Här är vårens lag i damallsvenskan

Efter fem omgångar  av damallsvenskan gjorde jag en ranking av seriens fem bästa spelare så långt. Då hade jag inte med en enda spelare från FC Rosengård.

Nu är vi halvvägs i serien, och jag har istället valt att ta ut en elva – vårens lag. Eller möjligen att vi det här året skall kalla det för sommarens lag, vårmatcherna började ju först i slutet av juni. Det är ett lag som av naturliga skäl kretsar kring spelare från Göteborg och Rosengård. Två lag som tyvärr redan möts i sin returmatch på söndag.

Här har seriemarkarna på förbundet misslyckats. För den seriefinalen hade man ju gärna haft längre fram i serien.

Mer framåtblick mot den matchen kommer senare. Nu är det tillbakablick som gäller, och alltså mitt sommarens lag. Det är uppställt 3–5–2, och har dessutom sju avbytare. Det handlar alltså om en full matchtrupp.

Kom gärna med synpunkter, eller ännu hellre – ta ut era egna vårens/sommarens lag i damallsvenskan. Här är mitt:

Jennifer Falk

Jennifer Falk, Göteborg

Det känns som att Falk på allvar är på väg att ta täten i ledet av alla kandidater till att ersätta Hedvig Lindahl i landslaget. Jennifer Falk är ett riktigt bollgeni. Hon satsade på tennis upp till 15 års ålder. Sedan började hon med fotboll – som utespelare.

Först som 18-åring blev nu 27-åriga Falk målvakt. Hon är alltså relativt färsk på posten, och växer för varje säsong.

Hon har alltid varit modig i utrusningarna. Tidigare har hon relativt ofta kommit ut snett. De missbedömningarna har dock minskat rejält i år. Hon var snett ute på Piteås tröstmål, och darrade lite första kvarten mot Umeå. Annars tycker jag att Falk har varit superstabil i målet.

Dessutom jobbar hon långt ute som en extra back, vilket ger trygghet åt Göteborgs försvarsspel. Falk är den målvakt som släppt in minst mål i serien. Hon har sju nollor på de nio senaste matcherna, och var faktiskt ganska klar etta för mig.

Emma Kullberg

Emma Kullberg, Göteborg FC

Umeå IK-produkten var 2009 med och tog silver i F19-EM. Och var året efter var hon startspelare i det svenska F20-landslag som nådde kvartsfinal i VM. Spåddes då en lysande karriär.

Men fick inte det genombrott många väntade sig. Efter att även ha testat i Öster och Vittsjö försvann hon från elitfotbollen, bland annat till följd av stress och prestationsångest. Hon hann spela både i division I och II innan hon kom tillbaka till Umeå IK och elitettan 2017.

Det stora genombrottet för 28-åringen (fyller 29 den 25 september) kom i fjol i Örebro. I år har hon varit den sammanhållande kraften i Göteborgs trebackslinje. Hon är snabb, passningssäker och modig med bollen. Kullberg passar helt enkelt klockrent i Göteborgs spelsätt.

Kändes inte helt redo för landslaget när hon fick chansen i vintras. Men känslan är att hon vuxit ytterligare i Göteborg, och att det kan vara värt för Peter Gerhardsson att ge henne chansen igen.

Faith Ikidi

Faith Ikidi, Piteå IF

Den 33-åriga svensk-nigerianskan är inne på sin elfte säsong i Piteå. Hon har hela tiden varit nyckeln i norrbottningarnas försvarsspel. Så även i år.

Hon är precis lika placeringssäker och svårpasserad som tidigare. Och med sin oefterhärmliga, iskalla och tekniska spelstil är hon väldigt underhållande att se.

Som jag tidigare skrivit tyckte jag att hennes karriär såg ut att vara på väg ner under guldsäsongen 2018. Då hade hon en del farliga bolltapp och missade dribblingar. Men i år har jag varken sett bolltapp eller missade dribblingar. Bara en norrbottnisk backklippa.

Glodis Perla Viggosdottir

Glodis Perla Viggosdottir, FC Rosengård

Den 25-åriga isländskan är urtypen av en stabil försvarsspelare. Hon kliver in rejält i närkamperna, är en av damallsvenskans allra starkaste i luftrummet och dessutom en utmärkt passningsspelare.

Jag tycker att hon växer för varje år, blir bara stabilare och stabilare. I år har hon varierat lite mellan den centrala rollen och den till vänster i Rosengårds trebackslinje. Hon är viktig i lagets uppbyggnadsspel. Hon kan slå passningar som slår ut lagdelar, men oftast driver hon upp tempot och skapar på så sätt tid för lagkompisar att slå de där genomskärande bollarna.

Emma Koivisto

Emma Koivisto, Göteborg FC

Längst ut till höger på mittfältet huserar en ett finländskt konditionsfenomen. 25-åringen (fyller 26 den 25 september) verkar kunna springa precis hur mycket som helst.

Hon jobbar från hörnflagga till hörnflagga, och när det kommer inlägg från vänster dyker hon nästan alltid upp vid bortre stolpen. Som kantspelare är hon dessutom bra på att slå sin back och på att leverera fina inspel.

Delar av våren har Koivisto fått vikariera i trebackslinjen, något hon gjort väldigt bra. Samtidigt känns det som lite slöseri på seriens bästa kantspelare att hon inte får fritt spelrum för sina fantastiska löpningar.

Vilde Bøe Risa

Vilde Bøe Risa, Göteborg FC

Norskan har inte spelat sedan den femte omgången. Ändå finns hon med på mittfältet i vårens lag. Skälet är förstås att hon var väldigt dominant så länge hon var med.

Jag ser 25-åringen som Göteborgs absolut viktigaste spelare. Av lagets mittfältare är hon den som är klart bäst på att hitta egna forwards genom att spela igenom motståndarnas mittfält. Hon är kanske dessutom bäst i serien på spelvändningar.

Hennes känsliga fötter levererar även utmärkta frisparkar och hörnor. En nyckelspelare. Inför seriestart ansåg jag att Bøe Risa var den enda spelare som Göteborg inte kunde ersätta. Och jag trodde att man skulle bli klart sämre utan henne.

Nu har laget tagit 16 poäng på sex matcher utan norskan. Göteborg har således hittat sätt att ersätta henne. Dock är jag övertygad om att laget blir ännu bättre när Bøe Risa är tillbaka.

Caroline Seger

Caroline Seger, FC Rosengård

35-åringen har sett ung ut den här våren. Rosengård led inledningsvis av lågt bolltempo och förutsägbara spelvägar. En av de som snabbast lade om spelstilen och satte fart på bollen var Seger.

Det var en positiv överraskning för mig, jag har ofta tyckt att Seger trampat väl mycket på bollen och därmed bromsat ett snabbt anfallsspel.

Men den senaste tiden har den passningssäkra veteranen visat att hon absolut kan spela framåt. Man har blivit glad av att se Seger spela på sistone.

Mimmi Larsson och Frida Maanum

Frida Leonhardsen Maanum, Linköpings FC

Den spelskickliga 21-åringen som fått sin fostran i norska plantskolan Lyn toppade min ranking av seriens bästa spelare efter fem omgångar. Hon har sedan dess haft skadeproblem. Det är sannolikt ingen slump att Linköping inledde starkt, men har tappat i kvalitet under den period Maanum bara kunna spela sporadiskt.

Den där fina starten gör att norskan tar plats som mittfältskreatör i vårens lag. Det är en njutning att se henne behandla bollen. Och hennes segermål mot Eskilstuna, där hon från stillastående smekte in bollen i krysset, är definitivt ett av årets läckraste mål i damallsvenskan.

Julia Roddar

Julia Roddar, Göteborg FC

På många sätt den stora skrällen i vårens lag. Roddar var ju nämligen inte ordinarie i Göteborg när serien startade. Men när Emma Berglund fick skadeproblem och Natalia Kuikka fick flytta ner i backliinjen öppnades dörren på vänsterkanten för Roddar.

Den 28-åriga dalkullan från Falun tackade – och presterade direkt. Hon var ett tag lagets bästa målskytt. Hon har varit suverän både på att slå sin motståndare och på att skapa utrymme för inlägg.

Hon står på tre mål och tre assist, och har varit en av Göteborgs allra mest stabila och pålitliga spelare så här långt. Hade medspelarna varit lite mer effektiva skulle hon haft betydligt fler assist. För hon har matat in fina inlägg hela säsongen.

Det blir väldigt spännande att se hur Roddar matchas när Berglund och Emily Sonnett skall in i laget igen.

Loreta Kullashi

Loreta Kullashi, Eskilstuna United DFF

Kullashi hade bara spelat tio matcher i damallsvenskan när hon gjorde succédebut i A-landslaget. Ni minns väl hennes två mål i inhoppet borta mot Sydafrika i januari 2018?

Där och då trodde man att den nu 21-åriga forwarden skulle storma in i Gerhardssons elva. Hon var också med i Algarve cup den våren. Sedan förstörde skador större delen av 2018, och påverkade även prestationerna en bra bit in i fjolåret. Först i oktober var hon tillbaka i landslaget igen.

Och den här sommaren har hon visat att hon skall vara med i landslaget framöver också. Den smarta, tekniska och hårt arbetande forwarden bär Eskilstunas offensiv på sina axlar. Hon har gjort nio mål – hälften av lagets 18. Dessutom spelat fram till ytterligare två. Imponerande.

Delar titeln vårens spelare med Mimmi Larsson.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson, FC Rosengård

Fysisk djupledsforward som ju fick spela ytter i Linköping i fjol. Har i år visat vilken jättepotential hon har som central forward.

Led inledningsvis i serien av att Rosengård hade för många spelare som bromsade tempot genom att trampa på bollen. Men när Malmöklubben fick upp farten lyste 26-åringen från Torsby – och började ösa in mål.

Hon leder nu skytteligan på elva fullträffar och borde ligga väldigt nära en startplats i nästa landslagselva. I mina ögon är Larsson tillsammans med Loreta Kullashi vårens spelare i damallsvenskan.

Ersättare:

Zecira Musovic, FC Rosengård
Målvakt. Har varit stabil, men inte lika briljant som Falk. Har vid sidan av planen tagit som krönikör hos Fotbollskanalen tagit en roll som seriens taleskvinna. Den har hon skött med bravur.

Emma Berglund, Göteborg FC
Back. Lugn, passningsskicklig och brytsäker. Berglund har gjort en riktigt stark comeback efter flera års bortavaro.

Nathalie Björn, FC Rosengård
Back. Den i Rosengård som är bäst på att spela igenom motståndarnas lagdelar. Väldigt nära en plats i startelvan.

Alice Nilsson, Kristianstads DFF
Back/mittfältare/forward. Började våren som pigg forward och avslutade som back. Har varit bra på alla positioner. En sådan allroundtalang är förstås en jättetillgång på den här bänken.

Jelena Cankovic, FC Rosengård
Mittfältare/forward. Leder den riktiga assistligan på sju målpassningar. Har dessutom gjort fyra mål. Briljant i sina bästa stunder. Men blir ofta lite för långsam med bollen, vilket gör att jag inte tycker att hon platsar i startelvan av vårens lag.

Therese Sessy Åsland, Kristianstads DFF
Mittfältare. Är inte seriens snabbaste spelare. Men ändå en av de mer sevärda. Har ett makalöst tillslag med både höger och vänster fot. Står på två mål och fem assist.

Pauline Hammarlund, Göteborg FC
Forward. Med sju mål och fyra assist är Hammarlund en av fyra spelare som toppar poängligan med elva poäng. Göteborgs vassaste forward så här långt.

Det var min matchtrupp om 18 spelare. Allra närmast en plats var finländska duon Natalia Kuikka och Heidi Kollanen. Andra spelare som funnits med i funderingarna har varit Emma Holmgren, Sofie Svava, Halimatu Ayinde, Josefin Johansson, Fernanda Da Silva, Lisa Klinga, Svava Ros Gudmundsdottir, Rebecka Blomqvist, Cornelia Kapocs, Olivia Schough, Malin Diaz och Therese Simonsson.

Skytteligan

Som ni säkert vet är Svenska fotbollförbundets officiella statistik ett stort skämt. Som tur är finns det alternativ till förbundets skit. Bloggaren Jared Burzynski sammanställer korrekt statistik från damallsvenskan. Tio i topp på den riktiga skytteligan ser ut så här efter halva serien:

1) Mimmi Larsson – 11 mål
2) Loreta Kullashi – 9 mål
3) Pauline Hammarlund – 7 mål
4) Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir – båda 6 mål
6) Anna Anvegård, Ebere Orji, Uchenna Kanu, Rebecka Blomqvist och Karin Lundin – alla 5 mål.

Assistligan

I år är det flera fel i förbundets officiella skytteliga. I assistligan är det som vanligt knappt ett rätt. Den officiella assistligan har varit ett haveri i många år, och ingen ansvarig på förbund eller EFD tycks tycka det är viktigt att vi förses med korrekt information.

Återigen är det till Jared Burzynski man får vända sig. Hans assistliga bygger på Fifas assistregler, som är mycket bättre än det upplägg som SvFF säger sig använda sig av. Jag skriver ”säger sig använda sig av” eftersom de inte klarar av att redovisa en assistliga som följer det egna upplägget.

Här är toppen av Burzynskis assistliga efter halva damallsvenskan 2020:

1) Jelena Cankovic, 7 assist
2) Heidi Kollanen, 6 assist
3) Therese Sessy Åsland, 5 assist
4) Kaisa Collin, Pauline Hammarlund och Julia Zigiotti Olme, alla 4 assist

Jelena Cankovic

Det innebär att toppen av poängligan ser ut så här:

1) Mimmi Larsson 11, 11+0
2) Loreta Kullashi 11, 9+2
3) Pauline Hammarlund 11, 7+4
4) Jelena Cankovic 11, 4+7
5) Heidi Kollanen 8, 2+6

 

Så anfaller topplagen i damallsvenskan

Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.

Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.

Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.

Finalen Houston–Chicago spelas på söndag, 18.30 svensk tid. Även den går att se på Twitch TV från Sverige.

Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.

Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.

Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.

USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.

Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.

Samantha Mewis

Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.

Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.

Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.

Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:

Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.

Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.

Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.

Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.

En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.

Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.

Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.

Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.

Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.

Ali Riley

Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.

Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.

Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.

Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.

Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.

Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.

Caroline Seger

Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.

Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.

När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.

Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.

Mimmi Larsson

Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.

De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.

Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.

Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.

Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.

Emma Koivisto

När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.

Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.

Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.

Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.

Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.

När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.

Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.

Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?

Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.

För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.

Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.

Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.

Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.

Julia Roddar

Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.

De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.

Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.

För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.

Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.

Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.

Frida Maanum

Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.

Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag  att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.

I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.

Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.

Nina Jakobsson

Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.

Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.

Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.

Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.

Cecilia Edlund

För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.

Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.

Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.

När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.

På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.

Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.

Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.

Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.

Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.

Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.

Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.

Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.

 

Dags för svensk finalhelg

Vi är framme vid den sista stora svenska damfotbollshelgen 2019. Jag vet att det är ett landslagsläger kvar, men i princip tar säsongen slut på söndag.

Tyvärr är det avgjort i toppen. Jag skriver tyvärr eftersom det sannolikt hade blivit stora publiksiffror på lördagens slutomgång – om guldstriden hade levt.

I fjol hade vi en levande guldstrid, och totalt 9616 åskådare på slutomgången. I år känns det tveksamt om publiksiffran når upp till fyrsiffrigt på någon av de sex matcherna.

Mest spänning är det ju förstås i nedflyttningsstriden, mellan Djurgården och LB07. Där är det fördel Stockholm. Djurgården hänger kvar om de tar lika många poäng som LB.

Djurgården spelar borta mot Vittsjö i den match som på förhand känns som omgångens klart intressantaste. Utöver nedflyttningsstrid är det ju en match där hemmalaget kan säkra de lilla silvermedaljerna. Den andra intressanta kampen som återstår i tabellen är ju just den om lilla silvret och bronset. Den mellan Vittsjö och Eskilstuna.

Med tanke på att Vittsjö lär vara motiverat att vinna och ta tredjeplatsen tror jag knappast att Djurgården kommer att ta en trepoängare i morgon. Jag tror inte ens att de får med sig någon poäng från Skåne.

Frågan är om Djurgården har med sig en damallsvensk plats hem till Stockholm i morgon kväll. Det troliga är att de har det – trots att jag tror att de kommer att förlora. Göteborg är ju nämligen det klart bättre laget i mötet med LB07. Göteborg har också fyra raka segrar mot LB i tävlingsmatcher.

Det som talar för LB är att Göteborg blir tvåa i damallsvenskan – oavsett resultat. Det är således inte säkert att göteborgarna är beredda att kasta sig in i alla dueller på samma sätt som lag som slåss för kontraktet brukar göra.

