En analys av VM-finalen

För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.

Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.

Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.

I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.

Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.

Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.

Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.

Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.

Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.

Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:

”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”

Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.

I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.

Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.

Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.

Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.

USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.

USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.

Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.

2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.

Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.

Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.

Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.

Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.

Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.

Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.

Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.

Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.

Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.

På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.

När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.

Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.

Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.

Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:

Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.

Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.

Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.

Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.

Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.

Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.

Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.

När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.

Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.

Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.

Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.

Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.

Björn in i svenska elvan – Och holländska folket fick som de ville

Inlägget uppdaterat, jag var blind först och missade skiftet i den svenska elvan…

Laguppställningarna har just kommit. Sverige kör som väntat med Lina Hurtig istället för Fridolina Rolfö. Men en skräll är att Elin Rubensson saknas, och att hon ersätts av Nathalie Björn.

Det troliga är att det är ett rent byte, och att vårt landslag återigen kör det system jag kallar 4–4–1–1, men som officiellt presenteras som 4–3–3. Peter Gerhardsson:s skifte i startelvan skall vara på rent taktiska grunder, Rubensson är alltså inte skadad eller sjuk.

Gissningsvis vill förbundskaptenen ha in större nickstyrka

I Holland börjar Lineth Beerensteyn istället för Shanice van de Sanden på högerkanten. Det var ju precis det som coacherna hemma i de holländska vardagsrummen ville (se förra inlägget).

Om det är bra eller dåligt för Sverige återstår att se. Beerensteyn är ungefär lika snabb som van de Sanden, så det spelar ingen roll ur den synpunkten. Och vi har ju sett i Lyon att van de Sanden kan komma in från bänken och förändra matchbilder.

I övrigt kör Sarina Wiegman med den elva hon haft de flesta matcherna, alltså spelar Lieke Martens från start.

Här är hela elvorna: Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Lineth Beerensteyn, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Nathalie Björn, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Den stora VM-guiden – grupp E

Den näst sista gruppen, grupp E, startar med en match under måndagskvällen och ytterligare en under tisdagen. Det är en grupp där kampen om gruppsegern känns vidöppen mellan Kanada och Nederländerna. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp E:

Stephanie Labbé

Kanada

Världsranking: 5

Guldchans: 5–10 procent

Nyckelspelare: Christine Sinclair – 35-åringen (fyller 36 i nästa vecka) behöver göra fyra landslagsmål till för att bli tidernas bästa målskytt någonsin i landslagssammanhang.

Spelare med Sverigekoppling: Trion Sabrina D’Angelo (Vittsjö), Jenna Hellstrom (Kif Örebro) och Shannon Woeller (Eskilstuna) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Stephanie Labbé (Piteå, Örebro och Linköping), Allysha Chapman (Sirius och Eskilstuna), Shelina Zadorsky (Vittsjö) och Sophie Schmidt (Kristianstad) spelat i Sverige.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Sophie Schmidt, Desiree Scott – Janine Beckie, Jessie Fleming, Nichelle Prince – Christine Sinclair.

Kommentar: Kanada har spelat åtta landskamper i år. På dem har de fem segrar, en straffseger och två kryss – och totala målskillnaden 8–1.

Då har man ändå mött lag som Norge, Sverige, England och Spanien. Kanada anno 2019 är ett starkt och stabilt lag. Man var redan bra i OS 2016 – där vann man fem av sex matcher och kom hem med ett brons.

Det har hänt mycket under veteranen och superstjärnan Christine Sinclair:s karriär. När den snart 36-åriga måldrottningen slog igenom var Kanada ett fysiskt benknäckargäng. Nu har man ett mycket mer spelskickligt lag.

Man har också två raka OS-brons i bagaget. Däremot väntar Kanada ännu på landets första VM-medalj. Som bäst blev det en fjärdeplats i Sinclairs debutmästerskap 2003. Då gjorde hon tre mål. Hon har gjort mål även i mästerskapen 2007, 2011 och 2015. Totalt står hon på nio VM-mål inför turneringen i Frankrike.

Sinclair är spelaren att kolla in. Hon är också en av de äldre spelarna i truppen. Generationsväxlingen har gått lite längre än man hade tänkt sig genom att skador stoppar målvakten Erin McLeod och hårt jobbande mittfältaren Diana Matheson från VM-spel.

Trots deras bortavaro har Kanada många skickliga spelare. På målvaktssidan har man tre kandidater av god internationell nivå, med fjolårets LFC-målvakt Stephanie Labbé som etta. Framför dem har man en väl samspelt backlinje . Längst fram har både Janine Beckie och Nichelle Prince bra fart på benen.

På mittfältet finns kreativa mittfältaren Jessie Fleming – en spelare jag personligen är väldigt svag för. 21-åringen gör redan sitt andra VM-slutspel. Hon har en skön bollbehandling. Det har även PSG:s offensiva ytterback Ashley Lawrence.

Några unga spelare att hålla ögonen på är passningsskickliga 18-åringen Julia Grosso och tillika 18-åriga forwarden Jordyn Huitema. Den senare är väldigt stark i luftrummet, och kommer garanterat att få göra sina inhopp i VM. Hon skrev för övrigt nyligen på för PSG.

Jag har tippat Kanada som turneringens skrällag. Och det kommer jag inte att ändra nu. Både ettan och tvåan i grupp E är på motsatt sida av slutspelsträdet från vinnarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper, vilket förstås är ett gynnsamt läge. Det finns alltså en hyfsad chans att Christine Sinclair äntligen får spela en stor final.

