Tyskland hackade sig till tre poäng

Frankrike imponerade stort mot asiatiskt motstånd i går, man avgjorde redan före paus. Däremot hade Tyskland det mycket jobbigare mot asiatiskt motstånd i dag.

Bakom den tyska 1–0-segern rymdes en hel del flyt. Faktum är att jag tycker att oavgjort hade varit det rimligaste resultatet. Dels för att jag fick det till jämna 5–4 (3–3) i tysk favör vad gäller bra målchanser.

Men kanske framför allt för att tyskorna hade lite hjälp av domaren. Jag upplevde att Tyskland fick med sig alla tveksamma domslut. Dessutom var min spontana reaktion att segermålet borde ha varit bortdömt. Den åsikten har inte ändrats.

På de repriser jag sett hoppar Alexandra Popp rakt in i en kinesiska. Tyskan är vänd åt fel håll, och ser således inte bollen. Det borde ha varit frispark.

Det som förvånade mig där var att domarna inte tog chansen att granska situationen med VAR. Om de hade gjort det tror jag inte att det tyska målet hade godkänts.

Kina överraskade på flera sätt. Dels valde man att starta med affischnamnet Wang Shuang på bänken, precis som man gjorde i genrepet mot Frankrike. Jag antar att det var ett taktiskt drag, att inleda med en defensivt inriktad elva, för att sedan få in alltmer anfallskraft ju längre matchen led.

Kina överraskade också genom att vara generellt bättre än jag förväntat. Så har bra har jag inte sett det kinesiska laget sedan VM 2015. Lagkapten Wu Haiyan höll ihop försvaret på ett utmärkt sätt. Och forwarden Yang Li hade två otroligt bra målchanser i den första halvleken. Den första borde ha varit mål, men istället för att bara rulla in bollen i tomt mål valde Yang Li två tillslag – och tyskorna hann täcka. I hennes andra friläge sköt hon i insidan av stolpen.

Kina var alltså starkt. Känslan är att laget bör ha goda chanser i matcherna mot Sydafrika och Spanien.

Tyskland däremot imponerade inte alls så mycket som när jag sett dem under våren. Tvärtom var det tyska mittbacksproblemet tillbaka. Sara Doorsoun-Khajeh hade ett par riktiga indianare som skapade riktig oreda i försvaret.

Och offensivt kom inte laget till så många avslut som man hade trott. Jag sätter ett ganska stort frågetecken för toppforwarden Alexandra Popp, som inte var så delaktig i spelet som jag hade förväntat mig. Jag tyckte det såg ut som att hon hade fokus på annat än att göra mål.

Noterbart också att tyskorna inte klarade av att utnyttja att Kinas målvakt Peng Shimeng visade stor osäkerhet i luftspelet. Där hade Kina sin största svaghet.

De som gladde i det tyska laget var ungdomarna. Giulia Gwinn, Lena Oberdorf, Lea Schüller och Klara Bühl är fyra spelare som utmärkt sig i ungdomslandslag de senaste åren. De tre första fick speltid, och visade att de är redo för att storma in även i seniorfotbollen. Framför allt imponerade Gwinn rejält. Inte bara för att hon snyggt smällde in segermålet. Hon gjorde ett stort arbete både offensivt och defensivt längs sin kant.

Sammanfattningsvis var det inget guldspel som tyskorna visade upp. Å andra sidan vinner man inte VM-guld under gruppspelet. Tyskland kommer att få chans att växa sig in i turneringen, något laget brukar vara bra på.

2019 startar med ett rejält uppsamlingsheat

Jag tänkte inleda 2019 med att blicka tillbaka på förra årets två sista veckor. Den mest anmärkningsvärda svenska övergången under den perioden var ju helt klart Marija Banusic:s flytt från Beijing till Montpellier.

Banusic hade ett tungt 2018 där hon bland annat tappade sin landslagsplats. I nuläget känns hon ganska långt ifrån VM-truppen, i varje fall om Peter Gerhardsson kommer att fortsätta att jobba utifrån upplägget med två spelare på varje position.

Banusic känns ju egentligen bara aktuell i tiarollen. Och i nuläget ser jag åtminstone Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö och Anna Anvegård som starkare kandidater på den positionen. Banusic lär behöva göra en kanonvår i Frankrike för att kunna ta en VM-plats.

Noterbart är ju att Banusics övergång kan öppna för en annan svensk forward med en tung höst bakom sig, nämligen Stina Blackstenius.

Gerhardssons förstaval som toppforward har bara gjort mål i två av 16 matcher i höst. Blackstenius hade en glödhet vecka i slutet av oktober där hon gjorde fem mot Metz och ett mot Lille. Men utöver det har det varit torka för Vadstenas fotbollsstolthet. Det har ju ryktats sedan sommaren 2017 att hon vill hem till Linköping, även om hon själv har dementerat i offentliga sammanhang.

Inklusive Banusic har Montpellier nu sju forwards. Kanske att man därmed överväger att släppa Blackstenius, som bara har ett halvår kvar på sitt kontrakt. Det skulle inte bara vara bra för henne själv, utan även för landslaget. För förbundskapten Gerhardsson hade ju sannolikt uppskattat att Asllani och Blackstenius fått ett halvår att spela ihop sig innan VM.

