VM-tankar efter turlig 2–0-seger i Österrike

I efterhand har jag nu sett Sveriges 2–0-seger borta mot Österrike. Det var en match som sannolikt skapade ytterligare funderingar hos förbundskapten Peter Gerhardsson.

För hans startelva imponerade verkligen inte i tisdagens match. Det här var nämligen långt ifrån någon sprakande 2–0-seger. Tvärtom var den rätt turlig. Det svenska ledningsmålet i minut 58 av Sofia Jakobsson var ju exempelvis ett motlägg där bollen studsade svensk väg.

Innan dess hade jag inte bokfört en enda 100-procentig svensk målchans. Däremot tre österrikiska. Min statistik över målchanser slutade för övrigt 4–4 (2–0) sedan Sverige avslutat matchen bra.

De spelare som utmärkte sig positivt var den inhoppande trion Nathalie Björn, Lina Hurtig och Madelen Janogy. Björn bytte av och överglänste Caroline Seger rejält. Hurtig bytte av och överglänste Kosovare Asllani rejält. Och Janogy bytte av och överglänste Olivia Schough rejält.

Det skall förstås sägas till de utbytta spelarnas försvar att Österrikes fina presspel bedarrade betänkligt de sista 20 minuterna, vilket gjorde att det då var mycket enklare för Sverige att få till vettiga uppspel.

Framför allt under den första halvleken var det svenska passningsspelet i uppspelsfas annars närmast bedrövligt dåligt. Inte nog med att våra spelare stressades av Österrikes, när vi exempelvis rullade ohotade i backlinjen hamnade en oroväckande hög procent av passningarna bakom mottagaren, vilket bromsade spelet.

Det är alltså på sätt och vis svårt att jämföra de som spelade i början med de som spelade på slutet. Exempelvis var Anna Anvegård rätt osynlig i den första halvleken. Men ju mer Österrikes press bedarrade, en desto mer framträdande roll fick vår toppforward.

Men jag tycker ändå att man kan kräva mer av den startelva Gerhardsson satte på benen. Under den här samlingen har han som sagt fått ytterligare saker att fundera över. Dels vad gäller startelvan, då flera av hans bärande spelare har högst tveksam form. Dels vad gäller truppen.

Gerhardsson har det senare året hållit Schough ganska högt. Men som jag ser det borde det vara stor risk att det är hon som ryker ur VM-truppen av de offensiva spelarna. I den här truppen var det ju 24 spelare, alltså en mer än vad vi får ta med till Frankrike. Således måste minst en bort.

Bland de offensiva spelarna kändes Asllani, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson givna redan inför den här samlingen. De som stärkt sina aktier mest under matcherna mot Tyskland och Österrike är Anvegård, Hurtig och Janogy.

Därmed är det sannolikt bara en plats kvar i VM-truppen för forwards/offensiva mittfältare. Och den tycker jag rimligen borde gå till Mimmi Larsson.

I de mer defensiva mittfältsrollerna känns trion Seger, Björn och Elin Rubensson numera självskriven. Den sista platsen står mellan Julia Zigiotti Olme, Hanna Folkesson, Julia Roddar och Julia Karlernäs.

I det här resonemanget utgår jag ifrån att Gerhardsson väljer att ta ut tre målvakter och sedan två spelare per position, precis som han gjort i alla sina trupper hittills.

Därmed är känslan också att han kör med följande backbesättning: Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson. Möjligen att Carlsson sitter lite löst. Det finns alltså en eller två platser kvar att slåss om, och huvudkandidaterna där är Jessica Samuelsson, Anna Oskarsson och Emma Berglund.

Alternativet är att Gerhardsson gör som i sin senaste trupp, och räknar Björn som back, vilket öppnar för en mittfältare eller forward till i truppen.

Slutligen målvaktssidan. Där är Hedvig Lindahl och Zecira Musovic givna. Återstår att se om Jennifer Falk eller Cajsa Andersson blir tredjemålvakt.

Kort genomgång av VM:s guldfavoriter

I kväll spelar Sverige borta mot Österrike. Matchen startar 19.10 och sänds av TV12. Utifrån hur Peter Gerhardsson har jobbat hittills under sin period som förbundskapten borde det bli nio–tio ändringar i startelvan från i lördags.

Vi får se om han ändrar det upplägget nu när det är sista landskampen inför att VM-truppen skall presenteras.

