Det är drygt en vecka sedan jag skrev mitt förra längre inlägg. Den här perioden just innan fotbollsserierna sätter igång är det väldigt mycket att göra på jobbet, så tiden har inte räckt till att skriva några längre inlägg.

Men de senaste dagarna har ju debatten om Jessica Samuelsson:s val att fortsätta karriären i Rosengård hållit igång bloggen.

I Linköping uttrycker tränare och tillika sportchef Olof Unogård besvikelse i Corren över Samuelssons agerande:

”När vi snackade runt jul sa vi att ‘vill du tillbaka hit så löser vi det’. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med.”

Man förstår att Unogård och LFC-supportrarna är besvikna över att Samuelsson inte pratade med dem nu under våren. Samtidigt kan man också förstå att Samuelssons LFC inte längre existerar. Det mesta är ju utbytt från den klubb hon spelade i under våren 2017.

Så här såg det för övrigt ut när lagkamraterna i Arsenal fick nyheten om att Samuelsson flyttar hem till Sverige igen.

Sedan det senaste längre inlägget har jag sett 4,5 matcher på plats. Tre av dem har varit F17/02-landslagets tre EM-kvalmatcher på Borås Arena. Här är bilder från den första:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tyvärr måste jag säga att F17-landslaget var sämre än jag hade hoppats. Att vårt lag skulle ligga efter Spanien vad gäller boll- och spelskicklighet var ingen överraskning. I den matchen gjorde vårt lag dock en taktiskt sett väldigt bra insats, och föll bara med 1–0. På slutet fanns till och med lägen att kunna sno med sig en poäng av världsmästarna.

Fast det var egentligen det glädjeämne jag tar med mig från de tre matcherna. För öppningsmatchen mot Polen var en stor besvikelse. Där vann polskorna med 2–0, en seger som var hur rättvis som helst. Utöver två bra svenska perioder i början och slutet av den andra halvleken hade Polen kontroll på den matchen.

Polskorna överglänste svenskorna på de flesta områden. Inte minst när det gällde passningsskickligheten. Klart bäst på planen var Polens forward Kinga Kozak, en väldigt spännande spelare.

I den betydelselösa avslutningsmatchen mot Slovakien blev det 1–0-seger efter ett fint segermål från Evelina Duljan. Fast inte heller i den matchen övertygade vårt lag. Segern var rättvis, men det hade inte heller varit orättvist om Slovakien fått med sig en poäng. De hade flest avslut, och dessutom en boll i ribban.

De problem som finns i A-landslaget med passningsskicklighet och spelsinne finns i kvadrat i F17-landslaget. Det var alldeles för ofta de svenska spelarna skickade iväg bollen mot någon lagkompis, i stället för att slå passningar med kvalitet. Jag såg också alldeles för många raka anfall. Trots att vi hade Duljan på vänsterkanten sökte övriga spelare sällan henne när laget kom upp i planen.

Även om jag är besviken på laget finns det flera talangfulla spelare där. Med rätt skolning kan alla fortfarande bli elitspelare. Gemensamt för alla är att de måste jobba på sitt passningsspel, att kunna hålla kvalitet på passningarna även när de har ont om tid.

Nämnda Evelina Duljan samt Rosengårds Hanna Bennison är de båda som spelat i damallsvenskan. De var även lagets två bästa spelare. Bennison har en härlig arbetskapacitet och Duljans fart med bollen är imponerande. Personligen tycker jag att förbundskapten Pär Lagerström borde ha spelat Duljan mer som forward. Mot Spanien hade hon en viktig defensiv roll i att ta bort blixtsnabba kantspelaren Ane Elexpuru Anorga. Men i övriga matcher kändes det inte som att Duljans spetskvaliteter användes maximalt.

Andra spelare som jag fastnade för var AIK:s spelskickliga mittback Emma Becker, Hammarbys bolltrollare på yttermittfältet Hanna Lundkvist, Tvååkers löpstarka forward Stinalisa Johansson och AIK:s tekniska forward Rosa Kafaji.