Dagarna innan jul förlängde en annan landslagsforward sitt kontrakt med Växjö. Anna Anvegård skrev in bara på för 2019, utan även för 2020. Intressant att hon efter lång tids fundering alltså förlängde med två år. Det måste väl innebära att Anvegård tror att Växjö kommer att bli ännu bättre de kommande åren.

En som däremot tackade nej till sin klubbs kontraktsförslag var Olivia Schough.

Samtidigt som Göteborg offentliggjorde intressanta värvningen av norska Vilde Böe Risa meddelades att Schough troligen kommer att lämna. Hon gjorde en stark säsong 2018, och vann den (i och för sig högst opålitliga) damallsvenska assistligan i stor stil.

Samtidigt tyckte jag att Amanda Johnsson Haahr var uppe på Schoughnivå i slutet av säsongen. Utan att ha någon insyn i förhandlingarna har jag funderat lite över om Göteborgsledningen kanske väljer att satsa på den sannolikt billigare Johnsson Haahr till årets serie.

Vi som följer Schough på sociala medier kan inte undgå att se att hon umgås mycket med Rosengårdsspelare. Där har hon ju både flera före detta lagkompisar, samt flera landslagskompisar. Kanske att hon hoppas hamna i Malmö den här säsongen?

Tillbaka till Göteborg. För där finns Årets spelare i damallsvenskan 2018. I varje fall när spelarna själva får välja.

Elin Rubensson var inte nominerad i en enda kategori till Fotbollsgalan. Men när med- och motspelare får rösta anses hon alltså vara damallsvenskans bästa spelare. Jag protesterar inte, för trots att hon inte var nominerad hade jag ju henne som potentiell vinnare av priset som årets mest värdefulla spelare.

Det är Spelarföreningen som håller i de damallsvenska spelarnas omröstningar. De tar även ut årets bästa elva. Den såg ut så här:

Personligen hade jag velat ha med Kosovare Asllani i laget. Annars har jag inga stora synpunkter.

En nyhet som gått ganska obemärkt förbi var att även elitettans skytteligavinnare förlängde sitt kontrakt dagarna innan jul. Sandra Lagerbratt spelar alltså med Lidköping även i år.

En liga rullar på under helgerna, och det är W-league i Australien. Det är en liga som har inletts på ett väldigt jämnt och spännande sätt.

I dag på morgonen svensk tid vann Melbourne City borta mot Western Sydney Wanderers med 2–1 i det som måste ha varit årets första tävlingsmatch alla kategorier inom damfotbollen.

Resultatet innebär att Melbourne efter åtta omgångar ligger på femte plats med 13 poäng. Men man har bara tre poäng upp till serieledande lokalkonkurrenten Melbourne Victory. Faktum är att åtta av de nio lagen fortfarande har realistiska chanser att nå slutspelet.

I toppen av skytteligan delar tre spelare på ledningen med åtta mål vardera. Det handlar om Veronica Latsko (Adelaide United), Sam Kerr (Perth Glory) och Sverigebekanta Natasha Dowie (Melbourne Victory).

Det är ganska många spelare som väljer att dubblera spel i USA:s NWSL och i Australiens W-league. En av dem är japanska Yuki Nagasato, som fick ett lyft igen under 2018 efter ett par tunga år. Kanske att 31-åringen kan dyka upp i Japans VM-trupp till sommaren. Nagasato har inte spelat i landslaget sedan våren 2016, då japanskorna överraskande missade kvalet till OS.

Men den här mottagningen och avslutet visar ju att hon har kvar sina kvaliteter:

Nagasato har för övrigt nyligen startat en blogg – en andra blogg. Hon har bloggat på japanska i över 13 år. Men nu tar hon klivet och skriver även för oss som inte klarar att tyda de japanska tecknen.

Ligan i Australien rullar alltså. Ligorna i Italien och Spanien har tagit ett mycket kort jullov. Båda har nått halvtid och återstartar redan på trettondagsafton.

I Italien leder Juventus tabellen efter halva serien. Petronella Ekroth:s lag är en poäng före Milan och tre före Fiorentina med Stephanie Öhrström.

Lana Clelland

Skytteligan leds av skotska Lana Clelland (Fiorentina) och Valentina Giacinti (Milan), båda på elva mål. Ingen av de svenska spelarna i ligan har gjort mål under de första elva omgångarna. Här speltid i ligan för kvintetten:

Ekroth, Juventus – 7 matcher, 377 minuter
Öhrström, Fiorentina – 8 matcher, 720 minuter
Saga Fredriksson, Sassuolo – 3 matcher, 237 minuter
Jenny Hjohlman, Florentia – 9 matcher, 686 minuter
Julia Molin, Verona – 11 matcher, 990 minuter

Det går bra för svensklagen. Bakom Juventus och Fiorentina ligger Sassuolo på fjärde plats, Florentia på sjätte och Verona på nionde.

I Spanien är det mästarinnorna Atletico Madrid som leder efter 15 av 30 omgångar. Atletico är en poäng före Barcelona och sex före Levante. Barca är obesegrat medan de båda andra topplagen står på varsin förlust.

