Knappt två dygn efter miraklet i Brasilia är det dags att sluta tänka tillbaka och istället lägga fokus på tisdag 18.00, Maracana och Brasilien.
Fast vissa saker från fredagskvällens skräll får vi inte glömma. Jag tänker då främst på det taktiska upplägget – och förstås även genomförandet.
Under OS har vi fått klara besked om att Sverige inte kan föra matcher högsta världsnivå. Våra spelare har för dåliga spelsinnen och för dålig kvalitet i passningsspelet. Men vi kan försvara – och det måste vi göra fullt ut.
En rak backlinje
Som bekant är Pia Sundhage i grunden ingen stor vän av försvarsspel. Känslan är även att rätt många av spelarna har för stor stolthet och vill hellre bjuda upp till spel än backa hem och stänga ytor. De senaste åren har det i princip bara varit mot USA som Sverige tyckt att det varit okej att spela på kontring. Följden har blivit att Sverige har ett bättre facit mot de regerande världs- och olympiamästarinnorna än något annat lag. Vi har blivit USA:s bogeyteam.
Det är i det här läget som gruppspelets svidande 5–1-förlust mot Brasilien kan bli en större tillgång för Sverige än för Brasilien. Plötsligt känns det som att det var ett kanonresultat.
Sverige har nämligen fått känna på vad som kan hända om vi kliver upp för högt mot tekniska och snabba brasilianskor. Man minns ju konversationen mellan Hedvig Lindahl och Lasse Lagerbäck efter matchen, där Lindahl konstaterade att laget inte följt det taktiska upplägget, utan klivit upp och mött Brasilien högre än det var tänkt.
På tisdag tror jag inte att att de svenska spelarna blir övermodiga och kliver för högt i försvarsspelet. Nu har de känt på att fula segrar är väldigt mycket trevligare än snygga förluster. Nu är de beredda på att bli hatade festförstörare. Den länkade artikeln är förresten väldigt positiv för svensk del, den visar att spelarna har insett hur de bör möta topplagen.
Resultatet från gruppspelsmatchen mot Brasilien innebär ju för övrigt också att hemmalaget med rätta kommer att bära ett gigantiskt favorittryck på sina axlar. Inte minst från publiken, som garanterat kommer att kräva en säker hemmaseger. Tiden talar alltså för Sverige. Ju längre vårt lag håller emot, desto större chans att Brasilien blir frustrerat.
Fridolina Rolfö
Även om det nu kommer uppgifter om att Fridolina Rolfö inte är helt borta från turneringen känns det ju osannolikt att hon kommer att spela på tisdag om hon hoppade på kryckor i går. Utan vi skall nog räkna med att det blir Stina Blackstenius från start mot Brasilien. Det gillar jag. Hon är det klart bästa alternativet till Rolfö som ensam forward. Den enda som kan få fast bollen.
Även om Blackstenius är en forward som periodvis missar väldigt många målchanser har hon dessutom visat att hon har förmågan att vara bäst när det gäller – och vi behöver ha så många spelare som möjligt med den egenskapen på planen på Maracana.
Pauline Hammarlund
Faktum är att om Rolfö stryks ur truppen och ersätts av Pauline Hammarlund så tycker jag att Sundhage bör fundera på att sätta in Göteborgsforwarden rakt in i startelvan. Tyvärr är ju Sofia Jakobsson en bra bit ifrån sin toppform och mitt tidigare huvudalternativ på högerkanten, Elin Rubensson, lär bli kvar som vänsterback. Rubensson gjorde ju en kanonmatch på backplats.
Mot USA tog flera spelare positiva kliv i rätt riktning. En av dem var Lotta Schelin, som visade kvalitet i avsluten. Hon var skoningslös både i sin straff och när hon felaktigt blev bortdömd för offside. Det är väldigt positivt, vi behöver ha kvalitet på avsluten mot Brasilien.
Även Kosovare Asllani kom mer till sin rätt i USA-matchen än tidigare. För att orka spela ett lågt försvarsspel måste man ha bolltrygga spelare som kan lugna ner spelet när man vinner bollen. Där fyllde Asllani en viktig roll. Dessutom slog hon bra hörnor, bättre än någon annan svensk spelare gjort under OS.
