Svag högerkant, svag domarinsats och svag Rysslandskritik

Påsken är över, och jag har äntligen hunnit se matchen där Sverige säkrade VM-platsen, alltså 1–1-matchen mot Irland. Det var en på många sätt intressant match.

Jag räknade till åtta klara svenska målchanser, medan Irland i princip inte hade någon. Ändå gjorde irländskorna ett mål, och kunde även ha fått en straff. Således slutar min statistik över 100-procentiga målchanser 8–2 – vilket indikerar att 2–0 eller 2–1 till Sverige hade varit mer rimliga slutresultat.

Peter Gerhardsson valde att ställa upp sitt lag 3–4–3 i försvar och ett slags 3–5–2 som kanske bäst skrivs 3–1–4–2 i anfall. Jag antar att det är det stora antalet högklassiga mittbackar som gör att Gerhardsson tycks ge större förtroende till lösningen med trebackslinje. Den har varit ett alternativ även de senaste åren, men ett reservalternativ. Vi får se vad som blir första- respektive andraval framöver.

Tittar vi på spelarna i startelvan så var Hedvig Lindahl och Linda Sembrant tillbaka. Lindahl var felfri, och även Sembrant kändes stabil.

Orsaken till att Sverige inte vann den här matchen går att finna på högerkanten. Som bekant anfaller Sverige oftare till höger än till vänster. Det var ett misstag den här gången. Högersidan med Hanna Bennison och Hanna Glas var nämligen inte bra. Bennison blixtrade till ibland, medan Glas var ovanligt svag och kvitterar ut en solklar etta i betyg.

Vänstersidan med Jonna Andersson och Kosovare Asllani var däremot väldigt bra. Asllani började i och för sig halvdant, men hittade in i matchen efter 15–20 minuter. Andersson var däremot lysande från första till sista minut. Synd bara att bollarna sällan spelades ut till vänster.

Ännu bättre än Jonna Andersson var Caroline Seger. Vår svenska lagkapten visade OS-form, och var närmast felfri.

Men det var först när förbundskapten Gerhardsson bytte högermittfält genom att sätta in Filippa Angeldahl och Fridolina Rolfö lyfte det svenska spelet. Då hade vi nämligen två bra kanter, och det blev väldigt mycket tuffare för Irland att försvara sig.

Sista halvtimman spelade Sverige något som såg ut som 2–4–4 och det svenska målet var riktigt snyggt.

Sammanfattningsvis var jag inte lika frustrerad över det svenska spelet som jag trodde att jag skulle vara. Det här borde ju ha varit en svensk seger. Samtidigt är det lite bekymrande att mittfältets högersida var så svag i cirka 60 minuter.

Till damallsvenskan. Där har jag sett delar av de senaste dagarnas matcher. Den bit jag såg av Hammarby–Piteå var gästerna det bättre laget, men jag förstår att Bajen tog över efter paus och vann rättvist. I dag såg jag 75 minuter av Kristianstad–Eskilstuna. Det var en jämn match så långt. Men, det borde väl inte ha varit så jämnt.

För min uppfattning är att Eskilstunas Noor Eckhoff skulle fått rött kort i minut 31. Hennes tackling med dubbarna före mot Sheila van den Bulk var av den kategorien att den skulle kunna ge rött direkt. Och den bara måste leda till minst ett gult kort. Det är domarnas skyldighet att skydda spelarna mot den typen av våld.

Men domare Maral Mirzai Beni hade just givit Eckhoff ett gult kort och vågade (?) inte dela ut ett till. Sanslöst fegt. Medan Sheila van den Bulk tvingades byta fick Eckhoff spela vidare. Jag ger domare Mirzai Beni ett fett rött kort för ett grovt misstag som självklart påverkade slutresultatet. Det blev 2–2, vilket väl hade känts rättvist – om det inte varit för den grova domarmissen.

I övrigt noteras att Vittsjö är nere på nedflyttningsplats efter en riktig käftsmäll borta mot Umeå. UIK vann med 4–0 i fredags – ett resultat jag inte kunde förutspå. Med hjälp från er läsare har jag nu hittat klippen med höjdpunkter på https://obosdamallsvenskan.se/.

Där såg jag hur uselt Umeå försvarade mot BP. Eller snarare hur UIK bara ville framåt, och inte var så noga med att springa hemåt. Det såg ju faktiskt så amatörmässigt ut att man nästan blev arg.

Kanske att Umeåspelarna också blev arga och sprang sönder Vittsjö på ångorna. Jag såg inte den matchen, och ännu så länge har det inte kommit upp några höjdpunkter från den här omgången, så jag får vänta på att få en inblick i hur den stora damallsvenska påsksmällen kom till.

Efter tre omgångar är det Häcken, Rosengård och Linköping i topp på sju poäng vardera. Fyra ligger Kif Örebro med sex pinnar och femma är Kristianstad med fem poäng.

Bottenlagen Vittsjö och Djurgården möts för övrigt på onsdag i en intressant match. På onsdag känns även mötet Linköping–Hammarby högintressant. Om Bajen skall kunna utmana om medaljer i år behöver de nog få med sig poäng här. Risken är att avståndet uppåt börjar växa sig för stort annars.

I skytteligan leder Tabby Tindell med fyra mål. På delad andraplats ligger Kalmars Juliette Kemppi samt fredagens båda hattrickskyttar Filippa Curmark och Mia Persson. Det vore förstås en jätteskräll om Curmark och Persson håller sig kvar i skyttetoppen även framöver.

I elitettan är det Mallbacken i topp efter tre omgångar. Man leder på bättre målskillnad än Växjö. Båda lagen har sju poäng. Det är alltså inte något lag i elitfotbollen som har full poäng efter tre omgångar, något som känns lite anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt också att Gamla Upsala SK ligger på tredjeplatsen med sex poäng – närmast före lokalkonkurrenten IK Uppsala Fotboll.

Noterbart här är att Alingsås FC United har chansen att slå sig in i serietoppen i morgon då de spelar ”derby” hemma mot Bergdalen. Det är en match jag kommer att se på plats på Gerdskenvallen.

I fredags såg jag Bergdalen–Älvsjö 2–0, en ganska jämn match. Där man sammanfattningsvis kan säga att Älvsjö hade ett mer genomtänkt lagspel, medan Bergdalen hade några bättre individualister.

Det lag som haft den intressantaste serieupptakten är kanske ändå Sundsvalls DFF. Först vann man mot Gusk, sedan kryssade man mot Rävåsen och i dag föll man mot Älvsjö. Känslan är att Sundsvall inte är så bra som jag trodde inför seriestart.

Tittar vi utanför Sveriges gränser noterar jag att det varit lite kul cupmatcher i helgen. I Tyskland är det klart att Wolfsburg och Turbine Potsdam möts i cupfinalen. Wolfsburg slog ut Bayern München med 3–1 på bortaplan i ett riktigt prestigemöte.

I England är det klart att Manchester City och Chelsea möts i FA-cupfinalen. City slog ut West Ham med 4–1. Där byttes Filippa Angeldahl in i 80:e minuten.

I den andra semifinalen vann Chelsea med 2–0 mot Arsenal. Noterbart här är att Stina Blackstenius var enda svensk på planen. Hon spelade de första 70 minuterna för Arsenal. I Chelsea blev däremot alla de tre svenska spelarna kvar på bänken hela matchen.

Apropå Chelsea och svenska spelare noterade jag att Olof Lundh gav Magdalena Eriksson en stenhård passning i hans veckokrönika.

Rubriken var: ”Magdalena Eriksson slog sarg ut när verkligheten hann i kapp henne.” Jag hände Magda prata ryskt ledarskap med TV 4 och håller med Olof Lundh. Den annars så frispråkiga och modiga Chelseakaptenen var ovanligt blek när hon skulle uttala sig om den som betalar hennes lön:

Det blir en speciell situation och att vistas inom fotbollen är svårt generellt. Pengar kommer från höger och vänster och från alla håll och kanter. Så det är speciellt, men det är samma för alla fotbollsspelare då vi alla har ett ben där pengarna kanske inte kommer från de rätta ställena.”

Jag vet inte om alla fotbollsspelare får betalt från tveksamma finansiärer. Men med tanke på att Roman Abramovitj har pumpat in stora pengar i Chelseas damlag var ju Eriksson inmålad i ett hörn.

På driften har Chelseas damlag gjort förluster kring 40 miljoner kronor de senaste säsongerna. Då är det förstås skönt att ha Abramovitj:s ekonomi bakom sig.

Ett helt nytt Sverige mot Bonansea

Efter matchen mot Portugal sa Peter Gerhardsson att det skulle ”bli lite andra spelare som startar” mot Italien. Lite andra visade sig vara elva andra. Förbundskaptenen byter nämligen hela startelvan till dagens final i Algarve cup.