Skytteligan leds av Albacetes Alba Redondo på elva mål, ett före fjolårets vinnare, mexikanska Charlyn Corral från Levante.

Spanien är en tänkbar motståndare för Sverige i en eventuell åttondelsfinal i årets VM. Precis som under EM för två år sedan har spanjorskorna problem med att hitta en utpräglad målskytt.

Jag tror ju att den målskytten i framtiden kommer att heta Claudia Pina. Men det är för tidigt att tro att 17-åringen skall bära den spanska offensiven redan till sommaren. Även om hon gör mål både med höger och vänster fot – och med huvudet.

Skottland: Celtic blir den första skotska klubb att satsa på ett professionellt damlag.

Norge/Tyskland: Man hade ju hoppats att LSK:s talangfulla innermittfältare Ingrid Syrstad Engen skulle ta vägen via Sverige ut i världen. Men så blev det inte. Veckan innan jul stod det klart att den 20-åriga landslagsspelaren fortsätter karriären med 2,5 år i Wolfsburg.

Det blir allt trängre på den tyska storklubbens mittfält…

Österrike: 2018 års spelare i Österrike heter Sarah Zadrazil. Den 25-åriga mittfältaren spelar sin klubbfotboll ihop med Amanda Ilestedt i Turbine Potsdam.

Island: Nyligen utsågs Sara Björk Gunnarsdottir till årets spelare i Island. I helgen fick hon ett ännu finare pris, då utsågs den före Rosengårdsmittfältaren till årets idrottare i sitt hemland.

Danmark/England: Veckan innan jul stod det klart att Manchester City släpper Nadia Nadim från hennes kontrakt. Danskan ville ju bort från den engelska storklubben redan i somras, men tvingades då kvar. Frågan är vad klubben vann på det.

För under hösten har Nadim, som fyller 31 i morgon, bara spelat två hela matcher, och det i olika cuper.

Tyskland: Nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg tagit ut sin första trupp. Det handlar om en bred trupp för ett träningsläger.

Men den är ändå intressant, för den innehåller bland annat Essens Lena Oberdorf som fyllde 17 år den 19 december samt Sjoeke Nüsken som fyller 18 om tre veckor. Även kvintetten Tanja Pawollek, Giulia Gwinn, Lena Lattwein, Klara Bühl och Sydney Lohmann är fortfarande tonåringar.

Sju av 30 uttagna spelare i den tyska landslagstruppen är alltså under 20 år. Man skulle ju önska att det stod lika många unga talanger och bankade på dörren till den svenska VM-truppen, men så är det inte. Årgångarna 1998–2002 känns rätt tunna.

Men förhoppningsvis kommer det bättre tider framöver. I varje fall har flickfotbollen haft en lysande utveckling här i Västsverige sedan hemma-EM 2013.

Allra sist ett klipp med lite fotbollsgodis från förra året:

En liten guide till U20-VM i Frankrike

Det är inte bara damallsvensk återstart i dag. Nu klockan 13.30 är det även avspark för U20-VM i Frankrike.

Det är ett mästerskap där vi har med en svensk spelare. För jag ser Göteborgs Annahita Zamanian som svensk eftersom hon har bott i Sverige i 16 av sina 20 år, och fått hela sin fotbollsfostran här. Men Zamanian är inte svensk medborgare, utan fransk och brittisk.

I VM spelar hon för värdnationen Frankrike, som är en av de stora guldfavoriterna. Fransyskorna föll med 3–2 mot Spanien i fjolårets EM-final.

Frankrike har ett kanonlag. Målvakten Mylene Chavas utsågs till turneringens bästa målvakt i det förra U20-VM:et för två år sedan och är en trolig arvtagare till Sarah Bouhaddi i det franska A-landslaget. I backlinjen finns Lyons 17-åriga megatalang Selma Bacha, som ju startade som vänsterback i årets Champions Leaguefinal.

Frankrike har också turneringens kanske allra mest intressanta forward i PSG:s skyttedrottning Marie-Antoinette Katoto. Hon är en riktig powerforward, och gjorde hela 21 mål i franska ligan den senaste säsongen. Hon vann skytteligan i U19-EM 2016, där hon även prisades som turneringens allra bästa spelare. I fjol var hon ”för bra” för att spela U19-EM, men i år vill värdnationen ställa bästa möjliga lag på benen.

Personligen tror jag att Katoto kan vara den anfallare som Frankrike sökt efter med ljus och lykta under 2010-talet. Mitt tips är att hon även blir en profil i nästa års VM.

Bakom Katoto är det faktiskt inte otroligt att Zamanian får en stor roll. Hon har fått tröja nummer 10 och gjorde segermålet mot Mexiko i genrepet.

Andra franska spelare att ha koll på är Lyons Emelyne Laurent och PSG:s Sandy Baltimore.

Dock får vi i Sverige inte chansen att se det franska laget i aktion förrän i ett eventuellt slutspel. Det är nämligen bara fyra gruppspelsmatcher som tv-sänds i Sverige, och det är Tysklands tre matcher samt Spanien–USA. Det är Eurosport 2 som gäller, och från och med kvartsfinalerna sänds alla matcher. TV-tablå för U20-VM finns här.