Dessutom har Göteborg drabbats av ytterligare en hjärnskakning. Huvudskador har ju varit ett tema här i bloggen på sistone. Och Göteborg är kanske det lag som varit allra hårdast drabbat på senare år. Man minns ju exempelvis att både Loes Geurts (juni 2015 till februari 2016) och Jennifer Falk (maj 2017 till mars 2018) varit borta långa perioder till följd av huvudskador. Och i år har Catrine Johansson tvingats sitta på läktaren hela säsongen på grund av hjärnskakning.

På sistone har ju även Elin Rubensson varit borta till följd av huvudskada. Och i veckan lades Julia Roddar till på den här mindre trevliga listan. Roddar spelar inte i Malmö i morgon, och även om Rubensson tydligen varit med i träning igen vore det förstås vansinnigt att låta henne spela en match som inte betyder något för laget. Även med några av sina landslagsspelare borta skall Göteborg vara ett bättre lag än LB07.

Men vem vet, ibland kan ju motivation slå klass. Så det kanske kan bli skrällar både i Vittsjö och Malmö under lördagen. Och i så fall kan nedflyttningsstriden bli en riktig nagelbitare.

Utöver nedflyttningsstrid och kamp om lilla silver och brons blir det även intressant att se vem som vinner skytteligan.

Anna Anvegård leder på 14 mål, ett för Rebecka Blomqvist. För Anvegård väntar bortamatch mot Kristianstad och för Blomqvist alltså bortamatch mot LB07. Även Mia Jalkerud och Therese Ivarsson har kvar en liten chans att bli årets damallsvenska måldrottning. De båda står på elva mål. De behöver alltså göra minst tre mål för att vinna. Jalkerud skall alltså till Vittsjö och Ivarsson möter Rosengård på hemmaplan.

Men lördag och damallsvenskan i all ära. Det är på söndag som helgens riktigt heta matcher spelas – både i Sverige och internationellt.

Helgens svenska publikmagnet är ju matchen om andra plats i elitettan mellan Hammarby och Uppsala. Vinnaren i den matchen spelar i damallsvenskan 2020 – vid kryss är det Hammarby som tar den åtråvärda andraplatsen.

Matchen startar 13.00 och direktsänds av Aftonbladet:

Helst skall man ju förstås ta sig till Kanalplan och se drabbningen. Det ser ut att bli nytt publikrekord för elitettan. Det har nämligen sålts över 2400 biljetter i förköp. Hammarby har elitettanrekordet själva, och det är färskt. Det kom ju nämligen 2432 åskådare på derbyt mot AIK den 12 oktober.

Det om helgens inhemska matcher. Nu till nomineringar och priser. I går meddelades vilka spelare som är nominerade till Fotbollsgalan.

Jag reagerade över att juryn i princip struntat i damallsvenskan vid nominering till damkategorierna. I back- och forwardskategorierna fanns inga damallsvenska spelare. För jag räknar inte Kosovare Asllani (sex matcher) och Nilla Fischer (fem matcher) – de har spelat för lite i damallsvenskan för att de skall kännas aktuella.

Juryn har närmast till 100 procent gått på insatser i landslaget. Det gör att målvaktskategorien är närmast skrattretande. Där är de tre VM-målvakterna nominerade. Och Hedvig Lindahl är ju förstås självskriven här. Men varken Zecira Musovic eller Jennifer Falk har ju spelat något i landslaget i år – de har bara suttit på bänken.

Således måste de vara nominerade för sina insatser i damallsvenskan. Båda har gjort okej säsonger, men jag har inte sett någon argumentera för att de skulle vara vår högsta series två bästa. Tvärtom tycks de flesta överens om att Sabrina D’Angelo och Emma Holmgren har varit damallsvenskans två bästa målvakter. D’Angelo har hållit nollan i tolv av 19 matcher i ett bottentippat lag. Hon har dessutom släppt in klart minst mål i serien – men är inte nominerad. Det är närmast skandalöst.

I går trodde jag att juryn till Fotbollsgalan var tvungen att ta med minst en spelare från damallsvenskan i varje kategori. Men jag har blivit informerad om att det inte är så. Självklart är det damallsvenska meriter som gäller för priserna ”allsvenskans mest värdefulla spelare” samt ”årets genombrott i allsvenskan”.

Men i övriga kategorier får juryn fritt ta ut:

* Svenska spelare utomlands
* Svenska spelare i Sverige
* Utländska spelare i Sverige
Spelare som spelar i Sverige ska ha deltagit i minst hälften av seriematcherna.

Eftersom juryn består av fyra förbundskaptener (Peter Gerhardsson, Magnus Wikman, Ulf Kristiansson och Anders Johansson) samt en representant för EFD (Stefan Alvén) och tre experter från etermedia; Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (C More & TV4-gruppen) samt Frida Östberg (SVT) känns det självklart att förbundskaptenerna ser till att våra landslagsspelare får en gräddfil till galan.

Och tvärtom blir damallsvenskan extremt åsidosatt. Det känns ju som att EFB omgående bör se till att damallsvenskans bästa spelare kan prisas i något annat sammanhang. Kanske att någon tv-kanal skulle kunna vara intresserad av att ha en damallsvensk prisgala?

Inom herrfotbollen har man ju skapat ”Allsvenskans stora pris” för att allsvenska spelare hamnade i skuggan av landslagets spelare på Fotbollsgalan. Allsvenskans stora pris arrangeras i samarbete av Cmore, magasinet Offside och Svensk Elitfotboll.

Här är förresten alla nomineringar till Fotbollsgalan:

Årets målvakt: Jennifer Falk, Hedvig Lindahl och Zećira Mušović.
Årets back: Magdalena Eriksson, Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Årets mittfältare: Vilde Böe Risa, Elin Rubensson och Caroline Seger.
Årets forward: Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö.
Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sandra Adolfsson, Anna Anvegård och Caroline Seger.
Årets genombrott i damallsvenskan: Hanna Bennison, Ebba Hed och Matilda Plan.

Om det både var tråkiga och tveksamma nomineringar i damkategorierna till Fotbollsgalan var uttagningarna till allstarlaget i amerikanska ligan NWSL närmast ett skämt.

Helgens stora match i världen är ju finalen i NWSL på söndag kväll. Avspark är 20.30 svensk tid mellan North Carolina Courage och Chicago Red Stars. Jag vet inte hur vi i Sverige kan se den.

Jag hoppas att den här länken stämmer, för enligt den kan vi i Sverige se matchen gratis på nwsl:s hemsida. Men jag är osäker, för det har inte funkat efter VM.

Klart är att Courage är favoriter. Men ett lag som har målmaskinen Sam Kerr på topp kan aldrig skrivas av.

Däremot kunde många av NWSL:s mer framträdande spelare tydligen skrivas av när det där allstarlaget i NWSL röstades fram. Ligan lät supportrar rösta, och många av dem gick mer på landslagsmeriter än på vad spelarna gjort i ligan.

Således kom exempelvis Rose Lavelle med i elvan – trots att hon bara spelat 450 minuter och gjort ett mål i årets ligaspel. Ligaspelare och ledare rasar nu mot allstarlaget.

En av de spelare som nog borde ha varit med i elvan var japanska veteranen Yuki Nagasato. Hon presenterade ett eget förslag på hur man skall ta ut ligans allstarlag i framtiden. Det känns som att Nagasato är något bra på spåret:

Det om priser. Utöver avslutning i USA och i våra svenska elitserier spelas det en del spännande matcher runt om i Europa i helgen. Vi har ett franskt toppmöte (Lyon–Bordeaux) som krockar med den damallsvenska slutomgången under lördagen. Och på söndag väntar en riktigt spännande toppmatch i Englands WSL. Den går mellan fullpoängaren Manchester City och regerande mästarinnorna Arsenal.

Damfotbollshelgen har tjuvstartat i dag. Tidigare i kväll har Bayer Leverkusen, där Antonia Göransson saknades i matchtruppen, förlorat med 1–0 mot Turbine Potsdam.

Och Ferroviaria från Brasilien har i dag tagit den ena finalplatsen i Sydamerikas Champions League, Copa Libertadores. I natt får vi veta om de får möta brasilianskt eller colombianskt motstånd i måndagens final. I natt möts nämligen Corinthians och America de Cali i den andra semifinalen.

Slutligen, här är helgens tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay: Wolfsburg–SGS Essen
15.30 på SVT1: Vittsjö–Djurgården
15.30 på Sportkanalen och Cmore: LB07–Göteborg
15.30 på Viaplay: Lyon–Bordeaux

Söndag:
13.30 på Viaplay: Manchester United–Reading
14.00 på Viaplay: USV Jena–Bayern München
15.30 på Viaplay: Arsenal–Manchester City

 

De Jongh, Bennison och Samuelsson med till USA

Peter Gerhardsson har just presenterat truppen till årets sista landskamp, bortamötet med världsmästarna USA.

Och bland de 23 spelarna finns debutanterna Hanna Bennison och Michelle De Jongh samt återvändare som Jessica Samuelsson och Pauline Hammarlund.

Otroligt kul med Bennison och De Jongh, det är två spelare som efter utmärkta säsonger är väl värda den här chansen.

Gerhardsson rör runt ganska mycket i sin trupp. Hela sex av de spelare som var uttagna från början senast är borta. Det handlar om Amanda Ilestedt, Sandra Adolfsson, Julia Roddar, Fridolina Rolfö, Olivia Schough samt Elin Rubensson.

I förra truppen kom Julia Karlernäs in som reserv. Hon får nytt förtroende. Hon ersatte Rubensson, som skrev på Instagram i går att hon var tillbaka i träning med laget efter sin hjärnskakning. Men Göteborgsmittfältaren var alltså inte vara i sådant skick att hon var uttagbar för landslaget.

Även i Ilestedts och Rolfös fall lär det handla om skador. Jag hann inte se hela presskonferensen, men räknar med att snart kunna uppdatera det här inlägget med info kring Rolfös nya fotskada.

Här är U23-landslagets trupp till två landskamper mot Rysslands A-landslag i november.

 

Oro inför landslagssamlingen – och mycket mer

Inlägget uppdaterat med ändring i landslagstruppen.

Det är dags att summera damallsvenskans 19:e omgång. Innan nästa omgång skall vi ha ett landslagsuppehåll.

Och jag gissar att Peter Gerhardsson har en hel del att göra nu inför den svenska samlingen. Det kom ju nämligen oroande skaderapporter från flera håll.

Fridolina Rolfö var ett frågetecken vid trupputtagningen Då sa Gerhardsson att Wolfsburgspelaren skulle kunna vara tillgänglig för väldigt många minuter i den här samlingen. Det känns ju osäkert, även om hon satt på bänken i dagens 8–1-seger mot Jena. Totalt har bara Rolfö spelat 29 minuter sedan bronsmatchen i VM – det var i tyska cupen den 7 september. Fortsatt frågetecken för henne alltså.

Och i Göteborg fick Gerhardsson fler frågetecken. Dels var Julia Roddar oombytt åskådare, precis som i veckans Champions Leaguematch. Sedan tvingades en tårögd Elin Rubensson kliva av dagens match i 35:e minuten. Hon var illamående efter en, eller möjligen två smällar mot huvudet.

Tillagt i efterhand: Under måndagseftermiddagen meddelades att Rubensson har en hjärnskakning och inte kan spela mot Ungern. Som ersättare har Piteås Julia Karlernäs kallats in.

Även Jennifer Falk slog i huvudet, och gick med ispåse efter matchen. Och Julia Zigiotti tog sig för foten innan hon byttes ut i 72:a minuten.

Och i går var Caroline Seger åskådare i Rosengårds segermatch i Kungsbacka. På presskonferensen efter den matchen förklarade FCR:s tränare Jonas Eidevall att det inte var någon säkerhets åtgärd – Seger hade inte kunnat spela.

Han sa också att den nuvarande landslagsledningen har hanterat skadade spelare på ett bra sätt, och att han förväntar sig att det kommer att vara så även i fortsättningen.

Vi får se vilka spelare Gerhardsson kan spela i Ungern på fredag kväll, och i Göteborg tisdagen efter.

Tillbaka till den där presskonferensen i Varberg i lördags. Det var en småintressant tillställning. Kungsbackas tränare Stefan Olofsson berättade att laget hade hämtat inspiration från Daniel Nannskog – de hade spelat upp ett klipp där SVT-experten sa att Rosengård lätt skulle städa av matchen.

Eidevall var inte förtjust i att Nannskog ger motståndarna extra motivation, för Rosengårdstränaren menade att han och hans spelare inte såg Kungsbacka som en lätt match. Och med tanke på att Rosengård åkt på några chockresultat mot bottenlag de senaste åren gör laget förstås rätt i att ta seriöst på alla motståndare.

I övrigt var det lite snack om publiksiffran på 162, och Eidevall beklagade att Kungsbacka inte kunde spela på hemmaplan – utan att alla deras hemmamatcher spelas på neutral plan.

Precis efter presskonferensen kom det fram att förbundet hade givit Kungsbacka dispens att spela aktuell match hemma på Tingbergsvallen – förutsatt att Rosengård accepterade att avsparken av ljusskäl flyttades från 15.00 till 13.00. Rosengård hade dock sagt nej med motivering att det skulle bli så tidig avresa. Det var ju faktiskt en riktigt dålig ursäkt. Det är ju bara 2,5 timmars restid mellan Malmö och Kungsbacka, så det hade ju inte behövt bli någon speciellt tidig uppstigning.

Jag tycker ju att Kungsbacka borde ha fått spela någon hemmamatch under säsongen. Men jag förstår att ett guldjagande Rosengård av rent sportsliga skäl inte ville att nykomlingen skulle få extra tändvätska i just den här matchen. Så jag tycker inte att det är konstigt att Malmöklubben satte sig emot flytten. Men att skylla på tiden imponerade inte…

Efter presskonferensen passade jag på att snacka en stund med en spelare som jag tycker borde vara väldigt nära sin landslagsdebut – Hanna Bennison. Hon kom ut ur omklädningsrummet med en stor taktiktavla i handen. De yngsta brukar ju få ta ansvar för materialet. Utöver ansvar för taktiken…

”Brukar jag få ta mikron som vi har på bussen också…”

Just i matchen i Varberg blev 16-åringen (fyller 17 den 16 oktober) utbytt i 78:e minuten – en minut innan segermålet föll. Jag tycker ändå att Bennison utmärkte sig med flera fina aktioner, bland annat en läcker klackfrispelning till Johanna Rytting Kaneryd i den andra halvleken.

Bennison tyckte att det var en skön seger, även om det inte var någon av lagets toppinsatser. Hon insåg också att guldet är väldigt nära:

”Ja, men vi fortsätter att kämpa på. Vi satsar på att vinna de matcherna som är kvar också.”

Det räcker med att vinna en…

”Ja, men vi vill vinna alla – det satsar vi på.”

Vad säger du om din säsong?

”Det är kul att jag har fått spela mycket – fått chansen. Vissa matcher har väl gått bättre än andra. Men överlag en hyfsad säsong.”

Hyfsad? Du har väl haft en väldigt hög lägstanivå? Eller det kanske du inte tycker själv?

”Nej, man är väl aldrig riktigt nöjd. Men det har väl gått helt okej. Det har väl hänt rätt så mycket det här året, och det är kul. Det har varit en stor utveckling.”

I Varberg hade hon två frilägen. Det visade sig dock att hon inte är riktigt van vid att hamna i den typen av positioner, att hon inte tidigare varit så offensiv.

”Jag har mest spelat mycket defensiv innermittfältare innan. Så det har väl inte varit jag som gjort flesta mål – men några har jag väl gjort. Men inte så jättemånga.”

Den roll hon fått i Rosengård i år, som en mer offensiv och djupledslöpande innermittfältare är ganska ny för henne.

”Jag har väl spelat där lite när jag varit yngre, men det är ganska nytt. Jag trivs bra i den rollen, det är kul att få vara offensiv. Men jag gillar även den defensiva rollen – det är kul att bara få spela, det spelar inte så stor roll. … Det känns som att jag har ganska många offensiva kvaliteter, och att jag får mer nytta av dem när jag spelar högre upp i banan.”

Personligen är jag förtjust i Bennisons förstatouch. Hon är väldigt bra på att flytta bollen på sitt förstatillslag, och på så sätt skapa sig tid. Så jag kollade lite om det är något hon tränat extra mycket på.

”Jag har väl tränat en del på det. Jag har lärt mig att det är ganska viktigt att få en bra förstatouch för att sedan kunna göra något bra efter det. Det är klart att jag har övat en del på det, fast på mycket annat också förstås. Men det har varit en viktig bit – att man kommer ifrån sin spelare direkt på förstatouchen, att det händer något direkt när man får bollen.”

Och vad händer framöver? När skall du in i A-landslaget?

”Det får vi se, när det kommer. Det är förstås målet, men jag fortsätter att jobba på, köra hårt. Men jag satsar på det, jag har ingen brådska – det kommer när det kommer.”