Nederländerna

Nederländerna

Världsranking: 8

Guldchans: 5–10 procent.

Nyckelspelare: Sari van Veenendaal. Offensivt har Nederländerna massor av hot. Nyckeln till framgång ligger i defensiven – samt i att målvakt van Veenendaal spikar igen.

Spelare med Sverigekoppling: Målvakten Loes Geurts spelar för Göteborg. Även duon Lieke Martens (Göteborg och Rosengård) och Danielle van de Donk (Göteborg) har spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Kommentar: Nederländerna har en otroligt vass offensiv. Man har extrem fart till höger i Shanice van de Sanden. Man har teknisk briljans till vänster genom Lieke Martens. Och mellan dem spelar en av världens allra bästa målskyttar – Vivianne Miedema.

Bakom sig har man två utmärkta passningsspelare i Sherida Spitse och Jackie Groenen samt en fysiskt spelande djupledslöpare i Danielle van de Donk. Jag vill nog hävda att Nederländerna har världens vassaste anfallsspel.

Groenen har för övrigt nyligen skrivit på för Manchester United.

Det nederländska laget är ganska framtungt. Det finns ganska stora brister i försvarsspelet. Inte blev det bättre av att ordinarie vänsterbacken Kika van Es skadade handen bara två minuter in i genrepet mot Australien.

van Es är dock inte borta från VM. Hoppet lever om att hon kan matchas in i turneringen.

När Nederländerna överraskande vann EM-guld på hemmaplan lyckades man väldigt bra i defensiven. Det var lite av ”anfall är bästa försvar”. Då var dessutom målvakten Sari van Veenendaal i absolut toppform. Den senaste säsongen har hon inte varit lika bra.

Nederländerna blev ju bara tvåa i sin kvalgrupp bakom Norge och tvingades till playoff för att ta sig till Frankrike. Då petades van Veenendaal efter förlusten i Oslo. I de fyra matcherna i playoffspelet fick i stället Göteborgs Loes Geurts vakta målet.

Under en lång del av säsongen har van Veenendaal varit formsvag och petad i England. Hon har problem i spelet med fötterna, vilket numera är något som är ett viktigt inslag i engelsk fotboll. Problemet för förbundskapten Sarina Wiegmann är att Geurts varit bänkad i Göteborg under våren – vilket gör att det troligen blir van Veenendaal som får förtroendet från början i VM.

Frågetecken på målvaktssidan alltså. Men som helhet känns lagets form god. I genrepet visade man god effektivitet när man besegrade Australien med 3–0.

Just Australien kan vänta på vägen fram mot en finalplats. Som tidigare konstaterats har både ettan och tvåan i Nederländernas grupp placerats på samma halva av slutspelsträdet. Så borde det inte vara, men det misstaget från Fifa kan alltså gynna Nederländerna eftersom gruppsegrarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper är på slutspelsträdets andra gren.

Grupptvåan i E ställs för övrigt mot tvåan i Sveriges grupp i åttondelsfinal. Det kan alltså bli Sverige–Nederländerna i Paris den 24 juni.

Mitt tips har varit hemresa för Nederländerna efter åttondels- eller kvartsfinal. Men efter genrepet känner jag mig inte alls säker. Kan de ta med sig den effektiviteten till VM, samt slippa skador – då kan laget faktiskt ta sig hela vägen.

Kameruns otämjbara lejon

Kamerun

Världsranking: 46

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Gabrielle Onguene. Den tekniska och kvicka CSKA Moskvaspelaren utsågs till bästa spelaren i Afrikanska mästerskapen 2016. Användbar både som offensiv mittfältare och som forward.

Spelare med Sverigekoppling: Gaelle Enganamouit har vunnit skytteligan i damallsvenskan för Eskilstuna. Hon har även spelat för Rosengård. Och Ajara Nchout har spelat för Sundsvall i elitettan. Dessutom var Augustine Ejangue skriven i Tyresö när klubben gick i konkurs. Hon spelade dock inga matcher i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–3–3): Annette Ngo Ndom – Claudine Meffometou Tcheno, Christine Manie, Marie Aurelie Awona, Yvonne Leuko – Raissa Feudjio, Meyong Menene, Jeannette Yango – Christiane Bissong, Marlyse Ngo Ndoumbouk, Henriette Akaba.

Kommentar: Jag var på plats i Edmonton för fyra år sedan när damfotbollen i Kamerun hade sin största dag hittills. Landslaget skrällvann mot Schweiz och tog sig vidare till åttondelsfinal i VM.

Jublet efter slutsignalen visste inga gränser. Om inte Sverige och Australien skulle haft avspark en stund senare på samma plan tror jag att Kameruns otämjbara lejoninnor fortfarande hade varit kvar på planen i Edmonton och firat…

Kamerun firar segern.

Det roliga tog slut i åttondelsfinalen den gången. Tyvärr har inte Kamerun byggt vidare på framgången för fyra år sedan. Tvärtom har man behandlat sitt landslag på ett väldigt styvmoderligt sätt.

Efter att ha blivit trea i Afrikanska mästerskapen och därmed kvalat in till VM har vägen till Frankrike varit strulig. I januari sparkade man förbundskaptenen och ersatte med en av fystränarna, Alain Djeumfa. Den nya förbundskaptenen har inte haft många chanser att sätta sin prägel på laget. Kamerun spelar nämligen nästan inga landskamper.

