Sundhage klar – trots klubbarnas missnöje

Jag tänkte just skriva att det varit tråkigt lugnt på nyhetsfronten den senaste tiden. Dagens ”avslöjande” från SVT av det alla redan vetat om – alltså att Pia Sundhage skulle få förlängt kontrakt över EM kändes knappt som en större nyhet än avslöjandet från i går om att Magdalena Ericsson numera stavar efternamnet med k.

Men så kom eftermiddagen, och de damallsvenska klubbarnas offentliggörande av att alla tolv röstat emot Sundhage. Plötsligt händer det grejer.

Man har ju länge vetat att Sundhage gjort sig impopulär i de flesta klubbarna. Men därifrån till att alla skulle meddela sitt avståndstagande offentligt på det här sättet, det trodde jag inte. Nu kommer ju det här för sent, Sundhage är redan klar för att sitta kvar på posten över EM-slutspelet nästa år. Men erkänn att det här gör de närmaste månaderna mycket mer spännande.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Sundhages förtroende har varit en intressant fråga länge. Att många klubbledare var kritiska redan på ett tidigt skede har man ju känt till. Däremot har man funderat lite över spelarnas förtroende för sin förbundskapten. Jag har stått i mixade zoner både i Kanada och Göteborg och sett olika spelare svara på frågan om Sundhage är rätt person att leda landslaget i framtiden.

Alla har svarat ja, fast ingen har gjort det med emfas. Alla har svarat på ett sätt som gör att man har undrat över vad de egentligen tycker. Man har mest fått känslan att spelarna har insett att Sundhage kommer att vara kvar ett tag till och då är det bäst att svara ja, annars kanske man inte är kvar i laget längre.

Det skall dock sägas att jag har man läst några artiklar där nyckelspelare sägs ha vädjat om att få ha kvar Sundhage, här är ett exempel från innan OS. I de här artiklarna har det nästan uteslutande varit Sundhages favoritspelare som uttalat sig, spelare som kanske inte skulle få lika framträdande roller hos en ny förbundskapten.

Personligen har jag varit kritisk mot Sundhage länge. Jag tycker inte att hon har fört svensk damfotboll framåt, jag tycker inte heller att hon har någon linje i det hon gör. Men även om Sverige under Sundhage har nått sina sämsta rankingpoäng någonsin måste man ge henne att det blivit medalj i två mästerskap av tre. Det är bra gjort.

Dock har jag hört från flera håll att OS-silvret inte var Sundhages förtjänst, det skall inte ha varit hon som ändrade taktiken efter förlusten mot Brasilien, utan det var spelarna som krävde att man ändrade upplägg. Det här är obekräftade uppgifter, men intressanta, inte minst en sådan här dag när alltså samtliga tolv damallsvenska klubbar har förklarat att de helst hade sett att vi fick en ny förbundskapten.

Ett skäl till klubbarnas missnöje är garanterat Sundhages ovilja att vila småskadade spelare. Med tanke på reaktionerna i senaste landslagsfönstret lär det bli jobbigt för Sundhage att matcha de elvor hon tänkt sig i oktoberfönstret, för toppklubbarna lär hålla hårt i sina spelare.

Det visade ju sig stämma att Pauline Hammarlund tvingades vila från Göteborgs match i helgen på grund av skada. Faktum är att Hammarlunds frånvaro gör att GFC riskerar att tappa sin position på tabellens övre halva. Jag skulle inte bli jätteförvånad om Vittsjö eller ett formstarkt Kvarnsveden lyckas smita förbi.

Sen analys av Sveriges OS-insats – och mitt världslag

Landslaget är återsamlat och Pia Sundhage har börjat förhandla om en fortsättning som förbundskapten. Allt talar för att hon minst kommer att fortsätta över EM-slutspelet nästa år. Förbundet talar ju tydligen inte med någon annan.

Tyvärr har Sundhages framtid varit den enda fråga media har tagit upp efter OS, något som på många sätt har känts som en ickefråga. Sundhage har ju garanterat kunnat styra sin framtid själv. Hon har ju nära vänner på avgörande poster på förbundet, och dessutom ett bra resultat i ryggen. Klart att hon har suttit säker.

Hör henne förresten prata med Radiosporten här (en intervju kommer 7,40 in i inslaget). Efter Sundhage kommer en intervju med Hedvig Lindahl, som inte känner till om spelarna har något att säga till om när det gäller förbundskaptensfrågan. Intressant.

Det har alltså tråkigt nog inte blivit någon djupare debatt om svensk damfotboll efter OS-silvret. Det är vansinnigt tråkigt, det finns ju mycket som kan förbättras. Jag och Torbjörn Nilsson gjorde ett försök att få till lite diskussion. Vi gick ihop och skrev några inlägg på Facebook, men fick i princip ingen feedback alls på våra idéer och tankar.