Närmast väntar EM-kval i Bosnien med F18-landslaget för henne. Och om några veckor blir det guldfest med Rosengård.

I dag var några Rosengårdsspelare i Göteborg och såg Göteborg ta sig upp på andraplatsen via 2–1-vinst mot Vittsjö. Eftersom Kristianstad strax efter spelade 1–1 mot Piteå är det numera bara Göteborg som kan komma ikapp Rosengård.

Således säkrade Malmöklubben i dag deltagande i nästa års Champions League. Grattis till det.

Apropå Champions League kan det vara läge att poängtera att min fiaskorubrik från tidigare i veckan inte syftade på de enskilda insatserna. Det var varken ett fiasko att Piteå åkte ut mot Bröndby eller att Göteborg åkte mot München. Tvärtom var Göteborg närmare avancemang än jag hade trott. Däremot tycker jag att det är ett fiasko för svensk damfotboll att vi inte har något lag i åttondelsfinal. Damallsvenskan var ju rankad som Europas tredje bästa liga så sent som i våras.

Tillbaka till dagens match på Valhalla. Jag hade stora förväntningar på den, för lagens första möte var en väldigt bra match. I dag var det dock väldigt chansfattigt. Jag hamnade på 3–2 i heta målchanser till Vittsjö. Problemet för skånskorna var att Göteborg gjorde mål på alla sina, medan Vittsjö satte två av sina chanser i målramen.

Noterbart är att Vittsjö på 19 omgångar bara har släppt in tolv mål. Och att sex av dem är gjorda av Göteborg. I söndagens GP sa Göteborgstränaren Marcus Lantz att laget hade hittat bra sätt att luckra upp Vittsjös försvar.

I bortamötet bestod segerreceptet av långbollar som skarvades i djupled. Det receptet ledde även till söndagens 1–0-mål – även om det aldrig blev någon skarv. Taylor Leach:s långboll ställde dock Vittsjös backlinje och gav Rebecka Blomqvist ett friläge, som hon förvaltade på bästa sätt.

Blomqvist gjorde sitt tolfte mål i serien – och delar nu skytteligaledningen med Anna Anvegård. I fjol delade de andraplatsen i skytteligan. Går det att sära på Blomqvist och Anvegård?

Blomqvists mål kom i 16:e minuten. Och ganska exakt åtta minuter senare lobbsköt Filippa Curmark in 2–0. Det var fullt rättvist, för Göteborg var så långt minst en klass bättre än gästerna. Ändå tycker jag att båda Göteborgs mål kändes ganska lättvindiga.

Det var en första halvlek som präglades av huvudskador. Minst fyra gånger stoppades spelet för smällar mot olika spelares huvuden. Det var även en halvlek som var ett styrkebesked från Göteborg.

Laget ställde upp med tre mittbackar i något som liknade en 3–5–2- eller 5–3–2-uppställning. Följden blev att Elin Rubensson hamnade mer centralt, och att Göteborg fullständigt körde över Vittsjö på mitten. Men trots dominansen skapade man alltså inte något riktigt vasst utöver målen.

Göteborg körde för övrigt samma spelsystem i München i onsdags, och efteråt frågade jag Marcus Lantz om det är så man kommer att spela framöver. Han sa att det handlar om en anpassning efter vilka spelare man har tillgängliga. Och att det nog hade blivit 4–4–2 om Julia Roddar hade kunnat spela.

Men det såg intressant ut, Göteborg kändes väldigt starkt centralt när man hade Vilde Böe Risa, Curmark, Rubensson och ibland även Zigiotti Olme där. Redan innan Rubensson tvingades kliva av sa jag till min bänkgranne att Göteborg nog behövde ha något måls ledning in i den andra halvleken. Jag förväntade mig nämligen att matchen i München skulle ta ut sin rätt efter paus.

Tränare Lantz startade ju nämligen med exakt samma utespelare i både onsdagens och söndagens matcher. Och nio av dem spelade även mot Djurgården förra söndagen. Det var tydligt att spelschemat – och Rubenssons byte – påverkade Göteborg. Efter paus var det nämligen en helt ny matchbild. Då var det Vittsjö som ägde planen, utan att komma till speciellt många målchanser.

Ett ribbskott vardera från Ebba Hed och Michelle De Jongh hade man dock första dryga kvarten. Det dröjde dock ända till slutminuterna innan Alexandra Benediktsson nickade in reduceringsmålet på en hörna från Hed.

Därmed föll Vittsjö ner till tredjeplatsen i tabellen. Tränare Thomas Mårtensson var mycket missnöjd med lagets första 20 minuter, men tyckte att den andra halvleken var väldigt bra. Det är bara att hålla med.

Han konstaterade också att hans lag börjar lära sig att hantera konstgräs – vilket kommer att vara nyttigt nästa år. Innan dess skall man kämpa i medalj- och Champions Leaguestrid i tre omgångar till den här säsongen. Man har ju kvar tre hyperintressanta matcher mot Kristianstad, Rosengård och Djurgården.

För Göteborg väntar Piteå borta nästa gång. Då får de spela utan lagkapten Beata Kollmats som fick rött kort efter två gula på övertid. Kollmats har varit otroligt bra i år, och är ett tungt avbräck.

Från Göteborgsled klagades det över bristande känsla från domare Sara Persson. Personligen förstår jag dock att Persson tog fram det gula kortet.

Göteborg hade precis fått en tillsägelse för att man hade tagit lång tid på sig vid ett inkast, och när man nu fick ett nytt tog det först lite tid, sedan bytte Kollmats boll, vilket kändes onödigt. Göteborg riktigt bad om att lagkaptenen skulle få det där andra gula kortet.

Efter matchen valde jag att prata med Ebba Hed och Rebecka Blomqvist. Hed kom först, och visade sig vara rädd för bandspelare och intervjuer. Varför förstår jag inte, för hon verkade så lugn och trygg när vi väl började prata. Men någon inspelning blev det inte, så jag får försöka minnas vad de båda spelarna sa.

Hed är en spelare som har imponerat på mig i år. Jag tycker verkligen att hon har tagit stora kliv. Det tyckte hon själv också. Hon trodde att det var en följd av ökad speltid. När det gäller lagets utveckling kände hon att Vittsjö blivit mycket mer bolltryggt och att man börjar lära sig att föra matcher.

Hed är ju från Halmstad. Intressant är att hon pendlade under sina tre första år i Vittsjö. Fast hon var för ung för att ha körkort, så de två första åren skjutsades hon den cirka 60 minuter långa resan av sina föräldrar och ibland även av sina mor- och farföräldrar.

I fjol körde hon själv. Men i år har hon boende i Hässleholm och slipper lägga drygt två timmar per dag på att färdas genom halländska, småländska och skånska skogar. Kanske att det också kan vara en faktor till hennes lyft.

När vi stod och pratade kom Blomqvist, lade armen om Hed och kallade Vittsjömittfältaren för ”brorsan”. Sedan följde en glad och trevlig stund där de redde ut sitt brödraskap, där även en andra broder och en tvillingsyster dök upp i diskussionen.

Kommande vecka skall Blomqvist och brorsan Hed i väg tillsammans med U23-landslaget. Så de får snart nya möjligheter att reda ut sitt brödraskap.

Blomqvist bar för övrigt det där leendet som hon alltid har när det går bra – och faktiskt ofta annars också. Hon sa att Champions League gav mersmak, och att hon väldigt gärna ser att Göteborg får spela i turneringen nästa år också.

Hon sa också att hon inte hann vara speciellt orolig under matchen, trots att Vittsjö tryckte på. 2–1-målet dröjde ju så länge. Dessutom sa skytteligaledare Blomqvist att hennes mål är att göra fler än förra året. Då slutade hon på 14 – så hon behöver göra tre till för att slå den noteringen.

I övrigt i dag spelade alltså Piteå sin sjätte 1–1-match efter VM-uppehållet. Man gjorde det i Kristianstad, där Mia Carlsson gjorde en efterlängtad comeback. Vi fick även se Kif Örebro och Eskilstuna spela 2–2. De båda resultaten innebär att Göteborg, Vittsjö och Kristianstad är de tre lag som på allvar är kvar i kampen om andraplatsen.

För trion Eskilstuna, Piteå och Linköping finns fortfarande medaljchans. Men inget av de lagen kan knappast nå upp till andraplatsen.

Innan jag sätter punkt tänkte jag utropa Vittsjös supportrar till damallsvenskans klart bästa fans 2019. Laget vann matchen på läktarna i dag i Göteborg. Man gjorde det även i Kungsbacka för några veckor sedan – då var det för övrigt sportchef Erika Nilsson som slog på trumman. Som jag ser det är Vittsjös bortafölje överlägset bäst i serien. Hoppas de utmanas nästa år.

Guldet hamnar i Skåne – troligen hos Rosengård

Om några veckor kommer Kronprinsessan Victorias pokal att resa minst 130 mil söder ut. Efter dagens fyra damallsvenska matcher kan vi nämligen känna oss ganska säkra på att guldet kommer att hamna i Skåne.

Egentligen finns det bara två riktiga kandidater kvar – Rosengård och Vittsjö. Att Vittsjö ligger tvåa i serien efter 17 omgångar är en jätteskräll. Visst fick jag en positiv känsla om laget när de började värva i vintras. En känsla som förstärktes efter att de vunnit en träningsmatch mot Rosengård i vintras.

Jag hade Vittsjö som femma i mitt damallsvenska tips, med motiveringen:

”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”

Men guldstrid långt in på hösten – nej det trodde jag inte på. Men kul med positiva överraskningar. Och att Vittsjö både skall möta fyran Göteborg och trean Kristianstad de tre kommande omgångarna gör saken ännu roligare. Hemmamatchen mot KDFF borde kunna locka en riktigt bra publiksiffra till Vittsjö Idrottspark.

I dag vann man med 1–0 mot Kif Örebro inför 704 åskådare. Jag såg halva den första halvleken på tv innan jag åkte till Göteborg för toppmötet KGFC–Rosengård. Precis innan jag behövde släppa Vittsjös match uppstod en väldigt intressant situation.

I den 25:e minuten gjorde nämligen Heidi Kollanen 1–0 till Örebro – trodde nog de flesta. Men målet dömdes bort för offside på Emma Kullberg. Personligen tycker jag att domslutet var korrekt, men under VM godkändes ett par mål där offsidestående spelare skymde målvakterna, vilket gör mig osäker på hur situationer som den här bör tolkas.

Efter paus gjorde istället Michelle De Jongh matchens enda mål när hon placerade upp bollen i bortre krysset. Vittsjö spelade de sista 21 minuterna en man kort, men höll undan. Nu är laget tre poäng och två mål före trean Kristianstad i tabellen.

Kif Örebro däremot föll ner till åttonde plats i tabellen, fast med samma poäng som sexan Linköping. Däremellan finns Piteå, som i dag äntligen fick målskyttet att släppa.

Efter att ha bränt en massa chanser i matchupptakten kom målen under åtta minuter under den andra halvan av den andra halvleken. Piteå vann med 4–1 – och kanske att den offensiva islossningen kan hålla i sig i 1,5 veckor fram till returen mot Bröndby i Champions League. För det känns som Piteås viktigaste match i höst.

På Stockholms stadion blev ångestmötet mellan Djurgården och LB07 mållöst. Av de rapporter jag fått ägde Djurgården matchen och skapade mest. Men på övertid hade LB07 en trippelchans där Portia Boakye två gånger agerade räddande ängel på mållinjen. Samtidigt höll ghananskan Djurgårdens hopp om förnyat kontrakt i damallsvenskan vid liv.

Så till den match jag var på plats på under lördagen, Göteborg–Rosengård 0–2. Min uppfattning är att det var en väldigt bra match.

Utan att först känna igen honom satt jag bredvid assisterande förbundskapten Magnus Wikman. Han hade huva och det var först mitt i den första halvleken det slog mig vem min bänkgranne var. Hans uppfattning var att passningsspelet inte var speciellt bra.

Och visst, kvaliteten i anfallsspelet var inte så hög – det skapades inte så många målchanser. Men jag tycker att det kompenserades av att matchen var intensiv, tät och tuff. Och dessutom var det länge jämnt.

Jag satt rakt bakom Rosengårdsbänken, där tränare Jonas Eidevall hjälpte till att ge publiken underhållning genom hans sätt att leva sig in i matchen.

Jag tänkte ta er igenom matchen genom att delge de anteckningar jag gjorde:

4: Göteborg har inlett bra. Eidevall är inte nöjd med Anam Imo:s försvarsspel, något han redan påpekat ett par gånger.

5.25: Göteborgsspelarna Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark skallar ihop. Duon har knappt nått marken innan Eidevall ropar till sig sitt lag:

”Vita här”

Det hörs inte exakt vad han säger när laget är samlat, men det är tydligt att han pratar om det taktiska upplägget.

14.38: Beata Kollmats springer ner till hörnflaggan för att ta ett inkast. Eidevall tycker att det tar alldeles för lång tid.

16.34: Straffsituation för Rosengård. Sofie Svava faller på Vilde Böe Risa:s högerben. Domare Tess Olofsson väljer att fria. Min spontana känsla var att hon kunde ha pekat på straffpunkten istället.

Noterar för övrigt att förbundet återigen väljer Olofsson för att döma Rosengård. Visst har man förstått att man anser att Olofsson är vår bästa domare för tillfället, men i herrallsvenskan hade knappast en Malmödomare fått döma Malmö FF.

19.45: Rosengårdsbänken får besked om att Sofia Svava inte kan spela vidare. Eidevall ropar till sig Jessica Samuelsson.

22: Caroline Seger har haft ett par felpass. Men defensivt har hon en bra förmåga att oftast stå på rätt ställe.

25.10: Halvlekens farligaste chans. Rebecka Blomqvist slår in bollen bakom Rosengårds backlinje. Zecira Musovic kastar sig fram med och får undan bollen med högerfoten precis innan Julia Zigiotti kommer framstormande. Musovic får frispark. Eidevall tycker att Zigiotti skall ha kort för sin satsning.

33: Rebecka Blomqvist förlorar ytterligare en närkamp mot en Rosengårdsback. Blomqvist väger lätt i matchen. Kanske att hon måste jobba upp sin balans och styrka för att kunna spela en större roll i den här typen av matcher?

Halvtid: Anam Imo går ut, Jelena Cankovic ersätter. Hyfsade ersättare Rosengård har på bänken.

46.30: Bra skott från Julia Roddar.

49.15: Blomqvist får äntligen chansen i djupled. Tar dock ett tillslag för mycket, kommer ur vinkel och skottet blir rätt enkelt för Musovic.

54.00: Skott från Sanne Troelsgaard. Hårt, men rakt på.

58.25: Ett motlägg blir Rosengårds första farliga målchans. I varje fall såg det farligt ut från min vinkel.

60: Byte i Göteborg: Vilde Böe Risa ut, Amanda Johnsson Haahr in. Elin Rubensson kliver in i mitten på Böe Risas position, medan Johnsson Haahr placeras på högerkanten.

61.35: Rebecka Blomqvist gör mål. Blir dock bortdömt för offside. Ser korrekt ut, även om Johanna Rytting Kaneryd dröjer sig kvar vid första stolpen.

69.05: Byte i Göteborg: Beata Kollmats ut, Hanna Andersson in. Curmark går ner som mittback och Julia Roddar tar plats bredvid Rubensson på innermittfält.

69.58: Stolpen. Hanna Bennison vänder bort Johnsson Haahr och lobbskjuter i bortre stolpen. Nära…

71: Rosengård har större bredd, och har nu kopplat ett rejält grepp om matchen. Eidevall leder presspelet från sidan. Han verkar mycket nöjdare nu än i första halvleken.

73.01: 0–1 Anna Anvegård. Seger räddar bollen i andrafas efter en hörna. Via Nathalie Björn och Jessica Samuelsson hamnar bollen framför fötterna på Anvegård, som står för ett distinkt avslut. Forwarden slår för övrigt till på den yta som vikarierande mittback Curmark skall täcka.

76.45: 0–2 Hanna Bennison. Fint avslut på volley. Återigen inlägg och assist från högerkanten och Jessica Samuelsson.

79: Pauline Hammarlund reser sig från sin plats på läktaren och går upp för trappan.

81: Byte i Göteborg: Elin Rubensson ut, Emma Pennsäter in. Pennsäter går in i mittförsvaret, Curmark flyttas tillbaka till centralt mittfält.

87: Göteborg har bollen, men Rosengård har kontroll.

Slut: Rosengårds 2–0-seger till slut odiskutabel. Det var jämnt i 60 minuter, men när Göteborg började byta hade man inte den bredd som Rosengård. Då kopplade gästerna segergreppet.

