Damallsvenskans avslutning i sammanfattning

Damallsvenskan 2018 fick verkligen en minnesvärd avslutningsdag. Även om det deppas i Rosengård och Hammarby i kväll tror jag nog att också folket från de båda klubbarna känner att det var en makalös fotbollsdag.

Själv startade jag dagen i Varbergsområdet, och åkte norrut mot Göteborg strax efter lunch. En stund tidigare hade FC Rosengård anlänt till Ullevi från samma riktning. De åkte norrut för att spela hem pokalen.

Det är den typen av utspel som gör att man faller extra tungt de gånger man misslyckas med att nå sitt mål. Samtidigt tycker jag att det både är bra och skönt att Rosengård är lite kaxiga. Genom sin attityd väcker Skåneklubben känslor, något damfotbollen behöver mer av.

Min biltur norrut började med sol i Varberg och slutade med sol på Ullevi. Men däremellan hade jag både regn och snö. En timma innan avspark föll det exempelvis snöblandat regn över Liseberg.

I Kållered noterade jag att det var bilkö på E6 vid avfarten till Ikea. Utanför Ullevi var det däremot ingen kö 45 minuter innan avspark. Däremot var det en ganska strid ström av åskådare som gick in i den alldeles för stora arenan.

Det var återigen fri entré. När jag sett Göteborg FC på Ullevi tidigare under hösten har det stått folk och räknat åskådarna. I eftermiddags såg jag däremot ingen som räknade, vilket får mig att tro att publiksiffran på 4423 är en uppskattning.

I ett snöigt Piteå samlades samtidigt 3 778 personer på gamla Kvarnvallen, alltså den arena som sedan tio år tillbaka kallas LF Arena. Den fina publiksiffran innebar att Piteå vann den damallsvenska publikligan på snittet 1 999. Tvåa kom Hammarby med 1 383, en notering som gör Stockholmsklubben extra saknad i nästa års damallsvenska.

På Svenska Fotbollförbundets genomusla, nya hemsida redovisar man inte totalsnittet, men ett överslag säger att det borde hamna just under 900 personer.

De cirka 9 800 personer som var på plats på arenorna under lördagen fick uppleva ett riktigt drama där tre olika lag var i serieledning och där tre olika låg under nedflyttningsstrecket.

När det var avspark var det ju Rosengård som toppade tabellen. Redan efter 2.55 tog dock Göteborg över serieledningen genom ett kanonskott från Elin Rubensson. Göteborg fick vara i topp i drygt 17 minuter. För 20.16 in i matchen i Piteå gjorde Madelen Janogy 1–0 till Piteå.

Därefter behövde aldrig Piteå lämna ifrån sig serieledningen, även om Rosengård var ytterst nära att gå upp i topp vid flera tillfällen.

För även om Rubensson också gjorde 2–0 innan paus behövde Rosengård bara drygt fem minuter i den andra halvleken innan man var ikapp i matchen och därmed förbi Göteborg i tabellen.

Först nickades en högerhörna från Anja Mittag in till 1–2. Målet är bokfört på Caroline Seger, men efter att ha sett reprisbilderna är jag rätt säker på att hon aldrig rörde bollen. Sist på den var Göteborgs Emma Pennsäter, möjligen efter en skarv från Lisa-Marie Utland. Reduceringen borde alltså bokföras som självmål, eller skrivas på Utland.

Kvitteringen både gjordes och skrevs på Utland. Norskan stötte in bollen från nära håll efter att dagens bästa Rosengårdsspelare, vänsterkantens Fiona Brown, slagit ett lågt inspel.

I Piteå gjorde hemmalaget mål på mål mot Växjö – bland annat kunde man sätta in ytterligare tre hörnmål på kontot. Hörnor har verkligen varit en viktig ingrediens i Piteås guldrecept.

Hotet mot norrbottningarnas guld var nu Rosengård. Och Malmöklubben borde ju faktiskt ha vunnit i Göteborg. Skyttedrottning Mittag hade exempelvis tre 100-procentiga målchanser vid 2–2, två räddades av Loes Geurts och vid en gick skottet utanför. Dessutom hade Rosengård två bollar i ribban bakom Geurts.

Den ena, ett närskott från Lisa-Marie Utland, styrdes upp i ribbans underkant av Göteborgsmålvakten.

Rosengård gick verkligen för guldet. Man släppte på tyglarna – och åkte i stället på en kontring. På ett tillbakaspel i 90:e minuten slog nämnda Geurts en lång boll som gick över alla Rosengårdsspelare och friställde Rebecka Blomqvist. Möjligen skarvades långbollen av Pauline Hammarlund, men jag tycker det ser ut som att det är målvakten som skall ha assisten. För Blomqvist tåade nämligen in 3–2 bakom en chanslös Zecira Musovic.

Glodis Perla Viggosdottir hann ha en bra kvitteringschans innan Julia Zigiotti Olme i sjätte övertidsminuten punkterade matchen med sitt 4–2-mål, och samtidigt definitivt sköt guldet till Piteå. Det där sista målet borde dock Musovic ha räddat, där gjorde hon ett riktigt svagt ingripande.

4–2-målet framkallade guldjubel i Piteå. Strax efter gick slutsignalen på Ullevi och även Göteborg jublade som att de hade vunnit guld.

Däremot låg flera Rosengårdsspelare kvar länge på gräsmattan och deppade. Flera av dem fick kämpa för att ta emot sina lilla silvermedaljer.

När jag kom ner i spelgången efter prisutdelningen var den första jag såg Rosengårds sportchef Therese Sjögran. Hon såg ut att kämpa med tårarna. Jag pratade inte med henne, men noterar på SVT:s hemsida att hon är självkritisk:

”Jag har varit i den här rollen i tre år och vi har inte vunnit på tre år. Jag är självkritisk och jag kommer verkligen utvärdera vad vi kunde gjort bättre.”

I samma artikel verkar hon också tveka på om hon skall fortsätta med jobbet. Personligen tycker jag absolut att Sjögran har ett ansvar för Rosengårds misslyckande. Det har funnits lite för lite konstruktivitet i truppen, det har även saknats en andra målskytt som kunnat avlasta Anja Mittag. Den senare punkten var ju Lotta Schelin tänkt att ansvara för, men hennes tråkiga öde vet vi ju om.

Dock tycker jag att det är för tidigt för Therese Sjögran att ge upp som sportchef. I Borås såg jag vilka problem Stefan Andreasson hade i Elfsborg när han gick direkt av planen in i sportchefsrollen. Det är inte lätt att plötsligt bli chef över sina gamla kompisar, och behöva ta tuffa beslut som drabbar dem. Det krävs nog några års erfarenhet – och några tuffa smällar. Men klarar man att ta de smällarna kan det bli riktigt bra till slut.

