Tankar kring damfotbollens utveckling

Efter att Linköping i veckan åkte ut Champions League har det varit en hel del snack om framtiden och klassen på damallsvenskan.

Charlotte Rohlin

I går hade exempelvis TT en artikel med rubriken: Dyster prognos för Sverige i Champions League. I den konstaterade Charlotte Rohlin i LFC att:

”Det är ändå bra att vi är med i en kvartsfinal, det visar att det finns bra lag i damallsvenskan. Men de engelska klubbarna har börjat satsa, och de får också hjälp av sina herrlag. De tar steg, och det lockar också spelare att komma dit, precis som det lockar spelare att flytta till Tyskland och Frankrike.”

Damfotbollen har länge gjort anspråk på herrfotbollens pengar. Nu när alltfler herrfotbollsklubbar ”sponsrar” sina damlag med allt större summor innebär det dock att damfotbollen görs om. Det innebär att de klassiska klubbar som satt damerna först inte längre klarar av konkurrensen på högsta nivå.

Det innebär också att länder som Sverige, Norge och Danmark, där fotbollen totalt sett omsätter förhållandevis lite pengar, tappar mark mot nationer i Syd- och Mellaneuropa.

Jag har funderat lite över utvecklingen. Och som grund för mina funderingar gjorde jag en liten tillbakablick på Champions League, med start för tio år sedan:

2008:
Final: FFC Frankfurt–Umeå IK 4–3 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till final.
Kommentar: Det var näst sista upplagan där turneringen hette Uefa Women’s Cup. Nationerna hade bara en representant vardera. Det var två rena damfotbollsklubbar i final, och ytterligare tre i kvartsfinal. Längst av ”herrfotbollsklubbarna” nådde Lyon, som föll i semifinal mot Umeå.

2009:
Final: Duisburg–Zvezda Perm 7–1 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till semifinal.
Kommentar: I sista upplagan av Uefa Women’s Cup åkte Umeå mycket oväntat ut mot ryska Zvezda i semifinal. Damfotbollsklubbarna dominerade fortfarande stort. Det skulle dock visa sig att det här var sista upplagan där två klassiska damfotbollsklubbar möttes i final.

2010:
Final: Turbine Potsdam–Olympique Lyonnais 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: Umeå till semifinal och Linköping till åttondelsfinal.
Kommentar: För första gången hette det Champions League, och de bästa nationerna fick ha med två lag. För svensk del föll Linköping mot Duisburg i åttondelen, medan Umeå såg till att vi hade svensk representation i semifinalen för nionde året i rad. Där blev dock Lyon för svårt. De klassiska damfotbollsklubbarna fortsatte att dominera. Potsdam vann, och det var återigen tre damfotbollsklubbar i semi- och fem i kvartsfinal.

2011:
Final: Olympique Lyonnais–Turbine Potsdam 2–0
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Umeå ut i gruppspel.
Kommentar: I turneringens tionde upplaga fanns det för första gången inget svenskt lag i semifinal. Umeå stod för det största svenska fiaskot i turneringens historia när man blev tvåa bakom Apollon från Cypern i gruppspelet, och därmed inte kvalade in bland de 32 bästa lagen. Linköping räddade den svenska äran något, men föll mot Arsenal i kvarten. Herrfotbollsklubben Lyon stod som segrare för första gången. Trots det stod sig damfotbollsklubbarna fortsatt väl, med två i semi- och fyra i kvartsfinal.

2012:
Final: Olympique Lyonnais–FFC Frankfurt 2–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Herrfotbollsklubben Lyon höll sig kvar på tronen. Men damfotbollsklubbar som Potsdam, Frankfurt, Malmö och Göteborg var inte långt bakom. Malmö åkte för övrigt ut mot Frankfurt, medan Göteborg föll mot Arsenal.

2013:
Final: VfL Wolfsburg–Olympique Lyonnais 1–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Det här är året när herrfotbollen börjar ta över på allvar. För första gången någonsin når ingen klassisk damfotbollsklubb finalen, och bara en (Juvisy) är i semifinal. Breddmässigt står sig dock damfotbollsklubbarna fortsatt bra, det är fem sådana i kvartsfinal. För de svenska lagen tog det slut mot franskt motstånd. Malmö blev överkört med totalt 8–0 av Lyon, medan Göteborg förlorade med 4–1 mot Juvisy.

Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch til 1–2-målet.

2014:
Final: VfL Wolfsburg–Tyresö FF 4–3
Svenska lag: Tyresö gick till final och LdB FC Malmö till åttondelsfinal.
Kommentar: Det här är senaste gången ett svenskt lag gick hela vägen fram till finalen. Det handlade om ett ekonomiskt dopat Tyresö, som gick i konkurs strax efter finalen. Malmö åkte mot Wolfsburg redan i åttondelen. Även om herrfotbollsklubben Wolfsburg tog hem titeln var det här en av de sista turneringar där klassiska damfotbollsklubbar hävdade sig. Potsdam slog exempelvis ut Lyon i åttondelsfinalen.

2015:
Final: FFC Frankfurt–Paris Saint-Germain 2–1
Svenska lag: FC Rosengård och Linköpings FC gick till kvartsfinal.
Kommentar: Den största av de stora damfotbollsklubbarna FFC Frankfurt tog sin fjärde titel. Det går att se som en slutpunkt för den klassiska damfotbollen. För sedan 2015 har herrfotbollens pengar talat. Ingen klassisk damfotbollsklubb har tagit sig till final sedan dess. Och det är inte mycket som talar för att det någonsin kommer att inträffa igen. För svensk del var det en stark upplaga, med två lag i kvartsfinal. Rosengård föll på bortamål mot Wolfsburg, medan Linköping oväntat åker ut mot Bröndby.

2016:
Final: Olympique Lyonnais–Wolfsburg 1–1, 4–3 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och KIF Örebro till åttondelsfinal.
Kommentar: För andra gången blev det en final mellan två herrfotbollsklubbar. Den här gången drog Lyon längsta strået, och tog sin tredje titel. Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt större. Fem av de åtta kvartsfinalisterna är klassiska herrfotbollsklubbar. För svensk del gör både Rosengård och Örebro bra insatser. Rosengård faller efter straffläggning mot Frankfurt och Örebro på bortamål mot PSG.

