LB07 lever – det gör även debatten om utökning av damallsvenskan

I dag kring klockan 16.50 sparkade Julia Welin rejält liv i den damallsvenska bottenstriden. I den femte övertidsminuten mot Växjö gjorde den 18-åriga Höllvikenprodukten sitt första damallsvenska mål någonsin. Det kom lägligt, för det betydde tre otroligt viktiga poäng till LB07 i kampen för nytt kontrakt.

Jag trodde nästan att LB07 var ute när de tappade 1–0-ledning till 1–3 mot Hammarby för två veckor sedan. Då skrev jag att:

”Det är naturligtvis inte kört för Malmöklubben, men man har nu 6,5 poäng upp till fast mark med bara fem omgångar kvar. Min gissning är att LB måste ta minst tio poäng på de matcherna för att ha chansen att spela i damallsvenskan även nästa år. Och det känns förstås väldigt svårt.”

Nu har LB07 tagit sex av de minst tio poängen. Och man har kvar bortamöte med Kalmar och hemmamatch mot Djurgården i den sista omgången. Det kan gå…

I slutet av dagens match hade verkligen Malmöklubben studsarna med sig. Först kvitterade Rakel Hönnudottir på ett motlägg, och sedan var det många studsar som gick rätt när Welin avgjorde i 95:e.

Rakel Hönnudottir

I nuläget ligger Malmöklubben fortsatt kvar under nedflyttningsstrecket. Man gör det med 20 poäng. Därmed kommer det troligen att slås ett rekord i år.

För faktum är att inget lag har åkt ur damallsvenskan på 20 poäng eller mer sedan 1998. Då föll klassiska Öxabäck/Mark ur med rekordhöga 24 poäng. Noterbart är att det året var det tre lag som åkte ner, så Öxabäcks notering är inte rakt jämförbar med årets serie.

Tittar vi på de år då två lag har åkt ur har bara en klubb som nått 20 poäng tvingats ner i andradivisionen. Det var Mallbacken som 1990 flyttades ner med 20 poäng och –28 i målskillnad. I år talar allt för att det rekordet kommer att slås.

I övrigt har tre lag åkt ur på 19 poäng: Kvarnsveden i fjol, Djurgården 2012 och Bälinge 2004. Och två lag har åkt ur med 18 poäng: Hammarby 2015 och Trollhättans IF 1989. De senare tog i och för sig bara 14 poäng i tvåpoängssystem, men hade haft 18 om man fått tre poäng vid seger aktuellt år.

Noterbart också att Öxabäck/Mark 1998 var det enda lag som åkte ut på 20 poäng eller fler under de sju år (1995–2001) där tre lag flyttades ner.

Inför årets serie är det alltså bara två lag över huvud taget som tagit 20 poäng eller fler och ändå åkt ur damallsvenskan.

Det här väcker återigen frågan till liv om utökning av vår högsta serie. Ämnet kom upp när Peter Gerhardsson presenterade sin senaste trupp, och det har i helgen återigen lyfts – den här gången i Dagens Nyheter.

Gerhardsson var för övrigt positiv till en utökning. Han konstaterade att elitettan har 14 lag medan damallsvenskan bara har tolv, och sa:

”Det här är inte mitt bord, men jag tror att det finns läge att spela fler matcher än man gör nu.”

DN:s artikel bygger på Gerhardssons citat, men jag tycker att DN har valt en rätt konstig vinkel att angripa frågan om utökning. Man har nämligen valt att lägga rätt stort fokus vid lagen som kommit sist och vid årets superjumbo Kalmar:

”Samtidigt visar en titt i tabellen att skillnaden mellan toppen och botten är fortsatt stor. Och att jumbon i botten tillhör 2000-talets sämsta.”

I artikeln får IFK Kalmars lagkapten Elsa Karlsson stort utrymme. Hon vill ha kvar tolv lag i högsta serien och tycker att fokus snarare borde ligga på att utveckla klubbarnas organisation än att utöka antalet damallsvenska lag.

DN:s skribent (Lisa Edwinsson) konstaterar också att Jitex och AIK under 2010-talet har haft ännu sämre säsonger än Kalmar.

Allt det här är ju rätt. Fast jag tycker ändå att både Karlsson och Edwinsson hamnar fel. Dels har ju bottenstriderna på senare år varit hyperjämna, och berört riktigt bra lag. Minns att Kristianstad var snubblande nära nedflyttning 2016 och att Göteborg var det i fjol. Dels tror jag att det är lättare att bygga upp en bra klubborganisation om man är i damallsvenskan än om man är i elitettan eller division I. Vi skulle alltså få fler välorganiserade klubbar om damallsvenskan bestod av 14 lag än av tolv.

Det mest intressanta för en eventuell utökning av den högsta serien är ju att titta på hur många spelare och lag det finns som skulle klara av att spela i damallsvenskan. När det gäller spelare är jag övertygad om att underlaget räcker.

Och jag är även övertygad om att antalet klubbar räcker till. Det bygger jag på hur det har gått för de damallsvenska nykomlingarna sedan elitettan startade 2013.

Det är fakta att de uppflyttade lagen har stått sig oerhört starkt på senare år. Kalmar är faktiskt den enda riktigt svaga nykomlingen över huvud taget från elitettan.

Här är en genomgång:

2014: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Jitex på 0 poäng och Tyresö som gick i konkurs – 0 poäng.

2015: Ena nykomlingen klarade sig kvar.
Ut åkte Hammarby (nykomling) på 18 poäng och AIK på 2 poäng.

2016: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Umeå och Mallbacken, båda på 13 poäng.

2017: Båda nykomlingarna klarade sig kvar.
Ut åkte Kvarnsveden på 19 poäng och Kif Örebro med 13 poäng.

2018: Med största sannolikhet klarar sig den ena nykomlingen kvar. Klart är att Kalmar (nykomling) åker ut.

