Stor kvalitetsskillnad på premiärdagen

Den första EM-dagen bjöd på högt och lågt. Först fick vi se en kanonmatch mellan Nederländerna och Norge, sedan en rätt hafsig historia mellan Danmark och Belgien.

Även om jag inte kunde se den andra matchen lika koncentrerat som den första kunde man ju inte missa att det var enorm kvalitetsskillnad. Sett till de här två matcherna blir inte gruppen så jämn som man tänkt sig.

Danskorna kändes minst en nivå sämre än båda lagen i den första matchen. Men de kanske kan få bättre trygghet i spelet framöver, nu när de vunnit måstematchen och man kan spela rätt avslappnat mot Nederländerna på torsdag. Det känns ju nu som att det blir en helt avgörande match om andraplatsen mellan Norge och Danmark i sista omgången. Då är tanken att jag skall sitta på läktaren.

För svensk del börjar som bekant EM i morgon. Vi vet ju redan startelvan, och den känner jag att jag har kommenterat tillräckligt redan.

Så här dagen innan vårt lag kliver in i det största EM-slutspelet hittills känner jag dock att det är läge att skänka några tankar åt de som banat väg för dagens damfotboll.

En av dem är ju Pia Sundhage. Hennes kamp beskrivs väl i den här högst läsvärda ledaren från hennes storasyster Ingalill Sundhage.

Några andra som fick kämpa var pionjärerna i Öxabäcks IF. Det är nu drygt 50 år sedan de skapade Sveriges första ”riktiga” fotbollslag för damer. Här är en skön tillbakablick:

Möte med en legend

I dag var en mycket speciell kvinna på besök på jobbet. Nämligen hon som vi har att tacka för den moderna damfotbollen i vårt land.

Hon heter Kerstin Larsson, och var inte bara en av fyra initiativtagare till klassiska Öxabäcks IF – svensk damfotbolls vagga. Hon låg bakom svensk damfotbolls allra första serie – och hon fick den stora äran att fungera som lagledare för landslaget i vår allra första landskamp någonsin, den klassiska kampen mot Finland på Åland.

Jag har genom åren stött på många av profilerna från Öxabäck. Inte minst Ebba Andersson, som ju har blivit något av symbolen för den 6,5-faldiga mästarklubben från vägkorsningen i skogen.

Även bland pionjärerna sticker verkligen Kerstin Larsson ut. Det märks att hon verkligen har brunnit för sitt Öxabäck, och för sin damfotboll. När vi pratade om undergången för damfotbollen i Öxabäck märkte jag att hon skakade, och hade nära till tårar.

Kerstin Larsson och damfotbollens andra pionjärer förtjänar all respekt. Och det kan självklart finnas anledning att återkomma till gamla tider här i bloggen framöver. Men mer om det när det blir aktuellt.

Jag vet att det har spelats damallsvensk fotboll i kväll, och att landslaget har samlats. Jag lovar att återkomma i de ärendena. Men det dröjer till på torsdag. För i morgon fyller min mor jämnt. Därför lägger jag nu bloggandet åt sidan i drygt ett dygn. Vi hörs.

LdB Malmö i ekonomisk kris – tråkigt, och lite för vanligt

De senaste tre åren har i princip alla damallsvenska klubbar brottats med mer eller mindre akuta ekonomiska problem.

Senast att börja närma sig konkursens brant är nu de två senaste årens svenska mästarinnor LdB FC Malmö. Klubbens avgående ordförande Cecilia Tholse gör i Kvällsposten klart att läget är akut:

”Vårt läge är såpass allvarligt att om inte kommunen hjälper oss tror jag att det blir svårt att genomföra ett fotbollsår 2012… …Om det inte händer något tror jag att vi kommer att gå i konkurs eller får avveckla verksamheten på elitnivå. Du kan inte driva något om det inte finns pengar. Löner måste ju betalas. Då blir det att rädda vad som räddas kan.”

