellen att skillnaden mellan toppen och botten är fortsatt stor. Och att jumbon i botten tillhör 2000-talets sämsta.”

I artikeln får IFK Kalmars lagkapten Elsa Karlsson stort utrymme. Hon vill ha kvar tolv lag i högsta serien och tycker att fokus snarare borde ligga på att utveckla klubbarnas organisation än att utöka antalet damallsvenska lag.

DN:s skribent (Lisa Edwinsson) konstaterar också att Jitex och AIK under 2010-talet har haft ännu sämre säsonger än Kalmar.

Allt det här är ju rätt. Fast jag tycker ändå att både Karlsson och Edwinsson hamnar fel. Dels har ju bottenstriderna på senare år varit hyperjämna, och berört riktigt bra lag. Minns att Kristianstad var snubblande nära nedflyttning 2016 och att Göteborg var det i fjol. Dels tror jag att det är lättare att bygga upp en bra klubborganisation om man är i damallsvenskan än om man är i elitettan eller division I. Vi skulle alltså få fler välorganiserade klubbar om damallsvenskan bestod av 14 lag än av tolv.

Det mest intressanta för en eventuell utökning av den högsta serien är ju att titta på hur många spelare och lag det finns som skulle klara av att spela i damallsvenskan. När det gäller spelare är jag övertygad om att underlaget räcker.

Och jag är även övertygad om att antalet klubbar räcker till. Det bygger jag på hur det har gått för de damallsvenska nykomlingarna sedan elitettan startade 2013.

Det är fakta att de uppflyttade lagen har stått sig oerhört starkt på senare år. Kalmar är faktiskt den enda riktigt svaga nykomlingen över huvud taget från elitettan.

Här är en genomgång:

2014: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Jitex på 0 poäng och Tyresö som gick i konkurs – 0 poäng.

2015: Ena nykomlingen klarade sig kvar.
Ut åkte Hammarby (nykomling) på 18 poäng och AIK på 2 poäng.

2016: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Umeå och Mallbacken, båda på 13 poäng.

2017: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Kvarnsveden på 19 poäng och Kif Örebro med 13 poäng.

2018: Med största sannolikhet klarar sig den ena nykomlingen kvar. Klart är att Kalmar (nykomling) åker ut.

Åtta av tio nykomlingar från elitettan har alltså klarat sig. Det talar starkt för att det skulle gå att utöka serien. Dessutom tror jag alltså att en utökad serie hade skapat fler klubbar med bra organisation.

Med det sagt har det spelats en damallsvensk match till i dag. Där vann Kristianstad med 1–0 borta mot Hammarby. Amanda Edgren gjorde segermålet på nick i den första halvleken:

Efter matchen hörde jag Elisabet Gunnarsdottir berätta i Radiosporten att Brett Maron ligger kvar på sjukhus efter sin allvarliga skada på njure och urinrör. Tråkigt. Tankarna är fortsatt med KDFF-målvakten.

Dagens resultat innebär att Kristianstad går upp jämsides med Göteborg i kampen om medaljerna. Det innebär också att Hammarby på nytt är indraget i nedflyttningsstriden. Det är ju faktiskt inte säkert att deras 24 poäng räcker.

LB:s seger innebär också att söndagens möte mellan Eskilstuna och Djurgården får ökad betydelse. Eskilstuna har ju dock Kalmar kvar att möta, vilket ökar deras chanser till förnyat kontrakt. Och Djurgården har saken i egna händer. De skall ju i tur och ordning möta de tre lag som ligger närmast bakom i tabellen; Eskilstuna, Vittsjö och LB07. Dessutom har man kvar en hemmaamatch mot Linköping.

I elitettan tog Lidköping och Kvarnsveden varsin trepoängare i dag, vilket gör att toppstriden kommer att leva i ytterligare några veckor. I alla fall minst till nästa lördag, då Lidköping tar emot Kungsbacka.

I Frankrike fortsätter kräftgången för svensklaget Montpellier. I dag tappade man 1–0-ledning borta mot Soyaux till slutresultatet 1–1. Därmed har Montpellier bara fyra poäng på fem spelade omgångar – en jättestor besvikelse.

Linda Sembrant och Stina Blackstenius spelade hela matchen, medan Sofia Jakobsson byttes in i 56:e minuten.

Vi väntar ännu på vårt första svenskmål i vinterns upplaga av D1 Feminine. Däremot gjorde Linda Sällström sitt andra mål för säsongen i dag när Paris FC spelade 1–1 borta mot Fleury.

I Tyskland vann Potsdam utan skadade Amanda Ilestedt med 3–1 mot Frankfurt. Höjdpunkter från den matchen går att se här.

Piteå tycks inte gilla Skåne

Damallsvenskan har nu tagit en liten landslagspaus. Och lagom till den har vi fått ett nytt ledarlag. Nu är det plötsligt Göteborg som alla jagar, samma Göteborg som efter sex omgångar låg på sjunde plats, elva poäng bakom Piteå.

Sedan dess har Göteborg tagit 24 poäng av 27 möjliga och leder nu tabellen med en poängs marginal till Piteå och Rosengård. Det svänger verkligen om vår högsta serie.

För Piteå verkar Skåne vara ett rött skynke. På sju matcher mot skånskt motstånd har norrbottningarna förlorat fem och bara vunnit två – de båda mot LB07. I går blev det 1–0-förlust hemma mot Kristianstad i en match som jag följde lite halvt okoncentrerat. Den bild jag fick var att det var rätt dålig spelkvalitet för att vara ett toppmöte.

Kanske kan det vara Piteås lycka att man bara har en Skånematch kvar, bortamötet med Rosengård i näst sista omgången? För mot lagen utanför Skåne har Piteå fortsatt full poäng.

Tittar man på tabelltoppen efter 15 omgångar är det faktiskt fortsatt fem lag som har chansen att ta hem guldet. Men för både Kristianstad och Linköping krävs det nog full poäng i de sju återstående matcherna om det skall bära hela vägen.

Om vi istället låter blicken vandra ner mot bottenstriden har det skapats en liten lucka mellan lagen under och över nedflyttningsstrecket.

Den här helgen vann ju både Djurgården och Växjö, vilket innebär att LB07 hamnat i ett prekärt läge. Malmölaget är nu 3,5 poäng efter Djurgården och 4,5 efter Hammarby, som båda dessutom har en match mindre spelad.

Det skall dock återigen konstateras att LB har mött fyra av de fem topplagen i höstupptakten, vilket gör att de har det klart ”lättaste” programmet av alla de lag som är mer eller mindre inblandade i nedflyttningsstriden. Både Djurgården och Hammarby har ju exempelvis redan mött Kalmar två gånger, medan LB har kvar ett möte med tabelljumbon.

En reflektion över de senaste årens bottenstrider är ju att det sedan 2015 är flera väldigt bra lag som har åkt ur. Det känns tråkigt att ett lag skall behöva följa Kalmar ner i elitettan. Precis som att det var tråkigt att Kvarnsveden och Örebro flyttades ner i fjol.

Som läget är nu i svensk damfotboll tycker jag gott att det finns plats för 14 lag i damallsvenskan. Kanske till och med för 16.

Nackdelen med en utökad serie är att det blir fler matcher och därmed både dyrare resekostnader och ett tuffare spelschema. Men totalt sett tycker jag att en utökning skulle vara något positivt, då det skulle öka antalet svenska spelare som får chansen att spela på högsta nivå. Det skulle också öka antalet orter/regioner med elitfotboll, vilket skulle locka fler unga tjejer till sporten.

Jag tycker att debatten om en utökning av damallsvenskan borde vara högaktuell, men jag hör och ser väldigt lite synpunkter i frågan.