En debatt har initierats från spelarhåll efter OS, den handlar om mens. Lotta Schelin fick mycket beröm för att hon tog upp och frontade frågan i förra veckan. Visst var det bra gjort, men lite snopet kändes det ju ändå när det visade sig att Schelin har Libresse som samarbetspartner i frågan.

Schelin har för övrigt problem med en stukad fot, och spelar inte mot Slovakien på torsdag. Det är även frågetecken för Elin Rubensson och Linda Sembrant. Frågetecken är det även för hur landslaget kommer att spela i de kommande matcherna. I dag kom det indikationer om att Sundhage håller på att bygga om sitt 4–3–3-spel igen. Jag fick känslan av att man kommer att spela tätare med sina forwards och att Kosovare Asllani kan få en roll som lite droppande forward. Det blir intressant att se hur det ser ut i praktiken.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Med det sagt tänkte jag vända tillbaka till OS igen. Jag var rätt tom efter finalförlusten mot Tyskland, så tom att det tagit ett tag innan jag fått tillräckligt med energi och motivation att sätta ihop den där sammanfattningen av turneringen som jag har utlovat.

Sammanfattningen har fokus på den svenska insatsen. Det är slutresultatet som gäller, och det är förstås med beröm godkänt, mycket nära högsta betyg. Spelmässigt var det däremot inte lika fantastiskt.

När det gäller resultatet är det intressant att Sverige under åren 2011–16 har tagit medalj i såväl OS (silver) som VM och EM (brons i båda). Med tanke på hur knackigt laget periodvis spelat under den här perioden är det verkligen ett fantastiskt utfall.

Faktum är ju att bara USA, Japan och Tyskland har gjort bättre resultat under perioden. Ett lag som Frankrike har känts klart bättre än oss under hela den här tiden, men de har inte lyckats ta en enda medalj. Sverige har alltså gjort väldigt bra resultat, och det finns förstås anledning till stolthet och glädje över det.

MEN, och det är verkligen ett stort men, det finns brister i svensk damfotboll som man behöver gå på djupet med. Jag satte ihop lite statistik från OS-turneringen, och utifrån den är det lätt att slå fast att Sveriges slutresultatet var klart bättre än prestationen.

Såväl sett till poäng, gjorda mål som insläppta mål var vi en bra bit från pallen. Exempelvis var det bara Zimbabwe som släppte in fler mål – låt vara att vi spelade fler matcher än åtta av lagen. Här är några statistiska sammanställningar:

Flest poäng totalt, och högst snittpoäng:
1) Kanada        15 poäng per 6 matcher, snitt 2,5 (1)
2) Tyskland      13 på 6, 2,17 (2)
3) USA             8 på 4, 2,00 (3)
4) Brasilien       8 på 6, 1,33 (5)
5) Frankrike      6 på 4, 1,50 (4)
6) Sverige         6 på 6, 1,00 (7)
7) Australien      5 på 4, 1,25 (6)
8) Kina              4 på 4, 1,00 (8)
9) Nya Zeeland  3 på 3, 1,00 (9)
10) Sydafrika     1 på 3, 0,33 (10)
11) Colombia    1 på 3, 0,33 (10)
12) Zimbabwe   0 på 3, 0,00 (12)

Flest gjorda mål totalt och flest mål per match:
1) Tyskland          14 mål på 6 matcher, snitt 2,33 (1)
2) Kanada            11 på 6, snitt 1,83 (3)
3) Brasilien            9 på 6, snitt 1,50 (5)
4) Australien          8 på 4, snitt 2,00 (2)
5) Frankrike           7 på 4, snitt 1,75 (4)
6) USA                  6 på 4, snitt 1,50 (6)
7) Sverige             4 på 6, snitt 0,67 (8)
8) Zimbabwe         3 på 3, snitt 1,00 (7)
9) Colombia          2 på 3, snitt 0,67 (9)
10) Kina                2 på 4, snitt 0,50 (10)
11) Nya Zeeland   1 på 3, snitt 0,33 (11)
12) Sydafrika        0 på 3, snitt 0,00 (12)

Minst antal insläppta mål totalt, och minst insläppta mål per match:
1) Frankrike        2 mål på 4 matcher, snitt 0,50 (2)
2) Brasilien         3 på 6, snitt 0,50 (1)
3) USA               3 på 4, snitt 0,75 (3)
4) Sydafrika        3 på 3, snitt 1,00 (6)
5) Kina                4 på 4, snitt 1,00 (5)
6) Kanada           5 på 6, snitt 0,83 (4)
7) Nya Zeeland   5 på 3, snitt 1,67 (10)
8) Australien       6 på 4, snitt 1,50 (9)
9) Tyskland         7 på 6, snitt 1,17 (7)
10) Colombia      7 på 3, snitt 2,33 (11)
11) Sverige         8 på 6, snitt 1,33 (8)
12) Zimbabwe   15 på 3, snitt 5,00 (12)

Återigen, det är förstås slutresultatet som är det viktigaste. Men det vore ändå vansinnigt av landslagsledningen om den inte analyserade och funderade över den här statistiken. Den är ju trots allt rätt anmärkningsvärd.