Det som är kul med U20-VM är att väldigt många lag brukar ha chans att nå långt. Alla lagen från Europa, Asien och Afrika brukar stå sig bra, liksom de nordamerikanska – alltså de flesta lagen. Här är en liten genomgång grupp för grupp:

Grupp A: Frankrike, Ghana, Nederländerna och Nya Zeeland.

Det franska laget har jag redan avhandlat, och det bör ta en av de två kvartsfinalplatserna. Övriga lag har jag rätt dålig koll på, men Nederländerna var bra i fjolårets U19-EM och bör ha en god chans.

I Nederländernas lag är det anfallsparet Joelle Smits (Twente) och Fenna Kalma (Heerenveen) som är affischnamnen. De båda var i topp i skytteligan i nederländska eredivisie förra säsongen. Kalma vann på 21 mål, ett före Smits.

På senare år har Ghana alltid varit starkt i U20-sammanhang, och det bör stå mellan just Ghana och Nederländerna om vilket lag som följer med Frankrike till kvartsfinal.

Grupp B: Brasilien, England, Mexiko och Nordkorea.

Det här är en vansinnigt tuff grupp. Här har vi de regerande mästarinnorna från Nordkorea, det starka mexikanska laget som vann det Nordamerikanska U20-mästerskapet i våras, Brasilien som vann det Sydamerikanska mästerskapet samt ett England som är på uppgång.

Hos England är Manchester Citys mittfältsess Gloria Stanway den stora stjärnan. Men trots att hon är otroligt spelskicklig och utrustad med ett tungt skott tror jag att England får det svårt att ta sig vidare ur gruppspelet.

Nordkorea har alltid starka och bollskickliga lag, och lär vara ett av de lag som tar sig vidare till kvartsfinal.

Kanske att dagens öppningsmatch mellan Mexiko och Brasilien blir helt avgörande om vilket lag som följer med Nordkorea vidare. Hos Brasilien är det Madrid CFF:s starka forward Geyse da Silva man skall ha ögonen på. Hon gjorde hela tolv mål på sju matcher i de Sydamerikanska U20-mästerskapen i våras. Även Kerolin Nicoli är en spännande spelare.

Mexiko har ett väldigt bra lag, som alltså vann mästerskapen i Nordamerika i februari, man gjorde det efter seger mot USA efter straffläggning i finalen. Då blev hyllade målvakten Emily Alvarado stor matchvinnare.

Jag såg finalen i våras och minns att jag imponerades av Mexikos snabba anfallsspel i djupled. De spelare som drog till sig min blick var nickstarka forwarden Katty Martinez, duktiga mittbacken Miriam Garcia samt snabba yttrarna Jacqueline (Lizbeth) Ovalle och Dayana Cazares. Dessutom hade Mexiko flera spelskickliga spelare på central mittfält. Det blir tufft, men jag tror att Mexiko tar sig vidare till kvartsfinal.

Grupp C: Japan, Paraguay, Spanien och USA.

Ytterligare en stentuff grupp. Här tror jag att Paraguay får det svårt att ta några poäng. En otroligt spännande spelare har man dock i forwarden Jessica Martinez från topplaget i Brasiliens liga, Santos. Trots att hon precis har fyllt 19 år blir det här hennes fjärde VM, hon har sedan tidigare två U17-VM och ett U20-VM på meritlistan. Sitt första VM gjorde hon som 14-åring.

Övriga tre lag i gruppen har alla potential att vinna VM-guldet, men bara två går alltså vidare till kvartsfinal.

Japan vann Asiens U20-mästerskap i fjol anförda av stortalangen Riko Ueki som bland annat avgjorde finalen mot Nordkorea.

USA såg jag lite i deras U20-mästerskap i februari. Då blev jag först inte jätteimponerad, men laget växte och var starkt i finalen då man alltså föll mot Mexiko. Då var A-landslagsspelaren Tierna Davidson med. Det är hon inte nu, USA saknar även Mallory Pugh som håller åldern för det här mästerskapet.

Bland de spelare som är med skulle jag utropa barndomskompisarna Jaelin Howell (pådrivare på mittfältet) och tekniska Sophia Smith, till lagets stjärnor. Båda har varit med på läger med A-landslaget. I övrigt föll min blick på duktiga högerbacken Kiara Pickett och löpstarka mittfältaren Savannah DeMelo.

Medan USA låter sina A-landslagsspelare vila har Spanien med sig sina till Frankrike. Det handlar om Barcelonaduon Patricia Guijarro och Aitana Bonmati samt Athletic Clubs forward Lucia Garcia.

Speluppläggaren Guijarro, Patri kallad, är värd lite extra uppmärksamhet. Hon är helt ordinarie i A-landslaget, och i fjol vann hon skytteligan i U19-VM med fem mål på fem matcher. Två av dem gjorde hon i finalen.

I grunden tror jag att Japan och Spanien kommer att gå vidare ur den här gruppen. Men USA brukar växa med uppgiften, och sedan de kvalade in har de spelat väldigt många matcher ihop. Bland annat har man vunnit mot Frankrike, England och Tyskland, vilket visar att amerikanskorna inte skall räknas bort.

Det här har alltså förutsättningar att bli en riktig rysargrupp. Den tv-sända matchen mellan USA och Spanien nästa måndag kanske blir helt avgörande?