I Piteå lär det vara riktigt bra i kväll. Laget tog chansen när den dök upp och vann avslutningsmatchen mot Växjö överraskande stort med 6–1. Piteå har ju inte gjort sig kända för att vinna med stora siffror det här året. Tio av lagets 16 vinster har varit med uddamålet. Fyra gånger har man vunnit med två måls marginal, en gång med tre och så då dagens urladdning med femmålsseger.

Piteås segerrecept de senaste åren har bestått av ett bra presspel och stor skicklighet på fasta situationer. I år har man dock blivit klart bättre på att vårda bollen, och blivit ett mycket mer spelande lag. Kanske är det den egenskapen som gjort att man klarade av att ta det där sista steget.

Precis som jag tippade inför serien blev Göteborg tvåa och Kristianstad fyra. De senare tog sina första medaljer någonsin. Med en riktigt vass forward hade Elisabet Gunnarsdottir:s lag kunnat sluta ännu högre upp i tabellen. Men fyra var starkt nog.

KDFF var ju nedflyttningshotat så sent som för två år sedan. För Göteborg gick färden från botten till toppen på mindre än ett år. För exakt ett år sedan låg nämligen KGFC på nedflyttningsplats.

I dag säkrade man sin andra andraplats någonsin. Orsakerna till lyftet är flera. En är att man värvade klokt både i vintras och under sommaren. En annan att Marcus Lantz fick laget att spela en mycket mer vägvinnande fotboll än Stefan Rehn. En tredje, och avgörande orsak heter Elin Rubensson. Hon har gjort en fantastisk säsong och burit laget på sina axlar. Rubensson borde verkligen ha vunnit priset som damallsvenskans mest värdefulla spelare. Men hon är ju inte ens nominerad.

I bottenstriden låg LB07 under nedflyttningsstrecket när dagen började. I slutet av den första halvleken gjorde dock Malin Winberg målet som räddade Malmöklubben kvar i högsta serien.

LB07 var uträknat, men reste sig på nio. Samma sak med Vittsjö, som kändes som ett nedflyttningslag efter förlusten hemma mot just LB i den 18:e omgången. Och inte minst efter att även ha förlorat mot Rosengård och Djurgården i de två nästföljande omgångarna.

Men även Vittsjö reste sig på nio, gjorde 7–0 på de två sista omgångarna och höll sig kvar i högsta serien.

Däremot fick Hammarby till slut lida för ett år där man haft tre olika tränare och en mängd skador. Bajen åkte ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Inget lag har någonsin tidigare åkt ut ur damallsvenskan på en så hög poäng.

Det är alltså en signal om att vår högsta serie borde vara utökad med minst två lag redan till 2020. Då kan för övrigt Hammarby vara tillbaka. Söderlaget har ju visat en god förmåga att resa sig flera gånger tidigare.

I morgon får vi veta vilka som ersätter Hammarby i allsvenskan. Det blir antingen Kif Örebro eller Lidköping som tar andraplatsen i elitettan.

Noterbart i övrigt i den damallsvenska sluttabellen är att Eskilstuna, som låg näst sist vid sommaruppehållet tog 19 poäng på hösten och slutade på övre halvan.

Noterbart också att Kalmar bara tog poäng i en match och placerar sig som fyra i tabellen över de lag som tagit minst poäng i damallsvenskan under 2000:

1) Tyresö (2014) 0 poäng, uteslutet
2) Jitex (2014) 0 poäng, 6–61
3) AIK (2015) 2 poäng, 11–71
4) IFK Kalmar (2018), 14–82
5) Sunnanå (2013) 5 poäng, 15–82
6) Bälinge (2008) 5 poäng, 9–67
7) Stattena (2009) 6 poäng, 14–92
8) Stattena (2004) 7 poäng, 13–61
9) Dalsjöfors (2011) 8 poäng, 9–63
10) Hammarby (2011) 8 poäng, 7–52

Tittar vi på hemma- respektive bortatabellen visar sig Rosengård vara bäst på hemmaplan, medan Piteå var bäst på bortaplan.

Hemmatabellen, toppen:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21

Bortatabellen, toppen:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13   22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö               +3   13
6) Linköping         +3   12
7) Hammarby       –4    12

Kollar vi hösttabellen såg den ut så här:

1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Slutligen vann Anja Mittag skytteligan på 17 mål. Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist delade andraplatsen på 14 vardera. Julia Zigiotti Olme kom fyra på tolv mål, Julia Karlernäs femma på elva och Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson på delad sjundeplats med nio mål vardera.

Tillagt i efterhand. Jag skrev även en krönika i BT på guldstriden. Den hade rubriken ”Rydén: 2018 var sagoåret då klabbet tog hem spelet”. Det syftade lite på det här blogginlägget från i våras.

Nomineringar, prispengar och satsning i Borås

Under onsdagskvällen hade vi på Borås Tidning en trevlig damfotbollsnyhet. Då kunde vi nämligen berätta att det planeras en seriös elitsatsning i Borås från och med säsongen 2020.

Vi har inte haft något elitlag i Boråsområdet, eller Sjuhäradsbygden som vi brukar kalla det, sedan Dalsjöfors gick i konkurs som serieledare i näst högsta divisionen sommaren 2012. Sedan dess har mycket handlat om huruvida Elfsborg är berett att även göra en damfotbollssatsning. Den frågan är ännu inte avgjord, utan under utredning.

Men numera finns det alltså en grupp som är beredd att satsa, med eller utan Elfsborg. Och med fem division I-lag i området och ytterligare ett par precis utanför finns det spelarmaterial. Inte minst kommer det fler talanger underifrån än på många år, vilket ger framtidshopp.

Torsdagens damfotbollsnyhet utanför min bygd handlade om damernas kamp för högre prispengar på VM. Det blir intressant att se vart den frågan landar.

En annan sak som diskuterades under torsdagen var nomineringarna till Fotbollsgalan. Här är de kategori för kategori:

Årets målvakt: Loes Geurts (Kopparbergs/Göteborg FC), Hedvig Lindahl (Chelsea FC) och Zećira Mušović (FC Rosengård).

Jag antar att upplägget är sådant att det skall vara två kandidater från landslaget och en från damallsvenskan. Om det är så finns det inte mycket att invända mot här. Geurts har storspelat i damallsvenskan och de andra två är landslagets etta och tvåa.

Vinner gör Lindahl, även om jag tycker att Geurts också hade varit en högst värdig vinnare.

Hedvig Lindahl

Årets back: Hanna Glas (Eskilstuna United DFF/Paris Saint-Germain FC), Nilla Fischer (VfL Wolfsburg) och Linda Sembrant (Montpellier Hérault SC).

