Den stora EM-guiden – De vinner

Det har blivit dags för den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Det är således dags att avslöja hur guld och silver fördelas i mitt tips. Mina finallag är alltså England och Tyskland.

Innan jag fortsätter vill jag klargöra att procentsiffrorna i guiden vad gäller guld- och medaljchans är bedömda chanser nu, alltså inför mästerskapet. Jag har försökt att hålla isär de bedömningarna och mina tips. Det har exempelvis gjort att min bedömning är att Sverige på förhand har större medaljchans än Norge, mycket beroende på att svenskorna har en på pappret enklare grupp.

För er som har missat de fyra tidigare delarna av guiden finns de här:
* Del 1, lag 13–16
* Del 2, lag 9–12
* Del 3, lagen som åker ut i kvartsfinal
* Del 4, bronsmedaljörerna, plus skytteligan

Nu till de båda lag jag tippat fram till finalen. Medan nästan alla experter nämner Tyskland och Frankrike som de stora guldfavoriterna har England fått smyga med i skymundan. Det känns lite konstigt, eftersom det engelska laget är högklassigt.

Det är dessutom ett lag som har byggts upp under en längre tid och är väl samspelt. Det blev bästa europeiska lag i VM för två år sedan, där man tog bronset efter seger mot just Tyskland i matchen om tredje pris. Där var ju laget dessutom smärtsamt nära en finalplats, ni minns väl att man föll på ett självmål i 92:a minuten mot Japan i semin.

En del av mig vill sticka ut hakan och tippa engelskt guld. Men jag har ju dragit fram Tyskland till finalen, och i stora finaler har ju tyskorna haft en makalös förmåga att vinna. Tyskland har totalt varit i tolv finaler i OS, VM eller EM – och vunnit elva. England har nått två finaler – och förlorat båda.

Därför ser mitt tips ut så här:

2) England
Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 4.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Skottland den 19 juli 20.45, 2) Spanien den 23 juli 20.45, 3) Portugal den 27 juli 20.45.
Guldchans: 20 procent
Medaljchans: 60 procent
Tips: Vinner sin grupp, tar sig till final – men där förlorar man mot Tyskland.
Profiler: Stephanie Houghton, Lucy Bronze och Jordan Nobbs.
Trolig startelva: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Toni Duggan, Jade Moore, Jill Scott, Jordan Nobbs – Francesca Kirby och Jodie Taylor.

Kommentar: England gjorde fiaskoresultat vid EM i Sverige 2013. Laget tog bara en poäng, blev sist i sin grupp – och fick åka hem med svansen mellan benen. Misslyckandet blev slutet på posten för förbundskapten Hope Powell.

Hon ersattes av Mark Sampson, som nu haft nästan fyra år på sig att bygga sitt lag. Han lär känna sig färdig, i varje fall drar jag den slutsatsen ifrån att han tog ut sin EM-trupp redan den 3 april, alltså tre månader innan han behövde och även innan den engelska ligan drog i gång för året.

Den rekordtidiga uttagningen var förstås bra för de uttagna, som kunde känna trygghet under våren. Men det var ju förstås tveksamt för spelare på gång uppåt. De fick ju aldrig chansen.

England är nu rankat som tredje bästa europeiska lag bakom Tyskland och Frankrike. Och engelskorna skall verkligen ses som första utmanare till de stora favoritnationerna. Under året har förbundskapten Sampson i princip spelat med två olika landslag – och båda har visat klass.

Man har i och för sig förlorat med uddamålet både mot just Tyskland och Frankrike, men man har vunnit med 1–0 borta mot USA…

…och på sistone visat god form genom att rada upp segrar mot Österrike, Schweiz samt Danmark.

Kollar man på truppen skulle jag säga att svagheten finns på målvaktssidan, även om jag fått känslan av att båda alternativen Karen Bardsley och Siobhan Chamberlain är betydligt säkrare nu än de var för några år sedan.

I backlinjen har man många intressanta spelare. Jag tycker ju att England just nu har världens bästa högerback i Lucy Bronze. Hon är duktig defensivt, och dessutom ett offensivt vapen. Lödet i hennes högerdoja går ju inte av för hackor. Framför allt har hon smällt en ett par grymma mål på halvvolley.

Man har även en väldigt bra frisparksskytt i mittbacken Steph Houghton. Hon ställde in siktet under lördagen:

Offensivt kommer garanterat den lilla liraren Jordan Nobbs att ligga bakom mycket. Hon smyger in från kanten och letar efter luckor för att slå precisa genomskärare. Nobbs är en underskattad speluppläggare med härlig speluppfattning och bra känsla i de fasta situationerna. Min uppfattning är att hon redo att få ett brett internationellt genombrott.

Och skulle Nobbs ha en dålig dag kan England alltid kasta in pålitliga Karen Carney, som ju också är en kreativ spelare som utgår från kanten. Centralt är Jill Scott en duktig djupledslöpare.

Längst fram på topp har man fyra heta forwards. Fran Kirby och Jodie Taylor har varit förstavalen under våren, de har också båda varit vassa på att hitta målet. På sistone har dock även Ellen White visat het målform, vilket innebär angenäma problem för förbundskapten Sampson.

Som grädde på moset finns ju även spektakulära Toni Duggan, som blev klar för Barca i förra veckan.

Jag skriver spektakulära eftersom Duggan är lite av expert på att göra drömmål. Utöver Duggan är alla i det engelska laget hemmabaserade. Att de engelska klubblagen numera erbjuder professionell träning har förstås också hjälp till att lyfta landslaget.

Och i det här mästerskapet kommer England att gå vidare ur gruppspelet. Laget skall slå Skottland och Portugal. Frågan är bara hur långt det bär. Jag tror att engelskorna har bra chans i en kvartsfinal, även om man skulle stöta på Frankrike.

Men mer troligt är att det blir som mitt EM-tips, alltså att England vinner grupp D och slipper fransyskorna i kvarten. Vilket det än blir av Schweiz, Island eller Österrike är det en match England skall vinna. Engelskorna känns även som klara favoriter i semifinalen mot Norge eller Sverige. Men något engelskt guld tror jag alltså inte på. Guldet går nämligen till…

Tyskland

1) Tyskland
Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Sverige den 17 juli 20.45, 2) Italien den 21 juli 20.45, 3) Ryssland den 25 juli 20.45.
Guldchans: 25 procent
Medaljchans: 70 procent
Tips: Tar EM-guld – som alltid.
Profiler: Dzsenifer Marozsan och Sara Däbritz.
Trolig startelva: Almuth Schult – Anna Blässe, Kristin Demann, Babett Peter, Carolin Simon – Sara Däbritz, Linda Dallmann, Lina Magull – Dzsenifer Marozsan – Svenja Huth, Hasret Kayikci.