Grupp D: Haiti, Kina, Nigeria och Tyskland.

Slutligen till den grupp vi kan se mest av på svensk tv. Där ser jag Tyskland som klara favoriter. Det tyska laget har potential att ta hem VM-guldet, laget bygger kring Freiburgs många talanger. Trion Janina Minge, Giulia Gwinn och Klara Bühl är alla spelare som jag följt ett tag, och som burit den här tyska årgången.

Andraplatsen i gruppen bör stå mellan Nigeria och Kina, där jag har en känsla av att Nigeria kan vara det något bättre laget. Hos nigerianskorna är det mittfältaren Racheedat Ajibade som är spelaren att ha koll på. 18-åringen gör sin fjärde VM-turnering, och hon gjorde mål i alla Nigerias kvalmatcher.

Sista laget i gruppen är VM-debutanterna Haiti. Det är ett lag som inte bör ha kvalitet att gå vidare till kvartsfinal. Men de tog USA till straffläggning i de nordamerikanska mästerskapen, och slog ut Kanada. Så helt chanslöst bör inte Haiti vara.

Haiti har ett par riktigt intressanta spelare. Jag tänker dels på Montpelliers forward Nerilia Mondessir, dels på fantastiska Melchie Dumornay. Den senare är bara 14 år, fyller 15 den 17 oktober, men är redan så bra att hon borde kunna vara en profil på den här nivån. Dumornay har både god speluppfattning och ett fantastiskt tillslag.

 

Siffrorna på näthinnan: Nio och noll

Torsdag har just övergått i fredag, och siffrorna man har på näthinnan är 9–0. Mötet mellan fjolårets tvåa (Rosengård) och trea (Eskilstuna) slutade alltså nio mot noll.

I fjol tillhörde Eskilstunas försvarsspel de bästa i damallsvenskan. Man släppte bara in 24 mål på 22 omgångar. I år har man redan släppt in 13 efter tre matcher.

Det finns förstås en förklaring, och den heter skador. Jag vet inte vad som är orsaken till Eskilstunas skadeelände. Man brukar ju prata om att nya tränare innebär nytt träningssätt, vilket innebär annorlunda slitage på spelarna – och risk för skador. Men att de skadorna bara skulle drabba backar måste ju ändå anses som maximal otur.

För till dagens bortamöte i Malmö stod följande sex backar utanför Eskilstunas startelva: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel. Det är klart att det är hysteriskt tunga avbräck. Avbräck som inget damallsvenskt lag hade klarat av att hantera.

När det gäller amerikanska Menchel har hon tydligen ådragit sig en korsbandsskada och är borta hela säsongen – vansinnigt tråkigt. Svensson och Bergman drog av sina korsband i fjol, och borde väl vara på gång tillbaka?

Utöver skadorna blev inte saken lättare av att laget blev försenat till Malmö IP och att man dessutom fick en mardrömsstart med två baklängesmål de första fyra minuterna.

För Rosengård flöt det däremot på väldigt lätt och smidigt. Det visade sig inte vara någon fara med Anja Mittag:s knä. Tvärtom gjorde hon fyra av målen och blev dessutom fälld vid straffen som betydde 3–0. Rosengård ångar på.

För Eskilstuna ser det alltså tyngre ut. Laget är nu tabelljumbo, och efter dagens match har jag sett att laget plötsligt nämns som tänkbar nedflyttningskandidat. Och visst, om man fortsätter att ha sex backar på skadelistan finns risken.

Men om bara några av de där spelarna på skadelistan snart är tillbaka borde laget ha kapacitet att bli ett mittenlag. Jag tyckte ju att de visade kvaliteter när de föll mot Linköping med 2–1 i cupen i mitten av mars. I den matchen hade man för övrigt med Glas, Barsley och Reed i backlinjen.

Fast nu finns det ju en risk att det inte bara är skadorna som spökar. Nu lär självförtroendet vara i botten hos rätt många av spelarna. Hemmamatchen mot Hammarby nästa söndag känns otroligt viktig för laget.

 

Ett lag som har två högklassiga startelvor, och som möjligen hade klarat av en skadelista av Eskilstunamått är Wolfsburg. När man vann onsdagens hängmatch mot tabelljumbon Jena med 4–0 behövde ingen av de utespelare som spelade 90 minuter mot Chelsea i helgen spela hela matchen.

Nilla Fischer, Sara Björk Gunnarsdottir och Alexandra Popp startade båda matcherna, men trion kunde bytas ut mellan 57:e och 75:e minuten. Fischer var den som spelade längst.

Men har man spelare som Ella Masar McLeod, Claudia Neto och Kristine Minde (som inte får spela i Champions League) samt landslagsmässiga bänkspelare som Zsanett Jakabfi, Tessa Wullaert och Isabel Kerschowski att kasta in går det ju för sig att erbjuda hyfsad vila för sin Champions Leagueelva.