Som jag ser det är det i första hand i offensiven som vi håller på att halka efter, en huvudfråga är hur vi kan få fram fler spelare med både god speluppfattning och bollbehandling.

Tittar vi på OS, och dessutom räknar in kvalet så gjorde alltså Sverige sju mål på nio matcher. I Brasilien blev det fyra mål på sex matcher, det är inte ett facit som skrämmer någon motståndare.

Problemet är att Pia Sundhage inte har klarat av att hitta rätt offensiva spelare till sin spelidé. Vi får se om hon lyckas bättre fram till EM. Fotboll är ett erfarenhetsspel, men rutin är inte allt. Personligen tycker jag som bekant att Sundhage ofta ger sina äldre spelare för stort förtroende, och håller tillbaka de unga för mycket.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

I OS-turneringen gav Sundhage 100-procentigt förtroende till sina fyra veteraner. Hade inte Nilla Fischer bytt ut sig själv i slutet av en match skulle alla fyra ha spelat alla de 600 minuterna. Det kändes inte speciellt motiverat och var till och med emot vad Sundhage själv sa inför turneringen.

Kollar vi coachningen var det återigen matchningen på forwardssidan som känns mest tveksam. Jag tycker exempelvis att det var otroligt tveksam coachning att Sofia Jakobsson och Olivia Schough fick mer speltid än Stina Blackstenius under turneringen. LFC-forwarden är en vinnartyp, en egenskap Sundhage borde hålla högre.

Så här matchade Sundhage sin trupp i Rio:

600 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
588: Nilla Fischer.
527: Lisa Dahlkvist.
510: Linda Sembrant.
509: Jessica Samuelsson.
490: Kosovare Asllani.
486: Elin Rubensson.
364: Sofia Jakobsson.
294: Magdalena Ericsson.
250: Olivia Schough.
248: Fridolina Rolfö.
219: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
22: Pauline Hammarlund.
0: Hilda Carlén.

Med de siffrorna har det blivit dags att avge mina betyg på de svenska OS- insatserna:

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

5:
Jessica Samuelsson
Genomgående den bästa svenska spelaren. Under hennes 509 minuter på planen släppte vi bara in tre mål – ett mycket bra facit. Tidigare har hon varit 95 procent defensiv och fem procent offensiv, mycket beroende på att passningsspelet varit för dåligt. Linköpingsbacken har dock jobbat upp sitt passningsspel rejält. Hon är fortfarande inget kreativt passningsgeni, men precisionen och kvaliteten är numera på god nivå. Håller kroppen har hon förutsättningar att vara en världsback under många år.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

4,5:
Hedvig Lindahl
Visade äntligen det svenska folket vilken fantastisk målvakt hon kan vara. Mycket nära en femma, men darriga inledningar mot Brasilien i gruppspelet och Tyskland i finalen drar ner betyget en aning. Dock inte mer än att hon skall hyllas för en utmärkt turnering. Lindahls storspel mot USA och Brasilien med de tre straffräddningarna som minnesvärda toppar var den avgörande orsaken till att laget åkte hem med silvermedaljer om sina halsar.

Fridolina Rolfö
Fick chansen som central forward och tog den direkt. Rolfö överglänste alla Sundhages tidigare val på positionen och var Sveriges klart vassaste vapen i gruppspelet, för övrigt nästan det enda vapnet så långt i turneringen. Stark i bollmottagningen och inte rädd att gå på egna avslut. Känslan är att Rolfös skada kan ha kostat Sverige OS-guldet. För hade hon varit hel hade inte Sundhage ställt upp startelvan som hon gjorde i finalen.

4:
Nilla Fischer
Stabil turneringen i genom. Rejäl i defensiven och genomgående bra passningsspel. Jag kan inte minnas att hon gjorde några riktigt grova misstag, däremot en del mindre som kostade baklängesmål. En kostsam miss var att hon inte lyckades styra undan Melanie Leupolz inspel innan det tyska ledningsmålet i finalen. Men det var inte någon lätt situation. Gynnades helt klart av att Sverige backade hem i kvarts- och semifinalen. Fick då jobba mer framåt, vilket passar henne utmärkt.

