Inlägget korrigerat kring polisens tolkning av 50 deltagare.

Vid gårdagens myndighetsgemensamma presskonferens om covid-19 sa statsepidemiolog Anders Tegnell att Sverige återigen har hamnat i en allvarligare situation, att kurvan över antalet fall har vänt uppåt igen – även i Stockholm.

Till SVT sa han direkt efter presskonferensen att den negativa utvecklingen möjligen kan kopplas till att folk rörde sig mer under påskloven, och/eller på att folk börjar slappna av.

Tegnell fick frågan om det beror på att vi inte har tillräckligt hårda restriktioner i Sverige. Han sa:

”Nej, det tror jag inte i grunden. Utan det är mer en fråga om att vi måste följa dem ordentligt. När det gäller alla typer av restriktioner krävs det ständiga påminnelser för att man skall komma ihåg dem, och följa dem.”

Om man gör en internationell jämförelse av hur restriktionerna ser ut så har svensk fotboll det väldigt bra. Här har vi hela tiden fått köra lagträning, och rätt länge kunde lagen även få spela matcher. I exempelvis Norge får spelarna köra individuell träning, som att springa i trappor…

Och det finns flerfaldiga världsmästare i simning som tvingas till torrträning i köket, som ryska Julia Efimova:

I Sverige har vi alltså förhållandevis stor frihet. Kanske för stor. För det har funnits, och finns fortfarande, synpunkter på att det är lite oklart exakt vad man får och inte får göra.

Och visst finns det lite frågetecken kring restriktionerna, vilket inte är så konstigt. Folkhälsomyndigheten har ju väldigt många viktigare saker att göra nu än att detaljstyra svensk fotboll. Det är istället förbundens ansvar, och där har tyvärr inte alla våra förbund lyckats speciellt bra.

I sin krönika på Fotbollskanalen förra veckan skrev Zecira Musovic att ”Vi behöver ett förbund som förstår oss”. Hon syftar på att fotbollsspelare inte stannar hemma när de är lite snuviga, utan att de vill tävla – nästan till varje pris.

”Jag vet att vi individer har ett oerhört stort samhällsansvar med att göra allt vi kan för att inte bidra till smittspridning. Jag vet att det räcker med en liten nässnuva för att vi omedvetet ska gå runt och smitta andra med viruset. Ändå står vi där inför en match och det korrekta beslutsfattandet blir som bortblåst i våra hjärnor. Lika mycket som ett barn behöver föräldrar som tar ansvar för att barnet inte skall utsätta eller utsättas för risker, så behöver vi ett förbund som agerar som fotbollens föräldrar.”

Tyvärr har inte alla våra fotbollsförbund visat sig vara vuxna uppgiften som ”spelarnas föräldrar”. Tvärtom har man häpnat över vissa beslut. Värst i klassen har Stockholms fotbollförbund varit.

När det dagligen dör cirka 90 personer av coronaviruset har idrott av naturliga skäl inte varit ett speciellt viktigt ämne på Folkhälsomyndighetens pressträffar. Men den 1 april pratades det lagidrott. Och som jag skrivit i ett tidigare inlägg gjorde då Riksidrottsförbundet och deras bas Björn Eriksson tolkningen att det var stopp för alla seniormatcher i lagidrott.

Dagen efter kom Svenska fotbollförbundet med en annan tolkning. SvFF ansåg att träningsmatcher var okej, och statsepidemiolog Tegnell gav sitt okej. Till Folkhälsomyndighetens hemsida sa han:

”Vi är medvetna om att gränsen mellan träningar och matcher kan vara svår att dra. Att spela träningsmatcher är okej så länge rekommendationer uppfylls och att antalet personer på och omkring planen begränsas till 50 personer.”

Hälften av distriktsförbunden kände trots det så stor osäkerhet att de omgående valde att stoppa alla seniormatcher.

Ett av de 24 distrikten gjorde en helt egen tolkning. Stockholm, alltså den region som var hårdast drabbad av coronaviruset, beslutade sig för att dra igång sina seniorserier med avspark den 17 april. Då skulle division 3–5 för damer och division 4–7 för herrar starta.