Apropå damallsvenskan läste jag på bloggen Hattrick att det är problem med handläggningstider på Migrationsverket som gör att alla sommarens nyförvärv inte har kommit i spel ännu.

Det här är något jag funderat över några gånger. För jag har noterat att dambasketlag ofta har liknande problem med amerikanska nyförvärv. Däremot har jag knappt någonsin hört om några herrfotbolls- eller herrbasketlag där långväga nyförvärv fått vänta veckor på att bli spelklara. Någon som vet hur det kommer sig?

I dag samlas landslaget i Göteborg för de avgörande matcherna i VM-kvalgruppen. Jag noterade att P4 Kronobergs fotbollsexpert Hanna Höckert tycker att Växjös Nellie Karlsson borde ha varit med i Göteborg. Höckert verkar till och med se Karlsson som Sveriges för tillfället bästa försvarsspelare.

Det lilla jag har sett Nellie Karlsson kanske jag inte höjer henne så högt till skyarna, men visst har Växjöbacken potential. Och hon visade fina kvaliteter när hon gjorde 1–1-målet mot Vittsjö i går.

Det var inte bara i toppen av damallsvenskan som det tajtade till sig i helgen. Även i elitettan minskade avstånden i toppen. Ett hattrick av nya tyskan Sonja Giraud gjorde att Kvarnsveden vann sin första match på länge, och återigen knappade in på topptrion.

För inget av de tre topplagen vann. Lidköping kryssade mot Västerås BK30 och Kungsbacka mot Assi. Och Kif Örebro kammade noll i ”derbyt” mot Mallbacken. Värmländskornas 2–0-seger innebär att det för tillfället är Lidköping och Kungsbacka som ligger på damallsvensk plats.

I botten tog Uppsala en blytung trepoängare hemma mot Ljusdal. Den innebär att Uppsala i nuläget har lämnat den akuta nedflyttningsstriden.

Det om de båda inhemska toppserierna. I USA:s NWSL är nu 3,5 slutspelslag klara. North Carolina, Seattle och Portland har som bekant 100-procentigt säkrat sina platser.

Och genom söndagens 3–1-seger borta mot Orlando är nu även Chicago Red Stars väldigt nära att knipa den fjärde och sista platsen. Laget behöver två poäng på de två omgångar som återstår, och det troliga är att platsen säkras i nästa omgång, då man har hemmamatch mot tabelljumbon Sky Blue.

För Marta och Orlando innebar förlusten däremot att det är 100-procentigt klart att slutspelståget har gått.

Stor matchvinnare för Chicago i söndagens nyckelmatch var Australiens Sam Kerr, som gjorde två av målen och spelade fram till det tredje.

Kerr vann skytteligan i NWSL i fjol på 17 mål. Med två omgångar kvar av årets serie leder hon på 14, två före Lynn Williams och tre före Lindsey Horan.

Ingen har vunnit NWSL:s skytteliga mer än en gång, vilket ger Kerr en bra chans att bli historisk. Och det är ingen tvekan om att australiskan för tillfället är en av världens bästa spelare. Kanske till med med den allra bästa, som Rainer tyckte i bloggen Hattrick.

När den franska ligan drog i gång i helgen kopplade en annan pålitlig målskytt direkt ett litet grepp om skytteligan. Norska Ada Hegerberg gjorde nämligen två av Lyons mål i 8–0-segern mot Lille. Omgångens andra tvåmålsskytt var lagkompisen Amel Majri.

Det blev inga svenskmål i premiärrundan, även om Stina Blackstenius hade en boll inne. Vadstenaprodukten var dock avvinkad för offside. Ett svenskt assist blev det dock, för Montpellier segermål i 1–0-vinsten mot Dijon gjordes av Anouk Dekker, framnickad av Linda Sembrant.

Vittsjöförvärvet Linda Sällström fick en kanonstart på sin tid i Paris FC. Redan i tionde minuten gjorde hon sitt första ligamål. Hon stod även för det inspel som en Guingampback slog i eget mål till 2–0. Sett till klippet med höjdpunkter var Sällström planens gigant.

Det var helgens klubbfotboll i sammandrag. Kommande inlägg är det förstås fokus på VM-kval. Vårt svenska landslag håller just nu på att träna i Göteborg.

I den landslagsturnering som har pågått i en dryg vecka, Asiatiska spelen, är det nu bara fyra lag kvar. Tisdagens semifinaler spelas mellan Sydkorea–Japan och Kina–Taiwan. Här är ett klipp från Kinas kvartsfinal, där man vann med 5–0 mot Thailand. Spelskickliga PSG-förvärvet Wang Shuang gjorde tre mål:

Hälinen, Lundin, Holt Andersen och mycket mer

Semestern närmar sig sitt slut för de damallsvenska spelarna. Men ännu finns det flera vakanta platser i trupperna.

Sedan förra inlägget har vi räknat in tre nya spelare till vår högsta serie. Eskilstuna har tidigare under året haft finländska Tia Hälinen på provspel. Hon gjorde ett såpass bra intryck att hon nu har skrivit på ett 1,5-årskontrakt.

Göteborg fortsätter att bredda sin trupp. Senaste nytillskottet är elitettans delade skytteligaledare Karin Lundin.

Karin Lundin

Att den Kodefostrade forwarden lämnar Kungsbacka väcker känslor hos elitettans tabelltvåa. Västkustens KDFF har ekonomiska problem och på kort tid har man tappat både tränaren Jamal El Moussaoui och nu även sin skyttedrottning.

På den här länken kan man höra vad klubbchef Dennis Ingman säger om de båda tappen. Och det är rätt tydligt att han inte är nöjd med att tappa Lundin i det här skedet.

Noterbart är att Kungsbacka inleder hösten i elitettan med bortamöte med Kvarnsveden och hemmamatch mot Kif Örebro. Kanske kan någon av klubbens unga talanger fylla Lundins plats till de matcherna. Ett Kungsbackalag förstärkt med diverse talanger från Västsverige vann nämligen F18-klassen i Gothia cup i går.

När jag ändå är inne på Gothia cup så vann Tokyo Verdy (NTV Belezas ungdomslag) som väntat F17elit-klassen efter sex raka segrar. Efter deras två inledande utklassningssegrar fick de dock lite bättre motstånd i de fyra sista matcherna. Kristianstad, Rosengård och Bayer Leverkusen höll nere förlustsiffrorna till uddamålet.

I finalen, där jag såg den andra halvleken, var japanskorna spelmässigt överlägsna motståndarna Norcal Premier PDP från Sacramento i USA. Till slut blev det också klara 3–1 till Verdys unga lag, där flera av spelarna får spela i F17elit även nästa år. Några kan faktiskt vara med fyra gånger till. Man hade nämligen flera 04:or i truppen.

En spelare att hålla utkik efter i framtiden är förstås 15-åriga skyttedrottningen Yuzuki Yamamoto (fyller 16 i höst) som stod för två mål och ett assist i finalen. Hon är inte bara en bra målskytt, och har även ett fantastiskt spelsinne. Hennes rörelseschema håller redan otroligt hög nivå.

Tillbaka till damallsvenskans silly season. Den tredje värvningen som presenterats de senaste dagarna är Växjö DFF som knutit upp den danska U19-spelaren Signe Holt Andersen.

Århusförvärvet fyller 19 år nästa helg och är nu i väg med det danska F19-landslaget och spelar EM-slutspel. Hon spelade 58 minuter i onsdagens förlustmatch mot Tyskland, men följde hela dagens 1–0-seger mot Italien från bänken.

I övrigt i dagens omgång i F19-EM säkrade Norge sin plats i semifinalspelet via 1–0-seger mot Frankrike. I den gruppen vann Spanien med 2–0 mot Schweiz, vilket innebär att spanjorskorna har tre poäng, medan Frankrike och Schweiz har varsin. Vilket av de tre lagen som följer Norge till semifinal avgörs på tisdag.

