En pionjär har gått bort – och elitettan har fått en sponsor

Som ni säkert har märkt blev det inga inlägg under landslagsfönstret. 80 timmars arbete på nio dagar gjorde att det varken fanns ork eller utrymme för bloggande.

Men under de där 80 arbetstimmarna skrev jag om ett par stora damfotbollsnyheter som det finns anledning att ta upp även här. En tråkig, och en rolig.

Men allra först tänkte jag att vi skulle gå igenom de tävlingsmatcher som spelades under det där landslagsfönstret. Den allra viktigaste spelades förra fredagen mellan Finland och Portugal.

Där gjorde Linda Sällström som finländska spelare gör numera – hon avgjorde viktiga EM-kvalmatcher på övertid. Ni minns kanske hur Amanda Rantanen stack fram näsan mot Skottland för ett par månader sedan? Den här gången var matchklockan bara någon sekund från 90+3 när Sällström snyggt lobbsköt in matchens enda mål. Tv-kommentatorns glädje hjälper till att lyfta målet.

Det var inte bara ett mål som avgjorde matchen – det tog Finland till EM-slutspel. Förbundskapten Anna Signeul och en hel hög damallsvenska spelare hade således dubbel anledning att fira när slutsignalen ljöd.

Finland har haft cirka tio tunga år. Landslagets höjdpunkt var EM 2005 där man gick till EM-semifinal. Fyra år senare vid hemma-EM blev det kvartsfinal. Finländskorna kvalade in även till slutspelet i Sverige 2013. Där kryssade de mot Italien och Danmark, men föll med 5–0 mot Sverige på Gamla Ullevi. 

Men sedan dess har det varit mörker. I tre raka kval har man slutat trea i sin grupp. Lag som Österrike och Portugal har kört förbi. I kvalet till EM 2017 kom man bara trea bakom Spanien och just Portugal i gruppen. Nu fick Finland alltså revansch på portugisiskorna.

Utöver Finland har även Spanien, Österrike och Italien säkrat sina EM-platser den senaste veckan. Sedan tidigare var Belgien, Danmark, England, Frankrike, Island, Nederländerna, Norge, Sverige och Tyskland EM-klara.

De tre sista platserna kommer att fördelas i playoffspelet under perioden 7–13 april. Dit har Nordirland, Portugal, Ryssland, Schweiz, Tjeckien och Ukraina tagit sig. Vilka som möter vilka lottas på fredag, den 5 mars.

Så till den första av där nyheterna jag nämnde tidigare – den tråkiga. Det handlar om att Öxabäckspionjären Ebba Andersson har gått bort.

Ebba Andersson var lagkapten i Sveriges allra första landskamp, mot Finland i Mariehamn 1973. Samma år blev hon också första lagkapten att höja SM-bucklan.

Det var som bekant i lilla Öxabäck, en vägkorsning i skogarna mellan Borås och Varberg, som den moderna svenska damfotbollen sparkades igång. Ebba Andersson var inte en av initiativtagarna, men hon var med från första träningen och blev snabbt symbolen för Öxabäcks IF.

Det hade säkert att göra med hennes ålder – och med att media tyckte att det var roligt att hon var bondmora. Ebba hade fyllt 35 när damfotbollen blev en officiell sport till säsongen 1971. Och hon var 37 år och åtta månader när hon debuterade i landslaget. Hon har själv sagt i Borås Tidning:

”Jag var ju egentligen för gammal att spela i landslaget. Så någon mer match där blev det inte.”

Bara en landskamp alltså. Däremot blev det fler SM-guld än det där första officiella. Hon hade vunnit ett inofficiellt 1972, och 1975 var det dags igen.

SM-finalen Jakobsberg–Öxabäck det året är unik. Det är nämligen en av väldigt få gånger som kampen om SM-guldet har avgjorts efter straffläggning. Utan att ha dubbelkollat tror jag att det var första gången en SM-final avgjordes på straffar, herrfotboll inräknat. Ebba Andersson spelade en av huvudrollerna. Den andra spelade hennes dotter Mary Andersson.