Åtta av tio nykomlingar från elitettan har alltså klarat sig. Det talar starkt för att det skulle gå att utöka serien. Dessutom tror jag alltså att en utökad serie hade skapat fler klubbar med bra organisation.

Med det sagt har det spelats en damallsvensk match till i dag. Där vann Kristianstad med 1–0 borta mot Hammarby. Amanda Edgren gjorde segermålet på nick i den första halvleken:

Efter matchen hörde jag Elisabet Gunnarsdottir berätta i Radiosporten att Brett Maron ligger kvar på sjukhus efter sin allvarliga skada på njure och urinrör. Tråkigt. Tankarna är fortsatt med KDFF-målvakten.

Dagens resultat innebär att Kristianstad går upp jämsides med Göteborg i kampen om medaljerna. Det innebär också att Hammarby på nytt är indraget i nedflyttningsstriden. Det är ju faktiskt inte säkert att deras 24 poäng räcker.

LB:s seger innebär också att söndagens möte mellan Eskilstuna och Djurgården får ökad betydelse. Eskilstuna har ju dock Kalmar kvar att möta, vilket ökar deras chanser till förnyat kontrakt. Och Djurgården har saken i egna händer. De skall ju i tur och ordning möta de tre lag som ligger närmast bakom i tabellen; Eskilstuna, Vittsjö och LB07. Dessutom har man kvar en hemmaamatch mot Linköping.

I elitettan tog Lidköping och Kvarnsveden varsin trepoängare i dag, vilket gör att toppstriden kommer att leva i ytterligare några veckor. I alla fall minst till nästa lördag, då Lidköping tar emot Kungsbacka.

I Frankrike fortsätter kräftgången för svensklaget Montpellier. I dag tappade man 1–0-ledning borta mot Soyaux till slutresultatet 1–1. Därmed har Montpellier bara fyra poäng på fem spelade omgångar – en jättestor besvikelse.

Linda Sembrant och Stina Blackstenius spelade hela matchen, medan Sofia Jakobsson byttes in i 56:e minuten.

Vi väntar ännu på vårt första svenskmål i vinterns upplaga av D1 Feminine. Däremot gjorde Linda Sällström sitt andra mål för säsongen i dag när Paris FC spelade 1–1 borta mot Fleury.

I Tyskland vann Potsdam utan skadade Amanda Ilestedt med 3–1 mot Frankfurt. Höjdpunkter från den matchen går att se här.

I dag fyller modern svensk damfotboll 50 – grattis

Det har gått drygt en vecka sedan det senaste inlägget. Huvudorsaken till det är att jag har jobbat med långläsning om den svenska damfotbollens födelse.

En födelse som skedde på dagen för 50 år sedan. Då var det nämligen premiär i den första riktiga damfotbollsserien i Sverige. Eller, här skall jag korrigera mig direkt: Det hade funnits en serie med fyra lag i Umeå 1951/52, men den höll bara en säsong.

Den serie som hade avspark den 12 maj 1968 i Hyssna, Kungsäter och Örby i Västergötland och Halland var däremot ingen dagsslända – den blev starten på den damfotboll vi nu har i Sverige. Det var en inofficiell serie, men den hade uppbackning från ordföranden i Västergötlands Fotbollförbund, vilket gav extra legitimitet.

Min långläsning om hur det gick till när damfotbollen startade på riktigt i Sverige finns på den här länken. Det är plus-läsning, vilket innebär att man inte kan läsa utan abonnemang.

Förr kunde vi som skribenter låsa upp plus-låset under kortare perioder. Det kan vi inte längre. Nu är jag ju part i målet, men om man är intresserad av hur det gick till när damfotbollen slog igenom i Sverige tycker jag att det kan vara värt att lägga 19 kronor på att få tillgång till bt.se under ett dygn.

Några sekunder från den historiska premiären finns för övrigt på det här SVT-klippet:

Därmed lämnar jag damfotbollens barndom och går vidare med lite mer nutida historia, nämligen en genomgång av den senaste veckans händelser.

I den superjämna damallsvenskan tuffar Piteå på. Laget har maximala tolv poäng efter fyra omgångar och imponerar framför allt i defensiven där man bara har släppt in två mål. Hittills har Piteå mött de båda nykomlingarna samt ”bottenlagen” Djurgården och Eskilstuna. De kommande fem omgångarna får vi se om norrbottningarna på allvar kan utmana om guldet.

Närmast för Piteå väntar Hammarby nämligen hemma nästa helg. I de fyra omgångarna därpå ställs de nuvarande serieledarna sedan mot de fyra lag som jag tippade topp fyra, då väntar nämligen Göteborg, Linköping, Rosengård och Kristianstad. Är Piteå kvar i guldstriden efter de matcherna kan det bli ett riktigt roligt fotbollsår i Norrbotten.

Tvåa i tabellen är Rosengård med tio poäng. Malmöklubben har 16–2 i målskillnad och känns så här långt som seriens klart bästa lag. Dock har det i två av matcherna gått lite grus i det offensiva maskineriet för Rosengård, vilket borde vara lite lätt oroande för laget. Effektiviteten är ju nämligen en av de allra viktigaste faktorerna om man vill vinna titlar.

På tredje plats återfinns nu trots allt ”krislaget” Linköping med sju poäng. Fast trots den tunga våren är faktiskt skillnaderna mellan fjolårets guldhöst och årets krisstart bara marginella – i varje fall rent resultatmässigt.

Årets facit med sju poäng på fyra omgångar ligger nämligen på samma nivå som LFC höll förra hösten. Då tog man 21 poäng på elva omgångar, vilket innebär 7,6 poäng per fyra matcher. Målskillnaden per fyra matcher i höstas var 6,5–5, medan man har 5–4 nu.

Den enda matchen jag har sett från den fjärde omgången är just Linköpings 1–0-seger mot Göteborg. En seger där LFC visade ett mycket bättre humör, och bättre arbetsmoral än senast nere i Kristianstad.

