Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

15 thoughts on “Tankar om talangutveckling

  1. Tack för ett bra inlägg.Linköping och Göteborg borde skämmas som inte har någon ungdomsverksamhet. AIK har en längre tid haft en bra ungdomsakademi för tjejer. BP börjar nu också satsa rejält på tjejsidan vilket kommer visa sig om några år

  2. Ambitiös och intressant genomgång, även talande. En annan aspekt av att vissa klubbar saknar ungdomsverksamhet är den ekonomiska. Just i damfotbollen är kontrakten ofta korta och övergångssummorna blygsamma, vilket gör att talangfostrande och -utvecklande klubbar får lite eller inget igen för sina investeringar i ungdomslag (stor skillnad mot herrfotboll här). Omvänt kan toppklubbar handplocka spelare på väg upp som andra fostrat – nästan gratis.

    • Ja, självklart är ekonomin en jobbig faktor här. Rent ekonomiskt är det ju bättre för en klubb att satsa på sina pojklag än på sina flicklag. För precis som du skriver finns det ju ganska stora pengar att göra om man får fram en bra herrspelare. Däremot får man nöja sig med äran om man fostrar en toppspelare på damsidan.

  3. Bra att du åtminstone tar upp LFC:s problem med att det saknas lag i Elitettan i länet och vilket stort problem det är. Nu verkar Norrköping ha chansen att gå upp (tror de leder sin serie i Div1) och det vore förstås väldigt positivt om det blev så just för att delvis fylla upp luckan.

    Vad gäller den egna verksamheten så kan jag bara hålla med att det är direkt uselt att man ‘tvingades’ lägga ner laget, nu ska det tydligen startas upp igen men av det lilla som kommit fram hittills så talas det återigen om ‘samarbete med lokala klubbar’ vilket tyvärr låter väldigt mycket som den satsning man hade tidigare.

    Jag hoppas att jag har fel och att man verkligen tar det på allvar den här gången och satsar långsiktigt, innebär det att man tillfälligt (?) får sänka budget och ambitionen för A-laget så är det något jag inte har ett problem med som supporter.

    • Självklart är det stora steget mellan näst bästa Linköpingslag och LFC ett stort problem. Men det problemet blir ju inte mindre av att man lägger ner all egen verksamhet.

      Men bra att LFC har har planer på att starta upp talangutveckling igen.

      Det blir intressant att se vad klubben har för framtidsplaner. Det känns ju att man måste komma med något riktigt bra för att kompensera för den negativitet man dragit på sig i år.

  4. Det är bara att glädjas över att du delar med dig av dina fördjupningar. Jag har skrivet det förut men det är värt att upprepa.

    Speciellt kapitlet om Kristianstad var väldigt spännande. Nu är det klarare varför de gör så bra ifrån sig i allsvenskan. Dessutom känns det som det bara är början. Vi kommer att få se dem i topp, kanske redan i år, men framförallt i framtiden.

    Mer bekymmersam är din genomgång för Göteborg och Linköping. Det går inte att köpa ihop lag år efter år och strunta i påfyllnaden av duktiga ungdomar när det inte finns några i föreningen. Stina Blackstenius är ett bra exempel på hur en liten förening som Vadstena kan samlas kring en storstjärna som gjorde att laget kom högt i seriesystemet. Tyvärr höll det inte hela vägen när hon försvann uppåt i seriesystemet. Men känslan för Stina finns fortfarande kvar. Detta visade sig när företag från Vadstena tog fram plånboken och värvade henne från Montpellier för att ge henne en chans att lyckas i landslaget. Detta kostade inget för LFC och landslaget. Det tråkiga är att inte LFC har kunnat ge den stöttning hon behövde för att lyckas. Det klickade inte förrän hon kom med i landslaget och fick förtroende från Peter Gerhardsson. Vi vet hur det gick; hon svarade för två helt avgörande mål i VM.

    Så rätt skött blir talangutveckling inte något som bara gör att det enskilde spelaren lyckas utan också att det skapar stolthet i orten de kommer från. Det ska vara fint att ha en landslagsspelare som alla känner och som gör PR för den ort de kommer från. Där är Stina ett föredöme.