Matchen har avspark 12.05 och går att se i Lagos samt på SVT1 och SVT Play. Gerhardsson startar med följande elva spelare: Hedvig LindahlJulia Roddar, Josefine Rybrink, Emma Berglund, Jonna AnderssonSofia Jakobsson, Hanna Bennison, Elin Rubensson, Olivia SchoughKosovare AsllaniAnna Anvegård.

Personligen är jag nyfiken på ganska mycket när jag ser den här elvan. Sverige är känt för sin defensiva stabilitet. Nu är det en helt nykomponerad backlinje, och dessutom med ett nytt centralt mittfält framför. Jag är således spänd på att se hur backlinjen klarar sig samt på hur duon Bennison/Rubensson löser den defensiva balansen på mitten.

Sedan är jag förstås spänd på att se Asllani tillbaka i startelvan. Hon såg riktigt vass ut i inhoppet senast. Det var även länge sedan jag såg Anvegård i aktion. Hur är hennes form?

Två spelare jag hade hoppats får se är Fridolina Rolfö och Nathalie Björn. De var två av Sveriges allra viktigaste spelare i OS – jag hade snittbetygen 3,60 på Rolfö och 3,50 på Björn, inte minst är de viktiga för att landslaget skall kunna vara spelförande.

Båda har nämligen utmärkt bollbehandling och bra passningsspel. Björn är Sveriges bästa spelare på att spela genom motståndarnas lagdelar och Rolfö är fantastisk på att kombinera med lagkompisar. Rolfö brukar dessutom falla in i planen och hjälpa Asllani som ett slags ”reserv-tia”.

När det gäller Italien är deras stora spelare Barbara Bonansea. Juventus tekniska och kreativa kantforward kom med på mittfältet i Fifpros världslag för 2021. Så bra att hon skulle vara aktuell för ett världslag tycker jag inte att hon är. Men hon är bra – i sina bästa stunder håller hon absolut världsklass.

Jag har i skrivande stund inte sett vilken elva förbundskapten Milena Bertolini mönstrar. Men jag hoppas att Bonansea är med, trots att hon startat i Italiens två tidigare matcher i cupen. Oftast utgår hon från vänsterkanten, vilket gör att Julia Roddar och Sofia Jakobsson troligen får en nyckelroll i den svenska defensiven i dag. Men Bonansea brukar byta position ganska mycket, och kommer säkert att båda dyka upp på högerkanten och centralt, som nia.

Tillagt i efterhand: Här är Italiens elva. Som synes är Bonansea med. Det är ett ganska ordinarie italienskt landslag. Sju av de här elva spelarna startade även den viktiga VM-kvalmatchen mot Schweiz (förlust med 2–1) i slutet av november.

Mållöst i engelska toppmötet – målkalas i spanska

Chelsea–Arsenal slutade 0–0. Fast det var en kanonmatch, väl värd att sluta 2–2 eller 3–3. Jonna Andersson och Stina Blackstenius startade i varsitt lag, båda med nummer 25 på ryggen.

Båda gjorde klart godkända insatser. Blackstenius hade en nick som räddades på mållinjen. Faktum är att Millie Bright räddade på mållinjen två gånger i 88:e minuten. Totalt sett var dock Chelsea klart närmare ett segermål i den andra halvleken. Den dominerade de blåklädda närmast totalt. Och på övertid borde man haft en straff när Leah Williamson täckte ett inlägg med högerarmen.

I den första halvleken var Arsenal det bättre laget. Där hade Blackstenius ett otroligt bra nickläge, helt fri i straffområdet. Men där visade hon brister i luftrummet. För trots att hon var oattackerad var hon inte nära att göra något bra av kanonläget.

Arsenal spelade 4–2–3–1 med Blackstenius som topp och Vivianne Miedema som tia. I den första halvleken tyckte jag att det funkade utmärkt. Men efter paus hamnade Miedema alldeles för långt från Chelseas straffområde för att jag skall tycka att det var en bra taktik.

Jonna Andersson hade mycket att göra före paus. Arsenals anfall kom oftast på Anderssons kant genom Beth Mead. Men Mead försvann ur matchen, och byttes ut – något som kan ses som ett gott betyg åt Andersson.

Chelseas vänsterback var dessutom nära att bli målskytt. Efter en hörna drog hon till med sin vänster, det pressade skottet touchade en motståndare och gick precis utanför.

Det blev alltså 0–0 inför 3 330 åskådare. Resultatet innebär att Arsenal är kvar i två poängs serieledning, men att Chelsea numera är det enda laget som har guldet i egna händer. Chelsea har ju nämligen en match mindre spelad.

Matchen hade en härlig intensitet och spänning och var värd en betydligt högre publiksiffra. 3 330 är ju faktiskt för dåligt.

Kvällens match var för övrigt veckans andra toppmöte i en europeisk toppliga. I onsdags möttes ettan och tvåan i Spanien. Det toppmötet fick en helt annan utgång än kvällens, det blev alltså inte det minsta mållöst. Det blev inte heller speciellt spännande.

Ettan Barca vann nämligen med osannolika 9–1 borta mot tvåan Real Sociedad. Fridolina Rolfö spelade vänsterback i Barca och var inblandad i förarbetet till 1–0-målet och gjorde själv 3–0. När lagen möttes i Barcelona blev det för övrigt 8–1 till Barca. Det är jämnt i spanska ligatoppen…

Drömstart för Guillou – tack och adjö från Labbé

Den första omgången är spelad i de Asiatiska mästerskapen. Cmore sänder Australiens matcher i Sverige. I dag fick de visa hela 18 mål när The Matildas vann mot Indonesien med 18–0. Sam Kerr missade en straff – men smällde ändå in fem mål.

Höjdpunkter från matchen finns här – framför allt är comebackande Aivi Luik:s 17–0-mål en sevärd godbit.

I och med sin fem mål i dag är Kerr uppe i totalt 54 landslagsmål – flest av alla spelare från Australien, något som hon hyllades för av tvåan Tim Cahill (50 landslagsmål) på det här fina sättet:

Apropå Indoniesien skrev jag att mittbacken Shalika Aurelia Viandrisa blir klubbkompis med Beata Kollmats i AS Roma. Det stämmer inte.

Viandrisa är Indonesiens första utlandsproffs på damsidan, men jag gick vilse i Romaklubbarna. Hon har skrivit på för andraligaklubben Roma CF, som ju faktiskt har både färger och en klubbsymbol som gör det väldigt lätt att blanda ihop laget med AS Roma. Noterbart i dag var att Viandrisa började på bänken. Men det var alltså en svettig dag för Indonesiens backlinje, och hon byttes in redan i 26:e minuten – i 5–0-underläge…

För Australien med Tony Gustavsson och Jens Fjellström är ju gruppspelet en ren transportsträcka. Däremot står ju mycket på spel för Thomas Dennerby:s och Jane Törnqvist:s Indien och för Piteåspelaren Katrina Guillou i Filippinerna.

Guillou debuterade för the Filipino Booters i dag. Hon gjorde det i den match som bör vara landets största damfotbollsframgång hittills. Man vann nämligen med 1–0 mot Thailand och tog ett jättesteg mot kvartsfinal. Höjdpunkter från matchen finns här.

Filippinerna hade ett helt gäng nya spelare, som rekryterats av landet nya förbundskapten, australiske Alen Stajcic. Spelare med filippinska släktband. Segerskytten heter exempelvis Chandler McDaniel, och är uppvuxen i Kalifornien. Hennes storasyster Olivia McDaniel vaktade målet och höll nollan. Segermålet var för övrigt en jättetavla från Thailands målvakt.

Hos thailändarna startade den tidigare Kristianstadsspelaren Miranda Nild. Däremot saknades den tidigare storstjärnan Kanjana Sungngoen, den spelare jag tycker har varit bäst i laget tidigare. Hon har stått för lagets offensiva tyngd.

Jag kan inte hitta någon uppgift på om Sungngoen har slutat, eller om hon av någon anledning har ställts utanför truppen. Klart är att Thailand saknade offensiv tyngd. Under de perioder av matchen som jag såg hade laget stort bollinnehav, men enorma problem att komma till målchanser.

Eftersom åtta av tolv lag går vidare till kvartsfinal är det stor chans att tre poäng räcker till slutspel. För Indien var öppningsmatchen mot Iran den riktigt stora chansen att ta en trepoängare. Och man hade flera stora chanser – men lyckades inte göra några mål. I den andra halvleken gjorde Irans målvakt Zohreh Koudaei en riktigt sjuk räddning på en nick från nära håll.

Indien hade det bästa spelet, och lär vara mest missnöjt med slutsiffrorna 0–0 (höjdpunkter här). Men Iran hade en boll i ribban och borde nog även ha haft en straff. Så det kunde även ha blivit förlust för Dennerbys lag.

Normalt är en poäng i öppningsmatchen en okej öppning på ett mästerskap. Men för Indien var inte 0–0 mot Iran något okej resultat, utan lite av en mardröm. Iran är det på pappret enklaste motståndet i gruppen.