LFC:s segerrecept var just hårt arbete – och effektivitet. Jag räknade till 4–2 i klara chanser till Göteborg. Fast medan Christen Press nickade i ribbans underkant och ut sköt Nicoline Sörensen i ribbans underkant och in. Små marginaler, men otroligt viktiga för östgötarna.

Spelmässigt slog LFC väldigt mycket långt. Väldigt många av långbollarna kändes som att de slogs på chans, något man inte är van vid att se. Den långboll från Janni Arnth som ledde till segermålet var dock ingen chansboll, utan en väl avvägd passning.

LFC:s styrka den här våren har varit lagets effektivitet. Jag har räknat målchanser i tre av deras fyra matcher:

Vittsjö–LFC 11–6
Kristiansstad–LFC 7–2
LFC–Göteborg 2–4

Premiären mot Växjö såg jag inte, men där var det 6–6 i avslut mot mål, plus att Växjö hade en boll i målställningen. Så sett till chanser har LFC således varit väldigt effektivt. Att ta fyra poäng på de två senaste matcherna, där man man har 4–11 i målchanser, är ju faktiskt väldigt starkt.

I morgon 18.00 (TV12 och Cmore) är det cupfinal på Malmö IP mellan Rosengård och LFC. Spontant säger jag att det är fördel Rosengård till 65–35 inför avspark. Rosengård har ju spelmässigt sett känts så mycket stabilare hittills under våren.

Men LFC:s effektivitet och att Rosengård har drabbats av måltorka i ett par matcher, gör att jag inte vågar räkna bort Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan där lag 4–12 ligger inom tre poängs marginal. Besvikelserna är ju Eskilstuna och Djurgården, medan Hammarby, Växjö och Kalmar är plusvarianter.

Hittills har det inte varit så många promenadsegrar i damallsvenskan, vilket är kul. Samtidigt gör det att vi som skall försöka agera experter får ett mycket svårare jobb. Jag tippade LB07 och Kalmar på nedflyttningsplats. Båda står ännu så länge upp bra.

Att Göteborg bara har fyra poäng efter fyra omgångar är väl däremot en liten minusvariant. Samtidigt har laget redan nu klarat av de två på förhand svåraste bortamatcherna, de i Malmö och Linköping. De kommande omgångarna får ge svar på hur bra Göteborg är.

Efter en stark insats i premiären har Djurgården tre raka förluster. Dessutom åkte man senast på tunga skador på Malin Diaz (ledband i knät) och Irma Helin (hjärnskakning). För Diaz väntar en längre frånvaro, medan det är oklart hur långt Helin är borta. För Djurgården får man hoppas att Helin snart kan spela igen.

I elitettan ångar Kungsbacka på. I dag vann man genom att vända 0–1 till 2–1 i seriefinalen mot Sundsvall. Därmed leder Kungsbacka tabellen med tre poängs marginal till fjolårets båda allsvenskar, Kif Örebro och Kvarnsveden.

I botten finns Assi, Mallbacken och Böljan kvar under nedflyttningsstrecket, men precis som i damallsvenskan är tabellen väldigt tajt och jämn, och ett par trepoängare i rad kan innebära rätt stora kliv.

Elitettans skytteliga leds av Temwa Chawinga på sju mål. Hennes storasyster Tabitha Chawinga gjorde segermålet för sitt Jiangsu Suning i sin ligadebut i Kina förra helgen.

I dag har det varit ny omgång. Då blev det inga mål för Chawinga. Däremot gjorde Argentinas forwardsstjärna Soledad Jaimes två mål när serieledande Dalian Quanjian vann med 5–0 i seriefinalen mot Wuhan – Dalians tredje raka seger.

Svenskledda Beijing har inlett med två poäng på tre omgångar, och ligger med det på sjätte plats i den åtta lag stora serien.

Därmed är det dags för en liten internationell utblick, som jag startar med förra helgens publiksuccér runt om i världen.

När de 16 000 som bänkade sig för västderbyt i NWSL, där Seattle vann med 3–2 mot Portland, är en liten siffra – då har det varit en bra helg. Den matchen spelades på lördagskvällen, svensk tid.

På lördagsmorgonen hade returen i ligafinalen i Mexiko dragit fantastiska 51 211 åskådare:

Den mexikanska rekordpubliken nöjde sig inte med att bara vara där. De levde sig in i matchen också. Det verkar helt enkelt ha varit en elektrisk stämning på matchen mellan Rayados från Monterrey och Tigres, en final som Tigres vann efter straffläggning. Hör bara det här:

Och det här:

När jag ändå är i Nordamerika tänkte jag passa på att ta några ord om veckans snackis där Kanadas landslagsmålvakt Stephanie Labbé spelade till sig en plats i ett herrlag, men stoppades av ligan.

Jag tycker inte att det är någon skandal att damer stoppar från spel i herrfotbollen. Herrar får ju inte spela i damfotbollen. Det här är alltså inget att rasa mot. Men jag tycker nog ändå att det svenska regelverket, där kvinnor numera får spela med herrarna är att föredra.

Kvinnors fysik motsvarar ungefär 14-åriga killars, vilket gör att kvinnorna knappast är att räkna som några hot mot herrarna. Så personligen hade jag röstat för att låta Labbé spela.

Tillbaka till förra helgens publiksuccér i världen. Den tredje och sista jag tänkte lyfta var förstås FA-cupfinalen på Wembley.

Där såg 45 423 åskådare svensktrion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson ta hem titeln.

Alla de tre svenskorna spelade hela matchen när Arsenal besegrades med 3–1. Chelsea vann mycket tack vare Ramona Bachmann, som gjorde både 1–0 och 2–0.

Arsenal reducerade genom Vivianne Miedema, men då var det Fran Kirby:s tur att göra mål för Chelsea.

Chelsea jublade efter cupfinalen. Sannolikt får de även jubla efter ligan. För i veckan har  guldstriden i princip avgjorts sedan Manchester City förlorat två raka matcher. I tisdags föll man med 1–0 borta mot Liverpool och i dag var det Arsenal som vann med 2–1.