FFC Frankfurt

2017:
Final: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain 0–0, 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och Eskilstuna United till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollen har tagit över. Alla fyra semifinallagen är klassiska herrfotbollsklubbar, och bara två av åtta kvartsfinalister är klassiska damfotbollsklubbar. Lyon tar sin fjärde titel och tangerar samtidigt Frankfurts notering. För svensk del blir turneringen en missräkning. Eskilstuna åker ut med 8–1 mot Wolfsburg och Rosengård faller oväntat med 3–0 mot Barcelona.

2018:
Final: Inte klart ännu. Semifinallagen är Olympique Lyonnais, Manchester City, Chelsea och Wolfsburg.
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Rosengård till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt starkare. Linköping är den enda klassiska damfotbollsklubben som når kvartsfinal.

Sammanfattningsvis noteras att vi nu är inne i den 17:e upplagan av damernas Champions League. Sverige har alltid haft minst ett lag i kvartsfinal.

De första fem åren (2002–06) var det uteslutande rena damfotbollsklubbar som spelade final. Fyra av dem var svenska, och två gånger hamnade pokalen i Umeå.

År sex tog sig Arsenal, som första herrfotbollsklubb, till final – och vann. Från år sex (2007) till tio (2011) var totalt tre herrfotbolls- och sju damfotbollsklubbar i final. Det var 3–2 i segrar till damfotbollsklubbarna. Under perioden tog Sverige ytterligare två finalplatser. Det dröjde ända till år tio innan Sverige första gången saknade representant i semifinal.

Perioden från elfte (2012) till 15:e upplagan (2016) tog herrfotbollen över. Sju av tio finalister och fyra av fem segrare var herrfotbollsklubbar. Sverige fick en sjunde finalist i Tyresö under den här perioden. I övrigt tog vi sju kvartsfinalplatser under den perioden.

De senaste två åren har alla åtta semifinallag och 13 av 16 kvartsfinallag varit herrfotbollsklubbar. För svensk del har det blivit två kvarts- och två åttondelsfinaler.

Kollar jag in i kristallkulan ser jag goda chanser att ha svensk representation i kvartsfinal i ytterligare några säsonger. Damallsvenskan är fortfarande såpass högt rankad att våra lag får ha otur i lottningen om inte något av dem skall slå sig in bland de åtta bästa.

Men chanserna kommer att minska för varje år, för herrfotbollsklubbarna kommer att koppla ett allt hårdare grepp om damfotbollen. Om en femårsperiod kanske vi är i ett läge att vi inte har svenska kvartsfinalister mer än typ vartannat år. Och om tio år är vi nog nöjda om vi ens har ett lag i kvartsfinal.

Kvartsfinal har varit ett rimligt svenskt resultat ett tag, och så känns det även alltså i den närmaste framtiden. Det kommer inte att vara omöjligt att nå längre än så – men det lär bli svårt. För att få en ny, svensk semifinalplats kommer det att krävas extremt flyt i lottningen. Plus att det lag det som skall göra det behöver pricka formtoppen i absolut rätt läge.

Kollar vi trenden i Europa nu så har Tyskland fortsatt den klart starkaste ligan i Frauen-Bundesliga. Där är det herrfotbollsklubbar som Wolfsburg och Bayern München som dominerar. De klassiska damfotbollsklubbarna Turbine Potsdam och FFC Frankfurt tillhör fortsatt den övre tabellhalvan, men har på senare år haft väldigt svårt att ta sig vidare till Champions League. I år finns även Freiburg (herrfotbollsklubb) med och utmanar i toppen.

Den näst högst rankade ligan i Europa är franska D1 Feminine. Där är det tre herrfotbollsklubbar som dominerar totalt: Olympique Lyonnais, PSG och Montpellier.

Den klassiska franska damfotbollsklubben Juvisy har inte klarat konkurrensen från storheterna. De sexfaldiga mästarinnorna gick ifjol upp i herrfotbollsklubben Paris FC, ett drag som inte har hjälpt. Juvisy är långt ifrån att få spela i Champions League kommande säsonger.

I England har WSL på kort tid inneburit ett lyft för damfotbollen. Landslaget är numera det högst rankade i Europa, och man har i år för första gången fått fram två semifinallag i Champions League. Och det är med hjälp av herrfotbollens resurser som klivet varit möjligt. Det är ju nämligen herrfotbollsklubbar som Manchester City, Chelsea och Arsenal som dominerar. Häromveckan aviserade dessutom rika Manchester United att de nu skall ge sig in i matchen.

Uniteds lag skall börja i WSL:s andraliga. Men räkna med att man snart är uppe i Europaeliten – United vill knappast vara sämre än City.

Även i Spanien och Italien flyttar storlagen fram sina positioner. I spanska Liga Iberdrola, eller Primera División Femenina som den också kallas, är det herrfotbollsklubbarna som dominerar. Det har varit Barcelona, Atletico Madrid och Athletic Bilbao som tagit landets platser till Champions League de senaste åren.

Och när man ser att derbyt mellan Atletico och Madrid CFF drog drygt 22000 åskådare häromdagen inser man att de här klubbarna kör ifrån våra damallsvenska med hög hastighet. Det var ju nämligen inget damallsvenskt lag som hade 22000 i totalpublik under fjolåret.

I Italien har Juventus gjort en kanoninsats under sin premiärsäsong. Laget är utan poängförlust, och blir spännande att följa i höstens Champions League. Att spelarna marknadsförs på nya områden lär väl inte missgynna laget:

Från Italien har nyligen även AC Milan gått ut med att man på allvar tar upp kampen inom damfotbollen. Med såväl Juventus, Fiorentina som Milan på banan lär de klassiska, italienska damfotbollsklubbarna snart vara långt ifrån de stora scenerna.

Trenden i de stora europeiska ligorna är alltså att det är herrfotbollens pengar som talar. För spelarna är det här bra, såväl ur lönesynpunkt som genom att spelarna erbjuds fantastiska träningsförhållanden.