  5. Mycket bra läsning om ett synnerligen viktigt ämne.
    Några korta:
    * Den norska satsningen görs av fotbollsförbundet och Toppfotball Kvinner TILLSAMMANS.
    I Sverige arbetar ofta SvFF och EFD emot varandra – även om man vill påstå att samarbetet är bra. Pengar till den norska satsningen från förbundet kommer från prispengar från VM. Hur kommer Sveriges VM-miljoner att fördelas?
    * Ekonomin är förstås väldigt viktig och ett stort problem för många klubbar. Det blir ett svårt val om man ska satsa på A-laget eller ungdomarna. Det är inte många klubbar som har råd med båda i en seriös satsning. Här måste SvFF/EFD skjuta till medel.
    * Många spelare följer med redan från 15 års ålder upp landslagen. Onormalt många. Vissa årgångar har det varit exakt samma spelare i F17 och F19. I den åldern utvecklas spelarna olika och det finns såklart spelare ute i landet som inte får chansen.
    Tror att det beror på bristande koll från förbundskaptener i de yngre landslagen. Man kör till stor del med spelarna från Halmstadslägret som är uttagna av respektive landskapsförbund. Det krävs betydligt mer av förbundsledarna att åka runt och leta lovande spelare. De är helt enkelt för bekväma!

    • Tack för uppdateringen kring den norska satsningen, jag har ändrat i inlägget. Jag borde ha läst artikeln lite mer noga. Huvuddelen av pengarna kommer ju faktiskt från förbundet.

      När det gäller ungdomslandslagen blir det dubbelt dåligt när elitklubbarna har dålig scouting, för risken är att talangerna bara får en riktig chans att visa upp sig – och det är Halmstad. Missar du Halmstad, eller misslyckas där, då är chansen att bli landslagsspelare minimal.

  6. Mycket bra att du lyfter ämnet. Jag har bra insyn i pojkarnas talangutbildning i och med att jag jobbar som utvecklingschef i Ängelholms FF. Du och även jag, via min blogg, kan lyfta ämnet talangutveckling på flicksidan ännu oftare. Jag ser ju stora skillnader mellan pojk- och flicksidan och hur man ser på talangutveckling

  7. Ping: Utöka damallsvenskan för talangernas skull | En blogg om internationell damfotboll

  8. Du skriver naturligtvis om vad du vill och kanske, men inte självklart, faller frågor om talangutveckling inom ramen för din deklarerade (och nyligen justerade) inriktning på bloggen – ”…damfotboll på allra högsta nivå”.

    Inom det vidsträckta temat talangutveckling är din artikel en blandad kompott. Här finns både personliga ställningstagande och värderingar, ett urval fakta och statistik, anekdotiska indicier och spridda slutsatser. Även om du tycker din text är lång – och som blogginslag är den väl det – så är den långt ifrån heltäckande i något avseende, varken kring frågor, resonemang eller möjliga svar och slutsatser. Det har du visserligen heller aldrig hävdat och det vore att begära alldeles för mycket. Du kanske borde få erbjudande om att skriva krönikor för SvFF? Det skulle definitivt höja kvaliteten på deras hemsidor och liknande, men då fick du naturligtvis inte yttra något som kunde uppfattas som kritik mot förbundet.

    I huvudsak verkar du mest intresserad av och upptagen med att göra en personlig verklighetsbeskrivning understödd av olika siffror. Det är onekligen ett sätt att skildra frågor om talangutveckling, men långt ifrån det enda, eller ens kanske det mest intressanta. När siffrorna möter dina personliga ställningstaganden passar de ofta som hand i handske. Bra eller dåligt kan diskuteras. På ytan ser det i alla fall förledande övertygande ut.

    Du verkar mindre, eller inte alls, intresserad av att ställa mer öppna frågor kring talangutveckling. Vilka är de viktigaste aktörerna kring talangutveckling? Hur förhåller sig dessa till varandra? Vilka har störst möjlighet att påverka kvaliteten och eller kvantiteten kring talangutveckling? Vilka är de största hindren för (en bättre) talangutveckling? Vilken struktur och organisation krävs för en framgångsrik talangutveckling (här tangerar du dock frågan genom att i klubbar önska fler utbildade tränare snarare än föräldrar)? Vilka traditioner och vilken rationalitet ligger bakom klubbars olika val kring talangutveckling (och ungdomsfotboll generellt)? Den här typen av frågor är sådana som svårligen enbart, eller alls, kan besvaras med fakta och statistik. Det krävs andra metoder. Samtidigt är de möjliga svaren på dessa frågor helt nödvändiga för den som har ambitionen att påverka frågan om talangutveckling i positiv riktning. Starka personliga ställningstaganden, värderingar och preferenser, liksom organisatoriska maktförhållanden, kan effektivt blockera intresset för att ställa sådana frågor och att söka svar.