Då får vi även veta vilka lag som avancerar från Danmarks grupp. Där vann Nederländerna med 1–0 mot Tyskland, vilket innebär att Nederländerna har sex poäng, medan Danmark och Tyskland har tre vardera och Italien är poänglöst.

Tillbaka till damallsvenskans silly season. Innan det är återstart den 5 augusti räknar jag med att vi får se ytterligare minst fem värvningar. Rosengård bör ju ha in någon back till, Vittsjö har två backar/kantspelare att ersätta och Linköping behöver några nya offensiva spelare.

En positiv nyhet för LFC:s supportrar är förstås att Lina Hurtig tränar med boll. Hur nära spel hon är vet jag dock inte.

När det gäller backar har Catherine ”CJ” Bott, landslagsback från Nya Zeeland, kopplats till Sverige. Hon har senast spelat för Jena i Frauen-Bundesliga, och skulle kanske kunna vara ersättare i Rosengård för landslagskompisen Ali Riley? Eller så är Bott kanske på gång att bli klubbkamrat med en annan landslagskompis, Hannah Wilkinson i Vittsjö?

En svensk spelare som borde vara ute på transfermarknaden är Julia Spetsmark. För såvitt jag förstått gällde hennes kontrakt med Manchester City bara förra säsongen. Undra var Spetsmark dyker upp härnäst?

När det gäller svenska spelare i England har jag inte heller sett om Amanda Nildén blir kvar i Brighton. I förstaläget skrev den BP-fostrade backen också bara ett kontrakt som gällde över förra säsongen.

Bland de spelare som lämnar damallsvenskan finns ju australiska Aivi Luik. Hon hann med nio matcher och ett mål för IFK Kalmar innan hon lämnade för storsatsande Levante.

Bland Valenciaklubbens sommarnyförvärv har Luik sällskap av ett par rutinerade, spanska toppspelare i Soni och Ruth (Sonia Bermudez och Ruth Garcia).

Som jag tidigare konstaterat verkar Levante bli riktigt starkt i vinter. Klubben ser ut att få behålla sin mexikanska skyttedrottning Charlyn Corral, som ett tag var på gång till Atletico. Andra välkända spelare i Levante är Marta Corredera och den portugisiska landslags- och före detta Linköpingsspelaren Jessica Silva.

Jessica Silva

Det blev alltså inget med Corral för Atletico Madrid. En spelare som däremot är klar för den spanska mästarklubben är franska landslagsspelaren Aissatou Tounkara. 23-åringen lämnar Paris FC (före detta Juvisy) och flyttar till den spanska huvudstaden.

Ett namn det surras om är Jennifer Hermoso, som inte har åkt med PSG till USA. Men henne har väl ingen svensk klubb råd med?

Helgens mest omtalade övergång internationellt sett är ändå att den engelska landslagsspelaren Izzy Christiansen går till Lyon från Manchester City. Den övergången är inte officiellt bekräftad ännu, men både engelska och franska källor hävdar att allt är klart förutom underskriften.

Nykomlingen i WSL, West Ham har gjort en spännande värvning i helgen. Den offensiva mittfältaren var riktigt bra under en period i Turbine Potsdam. Sedan hade hon en tuff period i Wolfsburg innan hon laddat om i Freiburg. Jag hade gärna sett tyskan i damallsvenskan, men nu blir det alltså England nästa före henne.

Det om övergångar. Nu till lite verklig fotboll. I Kina har ligan återstartat i dag efter ett landslagsuppehåll.

Svensklaget Beijing förlorade med 2–1 mot Wuhan. Huruvida Marija Banusic fick göra debut eller inte har jag inga uppgifter om. Beijings målskytt var Zhang Xinyue.

I kommande vecka är det fyrnationsturneringen Tournament of Nations i USA. Samtidigt som USA, Australien, Brasilien och Japan spelar kommer NWSL att rulla på. Det har gjort att några av klubbarna har tvingats ta in spelare på korttidskontrakt för att fylla luckorna efter sina landslagsspelare.

Serieledande North Carolina Courage har valt att ta in fyra spelare. En av dem är fjolårets Göteborgsspelare Sarah Teegarden. Hon blev för övrigt kvar på bänken hela matchen i fredagskvällens 0–0-match mot Utah Royals.

En lite spännande internationell turnering som påbörjats i dagarna är de Centralamerikanska och karibiska spelen (CAC Games). Det är en tävling som i år arrangeras i Barranquilla, Colombia.

Totalt deltar 37 nationer i det här i Sverige okända mästerskapet. Till damfotbollsturneringen är åtta lag kvalificerade. Flera av dem är intressanta eftersom de laddar upp för avgörande VM-kval i höst. Då tänker jag på Mexiko, Costa Rica, Nicaragua, Jamaica och Trinidad & Tobago. I turneringen finns även Colombia och Venezuela som föll på målsnöret i det sydamerikanska VM-kvalet.

Den åttonde nationen är Haiti, som pinsamt nog lämnade walkover i första gruppmatchen mot Nicaragua. Tråkigt med tanke på att Haiti verkar ha något på gång på ungdomssidan.

I övrigt har Mexiko, som ställer en riktigt stark trupp på benen, vunnit med 5–1 mot Trinidad, Costa Rica med 1–0 mot Colombia och så vann Venezuela med 2–1 mot Jamaica efter segermål från Deyna Castellanos.

Tankar kring damfotbollens utveckling

Efter att Linköping i veckan åkte ut Champions League har det varit en hel del snack om framtiden och klassen på damallsvenskan.

Charlotte Rohlin

I går hade exempelvis TT en artikel med rubriken: Dyster prognos för Sverige i Champions League. I den konstaterade Charlotte Rohlin i LFC att:

”Det är ändå bra att vi är med i en kvartsfinal, det visar att det finns bra lag i damallsvenskan. Men de engelska klubbarna har börjat satsa, och de får också hjälp av sina herrlag. De tar steg, och det lockar också spelare att komma dit, precis som det lockar spelare att flytta till Tyskland och Frankrike.”

Damfotbollen har länge gjort anspråk på herrfotbollens pengar. Nu när alltfler herrfotbollsklubbar ”sponsrar” sina damlag med allt större summor innebär det dock att damfotbollen görs om. Det innebär att de klassiska klubbar som satt damerna först inte längre klarar av konkurrensen på högsta nivå.

Det innebär också att länder som Sverige, Norge och Danmark, där fotbollen totalt sett omsätter förhållandevis lite pengar, tappar mark mot nationer i Syd- och Mellaneuropa.

Jag har funderat lite över utvecklingen. Och som grund för mina funderingar gjorde jag en liten tillbakablick på Champions League, med start för tio år sedan:

2008:
Final: FFC Frankfurt–Umeå IK 4–3 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till final.
Kommentar: Det var näst sista upplagan där turneringen hette Uefa Women’s Cup. Nationerna hade bara en representant vardera. Det var två rena damfotbollsklubbar i final, och ytterligare tre i kvartsfinal. Längst av ”herrfotbollsklubbarna” nådde Lyon, som föll i semifinal mot Umeå.

2009:
Final: Duisburg–Zvezda Perm 7–1 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till semifinal.
Kommentar: I sista upplagan av Uefa Women’s Cup åkte Umeå mycket oväntat ut mot ryska Zvezda i semifinal. Damfotbollsklubbarna dominerade fortfarande stort. Det skulle dock visa sig att det här var sista upplagan där två klassiska damfotbollsklubbar möttes i final.