Kafaji och Duljan är de två spelare som kan få spela EM-slutspel med F17-landslaget. De håller ju nämligen åldern även nästa år, och då avgörs ju slutspelet på svensk mark. De båda borde kunna vara ett väldigt bra anfallspar.

Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.

Det blev som väntat Spanien som vann gruppen och får spela EM-slutspel i Bulgarien i sommar. Där får de sällskap av England, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Danmark och Österrike. Noterbart här är att Portugal slog ut Frankrike, det blev 1–0 i gruppfinalen. Portugisisk damfotboll är på frammarsch.

Det märks även på den nya världsrankingen. Där kliver Portugal upp två placeringar till plats 30 – deras högsta någonsin.

Sverige ligger kvar på nionde plats, även om vi tappar lite i poäng. USA är kvar som etta, Tyskland som tvåa medan England passerar Frankrike i kampen om tredjeplatsen.

När det gäller antalet semifinalplatser i Champions League under 2010-talet slutar däremot Frankrike före England. Tyskland har flest, tre fler än Frankrike och sju fler än England.

Tyskland   15
Wolfsburg 2013, 2014, 2015, 2016 och 2018, Potsdam 2010, 2011, 2012 och 2014, Frankfurt 2012, 2015 och 2016, Duisburg 2010 och 2011 samt Bayern München 2019.

Frankrike  12
Lyon 2010, 2011, 2012, 2013, 2016, 2017, 2018 och 2019, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.

England 8
Arsenal 2011, 2012 och 2013, Birmingham City 2014, Manchester City 2017 och 2018 samt Chelsea 2018 och 2019.

Sverige  2
Umeå 2010 och Tyresö 2014.

Spanien   2
Barcelona 2017 och 2019.

Danmark 1
Bröndby 2015.

I år består semifinalerna i Champions League för första gången sedan turneringen började kallas just Champions League (2009/10) av lag från fyra olika nationer. Lyon möter Chelsea i den ena och Bayern München möter Barcelona i den andra.

I veckans kvartsfinalreturer var det PSG–Chelsea och Lyon–Wolfsburg som kändes som de två mest ovissa mötena. Lyon gjorde dock processen kort med det tyska mästarlaget, och vann säkert med 4–2. Det var i och för sig öppet även mellan Bayern München och Slavia Prag inför avspark. Men efter att Fridolina Rolfö gjort 1–0-målet kunde tyskorna glida ifrån till en knallsäker seger.

I Paris blev det däremot jämnt. PSG hade 2–0 och förlängningsläge in i 90:e minuten när norska Maren Mjelde frälste Chelsea med sitt reduceringsmål. Londonklubben till semifinal med totalt 3–2.

Noterbart här var att Emma Berglund spelade hela matchen för PSG, och hade andraassisten till 1–0-målet. Hanna Glas byttes in i 75:e. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen.

Tyska Ann-Katrin Berger fick återigen förtroendet i Chelseas mål, medan Hedvig Lindahl placerades på bänken. Noterbart är att Berger sannolikt stod för en av årets allra grövsta tavlor på elitnivå när hon fumlade in 2–0-bollen i eget mål. Nu blev det ju inte avgörande, utan Chelsea spelar vidare i turneringen.

Det rapporterades för övrigt om utmärkt stämning i Paris.

Turneringen heter alltså Women’s Champions League, fast Uefa har förbjudit att hymnen spelas på damernas matcher, det är bara på herrarnas Champion’s League den klassiska hymnen får spelas. Sjukt dumt. Någon eller några Uefapampar borde omgående avgå.

Det var bra publiksiffror på de allra flesta kvartsfinalerna. Tyvärr är det de båda svensklagen i semifinalerna som stod för bottensiffrorna. Bayern München har så dåliga publiksiffror att klubben nästan borde skämmas.