Jag kan bara hitta att laget har spelat tre officiella landskamper under året, plus en match mot spanska klubblaget Levante. Två av landskamperna var en turnering i Kina, där man föll mot värdnationen med 1–0.

Känslan är att Kamerun hade kunnat vara ett bra lag, men att man har haft för dålig uppladdning för att kunna göra sig rättvisa.

Genrepselvan är från 4–0-förlusten mot Spanien. Jämfört med den matchen bör Kamerun få in de offensiva affischnamnen Gabrielle Onguéné och Gaelle Enganamouit i VM-elvan. Den förstnämnda är snabb och bra en mot en, medan Enganamouit är den stora målskytten. Vi som såg Enganamouit i Eskilstuna vet vilken enorm potential hon har. Tyvärr är det några år sedan i alla fall jag såg Kinaproffset visa det.

Noterbart också att Kamerun har en ”sen värvning”. Rutinerade mittbacken Estelle Johnson anslöt till landslaget så sent som i maj. 30-åringen är född i Kamerun, men har levt större delen av sitt liv i USA. Hon har spelat proffsfotboll både i WSL och NWSL sedan 2010, och lär vara ett väldigt bra tillskott till Kameruns mittförsvar.

Jag tror att Kamerun åker hem efter gruppspelet. Men säker är jag inte. För laget är inte chanslöst mot Nya Zeeland. The Ferns brukar ha svårt att föra matcher, och för Kamerun borde det passa bra att ligga på kontring. Det finns alltså en liten möjlighet att ta en tredjeplats i gruppen, och avancera till åttondelsfinal även den här gången. Men utgångstipset är att de otämjbara lejoninnorna bara spelar tre matcher i Frankrike.

Ali Riley

Nya Zeeland

Världsranking: 19

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Målvakten Erin Nayler måste göra en stark turnering om Ferns skall kunna nå slutspelet.

Spelare med Sverigekoppling: Ali Riley är svensk medborgare. Har tidigare spelat för Rosengård. Catherine ”CJ” Bott spelar för Vittsjö. I Vittsjö spelade även tidigare Hannah Wilkinson. Även Anna Green har tidigare spelat i damallsvenskan, i hennes fall för Mallbacken.

Startelva i genrepet (3–5–2): Erin Nayler – Rebekah Stott, Abby Erceg, Anna Green – Katie Bowen, Annalie Longo, Ria Percival, Olivia Chance, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Sarah Gregorius.

Kommentar: Nya Zeeland är ett svårspelat lag. Man har en ganska tät defensiv med en bra målvakt i Erin Nayler, och flera starka huvudspelare i backlinjen. Mittbacken Abby Erceg är mycket stark i luftrummet, något som gör att Ferns även är väldigt tunga på fasta situationer.

Offensivt har man svårt att föra matcher. Men när man får kontra spelar man en rak och ganska vass fotboll. Laget har bland annat slagit Norge och England under förberedelserna, resultat som indikerar just det att man inte bara går ut och hämtar poängen från Nya Zeeland.

Problemet ligger väl i jämnheten. Utöver de fina segrarna har Ferns även åkt på en 5–0-förlust mot USA. Och i genrepet föll man med 1–0 mot Wales.

Oceaniens mästarinnor har haft en ganska strulig väg fram till VM. Ett massivt missnöje med den förre förbundskaptenen gjorde att många av nyckelspelarna antingen lade av, eller tackade nej till landslagsspel. Sedan rutinerade lagbyggaren Tom Sermanni tog över har nyckelspelarna lockats tillbaka en efter en. Under våren fick Ferns bland annat tillbaka viktiga Erceg.

Dessutom har skador ställt till det. I sista stund tvingades man stryka tilltänkta startspelaren i mittförsvaret, Meikayla Moore ur VM-truppen och ta in Nicole Stratford. Och det ordinarie anfallsparet Amber Hearn och Hannah Wilkinson har båda varit långtidsskadade. Viktiga Hearn missar VM, medan Wilkinson precis kommit tillbaka från den korsbandsskada hon drog på sig i Vittsjös cupmatch mot Jitex i fjol. Wilkinson har spelat i tre matcher i förberedelserna, och kanske kan vara redo för 45–60 minuter.

Lagkapten är numera en svensk. Ali Riley blev ju svensk medborgare innan hon lämnade Rosengård för Chelsea. Den snabba ytterbacken gör sitt fjärde VM-slutspel.

Noterbart kring Nya Zeeland är att landet ser ut att ha en ljus framtid. I fjolårets U17-VM tog landet brons, vilket självklart är en signal om att man har många spännande talanger på väg upp i A-landslaget.

Mitt tips är att Nya Zeeland tar tredjeplatsen i gruppen. Sedan gäller det för laget att kvala in bland de fyra bästa grupptreorna för att få spela åttondelsfinal. Om man tar sig till slutspel är laget en ganska otrevlig motståndare. Laget gillar ju som sagt att ligga på kontring, och som är vasst på fasta situationer. Jag tror att Football Ferns kommer att stå för någon skräll under VM. Det troliga är ändå att laget åker hem efter åttondelsfinalen.

 

Årets sista besök på Valhalla

Göteborg tackar fansen

I eftermiddags tog jag en sväng till Valhalla IP. Där fick jag se den sista matchen Göteborg FC spelar på den arenan för i år.