Därmed behöver Chelsea bara ta fyra poäng på de tre matcher man har kvar för att ta hem guldet. Sannolikt kommer Londonklubben att bärga tre av de poängen redan i kväll mot Sunderland.

I Frankrike kommer det med stor sannolikhet bli guldjubel i morgon. Lyon, som har 19 raka segrar i ligan, tar emot Marseille. En seger till och guldet är klart.

Tidigare i veckan gick just Lyon och PSG till final i franska cupen. Lyon vann med klara 4–0 hemma mot Montpellier.

Det här 2–0-målet är för övrigt en riktig godbit, inte minst förarbetet:

Och PSG vann med 3–0 borta mot Soyaux.

Även i Tyskland blir det med stor sannolikt guldjubel i morgon. Då tar Wolfsburg emot tabellfemman Essen. Efter onsdagens viktiga 2–0-seger mot Freiburg leder Nilla Fischer:s lag nu tabellen med åtta poäng före Bayern München med tre omgångar kvar.

Freiburg är ytterligare tre poäng bakom, och har således kvar chansen att få spela Champions League i höst. Freiburg fick ingen hjälp av Potsdam förra helgen. Tvärtom kom Amanda Ilestedt:s lag i underläge mot Bayern München efter den här gräsliga försvarsinsatsen. En frispark från eget straffområde får bara inte bli en målgivande passning.

För Wolfsburg handlar nog den största oron för tillfället om herrfotboll. Inför den nu pågående avslutningsomgången i herrarnas Bundesliga riskerar nämligen Wolfsburgs herrar nedflyttning. I skrivande stund ser det dock ut som att man klarar sig från direktnedflyttning, men tvingas till kval för att hänga kvar.

Jag har förstås ingen koll på vad nedflyttning för herrarna skulle innebära för damerna, men det är knappast positivt.

Se bara hur det gick i Belgien. Där säkrade Anderlechts damer ligaguldet den 1 maj. Men det finns risker för damfotbollslag att ligga som undersektion i en herrfotbollsklubb. För i veckan meddelade Anderlechts nya klubbledning att man tänker lägga ner sitt damlag.

Nu verkar inte sista ordet vara sagt i Anderlecht, men över tid bör nog damfotbollen se till att i så stor utsträckning som möjligt klara sig på egen hand.

Bättre nyheter för damfotbollen kom från Nya Zeeland, som gör som Norge – ger lika ersättning för sitt damlandslag som man ger sitt herrlandslag.

Ligan i Spanien avgörs i morgon. Då spelas den avslutande omgången, och Atletico Madrid leder med en poäng före Barcelona inför avspark.

Atletico spelar borta mot redan nedflyttningsklara nästjumbon Zaragoza medan Barca åker till Valencia för bortamötet med mittenlaget Levante. Det är alltså klar fördel Atletico.

I Italien har den sista ligaomgången just avslutats. Men det innebär inte att guldstriden är avgjord. Både Brescia (6–3 borta mot Verona) och Juventus (4–0 mot Tavagnacco) vann nämligen sina matcher i dag med klara siffror. Därmed slutar de båda lagen på lika många poäng – vilket innebär att det blir en ren guldfinal mellan dem framöver. Vågar man hoppas på att finalen blir en riktig publikfest?

Slutligen är F17-EM i gång. Där är det jättejämnt mellan sju lag. Bara värdnationen Litauen faller ur ramen. I deras grupp, A, har Tyskland i praktiken säkrat en semifinalplats genom att ta fyra poäng på sina matcher mot Nederländerna och Finland. De båda gör upp i en avgörande match om den andra semifinalplatsen, där måste finskorna vinna för att sluta topp två i truppen.

I grupp B har Spanien fyra poäng, Polen och Italien har två vardera medan England har en. Alla fyra lagen har kvar chansen till avancemang inför slutomgången där England möter Italien och Spanien ställs mot Polen.

Tankar efter Fotbollsgalan 2017

Inför VM-kvalkampen Sverige–Ungern i Borås nyligen uppmärksammade jag den svenska damfotbollens pionjärer från Öxabäck i en pluslåst krönika:

Den krönikan avslutade jag med en uppmaning till Svenska Fotbollförbundet om att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba Andersson och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.

Det blev inget firande av Öxabäcks pionjärer i dag, men väl en mycket välförtjänt hyllning av en annan av damfotbollens pionjärer – Pia Sundhage. Ingen riktig fotbollsgala utan en liten sång från Sundhage…

Som jag skrivit många gånger tidigare har hennes gärning och hennes engagemang för svensk damfotboll genom åren varit, och är, ovärderlig.

Sundhage fick fris av statsminister Stefan Löfvén. Samtidigt valde förbundet, om jag förstod saken rätt, att instifta ett ”Pia-stipendium på en halv miljon kronor, som skall delas ut årligen till någon som jobbar hårt för damfotbollen.

Det var för övrigt en gala där det pratades jämställdhet vid flera tillfällen, vilket förstås var bra. Men riktigt bra är det inte förrän man slipper prata om det.

Galans inledning där konfrenciererna Anna Brolin och Frida Nordstrand först jublade över att: ”Vi är i VM”, och sedan över ”Ett nytt fräscht fyraårsavtal för damlandslaget”, visar lite var vi står.

För männen jublas det över sportsliga framgångar, för kvinnorna över framsteg på andra plan. Under galan hyllades exempelvis Östersund för att ha chansen att gå till sextondelsfinal i Europa League. Östersunds herrlag har gjort en fantastisk prestation, och är värda hyllningar. Men det är väl även de damlag som årligen når mycket längre än så i Champions League. Eller?

För övrigt undrar jag över Nordstrands formulering att landslagsavtalet är ”fräscht”. Hur vet hon det?