I de två sista gruppmatcherna väntar nämligen Taiwan och Kina. Och i avslutningsmatchen mot Kina lär det inte bli några poäng. Indien har alltså kniven mot strupen inför söndagens match mot Taiwan om man skall kunna ha kvar chansen på en kvartsfinal- och även VM-plats. Nu vann Indien med 1–0 mot just Taiwan i en träningsmatch för ett par månader sedan. Och man har hemmaplan. Men jag skulle ändå säga att Taiwan är favorit inför söndagens måstematch.

Dels för att Indien kändes svagt i båda straffområdena mot Iran, dels för att Taiwan har större erfarenhet vid den här typen av matcher.

Det om mästerskapet i Asien. I helgen kan man på Viaplay njuta av Juventus–Fiorentina 14.30 under lördagen, och på söndag visas Brighton–Chelsea 13.30 och Manchester City–Arsenal 19.45.

Kanske att vi kan få se en comeback från Linda Sembrant i Juves match. Mittbacken satt på bänken senast. Då blev det inget spel. Dags nu?

På söndag 12.00 är det även spansk supercupfinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Tyvärr hittar jag ingen tv-sändning från det hyperintressanta svenskmötet. I semifinalerna startade Fridolina Rolfö i Barcas 1–0-seger mot Real Madrid, och Hanna Lundkvist byttes in i 70:e minuten när Atletico vann med 3–2 mot Levante. Däremot fick inte Hedvig Lindahl någon speltid.

Apropå målvakter som spelade i OS-finalen meddelade den kanadensiska guldhjälten Stephanie Labbé att hon avslutar karriären.

Under den karriär som alltså avslutades med ett OS-guld hann 35-åringen med att spela för fyra olika damallsvenska klubbar – Piteå, Kif Örebro, Linköping och Rosengård. Det är bara att gratulera Labbé till en fin karriär, och önska henne lycka till i livet efter fotbollen.

På svensk mark noteras att vi nu har en hemvändare. Lova Lundin lämnar franska ligan för Djurgården. Stockholmarna får nu faktiskt räknas som ledarlaget under silly season. Efter tunga tapp av Sheila van den Bulk och Elizabeth Addo har man radat upp spännande värvningar. Med spelare som Tove AlmqvistSanna KullbergStinalisa JohanssonEmelie LövgrenEbba WiederSara Lilja Vidlund och nu alltså Lova Lundin börjar Djurgården få ihop en riktigt spännande trupp.

Dagens överraskning var annars att Häcken köper loss Marika Bergman Lundin från IK Uppsala Fotboll. Inget ont om Bergman Lundin, som jag tycker har varit stabil när jag sett henne de två senaste åren. Jag ser henne däremot inte som en bärande spelare i ett damallsvenskt topplag. Men jag kan ha fel.

Ge Diamantbollen till Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

I kväll mellan 21.00 och 23.00 på TV4 visas det coronasubstitut till Fotbollsgalan som kallas ”Fotbollsåret 2021”. Då skall årets Diamantbollen delas ut. Kampen om svensk damfotbolls finaste pris känns ovanligt öppen. Men som ni förstår av rubriken lägger jag alltså min röst på Fridolina Rolfö.

I fjol vann Magdalena Eriksson. Hon nämns som en het kandidat även i år. Men det tycker jag inte att hon borde vara. Visst har hon vunnit många titlar, men har hon varit bäst?

När jag sett henne under året har hon faktiskt varit ganska långt ifrån bäst. Jag tycker att OS bör väga otroligt tungt när Diamantbollen 2021 dalas ut. I OS led Magda i och för sig av sviter från en skada. Men då platsade hon inte i mittförsvaret, utan fick spela som vänsterback. Och där var hon inte speciellt lyckosam. Magda finns således inte med bland mina fem heta kandidater.

Vilka finns då bland de fem kandidaterna? Jo, där ryms fem de sex som fick högst betyg av mig i OS. Mina OS-betyg såg ut så här:

4,20: Caroline Seger 4–4–x–4–5–4
3,80: Hedvig Lindahl 4–4–x–3–3–5
3,60: Kosovare Asllani 5–4–x–3–3–3
3,60: Fridolina Rolfö 3–4–x–3–4–4
3,50: Nathalie Björn 5–2–3–3–3–5
3,40: Stina Blackstenius 5–3–x–2–3–4
2,83: Filippa Angeldahl 5–2–3–2–2–3
2,80: Hanna Glas 4–1–x–3–3–3
2,75: Jonna Andersson 3–3–3–x–x–2
2,50: Amanda Ilestedt 3–3–2–2–4–1
2,40: Sofia Jakobsson 3–3–x–2–2–2
2,20: Magdalena Eriksson x–1–2–3–3–2

När jag ändå redovisar mina OS-betyg kan det vara värt att nämna att utöver de spelare som blev betygsatta i fyra matcher eller fler så var det två som fick betyg i två matcher vardera i form av Hanna Bennison (två treor) och Lina Hurtig (två tvåor). Dessutom var det sju spelare som bara fick betyg mot Nya Zeeland, nämligen:
4: Olivia Schough.
3: Jennifer Falk och Emma Kullberg.
2: Julia Roddar, Rebecka Blomqvist, Madelen Janogy och Anna Anvegård.

Det var OS-betygen. Nu till kvällens gala. Vi tar det pris för pris, eller lagdel för lagdel. Alla nominerade kandidater till lagdelspriserna, och juryns sammansättning, hittar ni här.

Årets målvakt:

Här är Hedvig Lindahl min vinnare. Jag tror också att hon tar hem priset, även om Jennifer Falk också har haft ett bra år. Men Lindahl klev fram i avgörande lägen i OS, inte minst minns vi fina straffräddningar både mot Australien och i finalen. Lindahl bör vara en ganska klar vinnare trots att hon inte varit given förstamålvakt i Atletico Madrid under hösten. Hon och Lola Gallardo har delat ganska jämnt på speltiden.

Årets back:

När jag tog ut mitt stjärnlag efter OS-turneringen var Nathalie Björn med i startelvan. Hon är dock inte nominerad till Årets back, och kan således inte vinna. Jag antar att det beror på att hon varit mycket skadad, både före och efter OS.

Då går istället min röst till Hanna Glas, som gjort det utmärkt i landslaget hela året, var bra i OS och har varit stabil när jag sett henne i Bayern – med vilka hon tog ligaguld.

Årets mittfältare:

Här står det mellan Caroline Seger och Kosovare Asllani. Min röst går till Seger eftersom jag tycker att hon var vår jämnaste och bästa spelare i OS.

I övrigt hade de båda huvudkandidaterna liknande säsonger. Båda var väldigt bra i våras, och förde sina respektive klubblag till stora framgångar – SM-guld respektive andraplats och Champions Leagueplats. Båda gjorde en otroligt bra OS-turnering, men avslutade med att slå usla straffar. Slutligen fick båda hösten söndertrasad av skador.

Asllani skulle också vara en värdig segrare, men jag tror alltså på Seger.

Årets forward:

Här står det mellan Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö. Precis som i kampen om Årets mittfältare tycker jag att båda huvudkandidaterna skulle vara värdiga segrare. Båda hade en stark vår och gjorde en lysande OS-turnering. Min röst går dock till Rolfö på hennes jämnhet över hela året. Medan Blackstenius hackade lite på hösten, delvis orsakat av skador, har Rolfö hela tiden varit stabil. Och hon har slagit sig in i världens bästa klubblag, FC Barcelona.

Det går att argumentera för att Rolfö kanske borde varit nominerad som mittfältare, eftersom hennes kantroll i landslaget är minst lika mycket yttermittfältare som ytterforward. Och i Barcelona har hon varit allkonstnär och spelat allt från toppforward till vänsterback. Men det är ändå inte helt fel att kalla henne forward.

Rolfö slutar som landslagets bästa målskytt under kalenderåret 2021. Och hon blev delad segrare i assistligan i Champions Leagues gruppspel med fyra målpass. Dessutom gjorde hon tre mål. I OS gjorde Blackstenius fem mål och hade en assist medan Rolfö gjorde tre mål och hade två assist. Det är en otroligt jämn kamp där jag alltså håller Rolfö som knapp vinnare.

Diamantbollen:

De fem spelare som jag tycker slåss om årets Diamantbollen är Lindahl, Asllani, Seger, Blackstenius och Rolfö. Eftersom jag redan berättat att jag håller Seger knappt före Asllani och Rolfö knappt före Blackstenius återstår egentligen bara tre tänkbara vinnare.

Där åker Lindahl bort eftersom hon inte presterat lika bra före och efter OS. Därmed är det final mellan Seger och Rolfö. Om den här prisutdelningen hade varit i augusti hade jag haft Seger som ganska klar segrare. Så långt var hennes år fullständigt lysande. Jag har tidigare varit lite kritisk mot henne eftersom jag tycker att hon periodvis varit en bromskloss i anfall. Att hon nästan aldrig slagit ut lagdelar hos motståndarna, utan tvärtom oftast valt en feg utväg genom sidleds- eller bakåtpassningar.