2010:
Final: Turbine Potsdam–Olympique Lyonnais 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: Umeå till semifinal och Linköping till åttondelsfinal.
Kommentar: För första gången hette det Champions League, och de bästa nationerna fick ha med två lag. För svensk del föll Linköping mot Duisburg i åttondelen, medan Umeå såg till att vi hade svensk representation i semifinalen för nionde året i rad. Där blev dock Lyon för svårt. De klassiska damfotbollsklubbarna fortsatte att dominera. Potsdam vann, och det var återigen tre damfotbollsklubbar i semi- och fem i kvartsfinal.

2011:
Final: Olympique Lyonnais–Turbine Potsdam 2–0
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Umeå ut i gruppspel.
Kommentar: I turneringens tionde upplaga fanns det för första gången inget svenskt lag i semifinal. Umeå stod för det största svenska fiaskot i turneringens historia när man blev tvåa bakom Apollon från Cypern i gruppspelet, och därmed inte kvalade in bland de 32 bästa lagen. Linköping räddade den svenska äran något, men föll mot Arsenal i kvarten. Herrfotbollsklubben Lyon stod som segrare för första gången. Trots det stod sig damfotbollsklubbarna fortsatt väl, med två i semi- och fyra i kvartsfinal.

2012:
Final: Olympique Lyonnais–FFC Frankfurt 2–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Herrfotbollsklubben Lyon höll sig kvar på tronen. Men damfotbollsklubbar som Potsdam, Frankfurt, Malmö och Göteborg var inte långt bakom. Malmö åkte för övrigt ut mot Frankfurt, medan Göteborg föll mot Arsenal.

2013:
Final: VfL Wolfsburg–Olympique Lyonnais 1–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Det här är året när herrfotbollen börjar ta över på allvar. För första gången någonsin når ingen klassisk damfotbollsklubb finalen, och bara en (Juvisy) är i semifinal. Breddmässigt står sig dock damfotbollsklubbarna fortsatt bra, det är fem sådana i kvartsfinal. För de svenska lagen tog det slut mot franskt motstånd. Malmö blev överkört med totalt 8–0 av Lyon, medan Göteborg förlorade med 4–1 mot Juvisy.

Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch til 1–2-målet.

2014:
Final: VfL Wolfsburg–Tyresö FF 4–3
Svenska lag: Tyresö gick till final och LdB FC Malmö till åttondelsfinal.
Kommentar: Det här är senaste gången ett svenskt lag gick hela vägen fram till finalen. Det handlade om ett ekonomiskt dopat Tyresö, som gick i konkurs strax efter finalen. Malmö åkte mot Wolfsburg redan i åttondelen. Även om herrfotbollsklubben Wolfsburg tog hem titeln var det här en av de sista turneringar där klassiska damfotbollsklubbar hävdade sig. Potsdam slog exempelvis ut Lyon i åttondelsfinalen.

2015:
Final: FFC Frankfurt–Paris Saint-Germain 2–1
Svenska lag: FC Rosengård och Linköpings FC gick till kvartsfinal.
Kommentar: Den största av de stora damfotbollsklubbarna FFC Frankfurt tog sin fjärde titel. Det går att se som en slutpunkt för den klassiska damfotbollen. För sedan 2015 har herrfotbollens pengar talat. Ingen klassisk damfotbollsklubb har tagit sig till final sedan dess. Och det är inte mycket som talar för att det någonsin kommer att inträffa igen. För svensk del var det en stark upplaga, med två lag i kvartsfinal. Rosengård föll på bortamål mot Wolfsburg, medan Linköping oväntat åker ut mot Bröndby.

2016:
Final: Olympique Lyonnais–Wolfsburg 1–1, 4–3 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och KIF Örebro till åttondelsfinal.
Kommentar: För andra gången blev det en final mellan två herrfotbollsklubbar. Den här gången drog Lyon längsta strået, och tog sin tredje titel. Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt större. Fem av de åtta kvartsfinalisterna är klassiska herrfotbollsklubbar. För svensk del gör både Rosengård och Örebro bra insatser. Rosengård faller efter straffläggning mot Frankfurt och Örebro på bortamål mot PSG.

FFC Frankfurt

2017:
Final: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain 0–0, 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och Eskilstuna United till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollen har tagit över. Alla fyra semifinallagen är klassiska herrfotbollsklubbar, och bara två av åtta kvartsfinalister är klassiska damfotbollsklubbar. Lyon tar sin fjärde titel och tangerar samtidigt Frankfurts notering. För svensk del blir turneringen en missräkning. Eskilstuna åker ut med 8–1 mot Wolfsburg och Rosengård faller oväntat med 3–0 mot Barcelona.

2018:
Final: Inte klart ännu. Semifinallagen är Olympique Lyonnais, Manchester City, Chelsea och Wolfsburg.
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Rosengård till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt starkare. Linköping är den enda klassiska damfotbollsklubben som når kvartsfinal.

Sammanfattningsvis noteras att vi nu är inne i den 17:e upplagan av damernas Champions League. Sverige har alltid haft minst ett lag i kvartsfinal.

De första fem åren (2002–06) var det uteslutande rena damfotbollsklubbar som spelade final. Fyra av dem var svenska, och två gånger hamnade pokalen i Umeå.

År sex tog sig Arsenal, som första herrfotbollsklubb, till final – och vann. Från år sex (2007) till tio (2011) var totalt tre herrfotbolls- och sju damfotbollsklubbar i final. Det var 3–2 i segrar till damfotbollsklubbarna. Under perioden tog Sverige ytterligare två finalplatser. Det dröjde ända till år tio innan Sverige första gången saknade representant i semifinal.

Perioden från elfte (2012) till 15:e upplagan (2016) tog herrfotbollen över. Sju av tio finalister och fyra av fem segrare var herrfotbollsklubbar. Sverige fick en sjunde finalist i Tyresö under den här perioden. I övrigt tog vi sju kvartsfinalplatser under den perioden.

De senaste två åren har alla åtta semifinallag och 13 av 16 kvartsfinallag varit herrfotbollsklubbar. För svensk del har det blivit två kvarts- och två åttondelsfinaler.

Kollar jag in i kristallkulan ser jag goda chanser att ha svensk representation i kvartsfinal i ytterligare några säsonger. Damallsvenskan är fortfarande såpass högt rankad att våra lag får ha otur i lottningen om inte något av dem skall slå sig in bland de åtta bästa.

Men chanserna kommer att minska för varje år, för herrfotbollsklubbarna kommer att koppla ett allt hårdare grepp om damfotbollen. Om en femårsperiod kanske vi är i ett läge att vi inte har svenska kvartsfinalister mer än typ vartannat år. Och om tio år är vi nog nöjda om vi ens har ett lag i kvartsfinal.

Kvartsfinal har varit ett rimligt svenskt resultat ett tag, och så känns det även alltså i den närmaste framtiden. Det kommer inte att vara omöjligt att nå längre än så – men det lär bli svårt. För att få en ny, svensk semifinalplats kommer det att krävas extremt flyt i lottningen. Plus att det lag det som skall göra det behöver pricka formtoppen i absolut rätt läge.

Kollar vi trenden i Europa nu så har Tyskland fortsatt den klart starkaste ligan i Frauen-Bundesliga. Där är det herrfotbollsklubbar som Wolfsburg och Bayern München som dominerar. De klassiska damfotbollsklubbarna Turbine Potsdam och FFC Frankfurt tillhör fortsatt den övre tabellhalvan, men har på senare år haft väldigt svårt att ta sig vidare till Champions League. I år finns även Freiburg (herrfotbollsklubb) med och utmanar i toppen.

Den näst högst rankade ligan i Europa är franska D1 Feminine. Där är det tre herrfotbollsklubbar som dominerar totalt: Olympique Lyonnais, PSG och Montpellier.

