Det var tyvärr precis så stor skillnad i kvalitet mellan toppen av damallsvenskan och topplagen i Europa som jag trodde. Bayern vann med 3–0 mot Rosengård och har kopplat ett järngrepp om en semifinalplats.
FC Rosengård kom till spel i München med en namnkunnig startelva med spelare som tillsammans har noterats för minst 900 landskamper – kanske till och med 1000. Ändå var det lite av samma skillnad mellan lagen som det är när damallsvenska lag stöter på lag från elitettan i svenska cupen.
Rosengård hade väldigt svårt att fixa tempot, och blev stenhårt straffat av ett starkt Bayern. Jag tyckte att Rosengård spelade med alldeles för hög risk i matchupptakten. Kring eget straffområde slog man ganska ofta passningar dit man trodde att det fanns medspelare. Det gjorde det inte alltid.
De många farliga bolltappen i matchupptakten ledde dock inte till något baklängesmål. Bayerns två mål före paus kom i stället på snabba omställningar efter Rosengårdsanfall. Och det är sådant man inte kan gardera sig mot.
För när ett lag som Rosengård får en chans att anfalla i en sådan här match måste de gå för det. Och då finns alltid risken att man tappar boll när laget är på väg framåt, vilket innebär att man åker på en omställning i motsatt riktning istället.
Så blev det när Sanne Troelsgaard tappade bollen på mittplan i nionde minuten. Linda Dallmann tackade för det och pricksköt in 1–0. Det andra målet var en kontring på en Rosengårdshörna. Lineth Beerensteyn serverade Klara Bühl, som gjorde 2–0.
Inledningsvis tyckte jag det såg ut som att Rosengård formerade sig 5–4–1. Men ganska snart blev det istället det 4–3–3 eller 4–5–1 som Malmöklubben tänker spela i år. Rosengård gjorde totalt sett en helt ok insats. Det var bara det att Bayern visade en fantastisk kvalitet – en kvalitet som inte finns i damallsvenskan.
I den andra halvleken sjönk tempot. Bayern verkade nöjd med resultatet, och Rosengård fick mer tid med bollen. Trots klart större bollinnehav kom bara gästerna till en enda 100-procentig målchans. Det var Sanne Troelsgaard som efter 85 minuter rann igenom till höger i straffområdet, men kom lite ur vinkel och fick se sitt avslut täckas till hörna.
Då stod det 3–0. Det målet kom i minut 62 när Rosengård hade flyttat upp laget, och Glodis Perla Viggosdottir missade en passning upp på centralt mittfält. Bollen hamnade hos Beerensteyn som hade lite flyt med studsarna när hon på egen hand fixade målet.
Men Bayerns 3–0-seger var inte turlig, den var hur säker som helst. Och tyvärr är det ju absolut ingenting som talar för en vändning på Malmö IP. Jag hade 90–10 till Bayern inför dubbelmötet. Nu är det drygt 99–1. Jag tror nämligen att Rosengård kan behöva drygt 100 försök för att klara av att vinna med fyra måls marginal mot det här Bayernlaget. Och just fyra måls marginal är det som krävs i returen.
Det är på många sätt tråkigt att se hur långt ifrån toppklubbarna som våra bästa svenska lag numera har halkat. På Uefas klubblagsrankning är Sverige numera nere på femte plats. Inget tyder tyvärr på att vi skall kunna klättra framöver, utan fokus får nog ligga på att lindra fallet.
Linköping slog ut Liverpool hösten 2014. Sedan dess har inget svenskt lag slagit ut något lag från de fyra länder som ligger framför oss på rankingen. Det handlar i tur och ordning om Frankrike, Tyskland, Spanien och England.
Inför den här kvartsfinalen hade det blivit två förluster mot franska lag, fyra mot tyska, tre mot engelska och en mot Barcelona. Totalt har alltså svenska lag förlorat de tio senaste mötena mot lag från högre rankade länder.
Noterbart också att Tjeckien är sexa och Danmark sjua på Uefas klubblagsranking, samt att svenska lag även har förlorat det senaste mötet med ett tjeckiskt lag och de två senaste mot danska.
Tittar vi på tyskt motstånd får vi backa till 2004, och finalen mellan Umeå och Frankfurt för att hitta ett svenskt avancemang. Då vann Umeå med förkrossande 8–0. Det här är tolfte gången sedan dess som svenska och tyska lag möts i Europacuperna. Samtliga de tidigare elva har slutat med tysk seger.
Barcelona–Manchester City 3–0
Det här var en riktig maktdemonstration från FC Barcelona.
Inför hade jag 51–49 i spansk favör. Nu har jag 95–5. För inte nog med att 3–0 är ett fantastiskt resultat på hemmaplan – det kunde ha varit ännu större siffror.