Fischer och Sembrant har varit landslagets bästa backar och Glas har haft en jätteutveckling under året. Ändå är jag rätt tveksam till om Glas skulle varit med här, för jag tycker nog inte att hon var allsvenskans bästa back så länge hon var med. Juryn har ju lyft fram Sif Atladottir i en annan kategori. Jag hade nog haft med henne här också.

Vinna bör ju Fischer göra. Lagkapten i ett lag som vann dubbeln i Tyskland och spelade final i Champions League.

Nilla Fischer

Årets mittfältare: Kosovare Asllani (Linköpings FC), Jelena Čanković (Växjö DFF) och Caroline Seger (FC Rosengård).

Cankovic är en både kul och spännande nominering. Däremot tycker jag inte att Kosovare Asllani borde vara med här – hon har ju varit forward under mer än halva säsongen. Asllani borde alltså ha varit nominerad i nästa kategori.

In borde man istället ha plockat Elin Rubensson, som jag ser som huvudorsaken till att Göteborg slåss om SM-guldet i morgon.

Vinner gör nog Seger. Min röst går dock till Asllani, även om hon är i fel kategori. Hon har varit så bra i år att hon förtjänar ett pris.

Caroline Seger

Årets forward: Anna Anvegård (Växjö DFF), Stina Blackstenius (Montpellier Hérault SC) och Anja Mittag (FC Rosengård).

Här hade jag alltså velat plocka in Asllani. Det hade väl tyvärr fått bli på Anvegårds bekostnad, även om jag tycker att Växjöforwarden också är värd att få vara med på galan.

Här känns inte vinnaren självklar. Blackstenius är förstaval i landslaget, men har knappast briljerat under året. Mitt val faller på Mittag, men jag tror att Blackstenius vinner juryns gunst.

Stina Blackstenius

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sif Atladóttir (Kristianstads DFF), Julia Karlernäs (Piteå IF DFF) och Seger.

I fjol hade det här priset väldigt konstiga nomineringar. I år är det bättre, men ändå inte klockrent. Seger är viktig för Rosengård, men jag tycker att Anja Mittag är ännu viktigare. Jag tror alltså att Malmölaget hade klarat sig bättre utan Seger än utan Mittag. Vad tror ni?

Atladottir hade jag inte tänkt på, men jag har ju sett henne närmast agera enmansförsvar i Kristianstad vid några tillfällen i år, så hennes betydelse för lagets försvarsspel är verkligen stort.

Karlernäs har varit viktig för Piteå, och är inte heller någon dålig kandidat. Fast återigen tycker jag att juryn har förbisett Elin Rubensson, som jag hade kunnat tänka mig som segrare i den här kategorien. Nu tror jag istället att det blir seger för Seger.

Caroline Seger

Årets genombrott: Anvegård, Rebecka Blomqvist (Kopparbergs/Göteborg FC) och Julia Zigiotti Olme (Hammarby IF FF/ Kopparbergs/Göteborg FC).

Tre bra kandidater, där min röst går till Anvegård. Jag tror att juryn tycker likadant.

Anna Anvegård

Årets tränare: Stellan Carlsson (Piteå IF DFF), Jonas Eidevall (FC Rosengård) och Marcus Lantz (Kopparbergs/Göteborg FC).

Även här är det tre bra kandidater. Sett till spelarmaterial och förutsättningar bör det stå mellan Carlsson och Lantz. Gissningsvis går det till Lantz.

Marcus Lantz

Diamantbollen

Här finns det inga förhandsnomineringar. Men jag tycker ju att det bör stå mellan Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Sannolikt kommer även Caroline Seger att finnas med i diskussionen.

Min vinnare är Fischer, som har tyngst meriter när det gäller titlar under året. Nu skall ju gamla meriter inte räknas in, men det känns ju även som en faktor att Fischer aldrig fått Diamantbollen tidigare. 2014 blev hon ju närmast bestulen på den.

Nilla Fischer

Det var det om fotbollsgalan. Innan jag sätter punkt har jag ju lovat att dela med mig av lite funderingar kring måndagens seriefinal, Rosengård–Piteå.

Redan när jag såg laguppställningarna anade jag vartåt det lutade. För på många sätt känns det som att Piteå förlorade matchen i samma ögonblick som Nina Jakobsson åkte på sin fotskada.

Jag hörde efter matchen att Jakobsson inte hade tränat på en hel vecka, och att hon är stort frågetecken för lördagens avslutningsmatch. Där kan Piteå tappa guldet.

Nina Jakobsson

För när spelet kom igång blev det tydligt att Piteå saknade Jakobsson i uppspelsfasen. Hennes förmåga att få fast bollen högt upp i planen är på många sätt guld värd för norrbottningarna. Utan henne riskerar däremot anfallen att bli väldigt korta, och man är lite för beroende av att Madelen Janogy skall göra något på egen hand.

Det såg vi i den första halvleken som gick klart till Rosengård. Malmölaget ställde upp 3–4–1–2 mot Piteås 3–4–3. Innan paus var det Rosengård som vann den taktiska matchen. De hittade dels flera gånger in bakom Piteås vänsterförsvar, där Ronja Aronsson flera gånger hamnade fel under de första 25–30 minuterna.

Rosengård hittade även ofta in till pigga Ebba Wieder i ytan mellan Piteås backlinje och mittfält. Oftast var det uppspel från backlinjen som antingen gick direkt till Wieder, eller via tillbakaspel från forwardsduon Mittag/Lisa-Marie Utland.

Så långt imponerade Rosengårds backlinje i uppspelen. Nathalie Björn var exempelvis mycket bra. Simone Boye Sörensen var också lysande. Danskan balanserar mellan geni och katastrof, hon blandar ju nämligen fantastiska genomskärare med rena indianare. Alltså en spelare som kan avgöra matcher åt båda håll. I måndags var hon dock betydligt mycket mer geni än katastrof.

Tyvärr var det ju en miss från June Pedersen som avgjorde matchen. Jag såg att SVT:s experter även gav Cajsa Andersson en släng av sleven. Det tycker jag är orättvist. Känslan var att Piteå ville locka upp Rosengårds forwards och mittfältare för att sedan kunna spela in på ytan mellan hemmalagets backlinje och mittfält.

Anderssons igångsättning av spelet hade lett till större ytor att sätta uppspelet på – om bara tillbakapassningen varit bättre.

Cajsa Andersson

På presskonferensen konstaterade Stellan Carlsson att det var tråkigt att målet kom på en sådan situation, men att det ändå bara varit en tidsfråga innan Rosengård skulle göra mål – Anja Mittag hade ju bud på några till i den första halvleken.

Men efter paus såg det annorlunda ut. Piteå tätade både till den lucka Wieder hade utnyttjat och fick kontroll på sin vänsterkant. Dessutom hittade de ytor att spela på mellan Rosengårds innermittfält och kantspelare.