Personligen är jag dock lite tveksam till verksamheter som inte bär sig själv. För hur bra det än går sportsligt för damlagen i Lyon, Juventus, Barca eller Chelsea är det inte damerna själva som avgör sin framtid – det är herrlagets resultat.

Exempelvis är resultaten för Wolfsburgs herrlag mer avgörande för hur mycket Nilla Fischer kan tjäna än hur det går för Wolfsburgs damer. Skulle herrlaget åker ur herrarnas Bundesliga skulle det nämligen vara förödande för Wolfsburgs damlag.

En annan rätt tråkig följd av de stora herrfotbollsklubbarnas frammarsch är att damfotbollen aldrig  kommer att hamna i fokus i de klubbarna. Damerna kommer att få räkna med att som bäst komma i andra hand. Men gissningsvis är många spelare ok med det så länge summan i lönekuvertet är på rätt nivå.

Jag tror att damfotbollen skulle må klart bäst om den även framöver kunde finansiera sig själv, och slapp att stå under herrfotbollen. Men pengarna bestämmer, och vi får nog räkna med att det kommer att vara de herrfotbollsklubbar som har de ledare som är mest generösa mot damerna som kommer att dominera damfotbollen framöver.

För svensk del var vi ledande så länge damfotbollen finansierade sig själv. Nu ser det alltså annorlunda ut. Och sanningen är ju att Sverige därmed är kört över tid.

I Sverige drivs fortfarande damfotbollen av damfotbollsklubbar som Linköpings FC, FC Rosengård, Eskilstuna United och Kopparbergs Göteborg FC.

Nu kanske någon ställer sig frågan: Men går det inte att för de stora svenska herrfotbollsklubbarna att göra som de nere i Syd- och Mellaneuropa? Kan inte AIK, MFF och de andra göra stora damfotbollssatsningar?

Självklart skulle det gå att flytta verksamheten till de stora herrfotbollsklubbarna. Saken är ju dock att herrfotbollen är långt ifrån jämställd. Det är större skillnad i ekonomi mellan de stora herrfotbollsklubbarna på kontinenten och våra svenska än det är mellan svenska herrfotbolls- och damfotbollsklubbar.

Sveriges rikaste fotbollsklubb är Malmö FF. De omsatte cirka 249 miljoner kronor för 2016. Det året låg ytterligare sex klubbar på 100–160 miljoner kronor i omsättning; AIK, IFK Göteborg, BK Häcken, Djurgården, Norrköping och Elfsborg.

För storklubbarna nere i Syd- och Mellaneuropa handlar det om väldigt mycket större siffror. På den här aktuella listan från finansinstitutet Deloitte framgår att Manchester United för 2017 hade intäkter på 675 miljoner euro, alltså cirka 6,8 miljarder kronor.

Samtliga klubbar på Deloittelistans tio i topp hade intäkter på mer än fyra miljarder kronor. Bland de klubbarna finns Barcelona, Manchester City, Bayern München, Chelsea, PSG och Juventus – alltså klubbar som nu är på frammarsch inom damfotbollen.

För att i dag kunna ta upp kampen i den absoluta Europatoppen inom damfotbollen uppskattar jag att det krävs en budget på 25–40 miljoner svenska kronor. Som exempel ligger elitbudgeten för LFC och Rosengård på 10–15 miljoner kronor.

Ett enkelt räkneexempel säger att 40 miljoner kronor utgör cirka 6,1 promille av Barcelonas omsättning, 6,8 promille av Bayern Münchens och 7,5 promille av Manchester Citys, medan det utgör hela 16 procent av Malmö FF:s och 38 procent av Elfsborgs.

Det som är kaffepengar för de europeiska storklubbarna är jättesummor för våra svenska herrfotbollsklubbar. Och eftersom det inte finns några pengar att tjäna på damfotboll vore det ju tyvärr en vansinnesinvestering från Malmö FF att lägga 40 miljoner på damfotboll. För Barca, Bayern och Juventus är det däremot väldigt billig goodwill.

Så länge alltfler rika herrfotbollsklubbar startar goodwillprojekt kommer vi alltså att få räkna med att damallsvenskan kommer att fortsätta att brandskattas på toppspelare.

För utvecklingen nere i Europa gör ju även att lönenivån inom damfotbollen höjs. Jag pratade nyligen med en ledare inom svensk damfotboll som berättade att det gick att få världsspelare för 17000–18000 kronor i månadslön bara för tre–fyra år sedan. Det är numera omöjligt.

Följden av allt dyrare spelare blir ju att exempelvis lag som Linköping och Rosengård tvingas ha allt tunnare trupper, samt skriva allt kortare kontrakt. Det är förstås väldigt negativt för kvaliteten.

Det finns förstås även positiva saker. En är att det är kortare väg in i lagen för unga talanger, en annan att damallsvenskan sannolikt kommer att vara jämnare i år än toppligorna i Syd- och Mellaneuropa. Framöver får vi nog lära oss att glädjas åt det lilla…

Med det passar jag dessutom på att önska er alla en glad påsk.

13 thoughts on “Tankar kring damfotbollens utveckling

  1. Bra att du skrev den här krönikan, Jag har själv skrivit ett längre inlägg på Rainers blogg under tidiga eftermiddagen – på samma tema. Dessvärre är det inte publicerat ännu. Jag ska inte upprepa det här, det centrala är emellertid just att att det inte spelar så stor roll att de svenska ”storklubbarna” satsar på damfotboll, de sektionerna kommer ändå vara betydligt mindre än de europeiska. Så det är bra att du tog fram siffrorna här. Det är så det ser ut.

    Och ett tankeexempel, tänk om alla absoluta europeiska toppklubbar (de fem största i de fem största länderna m.fl.) satsar på en damsektion? Ja, då kommer landskapet definitivt se annorlunda ut för svenskt vidkommande. Det verkar som om vi går den framtiden till mötes. Damallsvenskan kommer mer och mer likna Allsvenskan i status, roligt för en del fans, mindre bra för konkurrenskraften. Men, icke att förglömma: svenskar är i stor utsräckning intresserade av andra sporter, typ ishockey och märkligt nog skidåkning (vinterstudion), jag menar verkligt intresserade. Ja, vi får vad vi förtjänar. Hur länge dröjer det innan Holland och t.ex. Portugal har en bättre liga än Sverige? Ja, kanske några decennier? Men ändå. Intresset för fotboll är inte odelat.