Kommentar: Tyskland har en fantastisk EM-historia. Efter ett inledande misslyckande 1984 – man missade topp åtta i det första Europamästerskapet – har man dominerat stort. Tyskorna har vunnit åtta guld på de senaste nio EM:en.

Till slutspelet i Sverige 2013 kom man med ett nytt och orutinerat lag. Man inledde också svagt med kryss mot Nederländerna och förlust med Norge, vilket väckte massor av frågetecken. Men till slut stod tyskorna ändå där med guldmedaljerna – som de brukar. Ni minns väl Anja Mittag:s guldmål?

Lagbilden en bit upp i inlägget är för övrigt Tysklands startelva från finalen på Friends Arena för fyra år sedan. Där hade man följande uppställning (4–2–3–1): Nadine AngererLeonie Maier, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Jennifer CramerNadine Kessler, Lena GoesslingLena Lotzen, Dzsenifer Marozsan, Simone LaudehrCelia Sasic (hette då Okoyino da Mbabi).

Det är inte många spelare från det guldlaget som är kvar fyra år senare. Tyskland har inte bara bytt förbundskapten från stenhårda Silvia Neid till mjukare Steffi Jones, man har också genomfört en närmast total generationsväxling.

Faktum är att man även får klara sig utan stora delar av det gäng som vann OS-guld i fjol. Trion Melanie Behringer, Krahn och Bartusiak har slutat att spela med landslaget. Dessutom har startspelarna Alexandra Popp och Melanie Leupolz fallit bort på grund av skador. Goessling ingår i truppen, men är matchotränad efter att ha missat hela våren till följd av skador.

Även i OS inledde Tyskland för övrigt knackigt, man föll bland annat mot Kanada i gruppspelet. Men återigen reste sig tyskorna och stod till slut där med guldet. Man har helt enkelt en svårslagen vinnarkultur, som gör att man lätt tippar tyskt.

Nu är det långt ifrån självklart med tyskt guld i Nederländerna. Det är fler lag än vanligt som utmanar, och generationsväxlingen har gjort att årets tyska lag alltså är ännu mer oprövat än det som vann 2013.

Tyskland har ändå massor av högklassiga spelare, så många att man ju återigen har ansett sig ha råd att peta Lyonspelaren Pauline Bremer – precis som i OS. Man frågar ju sig vad hon kan ha gjort förbundskaptenerna för ont. För i min värld borde hon vara självklar i den tyska truppen.

Trots få profiler och avsaknad av Bremer tycker jag att nya förbundskaptenen Steffi Jones håller på att skapa något spännande. Hon har lämnat den gamla tyska stilen med fysik och tyngd för att bygga ett lag som spelar på teknik och fart. Spelstilen är ett 4–3–3 där lagkaptenen och storstjärnan Marozsan har en fri roll. Det är just hon som skall bära laget.

Men det finns fler spännande spelare i den preliminära startelvan. I genrepet mot Brasilien hade Jones exempelvis valt ett otroligt offensivt balanserat tremmannamittfält. Det bestod av Sara Däbritz, Linda Dallmann och Lina Magull – tre rätt småväxta spelare som jag snarare ser som forwards än bollvinnare. Det blir spännande att se hur deras arbetsfördelning kommer att se ut.

Här är förresten ett väldigt roligt litet tips till Pia Sundhage på hur man effektivt kan stoppa Magull…

Nur der Hund kann sie stoppen @linmag14 😂😂😂 #gehfehler #wasmachtdiedennda

A post shared by Clara Schöne (@claraschoene) on

Linda Dallmann är en annan ny bekantskap på mittfältet. Hon har en grym teknik, är en riktig bolltrollare som blir spännande att följa.

Men det saknas alltså en mer utpräglad bollvinnare på det tyska mittfältet. Det är överhuvud taget stora frågetecken för defensiven. Målvakt Almuth Schult blandar och ger. I genrepet mot Brasilien bjöd hon exempelvis på ett väldigt billigt mål.

Det finns även frågetecken för mittförsvaret. Där hade tyskorna problem i fjol, och det känns inte starkare i år. Ändå är jag alltså så tråkig att jag tror att det går som vanligt – att Tyskland ändå vinner.

Jag tror nämligen att tyskornas anfallsspel kommer att vara såpass bra att det kompenserar försvarsbristerna. När det gäller målgörandet är det inte självklart vem det är som skall kliva fram.

Tyskorna gjorde 35 mål i EM-kvalet, Alexandra Popp var bästa målskytt med sina fem fullträffar. Ingen annan gjorde fler än tre mål.

Nu när Popp är skadad är det upp till andra att ta över. Som det har sett ut på våren kommer Steffi Jones satsa mer på kvicka, tekniska och rörliga forwards än på fysiska. Det var exempelvis duon Hasret Kayikci (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam) som startade på topp i genrepet. Lite intressant att Jones valt oprövade Kayikci som blev trea i Frauen-Bundesligas skytteliga på tolv mål före vinnaren Mandy Islacker, som gjorde 19.

Slutligen en liten kommentar till tipsen kring tyskorna. Jag tror att laget vinner grupp B, mycket beroende på att de möter Sverige i första omgången, och svenskorna aldrig brukar vara bra i sina öppningsmatcher.

I kvartsfinal tippar jag en spännande drabbning mot Nederländerna, en match som borde kunna bli rätt målrik. Men både där och i semin mot Spanien tror jag att den tyska vinnarmentaliteten väger tungt. Det gör den även i finalen mot England – och därmed fastnar jag vid ett förutsägbart och allmänt dödstråkigt tips: Tyskland tar guld igen.

Det var min presentation av alla EM-lagen. Vill ni läsa fler genomgångar rekommenderas de som finns i engelska tidningen The Guardian. Den är förstås på engelskal, och där har skribenter från respektive land fått kommentera sitt eget lag i ett kort stycke. Det är mycket läsvärt.

Så här med mindre än 24 timmar till avspark tänkte jag även passa på att dela ut en titel till Island.

Det är ju inte mycket som talar för att laget kommer att vinna någon medalj i EM. Men islänningarna vinner uppladdningen på knockout. Man blir ju närmast rörd när man ser bilderna från när laget i går lämnade flygplatsen Keflavik för att åka till Nederländerna:

Om det finns en risk att det inte blir någor firande efter EM gäller det att passa på innan. Guld till Island i den disciplinen alltså.

Det blir isländskt guld även i disciplinen om från vilket land de mest påkostade och väl genomarbetade reklamkampanjerna med EM-spelare kommer. Har ni inte sett dem är det bara att njuta av de här båda klippen:

Nu är det dags att sätta punkt, och börja ladda för söndagens öppningsmatch mellan Nederländerna och Norge.

Förutsättningarna för den beskrivs här på holländska av Sverigebekanta Kirsten van de Ven. Trots att jag normalt tycker att holländska är ett omöjligt språk förstår man ju vad hon säger i det här inslaget. Eller hur?

Fransk final, 30+ och helgens damallsvenska matcher

Som väntat blir det en helfransk final i Champions League. Jag såg stora delar av Lyon–Manchester City, och även om Lyon aldrig var riktigt illa ute levde matchen trots allt hela vägen – vilken man ju inte hade förväntat.

Det är ju nämligen högst oväntat att Lyon nu har förlorat två raka hemmamatcher i WCL med 1–0. I går gjorde man det trots att man dominerade spelet och att Manchester City inte förmådde skapa mycket av egen kraft. Målet fick ju exempelvis Carli Lloyd till skänks av Sarah Bouhaddi:

Under matchen imponerades jag mest av Wendie Renard och Saki Kumagai. Deras skicklighet är grunden i Lyons spel. Renard är snabb, stark, passningssäker, bra i luftrummet – hon har i princip alla de egenskaper en mittback önskar. Kumagai är bolltrygg, passningsskicklig, placeringssäker och alltid spelbar – en klockren defensiv innermittfältare.

Saki Kumagai

Att man sedan har tre av världens allra bästa forwards gör ju inte saken sämre. I går var ingen av dem speciellt effektiv, men så lurades Lyon också på ett par kanonlägen av domaren.

Det är ju så tråkigt att det på höginternationell nivå ofta är domaren som är klart sämst på planen. Så var det även i den här matchen. Bland annat missade den schweiziska huvuddomaren en given straff när Karen Bardsley mejade ner Alex Morgan vid straffområdesgränsen. Domaren dömde också bort Lyon när Morgan fick öppet läge i Citys straffområde efter en nickduell. I andra riktningen fick målskytten Lloyd gult kort efter att ha stått för en klockren brytning.

Morgans straffsituation var ännu mer solklar än den här som PSG fick straff mot Barca för:

I finalen blir förstås Lyon storfavoriter. PSG är bra, men det känns som att det bara är nerver som kan sänka Lyon i Cardiff.

Innan jag går vidare till damallsvenskan tänkte jag rapportera om skilda världar för fjolårets två största stjärnor i serien.

Publiken i Wolfsburg gav stående ovationer när Pernilla Harder byttes ut efter 61 minuter och tre mål mot Mönchengladbach i dag. I USA däremot frågasattes Marta av egna lagkaptenen Ashlyn Harris. Hårt att ge sig på en lagkompis som knappt varit i laget i en vecka…

Så till damallsvenskan. Innan jag går in på matcherna tänkte jag bara berätta om en liten upptäckt jag gjort i dag.

Jag funderade lite över lite äldre och rutinerade svenska spelare, och började kolla hur många i damallsvenskan som fyllt 30 år. Av de svenska spelarna hittade jag bara sju stycken. Inte ens om man lägger man till de (Lina Nilsson, Hanna Pettersson och Sandra Adolfsson) som kommer fylla 30 under kalenderåret får man ihop en elva.

Jag kan ha missat någon, men här är de svenska 30+-spelare jag hittade i året damallsvenska:

* Carola Söberg,
* Annica Svensson,
* Marie Salander,
* Lisa Dahlkvist,
* Katrin Schmidt,
* Madeleine Tegström,
* Lotta Schelin .

Utomlands finns ytterligare fem svenska elitspelare som fyllt 30, i Hedvig Lindahl, Stephanie Öhrström, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Caroline Seger. Men jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Jag hade inte tänkt på att vi har sådan brist på rutinerade svenska spelare.

Så till matcherna i den tredje omgången. Det började med Örebro–Hammarby, en match jag bara har sett den första halvleken av. Där var Hammarbys inledande press imponerande vass. Den första kvarten var Bajen överlägset, och stressade sönder ett betydligt mer namnkunnigt motstånd. Man hade betydligt bättre passningskvalitet och hade så långt överlägset mycket större bolltrygghet.

Även om Hammarby gjorde det bra kan jag inte låta bli att vara besviken på Örebros start. Laget var passivt, och visade upp ett otroligt svagt passningsspel. Så dålig kvalitet får inte ett lag med massor av landslagsmeriterade eller -aspirerande spelare ha i sitt uppbyggnadsspel. Faktum är att hemmaspelarna inledningsvis såg ut som träben, eller som att de spelade i träskor.

Det kändes faktiskt som att Örebrospelarna varken hade kompetens eller någon strategi för hur de skulle spela sig förbi en hög press. Mitt i halvleken bedarrade dock Bajens press, samtidigt som Örebro började få ordning på sitt passningsspel. Hemmalaget jobbade sig in i matchen och lyfte spelet, dock utan att kunna spela till sig en enda riktig målchans före halvtidsvilan.

Eller, en bra chans hade man ju. Örebro blev ju faktiskt bestulet på ett mål av domaren Malin Johansson. För det är ju ett otroligt svagt domslag att ge Emma Holmgren frispark när målvakten släppte in en frispark från mittplan i 28:e minuten.

Målet berodde ju på bristfällig tajming från Holmgren, inte på någon ojusthet. Jag har haft höga förväntningar på Holmgren inför hennes debutsäsong i damallsvenskan, men i de tre första omgångarna har målvaktstalangen inte hållit den nivå jag hoppats på. Hon har blandat och givit alldeles för mycket. Vi får se om hon kan lyfta sig framöver.

I den andra halvlek jag bara sett höjdpunkter från reste sig till slut Örebro och Julia Spetsmark gjorde två snygga mål. Örebro känns som ett mittenlag.

Kul för Hammarby att ta första poängen, och dessutom lyfta över nedflyttningsstrecket. De passerade den andra nykomlingen, LB07 som vek ner sig rejält i vattenmassorna på Limhamns IP i omgångens andra match. Så där håglöst får inte Malmölaget uppträda om man skall spela vidare i damallsvenskan även 2018. De fina intentionerna från de två första omgångarna var som bortblåsta.

Kristianstad däremot visade klass i Skånederbyt. 3–0-segern måste ha smakat mumma för Elisabet Gunnarsdottir och hennes spelare. Faktum är att laget hade elva raka damallsvenska matcher med insläppta mål bakom sig, och man hade inte gjort fler än två i en damallsvensk match sedan mötet med AIK i sista omgången 2015 (seger med 5–0).

Nu höll man nollan och gjorde dessutom tre mål i samma halvlek. Det här kan visa sig bli en nyckelseger för KDFF. Inte minst om det visar sig att det lossnade för tvåmålsskytten Amanda Edgren. Jag har gillat hennes irrationella och kreativa spelstil ändå sedan jag såg henne göra korta inhopp för Göteborg. Edgren har potential att vara en damallsvensk stjärna – om hennes självförtroende bara når samma nivå som hennes talang.

Om det var monsunregn i Malmö i går var det snö i Piteå i dag. Där inledde hemmalaget genom att visa dåligt självförtroende i mötet med Kvarnsveden. Framför allt fick Madelen Janogy stora darren när chanserna dök upp. Även hon fick dock spräcka nollan till slut – något Piteå kan ha nytta av framöver.

Jag har gillat Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. I dag visade hon mod och tajming när hon nickade in de två första målen. Medan övriga spelare duckade eller tittade bort gick Karlernäs distinkt mot bollen.

Utöver Karlernäs var matchens huvudpersoner June Pedersen – seriens bästa hörnläggare hade tre assist, samt duon Hilda Carlén och Tabitha Chawinga. Chawinga hade en handfull högkaratiga målchanser, men varje gång stod Carlén i vägen. Pitemålvakten är oftast bra på närspelet, i dag var hon briljant. Det var verkligen en match som passade Carlén, och hon visade hög klass.

Chawinga däremot får fila lite på avsluten. Kanske att hon kan gå i skola hos Marija Banusic. I dag hade jag hoppats för kolla in skytteligaledaren mer noggrant. Men hon var inte i speldugligt skick, och följde matchen från läktaren.

Då klev i stället Jessica Samuelsson fram som matchvinnare. Högerbacken vikarierade som högerforward, och när även Kristine Minde tvingdes kliva av i paus var det Samuelsson som stod för tyngden i LFC:s anfall. Faktum är att jag skrattade till lite när Samuelsson missade tajmingen vid något inlöp på inlägg i början av matchen. Jag tänkte, att ”ok då, hon är ju back egentligen”.

Men därefter omvärderade jag min bild av Samuelssons löpningar i straffområdet. Den rörelse hon hade vid 1–0-målet var nämligen bättre än vad man brukar får se från flera av våra landslagsforwards. Har ni tillgång till höjdpunkterna på damallsvenskan.tv, kolla gärna hur Samuelsson stannar till, backar (och får samtidigt med sig Hallbera Gisladottir någon meter bakåt) innan hon sätter fart in i den lucka som bildats. Högklassigt forwardsarbete!

Även om det satt hårt åt var ju LFC:s seger helt i sin ordning. Lina Hurtig var väldigt bra ute på vänsterkanten, men hamnade inte i avslutningslägen. Tove Almqvist var också bra, och hade tre kanonchanser. Avsluten var dock både för tama och för snälla. Skönt då för LFC att Samuelsson var på hugget. Två mål, ett ribbskott och ett friläge är ju mer än godkänt facit för en vikarie…

Slutligen några ord om elitettan. Där är Växjö och Assi enda fullpoängarna efter tre omgångar. Växjö vann tippade toppmötet med Umeå med 1–0 efter mål av Anna Anvegård på frispark. Jag har inte sett det, men det är officiellt bokfört som självmål eftersom bollen tydligen ändrade riktning på en Umeförsvarare.

Assi vann klart mot Sundsvall och känns som ett stabilt mttenlag, kanske med chans på övre halvan. Om Kalixgänget däremot hänger med i kampen om de allsvenska platserna någon längre period skulle det vara en skräll.

Känslan efter tre av 26 omgångar är att kampen om de två topplatserna kommer att stå mellan Växjö, Umeå, Kalmar och kanske även AIK.

Däremot verkar det som att jag övervärderade Mallbacken rätt rejält när jag såg dem göra en bra halvlek mot Göteborg FC i våras. Värmländskorna står på noll poäng och får nog svårt att blanda sig i den absoluta toppstriden.

Vid dagens förlust i Kalmar gjorde Amanda Fredriksson hattrick. Det går att se på den här länken. Apropå Kalmar har deras lagkapten Mathilda Johansson Prakt dragit av korsbandet, och därmed spelat klart för i år.

 

VM-brons för Bronze med vänner

Framför mig på tv:n ser jag England vråla ut sin glädje över landets första VM-medalj någonsin efter 1–0 mot Tyskland efter förlängning. I mitt tips inför mästerskapet rankade jag det engelska laget som femma och gav dem goda chanser att nå semifinal.

”England har spelat ett par EM-finaler, i år kan det alltså äntligen även vara dags för VM-succé.”

Ett tips jag är nöjd med. Men inledningsvis i turneringen kändes det inte som att England skulle stå här med bronsmedaljerna. Laget kändes inte rätt byggt och spelet flöt inte.

Men coachningen har varit lysande. Ihop med Norio Sasaki är Mark Sampson VM:s bästa taktiker. I dag lurade han mig rejält med sin matchning.

Eller. Jag hade rejält fel om båda startelvorna. Det blev ju inte alls semifinalelvorna, utan båda lagen kastade om ganska rejält. I Tyskland gav Silvia Neid framtiden chansen. Sara Däbritz fanns med i startelvan och visade att hon är redo att spela en stor roll i framtidens tyska landslag.

Sampson ställde upp sitt England 5-4-1 med tre mittbackar, ungefär som man hoppades att Pia Sundhage skulle ha gjort mot tyskorna.

England var illa ute. Tyskland dominerade länge chansmässigt sett. En bit in i den andra halvleken hade jag 7–1 i målchanser till tyskorna. Den så hårt kritiserade målvakten Karen Bardsley storspelade och blev stor bronshjältinna.

En spelare som är en naturlig bronshjältinna är högerbacken Lucy Bronze. Hon är dessutom en av de åtta som kan vinna guldbollen. Det slog mig tidigare i dag att jag eventuellt har rösträtt här. I så fall ligger faktiskt Bronze nära till för att bli en av de som hamnar på min lista.

Åter till coachningen. När den tyska pressen bedarrade bytte Sampson in Eniola Aluko och Lianne Sanderson och växlade till 4-4-2. Då tog engelskorna över och jämnade ut antalet målchanser rätt rejält. Det var 7–4 vid slutsignalen – och förlängningen var jämn.

Tyvärr var det en otroligt billigt dömd straff i andra förlängningskvarten som avgjorde bronsmatchen. Visst kan man argumentera för att Tabea Kemme hade sin arm om Sanderson. Men tyskan drog inte i någon tröja utan höll bara emot. Däremot kopplade Sanderson ett grepp om Kemme i början av situationen, vilket borde innebära tysk frispark i förstaläget – om man skall vara petig.

Det är så vansinnigt tråkigt att domarna inte hänger med i utvecklingen. Det här var alltså en av de tre–fyra bästa domarna i världen. Det är bara att konstatera att domarstandarden är alldeles för dålig.

Slutligen några ord om Tyskland. Man får ingen medalj, men Celia Sasic lär vinna  skytteligan. Eller kan Carli Lloyd göra hattrick i morgon?

I övrigt kan man konstatera att laget faktiskt har saknat Nadine Kessler och hennes djupledslöpningar mer än jag trodde. Hon hade bidragit med ytterligare en dimension till anfallsspelet.
I övrigt tycker jag att Alexandra Popp har varit en besvikelse. Med facit på hand borde hon nog varit petad till förmån för Däbritz i ett tidigare skede under mästerskapet.

Men framför allt behöver Tyskland nya mittbackar. Skall man spela ett så högt och aggressivt försvarsspel som man försöker sig på måste man ha snabbhet i mittförsvaret. Offensivt finns hur mycket talang som helst. Men det är på mittförsvaret som tyskorna har fallit i det här mästerskapet.

Sedan var bronsmatchen Nadine Angerer:s sista landskamp. Hon lämnar världsscenen med flaggan i topp. Jag gissar att det räknas som hennes tionde VM-match med hållen nolla, tangerat rekord – eller?

Tyskland har många lovande målvakter på gång. Almuth Schult har varit tvåa ett tag, men jag är lite skeptisk till hennes stabilitet. Men ibland kan spelare växa med förtroende.

Med det laddar vi om för morgondagens final. När jag nu publicerar det här inlägget är det exakt 24 timmar kvar till avspark.

Matchguide, Japan–England

I natt skall vi få fram USA:s finalmotståndare. Vi skall ha fram det lag som kommer till Vancouver som outsider. För trots att Japan är regerande världsmästare känns semifinalen mot England som ett rent utmanarmöte efter USA:s starka insats mot tyskorna.

Här är en matchguide till semifinalen Japan–England:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: 01.00 (17.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Anne-Marie Keighley, Nya Zeeland.
Odds: 60–40 i japansk favör. Japan är klara favoriter – trots att de faktiskt inte har slagit England någon gång. Men det blir tufft. Det känns som att det kan bli en ny uddamålsseger – kanske först efter förlängning. Säg 2–1.

Tänkbar startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Tänkbar startelva, England: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Steph Houghton, Laura Bassett, Claire Rafferty – Jill Scott, Fara Williams, Katie Chapman, Jade Moore, Karen Carney – Jodie Taylor.

På förhand känns den här semifinalen inte lika intressant som USA–Tyskland. Många kallar ju gårdagens gigantmöte för den moraliska finalen. Det gör inte jag. Oavsett vilka som är där spelas finalen natten mot måndag – även den moraliska.

Jag tänker nämligen inte underskatta Japan – eller England. Jag hade ju faktiskt de här båda lagen som fyra och femma i min rankning inför mästerskapet och nu har båda levt upp till de förväntningarna.

Backar vi bandet fyra år var det Sverige som spelade semifinal mot Japan. Det här känns på många sätt som en liknande match. England är precis som Sverige var då ett lag med en stabil defensiv. Dessutom hade man en vass forward, en lite darrig målvakt och bra kvalitet i de fasta situationerna.

Även om Japan alltså får räkna med att bära favoritskapet mot England finns det saker som talar för en jämn match. En sak är att båda lagen har förbundskaptener som är  noggranna taktiskt sett.

Varken Japans Norio Sasaki eller Englands Mark Sampson lämnar något åt slumpen. Som exempel kan nämnas att det engelska 2–0-målet mot Kanada – det som Lucy Bronze nickade in – var välplanerat.
England hade nämligen sett att Kanadas kortaste spelare, Allysha Chapman, alltid tar hand om bakre ytan vid inläggsfrisparkar – oavsett vilken motståndarna som löper in där.

Till The Guardian berättar Bronze att en av lagets scouter, Lee Kendall, hade förutspått situationen:

”Lee sa: ‘Luce, gå mot bakre stolpen, hon kommer att markera dig och du är en halvmeter längre än henne.’ … Vi visste att om jag skulle få huvudet på bollen skulle vi ha en bra chans att göra mål.”

Mark Sampson har garanterat sett hur Manon Melis kunde springa igenom det japanska försvaret i matchupptakten i åttondelsfinalen. De klippen lär lika snabba Jodie Taylor få studera inför semin.

Å andra sidan kommer säkert Norio Sasaki också att ha med det hotet i sin plan. Han lägger alltså också otroligt stor vikt vid det taktiska. Japanskorna är ju faktiskt enda laget i VM som har vunnit alla sina matcher. De har dessutom gjort det med uddamålet varje gång.

Visst har man varit i gungning några gånger, men totalt sett har det japanska försvarsspelet känts väldigt stabilt. Man har släppt till väldigt få målchanser. Totalt har de bara släppt till 13 avslut mot eget mål (varav två gått in).

I åttondelen var Japan ett par klasser bättre än Holland och i kvartsfinalen tog de udden ur Australiens snabba omställningsspel. Framför allt har Japan imponerat genom att göra vad som behövs och inte mycket mer.

Offensivt har man långa stunder visat upp det fina passningsspel som vi vant oss vid att de har. Däremot har man inte haft den effektivitet som kommer att krävas i en final mot ett USA som knappt släpper till något bakåt. Yuki Ogimi har inte hittat till 2012 års fantastiska målform utan Japans sju mål har gjorts av sju olika målskyttar. Men det är ju inte för sent att hitta effektiviteten…

Nadeshiko, som Japans lag kallas, är för övrigt vassa på fasta situationer. Man har dels Aya Miyama:s känsliga fötter, dels flera spelare som har väldigt bra tajming i sina löpningar.

Englands Lionesses är alltså också ett lag som är starkt på fasta situationer. Man spelar en fysisk, direkt fotboll och så är laget försvarsstarkt. Trots det har man släppt till 21 avslut mot eget mål – varav fyra har gått in.

Det här är Englands första VM-semifinal i fotboll alla kategorier sedan 1990. På damsidan är det den första överhuvudtaget. Det engelska laget har blivit bättre och bättre de senaste åren. I höstas tyckte jag att de blivit så bra att de kunde räknas som en tänkbar utmanare om VM-guldet.
Men i vår har laget tvingats till en del förändringar till följd av skador, och man reste till Kanada med det högt satta målet att inspirera sin nation. Under VM har man sakta men säkert fått bitarna att falla på plats, och möjligen har en del engelsmän inspirerats av tjejernas insats.

Och till Englands fördel talar att man faktiskt har tre raka matcher utan förlust mot Japan. Två av matcherna är hyfsat färska. England vann i VM 2011 och man kryssade i en träningsmatch för två år sedan. Det tredje mötet jag har hittat är från VM 2007 – då blev det 2-2.

Japan har en fysisk fördel av att laget har kunnat stanna kvar i Edmonton efter kvartsfinalen, medan England har rest runt mest av alla på sistone.

Något som inte har någon betydelse för matchutgången, men som jag retat mig på är hur Mark Sampson har tagit till överord efter de senaste segrarna. Han har brett på något vansinnigt med hur fantastiskt allt och alla kring det engelska laget är. Det känns överflödigt. För när något är fantastiskt behöver man sällan berätta det – folk ser det med egna ögon. Skulle England ta sig till final i natt inser de flesta av oss att det skulle vara en fantastiskt bra prestation.

Tankar inför sista gruppomgången

Det skrällde till rejält i går. Colombias seger mot Frankrike måste vara en av VM-historiens allra största – om inte den största. Personligen kan jag inte komma på någon liknande knall.

Personligen gav jag Colombia bara en procents chans att slå Frankrike. Det var alltså en riktig högoddsare.

Den andra gruppomgången var den där de stora drakarna hackade. Alla de fyra lag jag har som guldkandidater var i gungning – bara Japan lyckades vinna. Det är förstås väldigt kul för damfotbollen. För Sverige var det däremot inte bra att Colombia lyckades vinna. Resultatet innebär ju att möjligheten att avancera till slutspel som grupptrea på två poäng numera är borta.

Sverige måste alltså ta poäng mot Australien på tisdag för att ha chansen. För att vara säkra på avancemang krävs seger.

Går vi igenom alla grupper är Brasilien klara som gruppsegrare i sin grupp och Japan är i praktiken klara. De lär ju ta en poäng av Ecuador i sista omgången – trots att Norio Sasaki lär ställa över alla sina nyckelspelare.

I övrigt kan man konstatera att allt talar för att fyra poäng kommer att räcka till avancemang. Det innebär att Kanada, Norge, USA och Colombia i praktiken också är klara för åttondelsfinal.

Så här är läget i VM, grupp för grupp:

Grupp A:
Kanada          +1    4
Kina              +-0    3
Holland         +-0    3
Nya Zeeland   –1    1

Här är det fortfarande vidöppet. Klart är att Kanada inte kan bli sist och att Nya Zeeland inte kan vinna gruppen. Jag gick igenom gruppen i slutet av det här inlägget.

Grupp B:
Tyskland              +10      4
Norge                    +4      4
Thailand                 –3      3
Elfenbenskusten   –11     0

Här vinner tyskorna gruppen på målskillnad bara man gör sin plikt mot Thailand. Thailänskorna har chansen att avancera. Fast då krävs antingen poäng mot Tyskland – något som känns omöjligt hur reservbetonat Silvia Neid än mönstrar sitt lag. Eller så får Thailand hoppas på att Sverige och Nigeria förlorar sina matcher i grupp D samt att Brasilien gör sin plikt och slår Costa Rica i grupp E. Skulle de resultaten slå in räcker tre poäng till avancemang – oavsett målskillnad.

Mer om läget i grupp B går att läsa i det här inlägget.

Grupp C:
Japan         +2      6
Schweiz      +8      3
Kamerun     +5      3
Ecuador     –15     0

Troligen går alla de tre topplagen vidare till slutspel, även om något av dem skulle sluta på tre poäng borde man klara sig tack vare god målskillnad. Japan har kvar Ecuador och kommer således att vinna gruppen. Schweiz och skrällaget Kamerun gör upp om andraplatsen i ett inbördes möte. Kamerun skakade verkligen Japan i fredags. Kvitteringen hängde i luften på slutet.

När Schweiz slog Ecuador med 10–1 noteras ett par anmärkningsvärda saker. Dels att Fabienne Humm slog till med VM-historiens snabbaste äkta hattrick. Hon drog in sina tre mål på fem minuter i början av den andra halvleken. En annan anmärkningsvärd notering var att Ecuadors Angie Ponce också gjorde tre mål. Två av dem satte hon i eget mål…

Grupp D:
USA             +2    4
Australien    +-0    3
Sverige        +-0    2
Nigeria          –2    1

Det här är den mest vidöppna gruppen av alla. Klart är att USA inte komma sist, däremot kan alla lag fortfarande vinna gruppen. För svensk del gäller att vi sämst kommer tvåa om vi slår Australien. Skulle matchen däremot bli oavgjord samtidigt som Nigeria slår USA – då kommer vi sist och är utslagna. Vi kan alltså på förhand inte vara säkra på avancemang vid kryss, även om det är troligt att det räcker. För personligen tror jag att USA kommer att vinna mot Nigeria.

På klippet nedan kan man förresten se hur solklart det är att Sverige skulle haft straff när Sydney Leroux fäller ut armen. Dessutom kan jag inte förstå hur inte Jessica Samuelsson får frispark när hon blir nedskallad av Carli Lloyd. Verkligen en otroligt svag domarinsats.

Grupp E:
Brasilien        +3     6
Costa Rica   +-0     2
Spanien         –1     1
Sydkorea       –2     1

Här är Brasilien alltså klara gruppsegrare. I den här gruppen ser trean ut att få svårt att avancera – det gäller alltså att komma tvåa för de tre övriga gängen. Skrällgänget Costa Rica bör nog ta minst en poäng av Brasilien i sista omgången för att avancera. Med tanke på att Brasilien lär spela med B-laget finns dock chansen. För Sydkorea kan dagens sena costaricanska kvittering bli ödesdiger. Koreanskorna möter Spanien i en helt avgörande match om avancemang. Blir det kryss riskerar båda lagen att åka ur.

Apropå dagens matcher så har jag bestämt för mig att straffområdeslinjen tillhör straffområdet, vilket innebär att Sydkorea blev berövat en andra straff.

Grupp F:
Colombia     +2    4
England      +-0    3
Frankrike      –1    3
Mexiko         –1    1

Så till den riktiga skrällgruppen. Colombia hade alltså spelat sju matcher i VM- eller OS-sammanhang innan dagens. På de sju matcherna hade man gjort ett mål och tagit två poäng. I dag vann alltså laget med 2–0 mot världstrean Frankrike. Spelmässigt stod colombianskorna upp oväntat bra. Det var alltså inte en ren turseger. Eller.

Lite tur var det. För Colombia hade vansinnig tur med domsluten. Frankrike blev ju nämligen berövat på VM:s allra klaraste hands-straff vid ställningen 1–0. Fifa har inte tagit med den i sitt klipp, men den går att se här:

England slog Mexiko med 2–1 och har därmed också ett ben i slutspelet. Engelskorna vann dock inte utan problem och hade jag varit Mark Sampson hade jag funderat över ett målvaktsbyte. Karen Bardsley känns inte på något sätt som en säker sista utpost.

Faktum är ju att Frankrike nu riskerar att missa gruppsegern. Fast jag tror kanske ändå att fransyskorna kan ta hem det. De kommer vara rejält revanschsugna mot Mexiko och kan kanske ta sig förbi Colombia och England som ju möts i en intressant drabbning i sista omgången.

Jag har för övrigt odds på matcherna i den sista omgången. Nu när förutsättningarna är klara ser oddsen ut så här:

Thailand–Tyskland   0,01–0‚09–99,9
Elfenbenskusten–Norge   1–4–95
Nederländerna–Kanada   20–30–50
Kina–Nya Zeeland    35–40–25

Ecuador–Japan      1–4–95
Schweiz–Kamerun  60–25–15
Nigeria–USA    5–10–85
Australien–Sverige   30–40–30

Mexiko–Frankrike 5–15–80
England–Colombia 65–25–10
Costa Rica–Brasilien 15–35–50
Sydkorea–Spanien 30–40–30

Slutligen några rubriker efter andra omgången:

Bästa utespelaren: Ramona Bachmann. Gjorde hattrick och ser ut att kunna springa rakt igenom motståndarförsvaren.

Bästa målvakten: Sandra Sepulveda. Colombias målvakt gjorde ett par avgörande räddningar mot Frankrike och blir omgångens målvakt, knappt före Hedvig Lindahl, som kändes väldigt stabil mot USA.

Bästa laget: Tyskland – även om de bara fick en poäng. Dominansen mot Norge i första halvleken var så stor att jag fortsatt tycker att tyskorna är de som imponerar mest. Fast är man inte effektivare än mot norskorna så…

Snabbaste anfallsspelet: Australien. Deras kantspelare Lisa De Vanna och Sam Kerr har sådan fart och sådan tajming att det är rena njutningen att se dem. Fast kanske inte på tisdag – om man är svensk.

Största överraskningen: Colombia. När jag såg dem 2011 tyckte jag att de såg ut som ett juniorlag. De har verkligen växt till sig.

Näst största överraskningen: Kamerun. Anförda av Gaelle Enganamouit har man en riktigt stark offensiv. Försvarsspelet bör man däremot jobba vidare med.

Största besvikelsen: Frankrike. Lyckades inte skapa speciellt många målchanser mot Colombia. Speluppläggaren Louisa Necib överarbetade situationerna mest hela tiden och blev utbytt.

Måldrottningen: Anja Mittag är numera ensam i skyttetoppen med sina fyra mål.

Snabbaste hattricket: Fem minuter av Fabienne Humm.

Snyggaste målet: Maren Mjelde:s frispark i krysset.

VM 2015: Lag 5–6, Medaljkandidater

Det är mindre än en vecka till VM-premiären och jag närmar mig de fyra riktiga guldkandidaterna i min genomgång av alla lag i årets VM-slutspel.

Det här är det femte inlägget, och det andra med de fem lag som jag anser höra hemma under rubriken medaljkandidater – alltså lag som knappast kommer att vinna, men som har chansen att ta sig upp på pallen.

Har du missat något av de fyra första inläggen i genomgången hittar du dem här:
* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.
* Lag 7–9, Medaljkandidater.

5) England
Världsrankning: 6 – landets högsta rankning någonsin.

England har historien mot sig. Laget har aldrig tagit sig längre än till kvartsfinal i ett VM-slutspel. Det har man inte i OS heller, fast det beror delvis på att England har aldrig fått vara med. Däremot spelade man med engelsk stomme som Storbritannien senast i London-OS – och åkte ut i kvartsfinal.

Till nästa års OS kommer dock inte Storbritannien att ställa upp. England ingår alltså inte i det europeiska OS-kvalet, vilket är en fördel för Sverige.

Historien till trots, vi kan vara framme vid det år då England får till det i ett världsomspännande mästerskap. Under förbundskapten Mark Sampson gjorde man ett mycket starkt 2014, där engelskorna kanske var det lag som tog störst steg framåt. Vi minns väl bland annat hur de krossade vårt landslag med 4–0 i augusti i fjol.

Även om man inte mött något av världens fem högst rankade lag i år har man inlett även året med stabilitet. Det blev exempelvis seger i Cypern cup efter finalseger mot Kanada med 1–0.

Dock fick Kanada som bekant revansch i genrepet häromdagen. Ett klipp därifrån finns nedan.

I årets VM har Lionesses, som det engelska landslaget kallas, fått en utmärkt lottning. Man möter Frankrike, Mexiko och Colombia i gruppen. Där blir man sämst tvåa. Skulle det bli favoritsegrar i alla grupper hamnar Frankrike, USA och Tyskland på samma halva i slutspelsträdet. Och England på den andra. Då skulle lejonhonorna få en gyllene chans att nå sin första VM-semifinal.

Den trupp Sampson har tagit ut är stark, dock utan riktiga superstjärnor. Frågetecknet finns på målvaktssidan. Jag tycker att de engelska målvakterna har vacklat i mästerskapen. I början av året tyckte jag det lutade åt att man skulle ge Siobhan Chamberlain förtroendet. Nu kanske valet ändå faller på rutinerade Karen Bardsley.

Backlinjen ser stabil ut med en god blandning av gammalt och nytt. På mittfältet är jag förtjust i spelskickliga Jordan Nobbs, som är en kreativ spelare. Lite oväntat var Nobbs dock bänkad i genrepet. Är hon tillbaka till premiären? Kreativ är även den ofta skadedrabbade, men enormt rutinerade kantspelaren Karen Carney. På den andra kanten är det troligt att forwarden Toni Duggan får chansen, eller väljer man att låta snabba Eniola Aluko storma fram till höger?

Duggans namn får för övrigt alltid mig att tänka på det drömmål som släckte Chelseas gulddrömmar i WSL i fjol:

Som forwards valde Sampson rutinerade duon Lianne Sanderson och Ellen White i genrepet. Sanderson är tillbaka från sin landslagsbojkott. Hösten 2010 förklarade starka Sanderson att hon vägrade att spela under den förra förbundskaptenen, Hope Powell. Sedan Sampson tagit över är Sanderson återigen tillgänglig för Lionesses – något som bör kunna bli ett lyft.