Förra helgen jublades det för övrigt igen i damfotbollsvärlden över just en hög publiksiffra. Efter succén i Madrid var det dags för en repris i Turin när Juventus fyllde sin arena (39 027 personer) till seriefinalen mot Fiorentina.

Juventus vann för övrigt seriefinalen med 1–0 efter segermål av Sofie Junge Pedersen. Varken Petronella Ekroth eller Stephanie Öhrström fick lämna bänken. Därmed var Juve loss med fyra poängs marginal i tabelltoppen.

Men i veckan föll Juventus överraskande borta mot Sassuolo med 2–1, vilket gör att Fiorentina återigen kan vara en poäng bakom vid seger i söndagens derby mot Florentia.

Det är förstås kul att internationella storklubbar ser att fylla sina herrlags arenor för dammatcher – och att man dessutom tar den där chansen. Men egentligen är inte de här båda matcherna i Madrid och Turin så mycket att jubla över.

Det handlar ju om seriefinaler med gratis entré och med klubbar med enorm supporterbas – vi snackar alltså om kul engångsföreteelser. Jag tror att exempelvis AIK eller Hammarby hade kunnat locka jättepublik till en damallsvensk seriefinal, om deras damlag spelat en sådan. Fast det beror ju tyvärr mer på att det är stora klubbar än på att det är stort intresse för damfotboll.

Personligen tycker jag att det är betydligt mycket större anledning att jubla över varenda hemmamatch som Portland Thorns spelar. Förra helgen drog laget 3420 betalande åskådare till en träningsmatch – det tycker faktiskt är en större bedrift än 39 027 fribiljetter på en seriefinal. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch.

Där ligger damfotbollens stora hopp.

När jag ändå är i USA bör det uppmärksammas att Julia Spetsmark har inlett sin tid i USA på ett lysande sätt. Hon har gjort mål i alla sina tre matcher för North Carolina Courage.

Det spelas inte jättemånga spännande ligamatcher runt om i Europa den här helgen. Den mest spännande är Arsenals bortamatch mot svårspelade Birmingham i WSL i morgon. Kanske att skytteligaledaren Vivianne Miedema kan bjuda på ett sådant här mål då?

Det var senast mot Liverpool som Miedema snurrade upp försvaret så här. Det var Miedemas 20:e ligamål den här säsongen.

Helgens allra mest intressanta match är nog ändå cupsemifinalen mellan Bayern München och Wolfsburg 15.15 i morgon. Faktum är att det Wolfsburg som såg närmast ostoppbart ut i början av säsongen kan bli helt utan titel den här säsongen. Man är ute ur Champions Leauge, det är jämnt i ligatoppen och Bayern känns som knapp favorit i morgondagens semifinal.

Slutligen till Sverige och de 1,5 matcher jag såg i dag. I morse kände jag mig rätt säker på hur mitt damallsvenska tips skulle se ut. Nu är jag inte alls lika säker längre.

Jag tog en sväng längs med Västkusten och såg den första halvleken av Kungsbacka–Lidköping och 80 minuter av Göteborg–Kif Örebro. Inför var min tanke att placera Kungsbacka på fast mark, Göteborg i topp och Kif Örebro på nedflyttningsplats. Dessutom hade jag funderingar på att lyfta Vittsjö och sänka Linköping.

Dagens resultat gör att jag får fundera ett varv till.

Först såg jag alltså 45 blåsiga minuter på Inlag i Kungsbacka. Där såg KDFF ut precis som när jag såg dem i fjol. De var väldigt vassa och snabba när de kom förbi motståndarnas mittfält. Bakåt kändes laget däremot inte alls speciellt stabilt. Tvärtom tyckte jag att de spelade väldigt naivt och farligt i uppspelsfas.

När jag lämnade Inlag ledde i och för sig Kungsbacka med 4–2 (de vann med 5–2), men jag var ändå väldigt tveksam till lagets damallsvenska chanser.