Den klassiska franska damfotbollsklubben Juvisy har inte klarat konkurrensen från storheterna. De sexfaldiga mästarinnorna gick ifjol upp i herrfotbollsklubben Paris FC, ett drag som inte har hjälpt. Juvisy är långt ifrån att få spela i Champions League kommande säsonger.

I England har WSL på kort tid inneburit ett lyft för damfotbollen. Landslaget är numera det högst rankade i Europa, och man har i år för första gången fått fram två semifinallag i Champions League. Och det är med hjälp av herrfotbollens resurser som klivet varit möjligt. Det är ju nämligen herrfotbollsklubbar som Manchester City, Chelsea och Arsenal som dominerar. Häromveckan aviserade dessutom rika Manchester United att de nu skall ge sig in i matchen.

Uniteds lag skall börja i WSL:s andraliga. Men räkna med att man snart är uppe i Europaeliten – United vill knappast vara sämre än City.

Även i Spanien och Italien flyttar storlagen fram sina positioner. I spanska Liga Iberdrola, eller Primera División Femenina som den också kallas, är det herrfotbollsklubbarna som dominerar. Det har varit Barcelona, Atletico Madrid och Athletic Bilbao som tagit landets platser till Champions League de senaste åren.

Och när man ser att derbyt mellan Atletico och Madrid CFF drog drygt 22000 åskådare häromdagen inser man att de här klubbarna kör ifrån våra damallsvenska med hög hastighet. Det var ju nämligen inget damallsvenskt lag som hade 22000 i totalpublik under fjolåret.

I Italien har Juventus gjort en kanoninsats under sin premiärsäsong. Laget är utan poängförlust, och blir spännande att följa i höstens Champions League. Att spelarna marknadsförs på nya områden lär väl inte missgynna laget:

Från Italien har nyligen även AC Milan gått ut med att man på allvar tar upp kampen inom damfotbollen. Med såväl Juventus, Fiorentina som Milan på banan lär de klassiska, italienska damfotbollsklubbarna snart vara långt ifrån de stora scenerna.

Trenden i de stora europeiska ligorna är alltså att det är herrfotbollens pengar som talar. För spelarna är det här bra, såväl ur lönesynpunkt som genom att spelarna erbjuds fantastiska träningsförhållanden.

Personligen är jag dock lite tveksam till verksamheter som inte bär sig själv. För hur bra det än går sportsligt för damlagen i Lyon, Juventus, Barca eller Chelsea är det inte damerna själva som avgör sin framtid – det är herrlagets resultat.

Exempelvis är resultaten för Wolfsburgs herrlag mer avgörande för hur mycket Nilla Fischer kan tjäna än hur det går för Wolfsburgs damer. Skulle herrlaget åker ur herrarnas Bundesliga skulle det nämligen vara förödande för Wolfsburgs damlag.

En annan rätt tråkig följd av de stora herrfotbollsklubbarnas frammarsch är att damfotbollen aldrig  kommer att hamna i fokus i de klubbarna. Damerna kommer att få räkna med att som bäst komma i andra hand. Men gissningsvis är många spelare ok med det så länge summan i lönekuvertet är på rätt nivå.

Jag tror att damfotbollen skulle må klart bäst om den även framöver kunde finansiera sig själv, och slapp att stå under herrfotbollen. Men pengarna bestämmer, och vi får nog räkna med att det kommer att vara de herrfotbollsklubbar som har de ledare som är mest generösa mot damerna som kommer att dominera damfotbollen framöver.

För svensk del var vi ledande så länge damfotbollen finansierade sig själv. Nu ser det alltså annorlunda ut. Och sanningen är ju att Sverige därmed är kört över tid.

I Sverige drivs fortfarande damfotbollen av damfotbollsklubbar som Linköpings FC, FC Rosengård, Eskilstuna United och Kopparbergs Göteborg FC.

Nu kanske någon ställer sig frågan: Men går det inte att för de stora svenska herrfotbollsklubbarna att göra som de nere i Syd- och Mellaneuropa? Kan inte AIK, MFF och de andra göra stora damfotbollssatsningar?

Självklart skulle det gå att flytta verksamheten till de stora herrfotbollsklubbarna. Saken är ju dock att herrfotbollen är långt ifrån jämställd. Det är större skillnad i ekonomi mellan de stora herrfotbollsklubbarna på kontinenten och våra svenska än det är mellan svenska herrfotbolls- och damfotbollsklubbar.

Sveriges rikaste fotbollsklubb är Malmö FF. De omsatte cirka 249 miljoner kronor för 2016. Det året låg ytterligare sex klubbar på 100–160 miljoner kronor i omsättning; AIK, IFK Göteborg, BK Häcken, Djurgården, Norrköping och Elfsborg.

För storklubbarna nere i Syd- och Mellaneuropa handlar det om väldigt mycket större siffror. På den här aktuella listan från finansinstitutet Deloitte framgår att Manchester United för 2017 hade intäkter på 675 miljoner euro, alltså cirka 6,8 miljarder kronor.

Samtliga klubbar på Deloittelistans tio i topp hade intäkter på mer än fyra miljarder kronor. Bland de klubbarna finns Barcelona, Manchester City, Bayern München, Chelsea, PSG och Juventus – alltså klubbar som nu är på frammarsch inom damfotbollen.

För att i dag kunna ta upp kampen i den absoluta Europatoppen inom damfotbollen uppskattar jag att det krävs en budget på 25–40 miljoner svenska kronor. Som exempel ligger elitbudgeten för LFC och Rosengård på 10–15 miljoner kronor.

Ett enkelt räkneexempel säger att 40 miljoner kronor utgör cirka 6,1 promille av Barcelonas omsättning, 6,8 promille av Bayern Münchens och 7,5 promille av Manchester Citys, medan det utgör hela 16 procent av Malmö FF:s och 38 procent av Elfsborgs.

Det som är kaffepengar för de europeiska storklubbarna är jättesummor för våra svenska herrfotbollsklubbar. Och eftersom det inte finns några pengar att tjäna på damfotboll vore det ju tyvärr en vansinnesinvestering från Malmö FF att lägga 40 miljoner på damfotboll. För Barca, Bayern och Juventus är det däremot väldigt billig goodwill.

Så länge alltfler rika herrfotbollsklubbar startar goodwillprojekt kommer vi alltså att få räkna med att damallsvenskan kommer att fortsätta att brandskattas på toppspelare.

För utvecklingen nere i Europa gör ju även att lönenivån inom damfotbollen höjs. Jag pratade nyligen med en ledare inom svensk damfotboll som berättade att det gick att få världsspelare för 17000–18000 kronor i månadslön bara för tre–fyra år sedan. Det är numera omöjligt.

Följden av allt dyrare spelare blir ju att exempelvis lag som Linköping och Rosengård tvingas ha allt tunnare trupper, samt skriva allt kortare kontrakt. Det är förstås väldigt negativt för kvaliteten.

Det finns förstås även positiva saker. En är att det är kortare väg in i lagen för unga talanger, en annan att damallsvenskan sannolikt kommer att vara jämnare i år än toppligorna i Syd- och Mellaneuropa. Framöver får vi nog lära oss att glädjas åt det lilla…

Med det passar jag dessutom på att önska er alla en glad påsk.

Varför accepteras vissa typer av fusk?

För andra helgen i rad har mycket av eftersnacket till en damallsvensk omgång handlat om domarinsatser. Tråkigt. Men tyvärr tror jag att vi skulle kunna ha en sådan debatt efter varje omgång.

Som jag var inne på förra veckan tycker jag att domarnivån är för låg i våra högsta serier. Det är mer regel än undantag att man upplever att domaren har varit en av planens sämre aktörer när man varit på matcher i damallsvenskan eller elitettan. För egen del har det gått så långt att jag under en lång period undvikit att kommentera domarinsatserna eftersom det varken känns kul eller konstruktivt att gång på gång sparka på de som redan ligger. För så blir det.

