Bilder av 2017 – del 4, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är dags att ytterligare utöka bloggens bildarkiv. Här är 140 bilder från fjolårets EM-slutspel på Sverige, Danmark, Norge, Schweiz, Frankrike, Spanien och Skottland.

Bilder av 2017 – del 3, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som utlovat fortsätter jag att ladda upp de bilder från 2017 som funnits i min dator, men som jag antingen hade glömt eller inte hade hunnit ladda upp tidigare. Redan i förra bildinlägget nådde jag fram till EM, och den första svenska träningen som jag bevittnade.

Den här gången blir det rakt igenom bilder från EM. Det handlar dels om ytterligare en svensk träning samt bilder från matcherna Spanien–Portugal, Sverige–Ryssland och Frankrike–Österrike. Totalt handlar det om 132 bilder. Här är de även en och en:

Kullashi kan få debutera i Sydafrika

Loreta Kullashi var det nya namnet i Peter Gerhardsson:s trupp till landskampen mot Sydafrika i januari. Kul att hon får chansen, det lilla jag såg av Eskilstuna i höst tyckte jag att hon såg väldigt intressant ut.

I övrigt noteras att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer inte är med, det är inte heller Marija Banusic, Julia Spetsmark eller skadade Fridolina Rolfö. Däremot är Olivia Schough med igen. Bland ”nya” spelare får Emma Holmgren, Amanda Edgren och Julia Roddar nya chanser.

Truppen ser ut så här:

Målvakter: Hilda Carlén, Zecira Musovic och Holmgren.

Mittbackar: Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt och Emma Berglund.

Ytterbackar: Jonna Andersson, Nathalie Björn, Mia Carlsson och Hanna Glas.

Centrala mittfältare: Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Roddar, Elin Rubensson och Caroline Seger.

Yttermittfältare: Lina Hurtig, Edgren och Schough.

Forwards: Stina Blackstenius, Sofia Jakobsson, Mimmi Larsson och Kullashi.

Det om landslaget. Härom dagen skrev jag om lottningen till Asiatiska mästerskapen, en lottning som gör att minst ett av Thailand, Jordanien och Filippinerna kommer att spela VM i Frankrike 2019.

Vid lunchtid råkade jag hitta en stream som visade en vänskapslandskamp mellan just Thailand och Jordanien. Jag såg de sista 25 minuterna av matchen som slutade 2–1 till Jordanien. Här är klipp på Jordaniens båda mål:

Jag vet inte vad länderna kom med för lag, alltså om det var starkast möjliga lag. Thailand har ju åtminstone tidigare haft ett par Europaproffs, som ju kanske inte var med. Thailand hade två bollar i målramen de sista minuterna, och kunde mycket väl ha fått med sig ett bättre resultat.

Den stund jag såg spelade Jordanien mest försvarsspel, och satsade på snabba och farliga omställningar. Kontringarna bestod ofta av långa bollar från Stephanie Al-Naber:s vänsterfot mot snabba Maysa Jbarah.

Tyvärr är dock det mest bestående minnet av de 25 minuter jag såg hur Jordanien ”rutinerat” fördröjde tiden. Deras spelare tog varje chans att kasta bort bollen, ställa sig i vägen vid frisparkar och göra liknande tjuvknep. Domaren var usel och lät dem hållas. Enda gången domaren sa ifrån var när en jordansk spelare flyttade fram bollen cirka 15 meter vid en frispark. Effekten blev dock obefintlig, då den jordanska spelare först backade tre meter, för att sedan rulla fram bollen tre meter igen.

Det här med att herrfotbollens avarter letar sig allt djupare in i damfotbollen är ju väldigt tråkigt. Framför allt är det ju spelarnas ansvar att inte ägna sig åt den här typen av saker. Men det gäller ju även för domarna att direkt statuera exempel. Jag såg en hel hög gula kort under de 25 minuter jag tittade på. Men domaren, som jag inte har något namn på, gjorde inte ens en antydan till att varna någon. Tråkigt.

I gårdagens tyska seriefinal agerade däremot domaren Katrin Rafalski och delade ut två röda kort i en ovanligt känsloladdad damfotbollsmatch. Det första, till Wolfsburgs Tessa Wullaert var ju rätt solklart.