Men i år såg jag redan tidigt en mer offensiv Seger. Som 36-åring utvecklade hon sitt spel och var ofta den som satte de offensiva poängspelarna i fina positioner. För mig skulle Seger vara en värdig vinnare av Diamantbollen 2021. Det är även Lindahl, Asllani och Blackstenius. Alla har gjort bättre säsonger än flera av de som vunnit Diamantbollen tidigare år.

Det är ju bara det att det här är Sveriges bästa år genom tiderna. Landslaget har aldrig förr varit rankat så högt vid ett årsskifte. Jag trodde ju faktiskt att Sverige skulle vara världsetta, men vårt landslag ligger ”bara” på en fin andraplats.

Här kan jag inte låta bli att ifrågasätta Fifas rankingsystem. Sedan i somras har Sverige sex segrar på sex matcher. Ändå har landslaget tappat 9,59 rankingpoäng. Hur kan det vara möjligt? Ett system där man går minus på vinster känns inte som något bra system. För det innebär ju att det är bättre att inte spela än att vinna matcher.

Tillbaka till Diamantbollen. Konkurrensen om priset är alltså stenhård. Så hård att jag inte ens har med Magdalena Eriksson bland mina fem toppkandidater. Och då skall man veta att hon och Blackstenius var de enda två svenska spelarna som var nominerade till Ballon d’Or. Där slutade Eriksson på elfte plats och Blackstenius på trettonde. Barcelonas Alexia Putellas vann för övrigt tidningen Franc Football:s guldboll.

Eriksson och Blackstenius fanns även bland de 13 nominerade till Fifas pris till världens bästa spelare, The Best. Det priset delas ut den 17 januari.

Kollar vi brittiska tidningen The Guardian:s lista över världens 100 bästa spelare under 2021 toppas den också av Alexia Putellas. Det är väldigt ovanligt att en spelare som inte var med i årets stora mästerskap rankas som världsetta. Det är inte desto mindre välförtjänt, då Putellas är hjärnan i världens bästa klubblag.

Anmärkningsvärt är dock att inget av världens fyra högst rankade landslag (USA, Sverige, Tyskland och Frankrike) är representerat på topp tio på The Guardians 100-lista. På den listan finns för övrigt följande nio svenska spelare:

11: Magdalena Eriksson
17: Stina Blackstenius
24: Kosovare Asllani
33: Hanna Glas
45: Fridolina Rolfö
62: Sofia Jakobsson
65: Hedvig Lindahl
77: Caroline Seger
88: Lina Hurtig

Internationellt är det alltså Magda Eriksson som är vårt stora namn. Jag antar dock att de som röstat fram de här listorna inte kollade in OS-turneringen, utan mest gått på titlar. För om de kollat på OS skulle Eriksson inte legat så högt, medan Seger hade varit topp fem.

Trots det har jag alltså Fridolina Rolfö som min favorit. Jag har det för hennes jämnhet och allsidighet. Jag tycker helt enkelt att hon just nu är Sveriges bästa fotbollsspelare. I kväll strax innan 23.00 får vi veta om juryn håller med mig.

OS-truppen är klar – den innehöll inga stora skrällar

Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.

Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.

Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.

Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.

Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.

Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl och Jennifer Falk

Backar:
Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.

Mittfältare och forwards:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.

Reserver:
Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.

Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.

På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.

Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.

Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.

Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.

Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.

Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.

Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?

Kryss mot USA – det var på alla sätt väldigt bra

Lördagskvällens match mot USA slutade 1–1 efter att det varit svensk ledning i paus. Jag har sett Sverige ta poäng mot amerikanskorna flera gånger tidigare.

Men frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA. Kvitteringen kom på straff i minut 87. Sofia Jakobsson var överhet efter en amerikansk hörna och sprang ner Kelley O’Hara.

Avblåsningen var solklar – men var det innanför straffområdet? Domaren tyckte det, och jag känner inte att man kan vara upprörd över det domslutet, även om förseelsen kanske skedde utanför. Men det var alltså verkligen på gränsen, och Jakobsson får skylla sig själv som gick in med så hög fart i duellen.

Synd för Jakobsson att straffsituationen blir det bestående minnet av hennes insats. För den var ju annars väldigt bra i 85.45.

Som sagt var alltså hela den svenska insatsen väldigt bra. Peter Gerhardsson valde att ställa upp med tre mittbackar, något han inte gjort mot vasst motstånd på ett bra tag. Det innebar vissa problem med presspelet, som inte var synkat i början.

Men det innebar också större defensiv trygghet än man är vad vid mot USA. Normalt brukar amerikanskorna komma med en jätteanstormning direkt från start. Den anstormningen uteblev i dag. Dock var vi lite illa ute under tio minuter mellan minut 15 och minut 25. Där fastnade alla svenska uppspel i USA:s press.

Gästerna lyckades dock bara skapa en riktigt bra målchans under den perioden. I paus hade jag 2–2 i klara målchanser. Men det var 1–0 i mål till Sverige, och 4–2 i hörnor.

Målet var riktigt snyggt. Lina Hurtig nådde riktigt höga höjder på en vänsterhörna och nickade in bollen via bortre stolpen. Amerikanskorna verkade chockade över hur högt Hurtig kom. Målvakt Alyssa Naeher stod för en sådan där klassisk ”ut och hänga tvätt-utrusning”. Ni vet en misstajmad, där målvakten kommer ut helt snett, med armarna i luften. Se målet här.

Det var för övrigt första gången USA kom i underläge på nästan två år. Det skall ju sägas att förbundskapten Vlatko Andonovski hade placerat några av sina bästa spelare på bänken. Där fanns bland annat Sam Mewis, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Man saknade även troliga startspelarna Abby Dahlkemper och Tobin Heath. Men det ändrar inte faktumet att Sverige gjorde en utmärkt match.

USA inledde den andra halvleken med tio bra minuter, där de skapade ett par halvchanser. Följande 25 minuter var riktigt, riktigt bra från svensk sida. Då kändes det faktiskt hur lugnt och tryggt som helst. Normalt i matcherna mot USA brukar det ändå kännas som att vi möter en mycket bättre motståndare. Men så kändes det inte i dag.

Det var först de sista tio minuterna som USA fick till en riktig anstormning där de även skapade målchanser. På så sätt var inte den sena kvitteringen ologisk. Samtidigt som det är lite tråkigt att Gerhardssons lag inte fick vinna kanske det kan ha varit bra att vårt landslag inte fick sväva i väg. Ett kryss kanske var bästa möjliga resultat med tanke på framtiden.

Och vår förbundskapten fick många bra svar. Inte minst kring sina veteraner. Det är ju många som har ifrågasatt framför allt Nilla Fischer, men även Caroline Seger. Personligen har jag haft massor av synpunkter på Segers spel i Rosengård. Men i den här typen av matcher är hon en jättetillgång med sin passnings- och bollskicklighet.

Seger var helt enkelt lysande. Och det var även Fischer. När det hettar till är båda så där härligt lugna och trygga med bollen så att det sprids en trygghet i laget.

När jag ändå är inne på veteraner så kan man inte sluta att imponeras av Linda Sembrant. Inte nog med att hon nästan aldrig sätter sina fötter på fel ställen – hon styr hela tiden sina lagkompisar. I dag hördes hennes röst hela tiden genom tv:n och in i mitt vardagsrum. En klippa.

Men som sagt, alla var bra. Inte minst visade Jennifer Falk att hon klarar sig alldeles utmärkt på högsta internationella nivå. Ett otroligt skönt besked. Man har ju varit lite fundersam över vad som skall hända när Hedvig Lindahl lägger av. Men nu känns det plötsligt väldig välbeställt på målvaktssidan.

Offensivt är det i luftrummet vårt landslag är allra bäst. Tydligen gjordes 21 av de 40 målen i EM-kvalet i samband med fasta situationer.

Men det blir bättre och bättre på marken också. I dag hade Fridolina Rolfö två kanonchanser i spelet. En chans där hon bröt en bakåtpassning från planens drottning – Lindsey Horan. En efter ett riktigt mönsteranfall som började med en läcker skarvning från Hurtig.

Det som var extra roligt var att inhopparna också var bra. Både Filippa Angeldahl och Stina Blackstenius kom in och bidrog. Angeldahl stadgade upp mittfältet och Blackstenius kom in med fart.

På tisdag 18.30 väntar Polen i en helt annan typ av match. Då skall vårt landslag driva spel mot ett lite sämre motstånd. Det blir intressant att se om man även klarar av det.

I dagens viktigaste landskamp, den som gäller en OS-plats, vann Chile med 2–1 mot Kamerun. Jag såg delar av matchen och drog slutsatsen att det var målvakterna som var skillnaden. Medan Tiane Endler gjorde ett par riktigt fina räddningar var Kameruns målvakt direkt svag. Fördel Chile inför returen alltså.