Resten av lagets hemmamatcher i damallsvenskan kommer man att spela på stora Ullevi, vilket innebär att Göteborg blir ett gräslag i höst. Frågan är om det är positivt eller negativt för laget i den guldstrid som man i högsta grad blandat sig i. Den frågan låter jag hänga i luften. Jag ställde den faktiskt inte till någon av dem jag pratade med efter Göteborgs 3–1-seger mot Eskilstuna.

I går läste jag i GP att Göteborgsfotbollen inte har gjort en så dålig vårsäsong på hela 2000-talet. Fast i går verkade Göteborgsfotbollen bara handla om män. Jag vet inte vad som hände under natten, men i dag inkluderas även damerna. I dag läste jag i samma tidning att ”Kopparbergs/Göteborg FC är Göteborgsfotbollens hopp om ett SM-tecken 2018.”

Så är det. Faktum är att Göteborg FC aldrig har legat bättre till halvvägs in i damallsvenskan än de gör i år. När laget kom tvåa 2012 hade man exempelvis hela nio poäng upp till serieledning efter elva omgångar. I år är som bekant avståndet bara två poäng. Dessutom har man värvat några spännande spelare i sommar.

Det fanns alltså anledning till stor nyfikenhet inför mötet mellan lagen på näst första och näst sista plats i tabellen.

Under den första halvleken märktes det inte speciellt mycket att det skiljde nio placeringar och tio poäng mellan lagen. Även om jag tyckte att det märktes att Göteborg hade lite större potential, och även lite bättre målchanser, så stod Eskilstuna upp väldigt bra.

Gästerna hade några fina kontringar, och jag tycker att det mållösa halvtidsresultatet var helt i sin ordning.

Men direkt från start i den andra halvleken skruvade Göteborg upp tempot. Och efter Rebecka Blomqvist:s ledningsmål var det i princip utspelning i cirka 20 minuter. Under den perioden utnyttjade Blomqvist en kort hörna perfekt, och serverade debutanten Karin Lundin till 2–0. Och under den perioden kunde det ha blivit fler hemmamål.

Karin Lundin

Men efter att Mimmi Larsson hade reducerat till 2–1 följde drygt tio minuter där Eskilstuna fick bra press på hemmalaget. Under den perioden hade gästernas lagkapten Petra Johansson en bra känsla:

”Där trodde jag att vi skulle komma ikapp – som vi gjorde mot Linköping.”

Men ett lite slumpartat mål från Amanda Johnsson Haahr i den 81:a minuten släckte det hoppet, och punkterade matchen.

Därmed är Eskilstuna kvar på den nedflyttningsplats laget har befunnit sig på efter tio av de tolv spelade omgångarna. Men när jag pratade med lagkapten Johansson var hon trots allt rätt positiv. Hon pratade om bra stämning och bra träningar.

”Vi har självförtroende. … Vi är ett mycket bättre lag nu än i början serien. Magnus ‘Munken’ Karlsson har kommit in med en tydlig idé om hur vi skall spela.”

Petra Johansson

Under den första halvleken visade man att det finns kvalitet i laget. Men den största kvaliteten på Valhalla fanns hos Göteborg, och hos Rebecka Blomqvist.

Hon var strålande på alla sätt. Spelmässigt strålade det om henne under den andra halvleken, då hon gjorde alltså ett mål och hade ett målpass. Och när jag pratade med henne efteråt fortsatte hon att stråla. Hon såg verkligen ut att trivas med fotbollslivet.

Rebecka Blomqvist

Personligen trodde jag att Blomqvist skulle få sitt lyft redan 2017. Jag såg henne under försäsongen i fjol och tyckte att hon såg så vass ut att jag tippade henne på topp tio i skytteligan. Det blev till slut fyra mål i fjol för Blomqvist. I år är hon redan uppe i sex fullträffar och är på gång att få ett jättegenombrott. Hon förklarar det så här:

”Jag har fått spela yttermittfältare, och har inte varit helt ordinarie. Nu får jag spela i den roll jag ha, och göra de saker jag kan. Och då har målen kommit.”

I dag bildade hon anfallspar med Karin Lundin. Nyförvärvet från Kungsbacka gjorde en mycket lovande debut. Visst såg man i vissa situationer att hon är van att få lite längre tid med bollen, men totalt sett var Lundin väldigt bra. Hon visade fin förmåga att hela tiden göra sig spelbar, och hon var inblandad i minst fyra vassa chanser – varav en blev mål.

Tanken från början var dock att ett annat nyförvärv skulle ha spelat bredvid Blomqvist, nämligen Julia Zigiotti Olme. Men en nackspärr på Olivia Schough gjorde att tränare Marcus Lantz möblerade om lite, och istället spelade Zigiotti på kanten.

Julia Zigiotti Olme

När jag pratade med Hammarbyförvärvet frågade jag förresten hur många efternamn hon vill att man skall använda. Hon svarade något dubbeltydigt:

”Du kan skriva båda. Men själv skriver jag bara Zigiotti.”

I övrigt sa hon bland annat att hon behövde klubb- och miljöombytet för att fortsätta utvecklas, att hon tror att Hammarby har något bra på gång samt att det är kul att hamna mitt i guldstriden. Hon sa också att det funkar att spela på kanten, men att hon helst spelar som forward.

Göteborg har verkligen en spännande forwardssituation. I dag såg vi att paret Blomqvist/Lundin funkade bra. Även Zigiotti Olme borde funka bra som komplement till Blomqvist.