Klart är att det blir minst två ändringar. Duon Fridolina Rolfö och Elin Rubensson vilas nämligen av säkerhetsskäl. Sedan tidigare är ju Stina Blackstenius borta på grund av sjukdom.

Och efter att inlägget publicerats får jag se att även Mimmi Larsson är febersjuk och tvingas stå över matchen. Det blir minst tre ändringar således.

Det har spelats rätt många landskamper de senaste dagarna, och med bara två månader till VM börjar guldkandidaterna rada upp sig. Den största är nog trots allt våra gruppmotståndare, de regerande mästarinnorna från USA.

Amerikanskorna har vräkt in mål i det här landslagsfönstret. Först vann man med 5–3 mot ett starkt Australien, och senast blev det hela 6–0 mot Belgien.

Det som framför allt talar för USA är att kreativa nyckelspelaren Tobin Heath äntligen tycks både vara frisk och i absolut toppform. När Heath är i form, då är USA livsfarligt. Sedan blir det ju inte sämre av att måldrottningen Alex Morgan fortsätter att göra mål. Mot Australien kom hennes mål nummer 100 i landslagssammanhang. Och mot Belgien kom nummer 101.

Förutom USA måste man ju nämna Frankrike i försnacket. Kanske att de hade varit de allra största favoriterna om de inte också kommer att kämpa mot sina egna hjärnspöken. För Frankrike har ju fortfarande aldrig tagit en mästerskapsmedalj på seniornivå.

Men när laget väl bryter den där medaljförbannelsen kan det mycket väl leda hela vägen. För dagens lag är starkt, väldigt starkt. På sina tolv senaste landskamper har Frankrike elva segrar och en förlust mot Tyskland. Bland de elva segrarna finns matcher mot både USA och Tyskland.

Under det här fönstret har fransyskorna vunnit med 3–1 mot Japan och 4–0 mot Danmark. Vid 3–1-segern mot Japan fick väl fransyskorna hjälp av den svenska domartrion Sara Persson, Julia Magnusson och Josefin Aronsson med det tidiga ledningsmålet? För vad jag kan se är inte hela bollen över mållinjen efter Valerie Gauvin:s nick.

En tredje guldkandidat är Tyskland. Jag har väntat ganska länge på det nya tyska ”genombrottet”. För Tyskland har genomgående haft spelskickliga och duktiga F17- och F19-landslag de senaste åren. Det har inte handlat om avsaknad på talang, utan mer om att hitta rätt talanger.

Det gjorde Horst Hrubesch under sin period som förbundskapten. Och Martina Voss-Tecklenburg har fortsatt det arbetet. För Tyskland har inte en enda förlust under det senaste året. På sina tio senaste landskamper har man nio segrar och ett kryss.

Och de två senaste bortavinsterna i Frankrike och Sverige har varit riktigt imponerande. Känslan är att Tyskland blir att räkna med i VM.

Bland outsiders finns förstås England. Phil Neville:s lag kan gå hela vägen i VM. Man vann She Believes cup, men kom ner lite på jorden i förra veckan då man föll med 1–0 mot Kanada. I den matchen gjorde för övrigt fantastiska Christine Sinclair sitt landslagsmål nummer 180. Hon har nu bara fyra kvar till världsrekordet.

Kanada är ju ytterligare en riktigt het utmanare i VM. Laget har på sex matcher i år bara släppt in ett mål. Då har man ändå mött starka lag som Norge, Island, Skottland, Sverige, England och Nigeria. Facit på de där sex matcherna är 4,5 segrar och 1,5 kryss. Den halva segern är straffläggningen mot Sverige i Algarve.

Kanada känns väldigt svårslaget.

Ett lag som brukar nämnas i medaljdiskussionen, men i år känns ganska långt därifrån är Brasilien. Jag har länge påtalat att Brasilien haft väldigt svaga flicklandslag, och att damfotbollen i landet har en väldigt negativ utveckling.

Och för tillfället har brasilianskorna också ett väldigt dåligt självförtroende. De senaste dagarna har man förlorat med 2–1 mot Spanien och…

…1–0 mot Skottland. I den senare matchen hade Brasilien massor av chanser – bland annat två bollar i målramen. Men faktum är att Skottlands första seger någonsin mot Brasilien i fotboll (herr- som damlandslag) också var Brasiliens nionde raka förlust.