    Säger jag The Guardian som bott i Italien. Och som sett de lokala små klubbarna i förorterna, varit på de arenorna. Mer folk givetvis, men också ett större intresse.

  2. Bra och intressant inlägg. Tycker också att det är problematiskt att damlagen i dom stora fotbollsklubbarna inte bär sej själva. Det gör verksamheten sårbar, och vi har tidigare sett hur damlag lagts ner när klubbar fått brist på pengar eller när det kommit in nya ägare som inte tycker att damfotboll är nåt att bry sej om.
    När det kommer till publiksiffror så är den från senaste Madridderbyt imponerande, och det finns fler exempel från kontinenten. Det är ändå undantagen som bekräftar regeln. I dom allra flesta matcher skulle jag tro att publiksiffrorna är samma som damallsvenskans medianpublik, men jag vet inte. Det förändrar dock inte det faktum att dessa matcher har uppnått åskådarantal som damallsvenskan inte varit i närheten av. Då ska man komma ihåg att damfotbollen i Sverige är mer etablerad och generellt har en starkare ställning än den har i Spanien.

  3. Jag är av den inställningen att allt som innebär mer pengar till damfotbollen i Europa är positivt. Tanken på att det ska bära sig självt är förvisso sund men skulle den implementeras skulle vi få ett moment 22 läge där damfotbollen p g a minimala resurser aldrig skulle få möjlighet att växa som sport, generera mer intäkter och växa ekonomiskt.

    Jag tror också liksom LFC:s tränare Walfridsson att vi inom några år kommer se ett CL som domineras av de stora klubbarna och då hoppas jag UEFA gör det rätta och öppnar upp för fler platser åt de stora ligorna på samma sätt som på herrsidan.

    På det sättet skulle möjligheterna till större medialt intresse vilket i sin tur ger mer prispengar öka och när våra Damallsvenska vinnare tar sig in i huvudturneringen med ojämna mellanrum blir det en bedrift som också kan ge lite klirr i kassan istället för att som idag bli en ekonomisk belastning för de olyckliga topp 2 lag som kvalificerar sig.

    • Det är klart att pengarna gör nytta, framför allt för spelarna. De bästa får bättre förutsättningar, kan leva på sin sport och ges därmed motivation att hålla på längre. Att spelarna har det bra är såklart också bra för sporten som helhet.

      Dock köper jag inte att vi skulle få ett moment 22 om damfotbollen behövde bära sig själv. Att bära sig ekonomiskt är ett rimligt krav för alla verksamheter, och det gäller för alla andra sporter. Så varför skulle det inte gälla för damfotbollen?

      Över tid kan inte damfotbollen leva på herrfotbollen, damerna måste kunna stå på egna ben. Det viktigaste för att kunna stå på egna ben är ett ökat engagemang. Man måste få folk att vilja betala för att se på damfotboll.

      Hittills har de stora herrklubbarnas inmarsch i damfotbollen inte inneburit något större lyft för engagemanget. Herrlagens supportrar går ju tyvärr inte på damernas matcher. Tittar man på publiksiffrorna i Frauen-Bundesliga är det fortfarande de klassiska damfotbollsklubbarna som har störst stöd. Bayern München har exempelvis ett snitt på 500 åskådare hittills i ligan.

      Risken är att de stora herrfotbollklubbarna huvudsakligen jobbar för att öka intresset kring sina egna varumärken, och inte bryr sig om damfotbollen som sport. Här kan det bli problem.

      • Visst bör och borde damfotbollen kunna stå på egna ben ekonomiskt och det gör den ju också på sina ställen, men då kan den inte heller konkurrera om de främsta placeringarna i exempelvis WCL, vilket vi sett i dagarna. Istället för att säga att damfotbollen ”lever” på herrfotbollen kan man lika gärna säga att den ”dör” eller i alla fall utarmas av herrfotbollen. Styrande i större herrfotbollsklubbar gör naturligtvis ekonomiska och andra kalkyler och damfotboll är kanske inte något intresse (möjligen inte ens fotboll) hos dem. Det är ett medel för att nå andra mål. Att ha ett damfotbollslag är för dem bara ett yttre tecken på att vara i takt med den tid vi lever i, inte nödvändigtvis att vara intresserade av damfotboll eller dess utveckling. Det handlar om att skapa samhällelig legitimitet eller möjligen bara en illusion av detta. På det sättet är det inte konstigare att fotbollsklubbar ägnar sig åt så kallade CSR-projekt än att företag gör det. Syftena är liknande, i fotbollens fall att framstå som samhällsbärande och därmed komma i åtnjutande av ekonomiska medel och för företag att sälja mer. Det hindrar förstås inte att CSR-projekt kan vara till nytta.

  4. Din artikel är till stora delar övertygande och väl underbyggd. Något annat hade jag i och för sig inte väntat. Det går dock att göra några tillägg och kanske också ”skruva” på en del saker.

    Nyligen avslutades Paralympics med ett silver som enda svenska medalj. För tjugo år sedan var Sverige en stormakt i dessa sammanhang, men inte längre. Andra nationer har kommit ikapp och förbi, precis som med damfotboll. Sverige är ofta tidigt ute med att fånga upp och organisera saker, inte minst inom idrott. Så var det med paralympisk idrott och så var det med damfotboll. När många andra länder knappt hade uppmärksammat damfotboll hade Sverige redan kommit en bit på vägen. Det relativa försprånget kunde behållas och även utvecklas en del med framsynta klubbar som Umeå IK. På motsvarande sätt hade Sverige också ett landslag i världsklass, även om det hackade en del i mästerskapen. Den tiden kommer inte tillbaka. Detta förhållande tror jag, med viss eftersläpning, också är en delförklaring till att Damallsvenskan, som för bara 5-10 år sedan fortfarande rankades som i varje fall Europas bästa liga, har fallit tillbaka (naturligtvis i kombination med de satsningar som görs utomlands).