I dag var det även debut för Tony Gustavsson som förbundskapten för Australien. Det var en debut som han nog helst hade velat slippa. Ett ungt Tyskland körde fullständigt över The Matildas. Det slutade 5–2, men det kunde ha blivit större segersiffror. Båda Australiens mål var tröstmål på slutet.

I går vann Frankrike med 3–1 mot England. Här är höjdpunkter från den matchen:

Rosengård blev hårt straffat i München

Det var tyvärr precis så stor skillnad i kvalitet mellan toppen av damallsvenskan och topplagen i Europa som jag trodde. Bayern vann med 3–0 mot Rosengård och har kopplat ett järngrepp om en semifinalplats.

FC Rosengård kom till spel i München med en namnkunnig startelva med spelare som tillsammans har noterats för minst 900 landskamper – kanske till och med 1000. Ändå var det lite av samma skillnad mellan lagen som det är när damallsvenska lag stöter på lag från elitettan i svenska cupen.

Rosengård hade väldigt svårt att fixa tempot, och blev stenhårt straffat av ett starkt Bayern. Jag tyckte att Rosengård spelade med alldeles för hög risk i matchupptakten. Kring eget straffområde slog man ganska ofta passningar dit man trodde att det fanns medspelare. Det gjorde det inte alltid.

De många farliga bolltappen i matchupptakten ledde dock inte till något baklängesmål. Bayerns två mål före paus kom i stället på snabba omställningar efter Rosengårdsanfall. Och det är sådant man inte kan gardera sig mot.

För när ett lag som Rosengård får en chans att anfalla i en sådan här match måste de gå för det. Och då finns alltid risken att man tappar boll när laget är på väg framåt, vilket innebär att man åker på en omställning i motsatt riktning istället.

Så blev det när Sanne Troelsgaard tappade bollen på mittplan i nionde minuten. Linda Dallmann tackade för det och pricksköt in 1–0. Det andra målet var en kontring på en Rosengårdshörna. Lineth Beerensteyn serverade Klara Bühl, som gjorde 2–0.

Inledningsvis tyckte jag det såg ut som att Rosengård formerade sig 5–4–1. Men ganska snart blev det istället det 4–3–3 eller 4–5–1 som Malmöklubben tänker spela i år. Rosengård gjorde totalt sett en helt ok insats. Det var bara det att Bayern visade en fantastisk kvalitet – en kvalitet som inte finns i damallsvenskan. 

I den andra halvleken sjönk tempot. Bayern verkade nöjd med resultatet, och Rosengård fick mer tid med bollen. Trots klart större bollinnehav kom bara gästerna till en enda 100-procentig målchans. Det var Sanne Troelsgaard som efter 85 minuter rann igenom till höger i straffområdet, men kom lite ur vinkel och fick se sitt avslut täckas till hörna.

Då stod det 3–0. Det målet kom i minut 62 när Rosengård hade flyttat upp laget, och Glodis Perla Viggosdottir missade en passning upp på centralt mittfält. Bollen hamnade hos Beerensteyn som hade lite flyt med studsarna när hon på egen hand fixade målet.

Men Bayerns 3–0-seger var inte turlig, den var hur säker som helst. Och tyvärr är det ju absolut ingenting som talar för en vändning på Malmö IP. Jag hade 90–10 till Bayern inför dubbelmötet. Nu är det drygt 99–1. Jag tror nämligen att Rosengård kan behöva drygt 100 försök för att klara av att vinna med fyra måls marginal mot det här Bayernlaget. Och just fyra måls marginal är det som krävs i returen.

Det är på många sätt tråkigt att se hur långt ifrån toppklubbarna som våra bästa svenska lag numera har halkat. På Uefas klubblagsrankning är Sverige numera nere på femte plats. Inget tyder tyvärr på att vi skall kunna klättra framöver, utan fokus får nog ligga på att lindra fallet.

Linköping slog ut Liverpool hösten 2014. Sedan dess har inget svenskt lag slagit ut något lag från de fyra länder som ligger framför oss på rankingen. Det handlar i tur och ordning om Frankrike, Tyskland, Spanien och England.

Inför den här kvartsfinalen hade det blivit två förluster mot franska lag, fyra mot tyska, tre mot engelska och en mot Barcelona. Totalt har alltså svenska lag förlorat de tio senaste mötena mot lag från högre rankade länder.

Noterbart också att Tjeckien är sexa och Danmark sjua på Uefas klubblagsranking, samt att svenska lag även har förlorat det senaste mötet med ett tjeckiskt lag och de två senaste mot danska.

Tittar vi på tyskt motstånd får vi backa till 2004, och finalen mellan Umeå och Frankfurt för att hitta ett svenskt avancemang. Då vann Umeå med förkrossande 8–0. Det här är tolfte gången sedan dess som svenska och tyska lag möts i Europacuperna. Samtliga de tidigare elva har slutat med tysk seger. 

Barcelona–Manchester City 3–0

Det här var en riktig maktdemonstration från FC Barcelona.

Inför hade jag 51–49 i spansk favör. Nu har jag 95–5. För inte nog med att 3–0 är ett fantastiskt resultat på hemmaplan – det kunde ha varit ännu större siffror.

Matchen spelades på neutral plan i italienska Monza. Men Barcelona kändes hemma på alla sätt. Spanjorskorna spelade sig hur lätt som helst genom Citys lagdelar och genom all press. Att det inte var hemmaledning efter 30 minuter var bara en storspelande Ellie Roebucks förtjänst.

Barca har varit väldigt spelskickligt i många år. Men de har saknat den effektivitet som krävs för att vinna stora turneringar som Champions League. Bland annat åkte man ju ur fjolårets turnering mot Wolfsburg efter en match man dominerat spelmässigt sett.

30 minuter in i dagens match tänkte jag att det kunde bli en repris. För då började City vakna till så smått, och komma i småfarliga kontringar.

Men det här var Barcelonas dag. Segern var alltså hur rättvis som helst. Och när City fick chansen att komma in i matchen via en straff så gjorde Barcamålvakten Sandra Panos en kanonräddning på Chloe Kellys skott.

Bäst i Barca var annars norska Caroline Graham Hansen som hade lekstuga på sin högerkant. Norskan satte sig dock ner efter 60 minuter. Det visade sig att hon inte kunde spela vidare, vilket naturligtvis är ett avbräck. Vi får verkligen hoppas att det inte är något allvarligt med Graham Hansen, som alltså annars visade storform.

Chelsea–Wolfsburg 2–1

Jag gav Chelsea favoritskapet med 70–30 och skrev att Wolfsburg är nere i sin djupaste svacka sedan man blev en europeisk toppklubb. Samt att det jag sett av Wolfsburg den här vintern har varit långt ifrån den klass som man vant sig vid.

Men i dag var gamla Wolfsburg tillbaka. Deras första halvlek var det bästa jag sett från den tyska storklubben på en bit över ett år. Man var minst en klass bättre än Chelsea – kanske två.

Eva Pajor var tillbaka i startelvan, och kanske var det just vad som krävdes för att spelet skulle börja funka. Pajor var lysande i offensiven, det var även Svenja Huth och Fridolina Rolfö. Chelseas försvar hade svårt att hänga med, och något eget spel lyckades inte Londonlaget få till.

Efter 50 minuter hade jag 6–0 i klara målchanser till tyskorna – och Rolfö hade varit inblandad i samtliga. Två av de där chanserna var stolpskott – ett från Alexandra Popp och ett från Rolfö. Svenskan var väldigt pigg, men också ineffektiv. För nog borde hon ha gjort något mål i den här matchen?

När Rolfö byttes ut i den 66:e minuter mot Rebecka Blomqvist var det i stället underläge med 2–0. Medan Rolfö och Wolfsburg stod för en kavalkad av missade målchanser var Chelsea hypereffektivt när väl chanserna kom i den andra halvleken. 

Fran Kirby serverade Sam Kerr till 1–0 och en stund senare stod Wolfsburgsmålvakten Katarzyna Kiedrzynek för en grov miss när hon slog en kort inspark till Chelseaspelare. Då kunde Sam Kerr servera Pernille Harder till 2–0 – en högst ologisk tvåmålsledning.

I det läget hade Aftonbladets stream börjat strula så illa att det var svårt att följa matchen. Det höll i sig matchen ut. Wolfsburg fick dock ett viktigt ”bortamål” när Dominique Janssen smällde upp en straff i nättaket.

Det sägs att Magdalena Eriksson orsakade den där straffen. Jag vet inte, för streamen funkade inte i det läget. Eriksson spelade hela matchen. Det gjorde även Jonna Andersson. Vänsterbacken räddade på mållinjen när Pajor bjöd på en fin cykelspark i den första halvleken. Tydligen hade Andersson även en målchans efter paus. Den såg jag dock inte på grund av alla bildproblem…

Det blev 2–1 till Chelsea, ett resultat som alltså inte alls speglade matchen. Klart är att den här kvartsfinalen i högsta grad lever över returen. Kan Wolfsburg göra en lika bra prestation nästa vecka så är en vändning inte omöjlig. I returen är för övrigt Wolfsburgmittfältaren Lena Oberdorf avstängd. 