Visst har Brasilien spelat många matcher mot topplag under hösten och våren. Men man har alltså nio raka förluster – vilket riskerar att vara ett sänke in mot VM-slutspelet.

Det finns förstås ytterligare några lag med medaljchans. Ett sådant är Australien, några andra är Japan, Sverige, Norge, Spanien, Nederländerna och kanske även Italien. Europamästarinnorna Nederländerna har varit lite upp-och-ner det senaste året. Nu i veckan har man vunnit med 2–0 mot Mexiko.

Utöver Österrike–Sverige spelas följande landskamper i dag: Tyskland–Japan, Nya Zeeland–Norge, Nederländerna–Chile, Italien–Irland och hyperintressanta England–Spanien.

En match är redan klar: Sydkorea–Island 1–1. Här är det koreanska målet:

De lagen möttes även i Sydkorea i lördags. Då vann Island med 3–2 inför 15 839 åskådare.

Fler frågor än svar i Algarve cup

Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.

Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.

Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.

Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.

Stina Blackstenius

I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.

Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.

Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.

Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.

Hur funkade då den här uppställningen?

Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.

Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.

Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.

Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.

Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.

Hedvig Lindahl

Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.

Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.

Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.

Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit  upp och var måltavla för uppspelen.

Lina Hurtig

Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.

Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:

* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.

* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”

* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.

I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.

Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.

Mimmi Larsson

Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.

Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.

Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.

Anna Anvegård

När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.

Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.

Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.

Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.

Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.

Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.

Magdalena Eriksson

Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.

Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.

När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.

Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.

Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.

Julia Zigiotti Olme

I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.

Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.

För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.

Kanon att få möta Kanada

Trots förlusten mot Portugal vinner Sverige sin grupp i Algarve cup. Dessutom drog Peter Gerhardsson:s lag en vinstlott när det gäller motstånd i placeringsmatchen – för där väntar Kanada på onsdag 18.00 (sänds av TV12).

Jag gissar att Gerhardsson hade tagit just Kanada om han få välja motstånd i onsdagens placeringsmatch. Personligen tycker jag nämligen att det är ett perfekt motstånd i VM-förberedelserna.

Dels är världsfemman Kanada det högst rankade laget av alla i Algarve cup. Dels har Kanada ganska många likheter med Sveriges VM-motståndare USA.

Kanada har tagit fyra poäng på sina två matcher i Algarve. Först spelade man 0–0 mot Island. Sett till klippet nedan var det en match som Kanada dominerade rätt rejält, och där kanadensiskorna borde ha vunnit med ett par måls marginal.

I fredags vann sedan Kanada med 1–0 mot VM-klara Skottland. Christine Sinclair satte segermålet från straffpunkten, det var hennes landslagsmål nummer 179. Nu är hon bara sex mål ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Sinclair är förstås en spelare Sverige får se upp med. Andra spelare att ha ögonen på är spelskickliga innermittfältaren Jessie Fleming och snabba forwarden/yttermittfältaren Janine Beckie.

Sverige–Kanada är match om tredje plats. Finalen spelas mellan Norge och skrällgänget Polen. Polskorna har tagit två fina skalper. I fredags vann man med hela 3–0 mot Spanien, och i dag blev det 1–0-seger mot Nederländerna.

Dock skall de konstateras att både Spanien och Nederländerna ställde upp med rena B-lag mot Polen. De båda lagen hade sina bästa uppställningar i det inbördes mötet i onsdags, där Spanien vann med 2–0. Här de respektive förbundens höjdpunkter:

Efter förlusten mot Portugal fick förbundskapten Gerhardsson en hel del kritik för sina laguttagningar i kommentatorsfälten i både den här och i Rainers blogg. Kritiken handlade i stor utsträckning om att Gerhardsson rullade på för mycket folk, och att han spelade med ett B-lag mot Portugal.

För övrigt har Sveriges C-lag (U23-landslaget) i dag vunnit med 1–0 mot Ryssland. Målnickare var Växjös Nellie Karlsson. Starkt gjort av Sveriges tredjelag att vinna mot ett lag som spelade EM-slutspel för drygt 1,5 år sedan.

Tillbaka till Gerhardsson och kritiken. Jag tänker inte stämma in i den. Jag tyckte ju att Pia Sundhage gav för få spelare chansen. Och då kan man inte gnälla när Gerhardsson gör tvärtom.