Efter matchen pratade jag med flera spelare och ledare. Först lyssnade jag lite på Jonas Eidevall, som tyckte att Göteborg var bättre i den första halvleken.

”Vi visste att de skulle gå ut stenhårt. Men efter 60 minuter såg man att de hade spelat en tuff match i onsdags. Sedan påverkades de av bytena.”

För det egna laget konstaterade Eidevall att bytet av Jelena Cankovic i paus förbättrade presspelet – en detalj som han ansåg blev matchavgörande.

Serbiskan hade skadat knät för ett par dagar sedan på träning, det befarades att det kunde handla om korsbandet. Men serbiskan var fast bestämd att hon skulle kunna spela i söndagens match. Och knät var såpass bra att hon klarade en bra halvlek.

”När hon, som skadade knät i veckan, kastade sig in i duellerna visade hon vägen för de andra.”

Sedan bytte jag några ord med Jessica Samuelsson, som alltså spelade 70 minuter och stod för assisten till båda målen. Hon mådde bra på nästan alla sätt.

”Det kan inte vara annat än bra efter en sådan här seger – det känns som dubbla poäng. Kroppen känns trött efter en sådan här match, men jag är jätteglad att den känns frisk och hel och den biten. Det har varit väldigt upp och ner, så jag njuter av varje minut jag får spela nu. Så hoppas jag att jag kan komma närmare min hundraprocentiga prestation. … Jag behöver fler veckor i full träning och fler inhopp så hoppas jag det kommer.”

Känner du av skadan?

”Jag är ju frisk. Min fot kommer väl alltid vara lite skadad efter det ingreppet som gjordes, det kommer jag väl att känna av resten av livet. Men jag är på en sådan nivå att jag kan hantera det. Det känns bra på planen, det är inget jag tänker på.”

Två assist är väl inte så dumt?

”Nej, det kändes bra där ute. Det är kul att spela fotboll och vi har ett bra lir och bra sammanhållning.”

Du behövde ha några försök på inläggen innan de satt där…

”Ja  exakt, jag fick några försök innan – sedan satt de där. Jag hoppas att det skall fortsätta sätta bollarna där de skall vara.”

Nu ser det väldigt bra ut för er.

”Det gäller ju att ta en match i taget ändå, men vi har satt oss i ett väldigt bra läge. Vi får hoppas att vi kan behålla det så. Vi skall göra allt för att ta hem det här guldet.”

Nästa spelare jag pratade med var den spelande assisterande tränare Malin Levenstad, som jag upplevde gjorde en väldigt stabil och bra insats. Hon tyckte att det var stökigt i Rosengårds lag under en lång period i den första halvleken.

”Det kändes som att det bara böljade fram och tillbaka. Men sedan kom vi mer och mer in i det – får fast bollen och kan spela in lite framför deras backlinje. I den andra halvleken sätter vi vårt presspel på plats – då tycker jag att vi dominerar. Det är vårt presspel som gör att vi kommer in i matchen ordentligt, när vi får gå upp och skapa lite chanser på det – det ser man att det tar på dem.”

Nu har hennes lag ett riktigt guldläge.

”Vi har viktiga matcher kvar, både och Vittsjö och Kristianstad – skitkul. Man älskar att spela de här matcherna – det är en dröm.”

Levenstads egen väg till guldstriden är ju spännande. Som bekant slutade hon sommaren 2014, och var bland annat chefstränare för Rosengård under en kort period. Förra sommaren beslöt hon sig för att göra comeback som spelare, men drog omgående av hälsenan och tvingades till nästan ett halvårs extra träning. I år har hon startar samtliga 17 damallsvenska matcher, och bara blivit utbytt en gång.

”Det blev en lite halvtrubbig väg in i det. Samtidigt fick jag också fem månader extra att bygga min kropp för att hålla på den här nivån. Ta i trä, jag vågar knappt säga det, men det har hållit. Jag är bara glad att jag får spela fotboll, det är skithäftigt.”

Nu ser man inte att hon varit borta från planen i drygt fyra år.

”Nej, så är väl känslan också, att jag har vuxit in i det. Jag spelar mycket på rutin och erfarenhet, vilket gör mig till en lugnare spelare nu än jag var tidigare. Det känns bra, och jag uppskattar verkligen att spela fotboll.”

Är det roligare än att vara tränare?

”Jag vet att jag kan spela ett par år till, sedan är det tränare som gäller. Jag försöker att upprätthålla båda rollerna på ett så bra sätt som möjligt, och ge så mycket jag kan både som spelare och tränare. Jag håller inte i övningar, men är med på allt som sker utanför planen. Allt innan och efter träningar är jag med de andra tränarna, men på planen är jag spelare. Vi var tvungna att dra den gränsen.”

Sydsvenskans Max Wiman tar upp det planerade samgåendet mellan Malmö FF och LB07. Levenstads moderklubb är just Malmö FF, och hon säger sig ha ett ljusblått hjärta.

”Jag vill ha mer kött på benen, det känns oklart ännu. Det känns inte som att det är riktigt tydligt vilken väg de skall gå. Så jag har inte tillräckligt med information för att uttala mig, men man har fortfarande ett ljusblått hjärta – det säger väl en del… ”

Om det blir av, vad säger du då?

”Jag går på samma linje som klubben, allt som gynnar damfotbollen i stort är bra. Sedan om det är den ena eller andra vägen kan man aldrig svara på, men gynnar det damfotbollen i Malmö – så kör. ”

Så till Göteborg. Där pratade jag först med Vilde Böe Risa, som klev av efter 60 minuter. Självklart handlade första frågan om hennes hälsa.

”Kroppen mår faktiskt väldigt bra nu. Jag har fått vila en vecka. Det var första träningen i går och kroppen kändes väldigt bra. Den kändes väldigt bra i dag också.”

Hade du kunnat spela hela matchen?

”Ja, det hade jag kunnat. Men det är upp till tränaren att bestämma, och jag spelar det han vill.”

Det här blev en tung förlust till slut.

”Ja det blev det. Vi höll emot ganska länge och gjorde en väldigt bra första halvlek. Men vi producerade inte så många chanser, och blev lite ensamma där framme. De hade två fina inlägg och gjorde två fina mål.”

Nu känns guldet kört.

”Ja, nu blir det svårt att ta. Det är fem matcher kvar och de måste förlora flera matcher för att vi skall kunna ta det. Vi får se, det är mycket kvar.”

Det kan bli en väldigt intressant match mot Vittsjö om två veckor.

”Ja, vi måste ju tänka på nästa år, på Champions League. Andraplatsen är väldigt viktig – hoppas vi kan ta den om vi inte får guldet.”

Sedan blev det även stund med tränare Marcus Lantz, som har problem med skador och en tunn trupp.

”Vi gör en jättefin första halvlek, jag tycker att vi är bättre än dem då. 60 minuter, sedan är bensinen slut då går alla på knäna. Då tar de över, gör två mål och vinner till slut absolut rättvist. De gör det bra den sista halvtimman. Sedan är det en kombination av att vi inte orkar. Så vi gör lite förändringar, Vilde har varit lite sliten, så vi byter ut henne. Sedan är Bea sliten, så vi måste byta ut henne och göra lite rokader där. Det blir också tufft. Och Elin kände sig lite sliten, så vi bytte ut henne. Vi fick aldrig tryck på dem på slutet.”

GP:s utsände frågar om tankarna när Bea Kollmats klev av, varför man satte ner Curmark i backlinjen och inte bytte in mittback Emma Pennsäter.

”Vi kände att vi var tvungna att göra något framåt. Då får vi in Filippa som är en spelande mittback – vi har testat henne där innan – och vi får in lite energi med Hanna Andersson. Hon är en spelare som kan attackera framåt. Vi behövde ett resultat så att vi kunde gå ikapp dem – det var så vi tänkte.”

Böe Risa sa att hon hade kunna spela vidare, var det bytet förbestämt?

”Nej, det är också vilken prestation vi tycker spelarna gör. Vi tyckte att vi behövde få in Elin centralt, för hon är i bra form. Sedan måste vi ta hänsyn till att vi har många matcher. Vi tvingades byta Elin för att hon kände sig lite sliten i hennes baksidor. Bea signalerade att baksidan kan gå, och det är ju trötthetstecken, så då får vi utnyttja hela truppen.”

Skickar ni F19-laget till veckans cupmatch?

”Det kommer att bli många förändringar, vi måste vila spelare. Mellan fyra och sex förändringar blir det säkert.”

Det blir lite snack om att Lantz hade önskat fler spelare under sommarfönstret, men inte fick det.

”Då väljer vi att satsa lite yngre, och de gör det jättebra. Evelyn har gjort det bra, Hanna har gjort det bra. Men är det realistiskt att vi skall vinna mästerskap med F19-spelarna? Och att vi skall gå vidare i Champions League? Då får vi sänka målsättningen lite.”

Är SM-guldet kört?

”Ja, det är det. Vi är åtta poäng efter och skall gå rent – fem raka. Men det räcker ändå att Rosengård vinner tre, då tar de det ändå. Och tittar vi på dagens match, hur slitna vi är, är det då möjligt att vi vinner fem av fem? Vi skall gå för det, men det blir tufft. Och ser man hur Rosengård ser ut är nog möjligheten att de vinner minst tre av fem ganska stora, så det blir tufft för oss.”

Hur viktigt är det att blir tvåa?

”Vi får se upp så att vi inte blir femma, sexa eller sjua – det är så jämnt. Framför gäller det att få alla pigga och friska för att vi skall kunna nå andraplatsen. Vi skall fajtas. Men det är viktigt att vi inte riskerar spelarna. Personen går alltid före resultaten. Om vi behöver vila några i cupen eller ställa över några i München, då får vi hellre tappa resultat eller poäng.”

Är damallsvenskan viktigast av de tre turneringarna?

”Det blir viktigt på onsdag. Vinner vi inte den får vi inte spela cup nästa år. Sedan får vi se efter matchen mot Djurgården, hur ser det ut i allsvenskan? Onsdag måste vi gå vidare, sedan är det nog allsvenskan vi får prioritera, om vi skall göra någon prioriteringsordning.”

 

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Lång damallsvensk halvtidsrapport

Damallsvenskan 2019 har nått halvtid. Fast det blir inte tal om någon längre vila, redan på fredag sparkar den andra halvleken igång med matchen Växjö–Djurgården.

Det går alltså inte att hålla på bloggens halvtidsgenomgång. Så här är den. Först kan man ju slå fast att det har blivit precis så jämnt och spännande i toppen som jag trodde inför avspark. I mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.”

I halvtid lever det citatet i högsta grad. Det är fortsatt fem–sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några kan sluta på medaljplats.

Rosengård leder. Malmölaget har har en lucka på tre poäng och elva mål till Linköping. LFC i sin tur är bara ett mål före Vittsjö. Faktum är att det är större avstånd mellan ettan och tvåan än mellan tvåan och sjuan.

Jag skall strax stämma av hur den nuvarande tabellen stämmer överens med mitt tips. Men som ni säkert minns uppmanade jag även er läsare att tippa serien. I de tipsen noteras att bara en hade Rosengård som etta, medan flera har Linköping som tvåa.

Däremot har ingen trean Vittsjö högre än sjätte plats. Och det är inte heller någon av er som trodde på Örebro. De placerade ni som högst på plats nio – så på skrällagen är jag ännu så länge mest rätt, även om även jag har dem några placeringar för lågt.

I botten var i princip alla överens om att LB07 och Kungsbacka skulle åka ut, så där ligger nästan alla rätt. De avvikande tipsen var att två trodde att Kif Örebro skulle åka ur och en trodde att Vittsjö skulle göra det. Och de tipsen är ju inte längre rimliga.

Dags för en genomgång av de elva första omgångarna, lag för lag:

1) FC Rosengård
Ifjol: 3, Mitt tips: 2

Rosengård har spelat bäst, gjort flest mål och släppt in minst. Det är således logiskt att Malmöklubben även tagit flest poäng. Rosengård har helt klart varit vårens bästa lag. Man inledde stabilt, men det riktiga lyftet har kommit efter VM, där inte minst tillskottet av Jelena Cankovic givit laget extra styrka.

Rosengård vann ju även hösttabellen i fjol, och har således varit bra över tid. I mitt tips skrev jag att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om 2019 var FC Rosengårds år i damallsvenskan. Men helt övertygad var jag inte.

”Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst.”

Nu ligger Rosengård överst. Det var darrigt i premiären i Eskilstuna, och man tappade lite fart i och med chockförlusten i Malmöderbyt. Men totalt sett har laget varit stabilt. Man har kryssat borta mot tvåan Linköping och trean Vittsjö samt hemma mot fyran Göteborg. Övriga sex matcher har varit klara segrar.

Framför allt har Rosengård varit starkt hemma på Malmö IP. Där har det blivit 13 poäng av 15 möjliga, och fina målskillnaden 20–4.

Det enda som talar emot att guldet hamnar i Skåne är det där att laget alltså flera gånger drabbats av stora darren när det kommit till avgörande lägen. Fast den här gången känns det som att det kommer att bära hela vägen. Visst är det väldigt jämnt i årets serie, men Rosengård känns lite vassare, lite bredare och stabilare än de andra topplagen. Jag tror faktiskt att Rosengård kommer att ligga kvar högst upp i tabellen hela vägen in i mål.

Hanna Bennison

Vårens utropstecken i laget, och hela serien, är 16-åriga Hanna Bennison. Hon har tillfört massor i form av energi och löpvilja till ett lag som tidigare riskerade att bli ganska statiskt i sitt anfallsspel. Bennison borde ligga väldigt nära att få chansen i A-landslaget. För övrigt noterade jag att hon inte var med i matchtruppen senast på grund av skada. Hoppas det inte är något allvarligt.

Tråkigast kring Rosengård är nog att Jessica Samuelsson inte har kunnat spela en enda minut hittills i damallsvenskan. Prestigeförvärvets skadeelände är otroligt tråkigt. Sedan hon skadade foten mot Ungern i oktober 2017 har hon bara fått ihop 186 spelminuter. Man kramar ju tummarna för att Samuelsson skall få ordning på kroppen så att hon snart kan vara tillbaka på planen.

2) Linköpings FC
I fjol: 5, Mitt tips: 6

I mitt tips skrev jag att:

”Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest.”

Min känsla inför seriestart var att Linköping inte hade fått ihop laget. Den känslan har jag haft med mig hela vårsäsongen. Jag har nämligen inte sett LFC spela riktigt bra i någon match så här långt. Framför allt har man haft stora problem i uppspelsfasen.

Trots det har laget ändå hängt med i toppen. Och även om jag i nuläget tror rätt hårt på Rosengård så går det inte att räkna bort Linköping i guldstriden. Det är ju en väldig styrka att ligga tvåa, trots att man inte spelat bra. Och vad jag har förstått börjar spelet se allt bättre ut med det nya upplägget med tre mittbackar. Just nu ser jag LFC som första utmanare till Rosengård. Men med det jämna tabellläget är det fortfarande inte uteslutet att mitt tips om en sjätteplats kan gå in.

Våren har varit hackig för laget. Känslan är att tillskottet av Stina Blackstenius nästan innebar mest problem. Dels för att forwardsstjärnan ännu inte presterat på den nivå man hoppats. Dels för att det blev svårt för tränare Olof Unogård att skapa ett fungerande spelsystem.

Mimmi Larsson

Han valde till slut att bygga kring Kosovare Asllani. Det innebar att nyförvärvet Mimmi Larsson offrades och placerades på en kant. Trots det var Larsson inledningsvis den piggaste och bästa LFC-spelaren – i de första matcherna gjorde hon mål nästan varje gång hon fick bollen i straffområdet.

Däremot var Asllani en stor besvikelse i den skräddarsydda tiarollen. Hon gnällde på det mesta, och såg helst ut att vilja vara någon annanstans. Nu har Asllani stuckit till Madrid, och Unogård har bytt spelsystem.

Sedan Nilla Fischer anslöt kör Linköping med ett 3–4–3 som gränsar till 5–2–3 eftersom man oftast väljer backar på kanterna. Det har varit ett framgångsrecept. Efter den tunga förlusten i Eskilstuna har man tagit sju poäng och hållit tre raka nollor.

Målvakten Emma Holmgren har för övrigt varit vårens stora utropstecken i LFC. Hon har visat en bra stabilitet, och är en stor anledning till att laget ligger så högt som de ligger. Jag börjar alltmer tro att det faktiskt kan vara Holmgren som tar över i landslagsmålet efter Hedvig Lindahl.

Utöver guldstrid kämpar Linköping med ekonomin. Kanske att ett antal toppmöten i höst kan hjälpa klubbledningen att få positiva siffror i bokslutet.

3) Vittsjö GIK
I fjol: 9, Mitt tips: 5

Byn är bara ett mål från en Champions Leagueplats. Det har fått riksmedierna att en efter en göra besök i Nordöstra Skåne. Senast var det Radiosporten som uppmärksammade Vittsjös framfart.