”Jag och Rebecka har spelat ihop i landslaget och känner varandra. Jag faller gärna ner och blir lite släpande.”

Och i bakgrunden finns ju även Pauline Hammarlund.

Göteborg har som bekant även en stark besättning på målvaktssidan. Jag håller duon Loes Geurts och Jennifer Falk som seriens starkaste, knappt före Linköpings Stephanie Labbé och Matilda Haglund.

Loes Geurts

Jag snackade lite med Geurts, som upplever att hon och Falk har ett väldigt bra samarbete, samtidigt som de är konkurrenter.

”Vi hjälper varandra, samtidigt som vi båda förstås vill stå alla matcher. Jag har inte haft någon sådan här situation någon annanstans, utan jag har antingen varit uttalad förste- eller andremålvakt. Här är vi så jämna.”

Hon sa även att hon återigen står till förfogande om Nederländernas förbundskapten Sarina Wiegman skulle vilja ha tillbaka henne i landslaget.

”Jag tog en paus på ett halvår efter EM, men nu är jag tillgänglig om de vill. Jag tror att jag skulle kunna vara till nytta. Men skulle de inte vara intresserade har jag det bra här.”

En given fråga till Geurts var förstås vad hon egentligen heter. Det ämnet fick henne faktiskt att tända till lite.

”Det är faktiskt inte acceptabelt med alla de olika uttal de haft på damallsvenskan.tv.”

Hur uttalar hon då sitt namn? Jag är ingen expert på transkribering, men förnamnet skulle jag skriva Låos eller möjligen Låvs. Och efternamnet är Schörts.

Vi får väl se hur många olika namn hon kan få under året. I sista vårmatchen kallades hon Loos Gojerts, och på klippet med höjdpunkter från dagens match heter hon Leos Görts.

På det här klippet kallas för övrigt Göteborgs sista målskytt för Amanda Johansson Haahr, vilket också är fel. Hon heter ju Johnsson, något som även Göteborgs speaker verkar ha missat.

Under drygt tio minuter i eftermiddags var Göteborg uppe i serieledning. Sedan nickade Nina Jakobsson in Piteås ledningsmål i Malmö, vilket gjorde att de rödvita ligger kvar i topp.

Nina Jakobsson

Under en kort period trodde jag att Anna Welin hade kvitterat på straff i slutet av den första halvleken, för det kom upp på livescore på svenskfotboll.se. Men när jag kollade igen i början av den andra halvleken hade det målet strukits. Någon som vet vad som hände där?

För Piteå vann ju till slut med 2–0, vilket innebär att det väntar en ren seriefinal mellan just Piteå och Göteborg på söndag, en match de Göteborgsspelare jag pratade med i dag ser fram emot. Och de är inte ensamma – jag ser också fram emot den matchen.

Alla de tre topplagen vann i dag. Sett till klippet från Rosengårds 1–0-seger i Växjö var den helt i sin ordning, Malmölaget ser ut att ha skapat väldigt många bra chanser. Och viktigt för dem att Anja Mittag fick göra mål.

Matchen spelades för övrigt på ett nytt hybridgräs som Växjö inte ens hade fått träna på tidigare. Det minskade helt klart Växjös fördel av hemmaplan. Däremot hade smålänningarna för en gångs skull en ok publiksiffra, 815.

Utifrån tv-höjdpunkterna borde även fjärdeplacerade Kristianstad ha vunnit i dag. Men laget tappade två poäng på övertid mot Djurgården. Gästernas 2–2-kvittering var ju nämligen ett väldigt billigt mål, ett sådant man inte har råd att släppa in om man vill vinna guld.

Noterbart i hemmalaget att vårens toppforward Ogonna Chukwudi spelade vänsterback, och därifrån assisterade till Rita Chikwelu:s 1–1-kvittering. Hos Djurgården var det nyförvärven Sherifatu Sumaila och Julia Spetsmark som fixade lagets ledningsmål.

I övrigt i damallsvenskan i dag delade Linköping och Vittsjö på poängen, medan Hammarby tog en förväntad trepoängare mot Kalmar.

Det här var för övrigt en väldigt bra söndag för Annahita Zamanian. I Göteborg vann hennes KGFC med 3–1 och i Vannes fick hennes Frankrike en kanonstart på U20-VM genom att vinna med hela 4–1 mot Ghana. Zamanian själv spelade hela matchen.

I övrigt i U20-VM vann Nederländerna med 2–1 mot Nya Zeeland efter att Fenna Kalma gjort ett mål och ett assist.

Jag fick även rätt i att Mexiko är ett starkt lag. Mexikanskorna vände 1–2 till 3–2-seger mot Brasilien i grupp B, som är den på pappret allra tuffaste gruppen.

Där skrällde England och vann med klara 3–1 mot regerande mästarinnorna från Nordkorea. Där blev Alessia Russo, som pluggar på college för North Carolina Tar Heels, tvåmålsskytt.

 

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.

Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform:

Lite funderingar inför en riktig hemmamatch

Detta bildspel kräver JavaScript.

De senaste dagarna har jag nästan haft landslaget runt knuten. De bor nämligen bara någon minuts promenad från mitt hem.

I dag struntade jag trots det i träningen. Den var bara öppen för media i 15 minuter, och att kolla på uppvärmningar är sällan speciellt givande.