Linda Sembrant
Såg darrig ut mot Sydafrika och fick vila mot Brasilien. Men kom sedan in och styrde upp mittförsvaret. Visade pondus och kvalitet och var en av de genomgående bästa svenska spelarna under resten av turneringen, ett betyg som inte dras ner av det oturliga självmålet i finalen. Sembrant har tagit en ledarroll i backlinjen och är väldigt viktig för den svenska defensiven.

Stina Blackstenius
Fick minst speltid av forwards i den svenska truppen, men gjorde flest mål. Hon visade att hon är bäst när det gäller och var iskall när chanserna kom, både mot USA och Tyskland. Blackstenius fick lida av Pia Sundhages ovilja att släppa fram unga spelare. Blackstenius är inte redo att spela på en kant, men som central forward är hon näst bästa alternativet bakom Rolfö. När LFC-talangen reducerade till 2–1 mot Tyskland blev hon historisk, inte bara för att hon är den enda svenska kvinna att göra mål i en OS-final. Med sina 20 år och 196 dagar blev hon även den yngsta målskytten någonsin i en OS-final.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

3,5:
Lisa Dahlkvist
Hade en tveksam start på turneringen, men växte allt eftersom. Och var ju verkligen grymt bra i slutspelet. Men det var inte oväntat, Dala är en vinnare som växer med uppgiften. Det var hon som slog den läckra assisten till Blackstenius mot USA, och det var hon som avgjorde med en iskall straff mot USA. Straffen såg lite darrigare ut när hon avgjorde mot Brasilien, men den var ändå tillräckligt bra.

3:
Lotta Schelin
Började lite tveksamt i de första matcherna, men växte in i turneringen. Visade sin avslutningskvalitet genom att sätta två grymt säkra straffar. Hamnade som vänsterytter och ibland nästan vänsterback, och där är hon inte klockren. Var stundtals både virrig och farlig i försvarsspelet. Bland annat drog på sig onödig frispark i finalen, den som tyskorna gjorde 2–0 på. Men totalt sett var Schelin bättre än på länge i landslaget.

Kosovare Asllani
Fick inte riktigt det lyft som jag hade hoppats på. Sannolikt berodde det delvis på att hon fick lägga väldigt mycket kraft i defensiven. Men det blev ändå tydligt att hon har en passningskvalitet och kreativitet som saknas hos de flesta andra offensiva spelare som Sundhage satsar på. Det visade Kosse bland annat när hon satte upp anfallet som ledde till reduceringen i finalen.

Elin Rubensson
Hjälpgumman skulle vara mittfältare, men fick spela vänsterback. Hon har fortfarande vissa brister i positionsspelet, men klarade ändå backjobbet klart bättre än de backar som var uttagna. Har ett stabilt passningsspel och tillräcklig snabbhet för att lösa man-man-duellerna.

Caroline Seger
En ledare med hög status, som jobbade hårt under hela turneringen. Hon är viktig eftersom hon har en bra förmåga att hålla i bollen och lugna ner spelet. Men Seger fastnar ofta i korta passningar och hon har fortfarande fler farliga bolltapp än hon står för kreativa framspelningar. Visade dock mental styrka genom att sätta sina båda straffar.

Pia Sundhage
Visade styrka och  taktisk skicklighet när hon övergav sin egen fotbollsfilosofi och satte defensiven i högsätet i både kvarts- och semifinal. Däremot var hon inte bäst när det gäller. I finalen valde hon en uppställning som aldrig riktigt har fungerat, och som inte räckte den här gången heller. Synd.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

2,5:
Emilia Appelqvist
Fick mindre speltid än jag hade trott med tanke på att hon var formstark inför turneringen. Fanns dock med i startelvan i semifinalen mot Brasilien, där hon skötte uppgiften klart godkänt. Gör inga uppseendeväckande saker, men är stabil och pålitlig.

2:
Sofia Jakobsson
Var en bra bit från toppformen. Sprang mycket, ville mycket, men fick väldigt lite uträttat. Måste jobba på sin speluppfattning och sitt passningsspel. Är en favorit hos Sundhage, vilket säkert räddar henne. För sett till årets insatser i landslaget borde Jakobsson plats i landslagstruppen vara i fara. Ändå godkänd för hårt arbete.

Olivia Schough
Jobbade hårt för laget, och bidrar med härlig energi. Skall även hyllas för sin precisa passning till Blackstenius finalmål. Men Schough är ingen vinnare. Hon hade flera riktigt vassa målchanser under turneringen, men var ärligt talat aldrig nära att göra något mål. För mig har Eskilstunaforwarden på sin höjd känts som en inhoppare i landslaget. Tyckte inte att hon visade något i Rio som ändrade den uppfattningen.