Faktum är att i princip alla större nationer har rullat på mycket folk i gruppspelet i Algarve cup. Kanada är nog det lag som bytt minst – sju av deras spelare startade i båda gruppmatcherna.

Spanien och Nederländerna valde alltså att köra rena B-lag mot Polen. Jag tror att Sverige och Gerhardsson hade tänkt att köra med två ganska jämna uppställningar. Men med facit på hand kändes det som ett B-lag mot Portugal.

Men tittar vi på hur en tänkt VM-elva såg ut inför Algarve cup tror jag att Hanna Glas, Nilla Fischer, Jonna Andersson, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och kanske även Lina Hurtig var tänkta VM-startspelare i startelvan mot Portugal.

Samt att Hedvig Lindahl, Glas, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani var tänkta VM-startspelare i elvan mot Schweiz.

Det man kan ifrågasätta kring de båda startelvorna är ju det centrala mittfält som Gerhardsson ställde upp mot Portugal. Jag tycker att det känns intressant att testa Nathalie Björn som defensiv innermittfältare. Vi har ingen spelare som ens är i närheten av lika bolltrygg som Caroline Seger att sätta in i den rollen. På sikt skulle Björn kunna vara ett alternativ.

Men det kändes inte bra att testa henne i den rollen i en sådan här uppställning, där hon bildade ett innermittfält med ytterligare en orutinerad spelare på landslagsnivå i Julia Zigiotti Olme. Skall man testa Björn i rollen hade det varit bättre att spela henne i ett tremannamittfält hop med Rubensson och Asllani.

Som jag ser det var det just på innermittfältet vi förlorade matchen mot Portugal. Orutinen där skapade sannolikt otrygghet i backlinjen, och var nog orsaken till att vi fick se en darrigare Nilla Fischer än på väldigt länge.

Med det sagt blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson formerar sin elva mot Kanada. Förbundskaptenen har ju sagt att han kommer att köra med en tänkbar VM-elva i placeringsmatchen.

Det innebär ju att han kommer att ha Lindahl i målet. Det är även givet att han kör tre centrala mittfältare i Seger, Rubensson och Asllani.

Jag tror även att trion Fischer, Sembrant och Eriksson kommer att spela. Antingen är alla mittbackar, eller så får Eriksson agera vänsterback i en fyrbackslinje.

I utgångsläget är det Glas till höger i backlinjen, och Jonna Andersson till vänster – om man spelar med tre mittbackar. Men det tror jag att Gerhardsson väljer i en sådan här match.

Glad känns dock lite formsvag. Hon har dessutom startat båda matcherna hittills, så det skulle kunna bli Nathalie Björn på högerbacken.

De stora frågetecknen finns dock framåt. Jag är övertygad om att Gerhardsson när han tog ut truppen hade Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson i sin VM-startelva. I 4–4–1–1-uppställningen skulle de kompletteras med Hurtig eller Olivia Schough på vänsterkanten.

Men ingen i trion Blackstenius, Jakobsson och Schough har imponerat i Algarve. Det har däremot Hurtig och Mimmi Larsson gjort. Och även om jag inte tyckte att Madelen Janogy var fantastisk mot Schweiz så var hon bättre än Jakobsson.

Jag tror således att Gerhardsson har viss vånda i valet av anfallsspelare. Lägg till att han förhoppningsvis även har tillgång till Anna Anvegård på onsdag. Och att Fridolina Rolfö också bör beredas plats.

Men tänker vi onsdag och Kanada så tippar jag på att Gerhardsson trots allt låter Blackstenius och Jakobsson starta. Båda har naggat självförtroende, och behöver positiv stöttning om de skall bli tillgångar i VM. Att peta dem nu skulle kunna vara kontraproduktivt, då det riskerar att sänka duons självförtroende ytterligare.

I en sådan har träningsturnering kan man göra en ”social laguttagning” även i ett landslag. Men om inte Blackstenius och Jakobsson har lyft sitt spel fram till nästa samling, den i april, bör nog Gerhardsson börja starta med andra spelare mot Tyskland och Österrike.

Det är många landslag som för tillfället är i väg och spelar olika turneringar. Alla våra gruppmotståndare i VM har varit i farten i dagarna.

Chile var i Montego Bay i Jamaica och föll med 3–2 i morse svensk tid. Ett resultat som inte imponerar.