Däremot såg jag en spännande träning i går. Den var väldigt fokuserad på att hitta rörelsemönster för att spela sig igenom tajt stående motståndare. Upplägget liknade inte något jag sett tidigare. Det var väldigt mycket spel med elva spelare på små ytor, bland annat spel elva mot elva på cirka en fjärdedels plan.

Jag såg att Kosovare Asllani tyckte att det var lite konstigt att vara så nära Göteborg, där Gamla Ullevis gräsmatta var väldigt fin. Jag kan förstå det. Samtidigt ser det ut att bli regn både i Göteborg och Borås i morgon. Och då tror jag att Sverige gynnas mer av att spela på konstgräs, än på ett halt hybridgräs.

Samtidigt som jag började skriva på det här inlägget hade jag för övrigt på Malmö FF–AIK i herrallsvenskan. Och när man såg färgen på gräset i Malmö så var det lätt att förstå varför förbundet valde att lägga en av de här oktoberkamperna på konstgräs.

Vad blir det då för typ av match i morgon?

Eftersom det sannolikt blir spel mot ett mål kommer Ungern mest att få spela försvarsspel. Där lär de spela ett markeringsspel som påminner om Kroatiens.

Det kan således bli en matchbild som liknar den Sverige hade i första VM-kvalmatchen. Ungern spelade 2–2 mot just kroatiskorna i förra veckan. Och i första omgången föll man med 6–1 mot Danmark.

Kollar man Ungerns resultat de senaste åren är de väldigt varierande. De hade Tyskland i sin EM-kvalgrupp. Tyskorna vann med 12–0 hemma 2015, men bara med 1–0 borta i fjol.

Ungern har ett affischnamn, den otroligt duktiga Wolfsburgspelaren Zsanett Jakabfi, som ju bland annat gjorde fem av Wolfsburgs åtta mål mot Eskilstuna i fjolårets Champions League. Men Jakabfi är inte med här i Borås. Jag är lite osäker på skälet. Men uppfattade jag rätt på DFB-tv:s sändning senast berodde det på att hon är lite småskadad.

Den trupp Ungern har med sig består av rakt igenom nya spelare för mig. På pappret är Henrietta Csiszár den man skall ha lite koll på. Hon håller till i tyska Bayer Leverkusen (startade 17 matcher i Frauen-Bundesliga i fjol) och har gjort två av de tre ungerska målen i VM-kvalet.

Men Csiszár i all ära, det här är en match som Sverige skall vinna säkert. Det blir spännande att se om man klarar av att spela sig igenom ett tajt, ungerskt försvar.

Senast i Kroatien gjorde planen det svårt att spela sig igenom centralt. Däremot kom man runt på kanterna flera gånger. Då var dock inläggskvaliteten inte av internationell klass. Det kanske var därför som man nötte inlägg och inlöpningar på slutet av gårdagens träning.

Marija Banusic

Sett till gårdagens träning blir det alltså samma svenska startelva som i Kroatien. Således får Marija Banusic en ny chans som tia. Linköpingsforwarden har inte varit lika vass i höst som hon var i våras.

Varför det är så kan man bara spekulera i. Jag har ju flera gånger skrivit att jag tycker att jag tror att hon varit en av världens allra bästa spelare om hon lagt till löpstyrka till de egenskaper hon redan besitter. Hon har bra teknik, bra skott med båda fötterna, kan nicka – och är framför allt väldigt smart på planen, jag skulle säga att hon har den främsta fotbollshjärnan i svensk damfotboll.

Men hennes löpstyrka borde inte vara sämre nu än den var i våras. En gissning är att hon lidit av avsaknaden av Claudia Neto. Banusic har bara gjort ett mål (två om man räknar in Svenska cupen) sedan Neto blev skadad. Kanske har det gjort att Banusic fått färre bollar att jobba med i klubblaget.

Förhoppningsvis klarar landslagets backar och mittfältare av att hitta in med bollar till Banusic i morgon.

Sofia Jakobsson

Som tia har Banusic en huvudroll i det offensiva spelet. Men det är fler än hon som behöver prestera. Exempelvis är det press på Stina Blackstenius i rollen som toppforward. Klubbkompisen Sofia Jakobsson har visat kanonform efter comebacken och bankar på dörren. Men Jakobsson kommer inte att spela i den här samlingen, så Blackstenius får en bra chans att visa att platsen som toppforward är hennes.

Noterbart kring Blackstenius är att hon spelat 28 landskamper och gjort fem mål. Fyra av de målen har kommit i stora mästerskap. Blackstenius har alltså vuxit med uppgiften, vilket är otroligt viktigt. Men skall hon Jakobsson på bänken måste Blackstenius även göra mål i kval- och träningsmatcher framöver.

När man är inne på forwards, och på Banusic (som hade tröja nummer 8 senast) är det lätt att börja tänka på Lotta Schelin. För oj, vad jag lider med henne. Det gjorde ont att kolla på det SVT-klipp som jag länkade i förra veckan. Och när jag läste den här intervjun i Aftonbladet var det nästan som att jag också fick huvudvärk.

Jag hoppas verkligen att Schelin kommer tillbaka till fotbollsplanen. För gör hon det så har hon ju fått ordning på värken. Så vi får hoppas, hoppas, hoppas.

I övrigt i morgon går Hedvig Lindahl förbi Thomas Ravelli som den målvakt som spelat flest A-landskamper för Sverige. För mig var hon den som hade spelat flest redan för länge sedan, för jag tycker inte att man skall jämföra antalet herr- och damlandskamper. Mest eftersom damerna har fler landslagsdatum per år än herrarna.