PSG–Lyon 0–1

Det här var en match jag inte såg så mycket av. Det lilla jag såg var det PSG som hade flest målchanser för paus, och Lyon efter. Målet kom på straff i matchens slutskede. Wendie Renard placerade säkert in det viktiga ledningsmålet bakom Tiane Endler.

Straffen var väldigt långt ifrån solklar. Rutinerade Formiga fick en rensning på armen från nära håll. Det var så långt ifrån medveten hands man kan komma. Och eftersom armen var under axelhöjd anser jag att det inte borde ha blivit straff.

Resultatet innebär att PSG alltså måste vinna med andra siffror än 1–0 i Lyon nästa vecka. Även om det är uppförsbacke är det inte omöjligt.

Bayern München nästa för Rosengård

Alldeles nyss lottades kvarts- och semifinalerna i Champions League. Det var en helt fri lottning, alltså alla kunde lottas mot alla.

För Rosengård blev det kort väntan, Malmöklubben drogs redan som andra lott. Man gjorde det som bortalag i första kvartsfinalen mot Bayern München.

Det fanns inga drömlottningar i den här lottningen, utan Rosengård hade slagit ur underläge vilket lag som än väntat – för jag tar för givet att PSG vinner mot Sparta Prag nästa vecka.

Bayern München var dock en av de allra svåraste lotterna. Jag vågar säga att årets Bayern är den bästa upplaga klubben någonsin haft. Visst hade man ett starkt lag när man vann ligan både 2015 och 2016. Men jag tycker alltså att årets upplaga är klart bättre.

Faktum är att Bayern München bara varit i kvartsfinal i Champions League tre gånger tidigare, säsongerna 2016/17, 2018/19 och i fjol, 2019/20. Det är således fjärde gången på fem år som Bayern spelar kvartsfinal. Bara en gång hittills har man nått semifinal, det gjorde man våren 2019.

I fjol föll man mot Lyon i kvartsfinalen med 2–1. Det var som bekant enkelmöten på neutral plan i Spanien från kvartsfinal och framåt i fjolårets UWCL. Vad jag kan hitta är för övrigt den där matchen mot Lyon (22 augusti i fjol) den senaste match som Bayern lämnade utan att vinna.

Sedan dess hittar jag nämligen 21 raka segrar i olika turneringar. Här lämnar jag en brasklapp för att jag kan ha missat någon match. Däremot har jag inte missat att Bayern är i kanonform. Man leder Frauen-Bundesliga med fem poängs marginal, och går alltså mot klubbens fjärde ligaguld.

Laget är namnkunnigt. Senaste startelvan i Frauen-Bundesliga var Laura BenkarthHanna Glas, Simone Laudehr, Carina Wenninger, Carolin SimonLineth Beerensteyn, Sarah Zadrazil, Linda Dallmann, Sydney Lohmann, Klara BühlLea Schüller.

Laget är alltså hemvist för halva tyska landslaget. Normalt brukar ju även Lina Magull finnas med på mittfältet. Hon satt dock på bänken senast. Det gjorde även bland annat tidigare Rosengårdsspelarna Amanda Ilestedt och Simone Boye Sørensen.

Tittar vi på Bayerns senaste resultat visar de att klubben är i absolut toppform. Allra senast mot Biik Kazygurt spelade man mer eller mindre med ett B-lag, och vann med 3–0. Innan dess har man följande resultat sedan ligan startade om i början av februari:

* Meppen (h) 7–1
* Werder Bremen (h) 7–0
* Biik Kazygurt (b) 6–1
* Freiburg (b) 5–1

Totalt alltså fem segrar och 28–3 i målskillnad. Man kan ha invändningen att de inte mött några topplag, men resultaten är ändå imponerande.

Även om jag vet att Göteborg skakade Bayern i förra årets turnering håller jag Bayern som solklar favorit till att nå semifinal för andra gången på tre år. Oddsen blir 90–10 i tysk favör, alltså samma odds som jag gav Rosengård att vinna mot St Pölten. 

Kvartsfinalerna inleds den 23 eller 24 mars, då alltså med bortamöte för Rosengård. Returerna spelas 31 mars eller 1 april, och då blir det alltså en match på Malmö IP.

Om Bayern–Rosengård har en solklar favorit är övriga tre möten betydligt mycket mer svårtippade. Det lär ju bli ett helfranskt prestigemöte i ena kvarten, ett möte som i nuläget känns 50–50. Jag tycker att PSG känns som bästa laget i år, men Lyon har vinnarkulturen och traditionen, vilket ändå väger tungt.

De båda lagen möts för övrigt i förmatch i morgon. Med avspark 21.00 (sänds på Viaplay) skall franska ligan avgöras.

I övrigt fick vi svenskmöte mellan Chelsea och Wolfsburg. I mötet mellan tidigare Linköpingskompisarna Jonna Andersson/Magdalena Eriksson och Fridolina Rolfö håller jag Andersson/Eriksson som favoriter till 60–40. Om Rosengård skulle skrälla sig till semi väntar där vinnaren i den här kvartsfinalen.

Sista kvartsfinalen är hyperintressanta Barcelona mot Manchester City. Det är ett svårtippat möte mellan två väldigt formstarka lag. I princip känns det här också som 50–50, men jag ger Barca fördel med 51–49 eftersom City åkt ut mot spanskt motstånd de två senaste åren. Det har dock handlat om Atletico Madrid i båda fallen, och det är ju fullt möjligt att Barca passar City bättre än Madridklubben.

Här är hela dagens lottning: 

Kvartsfinaler:
1: FC Bayern München–FC Rosengård
2: PSG/Sparta Prag–Olympique Lyonnais
3: FC Barcelona–Manchester City
4: Chelsea–VFL Wolfsburg

Semifinaler:
5: 2–3
6: 1–4
Spelas 24/25 april respektive 1/2 maj.

Final:
6–5
Spelas i Göteborg den 16 maj.

Blomqvist slog till i snöbollsmatch

Det tog 22.22 innan Rebecka Blomqvist presenterade sig i Frauen-Bundesliga. Hon gjorde det genom att sätta den orange bollen bakom Emma Lind. Sporten var snöboll och de båda nämnda svenskorna var debutanter.

Snön vräkte ner över Wolfsburg när Frauen-Bundesliga hade återstart. Snötäcket, som var någon centimeter djupt vid avspark, blev bara djupare och djupare under den första halvleken.

Det blev således även alltmer svårspelat.

Man kan ju ifrågasätta om man skall spela matcher under sådana här förhållanden. Det är en fråga som är upp till domaren. Och så länge bollen rullar brukar domarna blåsa till spel, hur vitt – eller blött det än är.

Och bollen rullade i Wolfsburg, även den varken rullade lika snabbt eller långt som vanligt. Personligen tycker jag inte att det var någon skandal att tillåta spel. Fast jag hade inte heller protesterat om man blåst av drabbningen.

Första spelaren att halka var Potsdams Nina Ehegötz – som föll redan efter 15 sekunder. Hon var inte ensam om att ha svårt med balansen i upptakten.

Det var ändå hennes Potsdam som inledde bäst. De första 20 minuterna spelade gästerna en mer direkt fotboll, vilket var rätt medicin på snötäcket. Det blev för övrigt så tätt att domaren blåste för paus efter 25 minuter. Paus för att låta vaktmästare komma in skotta av linjerna och de båda målområdena.

Allt eftersom fattade även Wolfsburg att det inte var aktuellt med kortpassningsspel. Och när snöfallet började avta efter en halvtimme var det hemmalaget som hade kommandot.

Till slut vann Wolfsburg med 3–2. Det borde ha varit avgjort redan efter 39 minuter när Potsdams 19-åriga mittfältare Lea Bahnemann tog sin andra varning. Men hennes lag kvitterade när Nina Eheggötz snyggt tryckte in 2–2 i 51:a minuten.

Efter paus var det dock mästarlaget som ägde matchen. Och inhopparen Zsanett Jakabfi gjorde det avgörande 3–2-målet från nära håll, men ur dålig vinkel. Det var mer en fösning än ett skott, ett avslut som nog Lind borde ha tagit. Ungerska Jakabfi är för övrigt inne på upploppsrakan av fotbollskarriären. Hon har nämligen meddelat att hon slutar efter den här säsongen.

Det var alltså debut i Frauen-Bundesliga för Rebecka Blomqvist i Wolfsburg och Emma Lind i Potsdam. Den senare hade spelat en damallsvensk match på två år i Rosengård – den betydelselösa avslutningsmatchen 2019. Nu är hon redan uppe i lika mycket speltid i Turbine Potsdam.

Det var även en tredje svensk spelare med i matchen. För Fridolina Rolfö tog det roliga dock slut på ett tidigt skede. Hon byttes mot Jakabfi precis efter Potsdams kvittering i 27:e minuten. Varför hon blev utbytt så tidigt framgick inte av tv-sändningen. Jag såg inga tecken på någon skada.