Thailand deltar i Cypern cup. Där inledde man med 4–0-seger mot Ungern, vilket är ett bra resultat. Sverige vann ju bara med 5–0 och 4–1 mot ungerskorna i VM-kvalet. Sedan har det blivit förluster med 2–1 mot Mexiko och 4–1 mot Italien.

Det sista laget i vår VM-grupp är ju USA. De spelar sin egen She Believes cup, där man inlett med två 2–2-matcher. Först mot Japan, sedan mot England.

Jag har inte haft tid att se några matcher utöver Sveriges den senaste veckan. Men känslan från det man hör är att det gått en hel del grus i det amerikanska maskineri som såg så välsmort ut för bara några månader sedan.

Det jag sett av USA är klippet nedan med höjdpunkter från Japanmatchen. Där rekommenderar jag att kolla in Alex Morgan:s 99:e landslagsmål. Det handlar om en läcker bröstning. Så avslutar bara en riktigt vass målskytt.

Jag rekommenderar även Japans läckra 2–2-kvittering där tekniska Yui Hasegawa serverar ett otroligt snyggt pass till Yuka Momiki. Fast här kan jag ju säga att om inte Momiki hade gjort mål skulle jag tvärtom ifrågasatt Hasagawas val att passa. För är man fri i straffområdet måste man verkligen vara 100 procent säker på en passning – annars är det eget avslut som gäller.

Det är Japan och England som är turneringens utropstecknen så här långt. De möts i sista omgången i ett slags final. Vinnaren i matchen vinner turneringen. Fast blir det kryss talar mycket för att det blir USA som vinner.

England inledde cupen med att vända 0–1 till 2–1 mot Brasilien. Segermålet från Beth Mead är sevärt. Det handlar om ett mycket snyggt skott ur dålig vinkel.

Två länder som valt bort att spela turnering under det här landslagsfönstret är Frankrike och Tyskland. De möttes dock i en landskamp, där tyskorna drog längsta strået. Lea Schüller blev matchens enda målskytt:

I Australien spelas också en turnering. Där har värdnationen inlett med segrar mot Nya Zeeland och Sydkorea. I sista omgången väntar slagpåsen Argentina. Allt talar för att The Matildas vinner sin egen cup.

Här är Emily Gielnik:s 4–1-mål mot Sydkorea:

Koreanskornas mål gjordes av Chelseas Ji So-Yun:

Turneringens mål har dock Vittsjös CJ Bott stått för. Ska man ändå göra sitt första landslagsmål kan man ju lika gärna göra det rejält:

Avslutningsvis spelas placeringsmatcherna i Algarve cup så här:

Final: Norge–Polen

Här är Norges tre mål i segermatchen mot Kina:

Match om tredje plats: Sverige–Kanada

Match om femte plats: Skottland–Danmark

Här är Danmarks segermål mot Kina från i dag (målskytt Pernille Harder):

Match om sjunde plats: Spanien–Schweiz

Match om nionde plats: Portugal–Island

Match om elfte plats: Kina–Nederländerna

 

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.

Minst en debutant mot Sydafrika

I förra inlägget bedömde jag att Sverige har totalt sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Jag konstaterade även att två av dem är väldigt skadebenägna, vilket gör vårt landslag sårbart.

När landslaget spelar årets första landskamp i morgon sitter de två skadebenägna spelarna på läktaren. Sedan några dagar tillbaka vet vi att Lina Hurtig är skadad. I dag kom även beskedet att Fridolina Rolfö måste stå över matchen.

På länken ovan framgår att Rolfö sannolikt är frisk, men att man som säkerhetsåtgärd låter henne vila. Det är ju klokt, för vi är tidigt på säsongen. Samtidigt känns det ju inte speciellt bra att duon inleder året vid sidan av planen. Som jag konstaterade i förra inlägget kommer Peter Gerhardsson att behöva ha tillgång till alla våra toppspelare om det skall kunna bli VM-succé till sommaren.

Utöver Hurtig och Rolfö missar även Zecira Musovic matchen mot Sydafrika. Rosengårdsmålvakten har en fraktur i ett finger och bedöms inte kunna spela.

Därmed blir det landslagsdebut antingen för Jennifer Falk eller Cajsa Andersson i morgon. Eller för båda. Det är förstås bra att flera av våra målvakter får känna på hur det är att spela landslagsfotboll. Och det blir spännande att se hur de sköter sig.