En dryg vecka innan avspark twittrade jag om att Stockholms beslut kändes fullständigt vansinnigt.

Det visade sig vara fler än jag som hade samma uppfattning. Två dagar innan seriestart gick statsminister Stefan Löfven ut och kommenterade upplägget. Han sa:

”Vi måste alla inse att det här är en speciell kris. Människor är sjuka, människor avlider i den här sjukdomen och andra jobbar jätte-jättehårt i vården och omsorgen för att vi ska klara detta.
…
Att då i den stunden säga att nja, vi vill ändå fortsätta och starta seniorfotbollen som vi hade tänkt, det menar jag är onödigt och oansvarigt.”

Följden av statsministerns utspel blev att alla seniormatcher stoppades – inte bara i Stockholm, utan i hela landet. Däremot gavs det klartecken för matcher med spelare födda 2002 eller senare.

Stockholms FF:s ordförande Andrea Möllerberg kommenterade det hela så här:

”Jag är otroligt positiv och välkomnar verkligen det tydliga beskedet. Samtidigt är jag väldigt stolt över att vi drev den här frågan hela vägen, eftersom det nu har lett till att vi kan driva barn- och ungdomsverksamheter över hela Sverige.”

 

Distriktschefen om beskedet – och Löfvens kritik: ”Jag är stolt”

Det var så man häpnade. Stockholms FF tog ett beslut som var så uppseendeväckande att statsministern mitt i en stor kris tyckte att det var nödvändigt att prata lokalfotboll. Trots att StFF kallades oansvarigt av landets ledare sa sig distriktsordföranden vara stolt.

Personligen hade jag skämts så att jag inte hade kunnat se mig själv i spegeln om jag fått en sådan käftsmäll som den Löfven delade ut.

Ordförande Möllerberg sa för övrigt också att:

”Vi är det enda distriktet som stått på oss och vågat få klarhet. Det har kostat oss lite blod, svett och tårar men det har det varit värt.”

Varit värt?

Jo, om Stockholms FF:s agerande leder till räddade liv så håller jag med om att det var värt det. Men Möllerberg pratade tyvärr inte om smitta eller liv.

Det känns som att vissa fotbollsförbund bör påminnas om att vi är i en situation där det inte handlar om vem som kan tolka Folkhälsomyndigheten mest till sin egen fördel. Det handlar inte heller om vem som kan tänja mest på gränserna. Vi är i ett läge där det viktigaste är att hindra smittspridning så att inte folk dör.

Tyvärr är det inte bara Stockholms FF som gjort egna tolkningar av Folkhälsomyndighetens rekommendationer. När Tegnell i början av april godkände träningsmatcher sa han, som det står ovan:

”Att spela träningsmatcher är okej så länge rekommendationer uppfylls och att antalet personer på och omkring planen begränsas till 50 personer.”

Svenska fotbollförbundet gick dock på den tolkning som tillät flest åskådare, nämligen polisens. I den räknades det till maximalt 50 personer exklusive spelare, ledare och funktionärer.

I en tidigare version av den här texten stod det här att polisens tolkning var korrigerad, samt att Tegnell hade rätt i att man skall räkna in spelare, ledare och domare i de 50 personerna. Jag utgick då ifrån att man på polisens hemsida kan läsa att:

”Om ett idrottsevenemang är att anse som en offentlig tillställning omfattas de av bestämmelserna i den nya förordningen och deltagarna får inte överstiga 50 personer.”

Det jag hade missat var att det längre ner i texten också står:

”Vid ett fotbolls- eller hockeyevenemang räknas endast publiken, inte idrottare och tränare, som deltagare.”

I går kom SvFF med en instruktion till samtliga föreningar att uppmana tänkbar publik att inte komma till ungdomsmatcherna. Känslan är ju nämligen att mer eller mindre varenda ungdomsmatch har brutit mot den hårdare tolkningen av regeln.

SvFF har alltså nu tagit höjd, och anpassat sig efter den hårdare tolkningen, vilket är bra. Jag tycker ändå inte att förbundet totalt sett har imponerat i sin roll som fotbollens föräldrar. Men kanske att det alltså börjar att växa upp.