1,5:
Magdalena Ericsson
Var tyvärr en besvikelse i turneringen. Jag hade rätt stort hopp till att Ericssons vänsterfot skulle få en avgörande betydelse för Sverige i turneringen. Men Linköpingskaptenen hade det jobbigt i uppspelen och fick inte heller till sina hörnor. Ericsson kan bättre, och skall kanske framför allt matchas in i landslaget som mittback framöver.

Emma Berglund
Fick en riktig chans mot Brasilien, men kom rejält snett in i det. Hjälptes förstås inte av att det var lagets sämsta match, men kan ändå inte få godkänt.

Betygsätts ej: Jonna Andersson och Pauline Hammarlund spelade för kort tid. Hilda Carlén spelade inte alls.

Har jag räknat rätt innebär det ett snittbetyg på 3,17 – vilket förstås är ett bra snitt.

Sverige får även med tre spelare i mitt världslag från OS-turneringen, bara Tyskland och Kanada har fler. Jag har valt att ta ut världslaget som en OS-trupp, det handlar alltså om 18 ordinarie spelare och fyra reserver:

Målvakter (2): Lydia Williams och Hedvig Lindahl.

Backar (6): Leonie Maier, Jessica Samuelsson, Ashley Lawrence, Saskia Bartusiak, Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard.

Mittfältare (5): Formiga, Melanie Behringer, Katrina Gorry, Tobin Heath och Jessie Fleming.

Forwards (5): Marta, Sara Däbritz, Fridolina Rolfö, Christine Sinclair och Janine Beckie.

Reserver (4): Sarah Bouhaddi, Tabea Kemme, Samantha Kerr och Cristiane.

Förbundskapten: John Herdman.

Tungt hot mot damfotbollen i Brasilien

Marta

Marta

Efter att ha slutat fyra i OS-turneringen bad Marta det brasiianska folket om fortsatt stöd.

Det ser dock mörkt ut för det talangfulla landslaget. OS har inte hunnit ta slut förrän man nås av tråkiga nyheter. Om jag har fattat den här artikeln rätt – jag har kört den genom Google Translate – så finns det långtgångna planer från Brasiliens Fotbollförbund att dra in stora delar av det ekonomiska stödet till sitt damlandslag. Laget är helt enkelt för dyrt – och det motsvarade inte förbundets förväntningar. Man skulle alltså kunna säga att det här är Sveriges fel…

En strypning av det ekonomiska stödet skulle följa den mall som gäller för damfotboll bland fotbollsförbunden i Sydamerika. Vad jag förstått är det för tillfället bara i Venezuela som man satsar någorlunda på damer. I Colombia är det ju exempelvis strid mellan spelarna och förbundet. Chile spelar bara någon landskamp per år, och så vidare.

De tråkiga uppgifterna får verkligen de problem vi har i Sverige att framstå som småpotatis.

17.30 – landslaget firas i Kungsan

I kväll 17.30 skall SOK fira ett antal svenska OS-medaljörer i Kungsträdgården i Stockholm, det handlar bland annat om fotbollslandslaget. För oss som inte kan ta oss till Stockholm i dag sänds firandet på TV3.

Personligen har jag drabbats av en lättare OS-baksmälla. Men om någon dag tänkte jag försöka sätta ihop sammanfattningar av turneringen ur lite olika synvinklar.

Redan nu är det ju intressant att fundera över hur förbundet kan dra nytta av silvermedaljerna. VM-bronset för fem år sedan slarvades ju bort totalt. Då väntade man exempelvis åtta månader innan landslaget visades upp igen för hemmapubliken.

Den här gången kommer det inte att bli samma katastrofala hantering. Nu finns det ju redan en EM-kvalmatch inbokad på Gamla Ullevi den 15 september. Arbetet med att få fullsatta läktare på den matchen borde identifieras nu – det är ju för övrigt dessutom den match där Sverige kommer att säkra EM-avancemanget.

Förbundet borde även omgående försöka göra allvar av min idé om att lägga en match på Friends och försöka fylla herrarnas nationalarena. Silvret borde kunna vara en bra draghjälp.

Slutligen en länk till den ”besvikna” BT-krönika jag skrev direkt efter OS-finalens slutsignal.

OS-silver – en framgång som svider

Silvia Neid

Silvia Neid

Tyskland är olympiska fotbollsmästarinnor för första gången. I sin sista match som tysk förbundskapten förde Silvia Neid sitt lag till 2–1-seger mot Sverige – och ett historiskt OS-guld.

Matchhjälte blev Dzsenifer Marozsan som gjorde 1,5 mål. Hon smekte läckert in 1–0-målet i början av den andra halvleken, sedan Nilla Fischer misslyckats med att styra undan ett inspel från Melanie Leupolz:

Sverige gjorde en helt ok match, men den tyska segern var ändå odiskutabel. Jag räknade till 6–3 i tysk favör i klara målchanser. 2–1 var således ett rimligt resultat.