Så till galans alla vinnare. Här är de, med korta kommentarer:

Kosovare Asllani

Diamantbollen: Kosovare Asllani. Ett logiskt val. Hon har hållit en hög och stabil nivå under hela året, och har verkligen förtjänat den här segern. Dessutom höll Asllani ett väldigt bra tacktal – klart bäst av alla på galan.

Hedvig Lindahl

Årets målvakt: Hedvig Lindahl. Jämn kategori, där Lindahl inte är något dåligt val, men där min röst hade gått till Gudbjörg Gunnarsdottir.

Jessica Samuelsson

Årets back: Jessica Samuelsson. Var fantastisk i våras, bästa spelare i landskamp efter landskamp. Tappade lite i form under sommaren och hösten, och blev långtidsskadad nu i höst. Men det hindrar inte att jag tycker att priset gick till rätt vinnare.

Kosovare Asllani

Årets mittfältare: Kosovare Asllani. Har varit Sveriges genomgående bästa mittfältare under 2017, men min röst i det här priset hade gått till Claudia Neto. Priset delades ut innan tv-sändningen, och det verkar inte ha gått helt smärtfritt

Tabitha Chawinga

Årets forward: Tabitha Chawinga. Den absolut tuffaste kategorien av alla, där måldrottningen ställdes mot världens och Europas bästa spelare. Här har jag inga invändningar mot vinnaren, för 26 mål för ett bottenlag är självklart en lysande prestation. Å andra sidan hade jag inte protesterat om Lieke Martens vunnit heller.

Tove Almqvist

Årets genombrott: Tove Almqvist. För mig fick Almqvist sitt genombrott i allsvenskan redan förra året, och i landslaget har hon inte fått det ännu. Men den här kategorien är ju alltid väldigt flummig, och Almqvist var ju väldigt bra i våras. Så varför inte.

Elisabet Gunnarsdottir

Tränare: Elisabet Gunnarsdottir. Det här priset har alltmer blivit lite av ett pris där man hyllas mer för en långtidsgärning än för vad som hänt under året. Med det sagt är Gunnarsdottir en otroligt välförtjänt vinnare, för mig är det hon som är Kristianstads DFF. Hon har verkligen kämpat stenhårt under många år för den här utmärkelsen.

Pernilla Larsson

Domare: Pernilla Larsson. Logiskt val att VM-domaren får priset.

Filippa Angeldahl

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Filippa Angeldahl. Angeldahl har varit bra i år, och hon har varit viktig för Hammarby, men det hindrar inte att jag tycker att det här är en rätt konstig utnämning.

Man kan förstås anses värdefull på många olika sätt. Ingen har varit i närheten så värdefull för sitt lag som Tabitha Chawinga var för Kvarnsveden. Men de fick ju inga framgångar. Skall vi leta spelare som lett sitt lag till framgång finns det ju ett par viktiga LFC-spelare i Claudia Neto och Kristine Minde plus bland annat Hilda Carlén i Piteå och Linda Sällström i Vittsjö. Faktum är att jag totalt sett tycker att Emma Holmgren nog var Hammarbys viktigaste spelare.

Men det är ju lite tanken med en gala, att den skall väcka känslor. Så stort grattis till alla vinnare.

Ett litet grepp om bottenstriden

Med fyra omgångar kvar att spela är det bottenstriden som är överlägset mest intressant i damallsvenskan. Ur publiksynpunkt är det tråkigt, för rafflande bottenmöten drar inte tillnärmelsevis lika många åskådare som heta toppmatcher.

I nuläget ligger det damallsvenska publiksnittet på 873, och det mesta talar väl för att det kommer att ligga kvar ungefär på den nivån även efter seriespurten. Det finns ju nämligen inga självklara publikmatcher kvar.

I toppstriden tar Linköping den här helgen emot Kristianstad (sänds av SVT), medan Rosengård skall till Göteborg. Båda matcherna spelas på söndag klockan 16.30. För LFC:s del noterades i onsdagens Champions Leaguespel att Claudia Neto var tillbaka i startelvan igen efter 1,5 månaders frånvaro. Det är förstås väldigt viktigt för laget.

Claudia Neto

Hos Rosengård har man fått igång målskyttet igen efter en tung start på hösten. Däremot fortsätter det att vara frågetecken kring Lotta Schelin, som inte var på plats på Malmö IP i onsdags. Man förstår självklart att det är en mentalt sett jättetung situation för henne, men vore det inte smartast att kliva fram och berätta hur läget är? Inte minst för att slippa hålla på att gömma sig.

Toppstriden i all ära. Så länge LFC leder med sju poängs marginal är det ju inte så mycket till strid. Däremot är det vansinnigt tufft i botten.

Det här är den 30:e upplagan av damallsvenskan. Jag har kollat de 29 tidigare sluttabellerna. Alla upplagor har haft tolv lag, dock var det en annorlunda nedflyttning under sju av åren (1995–2001) där man flyttade ner de tre sist placerade lagen.

Under den perioden noterades det numera närmast oslagbara poängrekordet för nedflyttade lag. 1998 tog nämligen klassiska Öxabäcks IF hela 24 poäng, men åkte ändå ut. 1997 och 2000 blev Lotorps IF respektive BK Kenty trea från slutet och åkte ut på 18 poäng.

När det återstår fyra omgångar i år ligger Göteborg under nedflyttningsstrecket med 17 poäng, en poängsumma som räckt till nytt kontrakt de flesta av de 22 damallsvenska säsongerna. I fjol hängde exempelvis Kristianstad kvar på 15 poäng.

De lag som slutat näst sist i damallsvenskan på fler än 17 poäng har varit:

* Hammarby åkte ut på 18 poäng 2015.
* Djurgården åkte ut på 19 poäng 2012.
* Bälinge åkte ut på 19 poäng 2004.
* Mallbackens IF åkte ut på 20 poäng 1990.
* Trollhättans IF åkte ut på 14 poäng 1989 i tvåpoängssystem, man hade tagit 18 poäng med nuvarande räkning.