Laget var svårbedömt inför avspark. Dels eftersom de inte hade nått gruppspelet i Svenska cupen, dels för att de spelade huvuddelen av sina träningsmatcher mot lag utanför damallsvenskan.

Vittsjö kom ändå in i årets serie med kontinuitet i startelvan och med en handfull spännande värvningar. Därför gick jag på en positiv magkänsla, och tippade dem som femma med kommentaren:

”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”

Tipset fick en del mothugg. Men ännu så länge är jag väldigt nöjd över att magkänslan sa att Vittsjö skulle hävda sig bra i årets serie.

Fjolårets svaghet var att man hade svårt att vinna mot bottenlagen. Där har man ryckt upp sig rejält genom att ta 16 av 18 poäng under våren. Inget annat lag har bättre facit mot det lagen på undre halvan.

Vittsjö är också lite oväntat seriens bästa bortalag. Det brukar ju heta att det är svårt att komma till Vittsjö Idrottspark. Och visst är elva av 18 hemmapoäng en okej utdelning, men tio bortapoäng på fem matcher – ett snitt på 2,0 poäng – är fullständigt lysande.

Dock skall det sägas att man huvudsakligen haft bortamatcher mot bottenlag, medan man mött toppkonkurrenter på Vittsjö IP.

Vittsjös framgångsrecept den här våren har varit en väldigt stabil defensiv. Tillsammans med Rosengård har Vittsjö släppt in minst mål av alla. Plumpen kom mot Göteborg, där man föll med 4–2. I den matchen saknades både viktiga ytterbacken CJ Bott och innermittfältaren Nellie Persson. I övrigt har Vittsjö aldrig släppt in mer än ett mål i matcherna. Och duktiga Sabrina D’Angelo står på sju hållna nollor – delat bäst i serien med Rosengårds Zecira Musovic.

Trots stabiliteten tror jag inte att tränare Thomas Mårtensson får sin dröm om Champions League förverkligad – i varje fall inte i år. Vittsjö har nämligen ett väldigt tufft program i höst. Där väntar sex bortamatcher, bland annat skall man till Piteå, Linköping, Göteborg och Malmö (Rosengård). Jag tror inte att Vittsjö kommer att rasa ihop, men det känns som att risken är uppenbar att man har fallit några placeringar i tabellen när vi gör bokslut i slutet av oktober.

Det är ju för övrigt oftast trotjänare Mårtensson som får äran för Vittsjös framgångar. Men jag har förstått att lagets andre tränare (man har ju delat ledarskap) Stefan Ekstrand har varit väldigt viktig för årets fina resultat. Ekstrand skall vara mannen bakom lagets fina offensiva spel.

På sistone har Tove Almqvist varit lysande i något slags fri roll. Men lagets stora utropstecken i offensiven är ändå Michelle De Jongh, som är seriens vassaste mittfältare med sex mål. Mariestadstjejen är en tvåvägsmittfältare som inte tvekar att gå på avslut när hon närmar sig straffområdet. Jag har länge väntat på att hon skall få sitt stora genombrott. Nu har det kommit, och jag hoppas att Peter Gerhardsson har med henne i den landslagstrupp han presenterar om en vecka.

4) Göteborg FC
I fjol: 2, Mitt tips: 1

Inför avspark tippade jag Göteborg som vinnare av damallsvenskan. Jag trodde att lagets spets skulle leda hela vägen till guld, samtidigt som jag oroades över den tunna truppen.

Och visst, lagets spets har lett till en titel, man blev ju cupmästarinnor. Dock vinner man inte guld i cuper, utan där vinner man pokaler. Och känslan nu är att Göteborg inte kommer att räcka hela vägen till guldet.

Man ledde serien med en poängs marginal under VM-uppehållet. Men sedan dess har laget sviktat rejält. Det har bara blivit fem poäng på fyra omgångar, medan Rosengård tagit tio. En orsak till svackan är den tunna truppen. Göteborg gick in i serien med glest befolkad bänk, och trots att man skall dubblera med spel i Champions League i höst har man bara gjort en sommarvärvning.

Det har i och för sig viskats om att det kan bli en spelare till. Men även om det skulle bli så är truppen fortsatt tunn. Framför allt finns det inte så mycket löpstyrka att plocka in från bänken.

Det har blivit väldigt påtagligt när både Natalia Kuikka och Elin Rubensson varit borta samtidigt. Göteborgs spel bygger på många löpningar, och med två av de allra mest löpvilliga spelarna på läktaren har Göteborg tappat många dimensioner i spelet.

När Göteborg är ordinarie tycker jag att de spelar den mest sevärda fotbollen i serien – då är laget värt betydligt större publik än de 888 gratisåskådare som man snittar hittills i år på Valhalla. Då är Göteborg rörligt och har ett väldigt fint passningsspel. Men utan Rubensson och Kuikka har laget blivit statiskt, med för många spelare som vill ha bollen på kropp.

Om Göteborg skall ha chansen att få spela Champions Leaguefinal på hemmaplan 2021 måste man hålla truppen skadefri under hösten. Det är fyra poäng och tolv mål upp till Rosengård, och tipset är att det kan krävas upp mot tio vinster i de elva återstående matcherna om Göteborg skall lyckas vinna guldet.

Noterbart är att Göteborg är obesegrat på hemmaplan, men att det ändå är i hemmaspelet som man tappat till Rosengård och Linköping. Malmöklubben har 13 poäng på fem matcher på Malmö IP och Linköping har 14 poäng på sex hemmamatcher. Göteborg däremot har bara tagit åtta poäng på fem matcher på Valhalla. Däremot är man näst bäst bakom Vittsjö på bortaplan med elva poäng på sex matcher (1,83).

Rebecka Blomqvist

Utropstecknen i Göteborg under våren är lagets båda forwards. Duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund har gjort 14 mål, vilket gör dem till seriens överlägset vassaste anfallspar. 14 mål är exempelvis exakt lika många som Linköpings offensiva VM-kvartettet Asllani, Larsson, Blackstenius och Lina Hurtig har gjort tillsammans. Och då tycker jag ändå inte att Blomqvist/Hammarlund har varit kliniska den här våren. Blomqvist har exempelvis missat ett antal frilägen.

5) Kif Örebro
I fjol: Tvåa i elitettan, Mitt tips: 8

Om Vittsjö är vårens skrällag är Kif Örebro vårens superskräll. Ingen hade väl trott att nykomlingen bara skulle vara 1,5 poäng ifrån en Champions Leagueplats efter halva serien?

Jag har gått tittat på massor av damallsvenska tips, och överhuvud taget inte hittat någon som placerat Kif Örebro högre än på sjätte plats. Själv ligger jag bland de högre – och jag tippade alltså laget som åtta.

De flesta har Örebro som tia, men ganska många placerade även nykomlingen på nedflyttningsplats. Den missen hade jag nog också gjort om jag inte hade sett laget imponera stort i genrepet mot Göteborg.

Efter den segern trodde jag absolut att Örebro skulle hålla sig kvar. Men jag kunde inte drömma om att de skulle hänga med i guldstriden under elva omgångar, och ha ett poängsnitt som gör dem till en kandidat till tidernas bästa damallsvenska nykomling. Undra om de ens själva trott att det skulle gå så här bra?

Örebro värvade väldigt smart i vintras när de kompletterade en trupp med nio–tio lokala spelare genom att plocka in flera av elitettans största profiler. Inte minst har Emma Kullberg och Heather Williams varit två riktiga fullträffar.

Med många nya spelare i truppen, och flera som anslöt tätt inpå seriestart, provade sig tränare Stefan Ärnsved inledningsvis fram. Pusslet föll ut när Emma Kullberg placerades i mitten av trebackslinjen. Då hittade man en defensiv stabiltet, något som ledde till att man höll nollan i 561 minuter i rad före och efter VM-uppehållet.

Sara Lilja Vidlund

Offensivt är smarta Williams nyckelspelaren och nyckelordet är fart. Fart har man bland annat i form av Jenna Hellstrom och spännande junioren Sara Lilja Vidlund.

Örebro har varit väldigt hemmastarkt och tagit tolv av 15 poäng på Behrn Arena. Således är det en klar fördel för dem att ha sex hemmamatcher kvar.

Jag tror att Örebro även fortsatt kommer att vara en väldigt jobbig motståndare för alla lag. Och man har kapacitet att utmana om en plats på övre halvan. Men det rimliga är ändå att man tappar någon placering i höst.

6) Piteå IF
I fjol: 1, Mitt tips: 4

I fjol tog Piteå hem guldet genom att inte spela några oavgjorda matcher – och genom att dra på sig ytterst få skador. Man hade exempelvis 13 spelare som deltog i minst 20 matcher.

I år har Piteå redan fyra kryss, och bara tolv spelare har kvar chansen att nå upp i 20 matcher. Det har alltså inte flutit på lika smärtfritt i år som det gjorde i fjol. Och det hade väl egentligen ingen väntat heller.

Trots att Piteå har kvar hela fjolårets guldtrupp valde jag att tippa dem som fyra eftersom de som mästarlag genomgående skulle möta heltaggade motståndare. Samt att de kommer att få ett tuffare spelschema än de är vana vid.

Känslan är att Piteå nu är på väg att hitta toppformen. Spelet såg lovande ut mot Göteborg i onsdags, och man gjorde en imponerande vändning i söndags mot Eskilstuna. Men det väntar alltså en tuff höst med massor av matcher.

Möjligen vägs det tuffa schemat upp av att sex av de elva kvarvarande matcherna spelas på hemmaplan. PIF är fortsatt väldigt hemmastarkt, man har tagit tolv av 15 möjliga poäng på LF Arena. Och noterbart är att bland de sex hemmamatcher man har kvar finns möten med hela toppkvartetten Rosengård, Linköping, Vittsjö och Göteborg.

Piteå är inte chanslöst i guldstriden. Men det krävs att truppen är frisk, vilket den är nu, om man skall kunna avancera så många placeringar. Eftersom Rosengård känns starkt och sannolikt inte kommer att lägga bort jättemånga poäng kommer det nog krävas 30 höstpoäng av norrbottningarna för att kunna försvara sitt guld. Och det blir förstås vansinnigt svårt. I fjol tog man 24 poäng vardera på vår respektive höst.

Stellan Carlsson och Faith Ikidi

Tittar vi på utropstecken i Piteå tycker jag att nyförvärvet Fernanda Da Silva håller på att utvecklas till ett stort sådant. Det sägs att hennes spelstil för något år sedan inte föll tränare Stellan Carlsson i smaken. Men nu måste väl även han njuta av brasilianskans konstnummer. Den yttersidestunnel hon bjöd på i förarbetet till 1–1-målet i helgen är ju exempelvis en av vårens snyggaste aktioner i serien. Och hennes förmåga att spela sig ur trånga situationer bör kunna lyfta Piteås spel i höst.

7) Kristianstads DFF
I fjol: 4, Mitt tips: 3

Kristianstad såg väldigt starkt ut i våras. Bland annat tog man ju sig till cupfinal efter att ha slagit ut Rosengård och Piteå. I finalen föll man snöpligt på en sen straff mot Göteborg.

Lägg till fjolårets bronsmedalj till cupframgången, och jag trodde starkt på Elisabet Gunnarsdottir:s lag inför avspark. I mitt tips skrev jag:

”Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets.”

Truppen är bra, och man har nästan fördubblat sitt målskytte. Ifjol fick laget målskillnaden 30–26 över 22 omgångar. Nu har man gjort 24 mål under seriens första halva – näst flest i serien. Målskyttet har man spridit över många spelare. Seriens vassaste back, Therese Ivarsson är i klar ledning av interna skytteligan på fina sju mål.

Av de offensiva spelarna har ingen direkt öst in mål, utan alla har bidragit med ungefär lika många. Svava Ros Gudmundsdottir och Evelina Duljan har gjort tre mål var medan duon Amanda Edgren och Maja Bodin står på två.

I år är det inte offensiven som är problemet – utan den defensiva stabiliteten. Det började med att man åkte på en riktig käftsmäll borta mot Rosengård i andra omgången – 1–5. Totalt har man släppt in 16 mål efter halva serien. Det är överlägset flest av de sju lag som har chansen på Champions Leaguespel till nästa säsong.

Och defensiven hjälptes knappast av att viktiga Mia Carlsson drog på sig en jobbig knäskada under VM-uppehållet. De senaste matcherna har även Josefine Rybrink haft skadeproblem. Känslan nu är att defensiva nyckelspelaren Sif Atladottir måste göra en superhöst om Kristianstad skall kunna blanda sig i medaljstriden på allvar.

För som jag ser det är det medalj man i första hand får sikta in sig på. Champions League är inte heller helt omöjligt. Men guldet kan nog KDFF glömma. Jag tror nämligen inte att laget kan ta in sex poäng och 15 mål på Rosengård i höst.

Med tanke på både hur det sett ut under våren och skadesituationen känns det dock som att det rimliga är att Kristianstad slutar ungefär där man ligger nu – alltså i mitten.

Therese Ivarsson

Utropstecknet i KDFF är ju förstås skyttedrottningen Therese Ivarsson. Jag gillade inte hur hon filmade till sig en straff mot Växjö. Däremot älskar jag hennes tajming och offervilja på inlägg i offensivt straffområde. Visst ingår det fyra straffmål i hennes samling, men sju mål elva matcher är ändå otroligt bra för en back. Ivarsson har för övrigt redan satt personligt rekord. I fjol gjorde hon sex mål och i förfjol blev det fem. Når hon tvåsiffrigt i år?

8) Eskilstuna United

I fjol: 6, Mitt tips: 9

På den damallsvenska upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att kravbilden på laget är att sluta på den övre halvan – annars kommer han inte ha något jobb i höst.

Om det stämmer med verkligheten finns en uppenbar risk att Karlsson tvingas gå till arbetsförmedlingen om ett tag.

Hans lag har dock ryckt upp sig efter en svag start och tagit nio poäng efter VM-uppehållet.

Defensivt har det sett bra ut hela säsongen. Det väl inkörda upplägget med tre mittbackar fungerar, och laget har bara släppt in tio mål hittills – klart minst av lagen på undre halvan.

Innan VM var det offensiven som hackade. United gjorde då bara två mål på sju matcher och var rejält indraget i nedflyttningsstriden. Nu har man plötsligt tio poäng ner till elfteplatsen, och känslan är att laget inte behöver oroa sig för bottenstrid något mer.

Loreta Kullashi

Det som lyft laget efter VM är framför allt att Loreta Kullashi ser ut som en landslagsspelare igen. Hon borde absolut vara med i Gerhardssons funderingar inför tisdagens trupputtagning.

Även de båda nigerianska VM-spelarna Sonia Okobi och Halimatu Ayinde har sett riktigt bra ut i de senaste omgångarna. De har utvecklats till nyckelspelare och får tillsammans med Kullashi anses vara laget utropstecken. Jag kan väl även lägga till Felicia Rogic, som fått igång sitt målskytte rejält efter sitt namnbyte. Hon inledde med åtta mållösa matcher, men nu har den blixtsnabba forwarden gjort mål i de tre senaste matcherna.

Noterbart kring Halimatu Ayinde är att hennes namn är omkastat på förbundets hemsida. Där heter hon således Ayinde Halimatu. För någon vecka sedan fick jag ett mejl från en granne till henne som tyckte att det slarvades för mycket i media med hennes namn. Och det kan man ju tycka. Man kan även tycka att både förbundet och klubben borde skriva rätt för att underlätta för media. När United värvade nigerianskan presenterade man ju nämligen henne med fel namn.

Det var en parentes. United har fem poäng upp till övre halvan. Med det spel man visat på sistone är det inte omöjligt att klättra några placeringar. Fast mitt tips nu är att man slutar sjua eller åtta.

9) Växjö DFF

I fjol: 7, Mitt tips: 10

Laget har haft en riktigt strulig vår. Tänkta speluppläggaren Jelena Cankovic ville inte vara kvar. Jag hörde att hon i en intervju inför måndagens match i Stockholm dementerade att hon skulle ha försökt strejka sig bort från Växjö. Klart är att hon gjorde mer skada än nytta i våras.

Nye tränaren Henrik Larsson gav upp redan efter sju omgångar. Under VM-uppehållet tog duon Maria Nilsson och Magnus Olsson över. De blev Växjös fjärde tränarkonstellation på mindre än två år.

35-åriga Nilsson flyttades upp ett steg, hon var tidigare assisterande tränare till Larsson. Hon är före detta damallsvensk spelare i Göteborg, och har klassiska Skepplanda BTK som moderklubb. Jag skriver klassiska eftersom Skepplanda är en av två föreningar som har haft damlag hela tiden sedan 1969. Hennes kollega Magnus Olsson flyttades upp från att ha varit målvaktstränare.