Sedan var det förstås otroligt tråkigt att 2–0-målet var ett självmål från Linda Sembrant:

Sverige och Stina Blackstenius gjorde ett snyggt reduceringsmål efter fint förarbete av Kosovare Asllani och Olivia Schough.

Jag tycker att Sverige gjorde sin bästa insats i OS. Men just nu är det svårt att vara nöjd och glad. Och jag kan inte släppa åsikten att Pia Sundhage gjorde en tveksam insats i sitt taktiska upplägg, och i sina byten.

Startelvan har jag kommenterat i de två senaste inläggen. Jag tyckte alltså att Blackstenius borde ha spelat från start. Men det kändes ok att plocka Sofia Jakobsson när LFC-forwarden byttes in. Det kom också föredömligt tidigt. Så långt inga konstigheter.

Men det andra bytet? Att sätta in Pauline Hammarlund kändes självklart. Men att ta ut Asllani? Hur tänkte Sundhage där? I mina ögon var Asllani en av matchens allra bästa spelare. Hennes kreativitet och bolltrygghet var otroligt viktig för vårt spel.

För att Sverige skulle lyckas slå Tyskland fanns inte utrymme för misstag. Det blev lite för många, såväl ett par olyckliga på planen som några från ledarsidan.

Men vi fick i alla fall ett silver – och där inte så dåligt. Nu skall jag skriva BT-krönika. Slutorden blir förstås: Grattis Tyskland till ert första OS-guld.

Nej Sundhage, varför startar du så här?

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Startelvorna  har kommit, och jag skakar uppgivet på mitt huvud.

Jag trodde att Pia Sundhage hade insett att hon inte kan spela med forwardstrion Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin. De tre har fått massor av chanser tillsammans, men har aldrig funkat ihop.

Visst är alla tre snabba, men de har varit odugliga på att samarbeta. När de tre har spelat ihop har vi haft jätteproblem att få fast bollen högt upp i planen.

Jag får alltså tyvärr väldigt dåliga vibbar av den svenska startelvan.

Jag hoppas självklart att Sundhage har gjort ett succéval, men på förhand finns det tyvärr inget som talar för det. Det är när vi har haft Fridolina Rolfö högst upp på topp som en tydlig bollmottagare som vi fått till ett hyfsat bra anfallsspel. Det näst bästa alternativet har varit Stina Blackstenius och jag skulle säga att tredje- och fjärdealternativen är Pauline Hammarlund och Kosovare Asllani.

22.30 är det avspark. Då får vi veta hur Sundhages elva står sig. Den ser ut så här i sin helhet: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Schough, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schelin – Jakobsson.

I den tyska elvan återfinns Dzsenifer Marozsan, som alltså inte är mer skadad än att hon kan spela med från start. Intressant. Så här ser den tyska elvan ut: Almuth SchultLeonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea KemmeMelanie Behringer, Marozsan, Sara DäbritzAnja Mittag, Melanie LeupolzAlexandra Popp.

I bronsmatchen vann ett imponerande Kanada hur välförtjänt som helst med 2–1 mot Brasilien. Utöver målen hade Kanada två ramträffar, och John Herdman:s spelade stundtals ut det Brasilien som vårt svenska lag haft så svårt med.

Sedan Christine Sinclair:s smarta löpning som gav 2–0. För passningen svarade Deanne Rose.

Slutligen Brasiliens reducering från Beatriz:

 

Guide till Sveriges första OS-final

Det är mindre än ett dygn till Sveriges största match någonsin i fotboll för damer. För nog måste väl kvällens OS-final rankas högre än VM-finalen 2003?

Tyskland är självklart favoriter i finalen, men vårt svenska lag har ju fixat dåliga odds i de två senaste matcherna, så inget är omöjligt.

I guiden inför semifinalerna fick jag fel i båda mina tips. Det har jag gärna igen… Däremot satte jag 42 av 44 spelare i startelvorna, vilket jag är rätt nöjd med. Fast ärligt talat var det inte några stora skrällar i laguppställningarna. Det känns faktiskt lite mer ovisst i elvorna inför finalen. Mer om det nedan.

22.30 Sverige–Tyskland
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Sverige: 6, Tyskland: 2
Tips: 35–65.
Troliga startelvor: Sverige: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin RubenssonKosovare AsllaniLisa Dahlkvist, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lotta SchelinStina Blackstenius.
Tyskland: Almuth SchultLeonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea KemmeLena Goessling, Melanie Behringer, Sara DäbritzAnja Mittag, Melanie LeupolzAlexandra Popp.
Domare: Carol Anne Chenard, Kanada. Assisterad av Marie-Josee Charbonneau och Suzanne Morisset, båda Kanada. Fjärdedomare är Olga Marllin Miranda, Paraguay.