Nu har dock ämnet blivit högaktuellt, därför har jag hakat på, och jag tycker att det är värt att kommentera lite till. Jag har exempelvis sett flera kommentarer om det bara är Rosengård som gnäller. Så är det förstås inte.

Det är mängder av tveksamma domslut som inte hamnar i fokus, på gott och ont. Att tveksamheter i Rosengårdsmatcherna får stor uppmärksamhet beror förstås på att Malmöklubben är den enda som har ett tillräckligt stort genomslag i media för att höras och synas.

Varför har då Rosengård störst genomslag? Vissa verkar tro att det handlar om någon form av konspiration. Glöm det.

Att Rosengård syns mest beror ju huvudsakligen på att medierna i Malmöområdet sett till omfång har den överlägset bästa damfotbollsbevakningen i landet. Händer något i Rosengårds matcher sprids det i många medier. Det är ju förstås i grunden väldigt bra, och inte något negativt.

Att man sedan kan tycka att flera av Malmöreportrarna är charmigt (eller ocharmigt) hemmablinda är ju en annan sak…

Om andra damallsvenska lag hade fått lika närgången mediebevakning som Rosengård skulle vi troligtvis ha kunna läsa i Stockholmsmedia om att Djurgården i går gick miste om ett till synes regelrätt segermål mot Eskilstuna.

För kolla bilden nedan. Johanna Rytting Kaneryd:s skott träffar Madeleine Stegius, som efter diskussioner mellan huvuddomare Pernilla Larsson och hennes assisterande bedöms vara offside. Men nog ser det väl ut som att Petra Johansson upphäver offsiden på Stegius?

Det här hände i minut 83, alltså nära slutet. Och om Djurgården hade vunnit skulle de varit uppe jämsides med Eskilstuna. Nu skiljer det fyra poäng.

Ett annat tveksamt domslut i helgen inträffade i matchen Kristianstad–Kif Örebro. Såg jag rätt blev Kristianstad där lurat på ett kvitteringsmål i 39:e minuten när Alice Nilsson jobbade fram bollen till Rita Chikwelu. På tv-bilderna är det svårt att se exakt vad som hände i Carola Söberg:s målområde. Men det verkar inte som att Söberg har kontroll på bollen, utan att hon fick en väldigt billig frispark när hon borde åkt på ett baklängesmål.

I det här fallet vann ju KDFF matchen ändå, så det blev inte matchavgörande.

Jag har ju skrivit om att jag tycker att domarna i damallsvenskan är fega när det gäller att döma straffar. Personligen vill jag att det skall bli många mål, därför ser jag hellre att domarna dömer en straff för mycket än en för lite. Ett undantag från den där regeln är mitt eget lag, mot dem ser jag helst att det aldrig utdöms några straffar överhuvud taget…

Eftersom jag vill se många mål tycker jag också att domarna tillåter för mycket ”fusk” från försvarsspelare. Som bekant tar ju spelarna till alltfler knep för att lura domarna.

Det knep som väcker hetast känslor är filmning, i varje fall här i Sverige. Att bli kallad ”filmare” är bland det värsta epitet en svensk fotbollsspelare kan få.

Jag gillar inte heller filmningar, utan jag tycker att det är ett otyg. Men under vinjetten ”otyg” placerar jag alla taktiska regelbrott. Fast det känner jag mig ibland rätt ensam om.

För en försvarsspelare kan hindra hundra målchanser genom att använda knuffar, lätta tröjdragningar, fasthållningar och stängningar utan att bli stämplad som fuskare – tvärtom kallas spelaren för smart och rutinerad. Eller finns det någon som känner till någon ”tröjdragare” eller ”knuffare”?

En forward däremot kan bli stämplad som fuskare bara genom att inte kämpa emot när någon försöker ge sig på en fällning. Hur blev det så? Varför är det allmänt accepterat med fuskande försvarare, men inte med fuskande anfallare?

Innan jag lämnar helgens damallsvenska omgång konstateras att seriefinalen sågs av 185 000 tittare på SVT – en väldigt bra siffra.

* Till landslaget. I dag har Peter Gerhardsson samlat sin första landslagstrupp i Kroatien.

Av den torftiga medierapportering som varit i dag antar jag att knappt några svenska journalister är på plats och följer laget. Hittills har jag nämligen varken sett någon artikel eller något tv-inslag, däremot har jag hört ett inslag från pålitliga Radiosporten. Men inte heller där får man några ledtrådar om hur laget skall spela. Förhoppningsvis blir bevakningen bättre ju närmare Kroatienmatchen vi kommer.

När det gäller spelarna kommer de till samlingen med olika saker i ryggsäcken. Från den franska ligan lär Stina Blackstenius ha packat ner ett gott självförtroende.

Hennes och Linda Sembrant:s Montpellier leder nämligen ligan med två raka segrar och hela 15–0 i målskillnad. Blackstenius har gjort tre mål på två matcher, men ligger ändå bara fyra i skytteligan.

Det har nämligen blivit hysteriskt mycket mål i serieupptakten. I skytteligan leder Ada Stolsmo Hegerberg på fem. På delad andraplats med fyra mål finns Ouleymata Sarr, som har gjort alla Lilles mål, och Paris FC:s Gaetane Thiney. Thiney spelar alltså i nya Paris FC, det handlar om det lag som tidigare hette Juvisy, men som numera är uppköpt av Paris FC.

Just Montpellier, Lyon och just Paris står på full poäng efter två omgångar. Emma Berglund:s PSG har en seger och ett kryss, svenskan har spelat full tid i båda matcherna.

I Tyskland har Fridolina Rolfö startat båda matcherna för Bayern München, men hon har inte haft någon utpräglad forwardsroll, utan har mer agerat mittfältare. Som sådan stod hon för ett tungt bolltapp i lördags, ett bolltapp som ledde till Freiburgs segermål när Bayern föll med 1–0. Se höjdpunkter från den matchen här.

Både Rolfö och Amanda Ilestedt blev utbytta i helgens omgång. För Ilestedt och Turbine Potsdam blev det dock seger, laget är en av fyra fullpoängare efter två omgångar. Övriga är Freiburg, Frankfurt och Wolfsburg.

I Wolfsburg har Nilla Fischer spelat 90 minuter i båda matcherna. Hennes lag har hållit nollan och gjort tio mål framåt, så Fischer lär precis som Blackstenius ha gott självförtroende med sig till Kroatien.

På sistone har Fischer också förlängt sitt kontrakt med Wolfsburg till att gälla ända fram över säsongen 2020. Hon har alltså inga tankar på att trappa ner satsningen ännu på några år. När hon gör det kanske hon avslutar karriären på Nillavallen i Verum.

* Det är ju väldigt spännande att se hur Gerhardsson tänkt sig sitt landslag. Även Danmark har en ny förbundskapten. Men där råder en annan typ av spänning. För där fortsätter konflikten mellan spelarna och förbundet. Inga spelare dök i dag upp till första samlingen efter EM.

* Även i England är det en konflikt som står i fokus. Där rullar frågan om huruvida förbundskapten Mark Sampson agerat rasistiskt vidare. Förbundet har friat Sampson, men nu skall frågan upp på parlamentsnivå.

 

En tung vecka för svensk damfotboll

Det har gått ett tag sedan jag skrev mitt förra inlägg, och det finns en hel del saker att ta upp. Förra veckan var det ju både upp och ner för svensk fotboll – upp för herrarna och ner för damerna.