    Det är förstås inbyggt i idrott att tävla och jämföra sig med de bästa och att själv försöka bli bäst. Det framstår alltmer som att det här är och kommer att fortsätta vara ett problem för svensk elitdamfotboll, mer akut på klubbnivå, men synligt även på landslagsnivå. Om det nu handlar om att det är pengar och vad som kan åstadkommas med pengar som styr kvalitet och utveckling inom damfotboll, så kommer Sverige aldrig att kunna konkurrera, vilket många konstaterat. Om det också handlar om andra saker som att få fram och ta hand om talanger, så kanske det finns vissa möjligheter. Även detta är dock beroende av ekonomi förstås. Damallsvenskan som tidigare hade draghjälp av att rankas i topp kan bli, och har kanske redan blivit, mindre intressant att spela i för de bästa i Europa och andra världsdelar. Damallsvenskan blir en kortvarig språngbräda för utländska spelare och för de bästa svenska. Det finns varken pengar eller status för något annat. Korta kontrakt är ett tecken på detta. Samtidigt jobbar en kader av agenter på att promota spelare för större klubbar och bättre löner. Det pågår hela tiden, även om det ibland framställs som att de inte finns eller att sådant bara sker precis under ”silly season”. Damallsvenskan får kanske i framtiden hålla till godo med yngre svenska spelare utan utvecklingsprognos mot utländska klubbar, en del yngre svenska och utländska spelare som jobbar sig uppåt i karriären och en och annan tidigare ”stjärna” som vill trappa ner och knipa någon titel till. Någon som känner igen sig? När kommer de största klubbarna att plocka de mest lovande flickspelarna och sätta dem i ”akademier”? Är det därmed dags att sänka förväntningarna och tänka på ett nytt och smärtsamt sätt kring svensk damfotboll på klubbnivå och i viss mån på landslagsnivå? Är från och med nu en kvartsfinal i WCL en fantastisk framgång istället för en besvikelse? Är det kanske lika bra att inte alls delta i WCL?

    Du skriver att engagemanget för damfotboll måste öka. Det verkar vara en lång väg att gå om engagemang mäts i publiksiffror. I SVT:s publikundersökning av lagsporter kom bästa damlaget på plats 69 (basket). Piteå IF kom på plats 93 och FC Rosengård på 104 (av 108 lag med mer än 1000 i snitt). Är alltså herrfotboll i Landskrona i division 1 mer än tre gånger så intressant än alla andra lag i Damallsvenskan? På samma sätt som paralympisk idrott och damfotboll en gång i hade ett försprång i Sverige har herridrotten och särskilt herrfotbollen ett gigantiskt försprång framför damidrott och damfotboll. Människors val som publik är starkt styrt av kulturella och sociala normer och traditioner. Det är sega strukturer som man inte kommer åt med några käcka marknadsföringstricks eller, för den delen, genom nutidens minst ifrågasatta illusion och självbedrägeri – sociala medier. Lokal anknytning, lokala ”stjärnor” och att känna sig som en del av något större, kan möjligen locka fram mer engagemang och betalande publik. När och om det händer har vi nog blivit åtskilliga år äldre…..

    Ja, ”herrfotbollsklubbar” och ”deras” eventuella damlag. Självklart KAN svenska ”storklubbar” satsa mer på damfotboll. De VILL av olika skäl inte. En återhållande faktor har jag nämnt i en kommentar på Hattrick (under rubriken 4-0 i paus) – de vågar inte utmana. En annan återhållande faktor är skattelagstiftningen som kräver motprestationer av klubbar för ekonomiska bidrag från sponsorer, annars beskattas de som ger pengar. Här finns tydligen inga politiska poänger att vinna på en förändring.

    Till sist: visst vore det intressant och upplysande att höra hur SvFF och EFD ser på dessa framtidsfrågor för svensk damfotboll. Det lär nog inte hända att de stiger ner från sin nådiga tron för att tala till, eller ännu mindre med, pöblen….

    • Kring liknelsen med Paralympics konstaterar jag bara att nationer som varit eller är i krig, gynnas gentemot Sverige eftersom de har fler potentiella paraidrottare. Vårt tapp på den fronten behöver alltså inte bara vara av ondo.

      Inom damfotbollen borde vi kunna stå oss väl på landslagsnivå i ganska många år framöver. Där varken ska, eller behöver vi sänka våra mål och förhoppningar. Vi har fortfarande ett större antal aktiva spelare än de flesta andra nationer. Tyvärr är utbildningen av flickspelare i Sverige ofta undermålig, vilket gör att tjejerna inte blir så bra som de kunde ha blivit.

      Men för landslaget, och ur talangutvecklingssynpunkt, behöver det inte vara en försämring att damallsvenskan blir sämre ur ett internationellt perspektiv. Framöver kommer det ju att bli lättare för talangfulla svenska spelare att spela i allsvenskan, vilket bör gynna våra landslag. Och så länge svenska spelare är attraktiva utomlands kommer våra A-landslagsspelare att ha tillräckligt bra klubbmiljö för att kunna prestera på världsnivå.

      Apropå utbildningen av talanger tror jag att vi även fortsatt kommer att få sköta den inom Sverige. För storklubbarna har ju inte något att vinna på flickakademier så länge det inte finns några pengar inom damfotbollen. I dag finns det ju en större uppsida för en klubb att satsa på sitt lag för 14-åriga pojkar än på damlaget. För bland de 14-åriga pojkarna kan det ju finnas en spelare man kan sälja för 100-tals miljoner kronor. För damerna kan man som mest få en miljon.

      På klubbnivån kommer vi däremot att sakta men säkert tvingas att sänka förväntningarna. Om tio år kommer nog en svensk kvartsfinalplats i UWCL att vara en framgång.