Piteå gjorde en bra andra halvlek, dock utan att tvinga Zecira Musovic till någon riktig kanonräddning. En hörna i ribban och en hörna som nickades bort på mållinjen var gästernas bästa chanser. Min statistik över klara målchanser slutade 6–2 i hemmafavör.

Utöver nämnda spelare var det en skön kamp på innermittfält, där jag imponerades av Ellen Löfqvist:s presspel och av Caroline Segers uppoffrande arbete, framför allt i den andra halvleken.

Samuelsson tillbaka mot England

Under onsdagseftermiddagen presenterade Peter Gerhardsson sin landslagstrupp till bortamatchen mot England den 11 november.

Jessica Samuelsson

Förbundskaptenen poängterade att han behövde erfarna spelare till mötet med världstreorna och jämfört med förra truppen tillkom därför Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och Julia Spetsmark.

Tysklandsproffsen Ilestedt och Rolfö är tillbaka efter skador. Båda spelade för övrigt ligamatcher under onsdagen. Ilestedt spelade hela Potsdams 4–0-seger borta mot Werder Bremen och Rolfö byttes in i paus när Bayern München vände 0–1 till 3–1-seger mot Frankfurt.

För Spetsmark och Samuelsson är det första uttagningarna på ett år. Senast duon var med i truppen var mot Ungern i Borås i oktober i fjol. Sedan dess har Spetsmark varit petad och Samuelsson skadad.

Tillagt i efterhand: Ytterligare en spelare har ju faktiskt tillkommit från förra truppen, och det är Hanna Folkesson, som var petad senast. Jag tyckte att Folkesson såg stabil ut mot Piteå i måndags.

De som fick lämna plats var Anna Oskarsson, Julia Zigiotti, Nina Jakobsson, Mimmi Larsson samt reserven Sandra Adolfsson – och Nilla Fischer. Den sistnämnda har ju stått över en del träningsmatcher på senare år. Och gör det alltså igen. Fischer spelade för övrigt inte heller i Wolfsburgs 7–0-seger mot Mönchengladbach under onsdagen.

Vid truppresentationen fick Gerhardsson frågor om Jessica Samuelsson och den konkurrens som uppstått på högerbacksplatsen. Det är verkligen en intressant situation i och med den fina utveckling som Hanna Glas haft under året. Om/när Samuelsson kommer upp i sin tidigare nivå vill man gärna ha med båda. Frågan som inte ställdes är om Gerhardsson kan tänka sig att spela den ena av dem till vänster.

Dessutom finns ju Nathalie Björn med i truppen, som också är tänkbar som högerback, vilket ytterligare försvårar Gerhardssons val. Jag tyckte att Björn imponerade stort när jag såg henne i måndags mot Piteå.

Gerhardsson gladde sig för övrigt mycket över att Stina Blackstenius lyckades göra fem mål för Montpellier i helgen. Och det är klart att det även är bra för landslaget att forwards visar målform. Även om det inte var något vidare motstånd skall man vara där och peta in bollarna, och fem mål är helt klart respektingivande. Se dem alla här:

Här är landslagstruppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar:
Samuelsson, Glas, Nathalie Björn, Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Mia Carlsson och Jonna Andersson.

Mittfältare:
Olivia Schough, Elin Rubensson, Caroline Seger, Julia Karlernäs, Julia Roddar, Folkesson och Lina Hurtig.

Forwards:
Blackstenius, Spetsmark, Kosovare Asllani, Anna Anvegård, Rolfö och Sofia Jakobsson.

Förbundet klarar numera av att presentera truppen på sin nya hemsida. Tyvärr är det även här läge att säga att det var bättre förr. För även i det här fallet är förbundets nya sida otroligt mycket sämre än den gamla. Jämför själva vilket ni föredrar:

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets gamla hemsida.

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets nya hemsida.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen – Svenska fotbollförbundets nya hemsida är en katastrof. Jag hoppas verkligen att förbundet får betalt av de klåpare som förstört både matchstatistik och spelarpresentationer.

Under onsdagen togs det även ut en U23-trupp. Den hittar ni här.

Innan jag lämnar landslagsnivån konstaterar jag att F16/02-landslaget måste ha stått för tidernas mest ojämna prestationer under lagets första EM-kval. Nederländerna vann med 16–0 mot Georgien. Några dagar senare spelade Sverige 1–1 mot samma georgiska lag.

Vad slutade då matchen Nederländerna–Sverige? Jo, den blev 1–1. Den som hittar någon logik i det här är välkommen att förklara för mig. För jag tycker att det är fullständigt orimligt att man spela 1–1 mot två lag vars inbördes match slutat 16–0.

Logiskt eller inte, det viktigaste var förstås att F16-landslaget gick vidare, vilket det gjorde.

Mycket talar också för att Asarum spelar vidare i elitettan även 2019. Blekingelaget vann onsdagens hängmatch borta mot Västerås BK30 med 3–2 efter en sen vändning. Frida Mattsson kvitterade i 85:e och sedan bjöd Västerås på ett självmål i 89:e.

Det gör att Asarum är tre poäng och sju mål före Ljusdal inför slutomgången på söndag. Då tar Asarum emot Kvarnsveden och Ljusdal tar emot Mallbacken.

Västerås BK30 är redan klart för nedflyttning. Men de har en avgörande roll i slutomgången. Då tar man nämligen emot tvåan Kif Örebro. Närkingarna måste sannolikt vinna den matchen för att ta sig tillbaka till allsvenskan. Lidköping ligger nämligen bara två poäng bakom och har bättre målskillnad. Lidköping har dessutom hemmamatch mot jumbon Böljan, vilket bör innebära god chans till seger.

På lördag avgörs damallsvenskan, och det kan bli välfyllt på flera arenor. I Piteå förväntas 4000–5000 åskådare till LF Arena, och i Stockholm lockar Hammarbys ödesmatch också bra med folk.

På lördag avslutar Annica Svensson sin karriär.

Svensson var en viktig kugge i det landslag som tog VM-brons i Tyskland 2011 och väl värd att hyllas av många på Tunavallen på lördag.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Corren uppger att både PSG och Manchester City skall vara intresserade av Filippa Angeldahl.

Av de valen tror jag att Angeldahl själv skulle ha störst nytta av att spela i England, eftersom jag anser att hon behöver förbättra sitt spel i högt tempo. Samtidigt tror jag att hon hade haft lättare att platsa i PSG.

Den största internationella nyheten de senaste dagarna kommer från Italien, där Inter är senaste klubben att skaffa ett damlag.