Apropå Tyskland och Frauen-Bundesliga missade jag att lägga upp helgens snyggaste assist. Den svarade Freiburgs 17-åring Klara Bühl för. Så här läckert serverade hon Lina Magull till segermålet mot Hoffenheim:

När jag ändå är i Tyskland konstateras att torsdagens damfotbollsnyhet internationellt sett var att Martina Voss-Tecklenburg som väntat lämnar det schweiziska landslaget efter det pågående VM-kvalet för att ta över Tyskland. En nyhet som kommenterades så här av Schweiz Lia Wälti:

Voss-Tecklenburg skall ha skrivit kontrakt över EM 2021 med det tyska förbundet.

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

Venezuela – en spännande uppstickare

I går gjorde Linköping ett litet ryck i damallsvenskan. Man gjorde det efter att Göteborg, som jag upplever det av tv-bilderna, bjudit på två självmål. Det innebär att tre av LFC:s fyra senaste mål har varit självmål.

Det är ju anmärkningsvärt, fast inte så konstigt. Med tanke på hur hårt tillbakapressade motståndarna blir är det inte speciellt underligt att ett eller annat inlägg styrs in i eget mål av motståndarbackar. Kanske är det här också ett tecken på att LFC i år har det flyt som krävs för att bärga ett SM-guld. Fast fem omgångar återstår och mycket kan hända ännu.

Apropå guldstriden har det i dag förekommit uppgifter om att Rosengård skulle vara intresserat av att kontraktera Hope Solo, något som klubben dementerar. Mer än så behöver väl inte sägas om den saken. Det om damallsvenskan.

Det här inlägget är nämligen tänkt att handla om framtidens internationella damfotbollsstjärnor. Många av dem är nu på plats i Jordanien, där U17-VM drar i gång i morgon, fredag. Mästerskapet sänds av Eurosport och inleds med en riktig kanonmatch redan 13.45 premiärdagen – Tyskland–Venezuela. Mer om de lagen strax.

Först tänkte jag bara konstatera att det här är en riktigt intressant turnering, ett härligt stjärnspäckat ungdomsmästerskap. För även om spelarna bara är 17 år har ganska många redan skaffat sig rätt imponerande meritlistor.

Allra mest meriterad är Kanadas Deanne Rose, som ju har en bronsmedalj från OS. Hon är en powerforward, som bland annat blev målskytt mot Brasilien i bronsmatchen i Belo Horizonte. Rose är svårstoppad på seniornivå, hon borde därmed kunna vara ett grymt vasst vapen för Kanada på den här nivån.

Trots Rose känns dock inte Kanada som någon riktig medaljkandidat, det gör dock drygt hälften av de andra lagen. Bland segerkandidaterna räknar jag in de regerande mästarinnorna Japan, de asiatiska mästarinnorna Nordkorea, de europeiska mästarinnorna Tyskland, EM-tvåorna Spanien, de sydamerikanska mästarinnorna Venezuela, de båda afrikanska länderna Ghana och Nigeria samt förstås de nordamerikanska mästarinnorna USA.

I det amerikanska laget finns förresten också ett riktigt affischnamn i Ashley Sanchez. 17-åringen har redan varit uttagen i A-landslaget till ett läger i april. Ihop med 18-åriga Mallory Pugh är det Sanchez som är USA:s stora hopp i nästa generation.

Andra spelare som nämns med respekt inför turneringen är Paraguays Jessica Martínez, “Pirayu” kallad och Nigerias storstjärna Rasheedat Ajibade – båda var förresten redan med i F17-VM 2014. Nämnas bör även Englands Gloria Stanway som gjort fyra ligamål för Manchester City i år.

Bland mina huvudkandidater finns en relativt ny nation inom den internationella damfotbollen – Venezuela.

Landet var nykomling i sådana här sammanhang för två år sedan, då tog man sig till semifinal och var ytterst nära medalj. Det blev förlust efter straffläggning mot Italien i bronsmatchen. Nu gör man en mycket intressant start, det känns inte alls omöjligt med medalj för det land som kan bli Sydamerikas nya stormakt inom damfotbollen.

För ”Vinotinto” – som laget kallas – har vunnit två raka U17-mästerskap på sin hemkontinent. Nationen har även kvalat till U20-VM senare i år – där var man mycket nära att vinna det sydamerikanska U20-mästerskapet. Framgångarna på ungdomsnivå har skapat ett enormt intresse och engagemang i landet.

För vad sägs om att fantastiska 45 321 åskådare såg landet vinna mot Brasilien i finalen av Sydamerikanska U17-mästerskapen i mars? De här bilderna från när storpubliken sjunger nationalsången inför finalen är mäktiga, eller hur:

Tänk er att få se drygt 45 000 åskådare på en flickmatch i Sverige. Känns ju tyvärr inte så troligt.

Venezuela har en av turneringens allra mest intressanta spelare. Deyna Castellanos är namnet att lägga på minnet. 17-åringen vann skytteligan i F17-VM redan för två år sedan, då på sex mål och tre assist. Gör hon tre mål i Jordanien blir hon tidernas bästa målskytt i F17-VM-sammanhang. Det känns inte alls omöjligt.

I de sydamerikanska mästerskapen tidigare i år gjorde nämligen Castellanos mål i alla sju matcherna, totalt slutade teknikern på tolv fullträffar. Hon lär vara en av de spelare som flest storklubbar från Europa och Nordamerika åker till Jordanien för att studera. Kanske kan någon damallsvensk klubb knyta upp supertalangen?