För övrigt såg man knappt Rolfö alls i matchen. Hon hade svårt att hitta rätt på snön.

Med tanke på de svåra förhållandena är det egentligen inte rättvist att göra någon djupare analys av enskilda spelare. Utöver 3–2-målet tycker jag att Lind efter omständigheterna gjorde bra ifrån sig. Blomqvist skötte sig på ett bra sätt i de 67 minuter hon fick spela i sin debut. Och 1–0-målet var högklassigt.

Rebecka Blomqvist är en av alla toppspelare som lämnat Göteborg. En annan är finländska kantspelaren Emma Koivisto. Hon presenterades under fredagen som nyförvärv av engelska liganian Brighton & Hove Albion.

Som jag ser det byter Koivisto till en bättre liga, men till ett sämre lag.

Apropå England är söndagens toppmöte i WSL mellan Arsenal och Manchester City helgens höjdare i den europeiska damfotbollen.

I tv-guiden nedan noteras även fem svenska träningsmatcher, som sänds av olika tidningar med olika betalningsupplägg. Kul att våra elitlags träningsmatcher börjar bli intressanta för tv-sändningar.

Lördag
13.00: Real Madrid–Valencia i spanska Primera Iberdrola. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay.
13.00: BP–Djurgården, semifinal i träningsturnering. Sänds på Sportbladet Plus.
13.00: Kif Örebro–IFK Kalmar, träningsmatch. Sänds på Sportexpressen Play.
15.15: Lyon–Montpellier i franska D1 Feminine. Sänds på Viaplay.
16.00: Hammarby–AIK, semifinal i träningsturnering. Sänds på Sportbladet Plus.
16.00: Häcken–Linköping, träningsmatch. Sänds på gp.se.

Söndag:
13.30: Manchester United–Reading i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay.
14.00: Bayern München–Meppen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
15.30: Piteå–Umeå, svensk träningsmatch. Sänds på Sportexpressen Play.
15.30: Arsenal–Manchester City i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay.

Personligen vet jag inte om jag hinner se någon av matcherna. Jag har sedan någon dag tillbaka klivit in i skidbubblan. Vi har världscuptävlingar i grannstaden Ulricehamn under helgen och SM här i Borås i nästa vecka. På så sätt kändes det naturligt för mig att även få se en match på snö här på fredagskvällen…

 

Rolfö ser ut att lämna Wolfsburg

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö har tackat nej till förlängning av kontraktet i Wolfsburg. Vår svenska anfallsstjärna kommer därmed med största sannolikhet lämna den tyska storklubben till sommaren.

Det var i eftermiddags som det kom ut att det blivit nej tack till de kontraktsförslag som Wolfsburg lämnat till Rolfö och norska Ingrid Engen. Det var duktiga Wolfsburgjournalisten Jasmina Schweimler som avslöjade den lite oväntade nyheten. 

Jag har tyckt att Rolfö passat bra in i Wolfsburg, och blev alltså överraskad av beskedet. Samtidigt har Wolfsburg haft en jobbig säsong, med massor av skador. En säsong där man ligger fem poäng bakom fullpoängaren Bayern München, och där risken är stor att man få kliva ner från tronen efter fyra raka ligaguld.

Kanske att det påverkar. Till TV4-sporten lämnar ändå Rolfö en liten, liten öppning för att trots allt stanna i Wolfsburg:

”Jag trivs i Tyskland, men vill också se mig omkring. … Det finns många bra ligor och många bra fotbollslag, så man är glad över att det finns fler möjligheter nu än vad det gjorde för några år sedan. Jag är öppen för att se vad det finns för möjligheter.”

Det blir spännande att se vart hon tar vägen. Jag gissar att hon inte vill byta ner sig, och då är ju alternativen topplag i England, Frankrike, Spanien eller möjligen USA.

 

Grattis Magdalena Eriksson – Diamantbollen 2020

Alldeles nyss avslutades den alternativa fotbollsgala som kallades för Fotbollsåret 2020 på TV4. Diamantbollen gick som väntat till Magdalena Eriksson.

Magdalena Eriksson

Jag såg som bekant henne som den självklara vinnaren, och det gjorde tydligen även juryn. Stort grattis till Magda.

Här är alla kvällens damfotbollsvinnare:

Diamantbollen: Magdalena Eriksson
Årets målvakt: Jennifer Falk
Årets back: Magdalena Eriksson
Årets mittfältare: Caroline Seger
Årets forward: Fridolina Rolfö
Årets domare: Tess Olofsson
Årets futsalspelare: Hilma Lundqvist 

Dessutom gick Piastipendiet till Jitextränaren Kajsa Tornfalk och så fick Happy Lovesan, hon som tidigare hette Tina Nordlund, Fotbollskanalens hederspris.

Just Fotbollskanalens hederspris är kanske det pris som är allra mest ärofyllt på fotbollsgalan. Lovesan blev den femte kvinna att få hederspriset. Marta fick det allra första priset 2007. Efter henne har även Therese Sjögran (2015), Pia Sundhage (2017) och Lotta Schelin (2018) fått hederspriset.

 

Spännande tisdag – Eriksson tar priset

Inlägget uppdaterat med senaste nytt kring Champions Leaguelottningen

Vi står inför en väldigt spännande damfotbollstisdag. Först skall Göteborg och Rosengård lottas in i Champions League, sedan skall vi få veta vem som får diamantbollen 2020.

Måndagens stora nyhet var förstås bekräftelsen på att Rebecka Blomqvist fortsätter sin karriär i Wolfsburg.

För ett år sedan hade jag sagt att det var ett dåligt klubbval. Då hade nämligen Wolfsburg ett överflöd av forwards, och chansen till speltid hade varit högst begränsad.

Men nu är läget annorlunda. Wolfsburg skriker efter en målskytt efter att Pernille Harder lämnat och både Ewa Pajor och Alexandra Popp dragit på sig skador. Det har öppnat för Karina Sævik, som dock inte tagit chansen. Norskan har bara gjort ett mål på fem starter, vilket är lite i ett topplag som Wolfsburg.

Blomqvist får förstås inte spela förrän efter årsskiftet. Men känslan är att hon kommer att få chansen att visa upp sig. Och personligen tycker jag att det skall bli väldigt spännande att se vad hon kan göra i en högklassig omgivning. Blomqvist är en väldigt smart spelare, och borde kunna kombinera på ett bra sätt med alla de landslagsspelare som kommer att omge henne.

Uppdatering. När jag först skrev det här inlägget trodde jag att Blomqvists nya klubb, Wolfsburg, under tisdagen kunde lottas mot hennes gamla, Göteborg. Jag hade dock missat att Uefa har delat in lagen i fyra grupper, och att Göteborg och Wolfsburg därmed inte kan lottas mot varandra.

När Champions Leagues sextondelsfinaler lottas klockan 12.00 på tisdagen, svensk tid, har de svenska lagen klart olika förutsättningar. Lottningen skall för övrigt gå att se på uefa.com. Rosengård är seedat och kommer att få möta ett lag man bör vinna mot. Göteborg är däremot oseedat och har två riktiga mardrömslotter i sin grupp.

Som synes av listan ovan försämras läget för de svenska klubbarna för varje år som går. Rosengård har nu fallit till niondeplatsen på rankingen, vilket innebär att de riskerar mardrömslottning redan i åttondelsfinalen. Deras chanser i Champions League skulle öka betydligt om något av de åtta lag som är högre rankat än dem åker ut direkt i sextondelen.

Tittar vi på tänkbara lotter för Rosengård så slapp de att få med den riktiga nitlotten, Juventus, i sin lottningsgrupp. De fyra lag Malmöklubben kan möta är:

* Lanchkhuti (Georgien)
* FK Zhytlobud-2 Kharkiv (Ukraina)
* ŽFK Spartak Subotica (Serbien)
* FC Minsk (Belarus)

Det låter väl inte som några drömresor. Men det är fyra motståndare som Rosengård bara måste slå ut, även om serbiska Subotica gjort bra matcher mot Wolfsburg och Atletico Madrid i fjol. Det vore ett megafiasko om inte Rosengård spelar åttondelsfinal till våren.

För Göteborg ser det mycket värre ut. Av de 15 motståndare som var tänkbara från början kändes åtta som väldigt svåra. Då tänkte jag på de båda lagen från Tyskland, England, Frankrike och Spanien. Även Slavia Prag har visat sig vara ett väldigt svårspelat motstånd. I utgångsläget tänkte jag att Göteborg nog hoppas på en resa till Danmark, Norge, Kazakstan eller allra helst till Skottland eller Schweiz.

Numera är bara en av de drömresorna fortsatt aktuella. Göteborg kan nämligen lottas mot något av följande fyra lag:

* Brøndby (Danmark)
* Slavia Praha (Tjeckien)
* Paris Saint-Germain (Frankrike)
* Manchester City (England)

Mot danskorna ser jag Göteborg som klar favorit. Mot tjeckiskorna är det 50/50, medan KGFC slår rejält ur underläge mot både PSG och City.