Under sin tid som ansvarig hade Larsson ändrat i Växjös försvarsspel, och infört spel med fyrbackslinje. När Nilsson och Olsson tog över blev ett av deras första drag att återgå till den trebackslinje som Växjö kört med under några år.

Fast när jag pratade med Nilsson efter matchen i Kungsbacka i söndags tyckte hon inte att det var solklart att kalla det för trebackslinje, utan tyckte att man även skulle kunna kalla spelsystemet för 4–4–2.

Och visst. Mer preciserat spelar Växjö nu 3–1–4–2, där Jennie Nordin är ettan. Och hennes roll brukar man numera kalla balansspelare eller sexa. Men jag minns en period när man ofta spelade med en fyrbackslinje med en så kallad stötande mittback. Mittbackarna spelade alltså inte bredvid varandra, utan en låg framför den andra. Och Nordins roll liknar absolut den som de stötande mittbackarna hade.

Växjö har varierat väldigt i sina prestationer under säsongen. Bottennappen är två blytunga 5–0-förluster mot topplagen Rosengård och Linköping, samt en 3–0-förlust borta mot svaga Djurgården. Framför allt har man rasat ett par gånger på bortaplan, medan man bara har en hemmaförlust så här långt. Utöver förlusten i Stockholm har man dock vunnit rätt matcher. Det har alltså blivit segrar mot kollegorna på den undre halvan, Eskilstuna, LB07 och Kungsbacka.

Laget har haft problem med målskyttet. Av de tio målen har sex kommit mot de båda bottenlagen. Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård hade måltorka innan VM, men har hittat alltmer rätt nu efter.

Anna Anvegård

Ett offensivt utropstecken hittar jag i spännande nyförvärvet Ria Öling. Det känns som att den snabba och löpstarka finländskan kommer att lyfta smålänningarnas anfallsspel i höst.

Klubbens mål är ju att spela i Champions League nästa år. För att ens ha chansen att nå det krävs maximala 33 poäng under resten av serien.

När jag tog upp den frågan med tränare Nilsson pekade hon på Frida Andersson som stod några meter bort. Sportchefen sa att hon inte tyckte att det var fullständigt omöjligt att Växjö skulle göra en kanonhöst och avancera till andraplatsen i tabellen.

Det kanske inte är omöjligt, men nästan. Jag har nämligen svårt att se att Växjö skall kunna avancera mer än maximalt en placering under hösten. Jag tycker att laget väger lite lättare än de åtta lag de har framför sig.

Däremot tror jag att man kan vara lugna för kontraktet efter söndagens seger i Kungsbacka. Avståndet till nedflyttningsplats är nu åtta poäng, och det skall man inte kunna tappa till LB07.

Sportchef Andersson sa för övrigt att hon aldrig har känt sig orolig över tabelläget. Däremot känner hon oro för ekonomin. Växjö är ju en av de klubbar som kämpar för att klara elitlicensen. Och klubben har haft för dåliga intäkter under året. Andersson sa att hon hållit sig inom budgeten för spelartruppen, men att man inte fått in så mycket pengar som man räknat med.

Bland annat är publikintresset uselt i Växjö. Klubben ligger ju på näst sista plats i publikligan med ett snitt på svaga 440 personer.

10) Djurgårdens IF

I fjol: 8, Mitt tips: 7

I fjol tog Djurgården bara nio poäng på bortaplan och var länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

I år har man varit sämst på hemmaplan – bara tre poäng på sex matcher. Man har fem poäng ner till strecket, och riskerar att bli akut indraget i nedflyttningsstriden även i år.

Klart är att tränare Joel Riddez inte alls har fått ihop laget. Det är ju egentligen bara en turlig övertidsseger borta mot LB07 som är orsaken till att man inte ligger ännu värre till. I den matchen var Malmölaget bäst, och förtjänade segern.

Framför allt har Djurgården ett väldigt namnkunnigt mittfält där de flesta spelarna har varit och nosat på landslaget. Som jag ser det är dock lagets centrala mittfältare lite för lika i spelstilen. Alla vill ha bollen på kropp, ingen av dem är speciellt förtjust i att löpa i djupled.

Olivia Schough

Kanske är det också den bristande löpviljan på mittfältet som gör att Djurgården bara har två målskyttar efter elva spelade matcher. Det är endast Mia Jalkerud och Olivia Schough som hittat rätt hittills, de har å andra sidan gjort sex respektive fem mål – vilket är väldigt bra.

Men om Djurgården skall kunna avancera behöver man ha fler offensiva hot än duo Jalkerud/Schough. Jag noterade att Riddez spelade med tre mittbackar i senaste matchen. Då var det 5–3–2 i försvar och 3–1–4–2 i anfall. Det återstår att se om det var en tillfällig förändring eller om det är så Djurgården tänker spela framöver.

Det kan vara så att det är den nya assisterande tränaren Pierre Fondin som varit med och påverkat spelsättet. Han kommer ju närmast från Växjö, där han med framgång spelade med trebackslinje.

Mot Rosengård hjälpte det nya spelsättet inte så mycket. I de delar av matchen som jag kollat på var Malmölaget minst en klass bättre.

Djurgården kom på sjätte plats som nykomling 2016 och kopierade den placeringen även under Riddez första säsong, 2017. Men sedan dess har man bara blivit sämre och sämre. Delvis på grund av att man dragit på sig massor av tunga långtidsskador.

Vi får se om vändningen kan komma i höst. Jag tror ju att Djurgården håller sig kvar, laget är för bra för att åka ut. Men i nuläget måste man absolut titta mer neråt än uppåt i tabellen.

När det gäller utropstecken får det ju ändå bli duon Jalkerud och Schough. Utöver debutsäsongen har Jalkerud stabilt hamnat på fem till tio mål varje säsong hon spelat i damallsvenskan. Nu står hon på sex mål efter halva serien. Kan hon nå tvåsiffrigt för första gången?

11) LB07

I fjol: 10, Mitt tips: 12

LB07 har överraskat mig på ett positivt sätt. Laget har ett genomtänkt spelsätt och är helt enkelt bättre än jag trodde det skulle vara.

Inför avspark tippade jag ju Malmölaget på jumboplats, sannolikt lite beroende på att man torskade med hela 4–0 i en träningsmatch mot Kungsbacka på försäsongen. Jag sågade klubben:

”Damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation.”

Däremot mår svensk damfotboll bra av klubbar som tar tillvara på och utvecklar lokala talanger. Och LB07:s trupp är väldigt hemmabetonad. Man har ju exempelvis använt fyra egna produkter i årets seriespel; Elisa Lang Nilsson, Saga Ollerstam, Sophie Sundqvist och Nellie Lilja. En egen produkt är som bekant en spelare som fått sin första spelarlicens i klubben – alltså en spelare som är i klubben på våren det år spelaren fyller 15 år.

Nellie Lilja

Vad jag kan hitta har även skånska kollegorna Rosengård och Kristianstad spelat fyra egna produkter i år. Men LB07 är alltså tangerat bäst i klassen på att plocka upp egna spelare. Det är berömvärt.

Efter en tung start med noll poäng på tre omgångar och 5–1-förlust mot Kristianstad i premiären stod LB för årets skräll i fjärde omgången – derbysegern mot Rosengård.

När jag har sett LB spela tycker jag som sagt att de har ett väl inarbetat och genomarbetat spel. Däremot saknas offensiv tyngd och spets. Utropstecknet Sophie Sundqvist har varit pigg och gjort fyra mål. Men hon har varit för ensam.

Om LB skall kunna klättra över nedflyttningsstrecket måste någon mer kliva fram i offensiven. Klubben hoppas förstås att sommarförvärven Olga Ahtinen och Dallas Dorosy skall spetsa till offensiven. Vi får se om duon lyckas.

Tipset är ändå att LB07 spelar i elitettan nästa år. Jag har nämligen svårt att tro att laget skall kunna ta fem poäng mer än Djurgården i höst.

12) Kungsbacka DFF
I fjol: Nykomling – vann elitettan, Mitt tips: 11

Det är tydligt att Kungsbacka inför seriestart inte fattade vad det innebär att spela i damallsvenskan.

Visst värvade de tolv nya spelare i våras, och har tagit in ytterligare en nu i sommar. Men på upptaktsträffen sa dåvarande tränaren Henrik Korhonen och målvakt Moa Öhman att laget hade ett spel för att kunna vinna varje match.

Jag hade sett laget i en träningsmatch och var tveksam. Jag tyckte då att de spelade ganska naivt. Korhonen fick inte heller vinna någon match innan han hoppade av. Och frågan är om Öhman får någon damallsvensk trepoängare med Kungsbacka. Det känns i alla fall inte så säkert att det kommer att ske i år.

Sara Nilsson

Moa Öhman har ändå gjort en stabil insats i målet. Tillsammans med löpstarka Sara Nilsson ser jag målvakten som Kungsbackas positiva utropstecken.

Allt talar alltså för att Kungsbacka spelar i elitettan nästa år. Det är utopiskt att tro att laget skall kunna ta in åtta poäng på Djurgården i höst. Det viktigaste för den halländska klubben nu är istället att få ihop ekonomin, så att man inte går i konkurs. Känslan är att man fått in en ansvarstagande styrelse som inte tänker fortsätta den ekonomiska misskötsel som präglat klubben under flera års tid.

Kan man klara ekonomin har man skaffat sig viktig rutin av spel på högsta nivå. Och man kommer ju att vara tvåa eller trea i Göteborgsregionen även nästa år, så man borde kunna få ihop en ganska slagkraftig trupp i elitettan. Även om det mesta talar för en sportsligt tung höst kan det finnas ett ljus vid horisonten för Kungsbacka.

Sammanfattning

Det är alltså fem–sex lag som ännu så länge har chansen att vinna guldet. De inbördes matcherna mellan de här sju lagen är därmed extra viktiga. Här är den inbördes vårtabellen mellan de sju topplagen:

Rosengård      13–3   12
Linköping          6–4    9
Vittsjö                7–5    8
Göteborg          9–8    7
Kif Örebro        5–10   7
Piteå                 3–7    6
Kristianstad     7–13    5

Notera att lagen har exakt samma inbördes ordning i den här tabellen som de har i den tabell där alla matcher är inräknade. I övrigt konstateras att Rosengård inte har någon förlust mot något annat topplag, medan Piteå saknar seger mot de fem lag som ligger före i tabellen.

En annan spännande sak är trenderna när det gäller spelsätt. Allt fler damallsvenska lag väljer att spela med tre mittbackar, oftast i något som både kan kallas 3–5–2 och 5–3–2. Piteå och Eskilstuna har gjort det länge, även om United ändrade till fyrbackslinje en period härom året. Även Rosengård och Örebro gick in i säsongen med trebackslinjer. Under VM-uppehållet bytte både Linköping och Växjö till spelsättet, och nu kanske även Djurgården tar steget. LB07 varierar lite, men körde med fembackslinje senast mot Vittsjö.

De lag som ligger kvar med fyrbackslinjer är Vittsjö, Göteborg och Kungsbacka. Även Kristianstad kör med fyrbackslinje, men har i omgångar de senaste åren använt sig av trebacksupplägget.

Vi ser alltså ut att ha ett läge där tre-/fembackslinje är vanligare i vår högsta serie än att köra med en klassisk fyrbackslinje.

Här är det ju lite intressant att jämföra med hur det såg ut i VM. Där var det ju 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade. Alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinjer, och alla de fyra lag som gick till semifinal formerade laget 4–2–3–1.

Inför VM varierade ju Peter Gerhardsson i landslaget. Han körde fyrbackslinje mot sämre lag, men bytte till tre mittbackar mot starkt motstånd. Det upplägget skrotades efter träningsmatchen mot Tyskland på Friends i våras. Och i VM var det fyrbackslinje som gällde, även om Gerhardsson bytte till fembackslinje i slutet av några matcher där landslaget hade en ledning att försvara.

Det blir spännande att se hur det här kommer att förändras framöver.

Skytteligan

2009 vann Linnea Liljegärd den damallsvenska skytteligan på 22 mål. De nio åren sedan dess har sju utländska spelare vunnit skytteligan. Anja Mittag vann tre gånger och Manon Melis två. Om ni inte får ihop matematiken beror det på att Melis delade segern med Margret Lara Vidarsdottir 2011.

I år kan det vara dags för en svensk segrare igen. Halvvägs är det nämligen 14 svenska spelare bland de 16 främsta. Dock är det norskt i delad ledning i form av Lisa Marie Utland. Hon har gjort åtta mål, lika många som fjolårstvåan Rebecka Blomqvist.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Trea finns Therese Ivarsson på sju mål och på delad fjärdeplats med sex mål hittar vi trion Mia Jalkerud, Michelle De Jongh och Pauline Hammarlund.

Gör ni någon speciell reflektion när ni läser de svenska namnen i skytteligans topp?

Min första tanke är att det rakt igenom handlar om fel spelare. Alltså fel spelare för vår förbundskapten. Ingen av de fem bästa svenska målskyttarna har varit med i någon av Gerharhardssons trupper.

Det riktigt anmärkningsvärda här är att elva av de 13 mittfältare/forwards som ingick i VM-truppen spelar, eller har spelat i damallsvenskan i år. Och då räknar jag ändå Nathalie Björn som back. Räknar vi henne som mittfältare har vi eller har vi haft tolv av 14 offensiva VM-svenskar på hemmaplan.

Ingen av dem finns bland de fem bästa svenskarna i damallsvenskans skytteliga. De flesta av VM-anfallarna finns på platserna bakom. Madelen Janogy, Olivia Schough och Stina Blackstenius delar sjundeplatsen med fem mål vardera. Och Anna Anvegård, Lina Hurtig och Mimmi Larsson finns bland hela sju spelare som delar tiondeplatsen med fyra mål.

Tittar vi på övriga VM-mittfältare/forwards har Julia Zigiotti Olme (och Nathalie Björn) gjort två mål medan Julia Roddar, Caroline Seger och Kosovare Asllani har gjort varsitt. Däremot är Elin Rubensson hittills mållös i årets damallsvenska.

Med tanke på hur bra det gick för Sverige i VM går det ju inte att säga att Gerhardsson tog ut fel spelare. Däremot kan man nog slå fast att det är bra konkurrens om de offensiva positionerna i vårt landslag.

Assistligan

Här är det Anja Mittag i överlägsen ledning. Trots att hon bara spelade sex matcher har hon nästan dubbelt så många assist som tvåan.

Anja Mittag

Här skall det poängteras att jag förstås går efter Jared Burzynski:s assistliga. Den officiella är ju som bekant ett dåligt skämt eftersom varken förbundet eller EFD bryr sig om damallsvenskans statistik.

I Burzynskis statistik toppar Mittag med sju målpass. På det antalet kommer hon också att sluta eftersom hon ju numera spelar i Leipzig i Tyskland. På delad andraplats finns kvartetten Roddar, Blackstenius, Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir.

Min gissning är ändå att det kan bli sexan Jelena Cankovic som tar hem segern till slut. Hon har imponerat stort sedan hon anslöt till Rosengård.

Därmed var den här långa halvtidsgenomgången klar. Om du orkar mer har även Håkan Magnusson skrivit en halvtidssummering på sin blogg, damallsvenskan.blogg.

Slutligen. Som ni säkert har noterat har jag inte lyckats pricka exakt rätt placering på något av de tolv lagen i mitt damallsvenska tips. Och mitt tips om att Anja Mittag skall vinna skytteligan är redan kört. Men jag har i alla fall fyra lag som bara är en placering fel, och kanske att ”det kan ordna till sig” för fler lag i höst. Och i skytteligan har ju fortfarande min tvåa Pauline Hammarlund chansen.

Sverige behöver fler Vittsjö

Vad passar bättre en regnig semestersöndag än att ge sig iväg på en liten utflykt? Min utflykt gick till Vittsjö Idrottspark, en plats man måste tycka om.

Det var bara andra gången jag var där, men det räcker för att känna den härliga atmosfären. Jag vet att Anders Nilsson skrev i Aftonbladets allsvenska fotbollsbilaga inför seriestart att ”Sverige behöver inte fler Vittsjö” och att den krönikan väckte känslor.

I grunden har förstås Nilsson rätt i att det krävs att stora aktörer med ekonomiska muskler om svenska damfotbollsklubbar skall kunna stärka sin internationella konkurrenskraft.

Men personligen tycker jag nog att det tvärtom behövs fler Vittsjö och Mallbacken. Alltså orter där folket känner ett äkta engagemang för sina damlag, där allt kring lagen inte bara bygger på föräldrar som egentligen bara bryr sig om sina egna döttrar. Jag tycker faktiskt att man med blotta ögat kan se att hemmalaget är viktigare för folket på plats i Vittsjö än det exempelvis är i Göteborg.