I Venezuela skall även liraren Daniuska Rodríguez, som gjorde sex mål och hade nio assists i sydamerikanska mästerskapen, vara en spelare att hålla ögonen på.

Venezuela inleder alltså mot Tyskland. Ett Tyskland jag imponerades stort av vid EM-slutspelet tidigare i år. Där hade både Tyskland och Spanien lag som genomgående bestod av väldigt bollsäkra och passningsskickliga spelare. Det var helt enkelt två lag som spelade en njutbar fotboll.

Under EM rekommenderade jag er att titta extra noga på de båda 15-åringarna Lorena Navarro (Spanien, född 11 november 2000) och Klara Bühl (Tyskland, född 7 december 2000). Kortväxta Navarro har ett unikt spelsinne för att vara 15 år, hon rör sig otroligt smart i och omkring straffområdet. Och Bühl har ett grymt steg. Det handlar om två forwards med potential att bli världsstjärnor även på seniornivå.

Fyra av de tyska nyckelspelarna kommer för övrigt från talangfabriken Freiburg. Det handlar om forwardsen Bühl och Vanessa Ziegler, lagkaptenen Janina Minge och aktiva mittfältaren Giulia Gwinn.

På seniornivå har Gwinn kommit längst. Hon gjorde tio matcher i Frauen-Bundesliga förra säsongen och har varit helt ordinarie hittills i höst, även Minge och Bühl har redan spelat i två Frauen-Bundesligamatcher vardera den här hösten. Kul för turneringen förresten att Freiburg släpper hela fyra A-lagsaktuella spelare.

Jag räknar Tyskland och Venezuela som favoriter i den ändå rätt öppna grupp som även innehåller Kanada och Kamerun.

Det lag som fått den riktiga drömlottningen är Spanien. Man har hamnat i samma grupp som Mexiko, Nya Zeeland och troliga slagpåsen Jordanien. Det borde bli nio poäng. Räkna med det bollskickliga spanska laget i kvartsfinal alltså.

De två sista grupperna känns däremot väldigt öppna och svårtippade. Grupp C innehåller Nigeria, Brasilien, England och Nordkorea och grupp D består av USA, Paraguay, Ghana och Japan. Och som sagt, jag tror att det kan bli ett väldigt välspelat mästerskap.

Chawinga, Mallbacken, knäskador, Schelin och några finaler

Då var pingsthelgen över och för mig var helgens damallsvenska behållning Tabitha Chawinga.

Även om jag inte har kunnat studera henne speciellt nära i de första omgångarna har känslan varit att hon inte nått den nivå jag trodde att hon skulle nå. Mot Linköping i lördags var hon däremot uppe på en grym nivå.

Jag vet att Stina Blackstenius fixade en straff och dessutom klev fram på slutet och avgjorde med en bestämd nick. Men i min värld var inte någon av Linköpings stjärnforwards i närheten av Chawingas klass. Hon var helt enkelt på en egen nivå.

Efter matchen fick jag sms om att Svenska fotbollförbundet borde försöka göra henne till svensk medborgare. Inte mig emot.

Efter matchen har jag även sett och hört synpunkten att Chawingas insats grumlas av att huvuddelen av hennes nio avslut missade målet. Och visst, jag har också tyckt att Malawiforwarden varit lite slarvig med avsluten i inledningen av damallsvenskan. Det känns som en detalj hon bör nöta.

Men.

Och det är ett stort MEN. Jag tycker inte att man kan gnälla på Chawingas avslut från i lördags. Officiellt står hon på ett mål och två ramträffar. Jag kan bara minnas en ramträff, men missade å andra sidan några minuter. Utöver de avsluten hann Magdalena Ericsson en gång upp ett Chawingaskott just innan mållinjen.

Se https://damallsvenskantv.solidtango.com/widgets/embed/sam2sjy5” target=”_blank”>de avsluten här.

För mig är det mer än godkänt med tanke på förutsättningarna. De var ju att Kvarnsveden backade hem med nio utespelare och lämnade Chawinga ensam på mittlinjen. Mot sig hade hon i första hand fem landslagsspelare, fyra backar samt en täckande Claudia Neto.

Många av de gånger Chawinga avslutade utanför hade hon på egen hand först letat upp bollen, sedan skakat av sig några av de där landslagsspelarna.

Alla som någon gång spelat ensam forward vet hur mycket energi som går åt till att bara komma till avslutslägen när man är ensam mot ett försvar.

Som jag ser det går det inte att kräva mer av Chawinga än det hon gjorde i lördags. Hennes insats höll helt enkelt högsta världsklass.

Linköping däremot var lite av en besvikelse. Ändå vann de – vilket är en jättestyrka. Det är lag som vinner matcherna även när de har dåliga dagar som till slut kan få lyfta pokalen.

I övrigt i damallsvenskan var det en intressant omgång, där lagen bakom Rosengård och LFC fortsätter att ta poäng av varandra. Mallbackens 4–0-seger mot Piteå var helgens knall. Resultatet visar att Mallbacken inte tänker att bli något stryklag, det visar också att Piteå inte har råd att spela utan för många nyckelspelare.

Kul självklart för Antonia Göransson att få göra mål direkt i comebacken. Det var garanterat viktigt både för henne och för laget.