      När det gäller publikintresse hänger det i huvudsak samman med resultat och kultur, där resultat är den enskilt viktigaste saken. Lag som gör bra resultat har i allmänhet högre publiksiffror än lag som gör dåliga resultat. Men även kulturen är viktig. För att bygga ett stöd över tid behöver lagen också leva över tid. En tredje faktor är att publik lockar publik. Alltså, om folk hör att det blir mycket publik på en match så är det lätt att dras med i strömmen.

      När det gäller kulturen har damfotbollen ett stort problem. Kollar man damallsvenskan 2008 finns bara fem av de klubbarna kvar i årets damallsvenska, i varje fall i samma regi. Och backar vi 15 år till 2003 är det bara ett lag som överlevt, och det är Hammarby som ju dock inte drivits i samma regi hela perioden.

      För publiksiffrorna är jag osäker på om utvecklingen med fler herrfotbollsklubbar inom damfotbollen är positiv. De klubbar som har byggt upp en kultur skjuts åt sidan och ersätts av klubbar där damlaget som bäst kommer i andra hand, fast oftast i tredje-fjärde hand. I Stockholmsområdet noteras ju att Tyresö hade bättre siffror än AIK, Hammarby och Djurgården, trots att det tre sistnämnda totalt sett borde ha ett väldigt bra publikunderlag. Men i de klubbarna bryr sig inte supportrarna om damfotboll.

      En högst relevant sak som SVT:s publikundersökning inte visar är ju hur mycket varje åskådare betalar. Jag såg att åskådarna i damallsvenskan 2016 i snitt betalade 38 kronor i entré. I herrallsvenskan låg intäkterna på 161,8 kronor per åskådare och i superettan på 100,40 kronor. Nu redovisades siffrorna olika för herr- och damserierna, så det kan vara så att de inte är fullt jämförbara. Men stämmer de så är varje åskådare i superettan värd 250 procent mer än de i damallsvenskan.

      När det gäller Landskrona är det stadens lag. Ett lag som gjorde resultat, vann sin serie, och som har en mångårig kultur. Det finns anledning att tro att man också hade nytta av effekten av att publik lockar mer publik. Deras fjolårssnitt på 2346 är rimligt. Det är väl närmast jämförbart med intresset för Eskilstuna United så länge EU gick riktigt bra.

      Det som fascinerar mig på publikfronten är att elitidrottande damer/tjejer inte själva går på damidrott i speciellt stor utsträckning. Man vill ha jämställda löner inom idrotten, och motiverar med ord som ”det är faktiskt 2018 nu”, men själva syns idrottarna oftare på herridrott än på damidrott. Så förändrar man inte gamla mönster.

      Slutligen har jag förstått att de herrfotbollsklubbar som ägnar sig åt damfotboll på högsta europeiska nivå inte verkar speciellt intresserade av att Uefa ökar prispengarna i damernas Champions League. För dem handlar det ju ändå bara om kaffepengar, så de ser hellre att deras herrlag får ännu högre prispengar.

      • Konstaterar att jag håller med Rydén i denna fråga och svarar/sammanfattar här efter ha läst alla inlägg i tråden. 1. Damfotbollen i stort med klubbar/spelare/avtal osv. ska givetvis bära sig själv. 2. Det finns stora problem med damsektionerna i storklubbarna (här exemplifierat av Bayern Munchen), speciellt för de rena damklubbarna som nu försvinner – bra att det kommer fram att värdefull kultur kan gå förlorad. 3. Allt bör mätas i intresse, det vill säga åskådare/publik/tittare – det är det som är relevant (för hållbarheten). 4. Framgångarna ska alltså mätas i åskådare; hur klarar då damfotbollen att öka sitt antal? Det är grundfrågan och ska på sikt (i klubbar osv.) besvaras i sig, inte jämfört med bara herrfotboll. 5. Är inte intresset för fotboll/damfotboll större ”så är det inte”… Det vill säga, det kommer antagligen inget ”jämställt” lyft visavi herrfotboll – det handlar inte om jämställdhet i den meningen, det är ingen mänsklig rättighet att spela inför 50.000 åskådare varje helg (bara i en diktatur kan man kommendera människor till arenan – eller militärparaden). 6. Det handlar inte om damfotboll mot herrfotboll, utan om fotboll mot annat (andra evenemang – med en hel del tv-sändningar). 7. Damfotboll har märkligt lågt stöd bland rimligt potentiella åskådare (se Rydén ovan). På samma sätt har lokal sport öht. Många har ett favoritlag långt borta i ett annat land som följs via tv-utsändningar istället för det lokala laget på live-avstånd. 8. Frågan måste förr eller senare ställas vad det är som gör damfotboll attraktivt, att stödja, att bevittna. Och besvaras, ärligt. Det gäller för alla verksamheter, givetvis. Mitt eget svar kan tjäna som ett (av alla) exempel: LFC är mitt lokala lag i min hemstad, kulturen knyter mig till klubben, mina känslor och mitt intresse uppstår i en lokal kontext; spelarna har en skön attityd med en stor dos passion, de är helt enkelt rätt; LFC har alltid varit ett spelande lag som tagit spelet* fotboll på allvar och bemödat sig om passningsspel; jag gillar det lägre tempot i Damallsvenskan, som i princip tillåter ett gediget passningsspel – det är spelet jag vill åt, inte den fysiska styrkan. Nu har man dessutom en ordentlig arena, kanske inte så stor och exklusiv, men å andra sidan intim och sluten, det finns en stämning på läktaren (tack Flocken!). Vidare tycker jag storfotbollen (på tv) blivit för penningstinn, nästan lite osmaklig (engelska lag ägs av olika typer av utländska ”moguler”, t.ex.), det lokala perspektivet har tappats bort – mitt intresse har svalnat; jag gillar inte alls Allsvenskan – har aldrig gjort, spelet var under lång tid alldeles för dåligt och stereotypt. Med mera, med mera…

      • @Johan: Min jämförelse mellan utvecklingen för svensk del inom paralympisk idrott och damfotboll var bara avsedd att illustrera förhållandet att Sverige ofta är tidigt ute, men att andra länder kommer ikapp och ibland förbi. Det blir ändå lite märkligt att argumentera för att något land ”gynnas” av att vara eller ha varit i krig oavsett om det gäller antalet möjliga paralympiska idrottare eller något annat. Nog om det.