Det andra, på Bayerns Jovana Damnjanovic är mer diskutabelt. Hon fick sitt andra gula kort för den här försöket att tysta sin gamla hemmapublik. En publik som hade buat rätt rejält mot henne under större delen av matchen.

Det var helt enkelt en match med massor av känslor som man inte brukar se inom damfotbollen.

Känslor är ofta något positivt – för de visar på att matchen är viktig. Men den här bröstvärmaren från Alexandra Popp är ju exempelvis något man inte brukar se i damfotbollsmatcher:

Det gjordes ju även fyra mål i matchen. Ett längre sammandrag finns här. De tre målen från de första åtta minuterna kommer här:

Som syns på klippen ovan var Pernille Harder inblandad i Wolfsburgs två första mål. Här är ett klipp där danskan berättar om hur hon har utvecklats av att lämna Linköping för den tyska storklubben. Intressant att den tyska serien är mer fysisk, och att det ställs högre krav på spelarna i Wolfsburg än i LFC:

Roddar, Växjö, Kalmar, Kemme, Pajor och Harder

Vi är alltså inne i silly season. Göteborg rivstartade den delen av säsongen genom att i dag presentera Julia Roddar som nyförvärv, en signal om att man inte tänker harva i bottenträsket nästa år.

För Göteborg gäller det ju att hålla kvar sina nyckelspelare Elin Rubensson och Pauline Hammarlund, samt att få tillbaka Jennifer Falk i matchform.

Värvningen av Roddar borde ju stärka klubbens aktier i kampen för att få ha kvar Rubensson och Hammarlund.

Kvarnsveden tappar alltså Roddar, men värvar i stället en ny landslagsspelare från Malawi i Sabina Thom.

I övrigt vad gäller silly season har ju flera spelare aviserat att de kommer att lämna Eskilstuna. En av dem är Nathalie Björn, som kommer att avslöja sin nya klubbadress under veckan.

En som inte kommer att spela fler matcher är Carola Söberg. Hon tackar för sig efter en snygg karriär, lite i skymundan. Det blev inte så många A-landskamper, men väl tre Champions Leaguefinaler, vilket inte är fy skam. Bra jobbat.

Tre SM-guld, lika många Champions League-silver, VM-mästerskap och totalt 18 medaljer på 17 elitsäsonger har lett till att det nu är dags att sätta punkt. När jag ser tillbaka på mina år som fotbollsspelare så är jag otroligt stolt över det jag presterat, men för mig har alla relationer och möten med människor varit precis lika viktiga som resultaten. Spelare som jag vunnit och förlorat tillsammans med, ledare som utmanat och utvecklat mig, lag som dragit åt samma håll – men ibland även åt olika håll och de livslånga vänskapsband som formats. Det är erfarenheter, lärdomar, upplevelser och minnen som packats i ryggsäcken som jag bär med mig genom livet – och den bärs med stolthet. 💫

A post shared by CAROLA SÖBERG (@carolasoberg) on

Dagens stora debattämne är förstås fortfarande landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Lite om bakgrunden går att läsa i det här blogginlägget från Olof Lundh. Men det hade ju varit intressant att få veta mer exakt vad förhandlingarna konkret handlar om.

Gäller de ekonomi kan ju spelarna glädjas åt att förbundet fått väldigt mycket mer pengar i kväll, i och med herrlandslagets fantastiska avancemang till VM – grattis.

Tillbaka till svensk damfotboll, och de nya damallsvenska lagen. Växjö DFF firade sin allsvenska plats genom att vända ett 3–0-underläge i paus till 6–3-seger mot Uppsala. Därmed satte man nytt poängrekord i elitettan med 69 poäng. Däremot fattades det ett mål för att tangera målrekordet. LB07 gjorde 84 mål i fjol, Växjö ”bara” 83 i år.

Däremot var plusmålskillnaden +66 (83–17) nytt rekord med fem mål. Kvarnsveden hade +61 för två år sedan.

Allt borde förstås varit uppåt i Växjö DFF, men i ett blogginlägg beskriver Smålands-Postens Daniel Enestubbe elefanten i rummet under Växjös firande – alltså det faktum att mannen bakom uppflyttningen inte fick vara med. Även om elitidrott inte är någon välgörenhet agerade ju faktiskt klubben otroligt underligt när man sparkade sin tränarhjälte Pierre Persson i slutet av serien.