På herrsidan lyckades P19 kvala in till sitt EM-slutspel och det osannolika inträffade att Sverige B vände 0–2 till 3–2-seger borta mot Europamästarna Portugal. Det senare är ju för övrigt väldigt intressant.

Janne Andersson visade att om man har en väldigt tydlig spelidé går det att byta bort ett helt lag från en match till en annan och ändå nå ett väldigt bra resultat.

Medan det jublades på herrsidan var det massivt mörker på damsidan. Jag sätter fiaskostämpel både på F17-landslaget och på FC Rosengård.

Året efter ett OS-silver är det förstås inte läge att skriva att vi är framme vid slutet på svensk damfotbolls storhetstid. Men klart är att vi tappar mark för varje år som går – framför allt inom klubbfotbollen.

Där körde Tyskland och Frankrike ifrån oss för några år sedan. Sedan dess har damallsvenskan varit Europas tredje bästa liga. Men nu är även England både ikapp och förbi. Och Spanien är på väg att passera.

Kollar man vilka lag och nationer som varit i semifinalerna i Champions League de senaste fem åren får man följande lista:

Tyskland   7
Wolfsburg 2013, 2014, 2015 och 2016, Potsdam 2014 samt Frankfurt 2015 och 2016.

Frankrike   7
Lyon 2013, 2016 och 2017, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.

England 3
Arsenal 2013, Birmingham City 2014 och Manchester City 2017.

Sverige  1
Tyresö 2014.

Spanien   1
Barcelona 2017.

Danmark 1
Bröndby 2015.

Om något år kommer det att vara en framgång med svenska lag i kvartsfinal i Champions League. I år var det en stor missräkning att Rosengård inte gick längre. När lottningen kom var ju Barcelona en kanonlottning. Men Malmöklubben misslyckades totalt med att toppa formen till kvartsfinalerna och stod för en av de största missräkningarna någonsin för svensk klubbfotboll på damsidan.

Den största missräkningen är förstås att Umeå åkte ut mot cypriotiska Apollon 2009. Jag kan ha missat någon stor missräkning, men spontant känns det som att Linköpings torsk mot Bröndby för två år sedan och den här förlusten tar plats på topp tre.

Rosengård ordnade lite plåster på sina egna sår när de gjorde klart med Anja Mittag i slutet av förra veckan – det känns som en självklar kandidat till årets värvning i damallsvenskan.

Anja Mittag

Så till F17. Jag har dålig koll på historiken inom den åldersgruppen, men årets EM-kval måste väl ändå vara ett av tidernas sämsta?

Vårt F17-lag föll med 1–0 mot Island, följde upp med 0–0 mot Portugal – och var redan utslaget innan mötet med suveräna Spanien. Sett till förbundets eget klipp med höjdpunkter från den matchen nådde vi ett sanslöst tursamt, men betydelselöst 1–1. Det svenska målet var ett självmål på övertid.

Skönt att den här veckan har startat bättre för svensk damfotboll. F19-landslaget spelade ju sin första EM-kvalmatch i dag. Där kom man tidigt i underläge efter en rätt grov målvaktstavla.

Tyvärr har jag inte hittat några fler målbilder från matchen. Men den slutade lyckligt för svensk del, trots att Norge gjorde ytterligare ett mål i den första halvleken. AIK:s Loreta Kullashi lyckades nämligen reducera i början av den andra halvleken, och i 92:a minuten fixade hon även kvitteringen. Skönt.

I morgon är det dags för A-landslaget att spela igen. Startelvan har kommit, men jag sparar min kommentar kring den till nästa inlägg. Nu noterar jag bara att Sverige inte får tillåtelse från Fifa och Uefa att bära regnbågsbindel i landskamper.

Nu till den nationella damfotbollen. I lördags kikade jag förbi Valhalla och såg träningsmatchen Göteborg–Mallbacken. Under de första 45 minuterna var det jämnt, hemmalagets ledningsmål var ett turligt självmål.

Efter paus hittade Göteborg rätt i sitt djupledsspel och sprang sönder gästerna. Jag förvånades lite över att man lät Elin Rubensson spela 90 minuter i sin första match efter sitt skadeuppehåll. Hade det inte varit smartare att match i gång henne lite mer försiktigt? Spelmässigt gjorde Rubensson en helt ok insats.

När det gäller Göteborgs andra landslagsspelare, Pauline Hammarlund, var hon inblandad i flera målchanser och gjorde också ett mål. Det är förstås godkänt. Dock har jag reagerat över att hon ofta behöver flera chanser för att hitta rätt. Inte sällan missar hon sin första målchans i matcherna rätt grovt. Internationellt får en forward oftast inte mer än en eller två målchanser på 90 minuter, så skall Hammarlund bli en spelare för A-landslagets startelva behöver hon hitta bättre skärpa direkt i första målchansen i matcherna.

I Mallbacken föll min blick snabbt på Linnea Berger. Jag såg henne i QBIK i fjol och blev imponerad. Hon var inte sämre nu. Berger känns redan redo för damallsvenskan, hon har förutsättningar att bli en av elitettans stora profiler i år.

Innan det blir ett litet internationellt svep tänkte jag skriva några ord om de båda kvällstidningarnas allsvenska bilagor. I dem finns det som vanligt även några sidor om damallsvenskan, där samtliga spelare betygsätts.

Det är självklart inte lätt att sätta betyg på alla spelare, risken är uppenbar att även den bäste skulle sätta några galna betyg. Jag skrattade dock lite för mig själv när jag såg hur Expressen har jobbat.

De har satt motiveringen landslagsklass på fem getingar – och därmed delat ut just femmor till alla de spelare som har haft förtroende hos Pia Sundhage i vår. För de utländska landslagsspelarna har däremot inte femmorna varit lika givna.

Medan spelare som Hilda Carlén, Hanne Gråhns, Hanna Glas och Olivia Schough har femmor noteras fyror på bland annat Gudbjörg Gunnarsdottir, Erin McLeod, Rita Chikwelu och Kristine Minde samt treor på bland annat Claudia Neto, Marija Banusic och Ella Masar McLeod. Så hade inte min betygsättning sett ut.

De betyg i Expressen jag reagerar mest över är ändå tvåorna på Ebba Wieder och Sandra Adolfsson. För mig är båda självklara fyror.

Aftonbladet har varit hårdare i sin betygsättning. Jag skulle säga att de faktiskt har varit alldeles för hårda. Det är nämligen bara Lotta Schelin i hela damallsvenskan som anses vara värd en femma. Inte ens Marta – som kom med i alla möjliga världslag förra året anses alltså vara värd högsta betyg.

Utöver att Aftonbladet alltså bara använder fyra olika betyg tycker jag att de totalt sett lyckats bättre i sin bedömning – att de verkar ha bättre koll på spelarna. Även här finns det några undervärderade spelare. Exempelvis får världsmålvakten McLeod bara en trea, men totalt sett ändå ok betyg i Bladet.

Därmed lämnar jag svensk mark. Det är ju landslagsuppehåll i de stora ligorna. Innan uppehållet hände saker både i Tyskland och Frankrike.

I Frauen-Bundesliga gick Wolfsburg upp i serieledning genom att vinna med 4–0 mot Hoffenheim samtidigt som Potsdam spelade 1–1 borta mot Essen. Wolfsburg har fått fart efter nyår genom att Pernille Harder kom från Linköping och att Caroline Graham Hansen kom tillbaka efter skada. Potsdam har bromsats av att deras succéduo från höstmatcherna, Tabea Kemme och Svenja Huth, har varit skadade. Nu var i och för sig båda tillbaka i söndags, men de har ändå inte hunnit tillbaka till toppformen.

I Frankrike har Montpellier fått en jättebiljett in i höstens Champions League. PSG lyckades nämligen återigen tappa poäng i helgen. Trots att man ledde med 3–0 hemma mot Guingamp efter 27 minuter lyckades PSG tappa poäng.