Jag pratade lite med Lisa Klinga och Thomas Mårtensson efter matchen i går. Mårtensson konstaterade att det bara är två ”bylag” kvar i svensk elitfotboll, utöver Vittsjö just nämnda Mallbacken. Även om båda lagen är överlevare sa han att han upplevde att det blev svårare och svårare för en klubb som Vittsjö att hålla sig kvar på elitnivå.

Klinga är Stockholmstjejen som spelade Champions Leaguefinal med den klubb hon fick huvuddelen av sin fotbollsfostran, Tyresö FF, men som nu är inne på sin femte säsong i nordöstra Skånes skogar. Hon förklarar vad det är som är så speciellt med Vittsjö:

”Det är en liten förening som vill mycket. Och alla runt omkring är engagerade och jobbar för att hela tiden bli bättre och bättre. … Vi har ett gång gubbar som är med i 300-klubben som är hur gulliga som helst. De är alltid runtom och stöttar och hjälper till med allt möjligt. Det är mycket det som gör att man trivs, att hela byn är engagerad. Det är en jättehärlig miljö att vara i.”

Fotbollsmässigt nämner hon också tränare Mårtensson som en stor anledning till att hon trivs så bra i Vittsjö. Och det är väl tveklöst så att han är värd stora hyllningar för det jobb han har gjort i klubben.

I går var han dock väldigt missnöjd med matchen. Inför avspark hade hans lag tagit tio poäng på fyra hemmamatcher, och hade målskillnaden 6–0. Inklusive bortamatcherna hade man släppt in minst mål i serien, bara tre stycken.

Nu släppte man fyra i samma match. Mer om det strax, men jag tyckte nog att Mårtensson och Klinga var lite överdrivet självkritiska efter matchen. För det var verkligen en högklassig damallsvensk match, en match som kändes jämnare än vad slutresultatet 2–4 berättade. Jag räknade till 7–5 i målchanser till Göteborg.

Det fanns alltså ganska mycket att glädjas åt på båda sidor. En kul sak var att det var 929 åskådare på välfyllda läktare. Det trots att det närmast var monsunregn innan matchstart. Det kändes som att halva Vittsjön regnade föll ner över samhället ungefär en timme innan matchstart. Och att resten av sjön föll ner över planen i matchupptakten.

Trots den stora regnmängden märktes det knappt på planen, den klarade verkligen allt regn förbluffande fint.

Utöver vädret hade båda lagen tunga skador i sina backlinjer. På de två raderna närmast framför mig på läktaren satt dels CJ Bott och dels Emma Berglund och Beata Kollmats. Dessutom hade Vittsjö Nellie Persson på bänken med lättare skadekänning.

Göteborgsduon bör kunna vara tillbaka i träning den här veckan, vilket bör innebär att det tar ytterligare någon eller några veckor innan de är matchklara.

Känslan var att Vittsjöduon har lite närmare till spel. Bott bröt handleden i första halvleken av VM-matchen mot Kanada för en dryg månad sedan. Jag bytte några ord med henne, och hon hoppas kunna spela med handskydd inom kort.

Det var tydligt att Vittsjö led mer av skadorna i sin backlinje än vad Göteborg gjorde. Men hemmalaget inledde ändå matchen bäst och satte bra press på serieledarna under de första fem–sex minuterna.

Sedan tilltog övergick regnet i skyfall, och matchen ändrade karaktär. Nu var det Göteborg som tog över genom att sätta press på Vittsjö. I den pressen kom också matchens första mål av Rebecka Blomqvist. Just då kändes Göteborg som det klart bättre laget, och inget tydde på något annat än en klar bortaseger.

Men knappt 4,5 minuter senare ändrade matchen karaktär igen när Alexandra Benediktsson nickade in en hörna till 1–1. Plötsligt var Vittsjö med igen. Resten av halvleken var jämn med chanser åt båda håll.

Slutminuterna i den första halvleken blev matchavgörande. Efter 43.50 hade Summer Green ett superläge, fint framspelad av Tove Almqvist. Greens avslut på volley var bra, men det hjälpte inte eftersom Jennifer Falk:s räddning var fantastisk. Göteborgsmålvaktens förflyttning från ena stolpen till den andra var makalöst snabb.

Någon sekund in på övertiden var det istället Göteborg som tog ledningen. Via Benediktssons huvud hamnade ett inlägg från Emma Koivisto hos Julia Roddar till vänster i Vittsjös straffområde.

Roddars skott gick mellan benen på Almqvist och passerade sedan en offsidestående Pauline Hammarlund innan den gick in i burgaveln. Min personliga uppfattning är att Hammarlund påverkar spelet genom att skymma målvakt Sabrina D’Angelo. Men på VM släppte de ju några mål av det här slaget, bland annat Tysklands 1–0 mot Nigeria.

Så det verkar vara den korrekta tolkningen att man skall få vara i den typen av offsideposition som Hammarlund var. Och vad jag såg hade domarna ingen diskussion om att eventuellt döma bort målet.

Baklängesmålet var förstås tungt för hemmalaget som gjorde en bra halvlek. Och bara 23 sekunder in i den andra halvleken blev det ännu tyngre. Då lobbade nämligen Hammarlund in 3–1 till Göteborg på en härligt precis passning från Elin Rubensson.

Och i 59:e minuten punkterades matchen helt när Rebecka Blomqvist sprang igenom och gjorde sitt andra mål för dagen fram till 4–1. Det målet kändes lite väl lätt. Det var en inspark från Falk som Hammarlund skarvade in bakom Vittsjös backlinje till Blomqvist.

Både vid 3–1 och framför allt vid 4–1 var det tydligt att Vittsjö har problem med snabbheten i mittförsvaret. Resten av matchen spelade Göteborg av på ett bra sätt. På presskonferensen efter matchen konstaterade tränare Mårtensson att hans lag är bättre på att styra tempot i matcherna från ledning än från underläge. Och att Vittsjö blev både utspritt och lite stressat i den andra halvleken.

Här tror jag även att snabbheten i backlinjen är en faktor. I underläge måste man ofta trycka upp lite högre, och då riskerar ett lite långsamt mittförsvar att bli straffat.

4–1-målet kändes lite billigt, men totalt sett skall det ju sägas att Göteborg var väldigt effektivt. Och 3–1-målet var verkligen högklassigt. När Rubensson vann bollen ute vid sidlinjen hade både Vittsjös backlinje och målvakt D’Angelo ganska bra positioner. Men Rubenssons lyftning till Hammarlund var så högklassig att alla Vittsjöspelare framstår som felplacerade när bollen går når forwarden.

På slutet fick en göteborgare också göra mål i matchen. Det var Paulina Nyström som i sitt tredje damallsvenska inhopp gjorde sitt första mål. Hon gjorde det för Vittsjö. Nyström är en spelare jag trott mycket på sedan jag såg henne första gången i Hovås/Billdal för drygt tre år sedan. Då gjorde nu 18-åriga Nyström också mål, den gången i elitettan.

Jag noterar för övrigt att Nyström har spelat fem matcher för Lörby i division I. Man har ju hört en hel del kritik mot F19-serien, och på så sätt är det ett väldigt bra upplägg för talanger som är på väg in i damallsvenskan att få spela seniorfotboll på hyfsat hög nivå.

På samma sätt släpper ju Linköping spelare till IFK Norrköping, Kungsbacka till Jitex och Kristianstad till Asarum. Det finns säkert fler exempel.

Tillbaka till gårdagens match i Vittsjö. Peter Gerhardsson var på plats, och intervjuades i halvtid. Då fick han en signerad Peps Persson-CD av Vittsjö, en gåva förbundskaptenen verkade väldigt nöjd över. Gerhardsson hade många spelare att titta på. Han hade ju fyra VM-spelare i Göteborg. Dessutom borde han ju kolla lite extra på deras forwardsduo Blomqvist/Hammarlund. De båda ligger nu etta respektive delad tvåa i skytteligan med sju respektive sex mål.

Hos Vittsjö gissar jag att Gerhardsson hade blicken på de båda yttermittfältarna Michelle De Jongh och Tove Almqvist. De Jongh gjorde sin 100:e match i damallsvenskan, och borde stå och knacka på dörren till landslaget. Hon är löpvillig och försöker hela tiden vara konstruktiv. Framför allt var hon bra före paus. I den andra halvleken klev Almqvist istället fram, och visade fin klass.

Under VM låg mycket fokus på domarinsatsen. Det gjorde inte eftersnacket i går. Men det kunde mycket väl ha gjort det, för jag såg två klara straffar som inte blåstes. Det pratades om en tredje också, men den uppfattade inte jag.

De jag såg var dels en till Göteborg efter 29 minuter i den första halvleken. Då använde Tove Almqvist armen i en nickduell, något som väckte starka känslor hos Göteborgsspelarna, men som inte fick domare Sandra Almkvist från Örebro att agera. Almqvist hade uppe armen i axelhöjd – alltså skulle det ha varit straff.

Det skulle även ha varit straff till Vittsjö i mitten av den andra halvleken när en Göteborgsback skickade bort Clara Markstedt i en duell framför målet. Jag stod då precis bakom för att se om jag kunde få några bra bilder, så jag såg tydligt situationen. Jag, flera Vittsjöspelare och hemmapubliken tyckte alla att det var solklar straff. Det tyckte däremot inte domare Almkvist – och hon bestämde.

Hon är relativt ny i högsta serien, men det är inget skäl att vara feg. För en feg domare är också en dålig domare. Bra domare blåser däremot straff när det är berättigat, vilket det var minst två gånger i går.

En lite kul detalj efter situationen där Markstedt borde ha fått straff var att en hemmasupporter då ropade till domare Almkvist och frågade om hon hade fått frikort på Liseberg. Det var tydligt att budskapet nådde fram, för hon lyfte instinktivt blicken.

Ytterligare en situation där jag tycker att domaren borde ha agerat var vid Paulina Nyströms 4–2-reducering. Där kom Jennifer Falk väldigt billigt undan. Göteborgsmålvakten var helt snett ute, och mejade ner en Vittsjöspelare, som jag tror var De Jongh.

Det borde definitivt ha varit en varning på Falk. Men som jag konstaterade under VM, i den här typen av situationer kommer målvakterna nästan alltid undan. Det är dåligt, för de attackerar oftast försvarslösa motståndare. När man har hoppat för att nicka en boll har man nämligen väldigt liten chans att parera den typen av smällar som Falk delade ut.

Det blev en väldigt lång rapport från Vittsjö. Det spelades ju två matcher till igår. Inför den damallsvenska återstarten hade just Vittsjö släppt in minst mål av alla – tre. Näst minst hade Piteå släppt in – fem.

Men båda de starkaste försvaren blev rejält sargade igår. I Piteå skrällde nämligen Kif Örebro och vann med klara 3–0. Därmed är de regerande mästarinnorna nu nere på sjunde plats, medan Kif Örebro är trea. Jag utfärdade en varning för nykomlingen efter att ha sett dem kontra sönder Göteborg i genrepet. Men att Kif skulle vara så här bra hade jag inte kunnat ana.

De 1876 åskådarna lär inte ha varit nöjda med Piteås försvarsspel. Normalt stabila Cajsa Andersson hade en tung dag och bjöd bland annat på 3–0-målet. För Piteås del får vi hoppas att Faith Ikidi snart är spelklar igen. Nu blev lagets försvarsgeneral kvar på bänken hela matchen.

Även på Malmö IP noterades en fin publiksiffra. 1644 fick se Rosengård vinna med förkrossande 5–0 mot Växjö. Det var smålänningarnas andra 5–0-förlust för säsongen.

Den första var mot Linköping. Den gången fick jag kritik för att jag var mer kritisk mot Växjös försvarsspel än positiv till LFC:s offensiv. Gårdagens ras har jag inte sett. Men jag noterar att Växjö skrev så här på sitt officiella twitterkonto vid ställningen 4–0:

Klart är att Växjö redan nu kan glömma målet om att spela Champions League nästa år. Det är bra med målsättningar, och för Växjö bör de nog formuleras om till att försöka vara kvar i damallsvenskan även nästa säsong.

Efter åtta omgångar är nämligen Växjö nu tolv poäng från en Champions Leagueplats. Och det känns inte säkert att laget slutar topp två ens om det tar full poäng på de sista 14 omgångarna.

Växjö har 2–17 i målskillnad, varav 1–14 på bortaplan. Noterbart är att det ändå är på bortaplan som man har tagit sin enda seger.

För Rosengård noteras att laget har 13 olika målskyttar på lagets 21 mål. Den bredden skojar man inte bort.

Innan jag lämnar matchen måste jag reagera på ytterligare en feg domarinsats. För nog måste väl Nellie Karlsson ha rött kort vid straffsituationen mot Anam Imo i slutet av matchen?

Visst har regeln om målchansutvisning ändrats så att försvararen bara skall ha gult kort om den försöker att spela på bollen. Men det kan ju inte vara tanken att man skall få dra i en motståndare i flera meter innan man försöker nå bollen. För mig är Karlssons aktion ett solklart rött kort. Och det borde det även ha varit för domaren.

Allra sist tänkte jag ge lite beröm till Eskilstuna Uniteds hemsida. Bakom den ganska tråkiga rubriken ”Matchsnack med Munken” ryms svar på flera spännande frågor kring laget.

Artiklar på officiella hemsidor om kommande matcher brukar ofta vara ganska slätstrukna, mycket beroende på att många tränare i princip alltid säger samma saker inför matcherna. Men här får vi svar på hur man tänker om sommarvärvningar, om varför de båda nigerianska VM-spelarna satt mycket på bänken i våras och hur tränaren ser på att laget bara har gjort två mål. Det gillar man.

 

Sammanfattning av VM – betyg på Sverige

Sverige

Jag har påbörjat flera inlägg som sammanfattar VM på olika sätt. Här är det där jag bedömer Sveriges insats.

Sverige kom ju in i mästerskapet med ett ganska stort frågetecken för formen. Laget hade inte imponerat under våren, och genrepet mot Sydkorea var krampaktigt.

Nu efteråt ger jag Peter Gerhardsson:s lag högsta betyg för VM-insatsen, alltså en femma på en femgradig skala. Det känns som ett högst rimligt betyg. Sverige var ju rankat som nionde lag när VM började.

Under turneringen vann vårt landslag utslagsmatcher mot tvåan, trean och femman under ordinarie tid. Det är historiskt.

Faktum är att Sverige inför VM bara hade vunnit två utslagsmatcher mot högre rankade lag någonsin i mästerskap. Båda de segrarna kom i OS 2016, och båda efter straffläggning. Vi hade alltså aldrig någonsin tidigare vunnit mot ett högre rankat lag under ordinarie tid.

Ser man till 90-minutersmatcher hade vårt landslag näst bäst facit av alla lag i VM. Vi vann fem matcher, hade ett kryss och förlorade bara mot världsettan USA. Holland tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad.

Tittar vi på det match för match så var det krampaktigt i början av turneringen. De svenska insatserna mot Chile (2–0), Thailand (5–1) och USA (0–2) lär inte ha skrämt några andra topplag. Men i gruppspel handlar det bara om att ta sig vidare, man blir inte världsmästare i det skedet. Och Sverige gjorde vad man skulle. Så långt låg laget på godkänt betyg. Genom att gå vidare i gruppen hade man motsvarat världsrankingen – alltså gjort vad man kunde förvänta.

Den första halvleken i slutspelet var också krampaktig. Så långt var Kanada det bättre laget. Det tog sju halvlekar innan vårt lag vaknade på allvar. Men när turneringen kom till sitt avgörande växte Sverige.

De sju sista halvlekarna var alla utmärkta. Trots att motståndarna var högre rankade i alla de där halvlekarna förlorade inte Sverige en enda av dem. Vi fick målskillnaden 5–2 på sju gånger 45 minuter – och det tycker jag mer än väl motiverar femman som svenskt slutbetyg.

Tyvärr tillkom det även en förlängning, vilket gjorde att vårt lag gick miste om den finalplats som jag tycker att det var värt. Och väl i final tror jag att Sverige hade haft klart större chans mot USA än vad Holland hade. Men det där är bara spekulationer.

Det blev inget guld för Sverige, det blev ett tredje VM-brons. Att lilla Sverige har tagit medalj i fyra av åtta världsmästerskap är förstås ett fantastiskt facit. Men det kommer inte att bli lätt att hålla den där sviten. Framöver gäller det att förbundet verkligen lägger kraft på talangutvecklingen av tjejer. Det upplever jag inte att man gör nu. Men det där är en senare fråga.