Matchen spelades på neutral plan i italienska Monza. Men Barcelona kändes hemma på alla sätt. Spanjorskorna spelade sig hur lätt som helst genom Citys lagdelar och genom all press. Att det inte var hemmaledning efter 30 minuter var bara en storspelande Ellie Roebucks förtjänst.
Barca har varit väldigt spelskickligt i många år. Men de har saknat den effektivitet som krävs för att vinna stora turneringar som Champions League. Bland annat åkte man ju ur fjolårets turnering mot Wolfsburg efter en match man dominerat spelmässigt sett.
30 minuter in i dagens match tänkte jag att det kunde bli en repris. För då började City vakna till så smått, och komma i småfarliga kontringar.
Men det här var Barcelonas dag. Segern var alltså hur rättvis som helst. Och när City fick chansen att komma in i matchen via en straff så gjorde Barcamålvakten Sandra Panos en kanonräddning på Chloe Kellys skott.
Bäst i Barca var annars norska Caroline Graham Hansen som hade lekstuga på sin högerkant. Norskan satte sig dock ner efter 60 minuter. Det visade sig att hon inte kunde spela vidare, vilket naturligtvis är ett avbräck. Vi får verkligen hoppas att det inte är något allvarligt med Graham Hansen, som alltså annars visade storform.
Chelsea–Wolfsburg 2–1
Jag gav Chelsea favoritskapet med 70–30 och skrev att Wolfsburg är nere i sin djupaste svacka sedan man blev en europeisk toppklubb. Samt att det jag sett av Wolfsburg den här vintern har varit långt ifrån den klass som man vant sig vid.
Men i dag var gamla Wolfsburg tillbaka. Deras första halvlek var det bästa jag sett från den tyska storklubben på en bit över ett år. Man var minst en klass bättre än Chelsea – kanske två.
Eva Pajor var tillbaka i startelvan, och kanske var det just vad som krävdes för att spelet skulle börja funka. Pajor var lysande i offensiven, det var även Svenja Huth och Fridolina Rolfö. Chelseas försvar hade svårt att hänga med, och något eget spel lyckades inte Londonlaget få till.
Efter 50 minuter hade jag 6–0 i klara målchanser till tyskorna – och Rolfö hade varit inblandad i samtliga. Två av de där chanserna var stolpskott – ett från Alexandra Popp och ett från Rolfö. Svenskan var väldigt pigg, men också ineffektiv. För nog borde hon ha gjort något mål i den här matchen?
När Rolfö byttes ut i den 66:e minuter mot Rebecka Blomqvist var det i stället underläge med 2–0. Medan Rolfö och Wolfsburg stod för en kavalkad av missade målchanser var Chelsea hypereffektivt när väl chanserna kom i den andra halvleken.
Fran Kirby serverade Sam Kerr till 1–0 och en stund senare stod Wolfsburgsmålvakten Katarzyna Kiedrzynek för en grov miss när hon slog en kort inspark till Chelseaspelare. Då kunde Sam Kerr servera Pernille Harder till 2–0 – en högst ologisk tvåmålsledning.
I det läget hade Aftonbladets stream börjat strula så illa att det var svårt att följa matchen. Det höll i sig matchen ut. Wolfsburg fick dock ett viktigt ”bortamål” när Dominique Janssen smällde upp en straff i nättaket.
Det sägs att Magdalena Eriksson orsakade den där straffen. Jag vet inte, för streamen funkade inte i det läget. Eriksson spelade hela matchen. Det gjorde även Jonna Andersson. Vänsterbacken räddade på mållinjen när Pajor bjöd på en fin cykelspark i den första halvleken. Tydligen hade Andersson även en målchans efter paus. Den såg jag dock inte på grund av alla bildproblem…
Det blev 2–1 till Chelsea, ett resultat som alltså inte alls speglade matchen. Klart är att den här kvartsfinalen i högsta grad lever över returen. Kan Wolfsburg göra en lika bra prestation nästa vecka så är en vändning inte omöjlig. I returen är för övrigt Wolfsburgmittfältaren Lena Oberdorf avstängd.
PSG–Lyon 0–1
Det här var en match jag inte såg så mycket av. Det lilla jag såg var det PSG som hade flest målchanser för paus, och Lyon efter. Målet kom på straff i matchens slutskede. Wendie Renard placerade säkert in det viktiga ledningsmålet bakom Tiane Endler.
Straffen var väldigt långt ifrån solklar. Rutinerade Formiga fick en rensning på armen från nära håll. Det var så långt ifrån medveten hands man kan komma. Och eftersom armen var under axelhöjd anser jag att det inte borde ha blivit straff.
Resultatet innebär att PSG alltså måste vinna med andra siffror än 1–0 i Lyon nästa vecka. Även om det är uppförsbacke är det inte omöjligt.