Speciellt som jag fick höra den tråkiga nyheten att snabba forwarden Klara Andrup dragit korsbandet för två veckor sedan, vilket förstås är ett tungt avbräck. Den där veckan var för övrigt förödande för damallsvenska knän – då drog ju även Djurgårdenduon Kim Sundlöv och Sheila van den Bulk sina korsband.

Efter Kungsbacka åkte jag till Valhalla där jag på parkeringen hörde speakern ropa ut att Göteborg gjort 1–0. Från det att jag började se matchen gjorde däremot inte hemmalaget någon supporter glad. Bottentippade Kif Örebro vann nämligen hur rättvist som helst med 4–2.

I dag var Göteborg verkligen enormt långt ifrån något guldspel. Jag bytte några ord med tränare Marcus Lantz efteråt, och han var jättebesviken på sitt lags insats, som han beskrev som viljelös.

”Springer man inte vinner man inga matcher. I dag var Kif Örebro överlägset bättre än vi.”

Det var det lätt att hålla med om. Det var faktiskt länge sedan jag såg Göteborg ha ett så slarvigt och dåligt passningsspel, och verka så uppgivet. Egentligen var det bara inhopparen Karin Lundin som verkligen såg ut att vilja spela match i dag, hon sög åt sig bollarna på slutet och ordnade fram 2–3-reduceringen.

Noterbart var att Göteborg bara hade tre utespelare på bänken. Lantz kommenterade det så här:

”Vi är inte fler. Jag har försökt få bredda truppen, men så blev det inte.”

Han var som sagt otroligt besviken. Och mitt påstående om att jag kom till Valhalla med Göteborg som etta i mitt damallsvenska tips bemötte han så här:

”Du skall nog inte tippa oss i topp.”

Däremot var det betydligt mer positiva tongångar i Örebroledet. Efter två 4–0-smällar mot Djurgården och Eskilstuna i cupen i februari har Kif vunnit alla sina matcher i mars månad, bland annat 1–0 mot Eskilstuna och nu 4–2 mot Göteborg. Lagkapten Frida Abrahamsson förklarade förvandlingen så här:

”Vi hade inte alla våra utländska spelare på plats i cupen. Vi är vassare nu.”

I dag var Örebro riktigt vasst. Framför allt var amerikanskorna Allison Steiner och Heather Williams sylvassa och stod för tre av målen. Det gick verkligen fort när Kif kontrade, vilket bör skrämma kommande motståndare. Frida Abrahamsson:

”Kan vi hålla ihop laget i försvaret vet vi att vi har snabba spelare framåt.”

Det visade laget på Valhalla. Kif Örebro såg riktigt spännande ut, vilket gör tabelltipset ännu svårare. Jag frågade lagkapten Abrahamsson var i tabellen man skall tippa Kif Örebro:

”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”

I paus noterade jag att Linköping hade vunnit med 3–1 mot Vittsjö, vilket ytterligare ställde till det för mig och mitt tips.

I veckan har båda kvällstidningarna kommit med de bilagor där de tippar damallsvenskan och betygsätter alla spelare.

Jag noterar att Aftonbladet fortsätter med den betygsskala där femma är världsklass, vilket innebär att det betyget knappt används. I år är det bara Nilla Fischer som får en femma av tidningen. Noterbart är att Lieke Martens bara fick en fyra i Aftonbladets bilaga 2017, hon som några månader senare utnämndes till världens bästa spelare säsongen 2016/17 av Fifa.

Det är alltså höga krav för att få en femma av Aftonbladet… Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård får exempelvis bara en trea.

I Expressen är femman landslagsklass, vilket innebär att drygt 20 spelare – inklusive Anvegård – kvitterar ut högsta betyg. Det handlar förstås huvudsakligen om just landslagsspelare i olika nationer. En som sticker ut bland femmorna är Kristianstads Therese Ivarsson, som ju aldrig varit med i landslaget.

Dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag gör det genom att lägga upp alla bilderna på F17/02-landslaget i mosaikform.