I Kina är det klart att Dalian med bland annat nigerianska stjärnan Asisat Oshoala i laget vinner ligan för andra året i rad. Som synes nedan blev Marija Banusic tvåmålsskytt för sitt Beijing i 3–0-segern mot Hebei. Vad jag kan minnas är det väl svenskans två första ligamål för nya klubben. Däremot har hon tidigare gjort flera mål i cupen.

Slutligen noteras att Australiens W-league drar igång på torsdagsförmiddagen, svensk tid. Det är en liga som utöver The Matildas även hyser många toppspelare från USA:s NWSL.

Öppningsmatchen är ett derby mellan Western Sydney Wanderers och Sydney FC. I hemmalagets trupp noteras den före detta Kvarnsvedenstjärnan Elisabeth Addo, och gästerna har affischnamn som Alanna Kennedy, Sofia Huerta, Lisa De Vanna och Caitlin Foord.

Alanna Kennedy

Överhuvud taget är det många utländska toppspelare i W-league i vinter. Exempelvis skall Japans pånyttfödda Yuki Nagasato spela för Brisbane, Linköpings engelska niomålsskytt Natasha Dowie återfinns i Melbourne Victory och hyllade irländska mittfältaren Denise O’Sullivan, som vunnit NWSL-guld med North Carolina Courage, skall nu även försöka bli mästare med Canberra.

När det gäller nordiska spelare återfinns isländska duon Fanndís Fridriksdóttir och Gunnhildur Jónsdóttir i Adelaide och danska Theresa Nielsen skall spela för Melbourne City.

Fanndis Fridriksdottir

Dagens startelva – och analys av segern mot Norge

Förbundskapten Peter Gerhardsson har just offentliggjort de elva spelare som startar borta mot Italien i Cremona, samt på TV12 och Cmore Fotboll. Avspark är 18.15.

Zecira Musovic

Som väntat gör Gerhardsson massor av byten jämfört med den elva han startade med i Helsingborg senast. Bland är det byte på målvaktssidan i och med att Zecira Musovic får chansen. De enda spelare som är kvar från Norgeelvan är Montpellierduon Linda Sembrant och Sofia Jakobsson.

Noterbart även att man ser ut att byta spelsystem till det mellanting mellan 3–4–3 och 3–5–2 man ofta möter mot offensivt starka lag. Här är hela elvan: Musovic – Nathalie Björn, Sembrant, Sandra AdolfssonAnna Oskarsson, Elin Rubensson, Julia Roddar, Jonna Andersson – Jakobsson, Stina Blackstenius, Kosovare Asllani.

Sandra Adolfsson

Det innebär att trion Cajsa Andersson, Julia Zigiotti Olme och Nina Jakobsson är de enda spelarna som är med i Italien som inte får starta under den här samlingen.

I övrigt har det varit en grå och trist hösttisdag här i Borås. Jag har roat mig med att kolla torsdagens landskamp mellan Sverige och Norge. Här är mina noteringar från den matchen:

Första halvlek:

10 min: Norge inleder med fin press, får Sverige att slå massor av felpass. Trots flera farliga svenska bolltapp lyckas dock inte norskorna skapa mer än en halvchans. Det känns dock väldigt oroligt. Norge kontrollerar matchen.

13: 1–0 Olivia Schough. Ett mål som kommer ur inget. Eller snarare ur ett omotiverat felpass från Frida Maanum. LFC-norskan slår en passning hemåt i blindo. Mimmi Larsson tar kampen och jobbar fram bollen till Schough.

Sedan gör Göteborgsmittfältaren ett kanonjobb och håller undan den norska mittbacken Kristine Leine innan avslutet. Vad jag kan minnas är det här målet Schoughs bästa enskilda prestation i landslaget.

25: Efter målet får Sverige kontroll på matchen. Dock är passningsspelet fortsatt för dåligt, så det svenska laget är inte ens nära att komma till målchanser.

32: 2–0 Självmål. Till slut kommer det en svensk målchans ur spelövertaget. Också det här målet bygger delvis på misstag av norskorna. Tre norska backar gör nämligen missar innan bollen hamnar i nät.

Dock starkt och effektivt av Sverige att ha gjort två mål på två chanser.

37: Maanum skjuter i ribban.

45: Sverige skapar ytterligare två bra målchanser i slutet av halvleken. Först är Schough nära att styra in ett inspel från Sofia Jakobsson och sedan får Anna Anvegård inte till skottet när hon får öppet läge från nära håll. Totalt alltså 2–0 i mål och 4–1 i målchanser till Sverige.

Det bästa med halvleken är just det – att det är 2–0 i mål och 4–1 i målchanser till Sverige. För varken övertaget i mål eller målchanser känns motiverat sett till spelkvalitet.

I paus funderar jag på om Sverige lyckats spela igenom det norska mittfältet en enda gång i uppspelsfas. Jag kan i alla fall inte minnas något sådant uppspel. Avsaknaden beror både på dålig fart på det svenska passningsspelet och på att Norge är duktigt på att hålla ihop sitt mittfält i försvaret. En tredje faktor är nog att Peter Gerhardsson inför matchen sa att Sverige i skulle spela mycket runt det norska laget. Jag antar dock att det inte betydde att Sverige bara skulle spela utanför det norska mittfältet.

Däremot har norskorna flera gånger spelat igenom det svenska mittfältet. Det beror delvis på att Norge har några spelartyper som Sverige saknar. Dels har de en naturlig uppspelspunkt i forwarden Isabell Herlovsen. Vi har ingen forward som är lika bra på att göra sig spelbar i uppspelsfas, i varje fall inte i den här truppen.

För Fridolina Rolfö har ju den typen av egenskaper. Man hoppas även att Anvegård skall kunna bli en naturlig uppspelspunkt framöver.

Utöver Herlovsen har Norge väldigt spelskickliga yttermittfältare som gärna smyger in centralt, bakom det svenska mittfältet. Både Caroline Graham Hansen och Guro Reiten är skickliga på att ta sig in i planen och kombinera med Herlovsen.

Just spelskickliga yttermittfältare är en bristvara i svensk damfotboll. Lina Hurtig är väl egentligen den enda som håller internationell klass.

Totalt sett en halvlek där Norge visat fler intressanta spelmässiga kvaliteter än Sverige, men där svenskorna ändå leder med 2–0.

Andra halvlek:

56: Isabell Herlovsens andra 100-procentiga målchans på mindre än en minut. 2–0 står sig dock.

Återigen har Norge startat halvleken bäst. Sverige har inte varit nära ett bra anfall i halvleken.

61: Sverige byter ut Julia Karlernäs och Mimmi Larsson och sätter in Elin Rubensson och Stina Blackstenius.

65: Rubensson slår ett inlägg mot Schough. Sveriges första anfall efter paus.

68: Nya byten. Jakobsson och Anvegård ger plats för debutanten Julia Zigiotti Olme och Kosovare Asllani.