Mary hade varit med och blivit svensk mästarinna redan som 13-åring 1973. 1975 vann hon sitt andra guld. Hon gjorde det med mammas hjälp. 15-åringen var nämligen en av de som missade från straffpunkten.

När jag ringde upp Mary förra helgen berättade hon om sina tårar i den där SM-finalen:

”Först grät man för att man hade missat sin straff, sedan av glädje för att mamma avgjorde.”

Mary sa också att Ebba gärna berättade den här historien om hur hon räddade sin dotter.

Här kan ni se straffläggningen som avslutades med den enda straff som Ebba Andersson någonsin slog. En guldstraff:

 

 

Som ni redan har förstått så drogs egentligen den officiella damfotbollen igång lite för sent för Ebba Anderssons skull. När hon var i sin bästa ålder fanns ingen damfotboll. Eller.

Trots att det inte fanns någon damfotboll hade Ebba faktiskt spelat under hela sitt liv. Älekulla IF drog igång inofficiella damträningar strax efter andra världskriget, och höll på en bit in på 1960-talet. Ebba var med från tidig ålder. Hon cyklade de åtta kilometerna från hemmet i Gunnarsjö för att vara med.

Sommaren 2018 hade Älekulla återträff för sitt damlag. Då var jag där och fick damerna att gå ut och slå ett par passningar. Ebba (vita byxor och blå tröja i det här klippet) var en av dem som tog chansen.

Ebba Andersson älskade fotbollen – och sitt Öxabäck. Hon spelade kvar i laget till och med 1977, men var fortfarande aktiv på lägre nivå vid 50 års ålder. Och hon missade knappt en Öxabäcksmatch under de 33 år som laget var igång.

Efter karriären på planen hjälpte hon till vid sidan, först som lagledare och sedan genom att baka och stå i kiosken. Och ända in i det sista tog Ebba alla chanser att se idolen Zlatan Ibrahimovic spela.

Hösten 2017 skrev jag att jag hoppades att Svenska Fotbollförbundet skulle ta chansen att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning av kvinnorna som satte bollen i rullning.

Förbundet har inte tagit chansen. Och nu är det för sent att fira Ebba Andersson. Hon dog ju nämligen förra fredagen i en ålder av 85 år.

På den där Fotbollsgalan 2017 firade förbundet istället Pia Sundhage. Just Sundhage är ett föredöme när det gäller tillgänglighet. När jag höll på att skriva min minnesartikel om Ebba Andersson skickade jag i väg ett mejl till Sundhage för att kolla om hon ville dela med sig av något minne.

Jag skickade mejlet mindre än 24 timmar innan Brasilien skulle möta USA i She Believes cup. Trots det fick jag svar inom en timma. Sundhage skrev:

”Ebba. Jag har både spelat med och mot henne och jag kommer alltid att minnas henne som en ståtlig, skicklig och speciell kvinna – med varmt leende. Hon var Pionjären som personifierade damfotbollen och dess vagga belägen i Öxabäck.

Senast jag träffade Ebba var i Kinna när jag höll en föreläsning om ledarskap. Ebba ledde oss in i damfotbollens värld.”

USA vann för övrigt den där matchen med 2–0. Amerikanskorna vann turneringen på full poäng. Brasilien kom tvåa på sex poäng efter att ha besegrat Kanada med 2–0 i matchen om andraplatsen.

Argentina var fjärde laget i turneringen. De slutade sist utan poäng. Jag kikade lite på matchen Brasilien–Argentina, och hörde då hur de amerikanska kommentatorerna berättade om att Argentinas 18-åriga mittfältare Dalila Ippólito inte hade en aning om att man kunde bli proffs som tjej när hon togs ut till VM 2019.