Det har ju för övrigt varit en ovanligt nyhetstät landslagssamling, framför allt förstås genom den danska strejken. Danmarks landslag befinner sig för tillfället i Kroatien, där man skall spela VM-kval i morgon.

Huruvida den matchen kommer att ha någon betydelse eller inte återstår att se. Det troliga är ju fortfarande att Uefa på något sätt ser till att Danmark blir chanslöst på att ta en VM-plats. Antingen genom uteslutning, eller genom ett så stort poängavdrag att de varken kan vinna gruppen eller bli en av de fyra bästa grupptvåorna.

I går skrev Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson på Twitter att de vill spela Danmarksmatchen vid senare datum.

I dag har förbundet klargjort att så inte blir fallet. Spontant tycker jag att det är rätt från Svenska fotbollförbundets sida. De danska spelarna visste vad de gjorde. De blev informerade inför Ungernmatchen om vilka straff som skulle kunna följa om man lämnade walkover i en VM-kvalmatch. Ändå ställde valde man att strejka och att ställa ultimatum.

För övrigt vacklar jag fortfarande ganska rejält om vad jag egentligen tycker om grunden i den danska konflikten, alltså om vad spelare skall tjäna när de representerar sitt landslag.

I de flesta sporterna är det enbart en ära att dra på sig landslagsdressen, det är inte snack om någon lön. På så sätt är den danska konflikten en ren lyxgrej. Å andra sidan tjänar ju landslagsspelarna på herrsidan otroligt mycket mer än damerna, och borde det inte vara lika mycket värt att spela fotbollslandskamper för herrar som för damer? Det handlar ju inte om ett jobb, utan om ett uppdrag. Ja, jag är medveten om att det finns undantag, att vissa länders fotbollsförbund har anställt sina landslagsspelare. Och det gör ju förresten inte frågan enklare.

Så till lite saker som hänt utanför Sveriges gränser. Just nu pågår Fifagalan där man prisar världens bästa spelare och ledare från november 2016 till augusti 2017. Som bekant har ju nomineringarna på damsidan varit pinsamma i år.

Men det blev två bra vinnare till slut. Nederländerna tog storslam i form av Lieke Martens och Sarina Wiegman, vilket känns bra. Mindre bra att Fifagalan arrangerades ett datum där damvinnarna inte kunde vara med.

Kul förresten att världens bästa spelare hade Sverige och damallsvenskan som hemhörighet under hela perioden.

För er som vill återuppleva den nederländska guldsommaren rekommenderas den här lilla dokumentären:

Apropå Nederländerna är de ju inblandade i tisdagens mest intressanta VM-kvalmatch när man tar emot Martin Sjögren:s Norge. Det blir intressant att se hur de båda lagen har utvecklats efter sina så extremt åtskilda EM-öden.

Eftersom det är inbördes möten som prioriteras före målskillnad är matcherna mellan de olika gruppernas tilltänkta topplag extremt viktiga.

Nederländerna var för övrigt i Österrike i slutet av förra veckan, och spelade ett riktigt dimdrama, där Europamästarinnorna vann med 2–0 mot bronsmedaljörerna.

Apropå möten mellan tilltänkta topplag i så innebär ju Islands 3–2-seger i Tyskland att tyskorna måste vinna med två måls marginal på bortaplan för att vinna det inbördes mötet med isländskorna.

Skulle Tyskland och Island vinna sina respektive matcher mot Tjeckien, Slovenien och Färöarna väntar en hyperintressant gruppfinal på Island den 1 september nästa år.

Tillbaka till intressanta matcher under tisdagen. Till den kategorien räknas helt klart Portugal–Belgien. Det är portugisiskornas första VM-kvalmatch, medan Belgien redan har två segrar. Skall Portugal kunna haka på Belgien och Italien i kampen om gruppsegern krävs nog hemmaseger här.

 

Engagemang, fula tilltag och guldfirande

I dag har Eskilstuna hängts av från toppstriden, Djurgården har lämnat bottenstriden och Vittsjö har lämnat nedflyttningsplatsen.

Jag hoppade mellan dagens tre matcher på damallsvenskan.tv. Men innan jag ger mig in på lite tankar om det jag sett något annat.

Jag såg i en kommentar på en av de andra bloggarna att man konstaterade att en mycket stor andel av er som förekommer i kommentatorsfältet på de olika damfotbollsbloggarna är LFC-supportrar.

Det är en spaning som jag också har gjort, och som jag funderat lite över. Det är ju inte helt logiskt, eftersom det är andra klubbar som har det största publiksnittet. Det borde ju finnas flest Eskilstuna- och Piteåsupportrar, ändå gör de supportergrupperna nästan inget väsen av sig.

Dessutom har ju Rosengård ungefär lika stort stöd som Linköping. Men kanske är det så att Linköpings supportrar är de mest engagerade. Eller så har de andra supportrarna andra forum än bloggarna för sina diskussioner.

Dagens mest intressanta match ut toppsynpunkt var förstås Rosengård–Eskilstuna. Av det jag såg var hemmalagets 1–0-seger helt i sin ordning, även om gästerna gjorde en rätt bra andra halvlek.