75: Sverige är bättre nu. Känns rejälare. Har också kommit upp i tre–fyra halvchanser i halvleken.

80: Publiksiffran meddelas: 2639 i Helsingborg. Ej godkänt.

85: 2–1. Herlovsen efter ett fint anfall uppdraget av planens bästa spelare; Caroline Graham Hansen.

Slut: 2–1 (2–0) i mål, 4–5 (4–1) i klara målchanser. Kortfattat kan man säga att svensk kraft  vann mot norsk teknik.

Det svenska passningsspelet är tyvärr en bra bit ifrån internationell klass. Det tar både för lång tid, och är för många passningar som inte sitter på mottagarens fot. Norskorna hade ett mycket bättre passningsspel. Faktum är att det var klasskillnad i norsk favör vad gäller passningarna.

När det gäller spelarkritik tycker jag att Olivia Schough var dagens bästa svenska spelare. Hon var den enda som spelade på toppen av sin förmåga, det var ingen annan i närheten av.

Lite spänd var man ju förstås på de båda spelare som debuterade från start. Kort sagt kan man säg att ingen av dem hade någon kanondag. Julia Karlernäs spelade 60 minuter, men fick inte utrymme att använda sina styrkor, utan hamnade ofta felvänd och hade flera farliga bolltapp. Hon och Caroline Seger hade det rätt tufft på centralt mittfält, då norskorna pressade dem hårt. Ett bra nickläge noterades på Karlernäs, som dock inte fick träff på bollen.

Jag hörde för övrigt att Seger prisades på arenan som matchens lirare. Det antar jag har att göra med att hon är från Helsingborg, för personligen tyckte jag inte att hon gjorde någon speciellt bra insats. Hon hade fler felpass än man är van vid att se.

Anna Anvegård hade det också tufft. Sverige hade ju som sagt väldigt svårt att hitta centrala uppspel, vilket gjorde att forwards hade svårt att komma in i matchen. Jag ger Växjöforwarden godkänt, men inte mer. Kanske för övrigt att jag hellre hade sett henne testas som spets, och inte som tia. Det är ju allra högst upp hon spelar i Växjö och således där hon är mest bekväm.

Tittar vi på Norge så imponerade de på mig. Martin Sjögren har ett väldigt spännande norskt lag på gång. Framför allt gillar jag det spelskickliga mittfältet. Kantspelarna är nämnda, men även innermittfältet är duktigt.

När jag träffade Sjögren i somras pratade han sig varm för duon Ingrid Syrstad Engen (20 år) och Frida Maanum (19 år) – och jag kan förstå varför. Där här Norge ett riktigt spännande innermittfält.

Jag kollade för övrigt statusen på PSG:s Andrine Hegerberg. Där gjorde Sjögren klart att orsaken till att hon inte är med är att hon inte platsar. Och när man ser Engen och Maanum förstår jag den uttagningen.

 

Bilder av en landslagsträning

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tidigare i dag tog jag en liten sväng ner till Göteborg för att kolla in landslagets träning och lyssna av vad spelarna hade att säga under presskonferensen.

Eftersom flera av spelarna hade matcher i helgen, och Peter Gerhardsson bara har tre träningspass på sig innan torsdagens viktiga hemmamatch mot Ukraina, var det flera spelare som ganska tidigt klev åt sidan och körde lågintensiv träning.

Utifrån den korta period man spelade elva mot elva gissar jag på att Gerhardsson kommer att köra med följande startelva mot Ukraina: Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonSofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Olivia SchoughKosovare AsllaniStina Blackstenius.

När Gerhardsson plockade in Julia Roddar istället för skadade Fridolina Rolfö anade jag att Gerhardsson planerade att spela Asllani som tia på torsdag. När jag träffade förbundskaptenen på Valhalla IP för några veckor sedan sa han att det är högst önskvärt att spelarna har samma position i sina klubblag och landslaget, speciellt när samlingarna är så korta att man inte har så mycket tid att ställa om.

Eftersom Asllani har spelat som tia i LFC på sistone känns det rimligt att hon även används som tia i gulblått.

I övrigt på träningen lade man en del tid på att träna på att spela sig förbi motståndarnas mittfält. Där noterade jag att instruktionerna i stort handlade om att sätta fart på passningen uppåt i planen, samt att det är väldigt viktigt att mottagaren har minst en fot som pekar framåt i planen.

Under det ena spelet fick Lina Hurtig en smäll mot högerknät. Spontant kändes det inte så bra, men efteråt förklarade läkaren Houman Ebrahimi att det bara var en smäll, och inget att oroa sig för.

Däremot kändes det högst tveksamt om Rolfö kan spela i Danmark på tisdag. Även om doktor Ebrahimi trodde att chansen finns låter det som kort tid att spela match bara cirka 1,5 vecka efter en listen bristning/sträckning.

De spelare som mötte media efter träningen var Sofia Jakobsson, Linda Sembrant och Nina Jakobsson. Man blev glad bara av att se den sistnämnda. Hon såg ut att njuta fullt ut av att få lite tid i rampljuset.

Nina Jakobsson

Piteforwarden fick frågan om vad det är som har gjort henne till landslagsspelare.

”Mycket min fysik och att jag kan ta ytor med boll. Jag känner mig mer trygg med boll, att jag kan få fast bollen eller vända upp. Det är där jag känner att jag har utvecklats.”

Sedan noterade hon att det är en dröm att få göra sin första A-landslagssamling.

”De äldre som Seger och Fischer har man ju sett på tv när man var ung, så klart det är häftigt att få spela ihop med dem nu.”

Ninas namne Sofia har betydligt mycket större vana av landslagssamlingar. Jag kollade med Montpellieranfallaren om hur hon bedömde sin matchform. Hon konstaterade att hon bara har spelat en hel match efter sommaren, men var ändå mer orolig för att ha glömt bort svenska ord än för matchformen.

”Man tappar vissa ord ibland, men det blir bra när man kommer hem till Sverige och får öva lite på svenskan. Formen är bra. Vi har haft försäsong i Frankrike och haft flera riktigt bra träningsmatcher och seriestart i helgen. Det känns bra, och jag kände mig pigg i dag på träningen, så det var kul.”

Hon berättade om att hon har fått spela en halvlek mot Chelsea, 20 minuter mot Arsenal, 90 minuter mot Bayern München, samt att hon gjorde ett inhopp i den andra halvleken mot Barcelona och fick 45 minuter i ligapremiären i lördags.

Jakobsson var imponerad av Ukraina senast.

”De har ett bra lag, med riktigt bra omställningsspel. De har ett par duktiga spelare, en mittfältare som jag tycker var jätteduktig – och så hade de snabba forwards. Så vi får se upp med deras omställningar, vara noggranna i vårt försvarsspel. Och när vi har bollen får vi ha tålamod.”