Det innebär alltså att ”bylagen” Mallbacken och Öxabäck är de enda någonsin som åkt ur damallsvenskan trots att de tagit 20 poäng. I år finns risken att vi får ett tredje lag som åker ur på 20 poäng eller fler.

Här är min bild av den damallsvenska bottenstriden: Lag 1–6 har 24 poäng eller fler, vilket bör räcka för nytt kontrakt.

7) LB07 23 poäng, 21–36 i målskillnad
Återstående program: Kvarnsveden (h), Kristianstad (b), Piteå (b) och Linköping (h).

Risk att åka ut: 1 procent

Segern senast mot Örebro var otroligt viktig. Nu finns chansen att LB07 klarar kontraktet även om man går poänglöst genom de fyra avslutande omgångarna.

Det krävs ju nämligen att man får väldigt många resultat emot sig för att släppa förbi fyra lag. Men den svaga målskillnaden är ändå lite oroande. Med tanke på den bör man nog för säkerhets skull ta någon poäng till, helst redan i morgon mot Kvarnsveden.

Jag tror att LB fixar kontraktet, för helt poänglöst skall man inte behöva bli. Hittills under serien har man som sämst tagit fyra poäng under en ”fyramatchperiod”, det gjorde man dels i säsongsupptakten och dels i höstupptakten.

8) Vittsjö GIK 20 poäng, 20–25 i målskillnad
Återstående program: Djurgården (b), Hammarby (h), Kif Örebro (h) och Eskilstuna (b).

Risk att åka ut: 19 procent

Vittsjö har dålig form de senaste veckorna, och bara gjort mål i en av de fyra senaste damallsvenska matcherna. Man föll väldigt tungt mot Göteborg senast, vilket gjorde att nedflyttningsstrecket återigen har kommit jobbigt nära.

Har nordskånskorna maximalt flyt räcker de 20 poängen man redan har samlat ihop. Men med tanke på att vilja brukar slå klass under seriespurterna skall nog inte Vittsjö räkna med det. Man behöver nog minst tre–fyra poäng till för att kunna känna sig säkra på damallsvenskt spel även 2018. Och det är rimligt att tro att man skall kunna fixa det.

Vittsjö har ju nämligen saken i egna händer. Man har kvar hemmamatcher mot bottenkonkurrenterna Hammarby och Kif Örebro – två matcher som inte får förloras, för då kan det bli riktig kris.

9) Hammarby 19 poäng, 19–24 i målskillnad
Återstående program: Örebro (h), Vittsjö (b), Kristianstad (h) och Rosengård (b).

Risk att åka ut: 20 procent

Hammarby är damallsvenskans allra mest svårtippade lag. Man har vunnit både mot Rosengård och Eskilstuna, och man snodde ju poäng senast mot Linköping.

Däremot har det målsnåla Stockholmslaget bara vunnit en av matcherna mot de tre lag man har bakom sig i tabellen. Dock har övriga fyra matcher slutat med kryss. Och håller den förlustfria sviten även över morgondagens otroligt viktiga hemmamatch mot Örebro förstärks Bajens chanser att hänga kvar.

Inför serien tippade jag att Hammarby skulle komma sist. Man inledde också svagt med en poäng på fyra omgångar. Men sedan har man överraskat positivt, mycket beroende på ett mycket bra försvarsspel. Problemen finns i offensiven, där man bara har gjort 19 mål – näst minst av alla.

Laget har dock alltså sprattlat till vid ett par tillfällen där man inte trott på dem. Jag tror att Hammarby kommer skrälla minst en gång till. Ett rimligt utfall i slutomgångarna är tre–sex poäng. Något som bör innebära goda möjligheter att hänga kvar.

10) Kvarnsveden 18 poäng, 38–45 i målskillnad
Återstående program: LB07 (b), Linköping (h), Rosengård (h) och Kristianstad (b).

Risk att åka ut: 35 procent

När Kvarnsveden spelar är det målgaranti. I snitt har det blivit 4,6 mål per match när Borlängelaget varit på planen. Positivt är att man gör massor av mål framåt – bara LFC och Rosengård har gjort fler. Negativt är att man har släppt in klart flest.

Kvarnsveden har ju ett fantastiskt vapen i måldrottningen Tabitha Chawinga. Hon måste nog prestera på sin absoluta topp i den damallsvenska slutspurten, för på pappret har Kvarnsveden det svåraste spelschemat av alla bottenlagen.

Tabitha Chawinga

De hemmamatcher man har kvar är mot LFC och Rosengård, har dessutom kvar bortamatch mot formstarka Kristianstad. Formstarka är dock ett ord som även gäller Kvarnsveden. Laget har bara en förlust på de sex senaste omgångarna.

Och i morgon väntar ödesmatch mot LB07 i Malmö. Där behöver nog Kvarnsveden ta en trepoängare, annars kan det bli en väldigt jobbig höst.

Jag var ju på Vallhalla och såg Kvarnsveden för två veckor sedan. Då hade man en mycket tunn trupp, bara 14 spelare var med i Göteborg. Det var intressant att kolla in Tabitha Chawinga live. Jag kan inte säga att jag blev extremt imponerad, bland annat valde hon väldigt dumma utgångspositioner i den andra halvleken. Men hon gjorde ändå ett mål, och mål är ju det fotboll handlar om.

Jag var även lite spänd på att kolla in Lova Lundin, ledaren av damallsvenskans i och för sig högst opålitliga assistliga. Det jag sett av henne på damallsvenskan.tv tycker jag att hon borde kunna vara en spelartyp för större uppgifter. Tyvärr var dock 18-åringen (fyller 19 om drygt två veckor) sjuk, och missade Göteborgsmatchen.

Efter matchen pratade jag en stund med tränare Jonas Björkgren. Hon konstaterade att laget hade gjort självmål både mot Eskilstuna och Göteborg, två självmål som båda betydde 2–2-kvitteringar och därmed tunga poängförluster.