Pierre Persson

Oavsett hur glatt det var i Växjö i går lär man inte ha nått upp till den lycka som rådde i IFK Kalmar. Här är först ett gäng glada klipp från Gröndals IP, och här är ett långt inslag från segerbanketten. För det kallas väl segerbankett även när man kommit tvåa i elitettan?

Med det är det dags att kolla lite händelser utanför Sveriges gränser. I returmatchen mellan USA och Kanada blev det amerikansk seger med 3–1. Noterbart här att Kanada och förbundskaptenen John Herdman tänker framtid när han matchar sitt lag. Han använde nämligen totalt sett sex tonåringar i matchen.

Etablerade 19-åringen Jessie Fleming spelade hela matchen, 18-åringen Deanne Rose startade, och sista 19 minuterna byttes även tre stycken 16-åriga spelare (födda 2001) in i form av Jordyn Huitema, Jayde Riviere och Ariel Young. Dessutom fick 17-åriga Julia Grosso hoppa in på tilläggstid.

USA vann alltså matchen. Julie Ertz nickskarvade in det första målet på fast situation. Har vi sett det förut?

Segermålet till 2–1 gjorde Alex Morgan – hennes 80:e i landslagssammanhang. Hon gjorde det efter att Fleming misslyckats med att slå en tunnel på egen planhalva:

Men även om USA alltså vann med 3–1 tror jag att Kanada vann mest på matchen genom att de gav sina unga talanger erfarenhet mot världsmotstånd. Känslan är ju faktiskt att Kanadas framtid kan vara ljusare än den amerikanska.

Ett annat lag som jobbar på samma sätt som Kanada, alltså med att släppa fram talanger tidigt är Australien. De hade tre tonåringar, varav två spelare födda 2000 på planen i en av sommarens landskamper. Då förklarade förbundskapten Alen Stajcic att han vill ha in unga spelare för att de tar med sig erfarenhet och professionalitet till ungdomslandslagen. En intressant tanke.

På tal om ungdom. Jag älskar den här bilden på nederländska EM-stjärnan Jackie Groenen, från när hon var tolv år:

Det ser lite farligt ut med lilltjejen bland de stora killarna. Men rent spelmässigt måste det ha varit väldigt utvecklande. Groenen spelar ju för Frankfurt, som föll mot Wolfsburg med 1–0 i går. Höjdpunkter från matchen finns här.

Segerskytt för die Wölfinnen var Pernille Harder, danskan som nyligen korades till världens bästa spelare av fotbollssajten goal.com. Det var Harders sjunde mål i ligan, en notering som gör att hon leder skytteligan.

För den snygga framspelningen stod polska stjärnskottet Ewa Pajor, som äntligen fått sitt lyft. Hon har haft en tuff tid med synproblem, men efter två ögonoperationer har hon nu full syn – och då börjar Pajor växa fram till den världsspelare som man trott att hon skulle bli.

I tabellen är det fortsatt Freiburg i topp, det trots att man ”bara” fick 2–2 i den svåra bortamatchen mot SC Sand. Det var rejält blåsigt på Sands åker, och serieledarna var i underläge två gånger – men redde ut det.

Fridolina Rolfö gav Bayern München ledningen med 2–1 i svenskmötet med Turbine Potsdam. Men hemmalaget Potsdams 17-åring Gina Chmielinski smällde in en frisparksretur till 2–2. Potsdam är fortsatt obesegrat, men med fem kryss är man ändå åtta poäng ifrån Freiburg i tabelltoppen. Wolfsburg och Bayern är tvåa och trea, en poäng från serieledningen.

Apropå Potsdam har deras Tabea Kemme gjort ett av årets allra läckraste mål. Minns inte om jag lagt upp den här lobben i bloggen tidigare. Men i så fall är den värd att köras i repris:

I England tappade Chelsea för första gången poäng. Det blev 2–2 mot Reading sedan kvitteringen kommit på ett högst olyckligt självmål från Magdalena Eriksson. Därmed är Manchester City enda fullpoängaren i WSL.

Innan jag sätter punkt blir det lite herrfotboll. Man kan ju inte låta bli att skänka en tanke åt stackars Jakob Johansson, som befaras ha dragit av korsbandet i dagens VM-kvalmatch. Det skulle ju innebära att han sköt Sverige till ett VM-slutspel som han inte kommer att kunna vara med i. Snacka om bitterljuv upplevelse. Jag kramar självklart båda tummarna för att det handlade om en lindrigare skada.