    Jag hittar rätt få och främst korta alternativa verklighetsbeskrivningar, resonemang och slutsatser i din artikel. Möjligen är detta svårare att locka fram ur fakta och statistik som redovisats än ur frågor och möjliga svar som jag illustrerat ovan. Kanske har detta helt enkelt inte fått plats i en redan förhållandevis lång text. Visserligen kan enskilda delar av det du hävdar ifrågasättas, men det hindrar inte att du gjort en mycket läsvärd och intressant text, som vanligt och som förväntat!

    • Först undrar jag var inte talangutveckling skulle falla inom ramen för damfotboll på allra högsta nivå?

      Visst finns det talangutveckling på olika nivåer. Men det här är en blogg om elitfotboll, således handlar det här om hur man utvecklar spelare för den högsta nivån.

      Det hade varit intressant att höra vilken verklighetsuppfattning du har kring talangutveckling. Framför allt hade det varit spännande att få svar på vilka aktörer du tycker är de viktigaste kring talangutvecklingen. Samt vilka som har störst möjlighet att påverka kvaliteten och eller kvantiteten.

      • Jag förstår att bloggen kanske varken behöver eller är betjänt av ett alltför strikt gräns kring vad som tas upp. När jag skrev att ämnet inte är självklart tangerar jag denna gränsdragning. Visst kan det gå att se talangutveckling som en ”personalförsörjningsfråga” för elitlag. Samtidigt ägnar du vanligtvis inte mer än punktvis intresse åt exempelvis klubbarna och serierna där huvuddelen av talangerna verkar eller våra yngsta landslag. 12-15-årsåldern är inget uppenbart åldersspann att skriva om, sett till ambitionen att skildra damfotboll på ”allra högsta nivå”. Det är oftast först när talangerna är på väg att etablera sig i elitlagen som de uppmärksammas i bloggen, vilket jag ser som helt självklart.

        Jag vet inte om vi är överens om att frågor kring talangutveckling är komplexa och har många dimensioner samt att olika aktörer kan bidra med olika perspektiv (och gör det oavsett om de vill och är medvetna om det eller inte) på frågorna. Det var i alla fall bland annat det jag utgick ifrån i min kommentar. Med det följer att den som vill undersöka och skildra talangutveckling på djupet också på något sätt bör ta med denna komplexitet, dessa dimensioner och aktörer.

        Min verklighetsbeskrivning är ointressant i sammanhanget. Däremot är jag rätt övertygad om att det finns olika sätt att beskriva verkligheten bland olika aktörer, precis som i alla andra sociala sammanhang i samhället. Det lilla frågebatteriet i min förra kommentar avsåg endast att något illustrera komplexiteten kring talangutveckling. Jag förväntar mig inte att varken du eller någon annan, bara genom att knäppa med fingrarna bakom datorn, med trovärdighet ska svara på de exemplifierande frågorna eller liknande.

        Din undersökning och artikel bidrar till både förståelse och förklaringar kring talangutveckling, men mer i form av en delundersökning av ett delfenomen än att det på djupet undersöker mer av nämnd komplexitet. Din undersökning pekar på intressanta förhållanden och möjliga konsekvenser kring talangutveckling, Det är naturligtvis gott så och i din ”uppföljningsartikel” (om den nu var avsedd att vara det) kring utökning av lag i Damallsvenskan tycker jag mig se en mer resonerande ansats från din sida. Jag hade gärna sett mer av det också i din artikel kring talangutveckling. Starka och fastslagna värderingar kan skymma sikten för och blockera intresset för att skildra komplexiteten i talangutvecklingsfrågor.

  9. Ping: Edgren sköt in talangfabriken i toppstriden igen | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.