Innan jag sätter punkt så tänkte jag bjuda på det här klippet av Marta:s glädje och lättnad från när Barbara räddade Alanna Kennedy:s straff.
Underbara bilder. Faktum är väl förresten att Marta givit sig själv chansen att återigen vinna Ballon d’Or det här året. För OS kommer att spela den avgörande rollen i den omröstningen, och vem har varit bättre än Marta i OS?
En blogg om internationell damfotboll 
Njae….vet inte om jag håller med om att 5-1-förlusten plötsligt förvandlats till ett ”kanonresultat”. Däremot håller jag med om att de starka kontrasterna mellan den förlusten och vinsten mot USA fått ”poletten” att trilla ner – hos spelarna och, kanske ännu viktigare, hos Sundhage. Det var nu ett tag sedan ”fart och fläkt” hördes från henne, men ”den goa känslan” (ett annat av Sundhages favorituttryck) verkar äntligen ha infunnit sig hos laget. I klippet med Schelin från länkad artikel fick hon frågan vad de ska ta med sig från USA-matchen till semin. Svaret: ”Allt….inställningen….antal löpmeter…” Japp, så sant!
Att Sverige haft dåligt passningsspel i gruppspelet går knappast att förneka. Det där med spelsinnet kan diskuteras. Kanske handlar det lika mycket om en spelidé som laget innerst inne inte var helt bekväma med. Om man zoomar ut lite kan man fundera på landslagets självbild, som Sundhage försökt påverka/sätta. Det kanske aldrig varit ett ”fart och fläktlag”? Kan EN match mot USA ändra självbilden till att de faktiskt är (mer av) ett försvarsstarkt kontringslag?
Vilka ska då springa hem kontringarna mot Brasilien? Ja, i vilket fall bör det vara minst två i spets som är beredda att ta den rollen – Blackstenius (”synad”) och Hammarlund (”osynad”) framstår som giftigare än exempelvis Schelin och Jakobsson.
Håller Sverige tätt första halvlek finns alla möjligheter till en fin tisdagskväll i stugorna och vid grillarna! Samtidigt (och jag säger det nu…) är det nästan man unnar Marta (som gjort så mycket för svensk damfotboll) att få spela OS-final på hemmaplan….
Vi får hoppas på ännu ett mirakel! Inte omöjligt, men snälla Sundhage, byt UT Jakobsson. Hon har knappt gjort ett rätt iår och ändå är hon med i varenda startelva, hon jobbar och springer mycket men uträttar väl inte speciellt mycket. In med Schough, eller allra helst Hammarlund, så blir det bra! Tänkte passa på att fråga vilka 5 spelare ni tycker ha imponerat mest under OS!? Har inte haft jättekoll på t.ex Tyskland eller Kanada, så ni som brukar hålla till i kommentarsfältet och du Johan, har ni nån åsikt? Vore kul att höra. Av det jag har sett har jag imponerats av Renard och Marta! I brist på målvakter till en eventuell All-Star elva så lär väl Lindahl ligga bra till, andra svenskar skulle väl i såfall vara Sembrant som var en jätte mot USA! Kul med semi och nu är det bara att kämpa på! Heja Sverige!
Håller med om Jakobsson, men hade hon fått bollen av Schelin mot USA hade hon varit ren med Solo och då hade det kanske varit annorlunda?
Tyskland har inte imponerat så här långt men Sara Däbritz har tagit ett stort kliv senaste året, tagit plats i startelvan ock gjort det bra. Otippade skytteligaledaren Melanie Behringer har väl också varit stabil i spelet, förutom sina två distansskott och två straffar. Annars har vänsterbacken Leonie Maier varit underhållande. Tyskland spelar med fruktansvärt offensiva ytterbackar så det är svårt att bedöma hennes defensiv, men hon drog på sig en klantig straff mot Kina i slutet.