        Utbildningen av flickspelare, i varje fall de allra flesta, sker i klubbarna. Även om vi hittills mest nämnt elitspelare och elitklubbar så kämpar naturligtvis tusentals klubbar med sin ekonomi och sina ambitioner. Om det stämmer att flickspelare är för dåligt utbildade, hur lösa det problemet? Eller tänker du mest/bara på de som når flicklandslagen och nosar på en elitkarriär?

        Nej, storklubbar kanske inte främst skulle satsa på akademier för flickspelare för att ”förädla” dem till ekonomisk vinst, utan av andra skäl. Ett kan vara att skapa en kader ur vilken några kan nå det egna A-laget. Ett annat kan vara för att de helt enkel kan och/eller vill pröva något nytt och/eller skaffa sig en relativ fördel framför andra klubbar. Om damfotboll förutspås styras av herrfotbollens rationalitet är tanken kanske inte ändå så främmande, även om det var en spekulation från min sida.

        När jag pratar om kultur kopplat till publiktillströmning inbegriper jag också det försprång som herrfotbollen har av tradition. Jag håller med om att det är en pikant detalj att kvinnor ofta hellre ser herrfotboll än damfotboll. Det är nog svårt att tro att det skulle finnas någon kollektiv kraft som drog in kvinnor till damfotbollen. Tvärtom – om vi för ett ögonblick sneglar mot feminism – finns det där vissa som tycker att kvinnor inte ska ta efter mäns dårskap, exempelvis tävlingsidrott och krig. Då lär de inte heller komma till damfotbollen. När det gäller förebilder för kommande generationer är det en lika pikant detalj att när damfotbollens nuvarande stjärnor uttalar sig om sina förebilder nämns nästan alltid herrar och nästan aldrig damspelare. Så stark är den kulturella reproduktionen. Det hindrar inte att samma damstjärnor gärna uttalar sig om vikten att att vara förebilder. Så vitt jag kan se finns det ännu inga svenska damfotbollsklubbar (och få andra heller) som löst ekvationen vad som lockar publik till damfotbollsarenorna. Enda gångerna det blir anständigt med publik är när klubbar arrangerar något speciellt. Det orkar de kanske med någon gång om året, men inte varje match. Damfotbollen har inte heller hittat nycklar till eller jobbat tillräckligt med att skapa och bygga upp en egen ”fanbase” på klubbnivå.

        Intressant angående betalning. Siffrorna kan möjligen indikera att det är relativt stor del ”gratispublik” eller publik som har subventionerade biljettpriser och/eller kommer i samband med sponsorarrangemang. Självfallet blir detta mer påtagligt med 1000 på läktaren än med 10 000. Jag hörde nyligen en historia om en tidigare damallsvensk spelare (och nuvarande landslagsspelare) som nu spelar i en utländsk klubb. Hon kom för att se sitt gamla lag spela. Vid insläppet blev hon naturligtvis igenkänd och framviftad: ”Du behöver inte betala…” Då svarade hon: ”Jag betalar alltid. Alla pengar behövs.” DET kallar jag en förebild och ett föredöme.

        Visst har du en poäng i att resultat har betydelse för publiktillströmningen. När jag tog Landskrona som exempel var det på måfå för att fråga om det är något alldeles särskilt i deras spel som gör att de har tre gånger så stor snittpublik som lagen i Damallsvenskan. Troligen inte och troligen handlar det om andra saker, varav The Guardian nämner några.

        Så, sammanfattningsvis, enligt min uppfattning så kan naturligtvis svenska ”storklubbar” satsa mer på damfotbollslagen. Det kan också organisationer som SvFF, UEFA och FIFA göra i syfte att skapa mer likvärdiga förutsättningar. Sedan måste damfotbollen någonstans längs vägen bli ekonomiskt självförsörjande. UEFA skulle exempelvis i ett första steg kunna fördubbla ersättning för deltagande och prispengar i WCL. Det skulle skapa åtminstone rimligare förutsättningar för deltagande i cupen. Tyvärr ägnar sig dessa organisationer hellre åt ”skyltfönsteraktiviteter” och kampanjer. Det utmanar inte mäktiga intressen och det blir dessutom billigare så: ”Talk is cheap!” istället för ”Put your money where your mouth is!”

      • Jag håller absolut med om att Sverige är tidigt ute i många sammanhang, och att din liknelse inte var helt dum. Dock tror jag att vi har bättre förutsättningar att över tid ligga högt inom damidrott än inom paraidrott.

        Utbildningen sker i klubbarna. Men tyvärr har klubbarna betydligt större morötter att få fram bra killar än bra tjejer. En bra kille kan ju rädda en förenings ekonomi under rätt många år, medan en bra tjej bara är en fjäder i hatten. Min erfarenhet är att pojklag i mycket större utsträckning har externa tränare, medan flicklag nästan alltid tränas av föräldrar.

        Bara det att inte alla damallsvenska klubbar själva har något kortsiktigt att vinna på talangutveckling är ju en jättebrist. Exempelvis lägger Elfsborg här i Borås årligen kring åtta miljoner kronor på talangutveckling av pojkar. De pengarna får de tillbaka genom att en mängd egna talanger tar sig upp i A-truppen. Kopparbergs Göteborg FC och Linköpings FC har ingen egen talangutveckling, ett skäl är förstås att det inte kostar något att värva färdiga talanger i 16–20-årsåldern, vilket gör att talangverksamhet bara blir en kostnad.

        Den enda klubb i världen som har en rejäl publikbas är Portland Thorns. All världens damfotbollsledare borde nog ta en sväng till Portland och kolla hur de bär sig åt. De har dessutom ”herrpriser” på sina biljetter, alltså inga 38 kronor per åskådare.

        När det gäller publikintäkter kan jag tillägga att en mycket stor andel av damlandslagets åskådare går in på föreningsbiljetter för 70 kronor styck. Har jag fattat saken rätt är det mycket sällan snittintäkten per biljett går över 100 kronor. Jämför man med herrlandslaget, kan varje åskådare där vara värd mer än fyra gånger mer.