Det hindrar inte att hon har receptet på vad som behöver förbättras den här gången:

”Kvalitet på inspelen, löpningar in i box och sedan vara ordentliga när vi får chansen. Våga tro på det vi gör, och ha bättre inspel – och helt enkelt bara göra mål.”

Linda Sembrant

Även Linda Sembrant var imponerad av Ukrainas kontringsspel.

”De var snabba och tvekade inte, utan öste på med folk. De var väldigt orädda och tror på sin idé.”

Hon fick frågan om hur hon tycker att det fungerar med täta byten mellan tre- och fyrbackslinje.

”Jag tycker att det har varit väldigt kul med hur vi har kunnat mixa, hur vi känner oss bekväma och starka i de två olika sätten. Vi känner oss väldigt trygga med båda systemen. De är väldigt tydliga med vad de vill ha ut av oss, så det känns som att vi kan vara väldigt flexibla.”

Jag tog upp de fasta situationerna, en viktig detalj som funkade dåligt på den förra landslagssamlingen.

”Där behöver vi snäppa upp det ett snäpp. Vi vet att fasta brukar vara en väldigt stor styrka, så där skall vi vara målfarliga. Vi får se till att gå fullt ut i boxen och skapa situationer. Och gör vi inte det i förstaläget skall vi försöka få fast bollen, så kanske chanserna kommer i andra- eller tredjefas.”

Man körde några hörnor på träningen. De var dock inte speciellt lyckade, utan de ledde till kontring för det försvarande laget mer eller mindre varje gång. Vi får hoppas på bättre kvalitet på torsdag.

I övrigt i dag meddelade Hammarbys Helén Eke den tråkiga nyheten att hon är korsbandsskadad och har spelat klart för i år. Det är hennes andra korsbandsskada, men den första i det aktuella knät.

I de Asiatiska spelen blir det final mellan Japan och Kina. Japanskorna vann sin semifinal mot Sydkorea med 2–1. Segermålet var ett självmål i 86:e minuten.

Kina vann sin semifinal mot Taipei med 1–0, segerskytt blev Wang Shanshan.

På torsdag meddelar Uefa vem som skall prisas som Europas bästa spelare säsongen 2017/18. Klart är att det inte blir Ada Hegerberg. Hon har redan fått besked om att hon inte kommer att vinna. Det är ju faktiskt ett rätt konstigt agerande från Uefa.

Men kanske skönt för Hegerberg som slipper åka på gala. Vinnaren blir därmed antingen Amandine Henry eller Pernille Harder.

Slutligen hade jag med mig kameran till Kamratgården tidigare i dag. Här är mina bilder från landslagets träning:

Jakobsson nytt ansikte i väntad landslagstrupp

Nina Jakobsson

Alldeles nyss har Peter Gerhardsson presenterat sin trupp till de avgörande VM-kvalkamperna mot Ukraina och Danmark.

Det blev väl som jag gissade häromdagen, alltså att Gerhardsson väljer att satsa på i princip samma trupp som han gjorde senast, samt att han ger Nina Jakobsson chansen. Piteåforwarden är den enda helt nya spelaren i truppen.

Inte heller duon Jennifer Falk och Julia Karlernäs har spelat några A-landskamper, men båda har varit med på samlingar tidigare – bland annat den senaste.

Tittar vi igenom truppen är det samma tre målvakter som senast, alltså:

Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Falk.

Det är även samma åtta backar:

Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson.

På mittfältet finns det en förändring i form av att Julia Roddar får ge plats åt Karlernäs. Senast kom ju Piteåspelaren in i ett sent skede som reserv för skadade Caroline Seger.

Apropå Seger poängterade Gerhardsson på presskonferensen att det var viktigt att få tillbaka henne i spel, inte minst i rollen som ledare på planen.

När Gerhardsson gick igenom spelarna stannade han upp vid några, och motiverade uttagningen. Karlernäs var en sådan. Han sade sig vara imponerad av hennes spel, inte minst att hon gör mål från mittfältet. Men han konstaterade även att hon är bra i defensiven, både på huvudet och i presspelet.

Här är mittfältet i sin helhet:

Caroline Seger, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Karlernäs, Elin Rubensson och Olivia Schough.

Bland forwards stannade Gerhardsson förstås till på Nina Jakobsson, som han beskrev som en formstark och fysiskt väldigt stark spelare. Han poängterade också att hon gjorde en väldigt bra U23-landskamp mot England, vilket är en väg in i A.truppen. Han sa att Jakobsson har funnits med i förbundskaptenernas tankar tidigare, men han hoppas att de prickat rätt tillfälle att ta ut henne.

I övrigt bland forwards tog man ut en 24:e spelare i Lina Hurtig. Det motiverades med att hon har gjort två intressanta inhopp i LFC, och att hon är en spelare med lite speciella egenskaper i sin snabbhet och speluppfattning.

Det innebär att truppen innehåller följande forwards:

Stina Blackstenius, Sofia JakobssonFridolina Rolfö, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Nina Jakobsson och Hurtig.

Noterbart bland forwards är att den som fått ge plats åt Nina Jakobsson i truppen är Loreta Kullashi. Eskilstunaspelaren har ju varit skadad ett tag, så det var rimligt att hon inte skulle komma med den här gången.

Lite förvånande dock att hon inte heller fanns med i U23-landslagets trupp till en fyrnationsturnering i Norge. Kullashi har ju trots allt suttit ombytt på bänken i Uniteds båda två senaste matcher.

Loreta Kullashi

För övrigt noterades från presskonferensen att Gerhardsson inte fick en enda fråga på podiet. Det är lite ovanligt.

Innan han presenterade sin trupp gjorde han en liten tillbakablick, där han totalt sett tycker att landslaget gjorde väldigt bra, prestationsmässigt sett i de tio landskamper han har lett.

Han konstaterade att han har en 100-procentigt proffsig omgivning när det gäller analytiker, och att han inte har något mer att önska på den fronten. Han sa:

”Det finns inget vi kan skylla på.”

Han gick även igenom de båda matcherna på den förra samlingen lite mer noga. Där konstaterade han att Kroatien inte hade ett enda bollinnehav i den så kallade ”sista tredjedelen”, något som är väldigt ovanligt. Eftersom långt över 99 procent av alla mål görs från just den sista tredjedelen är det svårt att vinna matcher om man aldrig kommer dit…

Förlusten mot Ukraina kallade han:

”Vår sämsta prestation under de tio landskamperna vi spelat.”

Där menade han att den stora orsaken till förlusten var att de svenska spelarna var för obeslutsamma i sista tredjedelen. Sverige hade bollen under kontroll där 67 gånger under matchen, medan Ukraina hade bollen i sin sista tredjedel vid 16 tillfällen.