Lite noteringar från Sverige–Ungern

Under onsdagseftermiddagen (klockan 14.30) presenterar Peter Gerhardsson den landslagstrupp som skall till Bordeaux och spela mot Frankrike den 27 november.

Det blir förstås intressant att se hur truppen formeras nu när Sofia Jakobsson bör vara aktuell på forwardssidan, medan varken Jessica Samuelsson eller Johanna Rytting Kaneryd är tillgängliga.

Men ännu intressantare än truppen blir ju vilken startelva Gerhardsson kommer att välja, och hur laget kommer att spela. Vår nye förbundskapten har ju sagt att han kommer att anpassa valet av spelare och spelsätt efter motstånd.

Mot Kroatien och Ungern har ju Gerhardsson kunnat tänka 95 procent offensivt. Mot Frankrike måste han höja den defensiva procenten rätt rejält.

Med det sagt är det dags för en liten tillbakablick på EM-kvalmatchen i Borås för två veckor sedan. Jag har kollat om matchen och gjort lite noteringar. De kommer här i den ordning som de hamnade på mitt anteckningspapper:

* Matchinledningen: Plottrigt spel, men väldigt många korta passningar. Dessutom inte alltid med 100-procentig precision. Den typen av spel kan funka mot svaga lag som Ungern, men känns som lite av självmordstaktik mot Frankrike.

I tolfte minuten försökte Mia Carlsson med ett långt uppspel från backlinjen, in bakom den ungerska. Vad jag kan minnas var det både det första och det enda långa, svenska uppspelet i matchen.

Linda Sembrant

* Snabbhetsproblem i vänsterförsvaret. Carlsson och Linda Sembrant hängde inte riktigt med när det blev s defensiva omställningar. Följden blev att Sembrant föll ner några meter och tog extra djup.

Det lär inte vara någon bra taktik mot snabba franska kantspelare. Med tanke på att Samuelsson också är borta blir en av Gerhardssons viktigaste uppgifter att hitta snabbhet i backlinjen till Frankrikematchen.

Jämfört med deras EM-lag kan ju Frankrike nu spela med blixtsnabba kantspelare både till vänster (Amel Majri) och höger (Delphine Cascarino).

* För mycket tvåtouch i uppspelsfas. När Sverige byter kan har ofta såväl Nilla Fischer, Linda Sembrant som Caroline Seger två tillslag innan de spelar vidare. Följden blev att Ungern lätt hann flytta över sitt lag.

Mot Frankrike måste Sverige flytta bollen mycket snabbare i backlinjen. I den 31:a minuten fick vi dock till ett kanonanfall, mycket tack vare en snabb vändning i backlinjen. Det började med att Samuelsson spelade direkt till Sembrant, som tog med sig bollen med sitt första tillslag och spelade vidare ut på kanten till Mia Carlsson på det andra. Kristianstadsbacken stötte fram bollen med ett direktpass till Hurtig som fick autobahn fram till vänster. Hurtig valde ett tidigt inlägg mot bortre stolpen där Fridolina Rolfö först var nära att göra mål. På returen var det ett upplägg för Stina Blackstenius, som dock sköt över från nära håll.

Trots att det inte blev mål var det ett föredömligt anfall. Men de svenska spelarna måste alltså jobba på att minska antalet tillslag, inte minst gäller det här Seger, som gärna slår till bollen två gånger. Hon behöver lära sig att jobba med ett tillslag mycket mer. Hade jag varit hennes tränare hade jag nog förbjudit henne att spela med fler än ett tillslag på träning, och dessutom tvingat henne att spela framåt. På så sätt skulle hon kanske få ett lite snabbare, offensivt beslutsfattande. Nu tar det ofta lite för lång tid innan hon blir rättvänd, och då hinner motståndarna stänga till luckorna.

Lina Hurtig och Zecira Musovic

* Lina Hurtig var fantastisk i den första halvleken. Jag fick ju lite kritik för att jag gav Hurtig för högt betyg – en fyra. Men när jag kollar om matchen finner jag ingen anledning att sänka det betyget.

Linköpingsspelaren var direkt inblandad i fyra av Sveriges fem första, riktigt heta målchanser. Totalt var hon direkt eller indirekt inblandad i fyra av de fem målen. Solklar fyra, speciellt som det var hon som visade vägen genom att göra det viktiga 1–0-målet och få hål på Ungern.