Kanada har verkligen imponerat som lag. Men ett spelarmaterial som känns lite svagare än Sveriges har man gått som tåget och vunnit alla sina matcher. Man vann mot Australien trots utvisning och straffmiss, samt mot Tyskland trots tidig straff emot sig och underläge, så det är inte så att man haft flytet med sig hela tiden. Mot Frankrike blev man inte alls så hårt tillbakapressade som Sverige blev mot USA, mycket nog tack vare att man lyckades spela sig ur svåra situationer. Svårt att lyfta fram någon enskild spelare men något valpiga Janine Beckie har imponerat. Tre mål, en straffmiss och en underbar individuell prestation när hon frispelade Sophie Schmidt mot Frankrike för matchens enda mål. Valpig men överlag bra har också mittfältaren Jessie Fleming varit. Christine Sinclair har varit stabil som vanligt, Diana Matheson har glänst med hårt arbete i någon match, Melissa Tancredi var grym mot Tyskland men bänkad mot Frankrike, omskolade ytterbacken Ashley Lawrence har varit nyttig men också uppvisat lite Seger-tendenser med onödiga, livsfarliga bolltapp, Stephanie Labbé har varit bra i målet men inte dominerat luftrummet. En som varit dålig är dock mittbackstalangen Kadeisha Buchanan som haft dålig tajming och borde ha orsakat straff mot Frankrike om domarna varit vakna. Inte alls i den form hon var i fjol.
Svårt med topp 5, men håller med om att Marta och Renard har glänst mest. Vet inte om Beckie platsar där egentligen, men varför inte. Cristiane? Beatriz? Andressa Alves? Fabiana? Heath? Dunn? Rolfö? Nej jag vet inte riktigt, men hafsar ändå ihop en topp 5:
1. Marta
2. Wendie Renard
3. Cristiane
4. Janine Beckie
5. Tobin Heath
Lindahl känns som den bästa målvakten som är kvar. Men totalt sett håller jag nog ändå Sarah Bouhaddis insatser högre. Även om hon inte ställts på jättestora prov har hon agerat väl och räddat sitt lag med otroligt vältajmade utrusningar fler än en gång.
Jag brukar undvika att rätta språkliga fel, men det heter bogeyteam (ung. ”skräcklag”, jfr. bogeyman). Boogie är en musikstil.
Tack för utbildningen. Det är ändrat…
Jag fattar faktiskt inte varför denna eufori över det svenska laget helt plötsligt, efter segern mot USA så är plötsligt allt glömt , Sveriges lag har inte varit bra på flera år , segrarna har kommit mot nationer som är långt sämre rankade, vi för spelet mot dessa lag och vinner , vi försöker föra spelet mot alla lag utom USA och Tyskland , och då förlorar vi, Vi kan slå dessa lag om vi spelar en sån fotboll som mot USA om stolparna och allt annat går vår väg, men .. vi är helt utspelade mot USA, Vi hade 2 chanser på hela matchen bägge blev mål men ett blev bortdömt felaktigt, Vi har dålig teknik , dåligt passningsspel, Vi är ett par stycken som har varit konsekvent mot Sundhage och har varnat för att hon bara för fotbollen bakåt, och så har även skett, efter detta OS är vi förmodligen rankade 8a , sämst genom tiderna , Hela förbundet genomsyras av en mossig organisation med mossiga ideer, Gamla tradiotioner som bara förstör en i övrigt ganska bra utbildning i alla klubbar, Fler måste vakna och framförallt inte negligera tillståndet i Svensk damfotboll för att vi slår USA i en straffparkstävling, trots allt vi har inte vunnit en enda match i OS under full tid !
Det enkla svaret på frågeställningen är väl att det är resultaten som avgör, inte hur de uppnås.
Med andra ord: Sverige är idag bra på fotboll men ändå inte bra på fotboll om bara resultaten räknas. Senast Sverige var bra på fotboll på riktigt enligt mig var VM 2011. Då spelade alla i det svenska laget bra mot bra/likvärdigt motstånd och fick i dessa matcher flera resultat med sig (USA och Frankrike t.ex.). I EM 2013 spelade laget bra mot sämre motstånd (Island och Finland t.ex.) men dåligt mot bra/likvärdigt motstånd (Danmark och Tyskland).
I årets OS har Sverige klarat semifinalplatsen med störst hjälp av ett starkt försvar och några få individuella prestationer, med betoning på få. Bra ändå inte bra.
På tok för mycket skador på LFC-spelare också. LFC förväntar sig en gentjänst från förbundet…
Pingback: Guide till de båda OS-semifinalerna | En blogg om internationell damfotboll