Gerhardsson sa att Sverige hade åtta avslut i goalzone, vilket är det området där flest mål kommer till, medan Ukraina hade två. Han sa att:

”De lärdomar vi dragit av det här behöver vi visa nu på Gamla Ullevi.”

När jag gjorde min stora analys av förlusten i Ukraina fick jag det till 4–4 i farliga målchanser, och jag ansåg att alla Ukrainas fyra chanser var bättre än Sveriges bästa.

Jag skulle nog kalla det att Sverige hade både för dålig kvalitet och för dålig skärpa kring Ukrainas straffområde. Men visst, om jag hade pratat om mina egna spelare hade jag nog också kallat det för obeslutsamhet.

Men varken den 30 augusti på Ullevi eller den 4 september i Viborg finns det utrymme för liknande obeslutsamhet.

Det handlar ju nämligen om två otroligt viktiga matcher för svensk del. Som jag ser det är det här den viktigaste landslagssamlingen sedan OS för två år sedan. Alltså viktigare än fjolårets EM-slutspel.

Det är ju inte bara en VM-plats som står på spel, utan även chansen att kvala in till OS i Japan. Men två förluster är vi med största sannolikhet borta från både VM och OS.

* Det om landslaget. Nu blir det lite U20-VM. I går kikade jag från och till på Spanien–USA i sista gruppomgången. I den första halvleken rullade spanjorskorna ut amerikanskorna totalt. Även om USA hade bättre koll på spelet efter paus skapade de inget – och de var ju tvungna att vinna för att gå till kvartsfinal.

Fortfarande med mindre än tio minuter kvar ledde Spanien med säkra 2–0. Men de sista tio minuterna hände något, USA gjorde två mål och hade plötsligt chansen att trots allt ta sig vidare till kvartsfinalen.

Nu red Spanien ut stormen, men det kändes ändå lite som kvartsfinalen i U20-VM för två år sedan, då amerikanskorna var utspelade av Mexiko i 80 minuter. Men från inget vände USA 1–0-underläget till en spelmässigt sett totalt omotiverad 2–1-seger.

Jag har ju flera gånger påtalat att USA tappar mark på ungdomssidan, vilket på sikt också borde märkas bland seniorerna. Men just den där mentaliteten, att aldrig ge upp, gör att USA lär bli att räkna med långt framöver, även när de har lag med mindre talang än motståndarna. Amerikansk damfotboll gynnas också stort av landets collegeupplägg, som gör att få spelare slutar innan de är 23–24 år.

I stora delar av övriga världen minskar många talangfulla spelare redan innan de fyller 20, mycket eftersom det inte har gått att leva på fotbollen. Det här håller ju på att förändras i flera europeiska länder, något som ligger bakom de lyft som länder som Frankrike, Spanien och England har haft de senaste åren.

Apropå det så ser kvartsfinalerna i U20-VM ut så här:

Torsdag:
Spanien–Nigeria och Frankrike–Nordkorea

Fredag:
England–Nederländerna och Tyskland–Japan

Nigeria tog alltså den sista kvartsfinalplatsen. Man gjorde det på ett kinesiskt självmål på övertid.

Ett lättat Nigeria dansade sig fram i går kväll.

I förra inlägget skrev jag om Lauren Hemp:s udda mål mot Mexiko. Har ni inte sett det tycker jag att ni skall göra det. Och skall man tro målskytten var det ju tydligen meningen…

Allra sist noteras att det är lottning av sextondelsfinalerna i Champions League på fredag. Här är seedningen:

 

Kul med Falk och Anvegård i landslaget

Anna Anvegård

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson sin trupp till VM-kvaltruppen till matcherna mot Kroatien (den 7 juni i Göteborg) och Ukraina (borta den 12 juni).

Jämfört med den senaste truppen saknas av förklarliga skäl gravida Hilda Carlén och skadade Lina Hurtig. Dessutom har Gerhardsson valt bort formsvaga Marija Banusic. Gerhardsson motiverade det så här till SVT:

”Det är kopplat till prestation, som vi inte tycker är tillräckligt bra. Det är en konkurrenssituation, sådana som Kullashi och Anvegård får före. ”

Med i Gerhardssons trupp finns istället Göteborgs målvakt Jennifer Falk, samt talangfulla forwardsduon Loreta Kullashi och Anna Anvegård.

Jennifer Falk

Det tycker jag är kul uttagningar. Jag har ju rätt många gånger lobbat för Falk och Anvegård. I Falks fall var det förstås ett tag sedan jag lyfte henne, eftersom hon i princip missade hela fjolårets säsong till följd av hjärnskakning. Hon var en av fyra målvakter i Pia Sundhage:s 27 spelare stora trupp till matcherna mot Iran och Norge i oktober 2016, men har ännu inte fått spela någon landskamp. Det lär hon kanske inte få göra nu heller, men hon får i alla fall chansen att visa upp sig. Och hon får för första gången vara med i en ”riktig” 23-mannatrupp.

Kullashi har väl haft det lite tufft i damallsvenskan den här våren, men hon är kanske vårt allra största framtidshopp på forwardssidan och en spelare som bör ges erfarenhet.

Slutligen då Anvegård, som är en spelare jag gillat från första gången jag såg henne. Hon har en fin fotbollshjärna, och dessutom ett gott målsinne. Det skall bli väldigt spännande att se hur hon klarar sig i en A-landslagsmiljö.

När det gäller de båda stundande VM-kvalmatcherna skall Sverige bara vinna hemma mot Kroatien. Däremot är Ukraina borta en lurig historia. Sverige är favoriter där också, men den segern är inte självskriven. Däremot är det nog så att vi måste ta sex poäng på de här matcherna för att ha lite marginal inför gruppfinalen borta mot Danmark i september.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter: Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar: Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson.

Mittfältare: Caroline Seger, Hanna Folkesson, Kosovare Asllani, Julia Roddar, Elin Rubensson och Olivia Schough.

Forwards: Stina Blackstenius, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Anna Anvegård.

Med 20 spelare kvar från förra truppen är det tydligt att Gerhardsson börjar sätta en stomme. Kollar vi på fördelningen mellan damallsvenskans klubbar har Göteborg med flest spelare – fyra. Sedan har Rosengård och Eskilstuna tre vardera, Linköping två samt Kristianstad och Växjö varsin.

Gerhardsson pratade lite om att han har valt utifrån hur spelarnas spelsätt liknar varandra i landslag och klubblag. Kanske var det en liten förklaring till varför vårens succélag Piteå fortsatt inte har med någon spelare i landslagstruppen.

Däremot noteras att Piteå har med sex (korrigerat) spelare i den U23-trupp som är uttagen till möte med England i Bollnäs den 9 juni.