Djurgården har lyft sig i tabellen. Laget verkar ha mer spets än jag trodde inför avspark i serien, och just känns det som att stockholmarna bör ha goda chanser att hänga kvar. 3–0 borta mot Örebro är starka siffror. Samtidigt bör man ha i åtanke att Kif var osedvanligt uddlöst – dessutom bjöd man på de två första målen.

Apropå Djurgården blir Emilia Appelqvist borta från planen i cirka två månader till följd av en knäskada. Det innebär att hon självklart inte finns med i den EM-kvaltrupp som Pia Sundhage skall presentera på fredag. Det innebär även att OS är i fara för Appelqvist. Med tanke på hur det gick i fjolårets VM när Sundhage satsade på flera halvskadade spelare känns det osäkert om vår förbundskapten vågar ha med några frågetecken i sin 18-mannatrupp.

Det där med knäskador har tyvärr varit en tråkig följetong den senaste tiden. En av dem som drabbats är LFC-målvakten Matilda Haglund, som drog av korsbandet. Klubben har försökt få dispens för att ta in Kristin Hammarström som ersättare, men fått nej.

Även Vittsjös talang Linnea Jonasson har dragit av korsbandet – hennes andra korsbandsskada på kort tid. I vintras drog även Hanna Pettersson i Piteå av sitt ena korsband. Jag vet att det är några till, men just nu hittar jag inte namnen i minnesbanken.

Innan jag lämnar damallsvenskan, några ord igen om seriens parodiska assistliga. I helgen gick ytterligare ett stort antal passningsläggare miste om sina assist. Bland annat missades tre målpassningar i matchen Umeå–Eskilstuna. Så tråkigt.

* Vidare till Tyskland. Där tog Nilla Fischer och Wolfsburg den andra platsen i Champions League via 5–2-seger mot Köln. Fischer avgjorde matchen med sitt första mål för säsongen, en snygg volley som betydde 4–2.

Efter mästarinnorna Bayern München, tvåan Wolfsburg och trean Frankfurt var det ett litet hopp ner till sex lag som slutade inom fyra poäng. De sex lagen var i placeringsordning Freiburg, Essen, Jena, Potsdam, Hoffenheim och SC Sand.

Mandy Islacker

Mandy Islacker

I skytteligan blev det Mandy Islacker som vann. Frankfurtforwarden gjorde två mål i sista omgången och slutade på 17 mål, tre fler än tvåan Vivianne Miedema och fyra fler än trean Svenja Huth.

I och med gårdagens omgång var det tack och adjö för Bernd Schröder och Kerstin Garefrekes – två legendarer inom tysk damfotboll.

När serien startar om till hösten heter nykomlingarna Duisburg och Mönchengladbach. De senare kom bara tvåa i sin serie, men vinnarna Hoffenheim 2 fick inte gå upp.

* I England föll Hedvig Lindahl och Chelsea i FA-cupfinalen. Jag tittade fragmentariskt på matchen, och utifrån vad jag såg var Arsenals 2–1-seger helt i sin ordning. Känslan är att den tidigare så dominanta storklubben nu har ett nytt kanonlag på gång.

* Den franska cupfinalen berättade jag om i förra inlägget. Här är ett klipp med matchens tre mål. Som synes har Sofia Jakobsson assist till Montpelliers ledningsmål. Fast visst känns det som att hon är offside?

Apropå det förra inlägget, som ju handlade om att Caroline Seger skulle vara klar för Lyon. Uppgifterna från Frankrike gör gällande att Lyon bara ser mycket små möjligheter att få behålla Louisa Necib och Lotta Schelin. I Schelins fall pratar man om att hon längtar hem till familjen. Jag gissar att det jobbas rätt hårt i Göteborgs FC på att få fram ekonomi till hennes lön.

* Tyskland blev Europamästarinnor i F17 efter straffläggning i finalen mot Spanien. Jag såg inte gårdagens final, men sett till klippet nedan var det rätt lag som vann. Klippet visar ju att tyskorna hade fyra bollar i målramen under ordinarie tid, matchen slutade 0–0. Det visar också att 15-åriga Klara Bühl (nummer 18) var inblandad i väldigt mycket i lagets offensiv. Håll koll på henne i framtiden.

Utöver Tyskland och Spanien blev det England som fick spela F17-VM i Jordanien senare i år. England vann bronsmatchen mot Norge med 2–1.

* Så en kort sväng runt i övriga Europa. I Tjeckien blev Slavia Prag mästarinnor med en omgång kvar att spela. Däremot kommer det att avgöras i sista omgången i både Italien och Nederländerna. I Italien har Brescia greppet. De leder med tre poäng och fyra mål före Fiorentina. I Nederländerna vann Twente seriefinalen mot Ajax i näst sista omgången. Därmed gick Twente upp i serieledning på målskillnad. Med tanke på att man möter tabelljumbon Zwolle i sista omgången är det stor fördel för Twente.

* Slutligen så såg jag den här artikeln som inte känns så smickrande för Zlatan Ibrahimovic. Vår störste fotbollsspelare har knappast imponerat i hanteringen av damfotboll och fotbollstjejer de senaste åren.