11) Göteborg 17 poäng, 23–39 i målskillnad
Återstående program: Rosengård (h), Eskilstuna (b), Djurgården (h) och Kif Örebro (b).

Risk att åka ut: 40 procent

Göteborg är riktigt illa ute. Trots fyra poäng i de två senaste omgångarna är man kvar under nedflyttningsstrecket. Och i de kommande tre matcherna väntar lag på tabellens övre halva, lag man tog noll poäng och hade målskillnaden 0–8 mot i våras.

Det går ju knappast att räkna med att såväl Hammarby som Kvarnsveden kammar noll i de tre kommande omgångarna. Således måste nog Göteborg ta minst en trepoängare under den perioden – annars riskerar Västsverige att vara utan damallsvenskt lag 2018.

Sedan avslutas alltså serien med bortamatch i Örebro i slutomgången. Det skulle kunna bli tidernas ångestmatch för Göteborg FC.

Positivt för klubben är ändå att man vann senast mot Vittsjö och således borde ha fått in lite självförtroende.

Mycket av eländet för laget började när målvakten Jennifer Falk drabbades av en hjärnskakning på en träning i våras. Jag pratade med henne i samband med matchen mot Kvarnsveden, och hon berättade att hon fortfarande hade besvär, framför allt dagen efter träningar. Tråkigt. Hon berättade också att hon i situationen inte upplevde det som någon fara, utan först tänkte träna vidare.

Det måste förstås vara rätt ångestladdat att följa laget från läktaren den här säsongen. Man har ju darrat rätt rejält defensivt, inte minst har laget varit väldigt känsligt för kontringar. Men under hösten har även offensiven hackat.

Pauline Hammarlund som inledde säsongen med att göra fyra mål på de fem första omgångarna har bara gjort ett mål på hela hösten. Hon behöver nog kliva fram nu om Göteborg skall kunna klara kontraktet.

Pauline Hammarlund

Jag hör för övrigt alltfler uppgifter om samarbeten mellan Göteborg FC och IFK Göteborg. Det blir intressant att se vad det leder till. Intressant också att se om Stefan Rehn blir kvar på tränarposten. Inför säsongen skrev han ett kontrakt på 1+2 år.

12) Kif Örebro 12 poäng, 18–35 i målskillnad
Återstående program: Hammarby (b), Djurgården (h), Vittsjö (b) och Göteborg (h).

Risk att åka ut: 90 procent

Förra helgen gick allt emot Örebro. Man tappade pausledning till förlust mot LB07, samtidigt som både Göteborg och Kvarnsveden vann och Hammarby tog poäng mot Linköping.

Därmed är det ett otroligt dystert läge för Kif inför slutomgångarna. Det är sex poäng och tio plusmål upp till Kvarnsveden på fast mark.

Och visst, om Örebro har man maximalt flyt med de andra resultaten kan det räcka med sex poäng i slutomgångarna för att hänga kvar. Men då får varken Göteborg eller Kvarnsveden ta några fler poäng. Och det troliga är väl att minst ett av dem kommer att inkassera någon trepoängare under slutspurten.

Det mest troliga är att Örebro måste ta minst nio poäng på de avslutande omgångarna för att klara kontraktet, kanske till och med tolv. Med tanke på att man bara vunnit två av de 18 första matcherna är det inte speciellt mycket som talar för att det skall bli minst tre segrar på de sista fyra matcherna.

Ser man till namnen i Örebros trupp så borde man ha ett lag för den övre tabellhalvan. Ganska många har varit med i A-landslagstrupper under de senaste åren. Ingen av de spelarna har dock lyckats kliva fram och bära laget. Det stora problemet har legat i målskyttet. Örebro har gjort minst mål av alla. Tänkta affischnamnet Jenny Hjohlman har exempelvis bara lyckats göra ett mål. Även defensivt har man haft brister, ofta har det svajat i mittförsvaret, där inte minst Frida Svensson haft det väldigt tufft.

Stor kvalitetsskillnad på premiärdagen

Den första EM-dagen bjöd på högt och lågt. Först fick vi se en kanonmatch mellan Nederländerna och Norge, sedan en rätt hafsig historia mellan Danmark och Belgien.

Även om jag inte kunde se den andra matchen lika koncentrerat som den första kunde man ju inte missa att det var enorm kvalitetsskillnad. Sett till de här två matcherna blir inte gruppen så jämn som man tänkt sig.

Danskorna kändes minst en nivå sämre än båda lagen i den första matchen. Men de kanske kan få bättre trygghet i spelet framöver, nu när de vunnit måstematchen och man kan spela rätt avslappnat mot Nederländerna på torsdag. Det känns ju nu som att det blir en helt avgörande match om andraplatsen mellan Norge och Danmark i sista omgången. Då är tanken att jag skall sitta på läktaren.

För svensk del börjar som bekant EM i morgon. Vi vet ju redan startelvan, och den känner jag att jag har kommenterat tillräckligt redan.

Så här dagen innan vårt lag kliver in i det största EM-slutspelet hittills känner jag dock att det är läge att skänka några tankar åt de som banat väg för dagens damfotboll.

En av dem är ju Pia Sundhage. Hennes kamp beskrivs väl i den här högst läsvärda ledaren från hennes storasyster Ingalill Sundhage.

Några andra som fick kämpa var pionjärerna i Öxabäcks IF. Det är nu drygt 50 år sedan de skapade Sveriges första ”riktiga” fotbollslag för damer. Här är en skön tillbakablick:

Möte med en legend

I dag var en mycket speciell kvinna på besök på jobbet. Nämligen hon som vi har att tacka för den moderna damfotbollen i vårt land.

Hon heter Kerstin Larsson, och var inte bara en av fyra initiativtagare till klassiska Öxabäcks IF – svensk damfotbolls vagga. Hon låg bakom svensk damfotbolls allra första serie – och hon fick den stora äran att fungera som lagledare för landslaget i vår allra första landskamp någonsin, den klassiska kampen mot Finland på Åland.