Det blir även spännande att se hur Gerhardsson ställer upp sin startelva nu när flera viktiga kuggar saknas. Då tänker jag inte bara på Musovic, Hurtig och Rolfö, utan även på Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Elin Rubensson.

Min gissning blir att Sverige startar så här i morgon: Andersson – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonHanna Glas, Julia Karlernäs, Caroline Seger, Jonna AnderssonKosovare AsllaniSofia Jakobsson och Stina Blackstenius.

SVT är på plats i Kapstaden och har gjort inslag om Seger och Karlernäs.

Det har spelats landskamper även under måndagen. En inofficiell gick mellan Katalonien och Sveriges VM-motståndare från Chile. Den slutade 0–0. I startelvan från det katalanska laget noterat jag den spanska EM-spelaren Olga Garcia.

Olga Garcia

Chiles startelva var till nio elftedelar densamma som mot Italien i fredags.

I övrigt i dag har Island vunnit med 2–1 mot Skottland i La Manga. Elin Metta Jensen gjorde båda de isländska målen. Danmark har dessutom vunnit med 1–0 mot Finland. Där blev 19-åriga debutanten Mille Gejl Jensen segerskytt.

Jag har inte hittat några bilder från någon av de matcherna. Däremot har jag nu hittat höjdpunkter från några av helgens matcher. Här är först bilder från Frankrike–USA 3–1:

Och är är målen från Norge–Skottland 3–1 i La Manga:

Apropå Norge har deras båda förbundskaptener genomgått ett språktest den senaste veckan. Ett test som fick tvåmålsskytten från Skottlandsmatchen, Caroline Graham Hansen, att konstatera att det är bra att landslagsträningarna hålls på svenska…

I fyrnationsturneringen i Kina vann Nigeria matchen om tredje pris med 4–1 mot Rumänien. I finalen vann värdnationen med 1–0 mot Sydkorea. Målet gjordes av Gu Yasha och går att se här:

Den enda större liga som har pågått i helgen är den i Australien. I W-league tajtades striden om slutspelsplatserna till ytterligare. Med två omgångar kvar är det nu fyra poäng mellan ettan Melbourne Victory och sexan Adelaide United. Även sjuan Canberra United har kvar en liten möjlighet att sluta topp fyra.

Helgens knall stod tabelljumbon Western Sydney Wanderers för. Laget tog sin första seger för året när man vann med klara 4–1 borta mot slutspelsjagande Adelaide. Sista målskytt i den matchen var den före detta Kvarnsvedenspelaren Elizabeth Addo:

Slutligen några ord som bara indirekt handlar om damfotboll. Nämligen tonen i kommentarsfältet på den här bloggen. Jag gillar när det är högt till tak, men nu har till och med jag börjat tröttna. Jag har kommit fram till att jag får börja censurera kommentarer om ni inte kan hålla god ton, framför allt mot varandra. Debatten skall handla om damfotboll, inte om intern smutskastning mellan bloggens läsare.

Algarve, Samuelsson, W-league och NWSL-draft

Tidigare i veckan kom lottningen till Algarve cup. Upplägget är omgjort för att minska antalet matcher. Numera är det fyra trelagsgrupper där vardera lag spelar två matcher plus att man får en placeringsmatch vardera.

Som turnering betecknat är egentligen upplägget uselt. Sverige skulle i teorin kunna vinna alla sina tre matcher med klara siffror – och ändå bara komma trea. Men avsikten med Algarve cup är ju kanske inte själva tävlingsmomentet, utan det handlar om att få möjlighet att spela matcher mot olika typer av motstånd.

För svensk del blev det gruppmatcher mot Schweiz (den 27 februari) och Portugal (den 1 mars) samt placeringsmatch den 6 mars.

Det tycker jag var en ganska bra lottning. Det troliga är att förbundskapten Peter Gerhardsson mönstrar två näst intill helt olika startelvor i gruppspelet. Sannolikt kommer han att ha det starkaste laget mot Schweiz och ett mer reservbetonat mot Portugal. För att åter spela mer toppat i placeringsmatchen.

Jessica Samuelsson

En spelare som går en kamp mot klockan om att komma i tillräcklig form för att vara med i VM-truppen är Jessica Samuelsson. Under veckan har Corren skrivit om att Linköping har försökt att få hem ytterbacken.