Montpellier vann sin match med 5–0 (ett mål av Stina Blackstenius) och är nu en poäng före PSG. Dessutom har svensklaget ett bra spelschema i de fyra sista omgångarna. Man har kvart bortamatcher mot St Etienne och Rodez samt hemmamatcher mot Metz och Soyeaux. För PSG återstår bland annat bortamöte med Lyon. Stor fördel Montpellier i kampen om andraplatsen alltså.

Lyon leder för övrigt tabellen med åtta poäng och Caroline Seger kan snart fira sitt första franska ligaguld. Svenskan var för övrigt lagkapten i helgens omgång.

Så till de brittiska öarna. Där har Englands förbundskapten Mark Sampson redan tagit ut sin EM-trupp. Den hittar ni här. Framöver finns det anledning att kommentera truppen mer ingående. Nu nöjer jag mig med att vara förvånad över att snabba Eniola Aluko inte finns med. Aluko själv var inte förvånad, däremot besviken över att Sampson favoriserar vissa spelare.

De senaste dagarna har Irlands landslag fått massor av rubriker eftersom spelarna har hotat med strejk eftersom de inte accepterar de förutsättningar som gäller i landslaget. Det kan finnas anledning att återkomma till hur det faller ut.

Innan jag lämnar de brittiska öarna kan jag inte undanhålla hur Wales superstjärna Jess Fishlock firade sin 100:e A-landskamp. Det gjorde hon så här:

Slutligen har Asiens VM-kval dragit i gång med förkvalet. Där spelas den viktiga matchen på fredag, då möts Sydkorea och Nordkorea och gör upp om vilket av lagen som skall ha kvar chansen att få spela VM-slutspelet om två år.

Klockrent med Schmidt i landslaget

Strax efter att jag skrev mitt senaste inlägg presenterade Pia Sundhage årets sista, eller kanske snarare nästa års första landslagstrupp.

En av anledningarna till att jag inte har haft möjlighet att kommentera truppen förrän nu är att jag i går fick chansen att göra en långintervju med just Sundhage. Det är en intervju som skall gå under helgerna, så jag väntar med att kommentera vad som sades. Men en del intressanta tankar bjöd hon allt på.

Onsdagens trupp var också intressant på vissa områden. Jag blev lätt besviken när jag hörde namnen på målvakterna. Jag tycker ju att Jennifer Falk är ganska klar tvåa bakom Hedvig Lindahl och borde vara självskriven i den här truppen på Emelie Lundberg:s bekostnad.

Jennifer Falk

Jennifer Falk

Även bland backarna blev jag lite konfunderad. Där fanns ju nämligen tre högerbackar (Jessica Samuelsson, Hanna Glas och Hanne Gråhns) och bara en vänsterback (Jonna Andersson). Dessutom poängterade Sundhage att Magdalena Eriksson var uttagen som mittback och Elin Rubensson som mittfältare.

Som jag ser det är Rubensson fortfarande det klart bästa alternativet på vänsterbacksplatsen. Med tanke på att konkurrensen dessutom börjar bli stenhård på mittfältet vore det rimligast att spela in Göteborgsspelare på vänsterbacken till EM. Sedan kan Peter Gerhardsson börja arbete med att hitta en ”riktig” vänsterback fram mot VM 2019.

Apropå Gerhardsson hade Aftonbladet en högst läsvärd långintervju med honom i veckan. Missa inte.

Tillbaka till det nuvarande landslaget. När det gäller mittbackarna har Amanda Ilestedt hamnat ute i kylan. Jag ser nog också henne som femte alternativet, så där har jag inga invändningar. Inte mer än att jag ser henne mer som en landslagsspelare än Glas, Gråhns och Andersson – men de är ju ytterbackar.

Så till mittfältet. Det var när jag såg det som jag blev på gott humör. Det första namnet jag såg var ju Katrin Schmidt – vilket känns klockrent. Bra av Sundhage att inte hålla tillbaka här, utan ta chansen nu direkt när den tyska mittfältaren har blivit svensk.

Katrin Schmidt

Katrin Schmidt

Schmidt är en karaktärsspelare av en typ vi saknat. Det skall bli mycket kul att se henne i gulblå dress till våren. Jag gladdes också av att se att Michelle de Jongh i truppen. Det är en kreativ och konstruktiv spelare, hon är också en spelartyp som tidigare saknats.

Även om jag inte tyckt att Hanna Folkesson imponerat i höst ökar hon konkurrensen ytterligare. Det blir inte lätt för Sundhage att formera sitt mittfält – inte lätt alls. Till våren kan ju dessutom även Petra Johansson och Lina Hurtig komma att ge sig in i kampen här. Personligen hade jag inte heller haft något emot att redan nu låta testa Ebba Wieder i A-landslagssammanhang. Men det verkar ju finnas något slags regel att man inte testas på allvar förrän det år man fyller 20, så Wieder får sannolikt vänta till 2018…

Slutligen då forwards. Där fanns de väntade namnen. Dock noteras att den delat näst bästa svenska målskytten i damallsvenskan, Mimmi Larsson, saknades. Det kan man ju ha lite funderingar om. Visst har Larsson en tendens att missa många chanser, men det har även exempelvis Stina Blackstenius. Till de bådas fördel är ju att de har en förmåga att hamna i fler bra avslutslägen än andra forwards.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson

Totalt sett en intressant trupp. Den kommer att ställas på bra prov då det är europeiska topplag som Norge och England som väntar i Spanien den 19 respektive 24 januari. Vi får väl hoppas att de matcherna kommer att sändas i någon kanal – eller streamas av något av förbunden.

Apropå landslag, och det EM som väntar nästa sommar. För tillfället pågår den årliga fyrnationsturneringen i Brasilien. Häromdagen möttes Sveriges båda gruppmotståndare Italien och Ryssland i den cupen. Italien vann med klara 3–0 och sett till det här klippet har ryskorna lite jobb att göra med sitt försvarsagerande…

Den andra matchen i första gruppomgången var Brasilien–Costa Rica 6–0. Brasilien saknar en mängd utlandsbaserade spelare som Marta, Cristiane, Andressa Alves och Monica, men nya förbundskaptenen Emily Lima fick alltså ändå en fin start:

Så några ord om helgens fotboll. Det är en helg med spännande toppmöten i både Tyskland och Frankrike. I D1 Feminine är det lördag 15.00 som gäller, och vi har dels svenskmötet Lyon–Montpellier, dels Parisderbyt PSG–Juvisy. I tabellen är ju Lyon och PSG fullpoängare, medan Montpellier har tappat tre poäng (1–0-förlust mot PSG).

I Tyskland är det full ligaomgång på söndag. 13.00 visar DFB-tv seriefinalen mellan serieledarna Bayern München och de moraliska serieledarna Turbine Potsdam. Jag kallar Potsdam moraliska serieledare eftersom de har en match mindre spelad och bara är en poäng bakom. 14.00 väntar sedan ytterligare en hyperintressant toppmatch, då tabellfemman Wolfsburg tar emot trean Freiburg.

Den tyska ligatabellen är ju härligt jämn efter 8,5 omgångar. Överraskande nog hänger hela fem lag med i guldstriden så här långt. Samtliga fem (Bayern, Potsdam, Freiburg, Essen och Wolfsburg) står på en förlust vardera. Risken är ju uppenbar att något eller några av lagen dubblar den siffran i helgen.

Noterbart är ju att fjolårets Champions Leaguemästarinnor Frankfurt alltså inte är med bland topplagen, utan ligger några poäng bakom. Det är liksom ingen tvekan utan att Frauen-Bundesliga är den bäst och mest intressanta ligan i Europa för tillfället.