Ippólito skall under VM ha blivit väldigt överraskad över hur stort intresse det var för damfotbollen i Europa. Och för henne. För nu är hon lagkamrat med Linda Sembrant och Lina Hurtig i Juventus.

Historien om Ippólito säger väl en del om damfotbollens status i Sydamerika.

I Kina har damfotbollen betydligt högre status. Men dagens tunga, internationella damfotbollsnyhet är att det kinesiska mästarlaget Jiangsu Suning LFC omgående avslutar all verksamhet.

Jag har inga detaljer kring det här. Men jag har förstått att ägarföretaget Suning Holdings Group lider av svåra ekonomiska problem. Företaget äger även 68,55 procent av italienska FC Inter, en andel man har försökt att sälja under början av året.

Nu verkar ekonomin vara så dålig att såväl herr-, dam- som ungdomslag läggs ner med omedelbar verkan. Jag har inte tillgång till någon aktuell laguppställning för Jiangsu Suning LFC. Men i höstas spelade bland annat Tabitha Chawinga och kinesiska landslagsmålvakten Peng Shimeng i laget.

Det var en tråkig, internationell nyhet. Men jag avslutar inlägget med något positivt – den positiva nyhet som jag skrev i BT om i förra veckan.

Det handlar om att Boråsföretaget Pulsen har gått in och sponsrat elitettan som så kallad presenting partner. Det bör innebära att även klubbarna i näst högsta divisionen kan få lite pengar i bidrag från EFD framöver.

Vd för Pulsenkoncernen är Jonus Bartholdson. Honom har jag koll på sedan länge. Vi gick i parallellklasser på gymnasiet. Jag har förlorat stort mot honom i tennis, och både vunnit och förlorat i fotboll. Bartholdson har fyra fotbollsspelande döttrar och känslan efter att ha suttit ner och pratat med honom är att han brinner för att hjälpa svensk damfotboll att utvecklas. Han säger:

 

”Vi går in med pengar – men det är vårt engagemang man måste få ut. Det är då det blir på riktigt. Nu vill jag prata med alla tränare och sportchefer i elitettan för att presentera Pulsen och ställa frågor till dem. Hur tänker ni? Vad vill ni ha ut av en partner som vi? Och vad är era utmaningar och problem?
Vi kommer inte att kunna adressera alla problem. Men vi gör det här över fem, eller kanske tio år, och då kommer man att kunna fundera över de här sakerna, och göra framsteg. Vi vill vara en partner som verkligen gör skillnad.”

Bartholdson säger också att han tänker använda sina nätverk för att se vad vilken samling han kan få för att utveckla damfotbollen. Det låter väl ändå lite lovande?

 

Unogård, Labbé och Zigiotti Olme

De inhemska elitspelarna har semester, men för en hel del klubbledningar är det däremot högsäsong. Det är ju nu man har sista chansen att komplettera truppen inför seriens andra halvlek.

Stephanie Labbé

I dag har det hänt en hel del spännande grejer. Linköping har presenterat en ny tränare i Olof Unogård och en ny målvakt i Stephanie Labbé. Unogård säger att han kommer att bygga vidare på det Henrik Jensen startat. Det låter klokt, för det finns knappast tid att påbörja ett nybygge om LFC skall kunna blanda sig i guldstriden.

På målvaktssidan känns värvningen av Labbe klok. Matilda Haglund har gjort det jättebra och är väl egentligen värd att vakta målet även i höst. Men samtidigt ska LFC spela Champions League, och det känns nödvändigt att ha två bra målvakter om ifall att något skulle hända.

LFC har garanterat inte värvat klart under sommaren. För i dag är det inte bara nytillskott  som presenterats. Man har även meddelat att Nicoline Sörensen lämnar klubben. Därmed har man på kort tid tappat offensiva krafter som Marija Banusic, Natasha Dowie och Sörensen. I och för sig är det ju bara Dowie som varit helt ordinarie på sistone, men en eller två nya anfallsspelare borde vara på gång in.

Tabelltvåan Göteborg har skaffat sig slagläge i guldstriden. I dag har man även gjort en mycket spännande värvning i Hammarbys Julia Zigiotti Olme. Varje gång jag har sett Hammarby den här våren har hon varit väldigt bra. På pappret är det här därmed en kanonvärvning. De senaste veckorna har Göteborg fått igång Rebecka Blomqvist och Annahita Zamanian och i truppen finns även Pauline Hammarlund.

Rebecka Blomqvist

På pappret skulle jag säga att Göteborg nu har den starkaste anfallsuppsättningen av lagen i toppstriden, det trots att man tappat Christen Press och Adelina Engman.

Även LB07 har i dag värvat för att förbättra spetsen. Hanna Persson hämtas in från Bröndby, en värvning jag har svårt att bedöma.

Dagens förlorare är förstås Hammarby som tappar sin allra bästa offensiva kraft. Det blir inte lätt för Stockholmsklubben att ersätta Zigiotti Olme.

I elitettan händer det saker i Kvarnsveden. Borlängelaget tappar Bea Gärds, Wilma Andersson och Jessica Hamrick, men plockar in amerikanskorna Adelaide Gay och Maddie Huster samt tyska Sonja Giraud. Den senare är en offensiv mittfältare som spelat i tyska ungdomslandslag och har gjort 21 matcher och fem mål i Bundesliga för Freiburg. Spännande.

Slutligen kan jag inte låta bli att göra lite reklam för ett reportage jag gjorde i förra veckan. Älekulla IF hade damlag långt innan det fanns seriespel eller damfotbollen var en officiell sport. I minst 18 år under perioden 1945–63 körde man en träning i veckan på Äbyvallen.

I onsdags var det återträff. 14 pigga damer i åldrarna 72–87 dök upp, pratade – och spelade lite fotboll. Initiativtagare var damlandslagets första förbundskapten, Kerstin Larsson, och bland de närvarande märktes även landslagets allra första lagkapten, Ebba Andersson. Det är en duo som mest förknippas med Öxabäcks IF, men som båda har Älekulla som moderklubb.

Jag är ju jävig, men jag tycker verkligen att det är riktig måbra-tv när bollarna kom fram, huvuddelen av damerna klev ner på planen och blev som barn på nytt. Se inslaget på den här länken.

 

Möte med en legend

I dag var en mycket speciell kvinna på besök på jobbet. Nämligen hon som vi har att tacka för den moderna damfotbollen i vårt land.

Hon heter Kerstin Larsson, och var inte bara en av fyra initiativtagare till klassiska Öxabäcks IF – svensk damfotbolls vagga. Hon låg bakom svensk damfotbolls allra första serie – och hon fick den stora äran att fungera som lagledare för landslaget i vår allra första landskamp någonsin, den klassiska kampen mot Finland på Åland.

Jag har genom åren stött på många av profilerna från Öxabäck. Inte minst Ebba Andersson, som ju har blivit något av symbolen för den 6,5-faldiga mästarklubben från vägkorsningen i skogen.

Även bland pionjärerna sticker verkligen Kerstin Larsson ut. Det märks att hon verkligen har brunnit för sitt Öxabäck, och för sin damfotboll. När vi pratade om undergången för damfotbollen i Öxabäck märkte jag att hon skakade, och hade nära till tårar.

Kerstin Larsson och damfotbollens andra pionjärer förtjänar all respekt. Och det kan självklart finnas anledning att återkomma till gamla tider här i bloggen framöver. Men mer om det när det blir aktuellt.

Jag vet att det har spelats damallsvensk fotboll i kväll, och att landslaget har samlats. Jag lovar att återkomma i de ärendena. Men det dröjer till på torsdag. För i morgon fyller min mor jämnt. Därför lägger jag nu bloggandet åt sidan i drygt ett dygn. Vi hörs.