Tyskland har varit ett riktigt spöke för svensk damfotboll. I kväll hoppas vi på en rolig, svensk spökhistoria mot de regerande Europamästarinnorna.

Tyskland har totalt 10–2 i tävlingsmatcher mot Sverige. Eftersom Sverige och Tyskland nästan alltid varit seedade och båda kommer från Europa möts vi i princip aldrig i kval eller gruppspel, utan de tolv mötena i tävlingssammanhang har huvudsakligen handlat om om utslagsmatcher.

I Sveriges tre senaste mästerskapsfinaler har Tyskland stått i vägen för vårt landslag. Alla gånger har det blivit uddamålsförluster, två gånger efter golden goal. I kväll blir det inte golden goal, men det kan mycket väl bli förlängning.

Det är tyskorna som har vinnarkulturen och som därför får räknas som ganska klara favoriter i finalen. Att de dessutom har nio raka segrar i tävlingsmatcher mot Sverige påverkar förstås ytterligare.

De äldre spelarna i det svenska laget minns inte hur det är att vinna mot tyskorna i en viktig match. Däremot har de många minnen av tunga förluster – som från Gamla Ullevi i EM 2013 och från TD Place i Ottawa i fjolårets VM.

Lotta Schelin med Saskia Bartusiak i ryggen.

Lotta Schelin med Saskia Bartusiak i ryggen.

Till tyskornas fördel får även räknas att de gått runt på fler spelare. Bland utespelarna har bara Saskia Bartusiak och Melanie Behringer spelat mer än 400 minuter – båda har spelat alla tyskornas 450 minuter. I Sverige har åtta utespelare fler än 400 minuter hittills i OS. Här är den svenska speltiden inför finalen:

510 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
498: Nilla Fischer.
437: Lisa Dahlkvist.
422: Kosovare Asllani.
420: Linda Sembrant.
419: Jessica Samuelsson.
416: Elin Rubensson.
309: Sofia Jakobsson.
274: Magdalena Ericsson.
248: Fridolina Rolfö.
160: Olivia Schough.
184: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
0: Hilda Carlén och Pauline Hammarlund.

Fortsätter vi leta tyska fördelar är en att laget faktiskt gjort flest mål av alla lag. Trots att laget har varit kritiserat, och inte hittat det spel man hoppats på, har man visat effektivitet. Totalt har Tyskland gjort tolv mål, att jämföra med Sveriges tre.

Men som bekant finns det inga spöken – och alla sviter har ett slut. Det svenska laget har agerat jättedödare två gånger i det här OS-slutspelet och borde inte darra inför det här finalmötet med tyskorna. Tvärtom borde vårt lag ha byggt upp ett starkt självförtroende.

Det är garanterat även en stor fördel för det svenska laget att det har tillbringat stora delar av spelen i Rio, och kan miljön. Tyskland kom till OS-byn från Belo Horizonte i går och har fått en hel del intryck att smälta de senaste dagarna.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Sverige har också en fördel i att Pia Sundhage gör sin tredje raka OS-final. Förhoppningsvis kan hon förmedla till sina spelare vad det handlar om. Ingen i den tyska truppen har upplevt en OS-final.

Rent fotbollsmässigt blir det intressant att se hur Sundhage balanserar laget. Att det blir 4-5-1 igen tar jag för givet. Jag gissar alltså att hon ställer upp som i semifinalen. Men det kan lika väl bli så att Sundhage väljer att återgå till att spela Sofia Jakobsson från start och att Emilia Appelqvist ställs åt sidan.

Frågan är hur djupt Sverige vågar backa i defensiven. Tyskland har ju lite andra spelartyper i sitt lag än USA och Brasilien. Jag tänker bland annat på nickstarka Alexandra Popp och på en hel hög riktigt vassa distansskyttar i Melanie Behringer, Sara Däbritz, Melanie Leupolz och möjligen Dzsenifer Marozsan, samt i de båda ytterbackarna Tabea Kemme och Leonie Maier.

Melanie Leupolz

Melanie Leupolz

Det finns alltså risker med att falla för djupt. Samtidigt vet vi att det svenska mittbacksparet är som bäst när de får jobba framåt. Trots de tyska hoten hade jag nog valt att fortsätta med samma typ av försvarsspel som i de senaste två matcherna. Det har lyckats klockrent och spelarna är trygga i arbetssättet. Vi får se hur Sundhage tänker.

Det är ju otroligt viktigt att Sverige inte kommer i underläge. Den svenska offensiven är ju lika svag som defensiven är stark.