Nu tillbaka till VM, och betygsättningen av vårt landslag. Jag har tidigare gjort längre analyser av alla Sveriges slutspelsmatcher. De hittar du här:

Sverige–Kanada 1–0
Sverige–Tyskland 2–1
Sverige–Holland 0–0, 0–1 efter förlängning
Sverige–England 2–1

Här tänkte jag nu rikta in mig på spelarkritik. Nedan är mina betyg för de 19 svenska spelare som fick minst 45 minuters speltid under mästerskapet i Frankrike, samt på förbundskapten Gerhardsson. Håller ni med? Kom gärna med synpunkter:

5,0

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl
7 matcher, 660 minuter
Snittbetyg i BT: 2,9

Framför allt minns man ju den matchavgörande straffräddningen mot Kanada i åttondelsfinalen. Den ger extra glans åt en väldigt bra genomförd turnering. Lindahl kom ju till Frankrike med ganska sporadisk speltid i bagaget. Och visst var det lite si och så med tajmingen i vissa matcher – inte minst i bronsmatchen. Men Lindahl gjorde inga misstag som kostade poäng. Däremot gjorde hon flera matchavgörande insatser. Världsklass.

Kosovare Asllani
7 matcher, 604 minuter, 3 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 3,1

Asllani hade inte imponerat i Linköping under våren. Spelmässigt var hon även lite ringrostig i de första matcherna. Men i VM växte hon med uppgiften, och tog huvudrollen när det som bäst behövdes. Det var hon som visade vägen med det förlösande segermålet mot Chile. Det var hon som stod för det fantastiska förarbetet till segermålet mot Kanada och det var Asllani som gjorde ledningsmålet i bronsmatchen. Utöver viktiga poäng gjorde hon en stor arbetsinsats genom hela turneringen. Hon tog dessutom massor av stryk, var en av de spelare som fick flest frisparkar i hela turneringen. Världsklass.

Hanna Glas

Hanna Glas
7 matcher, 597 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Högerbacken var lysande genom hela turneringen. Det närmaste hon var att vara inbland i ett baklängesmål var att hon låg lite fel, och var passiv vid Tysklands ledningsmål i kvartsfinalen. I övrigt var inte Glas nära att vara inblandad i några fler baklängesmål på nästan 600 minuters speltid. Det är världsklass.

4,5

Fridolina Rolfö
6 matcher, 349 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,6

Var vår mest formstarka anfallsspelare in i turneringen. Och visade också kvalitet under VM, var bland annat inblandad i ledningsmålen mot både Tyskland och England. Hade dock oflyt och fick två varningar, vilket höll henne utanför laget i semifinalen. Det kan ha kostat Sverige en finalplats. Hade ännu mer oflyt i bronsmatchen, när hennes fot fastnade under den engelska målvaktens kropp i samband med 2–0-målet.

Peter Gerhardsson

Peter Gerhardsson
Förbundskapten

Valde att vila en stor del av startelvan i gruppfinalen mot USA. Det visade sig vara ett väldigt bra drag. Det svenska laget såg ju väldigt starkt ut i slutspelet. Visade också stort tålamod med Stina Blackstenius, som var direkt dålig under våren. Även det visade sig vara väldigt bra, för Blackstenius klev fram när det behövdes som bäst. Fick ut väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Litet minus för konstiga byten i semifinalen.

4,0

Nilla Fischer
6 matcher, 546 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Mest minns vi ju den fantastiska nickräddningen i slutminuten mot England – en räddning som var brons värd. Precis som vanligt växte Fischer med uppgiften. Ju viktigare match, desto bättre är hon. Var lysande genom hela slutspelet. Kan för övrigt inte lastas för något baklängesmål under turneringen.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson
6 matcher, 570 minuter, 2 mål, 0 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Var väldigt ojämn från match till match. Men avgörande insatser mot Tyskland och England ger ett mycket bra totalbetyg. Var fullständigt lysande i Tysklandsmatchen, och gjorde ett fantastiskt mål mot England – ett mål som är kandidat till turneringens snyggaste.

Stina Blackstenius
6 matcher, 535 minuter, 2 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Kom till VM med bristande självförtroende och dålig bolltouch. Det där hängde med genom gruppspelet. Men det skedde en förvandling i samband med segermålet mot Kanada. Plötsligt blev Blackstenius bollbehandling flera klasser bättre. Och i slutet av turneringen var hon en riktigt bra forward igen. Avgjorde både åttondels- och kvartsfinal.

3,5

Linda Sembrant
7 matcher, 660 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,3

Den enda svenska utespelaren som spelade varenda minut i VM. Är ständigt undervärderad när man sätter matchbetyg – även av mig. Men hennes ledaregenskaper betyder otroligt mycket för det svenska försvarsspelet. Är dessutom väldigt duktig på att nicka bort bollar vid inlägg och fasta situationer. Hade det lite tungt i bronsmatchen, men var ändå totalt sett bra i VM.

Elin Rubensson

Elin Rubensson
5 matcher, 415 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,6

Den löpstarka Göteborgsspelaren gör ett väldigt stort jobb i återerövringsfas. Är dessutom en fin offensiv tillgång med sitt fina passningsspel och sina djupledslöpningar. En situation man minns lite extra är ju hennes brytning, fina passning och snabba speluppfattning vid segermålet mot Kanada. Vi minns även hur Sverige tappade när hon tvingades kliva av semifinalen. Precis som Sembrant är Rubensson en spelare som ofta känns undervärderad i matchbetygen.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt
3 matcher, 132 minuter
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en stabil insats mot USA och fina inhopp mot både Tyskland och England. Har alltid varit stabil i defensiven, men har nu även jobbat upp passningsspelet. Känns redo för en startplats.

3,0

Magdalena Eriksson
6 matcher, 561 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,2

Ett frågetecken inför turneringen var hur Sverige skulle hinna med i vänsterförsvaret, varken Sembrant eller Eriksson är ju speciellt snabb. Totalt sett klarade duon jobbet på ett väldigt bra sätt. I vissa situationer såg man att Eriksson i första hand är mittback, för hon föll lite för tidigt. Samtidigt var hennes stabilitet och fina huvudspel stora tillgångar för försvarsspelet.

Caroline Seger

Caroline Seger
7 matcher, 612 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.

2,5

Anna Anvegård
3 matcher, 109 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en väldigt bra insats i den första halvleken mot Thailand. Visade där att hon med sitt fina passningsspel och sin goda teknik är en tillgång i matcher som Sverige förväntas föra.

Nathalie Björn

Nathalie Björn
4 matcher, 177 minuter
Snittbetyg i BT: 2,5

Hade det inledningsvis tungt som högerback mot USA. Det drar ner betygen något. För hennes insatser på mittfältet var bra. Där bidrog hon både med fint passningsspel och utmärkt huvudspel. Känns alltmer som den som skall ta över som balansspelare efter Seger.

Lina Hurtig
7 matcher, 270 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,0

Fick speltid i alla matcher, men startade bara i två. Klarade sig klart godkänt, men behöver jobba upp fysiken lite till innan hon känns som en fullgod spelare på internationell nivå. Från VM minns vi ju framför allt att hon skulle ha haft en straff i semifinalen mot Holland. Samt att hon efter flera bra chasner till slut fick göra mål mot Thailand.

2,0

Julia Zigiotti Olme
3 matcher, 176 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Fick mer speltid än jag hade förväntat mig. Gjorde en stark insats mot USA, men kom aldrig riktigt in i semifinalen mot Holland. Har ändå tagit stora steg den här våren. I vintras kändes hon inte som en spelare som skulle kunna hantera en så här stor roll i ett VM.

Madelen Janogy

Madelen Janogy
3 matcher, 95 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 1,5

Sist in i truppen. Och stod för ett femstjärnigt inhopp mot Chile, där hon först jobbade fram ledningsmålet och sedan krönte insatsen med ett kanonmål. Var även nära att bli målskytt direkt när hon fick chansen mot Thailand. Mattades sedan i turneringen. Har stärkt sin position som svensk subersub. Nästa steg blir att försöka jobba sig in i startelvan.

1,0

Jonna Andersson
2 matcher, 99 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Det känns lite tungt att ge två spelare underkänt. Men i båda fallen handlar det om att de offrades lite för att nyckelspelarna skulle få vila. Huvuddelen av Jonna Anderssons VM handlade om att ta hand om Tobin Heath, vilket kan vara en av de allra svåraste uppgifterna. Andersson hade det jobbigt mot USA, och blev bland annat oturligt bokförd för ett självmål. Hon fick även ett kort inhopp i förlängningen mot Holland. Men där hann hon inte göra avtryck i ett tröttkört svenskt lag.

Olivia Schough
1 match, 77 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Offrades precis som Jonna Andersson för att förbundskapten Gerhardsson skulle kunna vila nyckelspelare i gruppfinalen mot USA. Schough fick inte något uträttat i offensiven, och defensivt hade Sverige det tufft på vänsterkanten.

Kvartetten Jennifer Falk, Zecira Musovic, Julia Roddar och Mimmi Larsson spelade för kort tid för att betygsättas. De tre förstnämnda spelade inte alls, medan Larsson fick 22 minuter.

Betygsskala:

5 Världsklass
4 Mycket bra
3 Bra
2 Godkänd
1 Underkänd

Bilder från VM 2019

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hade förstås med mig kameran till Frankrike. Men det blev inte riktigt så många bilder som jag hade tänkt mig. Dels för att Sveriges träningar sällan var öppna, och det inte kändes värt att åka till dem för att se 15 minuter.

Men även för att pressplatserna oftast var placerade väldigt högt upp, vilket gjorde att det var svårt att ta bra bilder med min något begränsade utrustning. Här är ändå ett gäng bilder. Håll till godo.

Bilder från VM-lägret i Båstad

Jag har varit nere på landslagets VM-läger tre av de fyra första dagarna. I dag och i lördags hade jag uppe kameran. Här är lite bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I dag var det förmiddagsträning. Den avslutades med spel elva mot elva på mindre yta. Där noterades att man körde med en fyrbackslinje med Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson i ena laget.

Den andra backlinjen var inte fulltalig. Antar att det är därför man har kallat in Vittsjös Sandra Adolfsson till tisdagens stängda träningsmatch mot Sydkorea i Falkenberg.

För övrigt var inte Fischer med hela träningen, utan hon klev av med en stund kvar. Innan dess hade redan Fridolina Rolfö klivit av.

Förbundskapten Peter Gerhardsson sa att de båda kanske kunde vara aktuella för att spela en kvart vardera i Falkenberg.

På eftermiddagen var det sedan den pressträff där vi journalister får mest tid med spelarna inför VM. Det är då man har möjlighet att göra lite djupare intervjuer. Jag hade några intressanta samtal, som det kommer att finnas anledning att återkomma till.

VM-truppen är samlad – spelar Exploding Kittens

Detta bildspel kräver JavaScript.

I dag samlades VM-truppen i Båstad. Jag var där och kollade in träningen. Den var ganska intetsägande. En spelare saknades – Nilla Fischer, men det var ingen dramatik, utan hon var bara lite småkrasslig.

Efteråt var det kvartetten Olivia Schough, Jonna Andersson, Elin Rubensson och Julia Roddar som mötte media. De två förstnämnda är lite av personliga favoriter i sådana här sammanhang.

Schough är alltid underhållande och Andersson anstränger sig verkligen för att komma med konstruktiva och genomtänkta svar på alla frågor.

Jag har inte tid att skriva något längre inlägg i kväll, men bland det vi fick lära oss i dag kan nämnas att flera i landslaget för tillfället fyller ut fritiden med att spela kortspelet ”Exploding Kittens” samt att Roddars efternamn uttalas som någon som ror, och inte som någon som roddar – alltså med o och inte å. Namnet kommer för övrigt från Roddargården i Dalarna.

Roddar var jokern, Mia Carlsson hamnade utanför

Mitt lag har haft match i kväll. Jag var så inne i matchen att jag faktiskt helt och hållet hade glömt att Peter Gerhardsson presenterade en VM-trupp i kväll.

Men till slut vaknade även jag…

Det blev som väntat en ganska skrällfri trupp. Rainer gissade 22 rätt av 23. Skillnaden var att Mia Carlsson fick ge plats för Julia Roddar.

Julia Roddar

Det innebär att man säkrar upp lite på innermittfältet om Caroline Seger och Nathalie Björn skulle ha fortsatta skadeproblem. Kul förstås för Roddar, som har varit formstark på sistone. Men grymt tungt för Mia Carlsson, som ju lär vara spelare nummer 24 här.

Hon var tydligen extremt nervös redan i går.

Här är Sveriges VM-trupp 2019:

Målvakter (3): Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar (7): Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt, Jonna Andersson, Hanna Glas och Nathalie Björn.

Mittfältare/forwards (13): Caroline Seger, Julia Roddar, Olivia Schough, Kosovare Asllani, Lina Hurtig, Anna Anvegård, Madelene Janogy, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Julia Zigiotti Olme.

I dag har även Brasilien presenterat sin VM-trupp. Den innehåller massor av välbekanta namn. Trion Formiga, Cristiane och Marta spelade från start i VM-finalen 2007. På bänken satt unga målvakten Barbara. Alla de här fyra är VM-spelare även 2019.

 

VM-tankar efter turlig 2–0-seger i Österrike

I efterhand har jag nu sett Sveriges 2–0-seger borta mot Österrike. Det var en match som sannolikt skapade ytterligare funderingar hos förbundskapten Peter Gerhardsson.

För hans startelva imponerade verkligen inte i tisdagens match. Det här var nämligen långt ifrån någon sprakande 2–0-seger. Tvärtom var den rätt turlig. Det svenska ledningsmålet i minut 58 av Sofia Jakobsson var ju exempelvis ett motlägg där bollen studsade svensk väg.

Innan dess hade jag inte bokfört en enda 100-procentig svensk målchans. Däremot tre österrikiska. Min statistik över målchanser slutade för övrigt 4–4 (2–0) sedan Sverige avslutat matchen bra.

De spelare som utmärkte sig positivt var den inhoppande trion Nathalie Björn, Lina Hurtig och Madelen Janogy. Björn bytte av och överglänste Caroline Seger rejält. Hurtig bytte av och överglänste Kosovare Asllani rejält. Och Janogy bytte av och överglänste Olivia Schough rejält.

Det skall förstås sägas till de utbytta spelarnas försvar att Österrikes fina presspel bedarrade betänkligt de sista 20 minuterna, vilket gjorde att det då var mycket enklare för Sverige att få till vettiga uppspel.

Framför allt under den första halvleken var det svenska passningsspelet i uppspelsfas annars närmast bedrövligt dåligt. Inte nog med att våra spelare stressades av Österrikes, när vi exempelvis rullade ohotade i backlinjen hamnade en oroväckande hög procent av passningarna bakom mottagaren, vilket bromsade spelet.

Det är alltså på sätt och vis svårt att jämföra de som spelade i början med de som spelade på slutet. Exempelvis var Anna Anvegård rätt osynlig i den första halvleken. Men ju mer Österrikes press bedarrade, en desto mer framträdande roll fick vår toppforward.

Men jag tycker ändå att man kan kräva mer av den startelva Gerhardsson satte på benen. Under den här samlingen har han som sagt fått ytterligare saker att fundera över. Dels vad gäller startelvan, då flera av hans bärande spelare har högst tveksam form. Dels vad gäller truppen.

Gerhardsson har det senare året hållit Schough ganska högt. Men som jag ser det borde det vara stor risk att det är hon som ryker ur VM-truppen av de offensiva spelarna. I den här truppen var det ju 24 spelare, alltså en mer än vad vi får ta med till Frankrike. Således måste minst en bort.

Bland de offensiva spelarna kändes Asllani, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson givna redan inför den här samlingen. De som stärkt sina aktier mest under matcherna mot Tyskland och Österrike är Anvegård, Hurtig och Janogy.

Därmed är det sannolikt bara en plats kvar i VM-truppen för forwards/offensiva mittfältare. Och den tycker jag rimligen borde gå till Mimmi Larsson.

I de mer defensiva mittfältsrollerna känns trion Seger, Björn och Elin Rubensson numera självskriven. Den sista platsen står mellan Julia Zigiotti Olme, Hanna Folkesson, Julia Roddar och Julia Karlernäs.

I det här resonemanget utgår jag ifrån att Gerhardsson väljer att ta ut tre målvakter och sedan två spelare per position, precis som han gjort i alla sina trupper hittills.

Därmed är känslan också att han kör med följande backbesättning: Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson. Möjligen att Carlsson sitter lite löst. Det finns alltså en eller två platser kvar att slåss om, och huvudkandidaterna där är Jessica Samuelsson, Anna Oskarsson och Emma Berglund.

Alternativet är att Gerhardsson gör som i sin senaste trupp, och räknar Björn som back, vilket öppnar för en mittfältare eller forward till i truppen.

Slutligen målvaktssidan. Där är Hedvig Lindahl och Zecira Musovic givna. Återstår att se om Jennifer Falk eller Cajsa Andersson blir tredjemålvakt.