Klockan 20.00 på tisdagskvällen sänder TV4 ”galan” Fotbollsåret – ett program där vi kommer att få veta vem som får diamantbollen. Jag är på Hanna Marklund:s sida, och röstar för Magdalena Eriksson.

Visst sköt Fridolina Rolfö Wolfsburg till Champions Leaguefinal, Kosovare Asllani har haft en kanonhöst i Real Madrid och Jennifer Falk har varit suverän i damallsvenskan. Och vissa vill lyfta Caroline Seger, Anna Anvegård och Hanna Glas.

Folk får lyfta vilka namn de vill. För mig känns faktiskt Magdalena Eriksson som ett fullständigt självklart val.

Magdalena Eriksson

Sedan hon tog över kaptensbindeln i Chelsea i januari 2019 har hon inte varit med och förlorat en enda ligamatch. Diamantbollen handlar ju om 2020, och under det här kalenderåret är Eriksson obesegrad i Chelseadressen i både liga och cuper. Som lagkapten har hon fått lyfta segerpokalen efter ligan, ligacupen samt Community Shield.

I landslaget har hon gjort två mål på fyra EM-kvalmatcher den här säsongen. Och hon växer alltmer ut till en ledare även här. Som sagt: Ge diamantbollen till Magda Eriksson.

Erikssons och Jonna Andersson:s Chelsea är ju ytterligare ett lag som Göteborg kan lottas mot i morgon. Faktum är att vi har en mängd svensklag i morgondagens lottning.

De båda tyska representanterna Wolfsburg (Fridolina Rolfö och alltså snart Rebecka Blomqvist) och Bayern München (Hanna Glas och Amanda Ilestedt) har ju svenska spelare. Det har även de båda italienska, i Juventus spelar ju Linda Sembrant, Lina Hurtig och Annahita Zamanian och hos Fiorentina har vi Stephanie Öhrström. I Slavia Prag spelar Mia Persson, i Atletico Madrid finns ju Hedvig Lindahl, som verkar vara på väg tillbaka från sin skada, och hos norska LSK finns Cathrine Dahlström.

Det kunde ha varit ytterligare svensk representation. Apollon från Cypern, som tränas av Kim Björkegren och som har Filippa Wallén, Klara Folkesson samt korsbandsskadade Matilda Abramo i truppen, var ytterst nära att kvala in.

De båda kvalomgångarna avgjordes i enkelmöten. Och i den andra kvalomgången mötte Apollon polska Gornik Leczna. Svensklaget, där Wallén spelade hela matchen och Folkesson hoppade in, tog ledningen med 1–0 redan i tredje minuten. Ledningen stod sig in i slutkvarten. Där gjorde dock polskorna två snabba mål och tog platsen i sextondelsfinalen.

Slutligen tänkte jag bara tipsa om att det finns en ny flik på Forum Elitettan.

Fransk toppmatch och svensk gala

Det brukar ju bli en stor tomhet när den inhemska damfotbollen tar slut. Fast i år blir nog inte den tomheten likadan som tidigare år.

Vi har ju i princip bara fått se matcher på tv eller stream i år. Och eftersom Viasat/Viaplay sänder flera utländska ligor kommer man ju att kunna se bra damfotboll på tv/stream även framöver.

Den här helgen är det i kväll som gäller. Då spelas faktiskt en av höstens riktiga godbitar. Och då tänker jag inte på Wolfsburg–Eintracht Frankfurt som har avspark 19.15 på Viaplay. Utan betrakta den tyska toppmatchen, med Fridolina Rolfö från start, som en förmatch.

För 21.00 är det kvällens huvudmatch i form av fransk seriefinal. PSG tar emot Lyon, och matchen visas både på Viasat Sport Premium och på Viaplay. Det känns som att det kan bli riktigt trevlig fredagsunderhållning.

I övrigt i helgen visas tyvärr inga fler damfotbollsmatcher på svensk tv de närmaste dagarna. Delvis beroende på att det är spelledigt i England den här helgen.

Men på söndag är det ju gala. 19.00–20.30 har Sportbladet damfotbollsgala. Kandidaterna finns här.

Lyon för femte gången i rad

Fantastiska Lyon vann Champions League för femte året i rad. Tyvärr blev aldrig finalen mot Wolfsburg speciellt spännande. Fransyskorna vann med 3–1 i San Sebastian efter att ha haft kontroll större delen av matchen.

För kvartetten Sarah Bouhaddi, Wendie Renard, Amel Majri och Eugenie Le Sommer var det sjunde titeln i UWCL. Just Le Sommer vikarierade som toppforward, och gjorde också matchens första mål i minut 25.

Le Sommer fick slå in returen på ett eget skott. Bra gjort av fransyskan, men också väldigt passivt försvarsspel av Wolfsburg. Det märktes lite för tydligt att tyskorna inte är vana vid att spela försvarsspel i ligaspelet. För även när Saki Kumagai snyggt pricksköt in 2–0 med vänstern i 44:e minuten var det mot ett väldigt passivt Wolfsburgsförsvar.

Lyons tredje mål styrde Sara Björk Gunnarsdottir in i 88:e minuten på ett skott från Le Sommer. Då hade det i och för sig bara varit ett mål upp under en halvtimma. Men det kändes ändå inte speciellt spännande. Jag kan faktiskt inte minnas en enda riktigt bra kvitteringschans. Och Wolfsburgs mål var också lagets enda avslut på mål.

Fridolina Rolfö? Jo, hon spelade från start och gjorde en okej match i ett utklassat Wolfsburg. Bland annat var svenskan inblandad i reduceringen till 1–2 genom att slå ett bra inlägg.

Med cirka tio minuter kvar att spela fick Rolfö två smällar mot huvudet i samma duell. Först blev hon skallad av lagkompisen Alexandra Popp, sedan fick svenskan även Bouhaddis armar i huvudet. Rolfö låg ett tag. När hon reste sig hade hon tejpats vid vänster ögonbryn.

I damallsvenskan vann Rosengård med 2–1 borta mot Eskilstuna, vilket innebär att Malmölaget nu har 3,5 poängs ledning i tabelltoppen.

Dagens seger var inte någon av Rosengårds mer imponerande. Samtidigt är det ju imponerande att rada upp vinster som man gjort. Laget har nu åtta segrar och två kryss på de tio senaste omgångarna.

I dag gjorde Anna Anvegård båda målen, en signal om att hon kanske är på väg att hitta målformen lagom till höstsäsongen – precis som i fjol.

Eskilstunas mål gjorde Loreta Kullashi på straff. Apropå Kullashi var det en intressant situation i 85:e minuten där Kullashi fick Zecira Musovic:s knä i huvudet när Rosengårdsmålvakten boxade bort en hög boll. Situationen ledde inte till något domslut, och jag vet faktiskt inte var reglerna säger.

Men personligen tycker jag faktiskt att det borde vara straff – och dessutom utvisning på Rosengårdsmålvakten. Att sätta upp knät högt när man hoppar in i dueller är otroligt farligt, betydligt farligare än att gå in i en duell med dubbarna före. Ja, jag vet att målvakter ofta jobbar med höga knän. Men det gör det inte mindre farligt. Och Musovics smäll mot Kullashis huvud skulle kunna leda till men för livet.

Zecira Musovic

I de två tidiga matcherna tog Vittsjö och Djurgården varsin viktig hemmaseger. Båda står på 16 poäng och är väldigt nära nytt damallsvenskt kontrakt. Jag har nämligen svårt att tro att Uppsala eller Växjö når över 20 poäng.

De förlorande lagen var Piteå och just Växjö. Båda är fast i bottenträsket. Som det ser ut nu tycker jag att det mesta talar för att Uppsala och Växjö åker ut. Den eventuella räddningsplanka som finns är just Piteå, som uppträder helt utan självförtroende.

I dag hade i och för sig Piteå bättre kvalitet på sina fasta situationer, vilket kan vara lagets räddningsplanka ut ur formsvackan. Dock visade Djurgården härlig kampvilja i defensiven och höll tätt för tredje gången i rad, trots att det var kaos på flera Piteåhörnor.

I elitettan hände det grejer. AIK tog ett jättekliv mot damallsvenskan 2021 genom att vinna med 2–0 i Skellefteå mot Sunnanå samtidigt som Morön föll med hela 4–0 hemma mot BP och Hammarby föll med 3–1 hemma mot Alingsås.

Därmed har AIK nu nio poäng ner till det damallsvenska strecket. De är i och för sig tolv omgångar kvar. Men nio poäng är mycket. Och eftersom lagen bakom skall mötas inbördes har AIK råd att tappa nio poäng på de där tolv omgångarna – och ändå vara säkert på att spela i damallsvenskan nästa år.

Känslan är att AIK tar den ena platsen. Och att Morön, Hammarby och BP gör upp om den andra platsen. Just det, i dag blandade BP sig i toppstriden på allvar.