Dock orkade Eskilstuna inte få till någon riktigt desperat kvitteringsjakt. Kanske hade det med ork att göra. Om jag varit Unitedsupporter hade jag i alla fall funderat över varför två av lagets backar drabbades av kramp.

I Rosengård tyckte jag att det var tydligt att Lieke Martens har lämnat ett stort hål efter sig, ett hål som Caroline Seger inte lär ha kapacitet att fylla. Ansvaret för att täcka den kreativitet man tappat med Martens lär behöva spridas på flera spelare, i första hand sannolikt Anja Mittag och Sanne Troelsgaard. Mittag är ännu långt ifrån den nivå hon höll när hon lämnade för PSG för två år sedan.

Seger är också sämre än hon var för något år sedan. Hon kommer från ett svagt EM och jag var inte imponerad av hennes damallsvenska comeback. Visst skötte hon som vanligt sig i det bollvårdande passningsspelet. Men hennes bidrag i offensiven var högst begränsat. Och i defensiven såg hon stundtals lite trög ut. Hon har mycket att bevisa framöver.

Apropå Seger var hon inblandad i en mycket intressant situation med Petra Johansson. Det var precis framför Rosengårdsbänken, där alla blev galna. Från tv-bilderna tyckte jag att det såg ut som att Seger sprang in i axeln på en stillastående Johansson. Jag såg ingen rörelse från Eskilstunaspelaren.

Kanske att jag hade haft en annorlunda uppfattning om jag sett situationen från en annan vinkel, exempelvis den Rosengårdsbänken hade. Men av det jag sett kändes det som en situation där Seger hade fått en offensiv foul om det varit basket.

Matchens resultat innebär att Eskilstuna nu sannolikt bara kan drömma om spel i Champions League nästa år. De är nu åtta poäng bakom Rosengård och risken är uppenbar att det inte ens räcker med full poäng i de tio sista omgångarna för United. Rosengård har ju bara tappat just åtta poäng på de tolv omgångar som spelats.

För topplagen Linköping och Rosengård väntar däremot en spännande period där de båda möts i cupfinalen nästa söndag och i damallsvensk seriefinal om tre veckor. Utifrån den damallsvenska upptakten kan det bli intressanta matcher.

Kanske får vi se någon sådan här godbit då…

Djurgården lämnade bottenstriden genom att vinna i Kristianstad. De perioder jag såg av matchen var hemmalaget minst lika bra, spelmässigt sett. Det såg ut att bli oavgjort.

Segermålet dröjde nämligen till den 90:e minuten och var en gåva från hemmalaget, där Hanna Sandström nickade ett Djurgårdsinlägg i den enda riktning hon inte skulle nicka. Mia Jalkerud tackade och avgjorde.

Den spaning jag gjorde från matchen var att Johanna Rytting Kaneryd bara blir bättre och bättre. Hon är en bolltrygg och kreativ spelare som börjar bli redo för ett test i landslaget. Vågar man hoppas att hennes namn är med på Peter Gerhardsson:s lista nästa måndag?

I streckmatchen i botten kopplade Vittsjö ett tidigt grepp på Kvarnsveden genom en fin hörnnick från Lisa Klinga. Matchen i matchen var mellan skytteligans etta Tabitha Chawinga och tvåan Linda Sällström. Båda skulle också komma med i protokollet. Sällström på en säker straff i den andra halvlekens upptakt, medan Chawinga nickade in ett tröstmål på slutet.

Eftersom nästan alla lag är inblandade i bottenstriden spelas många matcher av intresse för kampen kring nedflyttningsstrecket. På onsdag är förstås Göteborg–Hammarby en hyperviktig match. Samma dag är det derby mellan Vittsjö och Kristianstad. Vinnaren i den matchen skaffar sig lite andrum.

I dag har det även spelats flera matcher i elitettan. Och som vanligt i år jublas det mest i Småland. Både Växjö och Kalmar vann nämligen. Däremot försämrade Kungsbacka sina chanser till uppflyttning genom 1–0-förlust borta mot Mallbacken.

I botten klev Böljan upp över nedflyttningsstrecket på bättre målskillnad än Sundsvall och Östersund.

Den damallsvenska seriefinalen kommer alltså allt närmare. I Norge var det seriefinal i torsdags. Där vann LSK med 1–0 mot Avaldsnes efter segermål från Silje Blakstad. Höjdpunkter från den matchen ser du här:

Under EM var det upprört i det svenska laget sedan en italiensk spelare hade dragit Kosovare Asllani i håret.

En liknande förseelse gjordes i förra veckan i amerikanska NWSL. Det var Tyler Lussi som drog Danielle Colaprico i håret, och sedan trampade på Colapricos arm. Lussi kom undan utan varning.

Som skrevs i en kommentar här på bloggen så är det där ju vansinnigt fult – och farligt. Den typen av förseelse kan leda till riktigt allvarliga skador, det kan till och med vara livsfarligt.

Hoppas verkligen att NWSL:s disciplinnämnd kliver in och ger Lussi ett riktigt kännbart straff. För det här är ju inte acceptabelt:

I morgon är det final i F19-EM. Klockan 20.15 sänder Eurosport 2 matchen Spanien–Frankrike, en drabbning som borde kunna bli både spännande och välspelad.

Slutligen så pågår guldfirandet fortfarande i Nederländerna. I går firades Danielle van de Donk så här i sin födelseort Valkenswaard…

…och i dag uppvaktades förbundskapten Sarina Wiegman i sin hemstad: