Lokaltidningarna sänder Champions League

I kväll spelar Göteborg och Piteå sextondelsfinaler i Champions League. Ingen av de båda hemmamatcherna mot Bayern München och Brøndby sänds av någon etablerad tv-kanal. Däremot har lokaltidningarna valt att streama matcherna på sina hemsidor.

Således kan man se på Göteborg–Bayern München på gp.se (avspark 18.45) och Piteå–Brøndby på pt.se (avspark 19.00).

I övrigt går några av de andra matcherna med svenskintresse att se på youtube. Här är länkar till Mitrovica–Wolfsburg. Där är det avspark 18.00:

20.30 startar Juventus–Barcelona, vilket troligtvis blir Linda Sembrant:s tävlingsdebut för Juve:

Och 21.00 går det att se Breidablik–Sparta Prag här:

Alla matcher visas på något sätt. I den här tweeten ser ni vilka kanaler som sänder:

För svensk del är det till Piteå vi skall sätta vårt klart största hopp. Vid lottningen bedömde jag att chanserna för svensk seger i dubbelmötet mellan Göteborg och Bayern München är mindre än tio procent. Den uppfattningen kvarstår med tanke på att Göteborg är inne i en formsvacka samtidigt som Amanda Ilestedt:s och Ali Riley:s lag har imponerat stort i säsongsupptakten.

Göteborg måste vinna i kväll för att ha kvar en rimlig chans till avancemang. Enligt GP tvingas dock laget komma till spel utan nyckelspelaren Vilde Böe Risa. I stället får 17-åriga Hanna Andersson chansen i startelvan. Hon har totalt spelat 30 minuter i damallsvenskan i år.

Kul för Andersson, men väldigt tråkigt för Göteborg att inte kunna matcha bästa laget. Enligt GP startar man så här:

Loes Geurts – Emma Koivisto, Beata Kollmats, Taylor Leach, Natalia Kuikka – Elin Rubensson, Julia Roddar, Filippa Curmark, Hanna Andersson – Julia Zigiotti Olme, Rebecka Blomqvist.

Hos Bayern vimlar det av VM-spelare. Skall man nämna några så blev ju kantspelaren Giulia Gwinn utnämnd till VM:s bästa unga spelare. Forwarden Linda Dallmann är en härlig tekniker, Lineth Beerensteyn är blixtsnabb och innermittfältarna Melanie Leupolz och Lina Magull är väldigt spelskickliga.

För Piteå bedömde jag i samband med lottningen chanserna mot Brøndby till 50/50. Då skrev jag också att om jag var tvungen att välja en favorit skulle det bli det danska storlaget, mest med tanke på att rutinen – Brøndby har varit med i alla upplagor av Champions League.

Danskorna har tagit tolv av 18 möjliga poäng i upptakten på ligaspelet. Duon Nanna Christiansen och Nicoline Sörensen har gjort 15 mål ihop, och är spelarna att stoppa.

Nanna Christiansen

Känslan nu är ändå att Piteå har ganska god chans att vinna det här. Vårt mästarlag är svårslaget, och jag tror att det har en fördel av att inte vara lika bra scoutat som det är i damallsvenskan. Sannolikt möter inte Brøndby många lag som spelar som Piteå på hemmaplan.

 

Analys av kvartsfinalen – Tyskland borde nog fått en straff

Nu har man fått sova en natt på saken. Sova en natt på det faktum att Sverige är i VM-semifinal. Och det känns lika bra i dag som det gjorde i går.

Efter gårdagens kvartsfinal läste jag flera kommentarer om att det var den bästa match landslaget någonsin gjort. Och visst, Sverige gjorde en väldigt bra match. Men den bästa någonsin? Nej, det tycker jag nog inte att det var.

Frågan är förresten vilka matcher som skulle kunna kandidera till just den titeln, Sveriges bästa landskamp någonsin. Kom gärna med förslag.

Personligen kommer jag inte så här spontant på någon självklar kandidat. Men jag tycker exempelvis att vårt landslag var starkare i höstas än det är nu, att den avgörande VM-kvalmatchen mot Danmark var bättre än gårdagens kvartsfinal.

Mot danskorna var jag egentligen aldrig orolig, det svenska laget kändes rakt igenom superstabilt. Visst kan den känslan ha påverkats av att Sverige vann på kryss den gången. Men vid en liten tillbakablick ser jag att jag hade högre betyg på de svenska spelarna i Viborg än vad jag satte i går. Mot Danmark blev snittet 3,82, medan jag nöjde mig med 3,36 mot Tyskland.

Betygen i går var för övrigt femma på Sofia Jakobsson, fyror på Hanna Glas och Stina Blackstenius samt treor på övriga.

När man funderar tillbaka på gårdagens match så tror jag att Sverige hade nytta av solen och värmen – 32 grader i skuggan vid avspark. Dock var större delen av planen i sol, vilket bör ha inneburit ytterligare cirka tio grader. Den första kvarten såg det ganska darrigt ut. Vårt försvar hade så långt jobbigt med kvicka och rörliga tyskor.

Framför allt hittade man runt på vår högerkant. Och duon Lina Magull och Sara Däbritz hittade inledningsvis ytor framför vår backlinje. Bland annat tog Nilla Fischer en farlig frispark mot Magull precis utanför svenskt straffområde i femte minuten.

När Magdalena Eriksson stod för dubbla missar och bjöd Tyskland på 1–0-målet såg det riktigt illa ut. Först slog Eriksson ett uppspel rakt på Däbritz. I sin ambition att rädda situationen föll vår vänsterback för långt och upphävde i nästa läge offsiden på Magull. Tyskan tackade för det och trixade snyggt upp bollen i luften och smällde sedan in ledningsmålet på volley.

När de fick chansen stod först Däbritz för en fin prestation när hon slog en smart passning mellan de svenska mittbackarna till Magull, som alltså avslutade anfallet snyggt. I det läget tyckte jag att det kändes väldigt mörkt för svensk del, även om vi hade inlett lovande i offensiven.

Hedvig Lindahl

Där syntes det direkt att Sverige ville spela i djupled, helst innan det tyska laget hade hunnit samla sig. Man såg det i fjärde minuten när Hedvig Lindahl gick på snabb utspark mot Blackstenius efter den första tyska hörnan. Man såg det i elfte minuten när Fridolina Rolfö fint hittade Jakobsson i djupled och skapade Sveriges första 100-procentiga målchans. Man såg det i 19:e minuten när Elin Rubensson med första blicken letade efter Blackstenius efter en brytning.

Djupledsbollarna skulle gärna komma bakom Marina Hegering, som ibland kliver fram lite för långt och därmed lämnar ytor bakom sig. Just så var det vid 1–1-målet.

Det började med att tyskorna satte bra press på det svenska laget. Linda Sembrant var tvungen att sätta bollen långt på sitt förstatillslag för att inte hamna i problem. Blackstenius hade en bra position, och var en trolig måltavla för långbollen. Det såg Hegering och den tyska mittbacken klev därmed upp i Blackstenius rygg.

Vad Carolin Simon gjorde i det läget är dock högst oklart. Den tyska vänsterbacken släppte Jakobsson och tog ett par steg ut mot kanten. Den enda förklaring jag kan hitta till det rörelsemönstret är att Simon var så säker på att tyskorna skulle vinna långbollen, och att hon därmed började söka en anfallsposition. Jag såg att hon tjuvade lite i omställningarna fler gånger – och ställde därmed Hegering i svåra situationer.

När just Hegering (solens fel?) inte nådde upp på Sembrants långboll var felplacerade Simon helt körd – och Jakobsson helt fri.

Sofia Jakobsson

Jakobssons avslut var sedan lite lagom studsigt för att gå under Almuth Schult:s utsträckta högerben. Avslutet påminde ganska mycket om det mål som Jakobsson gjorde i Viborg – det som tog Sverige till VM. Den här gången gjorde hon målet som tog in Sverige på allvar i kvartsfinalen.

Tyskland satte aldrig någon hysterisk press på det svenska laget, typ den vi drabbades av på Friends i april. Men inledningsvis fick de ändå hyfsat tryck på vår baklinje. Men den där pressen avtog ganska betydligt efter cirka 25 minuter. Samtidigt började Sverige i det skedet få bättre betalt för sin press. Vårt lag var ju modigt från start, och klev upp ganska högt. Det höll på att bli dyrt inledningsvis, men betalade sig över tid.

Att den tyska pressen avtog kan ha berott på flera skäl. Dels av trötthet, det var ju varmt, och bara Hedvig Lindahl spelade den första halvleken på en skuggad del av planen. Men det kan även ha varit så att tyskorna började bli lite rädda för de svenska långbollarna, och därmed tog en lite lägre position.

Efter paus började tyskorna med lite mer tillbakadraget lag. Redan efter drygt två minuter kunder Sverige spela sig igenom det laget. Hanna Glas vann en duell mot Lina Magull, där tyskan blev liggande. Bollen gick via Caroline Seger till Magdalena Eriksson, som slog en fin passning till Kosovare Asllani, en passning som slog ut det tyska mittfältet.

Asllani spelade ut till Jakobsson på högerkanten. Hon utmanade, och tog sig förbi Giulia Gwinn. Inlägget gick mot bortre delen av straffområdet, där Rolfö kom perfekt. Nicken var bra, men räddades ändå fint av Schult.

Stina Blackstenius

Dock hade Sverige väldigt många bra inlöp i straffområdet på inlägget. Fyra svenskor löpte in på bra ytor. På returen hade Stina Blackstenius placerat sig på den allra bästa ytan. Hon tog emot bollen med höften och skickade sedan upp den i nättaket med vänstern.

Blackstenius som haft det så tungt under våren var matchhjälte för andra matchen i rad. Hon visade verkligen återigen att hon är de stora matchernas spelare. Faktum är att det kändes ganska tydligt att målet från Kanadamatchen betydde enormt för Blackstenius. Jag tyckte att hon redan från start i kvartsfinalen var bättre i det felvända spelet än jag sett på länge. Det gav det svenska laget fler uppspelspunkter, vilket ju är otroligt viktigt för att kunna ha ett eget spel.

Lite ställde ju för övrigt värmen till det för Sverige också. Efter 63 minuter fick Nilla Fischer kramp, och tvingades till byte. Fischer har varit känslig för kramp i varma matcher tidigare, spontant kommer jag att tänka på VM-premiären mot Nigeria för fyra år sedan. Den gången skylldes det för övrigt på rödbetsjuice.

Amanda Ilestedt

Fischers kramp innebar att Amanda Ilestedt fick komma in i mittförsvaret i ett ganska jobbigt läge. Hon skötte sig dock utmärkt.

Redan i paus hade för övrigt Tyskland bytt in storstjärnan Dzsenifer Marozsan. I 70:e minuten satte tyskorna även in Lena Oberdorf på mittfältet för att kunna flytta upp Alexandra Popp på topp. Allt för att få ett rejält tryck på Sverige. I det skedet kändes det ganska tryggt, även om tyskorna ofta var kring det svenska straffområdet.

Oron började i minut 82, när Hedvig Lindahl var sent ute på ett inlägg från Marozsan mot Popp. Som tur var vinkades tyskorna av för offside – annars hade det varit en tysk straff. Efter den situationen kändes det darrigt, inte minst från Lindahls sida. Hon kom ut snett på ytterligare ett par bollar. Kanske var det ett utslag av hennes matchovana som vi fick se. Kanske var det lite nervositet över att vara så nära att äntligen få vinna en stor match mot Tyskland.

Från den där straffsituationen tyckte jag först att det var anmärkningsvärt att VAR-rummet behövde 2,5 minuter för att slå fast att det var offside. Men när bilden kom upp visade det ju sig att Sverige klarade sig med någon centimeter. Det visade sig också att offsiden var på Magull, medan Popp var på rätt sida.

Straffsituationen i VM-kvartsfinalen

Magull valde sedan att inte gå på bollen. Utifrån tidigare bedömningar i VM kan hon inte ansetts ha påverkat spelet. Därmed känns det som att Tyskland borde ha haft en straff. Vi kom alltså undan med blotta förskräckelsen. Att det var så nära tysk straff fattade jag först i dag när jag såg om matchen. I går kändes den där situationen helt lugn, jag fattade som sagt inte varför det tog så lång tid.

Även om jag totalt sett tycker att Marozsan gjorde en ganska blek figur var det på hennes inlägg som tyskorna hade sina chanser. Det var hon som slog inlägget vid straffsituationen, och på en inläggsfrispark från henne några minuter senare fick inhoppare Oberdorf öppet mål. Där hann hjärtat slå många slag innan man insåg att nicken gick utanför.

Hjärtat var sedan uppe i halsgropen i 93:e minuten, när Marozsan spelade loss Svenja Huth på högerkanten. Inlägget gick förbi Lindahl mot bortre stolpen, där Hegering dök upp. Glas gjorde dock ett bra jobb och störde tyskan så mycket att nicken gick över det tomma målet.

Fridolina Rolfö

Hjärtat dunkade rätt mycket de sista tre minuterna också, men det svenska laget redde som bekant ut det. Under de där sista övertidsminuterna byttes Fridolina Rolfö ut. Drygt tio minuter in i den andra halvleken hade hon fått sitt andra gula kort i turneringen. Därmed är hon avstängd i semifinalen.

Den svenska lagledningen lämnade i dag in en protest mot varningen, som var hård. Men den typen av protester brukar aldrig gå igenom, så räkna med att Rolfö får se matchen mot Nederländerna från läktaren. Men man förstår att Rolfö hade nära till tårarna när hon fick kortet. För båda hennes varningar i VM har kommit för omedvetna förseelser.

Noterbart i övrigt var att Sverige hade bättre fasta situationer än tidigare. Vi hade bara tre hörnor, men alla var bra. Kollar vi matchstatistiken visar den:

Sverige–Tyskland 2–1 (1–1)
Avslut, totalt: 12–13
Avslut mot mål: 6–6
Hörnor: 3–5
Frisparkar: 6–8
Bollinnehav: 41–59
Passningar till rätt adress: 216–422
Tacklingar: 5–20
Rensningar: 5–21

Noterbart är att förbundskapten Peter Gerhardsson både före och efter kvartsfinalen har pratat om att laget har jobbat med att spela sig ur knipor. Statistiken över rensningar visar att man kommit en bra bit på vägen på den punkten.

Sverige har även kommit en bra bit på vägen i VM. Jag återkommer med tankar om nästa uppgift – onsdagens semifinal mot Nederländerna, eller Holland som de själva säger.

Startelvan i kvarten – och Nederländerna till semifinal

Det är drygt en timma till avspark i Rennes och vi har fått Sveriges startelva. Det blev som väntat samma lag som vann senast mot Kanada.

Alltså: Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonSofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina RolföKosovare AsllaniStina Blackstenius.

Då gjorde vårt lag en högklassig andra halvlek. Det är ju just den där andra halvleken mot Kanada där vårt lag har utmärkt sig positivt i den här turneringen.

De två första matcherna gjorde man sitt jobb – inte mer. I matchen mot USA valde förbundskapten Peter Gerhardsson att vila spelare och i första halvleken mot Kanada var det bra defensiv, men närmast obefintlig offensiv. I dag krävs det med största sannolikhet två högklassiga halvlekar om det skall bli seger.

Sverige slår ju verkligen ur underläge. Dels för vår historia mot Tyskland, men även för att vi är nia i världen medan tyskorna är rankade som världstvåa.

Tyskland startar med en elva utan Dzsenifer Marozsan, vilket är bra nyheter för svensk del. Hon är ju en av världens bästa speluppläggare, samt har väldigt bra fasta situationer – och har ett bra skott.

Följande elva spelare startar för tyskorna: Almuth SchultGiulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Dorosoun-Khajeh, Carolin SimonLina Magull, Sara DäbritzSvenja Huth, Alexandra Popp, Linda DallmannLea Schüller. Det är en väldigt offensiv uppställning. Båda ytterbackarna har offensiven som styrka, och alla mittfältare är i grunden offensiva. Det finns alltså ingen utpräglad bollvinnare på mittfältet, något som borde kunna gynna Sverige.

För drygt fyra år sedan möttes Sverige och Tyskland senast i en VM-match. Trots att Sverige hade gjort en blek turnering var jag försiktigt positiv inför avspark. Jag trodde att Sverige skulle kunna utnyttja det faktum att Tyskland hade ett långsamt mittförsvar.

Fyra år senare är jag inte det minsta positiv. Visst bär man på en förhoppning om att Sverige skall kunna göra en kanonmatch och skrälla sig till semifinal – och till OS. Men i grunden är jag inställd på att kvällens match är Sveriges sista i VM på minst fyra år.

Jag skriver på minst fyra år eftersom jag inser att det långt ifrån är säkert att Sverige är med i nästa VM-slutspel. Med tanke på hur tajt det var i kvalet i höstas, och med tanke på hur snabbt flera europeiska lag har utvecklats de senaste fyra åren kan man inte ta något för givet. Så det gäller att njuta av de cirka 100 minuter fotboll vi har framför oss.

När det gäller det tyska laget är det lite som 2015 – det är i försvarsspelet som bristerna finns. Fast mittförsvaret är inte lika långsamt längre. Däremot har tyskorna spelat med väldigt högt uppskjutna ytterbackar, vilket har lämnat mittbackarna ganska ensamma. Och i dag har man alltså valt bort att ha någon utpräglad bollvinnare på mittfältet.

Fast frågan är ju hur mycket man kan prata om defensiva brister för ett lag som inte släppt in ett enda mål, och som har en målvakt som bara behövt stoppa fem skott på fyra VM-matcher.

Många säger att det är rätt läge att möta Tyskland nu. Som jag skrev i början av veckan tycker jag aldrig att det är rätt läge att möta Tyskland. Jag minns ju att det var rätt läge att möta Tyskland både i EM 2013 och i OS 2016. I båda turneringarna hade tyskorna förlorat matcher i gruppspelet, och man hade inte fått spelet att funka.

Men Tyskland är väldigt bra på att hitta sätt att vinna. Trots att laget inte imponerade i de där två turneringarna stod man ändå till slut där med pokalen.

En annan orsak till min lite negativa inställning till matchen är ju träningsmatchen i våras. Där blev vårt landslag totalt överkört av ett starkt tyskt lag. Framför allt hade vi väldigt svårt med den höga, tyska pressen. Tyskorna tog framgångsrikt bort Caroline Seger och Kosovare Asllani i den svenska uppspelsfasen.

På Friends spelade Sverige med tre mittbackar. Det har vi inte gjort sedan dess. Frågan är om det upplägget skrotades i samband med den överkörningen.

Positivt för svensk del i dag är att det är så varmt att vi inte lär möta en lika hög och intensiv, tysk press. För en stund sedan var det 35 grader varmt i skuggan och 46 grader i solen. Jag vet inte exakt hur solen slår över arenan vid 18.30-tiden, men det är väl risk att det kommer att vara sol på åtminstone en del av planen.

I dagens första kvartsfinal var i princip hela planen i sol under den första halvleken. Bara någon meter vardera på ena lång- och kortsidan var i skugga.

I värmen i Valenciennes inledde Italien bäst och hade den första halvlekens två bästa chanser genom Valentina Bergamaschi och namnen Valentina Giacinti. Bergamaschi var helt fri, men hennes volleyavslut blev vekt. Giacints skott var tillräckligt hårt för att helt ställa Sari van Veenendaal. Fast bollen smet utanför.

Nederländerna hade ingen riktigt farlig chans före paus. Man hade ett bra frisparksläge, men det klarade inte Sherida Spitse av att göra något bra av.

Direkt efter paus kopplade däremot Nederländerna greppet. Jag hörde att italienskorna var väldigt trötta i slutet av åttondelsfinalen. Det kändes från start i den andra halvleken i dag att de ville ha lägsta möjliga tempo. Och längsta möjliga paus i varje spelavbrott.

När fantastiska Vivianne Miedema nickade in Sherida Spitse:s inläggsfrispark till 1–0 i minut 70 gick redan Italien på knäna. Dessutom hade de bytt ut Barbara Bonansea. Bytet visade tydligt att den italienska förbundskaptenen Milena Bertolini prioriterar dagsform framför meritlista.

För på pappret är ju Bonansea spelaren som skall göra det för Italien. Men efter en mindre bra insats i åttondelen och en trög start i kvarten fick hon inte fortsatt förtroende, utan byttes ut redan i minut 54. Sett till hela VM:et är det svårt att kritisera Bertolinis coachningsfilosofi. Hon startade ju VM med Ilaria Mauro som förstaforward. Men när inte Mauro levererade i premiären hamnade hon plötsligt allt längre utanför laget.

Italien har totalt sett gjort en mycket bra turnering. Jag varnade lite för laget inför avspark, skrev att de med maximal utdelning kunde nå medaljmatcher, men ”det rimliga är nog ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal”.

Det tog slut i kvarten. Men spelmässigt visade Italien lovande takter, och laget är fortfarande på uppgång. I backlinjen har de lite äldre spelare, men i övrigt är de flesta så pass unga att de bör ha flera VM-slutspel framför sig.

Men i Valenciennes orkade Italien inte stå emot. Hoppet om semifinal och OS minskade dramatiskt vid Miedemas mål. Och tio minuter senare, när även Stefanie van der Gragt nickade in en inläggsfrispark från Spitse var det helt avgjort.

Nederländerna vann med 2–0 (0–0), och till slut var det fullt rättvist. Jag räknade till 7–3 i målchanser i orange favör. De hade även 60–40 i bollinnehav, 381–163 i passningar till rätt adress och totalt 21–6 i avslut.

Nederländerna är för första gången någonsin klart för OS. Nederländerna är också klart för sin första VM-semifinal någonsin, man blir motståndare till vinnaren i kvällens kvartsfinal, den mellan Sverige och Tyskland.

Otroligt starkt av de orangeklädda. Laget visar att EM-guldet på hemmaplan inte var någon tillfällighet. Man visar också hur fin utveckling man kan ha på fyra år. I det senaste världsmästerskapet var laget otroligt nära att missa åttondelsfinal. Men man klarade sig vidare som grupptrea, och åkte sedan ut mot Japan.

Inte nog med att Nederländerna har flyttat fram positionerna inom seniorfotbollen, de har genomgående haft bra lag på ungdomssidan de senaste åren. Så man gör inget tillfälligt besök i världstoppen, utan man är där för att stanna.

En fest som väckte många frågetecken

25 882 – där har ni den nya svenska rekordpubliksiffran för damfotboll.

Även om siffran var lite lägre än det man hoppats på – det var ju sålt drygt 30 000 biljetter – var publiksiffran ändå det som var mest glädjande med träningsmatchen mot Tyskland.

För det slutade med tysk 2–1-seger, en seger som egentligen var fullständigt odiskutabel. Efter 70 minuter var det 0–2 och jag hade 0–7 i målchanser. Det var faktiskt långa stunder utklassning i början av den andra halvleken, där Lina Magull ägde mittfältet och satte upp Dzsenifer Marozsan i fina lägen för sina instick.

Sveriges första målchans gav straff, och reducering. Caroline Seger placerade in 1–2 hur säkert som helst. Sedan drog byteskarusellen igång, och ju fler byten som gjordes, desto mer fick Sverige att säga till om.

Matchen slutade alltså 1–2, och vad gäller målchanser kom svenskorna till slut upp i 4–8. Anna Anvegård stod för ett fint inhopp och bidrog till förbättrat, svenskt anfallsspel.

Men totalt sett var det här en match som väckte många frågor vad gäller det svenska laget. Tidigare i vår har jag varit ganska lugn. Känslan har varit att tiden talat för vårt lag. Men i dag var det alltså utspelning så länge båda lagen spelade ordinarie.

Först när tyskorna bytt fem spelare kunde vårt lag kunde vårt lag skapa chanser. Anvegård hade två lägen att kvittera, men det hade inte på något sätt varit rättvist.

Just nu är Seger med i Tv12, och säger:

”Det känns som att vi har mycket kvar att lära.”

Precis så. Den här insatsen gör att de medaljförhoppningar man haft i VM minskade ganska rejält. I dag var ju nämligen Sverige långt ifrån världstoppen.

De svenska spelare som jag tyckte utmärkte sig positivt var Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Kosovare Asllani. Plus inhoppare Anvegård.

Jag återkommer senare med en mer ingående analys av matchen.

Slutligen konstaterar jag att även vårt F19/00-landslag åkte på en riktig smäll i dag. England ledde med 4–0 redan efter 36 minuter i EM-kvalmatchen. Det slutade just 4–0, vilket innebär att F19 har förlorat båda sina två EM-kvalmatcher och numera är chanslöst på avancemang till slutspelet. Tråkigt att våra ungdomslandslag har så svårt att hävda sig numera.

Stormatch mot Tyskland på Friends

I går meddelade Svenska Fotbollförbundet att man fixat en stormatch till Friends Arena nästa år.

Den 6 april 13.45 kommer vår arvfiende Tyskland till herrlandslagets nationalarena. Det är bara att hoppas att publiken i Stockholmsområdet tar chansen att se två av världens bästa lag.

Jag föreslog redan för snart 2,5 år sedan att förbundet skulle försöka fylla Friends med en match av det här slaget. Kul att förbundsfolket nu sytt ihop en sådan match.

För vårt damlandslag blir det första matchen på Friends. Däremot har ju faktiskt Tyskland redan spelat en match där. De vann ju EM-finalen 2013 mot Norge med 1–0 just på Friends. Då var 41 301 åskådare på plats. Hur många blir det i april?

Apropå landskamper kan det vara läge att blicka tillbaka lite på söndagens Englandsmatch och komma med lite spelarkritik.

De båda lagens målvakter kämpar ju inbördes om speltiden i Chelsea. Utifrån söndagens match kändes Hedvig Lindahl som en nivå bättre än Carly Telford. Framför allt tyckte jag att det var klasskillnad i luftrummet. Medan Lindahl äger sitt målområde kändes Telford darrig varenda gång Sverige fick hörnor.

I backlinjen saknades ju Nilla Fischer. Det märktes inte speciellt mycket. Amanda Ilestedt fyllde nämligen luckan på ett utmärkt sätt. Jag tycker att hon får ett allt bättre passningsspel, inte minst känns hon allt säkrare på de lite längre passningarna.

Jessica Samuelsson var ju tillbaka på högerbacken. Jag tyckte nog att hon var lite otajmad, vilket inte är konstigt då hon inte spelat så jättemycket det senaste året. Som tur är har hon gott om tid att hitta toppformen igen. Det är ju sju månader till VM.

På mittfältet kändes Caroline Seger klockren i försvarsspelet. Däremot tyckte jag att Kosovare Asllani hade det lite jobbigt i början av matchen. Hon växte dock in i det och blev allt bättre. Den trygghet med bollen som både Seger och Asllani besitter är otroligt viktig för laget.

När Anna Anvegård fick chansen i den position hon har i klubblaget, alltså allra högst upp, gjorde hon sin bästa landskamp. Då tänker jag inte bara på att hon gjorde mål, utan jag tyckte även att hon kom mer med i spelet.

Känslan efter matchen är att Mimmi Larsson kanske kom lite längre från VM. Det är ju Larsson som tidigare varit första alternativet till Stina Blackstenius i toppositionen. Men Anvegård kan nog ha passerat nu.

England–Sverige var inte den enda landskampen i helgen med toppnationer på planen. Nästan alla lag på topp tio på världsrankingen var i farten.

Ettan USA vann ju i Portugal, en match jag redan har avhandlat. Amerikanskorna spelar för övrigt i kväll igen, i Skottland (avspark 20.15 svensk tid).

Tvåan Tyskland vann med 5–2 hemma mot Italien. Nedan går det att se hela matchen. Målen föll enligt följande:

1–0 Lina Magull (5.02), 2–0 Alexandra Popp (17.49), 2–1 Barbara Bonansea (28.08), 2–2 Daniela Sabatino (42.20), 3–2 Giulia Gwinn (49.55), 4–2 Lena Petermann (59.11), 5–2 Leonie Maier (85.18).

Noterbart är att Tyskland håller på att bygga om sitt lag. Tillfällige förbundskaptenen Horst Hrubesch har givit många nya och unga namn chansen, vilket känns spännande. Mot Italien startade Tyskland så här: Merle FrohmsMaximiliane Rall, Sara Doorsoun-Khajeh, Johanna Elsig, Felicitas Rauch – Magull, Sara Däbritz – Gwinn, Lena Lattwein, Svenja Huth – Popp.

I den elvan var den 25-åriga Hoffenheimbacken Maximiliane Rall eller hennes 18-åriga klubbkompis Lena Lattwein två spelare jag inte hade hört talas om. Båda gjorde debut, och båda var bra.

Noterbart är att Rall var helt ny i landslagssammanhang, hon har inte spelat en enda ungdomslandskamp. Lattwein var med i två flicklandskamper som 15-åring, men har inte platsat i ungdomslandslaget för sin ålder de senaste tre åren. Nu behöver hon inte det, för nu är hon ju plötsligt startspelare i A-landslaget…

En orsak till att flera nya spelare fick chansen i lördags är ju förstås att tyskorna spelar i dag igen, 16.00 hemma mot Spanien. Då blir det sannolikt fler välkända namn i startelvan.

Även världsfyran Frankrike vann sin match i helgen. Ett franskt lag utan Eugenie Le Sommer besegrade ett Brasilien utan Marta med 3–1. Jag såg delar av den andra halvleken och tyckte att fransyskorna kändes som det klart bättre laget.

Världsåttan Brasilien känns som ett stort frågetecken inför VM. Det är lite som att tiden stått stilla i Brasilien, laget är byggt kring samma spelare som för tio år sedan; Formiga, Marta och Cristiane. Och när de inte är i form, eller saknas, då är brasilianskorna inte riktigt nära de andra topplagen i världen.

Helgens stora skräll kom när världssexan Australien förlorade med 3–2 hemma mot Chile. av de klipp jag sett verkar det ha varit en ensidig historia där The Matildas radade upp chanser.

PSG-målvakten Tiane Endler var dock precis så bra som hon måste vara om Chile skall kunna ta några poäng i VM. Hon kapitulerade bara för två straffar från Emily van Egmond. Och den andra var Endler också nära att rädda.

Chile var också effektivt. Man utnyttjade att den före detta Piteåmålvakten Lydia Williams hade en dålig dag. Jag upplever normalt Williams som väldigt stabil. Men i lördags blev hon överlobbad två gånger efter missade utrusningar.

Lagen möts igen i dag på förmiddagen (9.30 svensk tid), det troliga är att Australien då vinner med ett par-tre måls marginal. Blixten slår ju sällan ner på samma ställe två gånger i rad.

Världssjuan Japan vann med 4–1 mot Norge efter två mål av Mana Iwabuchi.

Slutligen är det ju tisdag, vilket innebär att det är dags för returen i finalen av Europas VM-playoff. I första matchen vann världstian Nederländerna mot Schweiz med 3–0. Höjdpunkter därifrån ser ni här:

19.00 är det avspark i kväll, och allt talar för att Nederländerna vinner det här dubbelmötet. Det troliga är att man vinner även kvällens match. Det bör ju passa Europamästarinnorna som handen i handsken att få ligga och kontra på ett måljagande hemmalag.

 

Viktiga svenskmål i Frankrike

På torsdag, i Ungern, drar tävlingsåret i gång för vårt A-landslag. Flera av spelarna genrepade i dag med viktiga ligamatcher, och inte mindre än tre av våra offensiva spelare blev målskyttar.

Jag börjar i Frankrike där Montpellier stod för en otroligt stark andra halvlek i nyckelmatchen mot PSG. I den halvleken gjorde laget från den franska sydkusten tre mål, vilket ledde till en hyperviktig 3–0-seger.

Sofia Jakobsson

Det var Sofia Jakobsson som visade vägen genom att först rulla in 1–0 på ett friläge i 49:e minuten. En kvart senare fick hon ett nytt friläge, där hon föll och fick straff. Den satte Janice Cayman till 2–0.

Jakobsson och Linda Sembrant ingick i Montpelliers startelva, medan Stina Blackstenius var bänkad från start. Den Vadstenafostrade powerforwarden byttes in i minut 69 istället för danska Katrine Veje. Fem minuter senare tog Blackstenius emot en rensning från Jakobsson på egen planhalva, och satte sedan fart. PSG-backarna lyckades aldrig fånga in Blackstenius, som gjorde 3–0.

Montpelliers 3–0-seger kan bli oerhört viktig. Den innebär nämligen att laget nu vinner det inbördes mötet med PSG. De båda lagen har lika många poäng i nuläget, men Parislaget har fem matcher kvar, medan Montpellier bara har fyra. Dock skall noteras att PSG har kvar ett möte med suveräna serieledarna Lyon. Sannolikt måste PSG ta poäng i den matchen för att få spela i Champions League till hösten.

Lyon vann för övrigt med 4–0 mot Albi idag. Därmed har man nu 18 raka segrar och målskillnaden 88–4. Man behöver fem poäng till för att säkra ytterligare en ligaseger.

Ada Stolsmo Hegerberg

I skytteligan ryckte Ada Stolsmo Hegerberg ytterligare genom att göra två mål i dag. Norskan har gjort 26 mål och leder med nio före PSG:s talang Marie Antoinette Katoto. Blackstenius gjorde sitt tolfte mål och ligger fyra i skytteligan, medan Jakobsson gjorde sitt sjunde och delar tiondeplatsen.

I tyska Frauen-Bundesliga finns det inte längre något obesegrat lag. I omgång 15 sprack nämligen Turbine Potsdams förlustnolla. Wolfsburg med Nilla Fischer vann svenskmötet mot Potsdam med Amanda Ilestedt med 1–0. Segerskytt blev norska Caroline Graham Hansen i den andra halvleken.

Resultatet innebär att Wolfsburg har ett järngrepp om ligaguldet, samt att Potsdam nu får det svårt att ta en plats i Champions League. Med sju omgångar kvar har man nämligen fem poäng upp till Freiburg och sju upp till Bayern München (som dock har en match mer spelad).

Fridolina Rolfö

Bayern vann för övrigt den svåra bortamatchen mot SC Sand med övertygande 4–0. Där visade formstarka Fridolina Rolfö vägen genom att sätta 1–0 redan i sjätte minuten. Det var Rolfös sjätte mål i ligan, en notering som placerar henne på en delad fjärdeplats i skytteligan. Pernille Harder leder överlägset på 14, medan Lina Magull är tvåa på tio.

Även i England spelades det viktiga matcher. Där stärkte Chelsea sin ligaledning, trots att man ”bara” fick 1–1 i Londonderbyt mot Arsenal.

Huvudkonkurrenten Manchester City är nämligen väldigt formsvagt för tillfället. I dag föll man mycket överraskande med 2–0 hemma mot tabellsexan Reading. På sina åtta senaste matcher har City bara vunnit två under ordinarie tid – tyvärr handlar det om de båda matcherna mot Linköping.

I dag startade City med exakt samma elva som startade på Linköping Arena i onsdags. Kanske är det spelschemat som knäcker laget, tränare Nick Cushing borde nog ha valt att rulla på lite fler spelare.

I Londonderbyt spelade hela svensktrion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson 90 minuter. Chelsea tog ledningen med 1–0 när Ramona Bachmann och Fran Kirby utnyttjade ett misstag från Arsenalmålvakten Sari van Veenendaal.

Arsenal kvitterade genom Beth Mead just före paus.

I den haltande ligatabellen står nu Chelsea på 29 poäng, vilket är tre fler än tvåan Manchester City. Chelsea har dock spelat 13 matcher, medan City bara står på tolv. Arsenal är på fjärde plats, åtta poäng bakom Chelsea. Dock har Arsenal bara spelat elva matcher, vilket gör att de kan komma upp i 27 poäng om de vinner sina hängmatcher. Minst tre lag är alltså inblandade i guldstriden.

I Spanien vann både Atletico Madrid och Barcelona i dag. Det innebär att Atletico är kvar i tabelltoppen, en poäng före Barca. Fem omgångar återstår.

På svensk mark har det varit en träningsmatch mellan Vittsjö och IFK Kalmar i dag. Resultatet blev 1–1, vilket sannolikt var väldigt viktigt för självförtroendet i Kalmar.

Slutligen till landslagsfotbollen. I förra inlägget nämnde jag att de Asiatiska mästerskapen drar igång kommande vecka. Det gör även de Sydamerikanska mästerskapen. När det gäller Asien genrepade andrahandsfavoriterna Japan i dag genom att vinna med klara 7–1 mot Ghana. Japanskorna utnyttjade snyggt vid flera tillfällen en naivt högt stående ghanansk backlinje:

 

 

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

Den stora EM-guiden – De vinner

Det har blivit dags för den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Det är således dags att avslöja hur guld och silver fördelas i mitt tips. Mina finallag är alltså England och Tyskland.

Innan jag fortsätter vill jag klargöra att procentsiffrorna i guiden vad gäller guld- och medaljchans är bedömda chanser nu, alltså inför mästerskapet. Jag har försökt att hålla isär de bedömningarna och mina tips. Det har exempelvis gjort att min bedömning är att Sverige på förhand har större medaljchans än Norge, mycket beroende på att svenskorna har en på pappret enklare grupp.

För er som har missat de fyra tidigare delarna av guiden finns de här:
* Del 1, lag 13–16
* Del 2, lag 9–12
* Del 3, lagen som åker ut i kvartsfinal
* Del 4, bronsmedaljörerna, plus skytteligan

Nu till de båda lag jag tippat fram till finalen. Medan nästan alla experter nämner Tyskland och Frankrike som de stora guldfavoriterna har England fått smyga med i skymundan. Det känns lite konstigt, eftersom det engelska laget är högklassigt.

Det är dessutom ett lag som har byggts upp under en längre tid och är väl samspelt. Det blev bästa europeiska lag i VM för två år sedan, där man tog bronset efter seger mot just Tyskland i matchen om tredje pris. Där var ju laget dessutom smärtsamt nära en finalplats, ni minns väl att man föll på ett självmål i 92:a minuten mot Japan i semin.

En del av mig vill sticka ut hakan och tippa engelskt guld. Men jag har ju dragit fram Tyskland till finalen, och i stora finaler har ju tyskorna haft en makalös förmåga att vinna. Tyskland har totalt varit i tolv finaler i OS, VM eller EM – och vunnit elva. England har nått två finaler – och förlorat båda.

Därför ser mitt tips ut så här:

2) England
Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 4.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Skottland den 19 juli 20.45, 2) Spanien den 23 juli 20.45, 3) Portugal den 27 juli 20.45.
Guldchans: 20 procent
Medaljchans: 60 procent
Tips: Vinner sin grupp, tar sig till final – men där förlorar man mot Tyskland.
Profiler: Stephanie Houghton, Lucy Bronze och Jordan Nobbs.
Trolig startelva: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Toni Duggan, Jade Moore, Jill Scott, Jordan Nobbs – Francesca Kirby och Jodie Taylor.

Kommentar: England gjorde fiaskoresultat vid EM i Sverige 2013. Laget tog bara en poäng, blev sist i sin grupp – och fick åka hem med svansen mellan benen. Misslyckandet blev slutet på posten för förbundskapten Hope Powell.

Hon ersattes av Mark Sampson, som nu haft nästan fyra år på sig att bygga sitt lag. Han lär känna sig färdig, i varje fall drar jag den slutsatsen ifrån att han tog ut sin EM-trupp redan den 3 april, alltså tre månader innan han behövde och även innan den engelska ligan drog i gång för året.

Den rekordtidiga uttagningen var förstås bra för de uttagna, som kunde känna trygghet under våren. Men det var ju förstås tveksamt för spelare på gång uppåt. De fick ju aldrig chansen.

England är nu rankat som tredje bästa europeiska lag bakom Tyskland och Frankrike. Och engelskorna skall verkligen ses som första utmanare till de stora favoritnationerna. Under året har förbundskapten Sampson i princip spelat med två olika landslag – och båda har visat klass.

Man har i och för sig förlorat med uddamålet både mot just Tyskland och Frankrike, men man har vunnit med 1–0 borta mot USA…

…och på sistone visat god form genom att rada upp segrar mot Österrike, Schweiz samt Danmark.

Kollar man på truppen skulle jag säga att svagheten finns på målvaktssidan, även om jag fått känslan av att båda alternativen Karen Bardsley och Siobhan Chamberlain är betydligt säkrare nu än de var för några år sedan.

I backlinjen har man många intressanta spelare. Jag tycker ju att England just nu har världens bästa högerback i Lucy Bronze. Hon är duktig defensivt, och dessutom ett offensivt vapen. Lödet i hennes högerdoja går ju inte av för hackor. Framför allt har hon smällt en ett par grymma mål på halvvolley.

Man har även en väldigt bra frisparksskytt i mittbacken Steph Houghton. Hon ställde in siktet under lördagen:

Offensivt kommer garanterat den lilla liraren Jordan Nobbs att ligga bakom mycket. Hon smyger in från kanten och letar efter luckor för att slå precisa genomskärare. Nobbs är en underskattad speluppläggare med härlig speluppfattning och bra känsla i de fasta situationerna. Min uppfattning är att hon redo att få ett brett internationellt genombrott.

Och skulle Nobbs ha en dålig dag kan England alltid kasta in pålitliga Karen Carney, som ju också är en kreativ spelare som utgår från kanten. Centralt är Jill Scott en duktig djupledslöpare.

Längst fram på topp har man fyra heta forwards. Fran Kirby och Jodie Taylor har varit förstavalen under våren, de har också båda varit vassa på att hitta målet. På sistone har dock även Ellen White visat het målform, vilket innebär angenäma problem för förbundskapten Sampson.

Som grädde på moset finns ju även spektakulära Toni Duggan, som blev klar för Barca i förra veckan.

Jag skriver spektakulära eftersom Duggan är lite av expert på att göra drömmål. Utöver Duggan är alla i det engelska laget hemmabaserade. Att de engelska klubblagen numera erbjuder professionell träning har förstås också hjälp till att lyfta landslaget.

Och i det här mästerskapet kommer England att gå vidare ur gruppspelet. Laget skall slå Skottland och Portugal. Frågan är bara hur långt det bär. Jag tror att engelskorna har bra chans i en kvartsfinal, även om man skulle stöta på Frankrike.

Men mer troligt är att det blir som mitt EM-tips, alltså att England vinner grupp D och slipper fransyskorna i kvarten. Vilket det än blir av Schweiz, Island eller Österrike är det en match England skall vinna. Engelskorna känns även som klara favoriter i semifinalen mot Norge eller Sverige. Men något engelskt guld tror jag alltså inte på. Guldet går nämligen till…

Tyskland

1) Tyskland
Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Sverige den 17 juli 20.45, 2) Italien den 21 juli 20.45, 3) Ryssland den 25 juli 20.45.
Guldchans: 25 procent
Medaljchans: 70 procent
Tips: Tar EM-guld – som alltid.
Profiler: Dzsenifer Marozsan och Sara Däbritz.
Trolig startelva: Almuth Schult – Anna Blässe, Kristin Demann, Babett Peter, Carolin Simon – Sara Däbritz, Linda Dallmann, Lina Magull – Dzsenifer Marozsan – Svenja Huth, Hasret Kayikci.

Kommentar: Tyskland har en fantastisk EM-historia. Efter ett inledande misslyckande 1984 – man missade topp åtta i det första Europamästerskapet – har man dominerat stort. Tyskorna har vunnit åtta guld på de senaste nio EM:en.

Till slutspelet i Sverige 2013 kom man med ett nytt och orutinerat lag. Man inledde också svagt med kryss mot Nederländerna och förlust med Norge, vilket väckte massor av frågetecken. Men till slut stod tyskorna ändå där med guldmedaljerna – som de brukar. Ni minns väl Anja Mittag:s guldmål?

Lagbilden en bit upp i inlägget är för övrigt Tysklands startelva från finalen på Friends Arena för fyra år sedan. Där hade man följande uppställning (4–2–3–1): Nadine AngererLeonie Maier, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Jennifer CramerNadine Kessler, Lena GoesslingLena Lotzen, Dzsenifer Marozsan, Simone LaudehrCelia Sasic (hette då Okoyino da Mbabi).

Det är inte många spelare från det guldlaget som är kvar fyra år senare. Tyskland har inte bara bytt förbundskapten från stenhårda Silvia Neid till mjukare Steffi Jones, man har också genomfört en närmast total generationsväxling.

Faktum är att man även får klara sig utan stora delar av det gäng som vann OS-guld i fjol. Trion Melanie Behringer, Krahn och Bartusiak har slutat att spela med landslaget. Dessutom har startspelarna Alexandra Popp och Melanie Leupolz fallit bort på grund av skador. Goessling ingår i truppen, men är matchotränad efter att ha missat hela våren till följd av skador.

Även i OS inledde Tyskland för övrigt knackigt, man föll bland annat mot Kanada i gruppspelet. Men återigen reste sig tyskorna och stod till slut där med guldet. Man har helt enkelt en svårslagen vinnarkultur, som gör att man lätt tippar tyskt.

Nu är det långt ifrån självklart med tyskt guld i Nederländerna. Det är fler lag än vanligt som utmanar, och generationsväxlingen har gjort att årets tyska lag alltså är ännu mer oprövat än det som vann 2013.

Tyskland har ändå massor av högklassiga spelare, så många att man ju återigen har ansett sig ha råd att peta Lyonspelaren Pauline Bremer – precis som i OS. Man frågar ju sig vad hon kan ha gjort förbundskaptenerna för ont. För i min värld borde hon vara självklar i den tyska truppen.

Trots få profiler och avsaknad av Bremer tycker jag att nya förbundskaptenen Steffi Jones håller på att skapa något spännande. Hon har lämnat den gamla tyska stilen med fysik och tyngd för att bygga ett lag som spelar på teknik och fart. Spelstilen är ett 4–3–3 där lagkaptenen och storstjärnan Marozsan har en fri roll. Det är just hon som skall bära laget.

Men det finns fler spännande spelare i den preliminära startelvan. I genrepet mot Brasilien hade Jones exempelvis valt ett otroligt offensivt balanserat tremmannamittfält. Det bestod av Sara Däbritz, Linda Dallmann och Lina Magull – tre rätt småväxta spelare som jag snarare ser som forwards än bollvinnare. Det blir spännande att se hur deras arbetsfördelning kommer att se ut.

Här är förresten ett väldigt roligt litet tips till Pia Sundhage på hur man effektivt kan stoppa Magull…

Linda Dallmann är en annan ny bekantskap på mittfältet. Hon har en grym teknik, är en riktig bolltrollare som blir spännande att följa.

Men det saknas alltså en mer utpräglad bollvinnare på det tyska mittfältet. Det är överhuvud taget stora frågetecken för defensiven. Målvakt Almuth Schult blandar och ger. I genrepet mot Brasilien bjöd hon exempelvis på ett väldigt billigt mål.

Det finns även frågetecken för mittförsvaret. Där hade tyskorna problem i fjol, och det känns inte starkare i år. Ändå är jag alltså så tråkig att jag tror att det går som vanligt – att Tyskland ändå vinner.

Jag tror nämligen att tyskornas anfallsspel kommer att vara såpass bra att det kompenserar försvarsbristerna. När det gäller målgörandet är det inte självklart vem det är som skall kliva fram.

Tyskorna gjorde 35 mål i EM-kvalet, Alexandra Popp var bästa målskytt med sina fem fullträffar. Ingen annan gjorde fler än tre mål.

Nu när Popp är skadad är det upp till andra att ta över. Som det har sett ut på våren kommer Steffi Jones satsa mer på kvicka, tekniska och rörliga forwards än på fysiska. Det var exempelvis duon Hasret Kayikci (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam) som startade på topp i genrepet. Lite intressant att Jones valt oprövade Kayikci som blev trea i Frauen-Bundesligas skytteliga på tolv mål före vinnaren Mandy Islacker, som gjorde 19.

Slutligen en liten kommentar till tipsen kring tyskorna. Jag tror att laget vinner grupp B, mycket beroende på att de möter Sverige i första omgången, och svenskorna aldrig brukar vara bra i sina öppningsmatcher.

I kvartsfinal tippar jag en spännande drabbning mot Nederländerna, en match som borde kunna bli rätt målrik. Men både där och i semin mot Spanien tror jag att den tyska vinnarmentaliteten väger tungt. Det gör den även i finalen mot England – och därmed fastnar jag vid ett förutsägbart och allmänt dödstråkigt tips: Tyskland tar guld igen.

Det var min presentation av alla EM-lagen. Vill ni läsa fler genomgångar rekommenderas de som finns i engelska tidningen The Guardian. Den är förstås på engelskal, och där har skribenter från respektive land fått kommentera sitt eget lag i ett kort stycke. Det är mycket läsvärt.

Så här med mindre än 24 timmar till avspark tänkte jag även passa på att dela ut en titel till Island.

Det är ju inte mycket som talar för att laget kommer att vinna någon medalj i EM. Men islänningarna vinner uppladdningen på knockout. Man blir ju närmast rörd när man ser bilderna från när laget i går lämnade flygplatsen Keflavik för att åka till Nederländerna:

Om det finns en risk att det inte blir någor firande efter EM gäller det att passa på innan. Guld till Island i den disciplinen alltså.

Det blir isländskt guld även i disciplinen om från vilket land de mest påkostade och väl genomarbetade reklamkampanjerna med EM-spelare kommer. Har ni inte sett dem är det bara att njuta av de här båda klippen:

Nu är det dags att sätta punkt, och börja ladda för söndagens öppningsmatch mellan Nederländerna och Norge.

Förutsättningarna för den beskrivs här på holländska av Sverigebekanta Kirsten van de Ven. Trots att jag normalt tycker att holländska är ett omöjligt språk förstår man ju vad hon säger i det här inslaget. Eller hur?

Andersson – en mycket överraskande uttagning

Pia Sundhage har nyss tagit ut truppen till landskamperna mot USA och Skottland. I den saknas vårens hetaste spelare Marija Banusic. Däremot har Örebros Fanny Andersson fått plats.

Uttagningen av Andersson var en jätteskräll. Att Sundhage tar ut två centrala mittfältare från det lag som ligger tabelljumbo i damallsvenskan är ju faktiskt anmärkningsvärt.

När det gäller Andersson skall det direkt sägas att jag inte sett henne tillräckligt för att göra en riktig analys. Jag har sett henne på tv, då har jag tyckt att hon är en ok spelare – men inte mer än så.

Det är första gången någonsin Fanny Andersson ingår i landslagstruppen. Bland de 24 spelarna finns det ytterligare två som ännu inte spelat någon A-landskamp, det handlar om Emelie Lundberg och Tove Almqvist.

Uttagningen av Almqvist gillar jag. Hon är en spelare som kan göra skillnad i matcher, alltså perfekt att ha som inhoppare. Att Lundberg är tillbaka är inte oväntat eftersom Zecira Musovic har darrat lite under våren. Jag hade förstås hellre sett Jennifer Falk, men vet inte hur illa det är med hennes hjärnskakning. Eftersom redan Hedvig Lindahl är satt ur spel hade det kanske inte varit så smart att ta ut ytterligare en målvakt som riskerade att inte kunna spela.

Utöver Musovic har för övrigt även Katrin Schmidt fått lämna från Kanadatruppen.

I övrigt noteras att Sundhage inte har någon stor förkärlek till dagsform. Glödheta duon Malin Diaz och Marija Banusic har inte fått förbundskaptenens förtroende. Det tycker jag utan tvekan att de borde ha fått.

Däremot finns den i Eskilstuna bänkade Hanna Glas fortsatt med. Jag har skrivit det förr, och gör det igen, jag tycker att Elin Rubensson borde vara det självskrivna alternativet till Jessica Samuelsson på högerbacken.

Det som förvånar mig lite är att det nu finns en hel hög rätt jämna och till spelstilen liknande centrala mittfältare i truppen. Jag tänker på Lisa Dahlkvist, Fanny Andersson, Petra Andersson, Josefin Johansson och Hanna Folkesson. Jag tycker nog att Sundhage borde ha nöjt sig med två eller tre av nämnda fem för att göra plats för Banusic och Diaz.

Tillagt i efterhand: Ser nu i GP att Elin Rubensson trots allt verkar vara uttagen som ytterback och inte mittfältare. Det är alltså nio backar i truppen.

Det om landslaget.

I damallsvenskan händer det grejer. Vi har nu Eskilstuna United i topp, vilket är väldigt kul av flera skäl. Bland annat för att United har störst publikstöd i serien och för att det alltid är roligt när det inträffar positiva skrällar.

I nuläget känns det faktiskt som att Eskilstuna kan hänga med i toppen ett bra tag. I varje fall våren ut. Man har ju nämligen hittat bra balans i laget.

Eskilstuna är för övrigt även väldigt bra på att fira segrar. Så här firade de helgens seger i Göteborg:

När jag ändå är inne på firande är det lätt att glida över på matchen Linköping–Rosengård. Där gav Malmölaget snabbt alla tvivlare svar på tal. Jag hade inte tid att kolla speciellt koncentrerat på matchen.

Men den känslan jag fick var att Linköping aldrig var riktigt nära, utan att Rosengård var bättre på det mesta i lördags.

När Ella Masar McLeod publicerade ett klipp från Rosengårds firande passade hon på att kommentera artikeln i Dagens Nyheter om missnöjet med tränare Jack Majgaard Jensen.

I övrigt i damallsvenskan fortsätter Tabitha Chawinga att bära Kvarnsveden. Man har ju hört att toppklubbar i Frankrike och Tyskland ligger på hårt för att få köpa loss den damallsvenska skytteligaledaren. Det är lätt att förstå varför när man ser Chawinga springa rakt igenom de damallsvenska försvaren.

Kollar man in tabellen är känslan att trion Eskilstuna, Linköping och Rosengård kommer att glida ifrån, och lägga beslag på de tre topplaceringarna. Sedan är Piteå ganska klar fyra och Göteborg lika klar femma.

Just nu ligger Vittsjö på sjätte plats, och där tror jag nu att de även kommer att sluta. De har ett bra försvarsspel, flera blixtsnabba kontringsspelare plus några bra passningsfötter som kan sätta upp kontringarna. Jag tror att Vittsjö slipper undan nedflyttningsstrid i höst.

Fast säker kan man ju inte vara. Alla lag från femman Göteborg känns ju faktiskt just nu indragna i den jämna bottenstriden.

Av lagen på undre halvan visade LB07 kvalitet när man vann mot Djurgården trots en ganska lång skadelista. Starkt.

Innan jag lämnar Sverige konstateras att Växjö DFF fortsätter att imponera stort i elitettan. Anna Anvegård gjorde alla tre målen när AIK bortabesegrades med 3–1. Vinner Växjö även Smålandsderbyt mot Kalmar på lördag gör nog klubbledningen bäst i att börja dra upp planerna för damallsvenskan nu direkt.

Bredvid Växjö gör även Assi en fantastisk vår. Sex raka segrar och 18–3 i målskillnad är otroligt imponerande av en nykomling. I de kommande sex omgångarna sätts Assi på prov på riktigt. Där väntar i tur och ordning Umeå, Mallbacken, Kungsbacka, AIK, Kalmar och Växjö. Det skall bli väldigt spännande att se hur Assi tar sig genom den tuffa perioden.

Så en liten kort utlandsgenomgång. I Frankrike vann alltså Lyon cupfinalen efter straffläggning. Se alla straffarna här:

Jag vet inte om det var någon större tröst, men PSG och Cristiane gjorde i alla fall matchens klart läckraste mål:

Apropå Frankrike har Lyon nu presenterat sin nya manager. Det blir Reynald Pedros som tar över i sommar.

Så till Tyskland, där Bayern München tog andraplatsen och därmed får spela i Champions League till hösten.

I övrigt noteras i sluttabellen att Potsdam och Freiburg var årets stora skrällar. Trean Potsdam ledde ju vintertabellen, men tappade på våren. Fyran Freiburg har helt klart närmat sig storlagen. Man har en ung och intressant trupp och kan kanske till och med utmana om titeln framöver.

Besvikelsen var väl klassiska Frankfurt, som slutade femma. De hade 17 poäng upp till segrande Wolfsburg och hela tio poäng till Freiburg på fjärdeplatsen.

I skytteligan vann dock Frankfurt. Mandy Islacker var med sina 19 mål överlägset bäst. Tvåa med 14 mål, kom Bayerns Vivianne Miedema, som för övrigt aviserat att hon skall ha ny klubb i höst. Som trea och fyra slutade Freiburgduon Hasret Kayikci (12) och Lina Magull (11).

I Spanien blev gick Atletico Madrid igenom ligan utan förlust. Eftersom Barcelona föll mot Levante i sista omgången vann Madrid guldet med tre poängs marginal. De firades av en härligt stor hemmapublik i helgen. Jag får faktiskt ståpäls av den underbara inramning som är kring matchen. Kolla själva:

Slutligen till Island, där Icelandair har tagit fram en läcker reklamfilm inför sommarens EM-slutspel. Den är väl värd att titta på.

Tysk trupp utan Pauline Bremer

I dag har Tyskland presenterat sin OS-trupp. Det är en stark trupp, men precis som för de andra stora favoriterna USA och Frankrike känns det som en sämre trupp än laget hade för ett år sedan.

Den tyska truppen är byggd kring storlagen i Frauen–Bundesliga. Det är fem spelare vardera från Wolfsburg och Bayern München samt två från Frankfurt. I övrigt är det en spelare vardera från sex klubbar.

Från fjolårets VM-lag – som ju slutade på fjärde plats – saknas i första hand måldrottningen Celia Sasic. Henne har man inte någon klockren ersättare för, vilket gör formeringen av startelvan intressant. I VM fick ju ofta Dzsenifer Marozsan agera inhoppare, nu borde hon få spela en större roll.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

En annan försvagning i det tyska laget finns på målvaktssidan. Almuth Schult har en hög högstanivå, men är ojämn och gör en del grova tavlor. Jag håller exempelvis fem–sex amerikanska målvakter högre än Tysklands etta. Schult blir helt klart en tysk nyckelspelare i Rio.

Noterbart är att förbundskapten Silvia Neid i sista rensningen tog bort kvartetten Meike Kämper, Lena Petermann, Pauline Bremer och Felicitas Rauch. Här är det i första hand Bremers namn man reagerar över. Lyonspelaren var ju lysande i Champions Leaguefinalen, och är en världsspelare på högerkanten. Vid dagens presskonferens uttalade sig inte Neid om de fyra spelarna en och en, utan enligt den här artikeln valde förbundskaptenen att klumpa ihop dem när hon motiverade uttagningen:

Beslutet var naturligtvis inte lätt. Vi har samlat många intryck under våra tre förberedande läger och inom tränarstaben har vi ingående gått igenom varje lagdel. Med en trupp på bara 16 utespelare och två målvakter spelar mångsidighet en viktig roll. Pauline, Meike, Lena och Felicitas har av olika skäl inte riktigt räckt till. Men de är spelare med stor potential, de är framtiden.

Det är förstås en namnkunnig och rutinerad trupp Tyskland skickar. Här är spelarna i nummerordning:

Och här är truppen lagdel för lagdel:

Målvakter: 1 Almuth Schult (Wolfsburg) och 18 Laura Benkarth (Freiburg).

Backar: 2 Josephine Henning (Arsenal, England), 3 Saskia Bartusiak (FFC Frankfurt), 4 Leonie Maier (Bayern München), 5 Annike Krahn (Bayer Leverkusen), 12 Tabea Kemme (Turbine Potsdam) och 14 Babett Peter (Wolfsburg).

Mittfältare: 6 Simone Laudehr, 7 Melanie Behringer, 13 Sara Däbritz och 16 Melanie Leupolz (alla Bayern München), 8 Lena Goessling och 17 Isabel Kerschowski (båda Wolfsburg) och 10 Dzsenifer Marozsan (Olympique Lyonnais, Frankrike).

Forwards: 9 Alexandra Popp (Wolfsburg), 11 Anja Mittag (PSG, Frankrike) och 15 Mandy Islacker (FFC Frankfurt).

Mandy Islacker

Mandy Islacker

Reserver: Lisa Weiss (målvakt, SGS Essen), Kathrin Hendrich (FFC Frankfurt), Lina Magull (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam).

* I morgon lördag spelas två intressanta matcher. Först den sista damallsvenska matchen innan OS-uppehållet. Det är som bekant Rosengård som tar emot Djurgården. Det handlar om Lotta Schelin:s debut i Malmöklubben.

Det blir intressant att se hur Schelins form är. Det blir även intressant att se hur mycket speltid hon får. Med tanke på hur Rosengård har marknadsfört matchen känns det ju som att tränare Jack Majgaard Jensen är tvungen att ge sitt nyförvärv minst 15–20 minuter.

Lördag 14.00 är det avspark.

Apropå Rosengård och OS har Sydsvenskan i dag en intressant intervju med Marta. Läs den här:

* I morgon kväll spelas helgens andra hyperintressanta match. Lördag 21.00 tar Frankrike emot Sveriges OS-motståndare Kina i vänskapsmatch. Länkar till matchen här, här och här. Det är näst sista matchen innan OS för båda lagen. Frankrike möter Kanada nästa helg och Kina skall spela mot Zimbabwe den 29 juli.

Det blir väldigt spännande att se statusen på både fransyskor och kinesiskor – inte minst de senare. Faktum är att de landslag som jag tycker har imponerat mest spelmässigt i år är Asiens båda representanter i Rio, alltså Australien och Kina. Men det var i våras jag såg dem, och det kan ju ha hänt saker sedan dess.

Kapprustningen igång i Tyskland

Redan långt innan årets rekordjämna toppstrid i Tyskland är avgjord har topplagen börjat värva nytt för nästa säsong. Det är rena rama kapprustningen.

I dag presenterade nämligen Wolfsburg två prestigeförvärv från Lyon, Lara Dickenmann och Elise Bussaglia. De dubbla tyska mästarinnorna har nu en närmast sjukt bred och stark trupp. Sannolikt kommer några högkvalitativa spelare att få lämna i sommar, men det hindrar inte att klubben verkligen visar att man tänker göra allt för att klamra sig kvar högst upp på tronen.

Med Dickenmann får man ytterligare fart i det redan starka kantspelet. Däremot undrar jag lite över värvningen av Bussaglia. På centralt mittfält vimlar det ju av klasspelare. Visst har Nadine Kessler knäproblem, men man har ju i truppen även Lena Goessling, Vanessa Bernauer, Julia Simic, Viola Odebrecht samt framtidsnamnet Lina Magull. Samtliga de fem hade gått in i nästan alla andra lag.

Wolfsburg är inte enda laget i Frauen-Bundesliga som ser om sitt hus på ett tidigt stadium. Ligaledande Bayern München är också med i kapprustningen. De har redan gjort klart med Potsdams skotska stjärna Lisa Evans och med Freiburgs tyska landslagsmittfältare Sara Däbritz.

Dagny Brynjarsdottir

Dagny Brynjarsdottir

Bayern har verkligen på kort tid byggt ett hyperintressant framtidslag fullt med spelare som är kring 20-årsstrecket. Under den senaste säsongen har man ju fyllt på med framtidsspelare som Melanie Leupolz, Vivianne Miedema och Dagny Brynjarsdottir. Nu får man ytterligare spets till en redan vass trupp. En trupp som man självklart vill se mer av i nästa upplaga av Champions League.

Turbine Potsdam tappar alltså Evans och man tappar även Genoveva Anonma till Portland i USA efter säsongen. Men även i Potsdam har man varit tidigt ute på transfermarknaden. Klart är att Bianca Schmidt återvänder från Frankfurt samt att även Svenja Huth gör samma övergång. Dessutom kommer spelskickliga mittfältaren Patricia Hanebeck tillbaka från SC Sand.

Svenja Huth

Svenja Huth

Såvitt jag har sett har Frankfurt ännu inte kontrat med några prestigevärvningar, men de kommer garanterat också att se om sitt hus i sommar.

Två spelare som borde vara hyperintressanta är de båda 17-åringarna Lea Schüller (född i november 1997) och Laura Freigang (född i februari 1998) som båda öser in mål i det tyska F19-landslaget. Freigang har gjort fem mål på två matcher i det pågående EM-kvalet medan Schüller har gjort fyra.
Schüller spelar dock redan i Essen och skulle säkert inte må dåligt av att vara kvar där en säsong till. Freigang däremot spelar för TSV Schott Mainz som leder regionalliga sydväst (division 3) utan poängförlust. Även om hennes lag är på väg upp i andraligan borde nog Freigang ta klivet direkt upp i Frauen-Bundesliga till sommaren.

Som en liten parentes noterar jag här att Tyskland inte tvekar att satsa ungt även i sina flick- och juniorlandslag, medan vi i Sverige oftast håller mer noggrant på åldrarna. Här finns det nog en skillnad i grundsyn som känns intressant.

Mer om Sverige och landslagsfotboll senare i kväll. För Pia Sundhage har ju i dag aviserat en återgång till 4-4-2. Lite tankar om det kommer när morgondagens startelva presenteras senare i kväll.

Tillagt i efterhand: Det slog mig att Frankfurt visst redan har gjort en tidig och intressant värvning. Europamästarinnan Isabelle Linden hämtas ju från Bayer Leverkusen.

Ogimi på väg till Wolfsburg

Starkast blir ännu starkare.

Enligt lokaltidningen i Wolfsburg, WAZ – Wolfburger Allgemeine, kommer de dubbla Europamästarinnorna VfL Wolfsburg kommande vecka att presentera japanska forwardsstjärnan Yuki Ogimi som sitt senaste nyförvärv.

Yuki Ogimi skjuter

Yuki Ogimi skjuter

Det är definitivt den tyngsta värvningen i europeisk damfotboll hittills i vinter. Ogimi, som då hette Nagasato, var inhoppare i VM-finalen 2011. Sedan dess har hon utvecklats rejält som spelare och har de senaste åren varit Japans storstjärna bredvid Aya Miyama.

Överraskande valde Ogimi att lämna Turbine Potsdam och flytta till engelska Chelsea sommaren 2013. Nu ser det alltså ut som att forwarden återvänder till tyska ligan efter 1,5 år i WSL.

Personligen gillar jag Ogimis spelstil skarpt. Hon är hyfsat snabb, stark och väldigt bollskicklig. Dessutom är hon duktig i luftrummet. De senaste åren har hon varit med på mina listor över världens bästa spelare. Kanske borde hon ha varit med även på 2014 års lista. Fast eftersom jag bara har sett henne spela en gång under året – mot korpmotstånd i Asiatiska mästerskapen hade jag helt enkelt inte underlag för att ta med henne på min topplista.

Med värvningarna av Potsdams offensiva speluppläggare Julia Simic och Ogimi får Wolfsburg en fantastisk bredd på sin trupp. På twitter föreslogs i natt följande startelva:

Almuth Schult – Luisa Wensing, Nilla Fischer, Babett Peter, Noelle Maritz – Lena Goessling, Nadine Kessler – Caroline Graham Hansen, Lina Magull, Alexandra Popp – Ogimi.

Det skulle samtidigt innebär att Wolfsburg kommer att sitta på två internationella topplag, då spelare som Simic, Vanessa Bernauer, Martina Müller, Anna Blässe, Stephanie Bunte, Verena Faisst, Zsanett Jakabfi med fler är förpassade till bänken.

Eftersom Wolfsburg är kvar i både tyska cupen och Champions League samt att Frauen-Bundesliga har ett komprimerat program på våren till följd av sommarens VM kommer laget nästan att spela två matcher hela vägen. Således kan den breda truppen komma till nytta.

För FC Rosengård blir den svåra uppgiften att ställas mot Wolfsburg i kvartsfinalen av WCL nu ännu svårare. Lagen möttes ju i åttondelsfinal i november 2013. Då blev det 2–1 till tyskorna i Malmö och 3–1 i Wolfsburg. Therese Sjögran kommenterade de båda matcherna så här i tidningen Match förra våren:

”Hade vi gjort mål på våra chanser hade vi vunnit hemmamatchen med 3–0. Minst. Det var liksom inga dussinlägen, det var klara chanser. Och det var inte så att vi fick slita för varje läge, vi spelade bara så bra. Sen är det alltid tufft att åka ner dit och ha ett 2–1-underläge. Hade vi bara vunnit hemma och parkerat bussen borta… Så nära är vi liksom. Det handlar ju om att när man möter de bästa lagen så måste man sätta sina chanser.”

Som jag ser det är det där inte så bara. Det som gör ett klasslag till ett klasslag är att det är bättre på att utnyttja sina chanser än andra lag. Wolfsburg är ett klasslag.

Visst har Rosengård en starkare trupp än vad LdB FC Malmö hade för 1,5 år sedan och bättre chanser till våren. Å andra sidan var Wolfsburg inne i en liten formsvacka just den perioden under hösten 2013 och man har en mycket bredare trupp nu. Kryddas den truppen i veckan med Yuki Ogimi förbättras oddsen rätt rejält till att Wolfsburg skall bli första klubben att vinna WCL tre år i rad.

Lång analys av Champions Leaguefinalen

Sist av alla tänkte jag sammanfatta torsdagens skräll i Champions League. Det var verkligen en bra final. Och dessutom en väldigt intressant match på många sätt.

Dels förstås för att det var Europas två bästa lag som drabbade samman. Dels för att en mängd blivande EM-profiler var inblandade. Och kanske framför allt för vårt affischnamn fanns med på planen.

Jag börjar med det viktigaste – alltså Lotta Schelin:s insats.

Det är något speciellt med att se en match i efterhand, där man redan vet hur det slutar. Och där man redan har läst en mängd kommentarer om olika spelares och tränares insatser.

De kommentarere kring Schelin som jag hade med mig ner i tv-fåtöljen handlade i den första halvleken om slarvigt passningsspel, och att hon tillhörde Lyons mer anonyma spelare. Efter slutsignalen hade tonläget ändrats något, och hon kvitterade ut godkänt betyg från de allra flesta.

Man kan välja flera olika utgångspunkter när man gör en Schelinanalys. Men om jag väljer att helt förutsättningslöst bedöma hennes insats så är jag ändå rätt positiv. För jag tyckte mig se att hon försökte spela den huvudroll hon borde kunna göra.

De fyra–fem felpassen före paus kändes mer som orsakade av överambition än av rädsla. Och de två gånger hon hamnade rättvänd i offensiv position fick hon till hyfsade avslut – och båda gick mot mål.

Efter Wolfsburgs mål var dessutom Schelin en av de Lyonspelare som visade störst vilja att vända matchen. Hon visade det genom att göra flera uppoffrande, defensiva löpningar för laget.

Men egentligen var ju matchbilden den sämsta möjliga för Schelin. Det spel som passar henne optimalt är ju antingen när motståndarna ger henne ytor bakom deras backlinje. Eller när Lyon vinner kamperna om kanterna, med följd att Elodie Thomis, Lara Dickenmann och övriga gång på gång serverar Schelin inspel mot första stolpen. Där är Schelin lysande bra på att få fram en fot och styra in bollen.

Nu blev det en annan typ av match, där Lyon varken fick ytor bakom Wolfsburgs backlinje eller vann kamperna på kanterna speciellt ofta.

Och det är i de här lägena man känner att Schelin har vissa brister i sin speluppfattning.

Det märktes bland annat i den första halvlekens 26:e minut, då Megan Rapinoe nickade in en boll i målområdet. När bollen gick mot Rapinoe var Schelin före närmaste mittback, i det här fallet Ivonne Hartmann. Men Hartmann läste situationen klart snabbare, och hann springa förbi Schelin och täcka upp i målområdet. Hade Schelin varit lite snabbare i tanken hade hon fått ett öppet mål. Och sannolikt blivit matchvinnare.

Efter paus hamnade Schelin tyvärr ofta det där steget bakom försvararna, och hon var inte inblandad i några målchanser. Jag ger ändå Schelin godkänt för sin insats.

Fast väljer man att ta in faktorer som hennes stjärnstatus, och att hon nyligen valdes till den franska ligans bästa spelare – då finns det ändå anledning att vara kritisk.
För även om känslan är att hon verkligen försökte ta ansvar, så lyckades hon inte sätta något avtryck i matchen.

Med EM i åtanke är det lätt bekymrande. För i EM vill vi ju att Schelin skall sätta rejäla avtryck i varenda match…

Här lämnar jag Schelin och går till matchen som sådan. För min genomgång väljer jag samma form som jag gjorde efter fjolårets final – alltså att sammanfatta matchen i ett antal underrubriker:

Tränarkampen:
Ralf Kellermann vann den taktiska matchen mot Patrice Lair på knockout.

Från det lag som startade i den tyska cupfinalen förra helgen valde Kellermann att ta bort Maren Tetzlaff och Lina Magull, och sätta in Alexandra Popp och Zsanett Jakabfi. Tetzlaff åkte för övrigt ur matchtruppen helt och hållet.

Draget att spela Popp som vänsterback kändes riskabelt, men visade sig vara geniartat. Skyttedrottningen såg till att kvicka Thomis bara kunde blixtra till vid enstaka tillfällen.

Jakabfi var i och för sig långt ifrån höstens superform, men gjorde ändå en viktig insats för att hjälpa Lena Goessling och Nadine Kessler på Wolfsburgs centrala mittfält. Wolfsburgstrion klarade mittfältsmatchen mot Lyons supertrio Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib på ett lysande bra sätt.

Om Kellermann lyckades klockrent med sin startelva gjorde Lair ett felval. Han valde att starta med Rapinoe till vänster, i stället för alternativen Dickenmann och Eugenie Le Sommer. Mer om det under nästa rubrik.

Bytena:
Det här är väl egentligen en del av tränarkampen. Och även här vann Kellermann på knock.

Lair upptäckte nog ganska tidigt att han hade satsat fel. Utan offensiva spelare som har starkt huvudspel – läs Laetitia Tonazzi och Le Sommer – så fyller inte Rapinoes fina inläggsfot någon större funktion. Visst kan hon slå fina frisparkar och hörnor. Men sådana spelare hade man ju ändå på planen i Necib och Sonia Bompastor.

För att få bättre fart på anfallsspelet valde därför Lair att göra sitt första byte redan i paus. Att ta ut Rapinoe kändes rätt just då. Och Dickenmanns ankomst gav också Lyon en flygande start på den andra halvleken. Under de tio–tolv första minuterna var Wolfsburg rejält i gungning.

Men anstormningen bedarrade, och när Lair som nästa drag valde att ta ut Abily undrade jag vad som hände. Det måste väl har varit en skada med i bilden? Personligen ser jag Abily som en tänkbar matchvinnare – en spelare som man vill ha på planen när det drar ihop sig.

Lairs tajming var usel. För när Wolfsburg tog ledningen kändes det som att fransmannen redan hade spelat ut sina vassaste kort – och inte hade något mer kvar att ge. Jag hade till exempel kunnat tänka mig att ta ut Lotta Schelin och ge plats åt någon nickstark forward.

Dubbelskrällen:
Att Alexandra Popp var frisk nog att spela var en liten skräll. Och att hon var en så fantastiskt skicklig vänsterback var en stor. Popp var helt klart en av Wolfsburgs stora hjältinnor.

Det stora intresset:
Publiksiffran på 19 258 var bättre än förväntat på Stamford Bridge. Men det var ju ändå väldigt långt ifrån fjolårets underbara 50212 på Münchens Olympiastadion.

Bättre än publiksiffran var tv-intresset. Eurosport twittrade i fredags att man hade 7,8 miljoner tittare totalt i Europa. Det skulle vara kanalens bästa siffra någonsin. Gissar att man då avser damfotboll. I Frankrike hade man 1,5 miljoner tv-tittare och i Tyskland var det 740 000 som tittade.

Målchanserna:
Trots stort spelövertag fick jag bara chanserna till 6–4 i Lyons favör. Eftersom laget saknar forwards som kan nicka fick man oftast förlita sig till skott utifrån. Och det är sällan man vinner matcher på den här nivån enbart genom distansskytte.

Konstsparken:
Jag måste ha en rubrik för min favoritspelare i tysk fotboll under säsongen 2012/13, Nadine Kessler. Wolfsburgs lagkapten är verkligen en fantastisk energispelare. I ligan har jag älskat hennes många och hängivna djupledslöpningar.

I WCL-finalen fick hon i stor utsträckning lägga sin energi på försvarsspel. Men i inledningen av matchen sprang hon in i straffområdet – och höll på att göra mål på en bicycleta. Kessler har i vinter blivit landslagsspelare, och jag hoppas få njuta vidare av hennes energi under EM.

Straffen:
Som jag tidigare konstaterat var den inte solklar. Men jag kan inte heller säga att den var felaktigt dömd. För bollen tar ju utan tvekan på Laura George:s arm, som hon har en bit utanför kroppen. Men det är ändå hårt dömt.

Själva straffen var också hård. Rutinerade trotjänaren Martina Müller visade sig vara pardonlös när hon fick chansen. En vinnare.

Sortierna:
Wolfsburgs 31-åriga back Navina Omilade-Keller fick avsluta karriären som en riktig vinnare. Några minuter på planen fick hon dessutom. Som forward… Stämmer det att Bompastor lägger av fick Lyonkaptenen en tråkigare sorti från den internationella scenen. Jag kommer verkligen att sakna henne i sommarens EM.

Den spruckna supersviten:
Frågan efter matchen var hur många tävlingsmatcher utan förlust under ordnarie tid som Lyon egentligen radade upp – 119 eller 122? Den första siffran har jag företrätt. Den senare gick att läsa i fredagens Aftonbladet.

Vid en mer noggrann koll har jag konstaterat att Aftonbladets siffra var felaktig, för där har man även räknat in Wolfsburgsmatchen – som ju blev en förlust.

Sviten stannade således på 119 – eller 121. Den högra siffran innefattar även semifinal och final i fjolårets klubblags-VM. Men eftersom det var en inofficiell inbjudningsturnering tycker jag inte de båda matcherna borde räknas. Fast det är ju en smaksak…

Skrällen:
Ja, det var en skräll att Wolfsburg vann. Men att det skulle vara årets skräll inom damfotbollen – knappast va? Den tyska ligan är Europas bästa, och Wolfsburg kom tvåa där 2012 och vann i år.

Dessutom innebär finaler större press på favoriterna än vanliga matcher. Medan Lyon hade ett tungt ok på sina axlar slapp Wolfsburg för första gången för säsongen helt och hållet ifrån favorittryck. Ganska skönt för dem.

Jag tycker exempelvis att det var en betydligt mycket större skräll att Mallbacken tog poäng av Tyresö än att Wolfsburg vann mot Lyon. Men jag kanske undervärderar värmländskorna…

Den förhastade slutsatsen:
Efter Wolfsburgs seger hörde man flera röster ropa ut att Lyons storhetstid sannolikt är slut. Det tror jag är en rejält förhastad slutsats.

Lyon har ju ändå bara förlorat en av sina 120 senaste matcher. Och faktum är ju att man även i finalen var ett bättre lag än Wolfsburg, spelmässigt sett. Jag står fast vid uppfattningen om att Wolfsburg bara vinner någonstans mellan var tredje och var femte match mot Lyon – lite beroende på skadesituationen i de olika lagen.

Lyon har så mycket kvalitet i sin trupp att jag håller det för troligt att man mycket väl kan få höja Champions Leaguepokalen i Lissabon om ett år. Vi får väl förresten hoppas att Tyresö då är med och på allvar utmanar om den där pokalen.

Matchguide, Lyon–Wolfsburg

I kväll 20.30 smäller det. Då spelas årets match på klubbnivå – i varje fall i Europa. Kanske även i världen.

För det råder ju ingen tvekan om att det är Europas två bästa klubblag som drabbar samman i Champions League-finalen på Stamford Bridge.

Tyskland och Frankrike är Europas ledande damfotbollsnationer för tillfället. Och det är ju just Tysklands och Frankrikes klart bästa klubbar som möts.

Även med skadefria trupper hade jag hållit Lyon som klara favoriter, då till 65–35. Nu har Wolfsburg flera tunga skador, vilket gör att jag ökar favorittrycket på Lotta Schelin och hennes lagkompisar till 80–20.

Att Lyon är mina självklara favoriter beror delvis på deras rutin. Klubben har ju tre raka finaler bakom sig – och två raka titlar. De har gjort 40–1 på sina åtta matcher fram till dagens final – och då har man ändå mött bland annat Malmö och Juvisy. Dessutom är deras svit av tävlingsmatcher utan förlust under ordinarie tid nu uppe i 119. Det är verkligen makalöst imponerande siffror.

Wolfsburg däremot är som lag helt färskt på den här nivån. Fast skenet bedrar ändå en aning. För i truppen har man inte mindre än sju spelare som har vunnit Champions League med andra klubbar. Av dem är dock Viola Odebrecht avstängd, och troligen kan inte heller Alexandra Popp spelar på grund av skada.

Dessutom är det klart att man måste avvara Verena Faisst och Selina Wagner. Troligen kan däremot duktiga ungerskan Zsanett Jakabfi vara aktuell för ett inhopp. Hon gjorde nämligen oväntad comeback i tyska cupfinalen i helgen.

På Lyons skadelista finns endast Laetitia Tonazzi. Det innebär att tränare Patrice Lair har en stor mängd klasspelare att välja mellan. Jag tippar på att han väljer att placera landslagsspelare som Sabrina Viguier, Elise Bussaglia, Eugenie Le Sommer, Lara Dickenmann samt japanska Shinobu Ohno på bänken från start. Det är fem spelare som hade gått in i startelvan i de flesta andra klubblag i världen.

Lyon har varit ostoppbara hela säsongen. Ända fram till förra veckan. Då förlorade de ju egentligen efter straffläggning mot Montpellier i franska cupen. Men som bekant fattade inte domaren det, utan gav storlaget en andra chans.

Men Wolfsburg lär ha varit på plats, och kanske fick de några tips på hur man gör för att stoppa Lyon.

För egen del kommer jag tyvärr inte att kunna sitta klistrad framför Eurosport vid avspark. Jag jobbar, och det är allsvensk fotboll på Borås Arena – Elfsborg–Brommapojkarna. Det blir alltså till att spela in finalen, och se den i efterhand.

Då hoppas jag få se en sprakande uppvisning i anfallsfotboll. För det är båda lagen kapabla att bjuda på. En av nycklarna i matchen blir hur Wolfsburgs vänsterback – troligen orutinerade Maren Tetzlaff – klarar att försvara mot illersnabba Elodie Thomis.

En annan nyckel blir förstås kampen om det centrala mittfältet, där Lena Goessling och Nadine Kessler måste förhindra Lyons fantastiskt spelskickliga trio Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib från att slå öppnande bollar mot Thomis och Schelin.

Som sagt, det blir en riktigt intressant final.

Jag har inte sett någon siffra över antalet sålda biljetter. Men jag är rädd att läktarna kan gapa rätt tomma på Chelseas hemmaarena. Hoppas jag är fel ute i min rädsla, för Lyon och Wolfsburg är verkligen två lag som förtjänar att göra upp om pokalen inför en fullsatt arena.

Slutligen, här är lagens troliga startelvor:

VfL Wolfsburg (4-4-2): Alisa VetterleinLuisa Wensing, Josephine Henning, Ivonne Hartmann, Maren Tetzlaff – Anna Blässe, Lena Goessling, Nadine Kessler, Lina Magull – Martina Müller och Conny Pohlers.
Olympique Lyonnais (4-2-3-1): Sarah BouhaddiCorine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Camille Abily, Amandine Henry – Elodie Thomis, Louisa Necib, Megan Rapinoe – Lotta Schelin.

Äntligen kan jag slå mig för bröstet

Det har spelats en hel del fotboll runt om i Europa i dag. Framför allt har det rört sig om ligor i mindre länder, eller andraligor.

Ett viktigt undantag finns dock. Det har nämligen avgjorts fyra matcher i Tysklands Frauen-Bundesliga. Och faktum är att det har blivit hög tid att gratulera Wolfsburg till klubbens första ligaguld någonsin.

Samtidigt kan jag äntligen få slå mig lite för bröstet och konstatera att jag tippade rätt vinnare. Skönt att äntligen få sätta ett guldtips…

Wolfsburg vann nämligen i dag i Leverkusen med 4–1 (0–1). Wolfsburgs mål gjordes av Anna Blässe, Martina Müller, Nadine Kessler och Lina Magull.
Med två omgångar kvar att spela leder nu Wolfsburg tabellen med sex poäng och 27 måls marginal till Frankfurt. Det finns alltså en teoretisk möjlighet för Frankfurt att passera. Men…

Jag är som ni märker nöjd med att jag tippade Wolfsburg som mästarinnor, trots att de flesta såg Frankfurt och Potsdam som huvudfavoriter.
Däremot är jag mindre nöjd med hur jag satte upp Wolfsburgs tänkta startelva i inlägget med mitt tyska tips. För hur kunde jag undvika att ha med Kessler? Hon är ju bara lagkapten…

Jaja. Man kan inte lyckas jämt…

Totalt sett tippade jag Frauen-Bundesliga ganska rätt. Det enda lag jag missat helt är uppstickarlaget Freiburg, som jag underskattade rätt rejält.

Tillbaka till dagens fyra matcher. Bland dem noteras att Turbine Potsdam tog tre nödvändiga poäng i den troligtvis hopplösa jakten på andraplatsen i ligan.

Antonia Göransson fick börja på bänken för andra matchen i rad. Hon byttes återigen in i halvtid. När hon kom in stod det redan 3–0.
Matchen mot nedflyttningsklara Sindelfingen slutade 6–0 sedan Ada Stolsmo Hegerberg och Natasa Andonova blivit tvåmålsskyttar.

Ett av de övriga målen gjordes av Patricia Hanebeck. Hon är inne på sin sista tid i Potsdam. Hon har nämligen redan presenterats som nyförvärv av Bad Neuenahr. Silly season är alltså påbörjad i Tyskland redan innan årets serie är färdigspelad.

I den länkade artikeln om övergången ser jag att Bad Neuenahrs tränare Colin Bell anser att Hanebeck är den bästa tian i Frauen-Bundesliga. Visst är Hanebeck bra, men jag håller åtminstone Dzsenifer Marozsan högre på aktuell position.

* I Sverige spelades det full omgång i elitettan. Där blir det alltmer tydligt att kampen om de två damallsvenska platserna kommer att stå mellan ett gäng norrlag. För Sirius, AIK, Hammarby och kanske Kvarnsveden verkar vara starka.

* Det spelades inga damallsvenska matcher alltså. Men drygt två minuter in i det här inslaget finns bilder från matchen Sunnanå–Göteborg. Jodie Taylor:s volleylobb till 3–1 är riktigt sevärd. Att hon klarar av att göra om den är nästan ännu bättre. Synd att man inte gör en större grej av det i inslaget.

Även Olivia Schough:s fina, och osjälviska framspelning till 1–0 är värd ett omnämnande.

2–0-målet är däremot för billigt. Där visar Sunnanå en naivitet som inte håller på damallsvensk nivå. På egen planhalva får man inte agera så slappt och tveksamt. Jag ifrågasatte ju den damallsvenska statistiken i går. Jag gör det nu igen. För vid 2–0-målet är det väl ingen tvekan utan att Anita Asante är lurad på ett assist?

* Slutligen till USA. Här är höjdpunkter från Western New York Flash–Boston Breakers 1–2 i NWSL. Se Sam Kerr:s och Heather O’Reilly:s mål på länken.

I övrigt från USA noteras att publikintresset är fortsatt riktigt bra. I helgens omgång noterades följande siffror: 4065, 4064, 3102 och 2855. Totalt har de tio matcherna setts av 48418 åskådare. Visst är väl det en lovande start på ligan?