Jag tror att Sampson kommer att ge mycket speltid till den före detta Göteborgsforwarden Jodie Taylor – kanske kan hon lyfta både laget och sig själv i sin mästerskapsdebut. Taylor har visat grym målform i landslaget det senaste året. England har spelat ett par EM-finaler, i år kan det alltså äntligen även vara dags för VM-succé.

6) Kanada
Världsrankning: 8 – har som bäst varit rankat som nummer 7.

Att placera Kanada så här högt är på många sätt en chansning. Den bygger på teorin att kanadensiskorna kommer att lyfta genom ett massivt hemmastöd. Nu är det ju så att hemmaplan också kan innebära tung press. Men känslan är att Kanadas fysiskt tunga lag kommer att orka springa ännu mer och tackla ännu hårdare inför fullsatta läktare.

Kanada är ett mycket svårspelat och målsnålt lag. Kollar man deras landskamper för i år är det jämna historier. På de senaste sju matcherna har det blivit totalt sju mål – Kanada har gjort fem av dem. Senast, i genrepet mot England, blev det 1–0:

Den spelare som kommer att bära landets tryck på sina axlar är Christine Sinclair. 2012 tyckte jag att hon var världens bästa spelare. Då gjorde hon sex mål och bar fram Kanada till OS-brons i London.
Men sedan dess har hennes målskytte bedarrat. Hon gjorde fyra mål under 2013 och i fjol satte hon bara ett landslagsmål på elva kamper.

Till arrangörslandets stora lycka har hon varit vassare i år och gjort fem mål hittills. Det innebär att Sinclair totalt står på 153 landslagsmål på 223 landskamper – en fantastisk prestation. Det ger ett snitt på 0,69 mål per match, klart bättre än exempelvis Lotta Schelin som har gjort 80 på 150 – vilket ger 0,53 som snitt.

Utöver Sinclair har Kanada riktigt tre duktiga målvakter i Erin McLeod, Stephanie Labbé och Karina LeBlanc. Sett till genrepet får den spänstiga före detta Dalsjöforsmålvakten McLeod förtroendet i VM. Men även Labbé och LeBlanc håller hög klass. Sådan bredd har man inte på någon annan position, men det finns mycket vilja och löpstyrka i laget. Fysiskt sett kommer man inte att vika ner sig.

Stephanie Labbé

Stephanie Labbé

En viktig spelare de senaste åren har varit kreativa Diana Matheson. Hon är nyligen  tillbaka från korsbandsskada och det finns ett frågetecken för formen. Mathesons kreativitet behövs för att avlasta Sinclair i speluppbyggnaden. Defensivt på mittfältet är fysiskt starka Desiree Scott otroligt viktig, hon är en av världens allra bästa bollvinnare.

I OS för tre år sedan valde coach John Herdman att dra tillbaka Sinclair något och låta Melissa Tancredi och Jonelle Filigno göra det defensiva jobbet åt superstjärnan. Jag gissar att det kan bli en liknande lösning nu, fast kanske att det istället blir Adriana Leon som backar upp Sinclair och Tancredi.

Kanadas lottning är utmärkt. Man har hamnat i grupp A, som man skall ta sig vidare ur – och helst vinna. Motståndare där är Kina, Nya Zeeland och Holland. Mötet Kanada–Nya Zeeland har för övrigt förutsättningar att bli VM:s allra mest fysiska drabbning.

Gruppvinnaren ställs mot en grupptrea i åttondelsfinal och sannolikt mot Norge/England i kvartsfinal. Vinner Kanada sin grupp har de alltså en klart rimlig chans att ta sig till semifinal.

Grupptvåan spelar åttondel mot tvåan i grupp C, vilket skulle kunna bli Schweiz. Eventuell kvartsfinal går mot segraren i Sveriges grupp, alltså sannolikt USA. Den vägen känns betydligt svårare, så Kanada gör nog bäst i att vinna sin grupp. Gör man det kan hemmapubliken och Sinclair lyfta laget riktigt långt.

Befria Asllani från kantrollen

Nu har den svenska startelvan till VM-genrepet mot Holland kommit. Det är de elva väntade spelarna, men personligen tycker jag att Pia Sundhage gör ett misstag i uppställningen.

Jag tycker ju nämligen inte att Kosovare Asllani är någon yttermittfältare, det tycker hon inte själv heller och hon brukar vantrivas i den positionen. Enligt mitt sätt att se det borde Sundhage byta plats på Asllani och Sofia Jakobsson. Det är möjligt att jag har en annan syn på saken om ett par timmar, men på förhand känns det som slöseri med talang att placera Asllani på kanten. Känslan är att om man inte använder PSG-stjärnan som forward är det bättre att spela någon annan.

I övrigt är det självklart fokus på hur försvarsspelet funkar. Tydligen har det ju tränats försvarsspel under hela veckan. Holland är ett lag med stark offensiv, men med brister i defensiven. Spelare som Lieke Martens, Manon Melis och Vivianne Miedema får inte ges några större utrymmen. När det gäller det holländska laget är jag personligen mest spänd på hur trion används.

Den stora defensiva uppgiften för det svenska mittfältet lär bli att få bort djupledsbollarna mot Melis. Där blir det spännande att se hur Lisa Dahlkvist ser ut. Kan hon nå 2011 års VM-form ökar de svenska medaljmöjligheterna väsentligt.

Här är hela den svenska elvan: Hedvig LindahlElin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Asllani, Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Jakobsson och Lotta Schelin.

Sveriges match börjar ju 22.00 och sänds av TV12. Sändningen drar igång redan en halvtimme tidigare.

Det svenska genrepet är inte det enda i dag. 22.30 spelar USA mot Sydkorea. Den matchen skall gå att se på den här länken.

Och redan tidigt i morse vann Kanada sitt genrep mot England med 1–0 efter att Sophie Schmidt avgjort med ett läckert skott i krysset. Av klippet att döma gjorde Kanada en imponerande insats. Värdnationen har varit väldigt stabila i defensiven under hela året. Kanske att hemmapubliken kan få Kanada att lyfta under mästerskapet:

Kanadas startelva: Erin McLeodJosée Bélanger, Kadeisha Buchanan, Lauren Sesselmann, Allysha ChapmanAshley LawrenceDesiree ScottSophie SchmidtAdriana Leon, Christine Sinclair och Melissa Tancredi.

Englands startelva: Karen BardsleyLucy Bronze, Steph Houghton, Casey Stoney, Claire RaffertyToni Duggan, Jill Scott, Katie Chapman, Karen CarneyLianne Sanderson och Ellen White.

Slutligen gjordes nyligen ett udda test av det norska landslaget, eller i varje fall ett test av tre av spelarna…