* I den andra halvleken tappade det svenska laget lite fokus. Det blev ännu mer tvåtouch, och dessutom alltfler slarviga passningar. Alltså passningar bakom medspelare, eller på fel fot, saker som gjorde att vårt lag tappade tempo i spelet.

Under några perioder blixtrade dock laget till, och till slut hamnade vi enligt min räkning på 15–0 (8–0) i klara målchanser.

* Jag står fast vid att Kosovare Asllani var bästa svenska spelare, men Lina Hurtig var inte långt efter. När det gäller den betygsättning jag medverkade till i BT, se länk ovan, står jag i princip fast vid den. Mia Carlsson gjorde mycket bra, men hade väldigt många felpass, vilket gör att hennes trea känns svag.

Marija Banusic

Kvaliteten på de fasta situationerna från Marija Banusic var såpass hög att hon nosade på en trea. Mina fokusspelare inför matchen var just anfallsduon med Banusic och Stina Blackstenius. Banusic briljerade med högklassiga hörnor och frisparkar, däremot tyckte jag att hon var rätt medioker i själva spelet. Blackstenius ville otroligt mycket, men var ärligt talat inte speciellt lyckad. Hon kommer nog mer till sin rätt när det blir mer djupledsspel, vilket det lär bli mot Frankrike.

I den matchen kommer mitt fokus sannolikt riktas mot defensiven, där ju inte minst Caroline Seger har en nyckelroll. Vi får väl se vilken elva Gerhardsson väljer, men troligt är att man kommer att kolla in Seger lite extra på tv-sändningen från Frankrike.

Julia Spetsmark

* Det om senaste landskampen. I den truppen ingick ju Julia Spetsmark. Hon har stått för dagens svenska damfotbollsnyhet genom att skriva på ett ettårskontrakt med Manchester City. Det blir intressant att följa hur hon lyckas där.

* I dag har även kandidaterna till Årets tränare presenterats. De tre blev Kim Björkegren (Linköping), Elisabet Gunnarsdottir (Kristianstad) och Joel Riddez (Djurgården). Det rimliga är att Björkegren tar hem det, men man tycker ju att Gunnarsdottir också borde prisas för sitt tålmodiga arbete med Kristianstad.

* Slutligen har Dalarnas Tidningar i dag kommit med uppgifter om att Tabitha Chawinga skulle vara klar för Jiangsu Suning i den kinesiska ligan. Det skulle ju sannolikt innebära att hon kommer att få en rejäl lön, vilket är kul.

Men nog hade man velat se henne i någon av de stora europeiska ligorna? För att få se hur många mål hon hade kunnat göra där.

Det blir den väntade elvan

Som jag anade från träningen i söndags blir det samma svenska startelva som mot Kroatien. Den här gången är den uppritad som 4–2–3–1, vilket känns rimligt.

Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia Carlsson – Kosovare Asllani, Caroline SegerFridolina Rolfö, Marija Banusic, Lina HurtigStina Blackstenius.

På bänken sitter Hilda Carlén, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Julia Roddar, Hanna Folkesson, Elin Rubensson och Mimmi Larsson.

Lite funderingar inför en riktig hemmamatch

Detta bildspel kräver JavaScript.

De senaste dagarna har jag nästan haft landslaget runt knuten. De bor nämligen bara någon minuts promenad från mitt hem.

I dag struntade jag trots det i träningen. Den var bara öppen för media i 15 minuter, och att kolla på uppvärmningar är sällan speciellt givande.

Däremot såg jag en spännande träning i går. Den var väldigt fokuserad på att hitta rörelsemönster för att spela sig igenom tajt stående motståndare. Upplägget liknade inte något jag sett tidigare. Det var väldigt mycket spel med elva spelare på små ytor, bland annat spel elva mot elva på cirka en fjärdedels plan.

Jag såg att Kosovare Asllani tyckte att det var lite konstigt att vara så nära Göteborg, där Gamla Ullevis gräsmatta var väldigt fin. Jag kan förstå det. Samtidigt ser det ut att bli regn både i Göteborg och Borås i morgon. Och då tror jag att Sverige gynnas mer av att spela på konstgräs, än på ett halt hybridgräs.