För i går satte även SvFF ner foten mot kreativa lösningar på träningar, vilket också kändes vuxet.

Nu får vi se om EFD och SvFF kan fatta vuxna beslut om när elitfotbollen skall sättas igång igen. Det var ett klokt beslut att blåsa av cupen. Även om klubbarna kommer att behöva spela lite matcher innan serien kan startas, och cupmatcherna kunde ha fyllt den funktionen, så kanske det ändå är vettigare att undvika tävlingsmatcher under den perioden. Det mesta talar ju för att det här kommer att bli en väldigt slitsam säsong för spelarna – om det blir en säsong.

I förra veckan sa Tegnell att han trodde att restriktionerna mot seniormatcher kommer att ligga kvar flera veckor, samt att han inte trodde på matcher med publik förrän till hösten.

Hittills pekar de uppgifter jag sett på att EFD:s förslag ligger på seriestart i slutet av maj. Det känns knappast som ett vuxet förslag. För det förutsätter att klubbarna kan börja spela träningsmatcher om 14 dagar – annars kan vi nog räkna med att årets damallsvenska blir en tråkig skadekavalkad.

I Zecira Musovics krönika den här veckan skriver hon om problemen med att gång på gång tvingas ladda om.

Min personliga killgissning är att hon kan tvingas få ladda om fler gånger i år. Det kan ju komma fler coronavågor. Och den absolut tidigaste seriestarten tror jag kan ske i mitten av juni – utan publik. En förutsättning är ju att reglerna om folksamlingar om maximalt 50 personer upphävs. För det är ju inte lätt att få till en elitmatch med bara 50 deltagare. Utöver spelare och ledare krävs det ju fyra domare, matchkontrollant, vaktmästare och tv-folk.

Något som är glädjande i allt elände och all ovisshet är att det under den här perioden har varit mycket lättare att känna sympati med damfotbollslagen och -spelarna än med herrarna.

Delvis för att damerna gjort större insatser. Cajsa Andersson har redan hyllats här i bloggen. Men även en annan Kajsa, Vittsjös Kajsa Lind är värd att lyfta. Hon jobbar som undersköterska på Hässleholms sjukhus, och ägnar således delar av dagarna åt något väldigt mycket viktigare än att spela fotboll.

Det har ju trots allt kommit en och annan damfotbollsnyhet de senaste veckorna. De nyheterna tänker jag dock återkomma till i ett senare inlägg.

En av de hetaste nyheterna de senaste dagarna tänker jag dock ta upp här. Och det är Zlatan Ibrahimovic:s gästspel på Hammarbys damlagsträning.

Det är förstås kul, både för spelarna i Bajen och damfotbollen i stort, att Zlatan kommer och ger lite stjärnglans till en vanlig träning.

Tidigare har ju inte Zlatan direkt känts som någon damfotbollsvän. Men han gjorde tydligen ett gott intryck på Hammarby IP i torsdags.

Zlatans offentliga framträdanden utanför det egna spelet har ju på senare år tyvärr ofta handlat om byggande av det egna varumärket. Jag såg att hans gästspel väckte viss misstänksamhet i Djurgårdsled.

Jag såg också att Hammarbys Emilia Larsson var lite upprörd i går.

Jag har läst kommentarerna till Larssons tweet med texten: ”Vad har ni andra gjort i dag?” Det är möjligt att hon tagit bort några (Tillagt i efterhand: se kommentar nedan). Men de jag såg kändes inte så farliga, de handlade huvudsakligen om att hålla avstånd.

Mina spontana reaktioner när jag såg lagbilden i Helen Eke:s tweet var att ”där håller de inte avstånden” och att ”social distansering gäller kanske inte när Zlatan är på besök”. Det är inte så att jag klandrar spelarna, utan jag unnar dem sina selfies med Zlatan. Och det är nog risk att jag också hade glömt tid och rum om min idol kommit ner till en av mina träningar.

Men om man i det rådande läget ställer frågan om vad folk gjort i dag så får man nog räkna med att det kommer att delas ut ett antal pekpinnar om att hålla avstånd. Det är ju faktiskt på något sätt ganska sunt.