Det blir dock inte så. Samuelsson stannar i Arsenal, där hon håller på att jobba sig tillbaka från den fraktur i foten hon fick i november. Enligt artikeln skall hon ha kommit så långt att hon nu skall börja få springa för fullt. Hon skriver så här om sin status i ett sms till Corren:

”Jag vet inte när jag kan spela igen, men förhoppningsvis någon gång i februari”

Samuelsson är alltså inte med i helgens hetaste match i Damfotbollseuropa, söndagens engelska toppmöte mellan just Arsenal och Chelsea.

Matchen är Chelseas sista lilla chans att blanda sig i guldstriden. Inför avspark är Chelsea fem poäng efter Arsenal, och då har The Gunners ändå en match mindre spelad.

Både Arsenal och Chelsea spelade som bekant cupmatcher i veckan, båda vann sina kvartsfinaler i WSL cup. För Chelsea var affischnamnet Fran Kirby tillbaka från skada. Förutom att hon gjorde två mål bjöd hon även motståndarna på den här åkturen…

Medan Chelsea vann med klara 4–0 mot Reading satt semifinalplatsen riktigt hårt inne för serieledande Arsenal. In i slutminuten hemma mot Birmingham var det fortfarande oavgjort. Gissa vem som slog till då?

Jodå, det var förstås måldrottningen Vivianne Miedema som klev fram och avgjorde. Den 22-åriga nederländskan leder för övrigt skytteligan i WSL på 14 mål, tre fler än tvåan Nikita Parris.

I övrigt i helgen är det spännande matcher både i Spanien och Italien. I den spanska ligan skall tvåan Barcelona, som ju bytte tränare i veckan, under lördagen till Valencia för att möta ligatrean Levante.

Inför avspark är Barca tre poäng före Levante och tre bakom Atletico Madrid. Matchen är alltså viktig för Barca för att dels behålla greppet om en plats i Champions League, dels för att hänga med i guldstriden.

Även i Italien möts tvåan och trean. Här är det trean Fiorentina som tar emot tvåan AC Milan på söndag. Den italienska toppstriden är ännu jämnare än den spanska. Juventus leder med en poäng före Milan och tre före Fiorentina.

Jämnt är det även i Australiens W-league, där kampen om de fyra slutspelsplatserna börjar närma sig sitt avgörande. Under fredagen försämrade Melbourne City rejält sina chanser att ta sig in bland topp fyra.

Inför 3760 åskådare föll laget hemma mot tvåan Brisbane Roar med 1–0, ett resultat som innebär att City ligger kvar på sjätte plats, och som mest kan komma upp i 19 poäng – vilket sannolikt inte kommer att räcka.

I länken ovan kan man se att Melbourne City stod för ett par riktigt grova missar vid ställningen 0–0. Först lyckades en spelare – jag tror det var Rhali Dobson – sätta bollen i ribban när hon var helt ensam med det tomma målet. Och i början av den andra halvleken sköt fjolårets Hammarbyspelare Elise Kellond-Knight en straff utanför.

Man hör kommentatorn säga att det är 18–1 i avslut till Melbourne just innan gästerna och Chioma Ubogagu kontrar in matchens enda mål.

Brisbane ligger tvåa på 17 poäng, och kan ta nio till. De har således däremot bra chans att få spela semifinal.

Slutligen till USA där NWSL i torsdags höll den årliga draften, där klubbarna fördelar collegespelarna mellan sig. Chicago Red Stars hade förstavalet, och som valde de A-landslagets backtalang Tierna Davidson, som valt att avsluta sina studier i förtid.

20-åringen har gjort 12 A-landskamper (ett mål) och var inte på plats vid draften eftersom hon är i Portugal på landslagsläger, ett läger som avslutas med två matcher, först bortamöte mot Frankrike nästa lördag, sedan bortamöte mot Spanien tisdagen efter.

Utöver Davidson har jag dålig koll på de spelare som valdes i den första rundan av draften.

Däremot har jag koll även på Chicago Red Stars val i den andra rundan. Där valdes nämligen en spelare som blev en personlig favorit för mig under F20-VM 2016. Det handlar om den vänsterfotade, mexikanska forwarden (eller offensiva mittfältaren) Maria Sanchez.

Som synes av klippet nedan verkar hennes lagkompisar på Santa Clara University vara minst lika lyckliga över att amerikansk-mexikanskan valdes som 15:e spelare totalt, som Sanchez själv. Det blir spännande att följa hennes framtida utveckling.