Offensiven har blivit bättre sedan Sundhage insåg slutade spela Lotta Schelin som central forward och insåg att det behövdes en bollmottagare där. Både Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius har skött den rollen bra, och Schelin har kommit bättre till sin rätt i offensiven från kanten.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Personligen tror jag fortfarande att Sveriges offensiv hade vunnit ännu mer på att ha Schelin som inhoppare. Nu får hon lägga kopiöst med kraft i defensiven, där hon långa stunder agerar extra vänsterback. Det defensiva jobbet från början av matcherna kunde Sundhage låta någon annan göra, exempelvis Pauline Hammarlund eller Olivia Schough. Sedan kunde Schelin komma in efter typ 60 minuter, när övriga spelare börjar tröttna. Det borde innebära att hon skulle få extra effekt på sina långa löpningar.

Samtidigt inser jag att Schelin har rutin och att det kan finnas en psykologisk effekt av att ha henne på planen från start. Och jag tycker att hon har lyft sig under turneringen och nu gjort två bra matcher i slutspelet.
Hon slår en och annan farlig passning på egen planhalva, fast det vägs med råge upp av uppoffrande offensiva löpningar – och två straffar av högsta världsklass.

Tyvärr har jag sett Tyskland för lite för att kunna göra en djupare analys av lagets insats i OS. Den enda hela halvleken jag sett koncentrerat var den andra mot Australien, där man hade jätteproblem i försvarsspelet. Under de tyska slutspelsmatcherna har jag skrivit svenska segerkrönikor – och bara sett sista kvarten av vardera match.

Men jag har läst kommentarerna från Tyskland, kommentarer som varit långt ifrån positiva. Laget blev ifrågasatt redan när truppen presenterades och Lyonstjärnan Pauline Bremer inte bara ställdes utanför de 18, utan också utanför de 22. Bland annat tyckte sig bloggarkollega Rainer Fussgänger redan då kunna slå fast att det inte skulle bli tyskt guld. Vi får hoppas att han får rätt.

Rainer har även samlat tyska reaktioner på lagets finalplats. Flera av kommentatorerna tycker att utvecklingen inom damfotbollen går bakåt. Så är det förstås inte. De senaste åren har lagen i första hand utvecklats taktiskt och defensivt. Men det där brukar svänga, om något eller några år har de offensiva lagen hittat de vapen som behövs för att slå de som är defensivt skickliga.

Den tyska förbundskaptenen Silvia Neid gör sin sista match på jobbet i kväll. Hennes lag har trots allt sin styrka i offensiven, i effektiviteten. Svagheten finns i mittförsvaret. Där har man två tröga spelare i Annike Krahn och Saskia Bartusiak. Eftersom Neid gärna vill att ytterbackarna trycker upp högt är det tyska laget känsligt för löpningar in bakom det långsamma mittbacksparet. Det avslöjade Australien på skoningslöst sätt i gruppspelet.

Det är för övrigt lite konstigt att Neid, som har tillgång till så många talangfulla spelare, inte har lyckats bygga ett bättre mittbackspar. Bartusiak spelar ju numera mittfältare i Frankfurt och när Krahn flyttade hem från PSG var ingen av de tyska storklubbarna intresserad. Ändå har alltså Krahn och Bartusiak varit Neids förstaval.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

Inför avspark har Neid fler besvär än mittbacksparet. Det tyska lagets tänkta storstjärna Dzsenifer Marozsan verkar nämligen missa matchen till följd av den muskelskada som gjorde att hon tvingades kliva av semifinalen i halvtid.

Jag skriver ”tänkta storstjärna” om Marozsan, för Lyonförvärvet med den grymma potentialen har ännu inte visat sin storhet i något seniormästerskap. I fjolårets VM åkte hon ut och in ur startelvan, och vad jag sett har hennes spel inte lyft i OS heller.

På så sätt behöver alltså inte Marozsans skada vara blytung för det tyska laget. Men för Neid handlar det om att välja vilken balansering hon vill ha på sitt lag. Jag gissar att Lena Goessling går in i elvan – och gör att tyskorna får en lite mer defensiv uppställning. Det offensiva huvudalternativet borde vara att Leupolz flyttar ett steg bakåt och att Mandy Islacker går in i startelvan.

Det är många spännande frågor inför finalen. Strax efter midnatt har vi alla svar. Förhoppningsvis har vi även fått en ny, svensk idrottsklassiker.

Slutligen också några få ord om bronsmatchen:

18.00 Brasilien–Kanada
Tv/stream: Tv10, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Kanada: 10
Tips: 55–45.

Kanada har chansen att försvara sitt OS-brons från London. Men Brasilien får räknas som knappa favoriter i den matchen, trots att Kanada har imponerat och trots att värdnationen inte gjort mål på drygt 300 minuter.