Samtidigt som jag började skriva på det här inlägget hade jag för övrigt på Malmö FF–AIK i herrallsvenskan. Och när man såg färgen på gräset i Malmö så var det lätt att förstå varför förbundet valde att lägga en av de här oktoberkamperna på konstgräs.

Vad blir det då för typ av match i morgon?

Eftersom det sannolikt blir spel mot ett mål kommer Ungern mest att få spela försvarsspel. Där lär de spela ett markeringsspel som påminner om Kroatiens.

Det kan således bli en matchbild som liknar den Sverige hade i första VM-kvalmatchen. Ungern spelade 2–2 mot just kroatiskorna i förra veckan. Och i första omgången föll man med 6–1 mot Danmark.

Kollar man Ungerns resultat de senaste åren är de väldigt varierande. De hade Tyskland i sin EM-kvalgrupp. Tyskorna vann med 12–0 hemma 2015, men bara med 1–0 borta i fjol.

Ungern har ett affischnamn, den otroligt duktiga Wolfsburgspelaren Zsanett Jakabfi, som ju bland annat gjorde fem av Wolfsburgs åtta mål mot Eskilstuna i fjolårets Champions League. Men Jakabfi är inte med här i Borås. Jag är lite osäker på skälet. Men uppfattade jag rätt på DFB-tv:s sändning senast berodde det på att hon är lite småskadad.

Den trupp Ungern har med sig består av rakt igenom nya spelare för mig. På pappret är Henrietta Csiszár den man skall ha lite koll på. Hon håller till i tyska Bayer Leverkusen (startade 17 matcher i Frauen-Bundesliga i fjol) och har gjort två av de tre ungerska målen i VM-kvalet.

Men Csiszár i all ära, det här är en match som Sverige skall vinna säkert. Det blir spännande att se om man klarar av att spela sig igenom ett tajt, ungerskt försvar.

Senast i Kroatien gjorde planen det svårt att spela sig igenom centralt. Däremot kom man runt på kanterna flera gånger. Då var dock inläggskvaliteten inte av internationell klass. Det kanske var därför som man nötte inlägg och inlöpningar på slutet av gårdagens träning.

Marija Banusic

Sett till gårdagens träning blir det alltså samma svenska startelva som i Kroatien. Således får Marija Banusic en ny chans som tia. Linköpingsforwarden har inte varit lika vass i höst som hon var i våras.

Varför det är så kan man bara spekulera i. Jag har ju flera gånger skrivit att jag tycker att jag tror att hon varit en av världens allra bästa spelare om hon lagt till löpstyrka till de egenskaper hon redan besitter. Hon har bra teknik, bra skott med båda fötterna, kan nicka – och är framför allt väldigt smart på planen, jag skulle säga att hon har den främsta fotbollshjärnan i svensk damfotboll.

Men hennes löpstyrka borde inte vara sämre nu än den var i våras. En gissning är att hon lidit av avsaknaden av Claudia Neto. Banusic har bara gjort ett mål (två om man räknar in Svenska cupen) sedan Neto blev skadad. Kanske har det gjort att Banusic fått färre bollar att jobba med i klubblaget.

Förhoppningsvis klarar landslagets backar och mittfältare av att hitta in med bollar till Banusic i morgon.

Sofia Jakobsson

Som tia har Banusic en huvudroll i det offensiva spelet. Men det är fler än hon som behöver prestera. Exempelvis är det press på Stina Blackstenius i rollen som toppforward. Klubbkompisen Sofia Jakobsson har visat kanonform efter comebacken och bankar på dörren. Men Jakobsson kommer inte att spela i den här samlingen, så Blackstenius får en bra chans att visa att platsen som toppforward är hennes.

Noterbart kring Blackstenius är att hon spelat 28 landskamper och gjort fem mål. Fyra av de målen har kommit i stora mästerskap. Blackstenius har alltså vuxit med uppgiften, vilket är otroligt viktigt. Men skall hon Jakobsson på bänken måste Blackstenius även göra mål i kval- och träningsmatcher framöver.

När man är inne på forwards, och på Banusic (som hade tröja nummer 8 senast) är det lätt att börja tänka på Lotta Schelin. För oj, vad jag lider med henne. Det gjorde ont att kolla på det SVT-klipp som jag länkade i förra veckan. Och när jag läste den här intervjun i Aftonbladet var det nästan som att jag också fick huvudvärk.