Tråkigt, men har man inte vaknat väl sent?
Malmö har ju trots allt värvat toppspelare som Ramona Bachmann och Anja Mittag under vintern, och man uttryckte alldeles nyligen även intresse för Marta, och hävdade att dörren var öppen för Manon Melis. Det är inga billiga spelare, och man undrar vad det var för dörr man höll öppen för skyttedrottningen – dörren som leder mot avgrunden?

För är krisen så överhängande som Tholse säger, då undrar man ju om de överhuvud taget har haft koll på sin bokföring.
Klubben menar att det är snabbt minskande sponsorsintäkter som är boven i dramat. Den utlösande faktorn skall vara att man tvingats ta bort en så kallad reklamväxlare efter att Sunnanås Kristina Wiklund kolliderat våldsamt med den under säsongen 2010.
Nu man gnäller mästarklubben på att hemmaarenan Malmö IP inte är ”sponsorsvänlig”. Kommunen svarar med rätta att det inte är kommunens ansvar att stå till tjänst med loger och andra så kallade kommersiella ytor.

Men visst, till Malmös försvar kan konstateras att de damallsvenska klubbarna jobbar med tajta ekonomiska marginaler. Och pengafrågorna i damallsvenskan är intressanta.
Sedan först WPS lades på is i måndags, och sedan Umeå IK gick ut med att Marta kräver en miljon dollar (cirka sju miljoner kronor) för en säsong, har det skrivits flera bra artiklar om klubbarnas ekonomi.

I Aftonbladet idag kan man läsa att allsvenska topplag som Göteborg FC och Linköpings FC har en total omsättning på just sju miljoner kronor. Med en sådan budget hade man inte kommit långt i herrfotbollen…

GP hade en artikel i onsdags där man konstaterar att snittlönen under 2010 i damallsvenskan – världens näst bästa proffsfotbollsliga för tjejer – låg på 7000 kronor i månaden. Knappast löner som spelarna kan leva lyxliv på…
Då skall man ändå veta att lönekarusellen snabbt har snurrat uppåt de senaste tio åren. Och trots den låga lönenivån är det i allmänhet för höga lönekostnader som ställer till det för klubbarna.

Redan 2006 var både Malmö FF och Sunnanå SK illa ute, men till slut klarade båda klubbarna elitlicensen.
2008 var det Bälinge IF:s tur att drabbas av akut kris. Det gick så illa att laget omgående efter säsongen tvingades lägga ner sin verksamhet. Men Upplandslaget var inte ensamt. Totalt visade de allsvenska klubbarna underskott på 8 miljoner kronor under 2008.

Under 2009 hade åtta av tolv allsvenska klubbar negativt kapital. Och åren sedan dess har Umeå IK, Kristianstads DFF och Djurgården Damfotboll varit på konkursens brant. Värst var läget för 2000-talets svenska suveräner Umeå, som hade 3,6 miljoner kronor i skulder när det var som värst.

Tyvärr har damidrott alltid varit kopplat till knappa ekonomiska resurser.
Under början och mitten av 1990-talet försvann 1970- och 80-talens båda suveräner – Jitex BK och Öxabäcks IF – bort från elitfotbollen på grund av svag ekonomi. Det här var ändå långt innan spelarna var avlönade så kallade proffs.
Öxabäck gick under helt, medan Jitex reste sig efter 13 år i skuggan, och är ju som bekant åter en allsvensk klubb sedan 2010.

Till sist två tankar:
1) Hur skall lagen i den nya damettan – en serie som troligen kommer att spelas i total riksmedieskugga – nästa år hitta sponsorer för att klara ekonomin när LdB FC Malmö som svenska mästarinnor inte gör det?
2) Jag tycker fortfarande att fotbollförbundet är medskyldigt till damfotbollens ekonomiska problem. Om förbundet jobbade hårdare på att lansera sina affischnamn skulle man inte bara öka intresset för vårt landslag – man skulle även hjälpa till att göra allsvenskan mer attraktiv.