        Jag tror att damfotbollens hopp i första hand skall sättas till sponsorerna. Jag tror att förbunden även fortsättningsvis i huvudsak kommer att lägga sina pengar på de verksamheter som genererar intäkter, det vill säga herrturneringarna. De stora herrfotbollsklubbarna kommer inte att tillåta något annat. Men om exempelvis Uefas sponsorer som Ford, Heinekken, Mastercard och Adidas skulle sätta press på förbundet att lägga större summor på damerna, då skulle vi kunna få se en förändring.

      • Jag har inget argument mot The Observer heller i den här frågan. För att något poängtera vad den exakt, enligt mig, handlar om som helhet och i delar vill jag ta upp följande punkter: 1. Problemet – i den mån det finns något – ska lokaliseras i den svenska damfotbollens framtid jämfört med den europeiska, försvagningen av konkurrenskraften jämfört med andra klubbar och andra landslag; och på samma sätt: att Damallsvenskan tappar i relativ status mot andra ligor. Inget annat. 2. Problemet är inte att det finns andra verksamheter som är större ekonomiskt, t.ex. herrfotboll, eller vad det nu kan vara av annan kultur eller sport. Däremot måste det kunna gå att använda dessa i argument, som analogi och exempel. 3. Jag ser det som ett stort problem att feministerna och jämställdhetsivrarna använder damfotbollen som ett slagfält för sin ideologi. På sätt och vis, i förlängningen, så kan det vara förödande kontraproduktivt med avseende på punkt 1 ovan. 4. Publiktillströmningen är inte så väldans dålig i Damallsvenskan, låt oss inte tro det. Den ligger ungefär på samma nivå som basket och innebandy – kring en tiondeplats bland svenska ligor. Ändå är det som så att konkurrenskraften grundas på antalet åskådare, långsiktigt hållbart. Målet är att få fler, låt mig kalla det ”intressenter”, som bidrar; alltså både sponsorer och åskådare/tittare/följare. Min tes är att de senare är en förutsättning för de senare. Det är här damfotbollsklubbarna ska lägga mer av sin kraft med bättre evenemang, med bättre marknadsföring och kommunikation. Lokal media bör också kunna göra mer för sina ”egna” lag (t.ex. har Corren och News i Linköping ökat sin bevakning ganska hårt, i både bild och ord – faktum är att jag själv uppmanat och berömt dem till och för det). 6. Med det sagt i punkt 5, så är den lokal kulturen enormt viktig för damfotbollens konkurrenskraft; det är därför jag tycker att det är tragiskt med den utveckling vi ser nu med damsektioner i dominerande herrlag, som slår ut klassiska damföreningar. Om de svenska herrfotbollsklubbarna bestämmer sig för att följa sina europeiska förebilder, så är risken stor att flera lag och städers lag på sikt slås ut även här – det riskerar än mindre publik och intresse just för damfotboll (obs. på lång sikt). 6. Sedan håller jag med om att damfotbollsklubbarna kan få en skjuts framåt från olika håll, att en utjämning kan ske av de ”allmänna” medel som finns, i förbund och turneringar – damer bör få större del av kakan av t.ex. UEFA och SvFF. Just i utvecklingssyfte. Det måste rimligtvis finnas prispengar och bidrag till att åka på bortamatcher i Europa (i den meningen är UWCL idag lite av ett dåligt skämt).

        Bara några av mina tankegångar som en uppföljning till The Observers senaste inlägg. Passar också på att säga att jag verkligen uppskattar det sätt varpå denne tecknar sina tankar i ord i dessa kommentarsfält, jag har sällan varit med om ett sådant bemödande om ett klart språk och därtill en vidsyn över ett större fält av relevanta frågeställningar. Imponerande kvalitet, från tidig vårsäsong till sena höst, från första avspark till sista nätrassel.

        Det förringar inte andras bidrag, givetvis. Mycket läsvärt (inkl ”axel”). Och såhär i början av april, i avsparksmånaden, en stor eloge till Rydén och Rainer (samt 12:an), som håller grytan kokande. Jag håller inte med om allt, Rydén kunde t.ex. bli lite mer LFC-vänlig ;), men, men… väldigt hög kvalitet på bloggarna, genomarbetat, relevant och informativt (tror knappt att det är sant)!

        Ser fram mot Damallsvenskan nu. FORZA LFC!

      • @The Guardian. En kollega till mig sa för länge sedan att hon hade så goda läsare. Det tycker jag är tänkvärt. Johan och Rainer skapar genom sina initierade, aktuella och intresserade artiklar förutsättningar för att få goda läsare. Någon gång ibland lyckas vi i kommentatorsfälten bidra med lite ”tuggmotstånd”. När Johan och Rainer svarar märks det i de allra flesta fall att det finns mer substans än vad som rymdes i den första artikeln. Vi behöver inte hålla med varandra om allt och ibland kanske inte ens om något, men jag hoppas att vi alla ”tuggar” vidare!

  5. Bra analys om, vad som sker och hur framtiden kommer att se ut. Tycker däremot att Damallsvenskan som liga, fortsättningsvis kommer att hålla en hög nivå som helhet. I år kanske jämnare än någonsin då de absolut bästa spelarna inte finns kvar. I slutändan kommer de bästa spelarna vara där pengarna finns, precis som på herrsidan.

    I dagsläget är det endast 2-4 klubbar i Tyskland, England, Frankrike som våra toppklubbar kommer få svårt att rå på, medan resterande klubbar i de ligorna är på samma nivå som i Damallsvenskan, kanske till och med svagare. Jag tror inte att Damallsvenskan kommer att hamna i paritet med Allsvenskan(runt 20:plats), när det gäller ranking i Europa, iallafall inte de närmsta 10-20 åren.

    Det som är roligt, om man ser till spelarna som växer upp i den här ”eran”, är att några av de bästa svenska spelarna faktiskt kommer att kunna ha det här som ett fulltidsjobb, och kanske kunna lägga undan en slant efter avslutad karriär, dock inte i Sverige då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s