Jag hoppas verkligen att Schelin kommer tillbaka till fotbollsplanen. För gör hon det så har hon ju fått ordning på värken. Så vi får hoppas, hoppas, hoppas.

I övrigt i morgon går Hedvig Lindahl förbi Thomas Ravelli som den målvakt som spelat flest A-landskamper för Sverige. För mig var hon den som hade spelat flest redan för länge sedan, för jag tycker inte att man skall jämföra antalet herr- och damlandskamper. Mest eftersom damerna har fler landslagsdatum per år än herrarna.

Det har ju för övrigt varit en ovanligt nyhetstät landslagssamling, framför allt förstås genom den danska strejken. Danmarks landslag befinner sig för tillfället i Kroatien, där man skall spela VM-kval i morgon.

Huruvida den matchen kommer att ha någon betydelse eller inte återstår att se. Det troliga är ju fortfarande att Uefa på något sätt ser till att Danmark blir chanslöst på att ta en VM-plats. Antingen genom uteslutning, eller genom ett så stort poängavdrag att de varken kan vinna gruppen eller bli en av de fyra bästa grupptvåorna.

I går skrev Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson på Twitter att de vill spela Danmarksmatchen vid senare datum.

I dag har förbundet klargjort att så inte blir fallet. Spontant tycker jag att det är rätt från Svenska fotbollförbundets sida. De danska spelarna visste vad de gjorde. De blev informerade inför Ungernmatchen om vilka straff som skulle kunna följa om man lämnade walkover i en VM-kvalmatch. Ändå ställde valde man att strejka och att ställa ultimatum.

För övrigt vacklar jag fortfarande ganska rejält om vad jag egentligen tycker om grunden i den danska konflikten, alltså om vad spelare skall tjäna när de representerar sitt landslag.

I de flesta sporterna är det enbart en ära att dra på sig landslagsdressen, det är inte snack om någon lön. På så sätt är den danska konflikten en ren lyxgrej. Å andra sidan tjänar ju landslagsspelarna på herrsidan otroligt mycket mer än damerna, och borde det inte vara lika mycket värt att spela fotbollslandskamper för herrar som för damer? Det handlar ju inte om ett jobb, utan om ett uppdrag. Ja, jag är medveten om att det finns undantag, att vissa länders fotbollsförbund har anställt sina landslagsspelare. Och det gör ju förresten inte frågan enklare.

Så till lite saker som hänt utanför Sveriges gränser. Just nu pågår Fifagalan där man prisar världens bästa spelare och ledare från november 2016 till augusti 2017. Som bekant har ju nomineringarna på damsidan varit pinsamma i år.

Men det blev två bra vinnare till slut. Nederländerna tog storslam i form av Lieke Martens och Sarina Wiegman, vilket känns bra. Mindre bra att Fifagalan arrangerades ett datum där damvinnarna inte kunde vara med.

Kul förresten att världens bästa spelare hade Sverige och damallsvenskan som hemhörighet under hela perioden.

För er som vill återuppleva den nederländska guldsommaren rekommenderas den här lilla dokumentären:

Apropå Nederländerna är de ju inblandade i tisdagens mest intressanta VM-kvalmatch när man tar emot Martin Sjögren:s Norge. Det blir intressant att se hur de båda lagen har utvecklats efter sina så extremt åtskilda EM-öden.

Eftersom det är inbördes möten som prioriteras före målskillnad är matcherna mellan de olika gruppernas tilltänkta topplag extremt viktiga.

Nederländerna var för övrigt i Österrike i slutet av förra veckan, och spelade ett riktigt dimdrama, där Europamästarinnorna vann med 2–0 mot bronsmedaljörerna.

Apropå möten mellan tilltänkta topplag i så innebär ju Islands 3–2-seger i Tyskland att tyskorna måste vinna med två måls marginal på bortaplan för att vinna det inbördes mötet med isländskorna.

Skulle Tyskland och Island vinna sina respektive matcher mot Tjeckien, Slovenien och Färöarna väntar en hyperintressant gruppfinal på Island den 1 september nästa år.

Tillbaka till intressanta matcher under tisdagen. Till den kategorien räknas helt klart Portugal–Belgien. Det är portugisiskornas första VM-kvalmatch, medan Belgien redan har två segrar. Skall Portugal kunna haka på Belgien och Italien i kampen om gruppsegern krävs nog hemmaseger här.