Jag har genom åren stött på många av profilerna från Öxabäck. Inte minst Ebba Andersson, som ju har blivit något av symbolen för den 6,5-faldiga mästarklubben från vägkorsningen i skogen.

Även bland pionjärerna sticker verkligen Kerstin Larsson ut. Det märks att hon verkligen har brunnit för sitt Öxabäck, och för sin damfotboll. När vi pratade om undergången för damfotbollen i Öxabäck märkte jag att hon skakade, och hade nära till tårar.

Kerstin Larsson och damfotbollens andra pionjärer förtjänar all respekt. Och det kan självklart finnas anledning att återkomma till gamla tider här i bloggen framöver. Men mer om det när det blir aktuellt.

Jag vet att det har spelats damallsvensk fotboll i kväll, och att landslaget har samlats. Jag lovar att återkomma i de ärendena. Men det dröjer till på torsdag. För i morgon fyller min mor jämnt. Därför lägger jag nu bloggandet åt sidan i drygt ett dygn. Vi hörs.

LdB Malmö i ekonomisk kris – tråkigt, och lite för vanligt

De senaste tre åren har i princip alla damallsvenska klubbar brottats med mer eller mindre akuta ekonomiska problem.

Senast att börja närma sig konkursens brant är nu de två senaste årens svenska mästarinnor LdB FC Malmö. Klubbens avgående ordförande Cecilia Tholse gör i Kvällsposten klart att läget är akut:

”Vårt läge är såpass allvarligt att om inte kommunen hjälper oss tror jag att det blir svårt att genomföra ett fotbollsår 2012… …Om det inte händer något tror jag att vi kommer att gå i konkurs eller får avveckla verksamheten på elitnivå. Du kan inte driva något om det inte finns pengar. Löner måste ju betalas. Då blir det att rädda vad som räddas kan.”

Tråkigt, men har man inte vaknat väl sent?
Malmö har ju trots allt värvat toppspelare som Ramona Bachmann och Anja Mittag under vintern, och man uttryckte alldeles nyligen även intresse för Marta, och hävdade att dörren var öppen för Manon Melis. Det är inga billiga spelare, och man undrar vad det var för dörr man höll öppen för skyttedrottningen – dörren som leder mot avgrunden?

För är krisen så överhängande som Tholse säger, då undrar man ju om de överhuvud taget har haft koll på sin bokföring.
Klubben menar att det är snabbt minskande sponsorsintäkter som är boven i dramat. Den utlösande faktorn skall vara att man tvingats ta bort en så kallad reklamväxlare efter att Sunnanås Kristina Wiklund kolliderat våldsamt med den under säsongen 2010.
Nu man gnäller mästarklubben på att hemmaarenan Malmö IP inte är ”sponsorsvänlig”. Kommunen svarar med rätta att det inte är kommunens ansvar att stå till tjänst med loger och andra så kallade kommersiella ytor.

Men visst, till Malmös försvar kan konstateras att de damallsvenska klubbarna jobbar med tajta ekonomiska marginaler. Och pengafrågorna i damallsvenskan är intressanta.
Sedan först WPS lades på is i måndags, och sedan Umeå IK gick ut med att Marta kräver en miljon dollar (cirka sju miljoner kronor) för en säsong, har det skrivits flera bra artiklar om klubbarnas ekonomi.

I Aftonbladet idag kan man läsa att allsvenska topplag som Göteborg FC och Linköpings FC har en total omsättning på just sju miljoner kronor. Med en sådan budget hade man inte kommit långt i herrfotbollen…

GP hade en artikel i onsdags där man konstaterar att snittlönen under 2010 i damallsvenskan – världens näst bästa proffsfotbollsliga för tjejer – låg på 7000 kronor i månaden. Knappast löner som spelarna kan leva lyxliv på…
Då skall man ändå veta att lönekarusellen snabbt har snurrat uppåt de senaste tio åren. Och trots den låga lönenivån är det i allmänhet för höga lönekostnader som ställer till det för klubbarna.

Redan 2006 var både Malmö FF och Sunnanå SK illa ute, men till slut klarade båda klubbarna elitlicensen.
2008 var det Bälinge IF:s tur att drabbas av akut kris. Det gick så illa att laget omgående efter säsongen tvingades lägga ner sin verksamhet. Men Upplandslaget var inte ensamt. Totalt visade de allsvenska klubbarna underskott på 8 miljoner kronor under 2008.

Under 2009 hade åtta av tolv allsvenska klubbar negativt kapital. Och åren sedan dess har Umeå IK, Kristianstads DFF och Djurgården Damfotboll varit på konkursens brant. Värst var läget för 2000-talets svenska suveräner Umeå, som hade 3,6 miljoner kronor i skulder när det var som värst.

Tyvärr har damidrott alltid varit kopplat till knappa ekonomiska resurser.
Under början och mitten av 1990-talet försvann 1970- och 80-talens båda suveräner – Jitex BK och Öxabäcks IF – bort från elitfotbollen på grund av svag ekonomi. Det här var ändå långt innan spelarna var avlönade så kallade proffs.
Öxabäck gick under helt, medan Jitex reste sig efter 13 år i skuggan, och är ju som bekant åter en allsvensk klubb sedan 2010.

Till sist två tankar:
1) Hur skall lagen i den nya damettan – en serie som troligen kommer att spelas i total riksmedieskugga – nästa år hitta sponsorer för att klara ekonomin när LdB FC Malmö som svenska mästarinnor inte gör det?
2) Jag tycker fortfarande att fotbollförbundet är medskyldigt till damfotbollens ekonomiska problem. Om förbundet jobbade hårdare på att lansera sina affischnamn skulle man inte bara öka intresset för vårt landslag – man skulle även hjälpa till att göra allsvenskan mer attraktiv.